stigstrombergsson

De sista tre veckorna har Lukas berättelse om Jesus varit föremål för mina näst intill dagliga bloggskriverier. Jag har då ofta nämnt att Lukas när han skriver om den vuxne Jesus för Theofilos och folk kring honom har Markus berättelse – bland annat – som en förlaga han bearbetar tämligen fritt samt kompletterar med annat stoff. Men på vilken nivå?

Läser man Matteus berättelse jämte Markus blir intrycket att förlagan – alltså Markus – följs ganska noga men att Matteus här och var med pekfingret på papyrusen tänker Nu klipper jag! Här blir det bra att lägga in...! Sedan återgår han till Markus till dess det är dags för nästa avbrott.

Så nära är inte Lukas. Snarare förefaller det som han har en egen idé om hur framställningen skall bli, tycker Markus disposition är vettig och värd att följa men återberättar mer än skriver av. Den egna idén är då inte begränsad bara till Jesus berättelsen utan också till den andra volymen i hans dubbelverk om vad som hänt efteråt nästan fram till den tid som nu är – alltså hans skrivtid. I kapitel 23 i berättelsen om Jesus blir detta tydligt både i stora linjer och detaljer.

Läs det kapitlet NU!

Det är mitt uppe i den så kallade Passionshistorien – var man än anser att den börjar* – och Lukas berättelse blir annorlunda än de andras. Väl vetandes att denna bloggpost nu blir gräääsligt lång tar jag mig ändå fräckheten att här kopiera in sidorna 23-25 i min magisteruppsats Övergiven av, trygg i, Gud; Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas men med en tillagd färgsättning. Uppsatsens fötternötter är borttagna.

Akt 2: Jesus inför judisk myndighet (Mark 14:53-15:1 – Luk 22:54-23:1)

Scen 1: Rättegång/förhör inför judisk myndighet.

• Lukas flyttar fram till efter gryningen och återger i förkortad form det rättegångs-förfarande Markus förlägger till natten. Lukas låter inte Rådet formulera någon dödsdom mot Jesus.

Scen 2: Hån mot och förnedring av Jesus, Petrus förnekelse.

• Lukas ändrar berättelseföljden kring vad som sker hos översteprästen och berättar att Petrus tre gånger förnekar Jesus innan han berättar om översteprästens fråga om vem Jesus är. De som tilltalar Petrus beskrivs också annorlunda.
• Han tar bort – eller flyttar till andra platser i sitt dubbelverk – Markus berättelse om falska vittnen och de olika anklagelsepunkterna knutna till templet. Han flyttar hånandet av Jesus så att Jesus misshandlas fysiskt innan förhöret inför rådet äger rum, inte efteråt. Lukas tar bort att Jesus genom ett accentuerat "jag är" bekänner sig vara "Kristus, den välsignades son" för att låta det bli mer av en slutsats översteprästen drar av ett mer dubbeltydligt svar Jesus ger. Att översteprästen river sönder sina kläder utelämnas, likaså – som nämnts - slutsatsen att Jesus förtjänar döden. Lukas tar också bort att man binder Jesus.

Akt 3: Jesus inför romersk myndighet (Mark 15:2-20a – Luk 23:2-25)

• Lukas presenterar anklagelserna mot Jesus mer omfattande och detaljerat än Markus och inför ensam särstoffet att Pilatus sänder Jesus till Herodes för att denne skall (be)döma honom. Lukas nämner inget om en sed att landshövdingen brukar frige en fånge – utom i en del textvittnen som för in en Matteusmening i Lukastexten på plats 23:17. Han förklarar också enbart parentetiskt vem Barabbas är.
• Lukas förändrar Markusberättelsen där Pilatus aldrig tar ställning i processen till att tre gånger låta Pilatus deklarera att han inte finner Jesus skyldig till det han anklagas för.
• Den misshandel och hånet mot "judarnas konung", inklusive den röda manteln och törnekronan, Markus berättar om efter han låtit Pilatus fatta sitt beslut, utelämnas av Lukas. Delvis återfinns det i berättelsen om Jesus hos Herodes samt att de romerska soldaterna senare hånar den korsfäste Jesus.

Akt 4: Jesus korsfästs, dör och begravs (Mark 15:20b-47 – Luk 23:26-56)

Scen 1: Vägen till avrättningsplatsen och korsfästelsen.

• Lukas skalar av presentationen av Simon från Kyrene och lägger betonat till att han följer efter Jesus. Lukas lägger vidare till att en stor mängd människor följer Jesus på vägen till avrättningsplatsen, däribland klagande kvinnor – "Jerusalems döttrar" – som Jesus talar till. De som skall korsfästas jämte Jesus introduceras hos Lukas redan på vandringen ut till avrättningsplatsen, vars namn inte som hos Markus ges på arameiska utan översätts.
• Vid själva korsfästelsen utelämnar eller skjuter Lukas fram att Jesus erbjuds vin (som bedövning?). Att Jesus erbjuds vin (av annat slag?) återkommer senare i samband med att soldaterna – unikt för Lukas – hånar den korsfäste Jesus.
• Lukas utelämnar tidsangivelsen "vid tredje timmen" för själva korsfästelsen samt flyttar fram notisen om inskriptionen på korset något. Han ensam – och här är de textkritiska problemen påtagliga – för in att Jesus ber för dem som korsfäster honom.

Scen 2: Timmarna på korset.

• I Markusevangeliet riktas hån mot Jesus från tre håll: de som passerade som anspelar på vad Jesus tidigare av falska vittnen vad gäller templet anklagats för inför judisk myndighet; översteprästerna och de skriftlärda angående att han skulle vara Messias/Kristus samt de som är korsfästa med honom utan att ange hånets innehåll. Lukas behåller tretalet men förändrar detta så att folket inte hånar Jesus utan framställs som passiva vittnen. Rådsmedlemmarna, alltså överstepräster och skriftlärda, förblir hos Lukas hånfulla på samma sätt som hos Markus. Soldaterna är hos Markus passiva vid korset men hånar hos Lukas Jesus för att vara judarnas kung. En av de medkorsfästa stämmer hos Lukas in i hånet med innehållet att Jesus skulle vara Kristus. Den andre av de medkorsfästa förändras hos Lukas, ensam av alla evangelisterna, till "den botfärdige rövaren" i dialog med Jesus.
• Lukas skjuter in en förklaring till mörkret mellan den sjätte och den nionde timmen. Han tidigarelägger att förlåten i templet rämnar till innan Jesus säger sina sista ord och slutar andas.

Scen 3: Jesus dör och begravs.

• Lukas låter helt andra ord vara Jesus sista ord än vad Markus gör. Följaktligen utelämnar han också missuppfattningen av Jesus rop och resonemanget hos Markus om Elia.
• De ord officeren yttrar när Jesus dött förändras hos Lukas som också lägger till fler reaktioner från sympatiserande och klagande människor som lämnar avrättnings-platsen.
• Lukas tar bort Pilatus förvåning över att Jesus dött efter så kort tid och kortar så av dialogen kring Jesus kropp att utlämnas. Han lägger också till att Josef motsatt sig rådets beslut.
• Slutligen lägger Lukas till att kvinnorna vilar under sabbaten och tillreder örter.

I min uppsats fokuserade jag sedan i olika avsnitt på de saker jag ovan markerat med gult. De är alla inslag av så kallat särstoff i berättelsen. Jag återger inte här de skriverierna ens i kort summering. Volymmässigt skulle det spräcka alla tänkbara ramar för läsbara blogginlägg.

Men jag håller fast vid vad jag ovan påstod innan jag uppmanade dig, noble Bloggläsius, att noga läsa igenom kapitel 23. Lukas har i stora linjer och detaljer en egen idé om hur hans framställning skall bli. Den idén är inte begränsad bara till Jesus-berättelsen utan innefattar också den andra volymen i hans dubbelverk.

*  Bibelforskarna gör olika avgränsningar. Alla är överens om att Passionshistorien slutar med Jesus död och begravning men var den börjar har man olika uppfattningar om. Dominerande är att den börjar med förberedelsen för den sista måltiden men många sätter gränsen snävare och låter starten vara när Jesus efteråt under natten ber. Hur som helst är man mitt i den när kapitel 23 börjar.

Sent på kvällen den 25 april skrev jag i all hast blogginlägget fort och illa. Det publicerades strax efter midnatt, alltså den 26:e. Inläggets poäng var att jag just då inte hann hålla takten i P minus utan skulle ”komma efter”. I en kommentar till det inlägget – den enda – kunde jag sedan läsa:

Heja på! Jag läser troget med intresse. Men fastna inte i detaljer. Det är förmågan ge de stora sammanhangen….

Det var ju kul men visar samtidigt ett dilemma:

Balansen mellan detaljer och stora sammanhang.

Med det som i senare indelning blev kapitel 22 i berättelsen målar Lukas upp ett stort sammanhang. Det startar med att Jesus motståndare börjar planera hur de skall bli kvitt honom och sträcker sig fram till och med att Jesus förnekas av Petrus och förhörs av Stora rådet, den judiska myndigheten.

Det stora draget är väldigt likt hur Markus berättar om Jesus och grova linjer och sammanhang blir det samma sak – om man inte ser på detaljerna. Å andra sidan missar man överblick och flöd om man bara borrar i detaljer. Balansgången blir knepig.

Naturligtvis! OjOjOj!

Att läsa vidare i detta blogginlägg utan att först ha läst kapitel 22 hos Lukas och gärna kapitel 14 hos Markus medför ju att man varken kommer att se sammanhang eller detaljer.

Läs därför NU.

Man vill röja Jesus ur vägen. Hos bägge berättarna. Markus i 14:1-2 och Lukas i 22:1-2.

Markus berättar att Jesus smörjs – verserna 3-9. Lukas släpper den händelsen. Varför? Men egentligen har han inte släppt den helt utan flyttat den till kapitel 7 och satt den i ett annat men liknande sammanhang. Eller är det frågan om två olika händelser? Detaljfråga?

Judas hjälper till. I Markus 14:10-11 och i Lukas 22:3-5 och hos honom som direkt följd av motståndarnas behov och med en klart tillspetsad orsak – inte bara Judas val utan också Satans aktion. Uppfattade åhörarna denna detalj graverande för Judas del eller som en förmildrande omständighet?

Detta var några exempel på detaljer i de två kapitlen. Fler finns men jag ställer inte upp alla exempel på hur Lukas ändrar ordningen för delar i det stora sammanhanget, att han blir mer mångordig när han berättar om den sista måltiden, att han lagt till att lärjungarna just vid måltiden börjar diskutera vem av dem som är mest betydelsefull – för att snabbt nämna tre saker.

Men vänta! Ta det sista. Grälet. I slutet av det säger Jesus till dem att de skall få samma kungavärdighet som han fått. Hur många är då på plats?

Varken Lukas eller någon av de andra två berättarna som tillsammans med honom kallas synoptikerna ger besked om antalet. Genom Johannes berättelse som är mycket annorlunda än de andra tre och senare har vi fått tankebilden att Judas gått sin väg men ger man bara akt på till exempel Lukas finns inget som tyder på att hans berättelses åhörare inte räknade med Judas vid bordet. Är det en detalj? Kanske? Påverkar den sammanhanget? Möjligen.

I sin berättelse har Lukas lagt in beskedet att gruppen är beväpnad redan innan saken visar sig i det senare råkurret när Jesus arresteras. Hos Lukas blir det tydligt att det är någon av Jesus följeslagare som börjar slåss, en sak som är mer vag när Markus berättar. Faktum är att det är först genom Johannes berättelse från 90-talet som vi får reda på att det är Petrus som drar blankt.

Lukas kortar ner Jesus bön i Getsemane och följeslagarnas sömnighet. Dessa hamnar då inte i en fullt lika dålig dager som i Markus-förlagan. Gör han det medvetet? Om så – Varför?

Om Jesus var ensam och övergiven i Markus berättelse ger Lukas berättelse med omnämnandet av en kraftgivande ängel ett annat intryck.

Förresten: Orden be att ni inte utsätts för prövning i verserna 40 och 46 utgör en stilistisk finess som kallas inclusio som håller samman avsnittet dem emellan till en avgränsad enhet.

När Jesus arresteras botar han hos Lukas det öra Markus lämnat avhugget. Tillsammans med annat längre fram visar det en tendens hos Lukas att mer än Markus framställa Jesus som botande, tröstande, förlåtande och accepterande – till och med detta ödesdigra dygn.

Pojken som lubbade sin väg i Markus 14:51-52 nämns inte hos Lukas. Bibelforskarna diskuterar givetvis ivrigt också denna detalj. Jag tror att det beror på att Lukas vet att det var Markus som på det sättet visat sig själv i sin berättelse. Alfred Hitchcock gjorde på det sättet i sina gamla filmer från den tid då TV var en svartvit historia, något som Lukas dock inte hade en aning om.

Petrus förnekar Jesus ungefär som hos Markus men förhöret inför judisk myndighet tappar helt sin mångordiga dramatik i Lukas berättelse. Lukas har 6 verser mot 12 i Markus-förlagan.

Hur kan Theofilos et consortes ha reagerat på den luckan i ett sammanhang de hört om många gånger och var hyfsat välbekanta med? De måste ha uppmärksammat hacket i den stora linjen – och rimligen undrat över orsaken. Det kan du också göra, noble Bloggläsius.

För att uppenbara det givna: Det är om mitt eget bloggande jag nu först skriver. Sedan kommer annat.

Det är onekligen deprimerande att till höger i listan över bloggposter se ett monotont P minus i en till synes evig nedräkning. Faktiskt ganska skittrist. Vad ger det?

Behovet av en längre avvikande rubrik blir påtagligt.

vad det ger mig -återgår till frågan – är runt en timme dagligen av Bibelläsning och tankeformuleringskonst vid tangentbordet. Faktiskt enormt intressant. Inte resultatet jag kommer fram till – SÅ högmodig är jag inte! Men anmarschen. Bläddrandet. Ögnandet av grekisk text – av tidsskäl bara ögna, inte läsa, analysera, översätta. Skumma en tjock kommentar – av samma tidsskäl inte läsa utan bara skumma, ibland bläddra.

"Du läser ju sånnadär knäppa böcker. Du kan lika gärna tenta dom."

Så löd Primärhustruns ord när jag för en del år sedan funderade på om jag skulle hoppa på en 40-poängskurs* för att öka min teologie kandidatexamen till en teologie magister. Jag gjorde så och fick mitt magisterarbete väl godkänt i november 2006. Det roliga med saken var dock inte resultatet utan själva arbetet.

När jag funderar över och skriver P minus intensivjobbar jag inte på det sättet men onekligen varmkörs min exe-get-iska motor en del även om det är på tomgångsvarv. Motorn är i alla fall inte still.

Att jag skriver skittristigheter har därför helt själviska motiv.

Olikartade skittristigheter

Det är inte rubriken på ett annat inlägg utan på fortsättningen av detta och äe en utmanande förolämpning mot andra sätt att blogga. I min närhet.

Om det är monotont att följa min bloggs enahanda innehåll är det också monotont att till exempel. se samma rubrik dag efter dag hos någon annan som bara skriver en gång i veckan. Skittrist!

Eller på en ännu annan som oftaligen skriver i och för sig ganska skarpsinnigt men ändå enahanda kritik av kyrkan och vad som där händer och fötter följt av kommentarer som sällan går på sak utan hamnar i två olika diken.

Eller på ytterligare en annan som ihärdigt utan att alls sympatisera med demsamma hänvisar till artiklar med obskyrt udda innehåll i frikyrkoblaskorna Dagen och Världen idag – eller så fotboll.

Jag läser de bloggarna. Jag till och med länkar till dem.

Tycker att de är läsbara och följdvärda med just sina olikartade skitviktigheter.

Och jag fick en rubrik som bryter monotonin i rubriklistan till höger.

*  40 poäng då är 60poäng nu efter det att universitetssystemen bolongaiserats.

Kapsylöppnare

använder man när man vill åt det som är under kapsylen. Elementär kunskap för alla läsk- och pilsnerveteraner. Grunkan behövs för att det inneslutna skall komma ut ur kapseln.

Grekiskans απο (apo) betyder från eller ur, καλυψις (kalypsis) betyder dold, inkapslad. Det svenska ordet kapsel kommer ur grekiskan. Sätter man samman orden blir det αποκαλυψις som betyder från eller ur det dolda men oftast återges med ordet uppenbarelse – underförstått av det som är gömt.

Framme vid kapitel 21 i Lukas berättelse om Jesus hamnar man i vad exe-get-erna kallar Den synoptiska apokalypsen. Det är grovt hugget frågan om kapitel 13 i Markus berättelse, kapitel 21 hos Lukas och kapitlen 24 och 25 hos Matteus. I stort är Markus de andra tvås förlaga men Matteus lägger på en massa. En del av det har Lukas också haft med men på andra platser i sin berättelse.

Apokalyptik är en speciell genre med varierande grad av konkretion och symbolik. Den har det gemensamma draget att förefaller handla om framtiden.

Profetismen är ibland framtidsinriktad men främst samtidsfokuserad. Ni skall leva rätt, dumpa avgudarna och följa Gud! är om inte ett citat så i alla fall en summering av budskapet hos Gamla testamentets profeter. Inte alltid, men ibland, följs det av Om inte kommer Assyrierna (eller någon annan) att göra slarvsylta av er! Så fungerar profeterna – samtid inemot framtid.

Apokalyptiken ter sig som framtid, ibland med inslag av samtid. I antiken finns exempel på de mest fantastiska framtidsinriktade drakar-och-demoner-berättelser hos många religiösa grupper. Om man (alltid) menat allvar med det som framtidsscenarier eller om det varit symboler för samtidens skeenden är inte alltid lätt att veta.

I jämförelse med mycket av sitt samtida blir apokalyptiken i judiska sammanhang måttfull i märkvärdigheter. Så är också den kristna – som ju egentligen också är judisk. I en vanlig Bibel brukar man som apokalyps klassa Daniels bok och delar av Hesekiel i Gamla testamentet samt Johannes uppenbarelse i Nya – och så ett kapitel (eller två) hos tre av Jesus-berättarna.

Måttfullheten hos judisk-kristna apokalyptiker – i vart fall dem som kommit med i våra Biblar – gör att genreskillnaden gentemot profetismen ofta blir oklar. Ibland kan det leda till Bibelutläggningar som pusslar lösryckta citat till noggranna schemaläggningar av vad som kommer att ske när nu USA flyttar sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem – för att ta ett exempel. Allt sådant prognoseri som haft sitt kom-och-gå främst under de senaste drygt 100 åren har visat sig vara prognyseri.

Därför: Varsamhet anbefalles! Det är ett missbruk av Guds ord när man blir eise-get som läser in i texterna det man vill ska stå där. En exe-get söker läsa ur texterna vad de sa när de föddes och därifrån söka utröna vad de kan säga oss nu.

Det apokalyptiska avsnittet – du har väl inte, noble Bloggläsius, glömt att läsa kapitel 21 hos Lukas? Om du gjort den fatala missen – läs NU!

Det apokalyptiska avsnittet hos Lukas (och hans synoptiska kollegor) visar att Jesus inte var en sedelärare eller en stillsamt filosoferande etiker som bara ansåg att vi skall älska varandra och sedan blev gravt missförstådd. Jesus var också profetisk och smått apokalyptisk i sin förkunnelse med en världsundergång, en yttersta dom och en dubbel utgång som komponenter.

Med Jesus slutuppmaning i vers 36 visar Lukas vilken effekt han vill se hos sina läsare/åhörare, gruppen runt Theofilos, och andra: Håll er vakna hela tiden och be att ni får kraft att undfly det som väntar och kan stå upprätta inför Människosonen vid hans återkomst.

Efter det avrundar Lukas, innan han i nästa kapitel för läsarna/åhörarna vidare in i Passionshistorien, Jesus undervisning med: Om dagarna var han i templet och undervisade, men varje kväll gick han ut till det berg som kallas Olivberget och övernattade där. Och tidigt på morgonen kom allt folket till honom i templet för att höra honom.

En sådan notis som tydligt är Lukas egen kallas hos exegeterna för – i detta fall – Lukansk redigering.

Om Jesusberättaren Markus var den som först gav Jesus Stora vecka i Jerusalem en skriftlig form och om Lukas har den som förlaga – två mycket troliga om – har jag redan berört innehållet i kapitel 20 hos Lukas. Jag gjorde det när jag skrev om kapitel 12 i Markus berättelse. Det var för en månad sedan i P minus 89 som du kommer till om du klickar här.

Lukas följer i kapitel 20 Markus noga. Samma händelser, samma platser, samma aktörer. Han förbättrar språket en del. Sådana som är fenor på grekiska – vilket jag inte är – ser det. Det syns också i den svenska översättningen från 1981, den som finns i Bibel 2000.

När du NU, noble Bloggläsius, läser bägge berättarnas respektive kapitel ser också du det.

Har du läst 1917 års översättning är det inte säkert att det syntes lika bra. När man gjorde den översättningen strävade man efter att ge allt en lite högstämd kyrkligt anstruken ”Bibel-stil”: Det innebar att man jämnade ut olikheter i genre, stilskillnader mellan författare och annat. Resultatet blev entonigt och lite småtråkigt men kändes i alla fall åtminstone högtidligt och halvfromt.

För Bibel 2000 har översättarna jobbat annorlunda och haft ambitionen att vara mer texttrogna. Det betyder att litterär hög stil i grundtexten fått hög litterär klass också på svenska och att enkelt språk med slarviga ord och hackig grammatik hos en annan författare återges på svenskt kvällstidningsspråk.

Andra översättningar, till exempel Folkbibeln, kan jag inte uttala mig om. Rena pratafasor – Nej, parafraser heter det – kommenterar jag inte utan nöjer mig med att varna för.*

Förutom stilförbättringarna gör Lukas ett ingrepp i Markus text. En transplantation. Han tar bort samtalet i Markus 12:28-34 om vilket bud som är störst. Lukas har redan dryftat saken i kapitel 10 som inledning till liknelsen/gåtan om den barmhärtige samariern, unik för Lukas. Det betyder rent exe-get-iskt bland annat att Lukas inte sett det en del Bibelforskare menar sig se – att Markus satt samman sin berättelse med den judiska påskmåltiden som mall. Om Markus gjort så ser Lukas det inte eller finner inte mönstret viktigt att behålla. Han förhåller sig fri till sitt original också när han följer det.

När Matteus på motsvarande sätt följer Markus modifierar han inte språket lika mycket som Lukas gör. Att han lägger till en hel del eget material är en annan historia.

* Denna min enkla blogg är om inte en guldgruva så i alla fall en plats för en och annan fyndighet. I juli 2010 skrev jag två inlägg med rubriken vilken bibel? I dessa behandlar jag saken mer mångordigt. Man kommer åt dem genom månads-år-listan till höger eller sökrutan längst upp.

Det är inte så långt mellan Jeriko och Jerusalem. När jag sökte uppgifter om distansen fann jag denna bloggtext skriven den 30 nov. 2006:

How long does it take to walk from Jericho to Jerusalem? It took me 8 hours today to cover the distance of 15 miles (24 km) with an elevation increase of about 3400 feet (1060 m). Not counting breaks, our group of 15 walked for six and a half hours. It would have taken longer if it had been hotter or if we had …*

Två och en halv mil, en kilometer på vertikalen. Ett rejält dagsverke.

För Markus som är den förste som i skrift slöjdade fram sin berättelse går trippen på ett kick. Struntar man i kapitel-, vers- och styckeindelning som ju inte fanns från början lyder skarven mellan vers 27 och 28 utan skiljetecken och mellanrum:

ochhanföljdehonompåvägennärdenärmadesigjerusalemochvarvidbetfageochbetaniavidolivber...

Alltså ingen skarv alls

Men Lukas är inte färdig i Jeriko. Därför, noble Bloggläsius: Läs kapitel 19 NU så att du inte likt en snart omnämnd blir alldeles för kort i rocken – i ditt fall när det gäller att följa min text.

Berättelsen om tullindrivaren Sackaios inne i Jeriko finns bara hos Lukas. Det blir ytterligare en utanförstående eller utanförställd person som Jesus tvärt emot sociala konventioner går över gränsen till. En till i slutet av berättelsen innan dagarna i Jerusalem. Tidigt i berättelsen om den vuxne Jesus har Lukas i kapitel 5 berättat om tullindrivaren Levi (som hos Matteus kallas Matteus). Man kan – och så gör en del Bibelforskare – uppfatta det så att Lukas arrangerat just dessa två kollegor i Tullverket som ram för hela sin framställning dem emellan, hela berättelsen om hur Jesus inkluderar de exkluderade. Eller så är det bra Lukas förkärlek för dubbletter som gjort att han tog med en till. I bägge fallen handlar det i alla fall om judar på avvägar som kommer rätt.

Bilderna tog jag i Jeriko hösten 2009. Ett högt träd i centrum och en extra låg port.

Lukas låter också Jesus under klättringen upp mot tempelstaden ge en liknelse/gåta – om de tio punden. Den är inte unik för Lukas. Finns också hos Matteus men längre fram i handlingen inne i staden och i en annan miljö. En Q-berättelse som de två skribenterna placerat in olika.

Från och med vers 28 rider Jesus in i staden på en för alla nutida Hosianna-gnolare välbekant åsna.** Den händelsen är uppenbarligen oerhört viktig. Alla fyra Jesusberättarna i Nya testamentet har med den som start på det vi nutidsmänniskor kallar Den stora veckan med de avgörande händelserna.

Vi är vana att se den veckan som en händelsekedja. Det är helt rätt!!

Tidigare i sina skrifter har Jesus-berättarna berättat episoder som inte alltid, men ibland, direkt byggt på varandra. Så har också Lukas gjort. Från och med inritten blir berättelserna annorlunda. En sak nära följs av nästa och det skapas en sammanhållen händelsekedja.

Eller fyra – om man ser varje Jesus-berättare för sig – men så blir det sällan. Vi ”lyssnar över” Lukas när vi hör Matteus och Johannes när vi följer Markus – och då naturligtvis inte parvis utan alla och allt hela tiden. I text har man ju också sammanställt de fyra till en löpande historia och filmer, konst, litteratur, musikaler och teater skapar samma totalitetsbild. Det är inte fel.

För Theofilos med medåhörare bör det rimligen ha varit på samma sätt. Han/de hade inte tagit del av olika skrifter – de flesta var ju inte skrivna är – men de hade hört berättelser om Jesus Stora vecka i Jerusalem. Sannolikt hört det flera gånger för det var ju det viktigaste man berättade om Jesus, näst efter hans uppståndelsen ur döden.

Om Lukas skrift såhär långt gett dem nytt stoff så är det i alla fall nu de kan känna att de hamnat på mammas gata. Det som nu kommer finns det förkännedom om, kanske inte i alla detaljer men i stora drag. Det medför att de kommer att lägga märke till om Lukas presenterar något utöver eller stryker något eller förändrar något.

Det kommer Lukas att göra. Det måste han ha gjort med uppsåt. Därför är det en poäng att sär-läsa Lukas och observera skillnaderna – för att få kläm på vad just han vill berätta och fundera över varför.

I samband med åsneritten (som alla berättat så den är en självklarhet) blir Lukas i vers 39 en särling igen. Fariséernas protest mot lovsången nämns inte i de andras Jesus-berättelser. Där går bara Jesus upp till templet och ut igen för att dagen därpå förbanna ett fikonträd och sedan upprörd röja upp i den världslig kommersialiserade helgedomen.

Lukas planar ut dramatiken. Jesus blir mer sorgsen än militant när det nämns att han gråter över Jerusalem och sedan helt kort att han kör ut folk ur templet och säger till dem hur det skall vara där. Inget fikonträd finns med. Det verkar som om Lukas medvetet ersätter Jesus harm över fikonträdet – en bild för Jerusalem – med att han gråter över staden. Bilden är från platsen där Jesus grät.

På så sätt blir Jesus hos Lukas lugnare och mer samlad än han framställs hos den mer affekterade Markus – som mer troget repeteras hos Matteus. Jesus framställs på något vis som mer försonlig – värt att återkomma till.

*  Bloggen hittar du här.

**Man kan ha många tankar om graden av Bibelbekantskap i allmänhet och därtill hörande åsne- och händelsekännedom i synnerhet. Detta blogginlägg är inte platsen för de reflexionerna annat än att jag ger ett grundtips: Räkna inte med att folk känner till något! Men räkna med att de kan reflektera om de får veta!

Varje resa når sitt slut.

Så också Lukas Reseberättelse eller Stora inskott som började i slutet av kapitel 9. För sina åhörare – texten lästes ju högt – har där Lukas redovisat massor med ord, händelser och möten och arrangerat alltsammans som om allt ägde rum under det att Jesus, efter att två gånger ha förutsagt sitt lidande, var på väg till Jerusalem.

Men gick det inte till så? Hände inte det där då? Under resan?

Man kan undra så, ibland lite oroligt. Och få känslan av att Bibeln inte är tillförlitlig.

Med det är ju ingen ordning! Sakerna återges inte hos de olika Jesus-berättarna i samma följd och sammanhang! Man ser ju att berättelserna om Jesus inte är trovärdiga!

En del, sådana som inte vet eller förstår det skrivna, kan komma med sådana påståenden.

Naturligtvis är de fyra berättelserna om Jesus trovärdiga!

De är alla urval av vad som berättades om honom av dem som var med!

Och det som de berättade har sin grund i vad som hände!

Att berättelserna är olika betyder alltså inte att de är fel. Det betyder bara att de som till sina tänkta läsare/åhörare i deras situationer ville föra vidare sakerna valde att göra det på olika sätt. Det fanns olika behov och tankar vilket gör att berättelser väljs ut och arrangeras på olika sätt.

Läs nu kapitel 18 hos Lukas.*

Lägg noga märke till hur varje avsnitt börjar.

Han – Jesus – gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp (vers 1).

Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra (vers 9).

Folk kom också fram med sina barn (vers 15).

En uppsatt person frågade honom: ”Gode mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” (vers 18).

På det en följdfråga: Vem kan då bli räddad? (vers 26) och ytterligare en: Vi har ju lämnat (vers 29).

Det är ganska rimligt att tänka sig att det i en grupp Jesusföljare också på 70-80-talet fanns frågor och tanker om obesvarad bön, hög-och missmod, barnens roll samt den kanske mest existentiella av alla – den om evigt liv.

Lukas kan ha känt till att det var så runt Theofilos – vem det nu är. Eller så har han höftat att det rimligen nog är så. Det ju vanliga frågor och behov hos människor som vill tro. Med det i tanken har han satt samman ”ett antal typfall” till ett block svar på sådana situationer och livsfrågor, nästan som ett själavårdsavsnitt.

De två första avsnitten i detta är unika för Lukas. I och med orden om barnen återvänder Lukas till att någotsånär följa Markus berättelse, något också på sitt håll Matteus gör.

I vers 31 samlar Jesus de tolv omkring sig och förutsäger en tredje gång sitt lidande, sin död och sin uppståndelse.

Det är signalen för en ny fas i Lukas berättelse. Han följer nu Markus men hoppar över att följeslagarna där bråkar om vem som är störst, bäst och vackrast. Lukas tonar ofta ner negativa sidor hos lärjungarna. Det är hans stil.

Var det en eller två blinda som botades? Var det på väg in i eller ut ur Jeriko det hände?

Berättarna ger olika besked. Men de är lika i det rop på hjälp Bartimaios (med kompis) använde för att få uppmärksamhet: Förbarma dig! På grekiska är det έλέησόν/eleison

Det är inte bara deras rop utan allas. Det är mänsklighetens rop till sin Gud (eller sina gudar).

För Bartimaios (med kompis) ”fungerade det”. Jesus stannade. Uppmärksammade.

Just för att det ”fungerar” inleder den kristna Kyrkan sina gudstjänster fortfarande med de orden – försett med en tilltalsadress: Herre – Κυρίε/Kyrie.

*  Egentligen skulle det vara gjort igår och då fått mina korta funderingar – men det hann jag ju inte med.

Fort och illa, kan ingen gilla.

Sakta och väl, slår ingen ihjäl.

Poemet kommer från min mamma. Det är inte hon på bilden. Hon brukade i alla fall säga så. Som så många gånger förr är det sant just nu runt midnatt mellan den 25:och 26:e april 2018.

Dagen har varit lång. Den arbetsuppgiftsfyllda dagen.

Det var frukost i Församlingsgården från 7 i morse. Den var inte obligatorisk men då min ena dotters ordstäv Gratis är gott är dant var jag där före ½8. Filmjölken var dessutom slut hemma

Klockan 8 började dagen. Kyrkoherden sjuk men det var kollegium i alla fall. Prat och plan och viss dragkamp till ½10 då det var kafferast.

Sedan gick det slag i slag med förberedelser och kalenderfrågor fram till lunch, mer förberedelser, två konfirmandgrupper, Veckomässa som annan sjuk kollega egentligen skulle ha celebrerat, träff med den grupp vuxna som om knappt tre veckor reser till Samos växelvis med inhopp i träff med konfirmandföräldrar. Allra sist samtal med föräldraledig kollega som varit med på (och hållit i) konfirmandföräldraträffen. Lämnade Församlingsgården 22.30 efter att ha tagit emot ett telefonsamtal.

Det blev en lång dag.

Därför, i enlighet med mammas poem tar jag ikväll en försening. Skriver inte som jag egentligen skulle ha gjort P minus 67. Skulle kanske kunna bli något mellan kvartsvettigt och halvbra, inte mer. Skjuter därför denna sena ganska tankeurblåsta timma saken framför mig. Skall försöka ”komma ikapp” någon av de närmaste dagarna då jag faktiskt är arbets-uppgiftslös – alltså har semester.

Jag vet att ingen vare sig tvingar mig, väntar av mig eller längtar efter att jag varje datum skall skriva något kort lätt-exe-get-iskt om ett Bibelkapitel. Det gör jag bara för att jag själv valt att så skall ske och för att jag tycker det är både småkul och intressant. Mina texter är varken småkul eller nämnvärt intressanta för någon annan men det ger jag kissemissen i. Det är att läsa Bibeltexten och kommentarer kring den som får mig att gå igång.

Tiden medger inte att jag bloggar annat än P minus.

Rättare sagt: Brist på tid medger inte...

Det finns ju annat också. Arbetsuppgifter till exempel.

Till och med Bibelstudier stjäl tid.

Det blev full dag idag. Förberedelser, administration, ekumeniskt möte, samtal. Detta innan Bibelstudiet. Tisdagskvällar udda veckor 18.30 samlas några för sådant. Ikväll  var vi 20 stycken. Eller 21. Som pratade utifrån kapitlen 7-8 i Lukas volym 2, Apostlagärningarna. Om omvändelse och dop och en massa annat. Samt läste lejonparten av kapitel 9 innan vi gick hem.

När jag börjar skriva detta är det fortfarande tisdag men bara i 40 minuter till. Trots den sena timmen vill jag hålla fast i detta mitt självpåtagna beting P minus någonting. Ikväll är siffran 68 och några ord om kapitel 17 i Lukas berättelse om Jesus.*

Lukas fortsätter att rada upp ord av och händelser kring Jesus. Här till synes utan konkret röd tråd. Allra först ger han tre korta snuttar i följd riktade till lärjungarna – naturligtvis de första lärjungarna som minns vad Jesus sa men för Lukas också hans samtids Jesus-följare. Man kan hitta de tre snuttarna också i Matteus berättelse. Och två av dem finns även hos Markus. Det är ungefär samma korta Jesus-repliker men är insatta i andra ordningar och sammanhang än hos Lukas. Snuttarna som Lukas bearbetat har han hittat just i Markus berättelse och i Q.

En fjärde sak hakas på – fortfarande med lärjungarna som åhörare. Liknelsen om tjänaren som passar upp är unik för Lukas, så kallat särstoff.

Det blir mer sådant. Med en ny geografisk lokalisering omnämns en händelse vars poäng blir det som är vanligt hos Lukas: en utanförståendes tro.

Fariséerna dyker upp igen med en fråga. Den besvaras och leder över till mer tal till lärjungarna om världens sista tid. Har kan man också – om man vill – göra en så kallad synoptisk jämförelse för att se hur de olika berättarna behandlar samma och liknande material. Markus och sedan Matteus har var sitt sammanhängande avsnitt med en hel del om just den sista tiden. Lukas strör ut delarna i sin Reseberättelse.

Till sist: Guds rike är inom er, säger Jesus. Vad betyder det?

Inom er – som någon sorts inre kvalitet och gudagnista?

I er mitt – det vill säga mitt ibland er?

Grekiskan kan översättas på bägge sätten. Jag föredrar det senare. Det ger slutsatsen: Guds rike är Jesus (som ju stod i mitten av gruppen när orden uttalades).

*  Det blir troligen på samma sätt i morgon som också är en fulltecknad dag med kollegium, förberedelser, konfirmander, Veckomässa och en studiegrupp till på kvällen tillsammans med dem som skall resa till Samos om några veckor. P minus 67 kan bli försenat.

Varning!

Klurighetsfråga kommer!

För att klara den, ens fundera över den, behöver du, noble Bloggläsius, ha tillgång till kapitel 16 i Lukas berättelse om Jesus. Annars går det inte alls. Så läs det och läs det NU.

Nu kommer frågan?

Vem är Herren i vers 8?

Skriv svaret här – med tusch.

:............................................

Jag hoppas verkligen att du inte lät dig luras och sabbade din dator- eller telefonskärm. Men jag hoppas att du har ett svar med motivering. Eller två. Svar alltså.

När Lukas skriver samman sin berättelse har han tillgång till vad Bibelforskarna kallar Traditioner. Med det menas inte sedvänjor och vanor utan sådant som Traderas, förs vidare. Det som kapitel 16 börjar med är en sådan Tradition. Bibel 2000 har satt rubriken Liknelsen om den ohederlige förvaltaren.*

Med de sista raderna har jag om inte öppnat Pandoras ask så i alla fall gläntat lite på locket till den uppsjö av exe-get-iska metoder Bibelforskare använt och använder för att förstå texterna.

• Traditionshistoria eller Traditionskritik är den del av tankemödan som söker urskilja de enskilda pusselbitarna i en större text. Ordledet -kritik skall här inte uppfattas som ifrågasättande eller avvisande utan som analys.
• Textkritik – som är ett annat verktyg som egentligen används först – innebär således inte att man diskvalificerar en text utan är det detektivarbete som försöker fastställa en text. Vid ett senare tillfälle, troligen i P minus 62, skall jag berätta om just den saken.**
• Formkritik var ett tag väldigt poppis bland exe-get-erna och dominerade nästan forskningen. Nu har den hittat sin mer rimliga plats. Den är ett viktigt verktyg för att se vad för sorts text det rör sig om – lagar, ordspråk, berättande text, poesi osv. Rubriker som Liknelsen om anger ett formkritiskt resultat – en liknelse och den genre en text har påverkar naturligtvis hur man ska förstå den.
• Redaktionskritik blir verktyg man använder när man försöker se hur den har tänkt som redigerat samman olika komponenter och kanske bearbetat dem. Annorlunda ordval, platsen i sammanhanget, hopbindande och förklarande inskott är då i fokus.

I kapitel 16 i sin berättelse arbetar Lukas utifrån en tråd som antyddes i förra kapitlets liknelse/gåta om Pappan som längtar. Den yngre sonen och den egendom han utbad sig leder vidare till två liknelser/gåtor om rikedom och ekonomisk moral och mellan dem ett inskott med ett stridssamtal. Det är olika bitar Tradition av delvis olika Form som Redigerats samman av berättaren.

Hur vi ska förstå det hela hoppade jag över. Detta blogginlägg fick i stället bli en liten beskrivning av hur exe-get-er bräker.***

Vem är då Herren i vers 8? Vem ger förvaltaren beröm?

Bibel 2000 bröt den sammanhängande texten och låter versen börja ett nytt stycke – se bort från det! Är Herren i texten den rike mannen? Eller är det Jesus – som odiskutabelt är den som sedan drar slutsatsen som sägs till lärjungarna i vers 9? Det är ett mycket svårt redaktionskritiskt problem. Forskarna är inte överens.

*  Jag kräver inte att ens den mest regelbundne och ihärdige läsaren av min blogg på rak arm minns allt jag skrivit. Därför nämner jag att jag för drygt tre år sedan i inlägget är tiden inne? skrev om en provöversättning av Lukasevangeliet 9-19 och Galaterbrevet. I den boken börjar kapitel 16 med Liknelsen om den sluge förvaltaren. Påverkar det hur man uppfattar den ganska märkliga berättelsen?

**  Detta betyder inte att kommande P minus finns färdigskrivna eller ens i utkast. Jag skriver inte i förväg utan går in för att varje dag försöka som färskvara satta samman ett P minus med en siffra.

***  Med att göra så undvek jag dessutom det besvärliga i att tolka särskilt den första av liknelserna/gåtorna även om det kanske varit mindre ointressant. Här på bloggen går det alltid att i kommentarer ge förslag och synpunkter.

Att Jesus rörde sig bland människor som på olika sätt vara marginaliserade visas i alla de fyra berättelser om honom som finns i Nya testamentet. Lukas ger de i samhälle och synagoga icke etablerade extra mycket utrymme – inte minst i sitt Stora inskott, också kallat Lukas reseberättelse. I kapitel 15 med sina tre liknelser/gåtor går reseberättelsen in i en ny fas som sträcker sig fram till mitten av 19:e kapitlet – ända fram till Jerusalem.

Lukas stryker i början av kapitlet under att Jesus ”umgås fel” och att det blir spänningar kring den saken. Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”

Också runt Theofilos på 70-80-talet fanns säkert samma allmänmänskliga tendens att klassa några som kvalificerade och andra som diskvalificerade, också i relation till Gud. Till vilken kategori de första åhörarna ansågs eller ansågs sig höra kan vara en öppen sak att fundera kring.

Läs därför kapitel 15 i tanken att de som tar emot texten är personer med sitt på det andliga torra. Läs sedan om kapitlet med en utanförställds glasögon. Fortsätt sedan läsa min text.

Fariséer och Skriftlärda ansåg sig och ansågs vara safe. De tillhörde en väletablerad hygglig seriös religiös medelklass och det är till dem Lukas riktar Jesus liknelser/gåtor till. Han börjar med två – Lukas gillar dubbletter – med en man och en kvinna i fokus. Det är ett exempel på ett så kallat gender-pair som jag skrev om i P minus 77. På de två korta hänger han sedan en tredje utbyggd liknelse/gåta med oklart slut. Den är avsnittets klimax med slutet som punch-line.

I Bibel 2000 lyder rubrikerna för de olika avsnitten – alla från vad som kallas Lukanskt särstoff: Liknelsen om det förlorade fåret, Liknelsen om det förlorade myntet och Liknelsen om den förlorade sonen.

Den sortens mellanrubriker finns inte i den egentliga texten och, förutom att underlätta navigation i materialet, sin synvinkel på vad det handlar om. Jag funderar verkligen över om de egentligen är bra rubriker och om de leder tankarna åt det håll Lukas avser.

När man funderar över Liknelsen om det förlorade fåret är det nära till hands att man i huvudet blandar in Johannes berättelse om Jesus som Den gode herden. Det är naturligtvis inte i sig fel men det är inte säkert att Theofilos och dem runt omkring honom kunde göra det. Johannes skriver sitt senare och självständigt i förhållande till Lukas och de andra två. Därför kan det vara en poäng att när du, noble Bloggläsius, studerar Lukas låta det vara Lukas du ser på – enbart.

Vad blir då fokus? Det vilsegångna fåret eller den ivrigt letade herden?

Vad är då vad? Vem är fåret i gåtan? Och vem är herden?

Berättar Jesusorden hos Lukas om människans vilsegångenhet eller om Guds letande?

Ta kvinnobilden i Liknelsen om det förlorade myntet. Är det tanten eller slanten det gäller? Många gånger spekulerar man i förkunnelse och liknande om hur fåret känner sig övergivet och ynkligt men aldrig om hur pengen mår i sitt borttappade läge. Ändå är de två liknelserna/gåtorna varandras dubbletter där myntet står för människan och den desperat fejande kvinnan för Gud.

Analogt med det måste det bli Pappan som längtar som är poängen, själva undervisningsämnet i vad vi vanligen kallar Liknelsen om den förlorade sonen – som är en av de mest välkända av alla Jesus liknelser/gåtor och har dramatiserats vid ett otal konfirmationsredovisninger. En massa predikningar har hållits och hålls över hur den yngre av pojkarna – lymmeln i berättelsen – kände sig och hade det bland grisarna och hur han där gjorde sinnesändringoch att vi därför också skall göra så. Men Pappan som längtar och som springer längs landsvägen och senare också går ut för att tala den präktige till rätta – beskrivningen av Gud – hamnar lätt i andra hand.

För att flytta tankefokus från det som är på vift till vad Lukas egentligen avser visa med kapitel 15 föreslår jag att rubrikerna byts ut till Herden som söker, Kvinnan som letar och Pappan som längtar.

PS: På Facebook finns en sluten grupp som heter Prästkollegor med drygt 1700 medlemmar. Alla är tack och lov inte aktiva och skriver en massa. Ibland när jag läser där blir jag fundersam och det händer någon gång att jag kommenterar något.

I tanken att där finns säkert en massa folk som kan många andra språk än jag kan ställde jag dock frågan om hur delarna av Lukas kapitel 15 mellanrubriceras i Biblar på andra språk. De svar som kom tyder på att det är ”förlorat” över hela linjen. I den exe-get-iska kommentar till Lukas som jag skummar i samband med att jag skriver dessa blogginlägg fann jag dock till både glädje och tillfredsställelse att Joseph A. Fitzmyer resonerar som jag. DS.

Efter ett par pausande blogginlägg kring andra ting är jag nu tillbaka i vad som nästan i en månad kan uppfattas vara denna bloggs huvudspår – P minus och en siffra. Denna gång 71 med fortsatta noteringar kring ett kapitel ur Bibeln.

Det 14:e kapitlet i Lukas berättelse om Jesus blir det nu frågan om. En rubrik skulle kunna vara bordsskick. I vart fall verkar det som om tankar åt det hållet föresvävat Lukas när han byggt sin berättelse. Inte bordsskick i betydelsen hur man håller kniv och gaffel, snarare hur man i övrigt skall hantera sina bord.

Läs kapitlet!

En sabbat var han – Jesus – bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet.

Med den början korrigerar Lukas i någon mån den negativa bild av fariséer som man annars lätt får. Så blir också effekten av att han i förra kapitlet vers 31nämner hyggliga fariséer som kommer och varnade Jesus för Herodes Antipas ränker och planer. Nu är det dessutom en högt uppsatt farisé – typ riksdagsledamot – som är värd för Jesus och många andra.

En sjuk finns i rummet. Bordssamtalet kommer att röra sig om hur budet om vilodagen skall tillämpas. Inget tyder på att det är ett aggressivt samtal. Mannen botas av Jesus och ingen invänder.

Ödmjukhet är en dygd. Trängas om bästa platserna upplever alla som ett oskick. Så gjorde också Jesus när det hände. Lukas berättar det och det bli en uppmaning till sin tids – och andra tiders –kristna om ett gott ödmjukt bordsskick. Vilken kultur som dem som bjuder andra till bords skall leva efter kommer också med. I vers 12 vänder sig Jesus till sin värd – och till dem som hör Lukas berättelse läsas eller läser den själva.

Det goda bordssamtalet i andliga ting fortsätter. Jesus ger genom en liknelse/gåta de då närvarande och senare läsare något att fundera kring. Det avsnittet – verserna 15-24 – är ur Q, det innan är L, alltså Lukas eget. Jämför gärna Matteus parallell i hans kapitel 22:1-10 där det står i ett helt annat sammanhang. Fundera över varför de två Jesusberättarna hanterat liknelsen/gåtan så olika – och om de därför skall tolkas lite olika – typ.

Efter bordssamtalen återvänder Lukas till saker han betonat tidigare: detta med att vara beslutsam och ta saker på allvar. Följa Jesus är ingen lättsam sak man gör med armbågen. Man ska veta att det kan komma att kosta.

Naturligtvis menade inte Jesus att man skall hata sina föräldrar – enligt fjärde budet skall man ju hedra dem. Sin fru och barn skall man också älska. Men med – OK: överdriven! – kontrast behöver man prioritera.

I nästa kapitel pausar Lukas sin betoning på människors aktiva ställningstagande till Jesus och hur man som troende bör vara för att i stället berätta om Gud. Men det blir i morgon.

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. I vårt grannland Finland firas att det är 100 år sedan man fick sin självständighet. Det är helt naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat – särskilt om det ligger nära i tiden, sådär två-trehundra år. Det är absolut inget att vara upprörd över även om man kan tycka att en del inslag och attityder kan vara nog så chauvinistiska.

Jag kan lite sakna att vi i Sverige inte kan göra så. Vi har ju liksom alltid funnits – om de där beskrivningarna vi fått oss till livs i historieböckerna är sanna. Eller åtminstone halvsanna. Vi har som ingen startpunkt, ingen Independence Day. 1809 års Regeringsform, som jag tror är anledningen till vår nationaldag 6 juni, är ju ungefär lika spännande som att vara publik för att titta  på när någon försöker sluta röka.

Tillbaka till Finland.

Nationens födelse var en lång process och statens tillkomst skedde i blod.* Att se tillbaka på händelserna ur både segrarnas och förlorarnas perspektiv är en process som inte startar på en gång och är svår och smärtsam. Ändå behövs den för sanningens, försoningens och fredens skull. Boken jag berättade om i inlägget 100 år sedan är en del av det som nu gör bilden mer fullständig och sammansatt än förr – i Finland alltså.

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. Det är naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat. Det är naturligt att man är euforisk men det vore också naturligt om man lärt sig av historien så att också ”den andra sidans” situation får finnas med i tankarna. På gårdagens ledarplats i den israeliska tidningen Haaretz förs ett måttfullt resonemang jag valt att översätta till ett blogginlägg. På engelska kan det läsas här.**

Vi måste hantera Nakba

Israels självständighet kan inte firas fullständigt om vi ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber.

Israel markerade på onsdag sin 70:e Självständighetsdag med en blandning av officiella ceremonier och öppna evenemang. Israel har anledning att fira och glädjen var naturlig. Men festen blir ofullständig så länge staten ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber – och till och med attackerar dem för dessa känslor och försöker förbjuda dem att uttrycka dem offentligt.

Det är inte bara att den här helgen inte är deras. Inga judiska helger är inte deras. För dem står Självständighetsdagen för en nationell katastrof för det palestinska folket som de arabiska medborgarna i Israel är en oskiljaktig del av. Detta staten kan inte ignorera, även om det är extremt störande.

För statens arabiska medborgare, och naturligtvis för palestinierna som levt under israelisk ockupation i 51 år, var dagen för statens etablering den dag de förlorade sina byar, städer och länder, dagen då de förlorade sitt land och sin värdighet. Vem som än kan anses vara skyldig för detta, kan vi inte missa att förstå känslorna av förlust och sorg hos ett folk som förlorat sitt land.

Men situationen är mycket värre. Ett historiskt blick bakåt visar att palestiniernas Nakba, deras katastrof, inte slutade med att staten grundades. Det började bara då och i själva verket har det inte slutat intill denna dag. Israel har inte ändrat sin inställning till det palestinska folket sedan dess, inte heller sin behandling av dem. Policyn med förflyttning och utvisning fortsätter, inte bara i de områden som ockuperades 1967-och med att att bosättningarna blomstrar utan också med förstörelsen av en beduinby i Negev, Umm al-Hiran, och att man byger ett judiskt samhälle på dess ruiner .

Så länge som en palestinsk stat inte har etablerats är Nakba inte över och palestiniernas sorg – bland dem Israels arabiska medborgare – är inte över. Så länge som Israels ockupations- och omflyttningspolitik inte ändras måste staten åtminstone ta in och respektera känslorna hos dess nationella minoriteter.

"Jag kan inte dela din glädje", skrev chefen för Joint List, MK Ayman Odeh i Haaretz den 18 april. Han tillade: "Så länge du vägrar att erkänna det förflutna och agera för att reparera den nuvarande verkligheten, kan vi inte bygga en framtid för judar och araber i detta land.” Hans ord borde ljuda i Israel, särskilt på dess nationella helgdag, Självständighetsdagen.

*  Det är inte riktigt samma sak, stat och nation. I en nationalstat som Sverige sammanfaller det men det finns och har funnits stater som innefattat flera nationella identiteter. Europa var så. I Afrika är det på många håll så. I Finland växte en nationell identitet – eller två – fram innan staten bildades.

**  Via så kallade vänner på Facebook får jag ibland tips om olika ivrigt engagerade mycket högerinriktade pro-israeliska grupper och sidor, inte sällan av krist-sionistisk karaktär. I diskussioner och kommentarer på sådana klassas stundom Haaretz som en kommunistisk israel-förrädisk antisemitisk PK-publikation och dess innehåll avfärdas i sin helhet. Var en sak står eller vem som yttrat något är för mig inte det viktigaste. Om det är sant och tänkvärt är mer betydelsefullt – faktiskt.

Åxå jag fattar att det blir enahanda med P minus, ett blogginlägg varje dag om ett kapitel ur Bibeln. Nog fattar jag att det inte attraherar läsare. Skriften på väggen är tydlig i bloggstatistikens form. Därför är det av nöden att flippa in också annat som kanske attraherar en vidare inte så Bibel-sugen läsekrets. Kanske.

Vad händer i övrigt?

Vad kan vara värt att berätta på en blogg?

Lisa for!

Det hände på tisdag denna vecka. Då for lilla Lisa med föräldrar hem till Järvsö efter att ha varit med hennes morfar – alltså jag – och mormor här och i Björkliden i 1½ vecka. Det blev tvärtyst.

Är jag bitter! Nää! Men lite butter över att det blev så tomt.

Våren kommer!

Fort går det. De väldiga mängder snö som samlats denna vinter töar nu undan i en farlig fart. Solen går upp tidigt och håller sig ovan horisonten långt ut efter kvällstimmarna. Plusgrader. Regn igår natt. Snön far illa. Fortsätter det på detta vis kommer denna sena vår vara ikapp alla andra vårar kanske redan till Valborg.

Naturligtvis söker jag hjälpa årstiden på traven. Hackar is och skottar ut snö på redan avsmälta områden. Allt för att det skall gå fortare.

Är jag bitter? Nää! Inte butter heller. Inte ett dugg.

Byråkratin växer!

Onsdag denna vecka fick vi information om nya regler för lagring av personuppgifter. Handlar visst om nya EU-regler som det bara gäller att följa. Besvärligt men i princip OK.

Värre är att Svenska kyrkan på så kallad ”central” nivå fattat beslut om vad som skall sparas, arkiveras och diarieföras. En massa saker. Vad jag fattat skall i princip till exempel alla planer och upplägg för konfirmand- och ungdomsverksamhet, all inbjudningar, skrivelser, brev och till och med skrivna predikomanus sparas. Och mycket annat.

Varför Kyrkostyrelsen bestämt detta har jag lite svårt att förstå. Tanken söker sig onekligen till andra jättearkiverande krafter i historien. GESTAPO, KGB och STASI var skurkorganisationer där byråkrater och högt uppsatta var så rädda om sina egna skinn att de för att i varje läge kunna freda sig var tvungna att i detalj hålla reda på allt och alla. Inte bara kyrkan drabbas av den andan. Samhället som sådant utvecklas i samma kontrollerande riktning. Administration – ad ministre eller nåt sånt är latin och betyder till tjänst – som skall vara till för verksamhet blir till kontors- eller kanslistyre över verksamheten – grekiska för det är byrå-kratia.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men butter.

Biskopen kommer!

På söndag. Det är värt att nämna. För några veckor sedan var han här i två dagar och – som det heter – visiterade Älvsby församling. Nu kommer han för att delge resultatet när alla som vill äter smörgåstårta efter Festhögmässan.

När han var här fördes många goda samtal och församlingens olika verksamheter blev presenterade. Det var positiva dagar som gav god eftersmak. Lite avslöjande var dock Veckomässan biskopen ledde på onsdagskvällen. Inte så att det var något fel eller så i den gudstjänsten, alltså vad som gavs, eller vad min ungdomskamrat biskop Hans gjorde. Inte alls. Guds Ord och förlåtelse samt Jesus kropp och blod var ju där. Som varje onsdag. Jesus alltså.

Han, alltså ”bara Jesus”, brukar på onsdagarna inte dra så mycket folk. Upp till ett dussin ungefär. Max. För några år sedan var vi ofta bara tre eller fyra så just den verksamheten är faktiskt den del av vad som sker i Älvsby församling som procentuellt sett expanderat mest de senaste åren. 200-300% när det ”bara” är Jesus.

Men när biskopen också var där kom de fram som tydligen inte tycker att ”bara Jesus” räcker. Kyrkoråd, kyrkofullmäktige, arbetslag och många andra kom för att frotterar vid detta speciella tillfälle. De kom, de som inte ens på söndagarna kommer när det ”bara” är Jesus. Under 40 år som präst borde jag lärt mig att många av dem som anses ha, och anser sig ska ha, inflytande i en församlings öden och äventyr är lika noga med att vara med vid vissa speciella evenemang som det är noga med att vara frånvarande i det reguljära församlingslivet. Visst har jag lärt mig att det är så – men jag har inte kunnat försona mig med det.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men rejält butter.

det är allvar – ta beslut

I kapitel 13 av sin berättelse om Jesus fortsätter Lukas att rada upp avsnitt som är av lite olika karaktär. På det sätt han radar upp sakerna blir det spännande för åhörarna. Läs kapitlet!

Det är inte under på mirakel på kraftgärning på under på ett mirakel till så att man tycker OK! Nu kan vi det här! Byt skiva!

Det är inte heller ett tal följt av en liknelse eller ett par till innan en utredning av något teoretiskt sammanhang följt av en liknelse krönt med några anvisningar – så att den som lyssnar tycker det blir segt och tappar uppmärksamheten.

Det är omväxling och dramatik Lukas valt som metod i sin långa Reseberättelse, så också kapitel 13. Listar man upp innehållet ser man omväxlingarna:

• en på förekommen anledning direkt uppmaning till omvändelse (vers 1-5),
• en liknelse/gåta med allvarlig hoppfull underton (6-9),
• ett botande med tankar kring hur man skall förstå och tillämpa Guds bud (10-17),
• ett par små liknelser (18-21),
• på sin väg mot Jerusalem ytterligare uppmaning till omvändelse (22-30),
• Jesus respons på en varning med besked att en profet inte får mista livet någon annanstans än i Jerusalem (31-33) och till sist
• sorg över Jerusalem som inte ville omvända sig och tro (34-35).

Detta är en av Lukas metoder. En till metod – han har ju åhörarvänlighet i åtanke när han formar sin text – ser man i slutet av kapitlet. Där följer direkt på varandra tre avsnitt som har med ordet Jerusalem. Stadens namn fungerar som stickord – Bibelforskarna kallar det så. Den typen av förbindelse är ett vanligt sätt Bibelförfattare använder när de formar sina texter så att de skall bli lättare att komma ihåg.

Omvändelse – ta beslut – är viktigt i Lukas bägge skrifter.

Om Theofilos som Lukas skriver för har omvänt sig eller inte är faktiskt oklart. Han har fått information och Lukas avsikt – stod allra först i hans skrift – är att ge mer information och så stärka tillförlitligheten – kanske så att Theofilos ska förstå att det är allvar och för första gången ta sitt beslut. Eller för femtielfte gången.

Ett kuriosa: I en Bibel (och på www.bibeln.se) kan man i uppslagsdelar få information om bland annat hur man i biblisk tid räknade, vägde och mätte. I vers 21 talas om tre mått mjöl. Ta reda på det och fundera över den kvinnans bak. Och jag menar degen..

socialt tryck – och stå rak

Kanske skulle det kunna vara en rubrik för kapitel 12 i Lukas berättelse om Jesus. I alla fall väljer jag den efter att ha läst igenom kapitlet. Det jag NU uppmanar dig att göra NU.

Om Lukas tänkte socialt tryck – och stå rak eller inte när han i det avsnitt som blev kapitel 12 byggde kedjan av Jesus-ord har jag inte direkt försökt läsa mig in på – läsa många sidor exe-get-isk litteratur tar ju tid. Men jag kan tänka mig att de som hörde hans text läsas upp kom att uppfatta sakerna åt det hållet. Som jag tidigare berättat torde de i huvudsak varit kristna utan judiskt påbrå i en tid då klyftan växt mellan judar och icke-judar som trodde att Jesus var judarnas Messias och världens Frälsare å ena sidan och den judendom och den hedniska majoritet som inte trodde så. Kom här ihåg att Bibelns hedningar är beteckningen för alla icke-judar.

Vad hörde åhörarna? Då? Nu?

Alldeles nyss – i sista verserna av kapitel 11 – hade hotbilden mot Jesus (och dem runtom) ökat efter en verbal sammandrabbning med ett par kategorier motståndare – fariséer och laglärda. Just de grupperna eller riktningarna är vad som är kvar av judendomen efter det att Jerusalem erövrats av romarna år 70.

Under tiden hade människor samlats i tusental börjar kapitel 12. Trycket ökar. Är det sympatisörer eller motdemonstranter? Eller en massa nyfikna? Hjälpsökande? Gissningsvis en mix. Och åhörarnas situation kan mycket väl vara av samma art.

Då vänder Jesus sig inåt, till dem som tror på och följer honom – först står det i vers 1. Han varnar för motståndarna – fariséerna och de laglärda. Han inger mod till dem han kallar mina vänner och ger besked – var och en som känns vid mig...den som förnekar mig. Och han talar om förhör och myndigheter, om socialt tryck att stå rak i.

Naturligtvis förberedde Jesus sina lärjungar på sådant. Säkert flera gånger. I del 2 av sitt författarskap berättar sedan Lukas att sådant hände, till och med verkade vara normalt, men även här, i sin Jesus-berättelse, visar han andra, tredje och senare generationers kristna att den situation är naturlig. I slutet av kapitel 12 – verserna 51-52 – understryker han det på nytt. Och poängen blir: Stå raka!

Egendom, ekonomi och försörjning är andra sorters tryck. Stå fria och raka i de bekymren! Akta er för habegär, bekymra er inte. Sök i stället hans – er faders – rike. Var beredda. Tyd tiden.

När vi läser Bibeln läser vi ofta små eller lite större delar åtskilda från varandra. Vi läser dessutom sakta och ofta med tanken Vad betyder just detta? Det är inte fel att göra så men det kan bli lite snuttifierat. När Bibeltexterna läses i gudstjänsten blir det också avsnitt plockade ur sina sammanhang och satta i ett annat sammanhang – det kyrkliga året. Det är inte heller fel men får också en snuttifieringseffekt.* Därför är det en poäng att läsa ett större block på ett eller flera kapitel. Och läsa det snabbt utan detaljfunderingar. Gärna ett par gånger på raken – för att få helhetsintryck.

Till sist: I ett tidigare blogginlägg – inte P minus 76 – nämnde jag att barnbarnet Lisa skapat en liten försening när det gäller detta självpåtagna beting P minus någonting. I och med denna bloggpost är jag ikapp. Nu kommer tågen (förhoppningsvis) att gå i rätt tid.

* Här menar jag typ Svenska kyrkans gudstjänst med ett vedertaget system av Bibeltexter. I andra sammanhang där någon kanske ”valt ett ord som kommit till mig” och då läser en och annan Bibelvers blir lätt ännu mer fragmentiserat.

Kapitel 11 i Lukas berättelse om Jesus är en del av den långa samlingen ord, händelser och möten som kallas Lukas reseberättelse. De olika ”snuttarna” kan ibland ses hör ihop med varandra till en del men ofta är de likt olika pärlor som näst intill slumpmässigt trätts upp på en tråd.

Läs kapitel 11 NU innan du fortsätter att öda uppmärksamhet på vad jag skriver.

Då – något speciellt?

Herrens bön! Kan vara värd några ord!

I Markus berättelse om Jesus finns den inte. Inte heller hos den fjärde berättaren Johannes. Men Matteus och Lukas har dem – Herrens böner. Det pluralen var väl klurig. Särskilt i relation till de en-två-tre-två-en varianter på svenska som kan vara i svang i olika kristna sammanhang men som alla främst går tillbaka på Matteus version i 6:9-13 – raderna-bönepunkterna numrerade:

Så skall ni be:

1. Vår fader, du som är i himlen.

2. Låt ditt namn bli helgat.

3. Låt ditt rike komma.

4. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

5. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

6. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

Lukas har i 11:2-4 en annan variant som är kortare kortare.

När ni ber skall ni säga:

1. Fader,

2. låt ditt namn bli helgat.

3. Låt ditt rike komma.

4. .....

5. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

6. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

7. Och utsätt oss inte för prövning.”

Först av allt: När vi använder Herrens bön använder vi översättningar, översättningar i flera steg.

När Jesus följeslagare fick bönen var den rimligen på arameiska, det språk de och Jesus talade till vardags. Möjligen var det, då det var en bön, en arameiska anstruken av hebreiska. Det språket hade man mestadels slutat använda till vardags men det var fortfarande böne- och gudstjänstspråk. Psaltarens psalmer och Bibeltexterna man läste var på det språket.*

Jesus följeslagare lärde sig bönen utantill – som med allt Jesus sa. Därför har inte Markus med den. Alla kan den och det är vad Jesus gjorde som är Markus fokus. Bland grekisktalande judar i och utanför Palestinaområdet översattes orden och lärdes in. Det kan ha skett på olika platser så det kan ha blivit lite olika – ord och satsbyggnad på ett språk har ju inte exakta motsvarigheter i ett annat. Det är två sådana översättningar (eller en men lite modifierad) som blir de grekiska texter – se rutan – som man sedan några gånger översatt till svenska.**

Vilken variant lärde Jesus ut?

Svar: Vi vet inte! Vi vet bara vad det står i texterna som är kopior av kopior av kopior av kopior och så vidare av ett par original sammansatta oberoende av varandra på 70-80-talet efter Kristus. Att Lukas i alla kopieringssteg stått i skuggan av Matteus märks av att den som skrivit av en text till en ny kopia ganska ofta lagt in det han tycker saknas på rad 1, 4 och 7. På samma sätt är det med bönens ”slutkläm” Ditt är riket... som är en lovprisning tämligen vanlig i judiskt och därmed kristet böneliv.

I kapitel 11 följer efter bönen uppmuntran till bön och sedan ”pärlor på tråden” av annat slag så att konfliktläget med Jesus motståndare skärps. Och fler människor samlas.

*  Avståndet eller förhållandet mellan de två språken har jag inte riktigt kläm på men jag har ett dunkelt minne att någon kunnigare än jag på en fråga svarade ”mer än mellan svenska-norska/danska men mindre än svenska-isländska.”

**  Den bön många kallar ”gamla” Fader vår (som en hel del falskeligen tror att ”alla kan”) stämmer inte med vare sig Matteus eller Lukas som man läser texten i Bibeln. Den stämmer inte ens med Bibelöversättningen från 1917 utan är stelnad liturgisk bön som går tillbaka på ännu äldre svenska översättningar – men fullt användbar för den som så önskar.

Den nyare Vår Fader – som med 30 år på nacken inte är så hemsk ny utom på platser där man envisats med att vara överdrivet traditionalistiskt reformrädd – stämmer inte heller med Bibeltexten. Av hänsyn till rytm och det svåröversatta bröd för dagen som kommer – ordagrant morgondagliga bröd – har den sin egen ekumeniska ordalydelse för svenskt gudstjänst- och böneliv.

I gemensam gudstjänst och undervisning är det Vår Fader som numera gäller. Vilken variant man använder för sig själv spelar ingen roll men både för gudstjänst och privat är Jesus introduktion av bönen viktig: När ni ber skall ni säga. Bönen skall alltså alltid vara med – i alla fall när man är ett ni.

När Lukas berättar om Jesus startar han ett stort nytt avsnitt i kapitel 9 vers 51: När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem. Med det startas vad Bibelforskarna kallar Det stora inskottet eller Lukas Reseberättelse och det är först i kapitel 19 Jesus kommer fram till resans mål. Som om det sker under den vandringen berättar Lukas en massa av vad Jesus gjorde och sade och om människor och situationer han mötte. Det mesta av vad som sägs kan klassas som gult eller blått om man använder färgerna från ett par av bilderna i förra inlägget.

Att Jesus sänder ut sina 12 berättas också av Markus och Matteus. Att han i början av kapitel 10 sänder ut 70 eller 72 är dock Lukas ensam om. Det är alltså inte bara några kvinnor utan också många andra som är lärjungar så som Lukas presenterar det – åtminstone när färdenmot Jerusalem tar sin början.

De utsändas auktoritet är viktig i Lukas berättelse. Redan här, inte bara i hans senare skrift Apostlagärningarna. Ordet apostel och beteckning sända ut – άποστέλλω – är laddade,inte bara en budbärare i allmänhet. De utsändas auktoritet beskrivs i 10:16: Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” För Theofilos och andra som hörde de orden läsas måste det stått alldeles klart att Jesus så att säga passat sig själv vidare. Först till några man kände till – kringflyttande och brevskrivande apostlar. Sedan från dem – Apostlagärningarna berättar det – till de ledarskap dessa installerade i de första församlingarna inklusive den åhörarna tillhör.

Nutida läsare brukar ibland dra en rågång mellan till exempel ”vad Paulus sa” och ”vad Jesus sa”. De första läsarna skulle ha uppfattat det som en kvalificerad konstighet och inte räknat med en sådan uppdelning. Församlingen/Kyrkan med dess ledare är ett med Jesus, en fortsättning av Jesus. Det är tydligt i Nya testamentets brev och i Lukas andra skrift och visas redan här i Jesusberättelsen.

Innehållet i Det stora inskottet är episodiskt, alltså textavsnitt som inte direkt bygger på varandra. De redovisar olika sorters händelser, ord och liknelser/gåtor och möten med både motståndare och sympatisörer. Liknelsen om Den barmhärtige samariern och berättelsen om systrarna Marta och Maria är exempel i kapitel 10 – som du, noble Bloggläsius, nu själv skall läsa noga.

Kapitel 9 i Lukas berättelse om Jesus – vad kan helt kort skrivas om det?

Svar: Lukas tar ett återfall. Till Markus igen. Ett kort tag.

För några inlägg sedan – P minus 80 – klagade jag över att jag i den just då skrivande stunden led brist på Synops. Jag berättade då också vad en Synops är.

Nu har jag tillgång till grejerna. Jag lånade det schema kollegan är lycklig ägare till, vek ut det på golvet och fotograferade en bild som är omöjlig att se detaljer i – men ger en översikt. Klicka på bilderna blir de större.

Andra spalten från vänster märkt B är Markus berättelse händelse för händelse – rosa färg. A längst till vänster är motsvarande för Matteus med rosa för den Markustext han återanvänder i mycket lätt bearbetat skick, blått det han har gemensamt med Lukas (Q) och vitt hans alldeles egna material. Spalt C är då givetvis Lukas där rosa och blått betyder samma sak som hos de andra och gult betecknar hans eget stoff – som synes en hel del.

Den gröna rutan lagt in är dit jag i mitt bloggande nu ungefär hunnit – kapitel 8 och 9 med ett återfall till Markus efter ett avbrott fyllt med blått och gult kallat Det lilla inskottet. Den andra bilden är en närbild av området på schemat kring de två kapitlen.

I kapitel 9 – som det här inlägget egentligen handlar om – gör dock Lukas,som i kapitel 8, stora förändringar av vad han ser i sin Markusförlaga. Han stryker massor!

Tittar man i innehållsförteckningen i min boksynops syns det tydligt. Spalterna är i ordning Matteus-Markus-Lukas och man kan se att i kapitel 8 och 9 lämnar Lukas åt sitt öde mycket av det som Markus berättar i sina kapitel 4-9.* Ser man sedan i detalj på hur han återger det han väl tar med märker man att han bitvis gör rejäla förändringar i ordval och detaljrikedom.

Vad får det för effekt? Effekter?

Hos Lukas hinner Jesus inte alls göra och säga lika mycket som hos Markus (och Matteus) innan han beger sig mot Jerusalem.

Markus disposition av att Jesus gör tre rundor i Galileen bryts upp. 

Memoreringssystemet Markus använde med liknelsen om fyra sorters jordmån, motivet för den liknelsen, två bespisningsunder var för sig följda av att en blind och en döv botades – det släpper Lukas.

Uppenbarligen ser han inte Markus text som ett Guds ord att inte förändra en prick i.

Ett av bespisningsundren, det med 5000, har Lukas med – för övrigt det enda av Jesus under som berättas i alla Nya testamentets fyra Jesusberättelser. Men inte en massa resonemang efteråt. I stället går han i kapitel 9 snabbt till att Jesus både första (9:22) och andra gången (9:44) förutsäger sitt lidande och styr kosan mot Jerusalem – vilket bäddar för kapitel 10 och framåt.

Stämmer det jag skriver? Eller tar jag miste?

Det, noble Bloggläsius, kan du undersöka själv!

Bara genom att läsa Bibeltexterna noga.

Förresten: Det finns givetvis enkla synopser på nätet. Jag hittade snabbt en engelsk variant som inte återger själva texten men väl rent siffermässigt var saker står. Testa att titta här.

*  Matteus är betydligt mer Markustrogen i sina kapitel 12-18.

Att varje dag skriva några noteringar om ett avsnitt i Bibeln kan hamna i svacka. Igår gav jag i P minus 77 några tankar om Lukas kapitel 8 och med rubriken ovan skulle kapitel 9 vara på tapeten idag – eller ikväll.

Men saker har kommit emellan. Inte vilken sak som helst utan lilla Lisa, drygt 10 månader. Hon och hennes föräldrar – detta har jag berättat om på bloggen – har varit i Björkliden tillsammans med mig och Primärhustrun. Igår, söndag, kom vi till Älvsbyn.

Idag har morfar varit morfar och därmed inte nämnvärt exe-get-isk.

Lisa åker i morgon. Jag kommer den närmaste tiden att P-minus-arbeta mig ikapp.

Lukas berättelse om Jesus, kapitel 8.

Är det ens ett dugg intressant?

I min bokhylla finns en hel del. Bland annat en stor tjock vetenskaplig kommentar i två band till Lukas berättelse. Joseph A Fitzmyer heter författaren. På Wikipedia kan man läsa om honom och få en lista över all exe-get-isk litteratur som lämnat hans penna, skrivmaskin och ordbehandlingsprogram.

Samtidigt – snarare i anslutning till – mina korta noteringar om Lukas berättelse om Jesus har jag ögnat Fitzmyers första volym. Läst är för mycket sagt. Studerat vore rent ljug. Också ordet ögnat är en överdrift. Bläddrat och hoppat är mest sanningsenligt.

De första nästan 280 sidorna är en allmän introduktion till Lukas berättelse med en genomgång av Lukasforskningens läge runt 1989 följt av ett avsnitt om Lukas, när hans berättelse skall dateras, vilka läsarna kan tänkas vara. Hur berättelsen är sammansatt, vilka källor Lukas kan ha haft och hans eventuella beroende av andra tas upp tillsammans med en massa noteringar om hans språk och stil. Ytterligare annat kommer med innan Introduktionen kröns med en skiss över Lukas teologi – en skiss på ca 140 sidor och alltså en bok i sig.

Från sidan 287 kommer sedan Fitzmeyers översättning och kommentarer. På sidan 695 har han hunnit fram till kapitel 8 som behandlas i ungefär 50 engelska sidor – att bläddra och hoppa i.

Notisen om de namngivna kvinnorna i 8:1-3 skall nog snarast ses som en avslutning på Jesus tal. Lukas har gjort på liknande sätt tidigare när han en bit in i kapitel 6 lät en räcka händelser avrundas med att de tolv namngivna apostlarna räknades upp innan ett nytt sammanhang inleddes. Namnuppräkningarna verkar vara skarvar i framställningen – typ. Att då kvinnor, kanske rentav kvinnliga apostlar, räknas upp är speciellt för Lukas – och givetvis intressant. 

När jag för drygt 10 år sedan ”påbyggnadsläste” upp min Teologie kandidatexamen till dito Magister fann jag anledning att i min uppsats till avsnittet om Lukas särstoff: Jerusalems kvinnor – 23:27-32 göra en utvikning som jag kallade "Kvinnornas evangelium". Då resten av Lukas kapitel 8 i stort liknar Markus kapitel 3 och 5 som jag skrivit om tidigare väljer jag därför här att kopiera in min uppsatstext kring detaljen ifråga.

Ta dock inte det som anledning att inte läsa Lukas åttonde kapitel i sin helhet.

Kvinnornas evangelium

Om man i en konkordans till Nya Testamentet söker på ord som dotter, flicka, hustru, kvinna, Maria, moder, syster, tjänsteflicka och änka samt förtecknar de scener där orden förekommer skapas en intressant bild.

Hos Markus återfinns då några nämnda konkreta kvinnor och i några undervisande avsnitt tar författaren upp företeelser kring kvinnor och relationer där kvinnor är involverade. Huvuddelen av de konkreta personerna är kvinnor som kommer i kontakt med Jesus i och med att Jesus botar deras eller deras anhörigas sjukdomar. I den gruppen finns Petrus svärmor, Jairos dotter, kvinnan med kroniska blödningar och den syrisk-fenikiska kvinnan med en sjuk dotter. Ett par kvinnor, änkan med kopparmynten och kvinnan med balsamflaskan, presenteras som föredömen i generositet respektive hängivenhet. Jesus familj presenteras som distanserad till Jesus och en annan distanserad grupp finns på avstånd vid Golgota och vid graven. Denna sista grupp kommer till graven morgonen efter sabbaten.

I övrigt, med undantag för den tjänsteflicka som ansätter Petrus när Jesus rannsakas inför rådet, är kvinnor nämnda utan att vara fysiskt närvarande. Konkreta kvinnor som nämns på detta sätt är Herodias och hennes dotter i samband med Johannes döparens avrättning. I övrigt omnämns kvinnor och de relationer de står i Jesus undervisning om vuxna barns plikter mot sina föräldrar, äktenskap, de yttersta tiderna, uppståndelsen etc.

I Matteus berättelse om den vuxne Jesus förändras inte bilden nämnvärt. Allt som finns hos Markus återberättas av Matteus men ibland flyttat till annan plats i berättelsen. Han tillför ett par liknelser med undervisning om den yttersta domen där kvinnor omtalas. Han utökar antalet av dem som fick äta vid bespisningsundren med också kvinnor och barn samt låter ett par kvinnliga bilder förekomma i Jesus förhållande till Jerusalem. Den enda konkreta kvinnan han för in i berättelsen är Pilatus hustru.

Lukasevangeliet skapar en annan bild. Praktiskt taget allt Markus berättar behåller Lukas men ibland på andra platser i sin framställning. Det påtagliga är dock att han utökar antalet konkreta kvinnor som kommer i kontakt med Jesus: Änkan i Nain, kvinnor i Galileen som följer Jesus, Marta och Maria, en ropande kvinna i folkhopen, en kutryggig gumma och de kvinnor som gråtande följer Jesus till avrättningsplatsen. Mötet mellan Jesus och den syrisk-fenikiska kvinnan stryks dock och Lukas låter först i Apostlagärningarna budskapet om Jesus gå utanför Galiléen-Judeen. En av de liknelser Matteus kompletterar Markus med finns också hos Lukas som dessutom har ytterligare liknelse- och undervisningsavsnitt som innehåll har kvinnor och det som förknippas med kvinnor.

Sett utifrån den traditionella teorin om sambandet mellan de synoptiska evangelierna kan då sägas att Markus innehåller en del men inte mycket om kvinnor, källan ”Q” om möjligt ännu mindre men hos Lukas, i hans skrivna källmaterial eller i hans minne av vad som berättas muntligt eller i hans egen reflexion spelar kvinnor, och då faktiskt äldre kvinnor, en mer markant roll. I Apostlagärningarna fortsätter han att tydligt visa på kvinnors, och då också äldre kvinnors, roll i den första tiden efter uppståndelsen.

I Lukas beskrivning kan man vidare skönja ett mönster av dubbletter där berättelser med manlig huvudgestalt får en liknande berättelse med kvinna som huvudfigur, så kallade gender-pairs. Parallelliteten är inte konsekvent genomfört då också Lukasevangeliet är en androcentrisk text, alltså skriven utifrån ett manligt perspektiv som låter män och männens värld dominera, men är ändå påtaglig.

Alla kanoniska evangelier namnger en eller flera kvinnor som vittnen till Jesus korsfästelse, gravläggning och den tomma graven. Lukas beskriver dessa i 23:49 och 23:55 som ”kvinnor från Galiléen” och nämner deras namn i 24:10. Unikt för Lukas är dock att han presenterat dessa kvinnor tidigare i sin framställning. I 8:1-3 nämns tre namngivna kvinnor som följeslagare till Jesus i Galilén, tillsammans med de tolv männen som nämnts vid namn i 6:14-16. Kvinnorna beskrivs ha en diakonal roll i förhållande till Jesus och de tolv men det faktum att de är tre – ett vanligt sätt att beskriva en betydelsefull inre krets – och att de är namngivna gör att man bör dra slutsatsen att de spelade en stor roll i de traditioner Lukas har till sitt förfogande när han skriver sitt evangelium. Lukas ger dem inte i evangeliet och Apostlagärningarna samma auktoritet som de tolv men tydligt är att det ändå finns en påtaglig representation av kvinnor i den inre kretsen kring Jesus och i urkyrkan.

Vilka orsaker och avsikter som finns hos Lukas när han genomför olika kompletteringsförändringar av sin förlaga Markusevangeliet kan bara vara föremål för spekulationer. Effekten är dock att hans beskrivning av människorna kring Jesus samt församlingarna under den första kristna tiden tydligare än hos andra nytestamentliga författare ger bilden av att också kvinnor finns aktiva i närheten av Jesus och att starka, betydelsefulla och ledande kvinnor agerar jämte, eller som understödjare av, ett manligt ledarskap representerade av de tolv och deras efterföljare.

Vilka pratade Jesus till i sin Slättpredikan i kapitel 6?

I verserna 17-19 handlar det om mycket folk men i vers 20 talar han till sina lärjungar.

Är alla lärjungar så att det rör sig om samma gäng? Eller är lärjungarna en del av skocken? Gissningsvis det senare.

Slättpredikan är en del av ett Det mindre inskottet hos Lukas, alltså ett avbrott i hur han följer Markus uppställning – han har ju troligen ett Markusexemplar på bordet och använder det som mall. Det finns material från det forskarna kallar Q i inskottet liksom avsnitt man kan benämna L. Q har jag berättat om – grovt hugget är det sådant som finns hos Lukas och Matteus men inte hos Markus. L står då för så kallat lukanskt särstoff, alltså sådant som han är ensam om. Matteus har också särstoff. Till och med Markus har men inte mycket. Lukas har massor.

Det betyder att man kan tänka sig fyra högar på Lukas skrivbord när han skriver. Markus i skriven form, Q i skriven eller åtminstone stolpform, en bunt anteckningar Lukas är ensam om och ett antal post-it-lappar där Lukas gjort noteringar om hur han ska sätta samman allt. Resultatet av hans möda blir den skrift han någon gång under 70-, kanske 80-talet, adresserar till Theofilos.

Hur togs den emot? Vilket intryck fick man?

Att fundera över det innebär ett byte av perspektiv. Hitintills har jag ju skrivit om författandet och tillkomsten. Funderar man över lyssnarnas funderingar – skriften lästes ju högt – blir infallsvinklarna annorlunda. Om man för resonemangets skull tänker sig åhörarna i åtanke var kristna av icke-judisk sort i Syrien eller Mindre Asien på 70- eller 80-talet är det en poäng att åtminstone försöka gissa hur de hade det och vad de redan visste.

Någon skrift om Jesus är det knappast troligt att de var ordentligt bekanta med.

Muntligt hade de dock hört en hel del:Jesus var jude mäktig i ord och gärning. Han botade och undervisade. Han avrättades i Jerusalem , begravdes och uppstod från de döda till liv på nytt. Ombud med fullmakt hade berättat om detta och folk som valde att ansluta sig till dem som trodde Jesus uppstått hade döpts och bildat nya gemenskaper.

Från början hade de alla varit judar men ganska snart sprängdes den ramen så att icke-judar – alltså sådana som Lukas-lyssnarna – hade kommit med. Det hade skapat problem – milt uttryckt. Långt ifrån alla tyckte det var självklart att icke-judar skulle få komma med utan att också bli judar. Några årtionden tidigare hade den striden varit hård men fått till resultat att både judar och hedningar kan räkna sig till det nya Gudsfolket Kyrkan som hade sitt ursprung och centrum i Jerusalem.

Så blev det krig. Judarna i Palestina gjorde år 66 uppror mot Rom. År 70 var kriget i princip över men det dröjde ytterligare några år innan de sista motståndsfickorna kuvats av Rom.

Hur skulle man ställa sig? Gå med eller hålla sig utanför?

Se kriget som uppfyllelse av vad Jesus förutsagt?

Många jude-kristna i Palestina höll sig undan och drog sig undan. Andra återgick till att bara vara judiska patrioter utan att längre vara fanflyktiga kristna. Jerusalem förstördes både som judiskt och kristet centrum.

Kanske var det till och med så att judar och kristna utanför Palestina fick ögonen på sig som tänkbara subversiva element – Rom hade då ännu inte björnkoll på skillnaderna utan uppfattade de kristna som en judisk grupp.

Resultatet blev i alla fall en tydlig förskjutning i Kyrkan så att de hedna-kristna blev fler och överflyglade de Jesus-troende judarna till antal och inflytande. Och motsättningarna till judendomen ökade.

Så hör man läsas kapitel 7 i Lukas berättelse – läs kapitlet!

En officer botas i Kafarnaum?

Han var ju inte jude! Och Jesus hjälpte honom och berömde honom för stark tro!

Att icke-judar får vara med går alltså tillbaka på Jesus själv – inte bara på den där Paulus som skrev brev i saken. Wow!

En ung död man uppväcks! Slutsats: Gud har besökt sitt folk – som vi också tillhör.

Johannes döparen – honom känner vi till. Han har också följeslagare lite överallt. Bra att få klarhet i sambandet mellan honom och Jesus.

En utstött och föraktad får förlåtelse. Det betyder också vi som en del inte anser bra nog.

Hon var kvinna. Det finns alltså redan runt Jesus kvinnliga lärjungar med namn och allt – en tjuvtitt i kapitel 8.

Dra dra min gamla morfar det bästa du förmår!

Dra dra min gamla morfar, just här i detta spår.

Jag ligger i min pulka, jag sover jättesött

å du går mellan skalmar å blir alltmera trött.

Det har visst funnits nån gubbe som hette Ävärt Tåb – eller nåt åt det hållet. Han lär ha diktat visor av allahanda sorter och dimensioner. Mormor har berättat att hennes pappa brukade sjunga Tåb-låtar. Om det var så fattar du som läser morfars blogg att det handlar om uuur-gammal musik. Gammal musik kan man kan göra kovvrar på. Med ny text. Som här upperst.

Heter det så – upperst?

Det är ju där uppe. Längst uppe.

Då blir det väl upperst – typ.

Jag är lite ovan vid språket.

Förresten: Jag heter Lisa. Jag är 10¼ månad gammal och skriver nu på morfars blogg så att den får nåt som är värt att läsa. Jag tänkte bidra med lite Snille och Smak. Har förstått att det har blivit jätteviktigt att flera nya författare kommer med sånt. Svenska Ankademin verkar ju totalt ha bajsat i blöjan.

Det har med upperst då – kan det heta så?

En del säger att man ska skriva ovan i stället men jag är så ovan att skriva så jag vet inte om det är rätt. Känner mig ovan med ovan. I alla fall är det en talande dikt om mänsklighetens villkor 2½ timme denna dag.

Jag lade mig i pulkan. Åkkhäj!

Jag blev lagd i pulkan om det nu ska vara så himla kittligt – kitsligt kanske det heter.

När man ligger i en pulka styr man världen. Åtminstone den del som är närmast framför. Där kopplades morfar in som drag-djur och det bar iväg efter Rallarspåret. Mormor var också med men hon var så less att åka turskidor – igår körde jag henne, mamma och pappa ända till Låkkta för att få mig en våffla med sylt – så hon tog sina skäjt-skidor i stället. Det går mycket fortare så. För henne alltså. Morfar puffar på och hon far fram och tillbaka som en fis i en glasburk. Jag drev på ekipaget.

Men jag måste erkänna att jag somnade från alltsammans. Efter en liten liten stund. Ganska omedelbart faktiskt. Det gör inte så mycket. Morfar är inte så där jättesmart men han är trofast. Som en gammal häst som hittar dit man ska även om kusken somnat. Eller är full. Men det var jag inte. Jag var inte full!  Dragen – Ja! Dragen hela tiden. I tre timmar. Sov i 2½.

Egentligen vet jag inte var vi varit. Men vi kom då i alla fall hem till stugan. På nåt sätt. Där var det lunch! Kocka-mormor hade på sitt koketta vis åkt lite i förväg så när jag styrde in morfar framför stuga 17 var maten värmd, delad och på tallrik.

Service!

Helt ovidkommande för vad dessa P-minus-någonting handlar om kan det vara värt att nämna att jag befinner i fjällen. Sol, vita vidder, plus-minus några grader, lagom trångt i en stuga med en fru, två vuxna barn, en respektive och ett litet barnbarn. Mycket skönt och kul. Bara knappt med läs- och skrivro och rejält många kilometer till mina hyllor med exe-get-iska böcker och pärmar.

I kapitel 6 fortsätter Jesusberättaren Lukas på det spår han körde längs i kapitlet innan. Han följer i grovt Markus men modifierar en del. Åtminstone i början.

Vem är han – Lukas? För vilka skriver han?

Finns det ledtrådar i hans text? På annat håll.

Det finns något som kallas Canon Muratori. Kort sagt är det en tidig introduktion till en del av de skrifter som i den tidiga kyrkan tillsammans med det vi kallar Gamla testamentet skulle eller inte skulle vara norm och rättesnöre.* Det tredje evangeliet sägs där vara skrivet av Lukas som också författat Apostlagärningarna. Det finns också andra tidiga kristna skribenter som ger samma besked i författarfrågan och som säger att Lukas var läkare, inte själv hade sett Jesus utan var lärjunge till dem som gjort det. Åtminstone det sista stämmer bra med vad Lukas själv säger när han i absoluta början av sin skrift berättar hur han gått tillväga för att skapa sin berättelse.

Att han var kristen är ju självklart – men var han judekristna eller hednakristen? I detta sammanhang betyder hedna och hedning allt annat än jude och judisk. Det är Bibelns sätt att dela in mänskligheten i två grundkategorier. Så sagt är jag alltså hednakristen sedan den dag jag genom dopet slutade vara enbart hedning. För inte så länge sedan klassade man när man verkade för så kallad hednamission afrikaner och kineser som hedningar till skillnad från oss europeiska kristna. Det är lite slarvigt rent bibliskt sett då även kristna germaner är hedningar.

Men Lukas då? Och Theofilos som han skriver till – med tänkta andra?

Theofilos & Co verkar vara dominerade icke judiska kristna – alltså hednakristna – som lever som en smärte grupp i en dominerande icke-judisk – alltså hednisk – miljö  Sådan slutsatser dras av att Lukas inte tar upp en del av de judiska bruk och situationer som till exempel Markus och Matteus berättar att Jesus diskuterar. Sådant är tydligen inte aktuellt för dem som skall lyssna till uppläsningen av hans text. Annat judiskt Lukas finner nödvändigt att ta med översätter eller förklarar han vilket tyder på att han har på känn att åhörarna behöver sådant för att kunna förstå. Vissa rena misstag hade Lukas undvikit om han varit mer hemma i miljön och den judendom som fanns i Palestinaområdet.

Detta hindrar inte att han skulle vara jude-kristen. Skulle så vara tyder det på att han i så fall kommer ur Diaspora-judendomen, alltså den judendom som fanns utanför Palestinaområdet i hela den kända världen och hade grekiska som språk och levde i lös koppling till Jerusalem.

Kan det vara Syrien? Mindre Asien - som också Paulus var från? Grekland?

Lika osäkert som för Lukas är det när det gäller adressaterna.

Att det är osäkert betyder inte att alla Bibelforskare är osäkra. Tvärtom!

Det finns dem som är lika bergfast övertygade om hur det är som andra som har en grundmurad hållning att det är på ett annat sätt. Just sådant gör Bibelvetenskap till en mycket intressant kampsport.

Nu tillbaka till själva kapitel 6.

Lukas följer ungefär Markus disposition och sätt att berätta men med modifieringar han tänker sig bättre tjänar hans läsekrets bild av Jesus. Han gör det till och med vers 19 där han – du har väl inte glömt läsa själva kapitlet?! – tar time out. Det är dags för lite Q, ord av Jesus.

Strax innan – i vers 17 – nämner Lukas att de stannade på ett ställe på slätten och att massor med folk kom dit från alla möjliga håll. Avsnittet som börjar i 6:20 brukar därför kallas Jesus Slättpredikan. Matteus motsvarighet - Bergspredikan i kapitel 5-7 – är betydligt längre och tar upp fler saker, inte minst judiska finesser Lukas avstår från att behandla (här).

Slättpredikan fortsätter ända till kapitlets slut med uppmuntrande, kritiska, etiskt vägledande ord av Jesus. Jämför gärna med Matteus.

* Wikipedia ger bra och mer information om vad det är – googla dit.

En synops! En synops!

Ett kungarike för en synops!

Det ropet skallar nog inte mellan fjällsluttningarna likt Gloucesters över slagfältet – enligt Shakespeares Richard III. Men jag suckar det lätt stillsamt.

I kapitel 5 av sin berättelse presenterar Lukas ett antal händelser ungefär på samma sätt som Markus. Skillnader finns men de är inte stora och iögonfallande. Det Lukas vill berätta med poänger och allt är ungefär det jag nämnde i blogginlägget P minus 99 om Markus kapitel två.

Om man i en Bibel bläddrar mellan avsnitt i de tre samsynta Jesusberättelserna kan man se likheter och skillnader och det blir ett envetet bläddrande. För att spara sidnötning och minska risken för skärsår på vassa arkkanter kan man använda en synops som är en fiffig publikation där man satt berättelserna skrivna av Matteus-Markus-Lukas i parallella spalter. Skitsmart! Med luckor i någons text där denne inte har med det de andra eller någon av dem har.

Första året jag läste teologi – snart ett halvsekel sedan – köpte jag en sådan på svenska. Texterna var då ur den svenska översättningen från 1917. Numera värdelös annat än som kuriosa. Naturligtvis kom det en ny svensk efter det att den nya översättningen av Nya testamentet kom 1981 men den köpte jag aldrig. Jag hade ju skaffat en på grekiska som är ett mycket bättre verktyg när man skall göra så kallade synoptiska jämförelser. Språknyanser försvinner till en del i översättningar – särskilt 1917 – och i grundtextutgåvor redovisas också en del alternativa läsarter, alltså vad som står i en del andra handskrifter än dem man mest utgår från.

Komministerkollegan hemma har en synops jag villigt skulle ge €40 för. Han har hittat den på ett antikvariat. Det inte frågan om en bok utan en canvasduk som i utvikt skick är ett kvadratmeterstort schema över hur innehållet i åtminstone tre, kanske alla fyra, Jesus-berättelser är hopflätade.

I brist på den, min egen synops och på grundtexten rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att själv läsa Lukas kapitel och jämföra med Markus. Likheterna är slående, bearbetningar finns.

OBS: När detta publiceras är det torsdag eftermiddag. Det skrevs sent onsdag kväll.

Att tillbringa ett par timmar med att åka skidor sätter saker i rörelse. Benen rör sig, armarna pendlar, blodpumpen ökar slagfrekvensen, svettkörtlarna sipprar. En märklig blandning av tillfredsställelse och illamående inställer sig.

Och eftertankar. Det vore inte helt fel om man rörde lite mer. Bättre ork, muskelstyrka och kondition kunde vara på sin plats – även om jag inte alldeles är en soffpotatis. Jag orkar ju om föret är anständigt och underlaget bra åka skidor en mil utan att stanna.

Andra tankar kommer också. Röra sig stimulerar ju hjärnaktiviteten och det kring många saker och det smittar av sig på fjällvistelsen också när jag inte åker skidor:

• Blogginläggen med rubriken P minus funderade jag kring.
• En ”diskussions”tråd på Facebook på en sida som heter Vi säger NEJ till Regeringens erkännande av Palestina som stat. Jag ställde där en fråga om det inte fanns någon som skrev där som hade några invändningar mot den israeliska arméns skarpa beskjutning av demonstranter vid avspärrningarna mot Gaza. Frågan togs som ett utfall och skjutningarna antingen förnekades eller försvarades och jag diagnostiserades mycket affekterat som antisemit, Israel-hatare och terroristkramare. I kväll – onsdag – också av någon ansvarig för sidan i ett ”samtal” med en annan person omnämndes jag som råkat starta tråden som ”en knäppgök som kommer instövlande i nazistboots”. Jag tror inte man vare sig imponerar eller övertygar mig med den argumentationsnivån men det märkliga är att jag vet om individer som vad jag förstått önskar vara seriösa kristna och hyggliga människor som länkar till Vi säger NEJ till... med vidhängande demoniserande kommentarer. Förbryllande.
• Hur min egen församling i allmänhet och ungdomsverksamheten i synnerhet i praktiken profilerar sig vad gäller gudstjänst- och Nattvardsliv. Hur självcensurerande ska jag vara med 80 dagar kvar till pension?
• Hur S och C som i höstas gick till val mot sådana de menade ”vill stänga kyrkan” nu denna mandatperiod ansvarar just för att den stänger. Med ansvar menar jag ansvar, inte orsak eller initiativ. Samma fråga som nyss.
• Hur olika det är mellan de krav på verksamhetsplanering och detaljer i ekonomin som ställs på vissa delar av församlingens verksamhet och hur lösa boliner det tillåts vara för andra delar – liksom i bokslut och verksamhetsredovisning. George Orwells ord i satiren Djurfarmen äger sin aktualitet: Alla djur är jämlika men vissa djur – grisarna som satt sig i maktläge – är mer jämlika än andra djur. Kan man tala/skriva i klartext om sådant? Ska man göra det?
• Och för att gå till kyrkans nationella nivå: Att inga i den högt uppsatta kanslibyråkratin kan sträcka sig till att göra en enda pudel och erkänna med ord lånade från en tidigare socialdemokratisk finansministers dikt: Kyrkohandboken är ett jävla skit, som vi baxat ända hit.*
• Ett utkast till ett blogginlägg jag igår (åter)fann i min dator. Sökvägen till mappen ifråga var Den här datorn-Dokument-för blogg-senare kanske. Utkastet har titeln snällhetens självbedrägeri och skrevs för snart 2½ år sedan. Det som just då hände behandlas inte i utkastet men det som då hände en annan aktualiserade hos mig en så kallad process jag själv var involverad i ytterligare 2½-3 år bakåt i tiden. Mer än fem år tillbaka – kan man då släppa på självcensuren? Ska man?

Sådant – och mycket annat – tänker jag på samtidigt som jag semestrar i fjällen.

* Löntagarfonderna som det då gällde infördes – och avskaffades.

Kapitel 4 av Lukas Jesusberättelse börjar med det som hos Markus hände direkt efter Jesus dop. Lukas återvänder alltså till huvudspåret men bygger ut händelsen avsevärt. Så gör också Matteus på nästan samma sätt men inte exakt lika. Det de bägge vill berätta är om frestelse-mötet mellan Jesus och djävulen.

Här finns ett problem – minst ett.

Om Jesus var ensam i öknen och detta innan han samlat några förtrogna kring sig – hur kan man veta vad drabbningen med djävulen handlade om? Ingen annan var ju där.

Varifrån har Lukas (och Matteus) fått sina stoff. Ingen av dem har författat det ur intet så att det skulle kunna skrivas av och bearbetas av den andre. Bägge måste ha känt till det bland material som fanns hos de första kristna.

Mycket sådant material fanns i budskapets muntliga tid. Bibelforskarna betecknar det på olika sätt men Q är ett vedertaget namn på något som ingen riktigt vet hur det exakt såg ut. Q kommer från tyskans Quelle som betyder Källa och betecknar sådant som man hittar i Matteus och Lukas berättelser men inte hos Markus. Dialogen mellan Jesus och djävulen är ett sådant avsnitt.

Hur det avsnittet vuxit fram finns olika teorier om. En del ser Femte Mosebok som stativ någon skrivit samman det hela utifrån. Tanken är möjlig eftersom Jesus svar alla är plockade därifrån. Man kan också tänka sig att denne – vem det då är – har då gjort det som en summering av kamper mot djävulen och utmaningar man visste att Jesus mött under sin aktiva tid. Eller kanske bygger det på vad Jesus själv senare berättat för de följeslagare som han när det hände ännu inte samlat omkring sig.

Tillbaka till Q som man inte hittat i något skrivet exemplar och som forskarna trots idoga försök inte kan rekonstruera. Det man dock kommer fram till att det rör sig om tal och repliker från Jesus mun. Sådant memorerade man i tidig kristen tid vilket kan betyda att Q är muntlig.  Tomasevangeliet, som inte är Q utan en senare annan repliksamling och av blandad kvalitet, visar i alla fall att sådana samlingar förekom.

Efter de tre frestelserna (som Matteus har i en annan ordning) nämner Lukas att Jesus ger sig ut i Galileen för att undervisa. Vad han sa – se Markus 1:14-15 – nämns inte. Det dröjer och kommer på annat sätt.

Sedan gör Lukas omflyttningar! Om man jämför med Markus.

Innan Jesus agerar och samlar anhängare berättas om vad som hände i Nasaret, hans hemby – något som Markus-förlagan sparar till senare i sin berättelse.

Det är inte småsaker som händer där. Avsnittet fungerar i Lukas berättelse som programförklaringen med stort P och som exempel på vad som komma skall: inledande acceptans men framför allt avvisande av Jesus och den han är.

Efter Nasaret till Kafarnaum och samma demonutdrivning som hos Markus – än så länge utan lärjungar. Simons svärmor – Simon har Lukas inte nämnt – och andra sjuka botas. Än en gång får man höra om Jesus: Du är Guds son. Men nu är det demonerna som säger det.

Något som ändå påminner om ett första varv i Galileen avslutas med att Jesus försöker dra sig undan (i ensamhet). Folk följer efter i parti och minut för att hålla honom kvar men han säger att han måste dra vidare – till Judeen som Lukas inte berättar något om. Ingen annan heller.

Kapitel 4 visar två saker som exe-get-erna brottas med när de försöker förstå vad Lukas med sin text vill säga Theofilos och andra: Inskott från källan Q och medvetna omflyttningar av det han ser i sin förlaga Markus.

Spännande – eller hur?

Det är där vi är – i Björkliden för vår årliga vårvinterfjällvecka. Tidigare omgångar vi varit här har jag också försökt blogga näst intill varje dag. Inläggen fordom placerades i kategorin Speciella resor. Där kan man om man skulle vilja hitta dem, läsa och skriva en forskningsrapport. Att här till höger klicka på april nästan vilket år som helst är ett annat sätt att ramla över källmaterialet.

För ett par tre inlägg sedan blev mitt bloggande kapat av barnbarnet lilla Lisa. Genom hennes försorg kunde du, noble Bloggläsius, bibringas kunskapen om var i geografin jag just nu befinner mig och i vilket sällskap. Avsikten hoppade dock den lilla över men den kan i korthet beskrivas som rekreation i fantastisk utemiljö. På turskidor.

Förra året släpade jag med utrustning för att åka både slalom och terräng. Jag tror utförsåkningsgrejerna åkte oanvända hem. I år lät jag slalomutrustningen vara kvar hemma i garaget och har därmed backat från backeriet. Jag nöjde mig med turskidorna som både gett tur och otur. Den ena är på verkstad just nu. 

Vi bor i en stuga uppe på sluttningen. Nedomkull – låter som ett Tolkien-namn på en hob – och på andra sidan järnvägen börjar Rallarspåret som går förbi Tornehamns (låsta) kyrka och tillbaka. Jag åkte det bitvis igår med Lisa i sin pulka och hennes mormor. Med henne delade jag dragningen. Lisa var dragen hela tiden.

Att dra sovande barn och barnbarn i pulka är livskvalitet. Är föret bra blir det ännu bättre. Men så var det inte igår. Att varm nysnö på kallt underlag fryser fast är lätt att begripa. Men att det fryser fast under skidorna och inte i spåret är ett tecken på naturens sammansvärjning mot dragande morfarar. Dessutom började en halv stålkant glipa åt sidan. Det bromsade nog farten – fast bara marginellt eftersom jag inte håller så hög hastighet. Inte går det heller fort när man tar av klabba-skidorna för att gående bära desamma.

I morse knackade jag in stålkanten i skidan. Lilla Lisa tog en annan åkapulkotur med sina föräldrar. Hennes mormor for till backen. Jag rallade iväg samma sträcka som igår – idag hela. Det klibbade bara lite men stålkanten glipade sin 1,5 mm på nytt. Nu är den som nämnts på verkstad och skall sova där till i morgon.

Vi åt lunch på hotellet.

Stekt strömming! I fjällvärld.

Livskvalitet!

Vad tänker läsaren?

Det kan vara en författares fråga. Kan. I alla fall om författaren avser informera om någonting eller att hans eller hennes skriveri skall försäljas och generera inkomst. Är författaren en dagboksskrivare är det inte så kittsligt. Dagböcker ska ju inte läsas av andra. I alla fall inte än. En del författare som är så kallade poeter tror jag inte heller tänker på vad deras läsare kan tänkas tänka. Gjorde det så skrev de något annat.

Vad tänker läsaren?

Som bloggare tänker jag så. Då och då. Inte alltid. Men ibland. Jag kan ju inse att det just nu är med en viss monotoni bloggrubrikerna P minus någonting kommer. Och att innehållet i dessa är enahanda: En daglig kort notis kring ett Bibelkapitel. Inte ens en fromsint och så kallad uppbygglig notis utan en Bibellättvetenskaplig. Vad är det för nytta med det? Vad tänker läsaren? – han eller hon men inte många som tillhör kategorin Har inget vettigare att göra än att läsa Stigs blogg.

Markus 16-kapitliga berättelse blev P minus 100-85. 84:an blev två bloggposter innan jag sammantaget med nummer 83 berört vad Lukas berättar om Jesus som liten och lite till däromkring. Nu, i blogginlägget P minus 82 är jag framme vid kapitel 3 i Lukas berättelse.

Läs det! Läs det nu! Innan du läser mer här!

Använd din egen Bibel eller www.bibel.se.

Det är nog egentligen här den börjar, i 3:1. Lukas berättelse om Jesus. Mycket tyder på att det föregående är skrivet separat och placerats innan som en upptakt till själva huvudstoryn som börjar här. En Bibelforskare jag försöker följa påstår i alla fall så. Inte så att separat skulle betyda att det gått lång tid mellan att Lukas skrev sin berättelse och sin ”barndomshistoria”. Hade det funnits ett gäng handskrifter utan kapitel ett och två kan man tänka att ett barndomsberättelselöst original funnits ett tag och hunnit skrivas av i nya kopior innan det kompletterades. Men så är det inte. Alla handskrifter till Lukas berättelse är kompletta – om man uttrycker det så. Möjligen har Lukas jobbat på berättelserna som separata skriverier men sedan utan alltför mycket skavsår valde att foga ihop.*

Lukas, som sin förlaga Markus, startar sin berättelse om den vuxne Jesus med Johannes Döparen och daterar högstämt: Under femtonde året av...

De personer som nämns i 3:1-2 kommer sedan alla utom Tiberius och en till att glimma till i berättelsen. Vem Lysanias i Abilene i Syrien var och varför han nämns är nämligen en gåta. Kanske var Lukas från Abilene? Theofilos – vem han då var – kanske levde där? Ingen vet. Men han står där, Lysanias.

Markus berättelse beskriver Johannes utseende och livsstil och att han för-pratade om Jesus. Vad han i övrigt sa när han samlade en massa följeslagare nämns inte.

Lukas ändrar. Han tonar ner det bisarra hos ökenprofeten genom att stryka beskrivningen och fyller ut luckan om vad Johannes sa. Så gör också Matteus på sitt håll men på ett annorlunda sätt.

När det gäller detta och mycket mer i berättelserna kan det vara en poäng att bläddra mellan Markus-Lukas-Matteus. De Jesusberättarna framställer Jesus på snarlika sätt och deras likheter och olikheter ger ofta intressanta ledtrådar till hur de tänkt och vad de velat betona.**

Lukas för ut Johannes ur handlingen genom att redan nu berätta vad som senare hände med honom. Att han sattes i fängelse kommer därför att stå före det alla visste – att det var Johannes som döpte Jesus.

Precis som i Markus berättelse återges beskedet från himlen om vem Jesus är: Du är min älskade son, du är min utvalde.

Markus berättelse går sedan direkt från dopet till att Jesus frestas. Så gör också Matteus men Lukas tar en paus. Han vill borra vidare i detta att Jesus är Guds son. Släktregistret i verserna 23-38 har nämligen den slutklämmen. Det är den Lukas avser visa.***

*  Detta sagda är inte helt sant. Det finns visst Lukas-skrifter som saknar kapitel 1 och 2. De är medvetet reducerade och användes under ett par hundra år i den religiösa falang som en bit in i 100-talet grundades av kättaren Markion. Se Wikipedia om Markion för mer information.

**  De tre tillsammans kallas för synoptikerna. Grekiskan spökar! Att optik kan ha med seende att göra inses lätt. Ordet syn på grekiska – jag avstår från att skriva det med grekiska bokstäver – betyder ihop, samman. Sam-synta blir et bra svenskt ord för det Bibelvetenskapliska synoptiska.

***  Matteus har också ett släktregister som han börjar sin berättelse med. De bägge stamtavlorna stämmer varken med varandra eller med liknande släktregister i Gamla testamentet – något som Bibelforskare skrivit om sida upp och sida ner.

Det välkändas okändhetsrisk.

Det är risken med andra kapitlet i Lukas berättelse om Jesus. Åtminstone första delen är så väl halvkänd av många att en massa i det hela förblir okänt. Man studsar ju så lätt förbi det man redan tror sig ha kläm på.

Å andra sidan kan man inte heller begrava sig alldeles i alla tänkbara detaljer. Skogen kommer då att skymmas av alla träd – typ. När man grottar in sig i en del Bibelvetenskaplig litteratur blir det lätt så. Jag har i min hylla volymer som i sådant läge är klara riskfaktorer. Att söka tillgodogöra sig allt i sådana är ett utpräglat självskadebeteende.

Låt mig ge ett exempel ur självaste Julevangeliet, den kändaste delen av kapitel två. Det inleds med notiser om kejsar Augustus, kung Herodes, landshövdingen Quirinius i Syrien och en folk- och bostadsräkning som drog folk till Betlehem. När Lukas i förbigående nämner allt detta är det för att placera Guds verk genom Sonen i tid och geografi. Hans poäng är ju vad ängeln – här kommer alltså en annonserande ängel igen! – säger till herdarna om det aktuella barnet.*

När de Bibelbitande forskarna griper sig verket så kan det bli sida upp och sida ner med regentlistor, härskartitlar och försök att få ihop Lukas text med vad andra historiska ledtrådar kan komma med. Summan av den kardemumman blir i alla fall – hos de slutsats-sansade – att Lukas när han skrev nästan 100 år senare inte var toppuppdaterad, sannolikt inte heller Theofilus som han skrev till. Uppgifterna verkar alltså inte stämma men det bekom ingen.

När de – forskarna – efteråt kommer till änglahuvudbudskapet är de lika grundliga. Tro inget annat. Men jag (och andra) som läser är då informationsutmattade förbi ouppmärksamhetens gräns.

Jesus födelse berättas mångordigt. Förelöparen Johannes födelse i förra kapitlet nämndes snabbt. Med de parallella berättelserna om namngivning och omskärelse är det tvärtom. Det viktiga om Jesus och att han är det han heter behöver inte repeteras – ängeln sa det ju nyss och gav full information.

Det första kapitlet började med två fromma gamla i anslutning till templet. Kapitel två går över till möten med ett par andra av samma kategori – Symeon och Hanna – och detta i samband med berättandet att Jesus föräldrar är av samma sort. Precis som tidigare knyts psaltarliknande lovsånger och böner till framställningen. Dessa poetiska – liturgiska? – texter är egentligen ganska löst fogade till storyn som sådan. Visst förhöjer de halten. Degör Lukas två första kapitel till mer "gammaltestamentliga" men är inte alldeles nödvändiga just där de är.**

Vid 12 års ålder ansågs judiska pojkar nått en viss andlig mognad, kanske rentav räknades som religiöst myndiga. Med en berättelse om Jesus just i den åldern – också i Jerusalems tempel – avslutar Lukas de barndomsberättelser han lagt till innan han tar Markus berättelse som mall för sin skrift till Theofilos – vem då denne är – om den vuxne Jesus.

* Observera att Lukas berättelse handlar om just det aktuella barnet som är en unik pojke. julevangeliet är inte en existentiell inlaga om barns utsatta villkor i allmänhet inte heller en genusproklamerande hen-utsaga i en kyrka som glömt inkarnationen.

**Att de är egna storheter visas ju också av att de genom Kyrkans historia fungerat inom Tidebönernas ram utan omgivande Lukasberättelse.

I mitt förra inlägg, P minus 84-α, skrev jag, noble Bloggläsius, en del tankar om Jesusberättaren Lukas och hans skrift. Orden blev då väldigt många och några funderingar över första kapitlet i Lukas framställning fick inte plats. Därför dubblerar jag P minus 84 med ett inlägg till, skrivet direkt på det förra kvällen och natten mellan 8-9 april 2018 i stuga 17 i Kåppas stugby Björkliden där jag tillbringar en semestervecka.

Markus startade, efter ett kort preludium om profeten Johannes, han som kallas Döparen, sin berättelse med den vuxne Jesus. Att det hos de Jesustroende kom att finnas en nyfikenhet på sånt som hänt innan är ganska naturligt, kanske rentav ibland på nivån att man tyckt Markus varit försumlig.

Den försummelsen åtgärdar Lukas. I den senare kapitelindelningen blev det två långa kapitel där Johannes och Jesus tillkomster och födelser vävts samman på ett medvetet sätt som dessutom låter fokus glida från den ene till den andre.

Här har alltså Lukas inte kunnat bygga på Markus. Det han berättar är inte heller samma sak som Matteus tar upp när han på ett annat sätt botar Markus brist. Lukas kapitel 1 och 2 är alltså unikt för Lukas, det man kallar särstoff.

Var fick han det från? Han var ju inte med när det hände. Troligen inte ens född. Han måste fått det någonstans ifrån i stora drag eller i detalj. Mest sannolikt i stora drag som han sedan byggt ihop till det vi kan läsa.

Vare sig Lukas skrivit själv eller bearbetat andras ord ger han inledningen en gammaltestamentlig prägel. Begreppet Gamla testamentet fanns inte på hans tid men avsikten att ge det helig-skrift-anda finns där.

Gudsbudskap genom en ängel till barnlösa om barn – först till Johannes mycket gamla föräldrar där pappan otror, sedan till Jesus unga mamma som tror. Det är parallellt men olika.

Sedan mödrarnas och fostrens möte och en lovsång som tidigt kommit med i de kristnas gudstjänst, eller kanske av Lukas togs därifrån in i hans berättelse.

Det första barnet föds och en till psaltarpsalmsliknande liturgisk text finns i berättelsen som också avlägsnar Johannes föräldrar ur berättelsen.

Jerusalem är startpunkten. Till och med i templet. Det är viktigt hos Lukas.

Bägge barnen är Guds-ingripanden. Det är också viktigt för Lukas.

Johannes liknar tidigare personer – Isak, Josef, Simson, Samuel – vilkas mödrar väl hade kapabla män men själva när det gällde att få barn åldersmässigt för länge sedan passerat bäst-före-datum.

Jesus å andra sidan är inte som dessa. Hans mamma är fertil. Men hon har ingen man. Det miraklet är ett ännu större!

Anser sig Lukas bygga på fakta när han påstår att Maria inte hade sex? Alltså att Jesus inte hade Josef (eller någon annan) som pappa? Alltså att hon var oskuld? Eller använder han bara en litterär genre för att symboliskt eller poetiskt visar på något annorlunda?

Det är klart att han använder en genre. Det fanns ju gamla tanter att falla tillbaka på när han ville berätta att Gud nu gjort det igen – låtit en barnlös föda en Gudstjänare. Men det är också klart att den genren inte kan tillämpas på en ung trolovad flicka. Hennes graviditet blir suveränt unik – Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas Heligt och Guds son. (Luk 1:35).

*  Matteus gör också det men på ett annat sätt.

Samtidigt som jag skrev förra bloggposten – P minus 85 – funderade jag över Bloggens död. Eller kanske: Att sakta strypa läsekretsen.

Läsarna av min blogg har aldrig varit många. Nu verkar de bli än färre.

Reaktioner på Facebook där jag påannonserar att jag bloggat här blir också färre – det vill säga nästan inga alls. I alla fall inte till mina lättviktiga – kan också särskrivas som lätt viktiga – alster om den förste Jesus-berättarens lilla skrift.

Nu skiter jag ju i om någon läser eller inte.

Alltså inte helt. Det är ju kul om någon läser och kommenterar.

Men jag skriver för min egen del – inte någon annans.

För andras skull självcensurerar jag mig nog en del. Till och med en hel del. Hur det blir med sådant när jag gått i pension om 85 dagar vet jag inte. Kanske blir det ännu mindre att skriva om då när jag faktiskt får mer tid. Ingen vet. Inte jag i alla fall.

Den närmaste framtiden kan det bli hackigt med bloggandet. I alla fall med publicerandet. Min ambition är nog att skriva men jag vet inte hur det kommer att vara med internetanslutning i den stuga där jag kommer att bo.

Det är dags för den vårvinterliga semesterveckan i Björkliden. Vi åker i morgon, primärhustrun och jag, och lämnar fastigheten under grannens bevakning – han med den stora hunden. Lilla Lisa, 10 månader, med mor och far blir också med. Den familjen kom från Järvsö igår.

Och då fattar ju alla att det kan bli snävt. Semester, utevistelse, tittut-lekande barnbarn, mat, sömn. Intelligent bloggande hamnar lätt i strykklass – för att inte tala om mitt knappt intelligenta.

När jag öppnade publiceringsverktyget för att lägga ut förra inlägget fanns alltså i huvudet de då ännu inte skrivna funderingar som inledde detta inlägg. Måste nog erkänna att den kommentar jag då fann till inlägget P minus 89 blev en uppmuntran.

Å andra sidan vet jag: Han är svårstrypt!

Markus sista kapitel.

Eller halva sista kapitel i berättelsen om Jesus.

Dit har jag kommit i den serie – jag hoppas, noble Bloggläsius, att du uppfattat att det är en serie – blogginlägg som har rubriken P minus och sedan ett nummer och som innehåller lättbibelvetenskapliska funderingar från min sida. Verkligen lättbibelvetenskapliska utan vare sig alkohol, fett, laktos, gluten, koffein, nikotin eller annat med halt och innehåll.

Att kapitel- och versindelningen är av betydligt yngre datum än själva Bibeltexten har jag nämnt tidigare. I allmänhet är navigationssystemet till gagn för Bibelläsningen men ibland skapar det onödiga avgränsningar. Så är det nu. Kapitel 16 är ju en direkt fortsättning på det förra med precis samma aktörer – kvinnorna som i skymningsljuset på fredagen såg var Jesus blev begravd. Det är dess som när det ljusnar på söndagsmorgonen kommer till graven.

Ingen omställning alltså. Bara en förflyttning av folk. Helt lik alla andra promenader tidigare i berättelsen om händelserna runt påsken.

Utan sensation berättar Markus att stenen framför graven är borta.

Vad är det att höja dramatiken kring?

De som hörde hans text läsas visste ju – kanske med undantag av någon enstaka.

De var ju samlade just för att höra för att de visste och trodde på honom det handlade om – den Uppståndne.

De hade döpts och visste att de just på det sättet förenats med hela det skeende som Markus text berättade.

Och de var mitt i en sammankomst med bön, högläsningsstund och äta-gemenskap just med Huvudpersonen – som inte var Markus.

Denna snabbt skissade situation om när, var och hur berättelserna om Jesus i allmänhet och Passionshistorien i synnerhet fungerade är viktig. De första kristna var judar med anslutning av icke-judar i relativ närhet till judendomen. Alla dessa hade sitt invanda och givna sätt att i synagogans gudstjänst tillbe Gud, lyssna till Guds ord ur Lagen, Profeterna och Skrifterna, att Bekänna sin tro på den Ende guden och Sjunga/be Psaltarens psalmer. Ingenting av detta judiska sätt att fira gudstjänst ändrades av att de trodde att Jesus var den Messias/Kristus som uppstått från de döda. Det lade bara till berättelserna om Honom, undervisning och råd ur apostlars brev och den måltid Jesus instiftat som en föreningspunkt med Honom och andra.

Därför är det vi kan uppfatta som en ”kapitelskarv” inte speciellt dramatisk. Inte heller änglar och tillsägelsen att kvinnorna skall berätta för Petrus och de andra.

Markus text slutar plötsligt. Mitt i klivet. Med att kvinnorna teg. Någon Bibelkommentar jag läst påstod att det till och med är mitt i en mening. SÅ grekisk-kunnig att jag kan avgöra den detaljen är jag inte men det är ett faktum att det tar slut abrupt – med ett ”ty...”

Är det så att sista varvet på rullen – bladet i boken – kommit bort? Detta innan texten för hand kopierades till fler exemplar?

Eller är Markus retorisk? Som om han vill säga: Ty...Jaha. Detta om detta. Vad säger ni som också ofta är rädda, missförstådda, ifrågasatta, hånade och ibland förföljda – som vi som tror ofta är. Vad säger ni? Vi?

Den frågan är tidlös.

Hur som helst har någon tidigt observerat avbrottet och skrivit samman ett Oäkta Markusslut – verserna 9-20 – som inte finns i alla handskrifter. Den som gjorde det gjorde det kortfattat utifrån vad som brukade berättas och som under andra halvan av första århundradet var allmänt kristet tankegods – och som också landade i Matteus och Lukas något yngre Jesusberättelser.

När kapitel 15 i Markus berättelse om Jesus börjar är vi odiskutabelt inne i Passionshistorien hur den än kan anses vara avgränsad – se inlägget P minus 87 för olika förslag i den saken. Dramatiken med flera olika personer inblandade och att saker händer slag i slag fortsätter som i det förra kapitlet. Enda – och avgörande – skillnaden är att nu är det ockupationsmakten Rom som är aktörer.

Jesus egna landsmän hade inte auktoritet att verkställa dödsdomar. I alla fall inte just den år det nu kan vara frågan om – runt 33 enligt den vanliga tideräkningen. Särskilt vid stora högtider som Påsken och i det religiösa och politiska centret Jerusalem hade man ögonen på sig. Den romerske landshövdingen Pilatus som vanligen residerade nere vid Medelhavskusten drog i trängda lägen  med förstärkt trupp till Jerusalem. Därför är han på plats och både kan och måste konsulteras.

Av sina landsmän dömdes Jesus på religiösa grunder. Vers 64 i kapitel 14 innehåller utsagan. Problemet var att det inte skulle vara något problem för Pilatus, kallsinnig som han var till judarnas interna religiösa gnabb. Ärendet får alltså en annan eller i alla fall närbesläktad vinkling: Judarnas kung. För judarna är det ett religiöst anspråk men i Pilatus öron är det bara en politisk sak. Han finner inte Jesus skyldig men faller undan för trycket och låter den oskyldige Jesus ta mördaren (alternativt upprorsmakarens) Barabbas plats på korset i mitten.

Markus är nu oerhört detaljerad. Han berättar händelseförloppet i tre-timmars-block.

• Påsk-lammet som skall ätas skall vara färskt och slaktas mellan skymning och mörker – säg vid 18-tiden på torsdagen.
• Det skall tillagas, helstekas. Det gör att den ceremoniella måltiden börjar sent – vid 21-tiden?
• Vid midnatt är den slut och Jesus med följeslagare går ut ur staden.
• I Getsemane ber Jesus och dit kommer Judas med anhang. Jesus arresteras – kanske runt 3 – och förs till det judiska styret eller delar av det.
• Innan soluppgången vid 6-tiden då tupparna gal har han dömts till döden och blivit förnekad av Petrus.
• Sedan ljuset väl kommit – tidigt på morgonen – bär det iväg till Pilatus för förhandlingar, fångbyte och hånfull misshandel.
• Det var vid tredje timmen de korsfäste honom står i 15:25. Det är 9 på morgonen eftersom man räknar från soluppgången.
• Vid sjätte timmen – klockan 12 – föll ett mörker över hela jorden som varade till nionde timmen.
• Då – klockan 15 – ropar Jesus enligt vers 34: Eloi, Eloi, lema babachtani (det betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig). Och dör.
• Bråttom blir det! Vid solnedgången blir det sabbat. Då skall allt bli stilla. Därför begravs Jesus snabbt och – i kvinnornas ögon provisoriskt – runt klockan 18.

Markus skriver alltså detta ungefär 30 år efter det att det hände. Han skriver det han hört (och kanske såg en del av) för sådana som tidigare hade hört det berättas muntligt. Flera gånger. Just detaljrikedomen visar att här rör vi oss i de mest centrala delarna av allt som har med Jesus att göra. Det blir Bibelforskningens, exe-get-ikens, enkla slutsats. Detta handlar om vad de första Jesustroende tillmätte en helt avgörande betydelse – och som absolut inte kan tappas bort eller gås förbi när det gäller kristen tro.

Och då har vi ännu inte kommit till själva grejen....

Lokala världsbladet alias Piteå-Tidningen är gles med sin kyrkliga bevakning – milt uttryckt. Kanske kan man klandra tidningen något för detta. Dock beror det enligt min enkla mening främst på att det i kyrkliga sammanhang inte händer något som är så spännande att det skapar nyheter. Kyrklig självkritik av sin egen tråkighet och slätstrukenhet är här av nöden. Den slanten har också en annan sida. Journalistik har ju att göra med att rapportera det ovanliga och oväntade, problem och skandaler, mygel och fiffel. Rattfyllon får rubriker men jag som kör nykter blir aldrig omskriven. Att det då inte finns något kyrkligt skräp att rapportera om är ju positivt. Hälsan tiger ju som bekant still – typ.*

Idag var kyrkan på både första och sista sidan samt ett helt uppslag en bit in i bladet.** Jag tror inte det hände ens i samband med kyrkovalet i höstas.

Tar vi baksidan först redovisar den att kyrkoherden i Arvidsjaur-Arjeplogs pastorat avskedspredikar. Hon lämnar efter många år sin tjänst för annat prästuppdrag. Inlands- och fjälläsekretsen härmed uppdaterad.

Framsidan handlar om viktig verksamhet. Inget speciellt har hänt annat än – gissar jag – tidningen kommit på att man inte haft något kyrkligt på länge och nu måste kasta åt prenumeranterna ett köttben av den typen. Förresten – för någon vecka sedan var det nåt! Då handlade det om det där blufföretaget som mot avgift ”hjälper” människor att skicka in icke giltiga meddelanden om att de vill utträda ur kyrkan. Det stod faktiskt i tidningen. Och igår eller i förrgår att vi fått ny kontraktsprost.

Andan i Piteå älvdal är sparsam, ibland upprörande snål. Det gör att man inte utan att redan vara prenumerant eller i enstaka fall erlägga en avgift kan läsa vad tidningen skriver om. Du, noble Bloggläsius, får alltså själv leta upp det hela och punga ut med några tior om du inte likt jag själv är av den lyckliga sortens människor som varje vardagsmorgon kan fiska upp avisen ur brevlådan. Länk får du här.

Framsidan och uppslaget handlar alltså om konfirmandverksamheten i området och vilken betydelse eventuella resor då har. Kyrkoherden härstädes förtalte igår att hon intervjuats och idag kunde jag alltså betrakta resultatet. Jag är glad. Älvsby församlings tankar och upplägg redovisas korrekt och står sig mycket väl i jämförelse med det mesta i den här vägen. Här är ambitionen hög! Och utfallet tämligen gott.

Naturligtvis är det ingen nyhet för mig att det är så. I inlägget svära i kyrkan? av den 1 mars skrev jag om en Konfirmandnätverksträff som just gått av stapeln. Där byts och ges mycket mer och annan information än vad tidningen förmedlar och min slutsats från då kvarstår:

I Älvsbyn behöver vi inte skämmas vare sig kvantitativt eller kvalitativt, vare sig det gäller samlingarnas antal, timvolym, ”studieplan” och innehåll, gudstjänstdeltagande, könsfördelning eller annat. Om vi är speciellt skickliga vet jag inte. Det må andra bedöma. Men vi är seriösa och ger järnet.

I tidningen stod det så här om Älvsbyn: 21 veckoträffar (oktober till maj – bloggarens anm) samt ett helgläger är på schemat innan resan till Grekland. Ungdomarna skall även göra två gudstjänstbesök per månad varav en av dem skall vara en söndagsgudstjänst. 20 maj åker hälften av konfirmanderna till Grekland och veckan efter åker resterande ungdomar med vändande flyg.

Tidningen talar om antal ungdomar men inte i relation till hur många det finns i aktuell årsklass och hur stor del av dessa som är kyrkotillhöriga. Kanske är den procenten viktig. Fördelningen pojkar-flickor nämns inte heller – i Älvsbyn är det fifty-fifty.

Kostnaderna behandlas. Här kan det vara så att församlingarna räknar lite olika, bemannar i olika hög grad och så vidare. Summorna innefattar hur som helst både personal- och verksamhetskostnader. En del personal – präster – är då dyrare än andra – till exempel fritidsledare. Verksamheten kan ha olika omfattning och innefatta eller inte material, förtäring, lägerdygn och annat. Exakt kompatibelt blir det inte. Men om man ändå med kampsporten matematisk division angriper det tidningen berättar får man följande resultat:

• Piteå församling: Några förträffar. Ganska få gudstjänstbesök. 8 dagarsläger på Västkusten. 15½ tusen per konfirmand.
• Norrfjärden: Veckoläsning – tror jag. Ett antal gudstjänstbesök. Knapp veckas läger utanför Stockholm. 14½ tusen.
• Älvsbyn: Veckoläsning, kort läger och gudstjänster enligt ovan. En vecka på Samos. 18½ tusen.
• Hortlax: Lektioner på hemmaplan. Gudstjänst okänt. Frivillig studieresa till Stockholm. 21 tusen.

Jag är inte ett dugg generad!

Men mer finns att göra!

*  Gräver man djupt hittar man naturligtvis också kyrkligt skräp. Mannamån, byråkratisk självgodhet, inkonsekvens, intriger och annat. Självklart finns sådant också liksom överallt där det finns människor av kött och blod.

**Detta de så kallade Predikoturerna oräknade. De är det som om fredagarna annonserar alla gudstjänster och sammankomster i Pite älvdal från Bottenviken till EU:s icke ännu uppförda mur mot Norgenorska gränsen – drygt en sida lika layout-mässigt lika läsattraktiv som redovisningarna av aktiekurserna.

Nu drar det ihop sig!

I kapitel 14 och framåt i Markus berättelse om Jesus.

Händelserna avlöser varandra slag i slag. Inte sådär tematiskt och halvlöst sammanfogat stoff tidigare i Markus berättelse. Betydligt mer kompakt och så att en sak logiskt följer på en annan. Vi är på väg in i Passionshistorien och beskedet om Uppståndelsen.

Här kan det vara läge att ge en del övergripande exe-get-iskt bräkande om resten av Markus berättelse – ungefär det som händer tisdag-onsdag-torsdag-fredag i den vecka vi kallar Stilla eller Stora veckan – Passionshistorien.

Bland Bibelforskarna finns flera olika sätt att avgränsa denna Passionshistoria – alltså det som sker före Uppståndelsen. En del är snäva i sin hållning och menar att den startar när Jesus lämnar platsen där han ätit Påskmåltiden och går ut till Getsemane där han ber och senare blir arresterad – hos Markus blir det från 14:32. Andra låter den starta i 14:1 när motståndarna tar beslutet att döda honom. Ytterligare andra tänker att starten sker redan i 11:1när Jesus rider in i Jerusalem. Det finns också de som menar att starten sker när Jesus första gången förutsäger sitt lidande och börjar gå mot Jerusalem (8:27 eller 31) och det finns dem som menar att hela Markus berättelse är en Passionshistoria.*

Just att man ser det så olika kommer av att det inte finns en tydlig skarv i Markus berättelse. En sådan hade man kunnat se om Markus i sin skrift arbetat in något som innan varit etablerade formuleringar av någon annan – till exempel en annan skriftlig källa. Det ser man alltså inte. Detta och mycket annat – ordval, grammatik, stilnivå – tyder på att Markus formulerat hela den berättelse som bär hans namn fram till och med 16:8. Ett ”skelett” med ordningen av vad som hände fanns innan. Det kan man se i en del av Paulus-breven som ju skrevs innan Markus fattade pennan. Men en skrift med ”köttet på benen” kan vi tacka Markus för.

Kapitel 14 är långt – 72 verser. Händelserna som berättas går slag i slag. Mellanrubrikerna i Bibel 2000 ger dramatiken: Planer att döda Jesus, Kvinnan med balsamflaskan, Judas blir förrädare, Påskmåltiden förbereds, Jesus utpekar förrädaren, Den sista måltiden, Jesus förutsäger Petrus förnekelse, Jesus i Getsemane, Jesus fängslas, Förhöret inför rådet, Petrus förnekar Jesus.

Flera olika personer och relationer bildar ett nätverk i dramat som intensifieras under torsdagseftermiddagen. Kapitlet sträcker sig detaljerat fram till gryningen på fredagsmorgonen och att det handlar om viktiga händelser och judiska aktörer – förutom Jesus – och att dessa redan är kända av åhörarna blir helt uppenbart.

Läs texten noga. Sakta. Halvhögt. Två varv. Och sedan ett varv till.

*  När jag läste litteratur, brottades med texten, grubblade och skrev min i förra P-minus-inlägget nämnda Magisteruppsats valde jag den snävaste av definitionerna. Orsaken var i mitt fall närmast praktisk. Oändliga hyllmetrar vetenskaplig litteratur har skrivits om Den sista måltiden med instiftandet av Nattvarden. Jag ville undvika det bokberget.

Läs noga Markus kapitel 13 innan du fortsätter läsa här!

Stopp! Inget fusk!

Snoka rätt på din Bibel eller www.bibel.se.

Läs kapitlet!

Jag antar att du fuskat – bloggläsare brukar göra så. De har ingen moral alls!

Så jag fortsätter väl då...

Kapitel 13 är Jesus tal om tidens slut. En speciell genre. I berättelsen är det placerat när Jesus och lärjungarna har templet inom synhåll. Och bara då. Innan har inte Jesus pratat om sådana saker.

Här gäller samma sak som när det gäller händelserna och talen i övrigt: Hände det exakt så här i den här ordningen vid det här tillfället? Eller har författaren sammanställt olika Jesus-ord om tidens slut på det här sättet till ett sammanhållet avsnitt?

Egentligen är det inte speciellt viktigt vilket svar man ger på de frågorna. Det är ju texten vi har tillgång till och det är texten som är det Guds Ord vi har att försöka förstå. Att den har att göra med händelser bakom är självklart men hur kan man alltid diskutera – om man vill.

Kapitel 13 är det många Bibelforskare som hänvisar till när de diskuterar när Markus berättelse om Jesus faktiskt skrevs. För en del år sedan fortbildade jag mig och blev vad som då kallades Teologie magister och i min uppsats Övergiven av, trygg i, Gud. Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas skrev jag på sidan 15:

”Den moderna bibelforskningen, praktiskt taget oberoende av konfessionell tillhörighet, bygger det mesta av sina dateringsdiskussioner på Markus-texten i sig, främst kapitel 13 där Jesus talar om templets profanering och fall samt Jerusalems undergång. Man anser då formuleringarna i det kapitlet vara förutsägelser – vaticinium – utifrån händelsen – ex eventu – och tillkommit med anledning av att det Judiska krigets belägring av Jerusalem står för dörren eller avslutats. I några fall – fortfarande vaticinium ex eventu – ser man den formulerings-utlösande händelsen i den så kallade Caligula-krisen år 40 eller i något annat skeende.”

I fötternötter gav jag sedan exempel på olika forskares skilda resonemang innan jag i en egen not kom med följande personliga fundering – här lätt förkortad:

”Vaticinium ex eventu är ett dominerande sätt att vetenskapligt hantera profetiska och apokalyptiska förutsägelser och förefaller ha näst intill axiomatisk status. Jag tycker personligen att självklarheten i resonemanget och dess slutsatser kan ifrågasättas. I en Palestina-judisk profetisk förkunnelsetradition med rötterna hos Amos, Jeremia, Jesaja och andra profeter behöver enligt min mening inte domsord och undergångsförutsägelser beskriva det som just för dagen sker eller har skett, utan i stället vara den genre som förkunnare och författare kan använda för att i förväg varna och vägleda. Därför ställer jag mig tveksam till det till synes självklara och begränsade i att söka datera Markusevangeliet utifrån kapitel 13.”

Det blev ett av mina små ouppmärksammade bidrag in i den exe-get-iska debatten. Poängen med kapitlet är inte nutida detaljerade prognoser och framtidsscenarior utan Jesus uppmaning i slutet:

Håll er vakna!

I morse var det dags att föreviga lite snö – på bild alltså. Innan projektet med att flytta åtminstone delar av mängden. Det kan ju bli ganska kul att kunna se ut – typ.

Jag började en trappa ner i souterrängen. Öppnade dörren ut mot baksidan och tog min första bild. Klicka på den blir den större och du kan, noble Bloggläsius, se drivan som bildades av att sönerna under Påskhelgen röjde av taket. Ur en annan vinkel, från sidan, ser man att den är på god väg upp mot balkongen.

Framsidan på håll är också intressant. Till vänster om förstu-kvisten räcker snön upp på halva fönstret. Det är en glipa mellan väggen och drivan så det trycker i alla fall tack och lov inte emot rutan. Till höger om sagda förstukvist är vår uteplats. Där är det också snö. Men var i alla fall röjt så man tar sig in i garaget.

Garagetaket skottades av bakåt. Östersluttningen ned mot baksidan är full.

Vad var då dagen projekt?

Uteplatsdrivan borde bort. Vänsterdrivan på framsidan bör toppas. Långdrivan på baksidan likaså.

Men så kommer problemet: Var ska snön läggas?

Framför huset finns ingen plats. Tomterna längs vår gata är för små. De är så små att inte ens det man vanligen skottar av infarter och gångar kan läggas någonstans. Vi brukar alltid – och har tillstånd att göra så – när det varit ett snöfall på 7cm eller mer knuffa ut snön mitt på vägen och så skapa en mittsträng som det gäller att ha i åtanke så att man väljer rätt fil när man kommer i sin bil. I samband med att snösvängen då går tar en inlejd traktor bort mittsträngen och flyttar snön till veritabla berg på kommunal mark i slutet av vägen. I år kommer den bergskedjan inte att vara borta innan midsommar.

Vi får alltså göra så men vi får inte köra ut takskott på gatan. Det måste lösas på annat vis. Och det finns bara ett: Transportera det vita mellan huset och garaget och dumpa det på baksidan, i slänten. Avståndet mellan huskropparna är lämplig för snöförare av halvbreddsformat, inte mer.

Det var alltså det jag skulle göra. Åtminstone med uteplatsdrivan. Som var om inte hård som sten så i alla fall duktigt kompakt. Snön från taket hade ju ramlat ner en våning och då helt tappat sitt fluff. Blytungt! Förfärligt bökigt att först hacka sönder med spade och sedan snöföra iväg.

Arvegodset kom fram. Min pappas gamla timmersvans från hans skogshuggardagar på 1940-talet. Perfekt för att såga drivan i tärningar om ungefär 50x50x50cm för att sedan knuffa kuberna i taget ner på baksidan. Det blev många tärningar. Det är ännu inte klart. Halvavröjt bara.

Medan jag höll på började det snöa på nytt. 15 nya centimetrar väntas innan det slutar frampå morgontimmarna.

Hur har Markus tänkt? Varför står konflikterna i kapitel 12  som de står? Hände sakerna och utspelade sig dialogerna strax efter år 30 exakt i den ordning som det berättas? Eller har Markus som skrev runt 30 år senare satt upp dem som de är uppsatta utifrån någon sorts tanke?

Det är sådana frågor som den del av Bibelvetenskapen som kallas exe-get-ik ställer. Olika forskare och textbrytare ger olika svar och det är ju det som är – som det förr sas i TV-programmet Så skall det låta – oliiiiidligt spännande.

Räknar man konfliktsamtalen efter det att fikonträdet visat sig vara förtorkat blir det fem stycken med en liknelse inskjuten mellan de två första. De fem är – jag använder mellanrubrikerna från Bibel 2000 – Jesus fullmakt (11:27-33), Skatt till kejsaren (12:13-17), Uppståndelsen (12:18-27), Det viktigaste budet (12:28-34) och Är Messias Davids son? (12:35-37). Sedan kommer ett skarpt varningsord från Jesus och en påhakad händelse i slutet av kapitel 12.

Många forskare menar att det kan vara så att Markus satt just dessa fem avslutande konflikter som ”motvikt” till de fem inledande konflikterna han berättar om i andra och början av tredje kapitlet (2:1-3:6). Att i sin text på det sättet även över stora avstånd ”motväga” är ett fullt möjligt litterärt trick hos en författare i antiken när han vill att hans text skall vara lätt att memorera när man får den högläst för sig.

En annan variant är tanken att de fyra konflikterna i kapitel 12 har satts ihop så att de skall påminna om de samtal och frågor som skall finnas med i en judisk påskmåltid. Inom ramen för den skall en läropunkt i Lagen dryftas – Skatt till kejsaren. Sedan en fråga av banal, rentav löjlig art – Uppståndelsen. På det så ett etiskt problem – Det viktigaste budet. Till sist en fjärde som skall gälla ett skrifttolkningsproblem – Är Messias Davids son?

Den uppställningen blir också lätt att hålla i huvudet om man känner till det judiska Påskfirandet – vilket Markus kan förutsätta att många Jesus-troende på 60-talet gör,  En extra detalj i detta är att den fjärde Påskmåltidsfrågan skall ställas av den yngste vid bordet. Och det är Jesus, inte motståndarna, som ställer den. Retoriskt.

Hur Markus än har tänkt avrundas hela konfliktknippet i templet med att Jesus varnar folket för sina motståndare, deras överspel och deras dåliga moral. Det har säkert Jesus gjort flera gånger men varningen passar här innan Markus i kapitel 13 går vidare med annat. Att motståndarna äter änkorna ur husen påminner honom om en annan ”änke-grej” som har tar med. Kanske hände det just då eller så fogade Markus in det här – som kontrast och med änka som så kallat stickord.

I de olika samtalen finns naturligtvis en uppsjö av annat som kan vara intressant att veta och fundera kring. Var på tempelområdet man diskuterade skatt till kejsaren till exempel. Man fick ju inte föra in utländska pengar dit – som en snärjare tydligen gjort. Saddukeerna hade bara de fem Moseböckerna som helig skrift. De trodde inte på uppståndelsen. De fick på nöten just med citat ur deras egna skrifter. Och vi kan också se inte bara motsättningar i den etiska frågan om buden också enighet kring det vi kallar Dubbla kärleksbudet – som jag tycker alla skall lära sig utantill.

Det har varit Påskhelg. Jag hade förtroendet att leda gudstjänsterna i Älvsby kyrka både på Påskdagen och Annandagen. Bägge är kommenterade på en annan blogg – johnny lestander som jag länkar till långt nere till höger.

För Påskdagen hade jag ordbehandlingsskrivit mina fusklappar. Då är det lätt att bara redigera texten en smula och publicera den här. Annandagen hade handskrivet manus och ges i referat.

På Påskdagen sjöng vi psalmerna 146, 147, 153 och 743. Dssutom sjöng kören. 78 personer firade gudstjänst. De möttes bland annat av det som nu följer.

SKATTEN fokuserar på barnen genom söndagsskola en trappa ned. Det var ingen sådan. När det är så väljer jag att uppe i kyrkan ändå göra något ”skattigt” så att de små får någon släng av sleven. I kistan hade jag därför en färgläggningsbild – den som pryder inlägget blandade undranden – och en konservburk att ta fram senare.

Efter bön för barn delade jag dessa tankar som BEREDELSE:

Ur episteln: Petrus säger om Jesus: ...honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om.

Petrus anklagar några. Säger ”Ni”. Vilka? Vilka orsakade Jesus död?

I en yttre mening de dåvarande judiska ledarna. Med Judas. Och en lättledd mobb som skrek Korsfäst!. Och en opinionskänslig romare – Pilatus. Allt det i samverkan där och då.

I en inre mening inte bara de. Jesus dog, gav sitt liv, för alla.

Alla var anledningen till hans död. Alla dödade vägvisaren till livet. I Alla finns jag. Och du.

Det är något beskt i det – att bli anklagad.

Din och min själviskhet, egoism, lögn, ytlighet, snålhet, avoghet, kärlekslöshet eller vad du vill – det dödade Jesus. Det är på grund av de egenskaperna, de synderna, han dog. Det är beskt.

Och sött! Han gjorde det för att befria.

Ge skuldfrihet och vara vår vägvisare till livet. Därför får vi förlåtelsen. Därför ber vi som dödade Jesus om förlåtelse för det han dog för.

Gudstjänsten tuffade på. Efter att Lukasevangeliet kapitel 24 verserna 1-12 följde PREDIKAN:

Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Det är det kristna beskedet till världen i alla tider! Det är centrum! Resten är mer eller mindre perifert.

Men inte var det självklart på en gång. Det tog ett tag att smälta, att ta in.

Vi backar till textavsnittet jag läste.

Kvinnorna skall göra snabbegravningen från sen fredseftermiddag klar.

De finner något oväntat – graven är öppen.

En annan av evangelisterna berättar att just det hade varit deras bekymmer – hur ska vi få undan stenen som var satt för grottöppningen? Men – den var alltså redan borta. Oväntat.

De finner graven tom – definitivt oväntat. De visste inte vad de skulle tro stod det ju. Ganska begripligt.

Två änglar plötsligt. Två män i skinande kläder – det är änglar. Sånt väntar man sig inte. Skrämmande! Och kvinnorna får beskedet: Han är inte här. Han har uppstått. Som han sagt...

Om de var glada eller förvirrade, om de gick eller sprang vet jag inte. Barnen har en färgläggningsbild där de är glada och springer. För att ge beskedet: Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Männen som får höra det kvinnorna kommer med reagerar.

En del: Löst prat. Skepsis! Det tar vi inte in. För mycket.

Petrus: Sprang till graven. Vågade sig i alla fall på att undersöka, inte bara avfärda.

Men blev inte klar över vad det var frågan om. När han gick därifrån var han full av undran.

Och då var klockan där och då inte lika mycket som den är här och nu.

Påskens budskap är grundbeskedet. Graven är tom! Jesus lever. Döden är död.

Det kan man tycka är svårt att ta in. Eller riktigt kunna dra konsekvenserna av. Nu som då.

Det finns två attityder – en som vi såg hos männen i texten.

En annan såg vi också. Den att undra. Fundera. Tänka. Våga. Också då tar det tid. Besked genom änglar gör nog att det går fortare men besked genom människor fungerar också – för den som vågar pröva tankar. Och som vågar tro att folk som säger Jesus lever! inte ljuger eller är galna.

Men: En del människor stänger sig ofta för nyheter. Många gör så. I alla fall för nyheter som inte på en gång stämmer med deras invanda gammelheter, det de redan tänker och anser.

Det har inte att göra med vilka åsikter och tankar man har.

Det har att göra med hur man väljer att vara, om man väljer att undra över oväntade saker eller om man väljer att inte göra det. Om man väljer att vara öppen eller sluten, färsk eller konserv.

Jag har en konservburk här. Försluten vid ett visst tillfälle – datum.

Stängd för påverkan och förändring. Trygg! Stabil.

Fullständigt oanvändbar! Kan bara kastas i skallen på någon.

Kan inte ge smak, näring och arom – oöppnad.

Och det blir maningen till oss: Var färsk, inte konserv!

År efter år firar Kyrkan Påsk.

Allt – inte bara en gång per år – cirklar kring att Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Det är alltid för dem som redan vet en aktualitet. Blir för nya människor en nyhet. Denna realitet:

Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Därför finns evigt liv. Därför finns hopp.

Därför finns Jesus hos oss idag – på de sätt han valt att vara här på.

I sitt Ord – berättelserna om honom. I dopet som förenar den som döps med Jesus. I Mässan – strax – där
Han ger sig själv till var och en som är som kvinnorna och Petrus – sökande, osäkra, undrande.

Här lever Jesus, den uppståndne – för oss som vägvisare till livet.

Annandagen är alltid en annan dag. Då var det betydligt färre som firade gudstjänst. 16 stycken. Och ingen kör. Inte heller Mässa. Och ingen SKATTEN. Det fanns en färgläggningsbild för barn – den invid. I A5-storlek hade också alla andra fått ett ex.

Efter att evangelietexten som var direkt fortsättning av texten dagen innan – verserna 13-35 i samma kapitel hos Lukas.- pratade jag om Ensamhet, Tvåsamhet och Tresamhet.

Petrus från igår gick undrande från graven. I Ensamhet.

Det är helt OK. Man behöver vara ensam. För en tid. Men inte permanent.

Många ”tror för sig själva”. Säger: ”Jag har min tro, på mitt sätt.”

Här finns en risk – visar all erfarenhet: Man kommer ingen vart! Inga nya impulser, ingen växt i tro, inte starkare tro. Bara envisare kring det man (tycker sig) hittat.

Till byn utanför Jerusalem var det två som gick – Tvåsamhet.

Då händer något. De byter tankar. Inte så att en mästrar och informerar den andre. De delar, byter, rådslår, lyssnar.

Det är sökandets riktiga miljö. Det är växandets jordmån. Så: Skaffa dig samtalspartner.

Tvåsamhet blir Tresamhet.

Jesus anslöt. Fast de märkte inte det. Jo, att det var någon – men inte vem.

Jesus gav sin syn på saken – i pratbubblan på bilden. Med början med Mose...

Här växer tro. Till mer tro. Och annan tro utifrån och på vad Gud gjort. De blir brinnande, nytända.

De äter. Det är egentligen då de fattar. När Jesus tog bröd, tackade Gud, bröt det och gav.

Det är ju Nattvard ju! De två känner igen Jesus. Som då försvinner.

Det är en vanlig erfarenhet att Mässan, Nattvarden, blir ett ”genombrott” där tro blir Tro. Därför måltid ofta. Att duka är att som Emmas-lärjungarna be Jesus stanna kvar. Varför man inte alltid gör det – typ idag – är en gåta.

En summering: Ensamhet – sökande. Tvåsamhet – delande. Tresamhet – växt. Jesus-samhet i Nattvarden – öppnar.

Fast det blev trippel-Påsk.

Igår 13.30 var det gudstjänst med Nattvard på ett äldreboende. Vi var 12 stycken. Där talade jag fritt men sa bland annat att Jesus sätt att vara närvarande hos oss nu är det sätt han var kvar hos Emmaus-lärjungarna sedan de slutat se honom: I det bröd som är hans kropp och det vin som är hans blod.

Ett åsneföl från Betfage

hade lagomt med hö i sin mage

när han bar Jesus, en kung,

som inte alls kändes tung

ty Jesus gav åsnan kurage.

Denna uppenbart dåliga limerick avfyrade jag från predikstolen i Älvsby kyrka när jag predikade en Första Advent i början av 1980-talet. Om det var Markus variant av att Jesus red in i Jerusalem eller om det var någon av de andra berättarnas version kommer jag inte ihåg. Händelsen är hur som helst så viktig att alla fyra evangelisterna har med den som inledning på vad som skall bli Den stora veckan.

Markus gav, genom den blinde tiggaren i Jeriko i slutet av sitt kapitel 10 den kristna Kyrkan ett böneord för alla tider – Kyrie eleison. I många länder och kyrkor används det oöversatt, också i Sverige även om Herre, förbarma dig är vanligare här.

I början av kapitel 11 kommer ett kyrkord till: Hosianna. Det är folkets böne-sång när Jesus red in i Jerusalem, den händelse som provocerade fram min dåliga poesi. Hosianna används oöversatt av de allra flesta kristna.

Så här långt i sin skrift har Markus, som jag tidigare nämnt, varit episodisk. Han har satt samman händelser kring och yttranden av Jesus i någon sorts pedagogisk ordning så att åhörarna skall få en bild av vad han gjorde och lite av vad han sa.

Nu framme i Jerusalem byter berättelsen karaktär och blir mer av dag-för-dag-beskrivning. Ännu tätare blir det längre fram då saker omtalas i tre-timmars-intervall. Den koncentrationen tyder på att Markus sett det som nu händer som avgörande viktigt och att saken nu ställs på sin spets. För honom är uppståndelsen naturligtvis det mest centrala och avrättningen innan då givetvis viktig. Men det som nu är på tapeten är det som föregår avrättningen – att konflikterna skärps.

I kapitel 11 handlar det om auktoritet.

Jesus rider in på det sätt och den väg som åtminstone kung Davids som Salomo gjorde runt 1000 år tidigare. Jesus använde alltså Jerusalems kungars kröningsväg och det hade ingen gjort på länge. Men tanken att Messias, Befriaren man väntade från Gud, skulle ta den vägen in i staden var ganska allmän. Jesus låter sig hyllas som denne, som kung.

Ett stackars fikonträd kommer i vägen dagen därpå – på måndagen. Trädet är utan frukt. Det är inte ens säsong för fikon. Jesus dömer ut det i alla fall. Verkar lite lynnigt men det visar sig vara en symbolhandling.

Inne i staden går Jesus till templet. Där agerar han militant. Och förebrår. Hela aktionen förargar dem som styrde och ställde och som låtit Guds hus användas av sekulära ekonomiska krafter och egna vinst-och förmånsintressen.

Tisdag morgon passerar man trädet igen. Nu har det vissnat. Med det noterat talar Jesus om trons kraft och om förlåtelse – Guds och människors.

Väl uppe på tempelplatsen igen ställs auktoritetsfrågan på sin spets. De som fått sina affärer saboterade dagen innan utmanar honom Jesus och han bemöter dem slagfärdigt med en annan sak som de inte kan ge något vettigt svar på.

Folk som hörde på måste ha uppfattat auktoritetskampen, lagt märke till vem som vann debatten, och såg med spänning fram mot fortsättningen.

Läs noga kapitel 11. kanske också 12 i förväg.

I Markus berättelse tar Jesus fortvandringsresa från Galileen i norr upp till Jerusalem i söder bara två kapitel.* När Matteus med Markus som mall 10-15 år senare berättar samma sak går det åt 4½ kapitel. Lukas arbetar också med Markus som utgångspunkt men trumfar allt med sina 9½ kapitel. De tre berättarna väljer alltså att för sina respektive åhörare nämna olika saker och på olika platser i sina berättelser. Givetvis är det med eftertänksamhet och poäng de gör det på sina respektive sätt. För att göra kvartetten fullständig bör då också nämnas att Johannes utifrån vad han vill få fram bygger sin berättelse på ett helt annat sätt.

I vad som senare blev numrerat som kapitel 10 låter Markus Jesus närma sig Jerusalem men är alls inte framme. Vad det verkar associerar han vidare på det barn han nämnt när han i 9:33-37 hade satt upp en motsats till de vuxna följeslagarnas statusjakt. I slutet av kapitel 9 återkommer dessa små. Det sker igen mycket fokuserat i 10:13 och några verser framåt.

Barn-föräldrar/vuxna är exempel på nära-relationer och under vandringen till Jerusalem lägger Markus in Jesus syn på just nära-relationer: Äktenskap och skilsmässa tas upp i svar på motståndarnas snärjande fråga som vill sortera in Jesus i ett av de åsiktsläger i frågan som fanns inom judendomen. Jesus svar placerar honom i den stramare dåtida uppfattningen.

Pengar och ekonomiska tillgångar är en annan nära relation – tyvärr. Den tar Markus också upp och avrundar i verserna 28-31 med hur prioriteringarna skall vara eller kan komma att vara mellan Honom och andra nära-relationer.

Tredje gången repeterar Jesus förutsägelsen om vad som skall ske i Jerusalem. Som förra gången följs det av dispyt i anhängarhopen vilket får Jesus att (än en gång) definiera storhet – att det är att tjäna och att han själv är mönstret för detta genom att ge sitt liv.

Vägen söderut till Jerusalem har gått på östra sidan om Jordan-floden. Idag har konstbevattning nästan torrlagt den men det var inte heller något stort vattendrag ens på Jesus tid, i alla fall inte om man jämför med norrländska älvar. Vistån som rinner i Älvsby kommun är relevant jämförelse. Eller Kåge älv i Västerbotten.

Från östsidan vadade man Jordan vid Jeriko och där finns den blinde tiggaren Bartimaios. Han blir den siste Jesus botar. Orden Bartimaios använde för att påkalla Jesus uppmärksamhet har etsat sig in i den kristna Kyrkans medvetenhet. De används i de flesta kyrkor i näst intill varje gudstjänst: Kyrie eleison. Herre, förbarma dig. Kyrkan har orden i tanken att om de fungerade då är de nog vettiga nu. De är ju faktiskt världens rop till Gud.

*  Att säga upp till Jerusalem är dessutom helt rimligt. Genesarets sjö i Galileen med staden Kafarnaum ligger mer än 200 meter under havsytans nivå. Jerusalem ligger ca 750 meter över. Det blir nästan 1000 meter i vertikalen.

Man kan ju inte bara skriva P minus någonting. Annat händer ju också. Tiden vill som inte räcka till. Inte ens om jag köper en klocka till kommer jag att kunna göra den nuvarande skickelsedigra tillvaron litterär rättvisa.

I alla fall är det nu Påskdagens kväll. Beskedet måste ges, samma som i dagens predikan i Älvsby kyrka, då jag hade bland annat en burk konserverade fiskbullar som pedagogiskt tillhygge.

Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Det är det kristna beskedet till världen i alla tider!

Det är centrum! Resten är mer eller mindre perifert. Inte oviktigt men mer perifert.

Med det sagt tillbakablickar jag på denna vecka – Den Stora veckan.

I P minus 95 gav jag en glimt av veckans början och i P minus 93 nämnde jag om Långfredagen. Vad jag då inte berättade var att svinottetidigt på Skärtorsdagen anlände med tåg primärhustruns 10 år yngre 08-boende lillasyster med ett av sina barn. Barn och barn? Tösen som således är kusin till våra barn fyller snart 22. Ett vuxet barn alltså.

Efter lite reseandhämtning från deras sida bar det av till Luleå med skridskor på utrustningslistan. Inte min, givetvis. Jag har aldrig lärt mig åka på sådana saker. Men hustrun hade sina rör och yngste sonen sina. Till sörlänningarna förhyrdes långfärdsskridskor. Sedan bar det iväg till Norra hamn och ut på Is-banan som går på fjärdar och älv runt hela centrum till Södra hamn. Lånespark fanns på Sparkeringen och jag tog en sådan. Vet inte folk vad en spark är är det väl lättast att just vid detta tillfälle beskriva den som en is-rullator på stålmedar.

Det blev alltså en friluftseftermiddag. Hem till Älvsbyn följde yngste sonen med.

Under fredagen efter gudstjänsten blev det skidtur innan äldsta dottern kom med make och baby i magen. Inte make i magen, bara baby, och det fram till i sommar. Då befanns det förläggning av folk i alla sovrum och porslinet kom att diskas hela traven ner.

Påskafton kom den äldre av sönerna med sin äkta hälft och de två barnbarnen Tyra (8 år) och Adrian (snart 6). Ännu fullare hus även sedan det gravida paret for hem till sig i Unbyn.

Så långt hade jag sedan torsdag morgon varit arbetsuppgiftsbefriad. Idag fick jag leda Högmässan i Älvsby kyrka* liksom i morgon på Annandagen – fast då firas (märkligt nog) inte Mässa. Att klämma in anständigt förberedelsearbete i det ganska överbelagda huset och tidstillgången är inte det lättaste – men det måste ju gå även om tak också skall skottas av.

I vinter har det snöat kopiöst-massor. Hur mycket som helst! Generalangrepp på nederbörden ägde rum  under eftermiddagen. Säkerhetssele och allt både från hus och garage. Nu är det knappt möjligt att fönstervägen se över drivan på baksidan.

Jag for också till mamma och pappas grav för att sätta en blombukett i snön. Gör det varje påsk. Likt kvinnorna som på påskmorgonen gick till Jesus grav undrade jag. De undrade ju enligt berättelsen om hur de skulle få undan stenen, jag undrade om jag över huvud taget skulle hitta graven.

Det gick! Det var ju skottat. Eller snarare snöröjt. Relativt nyligen har det tydligen varit gravsättning i samma kvarter – kyrkogården är indelade i sådana – och därmed var ju en massa snö borta. Jag höftade: Ungefär här bör nog graven finnas. Med lånad spade grävde jag. Inte uppifrån utan från sidan. Jag stod ju på det avröjda markplanet. Det blev en grotta i snötäcket och efter ett tag stötte jag på en gravsten som inte var den jag skulle till. Två meter till höger gjorde jag ett nytt försök och en dryg meter in i nederbörden mötte jag en annan sten. På den kunde jag läsa trombers. Rätt!

Jag reste min ledbrutna kropp och placerade min bukett i snötäcket rakt ovanför mamma och pappas grav. Ytan jag tryckte ner blommorna i var i bröstvårtehöjd på mig. Det betyder en meter snö ovanför gravstenen. Väldiga volymer.

Nu har svägerskan och kusinen rest. Jag skall snart gripa mig verket an med morgondagens förkunnelse utifrån berättelsen om lärjungarna som med Jesus som obekant följeslagare gick till Emmaus. Kanske hinner det till och med bli ett P minus 91. Eller så blir jag ”försenad” i det stycket.

*  78 personer firade gudstjänst, 46 kommunikanter. Bilden är den färgläggningsbild de 6 barnen vid barnbordet fick att pyssla med.