bildstory

I början av 1990-talet fick jag delta i en tre veckor lång studieresa till Guatemala och El Salvador. På flera sätt blev den resan en kurvpunkt för mitt sätt att tro, tänka och förstå Bibel, kyrka, samhälle, andra, mig själv och annat. Att använda ordet vändpunkt för att beskriva vad mötet med kontextuella tolkningar, befrielseteologi och dito pedagogik vore att ta i. Jag var redan på den resan – som mycket i svenska teologi och pedagogik – utifrån egna erfarenheter som församlingspräst, att ha haft konfirmander och vuxenstudiecirklar i SKS-anda, numera studieförbundet SENSUS. Folkbildningsidealet behövde jag inte helomvändas till men att ta kurvan skarpare åt det hållet är aldrig fel och om detta skulle jag kunna skriva mångmeterlånga blogginlägg – men avstår.

 

En mening med resan var att vi efteråt skulle vi vara informatörer om vårt möte med en annan kyrka och dess villkor och med det söka vara inspiratörer för församlingsutvecklingen här hemma. Vi skulle anteckna, samla material och inte minst fotografera för att kunna berätta. Detta var före digitalkamerornas tid. Det handlade därför om att ta kort, främst dia-bilder. Något yngre läsare kan behöva Googla fram vad det är/var. Det handlade kort uttryckt om att i sin kamera ha så kallad film och ur film till min kamera kunde jag få fram 36-38 bilder. Film var ganska dyrt i inköp, framkallning och montering i ramar. Jag tror jag hade tio filmer med mig och tänkte att mer än mellan 350 och 400 bilder kan det ju inte bli frågan om, 15-20 bilder per dag.

 

Ta inte en bild om ni inte har en berättelse till bilden!

När ni har en story till en bild blir den värd att visa!

 

Så löd råden vi fick av en av medresenärerna. Han var journalist och borde rimligen veta. Mer sa han naturligtvis men poängen han ville ha fram är att kort bara visar men bilder berättar.

 

Jag tog många kort under den resan. En del blev också bra bilder som gick att visa som stöd för mina berättelser.

Resultatet kanske var si och så men också detta blev en kurvpunkt i tankegången. En tid senare förstärktes kurvan av en finländsk vuxenpedagog (Siv Their?) som i en bok berättade om en uppmaning hon fått när hon kört fast i något hon förberedda sig för att säga eller skriva. Hon fick rådet av sin man som var civilingenjör: Kan du inte rita din tanke har du inte tänkt färdigt.

 

Med detta och annat – inte minst familjegudstjänster med barn – i bagaget försöker jag ofta åtminstone för mig själv få till en bild, en skiss eller en illustration till det jag skall presentera. Jag lyckas inte jämt men ibland får berättelsen en bild.

 

Men det slår åt andra hållet också. En bild skapar associationer och tankar som är mer än, går utöver, bilden. Bilden får en story och den behöver inte alls vara tänkt av den som framställt bilden utan dyker bara upp i min (förvirrade) hjärna.

 

Jag har inte skrivit så mycket och så tätt på min blogg den sista tiden.

Men jag har samlat bilder, något som numera i denna digitala tid är busenkelt och kan göras ekonomiskt ohämmat. Och bilder har gett mig tankar om både ditt och datt.

 

Bilden som pryder detta inlägg är en sådan. Klicka på den så blir den större. Jag tänker inte nu berätta mina (kyrkliga) tankar kring den. Detta blogginlägg är redan långt nog. Men jag gör en annan sak:

 

Jag utmanar dig, noble Bloggläsius!

Jag utmanar dig att i kommentarsfältet skriva dina tankar till bilden.


jag ger upp!

Uppgivenhet är inte ett framträdande drag hos mig. Alltså den rena kapitulationskänslan som kvider: Detta går inte alls! I stället är jag envis och tjurskallig i en omfattning som långt ifrån alla omkring mig uppskattar men som hos mig fungerar positivt – oftast.

 

När det kommer till läsning av böcker blir detta tydligt. Går du, noble Bloggläsius, igenom mina blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12 kan notera att jag läser om lite av varje. Långt ifrån allt känns jätteintressant men åren har lärt mig att om man biter i och kör på blir det mesta åtminstone halvt begripligt och därför intressant. Men det måste vara halvt begripligt hur intressant det än kan tänkas vara och den bok jag nu i halvläst skick placerar i hyllan är för mig långt ifrån halvfattningsbar. Ämnet är krångligt och speciellt väldigt långt borta från vad jag för det mesta sysslar med. Språket är dessutom fack-utrikiska och det gör det ju inte lättare.

 

Men jag försökte! Och är imponerad!

 

Här har jag i ett tidigare inlägg berättat vad det gäller och nu skriver jag i klartext att boken Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis fattar jag faktiskt inte ett dugg av. I alla fall nästan inte ett dugg. Bara lite. Att det handlar om maskiner begriper jag. Det gäller växellådor (tror jag) och hur man med resonansvågor (tror jag) skall kunna mäta och notera slitage på vitala komponenter (gissar jag) så att de kan bytas innan de totalpajar. Men mer förstår jag inte. Engelskan är krånglig och fylld av tekniska facktermer. Matematiken ska vi bara inte prata om! Jag var naturvetare på gymnasiet för ett halvsekel sedan så jag känner igen krumelurerna men det stannar där.

 

Obegript och halvläst ställs den i hyllan. Författaren är den yngste av våra fyra barn och det är hans licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet som kvalar in på hyllplats. Som pdf-fil kan den laddas ner här.


bragepriset...

  ...visste jag inte vad det var förrän nu. Den okunskapen skapade inga som helst problem men att veta det gör ingen skada heller. Vad det verkar verkar det vara en norsk motsvarighet till det svenska Augustpriset som årligen delas ut för böcker i olika kategorier.

 

Boken Kartornas Historia av Thomas Reinertsen Berg är just läst. Den var inte en av de julklappsböcker jag fick annat än som ett ojulklappsinslagen present från mig till mig själv. Intressant. Lite norsk kanske eftersom författaren är norrman men utveckling och processer i nabo-landet kan ju inte skilja sig så alldeles våldsamt från hur det var i gamla Svedala.

 

Kartor bär budskap skulle kunna vara en kärnfull summering. Budskap om det samhälle och de ideer som ritade kartan. Inte alltid har det handlat om ”exakt återgivning” i skala 1:1 utan snarare om ideologisk eller annan intressemotiverade försök till avbildning av land och vatten.Faktiskt väldigt intressant! Och jag slås av det faktum att vad som skulle kunna kallas ”moderna kartor” med därtill hörande geografiska tankegångar är relativt sena tankemodeller. Kontinentaldriften till exempel är bara femti år fast den pågått länge.

 

Bokens baksidestext lyder:

 

Vad är en karta? Hur har människor föreställt sig världen genom historien och vad säger kartorna om oss själva?

Thomas Reinertsen Berg tar oss med på en resa från stenåldersmänniskornas mystiska symboler fram till GPS och Google Earth i en underhållande och rikt illustrerad berättelse om vetenskap och världsbilder, konst och teknologi, makt och ambitioner, praktiska behov och drömmar om det främmande.

Vi får möta visionära geografer, heroiska upptäcktsresanden och karthistoriens okända hjältar. Utvecklingen i Norden – under lång tid en vit fläck på kartorna – löper som en röd tråd genom boken.

Kartornas historia vann den norska bokbranschens finaste utmärkelse – Bragepriset – och har översatts till ett tiotal språk.

 

ISBN 978-91-7779-705-0.


en skärmdump

Det har blåst över!

 

Så verkar det vara söderöver där den där elavbrottsskapande trädfällande blåsten bedarrat. I vår egen fastighet har också vinden mojnat.

 

Nyåret är passerat. Alla barn och barnbarn har nu lämnat sina far- och morföräldrar. De har återvänt till där de bor för skola, arbete och annat. I morgon drar också Primärhustrun tillbaka till sitt jobb och pensionären, alltså jag,  blir ett antal timmar ensam i fastigheten. Då de två gudstjänsterna jag fick ansvara för denna Trettonhelg nu ligger i förfluten tid och Tour de Ski liksom JuniorVM i ishockey är över har en viss ro och stillhet infunnit sig. Kanske blir det till och med tid att blogga lite. I kväll bara en kort snutt fast det finns mycket jag funderar kring.

 

I veckans nummer av Kyrkans tidning fanns en riktigt bra artikel som inte är tillgänglig för vem som helst på deras hemsida. Synd. Dn handlar pm förkunnelsens innehåll och funktion i Svenska kyrkan av idag. Ett par doktorander intervjuas. Kanske återkommer jag till den och det temat längre fram. Nu nöjer jag mig med att i all ödmjukhet påstå att forskningen håller på att komma fram till vad jag under flera år observerat och tyckt.

 

Nu blir det skarpt läge att rekrytera till och förbereda läs- och temaresan till Samos i maj. Man kan läsa om den på Älvsby församlings och älvsby folkhögskolans hemsidor.

 

Barnbarnet Adrian, till sist, är en finurlig filur. Han går 6-årsklass. Tydligen har hans hulde fader och moder tagit med honom till en butik för att inhandla någon sorts innedoja. Barnen springer ju i strumplästen vilket formligen käkar strumpor. Då han erbjöds de som är avbildade ovan utbrast han vad som också står i skärmdumpen från vår Messengergrupp. Klicka på den blir den större.

 

Lite kärleksfullt halvsågad känner man sig.


2019 – jaha

 

 

 

Först av allt önskar jag alla nobla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ett

 

GOTT NYTT ÅR!

 

Så var det gjort.,,

 

De stora barnbarnen* har ett hatkärleksförhållande till en sak som de yngre** inte ännu hunnit ta ställning till. Det handlar då om att handla. Alltså att följa med farfar – det är jag – på hans under förhandenvarande omständigheter dagliga promenad till COOPerativabutiken för att som det med lätt föraktfull ton sägs kompletteringshandla. De förhandenvarande omständig-heterna är att vi är nio vuxna och fyra barn i huset och att de vuxna häller i sig hektolitrar med kaffe och trycker i dig kvadratmetrar med Norrgott-bredda brödstycken bestaplade med ost eller annat pålägg. Mejerivaror, grönsaker och frukt försvinner också likt materia i universums svarta hål.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner?

 

Så långt hann jag skriva tidigare idag innan det var dags för COOP-besöket. Nu ärhon – klockan alltså – in emot midnatt mellan 1 och 2 januari 2019. De flesta sover. Jag får lite datortid tillika fysiskt utrymme för mig själv och min dator.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner? löd frågan.

Svaret är enkelt: Det tar sån tid! Du ska ju prata med alla människor!

 

Jag pratar inte med alla på byn. Det är en överdrift! Men ofta blir det med någon eller några man växlar några eller flera uppdaterande ord. 40 år på orten har ju satt sina spår – typ. Och folk är ju trevliga. Varför skulle jag gå in för motsatsen?

 

Dessa enkla promenader och annan tid nu när jag inte är i aktiv tjänst innebär tillfällen till mång slags funderingar kring vitt skilda ämnen. En och annan kan nog bli ett blogginlägg när huset om några dagar töms och mer skrivtid ställs till förfogande. Vem vet.

 

 


* Det är i Luleå Tyra åtta och tre kvarts år samt hannes bror Adrian sex och ett halvt.

** Småkusinerna Lisa från Järvsö är ett och ett halvt och lilla Ava som tekniskt sett är bodensare är snart ett halvt år.


hela klasen här

Så har det slutligen gått därhän att hela klasen har samlats och alla klappar blivit utdelade. Yngste sonen kom redan före jul och lilla Lisa (1 1/2 år) med föräldrar kom för några dagar sedan. Igår kom Tyra (8) och Adrian (6) med sina föräldrar och idag  slutligen lilla Ava (1/2) med far och mor. Flocken har flockats för nyår även om mågen som har jour på sjukhuset kommer att avvika 2018s sista skälvande timmar.  

 

Att vara förälder upphör inte bara för att barnen blir vad som anses vuxna. Ganska fascinerade att se hur de som lekte, trätte och tjafsade som små pratar med varandra som klokt folk. Naturligtvis har jag märkt detta förr men förstärkt nu ackompanjerat av de smås spring, surr och glada tjoanden. 

 

"This kitchen isn’t big enought for all of us" är sant. Delar av mellangenerationen har intagit detsamma och kockar på av hjärtans lust och gamman. Gissar att farfars/morfars insats kommer senare fast han kanske blir diskad också då. 

 

2019 är i alla fall räddat. Nu finns en väggalmanacka med barnbarnsbilder att sätta på kylskåpsgaveln. Njutbart. 

 

uppnattering

Ordet uppdatering måste ha kommit av upp-till-idag-notering kortat till uppdagtering och sedan när bokstaven g blivit ett t till landat i uppdatering. Då det nu när jag skriver är efter midnatt måste det i konsekvensens namn vara en uppnattering som du, noble Bloggläsius, brottas med när du läser, eller hur?

 

Jag slutade förra bloggningen med tupplur på Juldagens förmiddag. Jag var trött efter sen kväll och tidig morgon. Resten av den dagen blev lugn, till och med jättelugn som Juldagar brukar vara. Man leker bara lite med sina julklappar, äter en del och – som det heter eller kanske hette – chillar. Den yngste sonen for efter maten till Luleå för att å lokal träffa sin bror och en brödraskara om tre som när de var barn och tonåringar levde och lekte i huset rakt över gatan. Primärhustrun och jag var allena i fastigheten.

 

Annandagen är alltid en annan dag. Jag skolkade faktiskt från att med församlingen fira gudstjänst i Älvsby kyrka. Många gör så. Detta år visade sig även Annandagen vara Mässa-miss-dag. Gissar att närheten till Fjärde Advent gjort att man tänkt att helgerna hängde ihop mer än vad de i kyrkans tankar om sitt år faktiskt gör. Advent är ju innan. Julen, som egentligen börjar på natten eller senast när Juldagsmorgon glimmar, är en egen stor högtid då jag tycker att en Mässa är på sin plats – på Julnatten, Juldagen eller Annandagen.

Nu gick jag ju hur som helst inte upp till helgedomen på Annandagen och man kan tycka att jag inte borde tycka något. Men jag tycker jag kan tycka då det är helt klart att en del som betydligt mer sällan än jag firar gudstjänst ut-tycker åsikter, talar och blir tagna på allvar.*

 

Senare på Annandagen promenerades en del av julmaten ned innan det fylldes på med middag till vilken sonen återvänt. Visst pyssel blev det på kvällskvisten. Lilla Lisa med föräldrar satt då i bil på väg till lilla Lisas mormor och morfar dvs oss. Det blev att skruva ihop spjälsäng, bädda, slå in julklappar till dem vi ännu inte julat med. Strax efter 03 i natt anlände hon med sina föräldrar – efter 8 timmar i bil.

 

Lite mer rusch idag alltså! Drygt 1½ år gamla ben har spring och lek i sig. Och några julklappar efter det att mormor kommit hem från jobbet och vi ätit. Jag fick en mugg! Men inte alla julklappar! Lilla Lisas kusiner kommer framåt veckoslutet.

 

 


* De första åren jag var präst gällde samma regler som nu att en Huvudgudstjänst skulle firas varje sön- och helgdag. Då – det var innan 1986 – räknades inte Julotta som Huvudgudstjänst vilket innebar att en gudstjänst med dukat Nattvardsbord alltid firades klockan 11 på Juldagen. Det var naturligtvis helt rätt men på många sätt kändes den avslagen. Julottan kunde samla 200-250-300 personer med kör och allt och klockan 11 kom de 10% som hade försovit sig. Som präst var jag ju dessutom trött efter min otta. Midnattsmässor var dåförtiden inte vanligt gods utanför de större städerna utan det var Juldags- eller Annandags-Mässor som gällde.

En tanke att fundera över kunde vara Julotta med Mässa. Vad jag fattat var Ottan en gång sådan men svenskens sed att dricka jul gjorde att präster kom att anse att ottebesökarna var för mycket på kanelen för att värdigt kunna ta del av det hög-heliga sakramentet och lyfte bort Nattvarden ur ottan. Är det fortfarande så att de som kommer är så packade att en värdig gudstjänst inte kan firas? Om inte – varför inte Ottemässa?


juldagsbakis

Juldagsbakis är jag inte!

 

I alla fall inte i vad många skulle mena i konventionell mening, alltså som sviter av större mängd C2H5OH-intag. Sånt var det inte ens litet av igår. Inget alls! Men man kan mitt på juldagen känna sig juldagsbakis i alla fall.

 

Julaftonen följde ”normalt” tidsschema. Efter paketinslagning mm kvällen innan och ca 6 timmars sömn blev det så småningom risgrynsgrötsfrukost. Därefter promenad till kyrkan för Julgudstjänst. Alltid speciell. 118 personer var där. Många hemvändare. Också flera som till sina jular har den gudstjänsten som tradition. Och flera som för ett par år sedan näppeligen brukade gå i kyrkan men som nu oftare är där än uteblir när klockorna ringer.

 

Lite momentant orolig blev jag i min bänk när kollegan efter andra psalmen kom in tomte-dressad och presenterade sig som julens huvudperson. ”Vart bär det här iväg?” tänkte jag. ”Han tänker väl inte demaskera tomten inför alla barn!”

 

Min oro var onödig. Det som följde var ett bra drama om tomtens röda rock och luva som en återglans av en biskops skrud och mitra – gåvogivaren Den helige Nikolaos som levde och agerade i tro på Guds stora gåva – Jesus. Allt med. Well done!

 

Kaffe hemma – yngste sonen, Primärhustrun och jag. Sedan mot Luleå för 9:e julfirandet på raken hos den äldre av pojkarna med hans familj. Där fick barnbarnen Tyra och Adrian flest julklappar fast de är yngst. Deras mormor, morfar, morbror och gammelmorföräldrar var också (som brukligt) med men inte detta år våra två döttrar med sina respektive och var sitt litet barn. De små barnbarnen – Lisa och Ava – förgyllde på sina håll sina farfarars och farmorors tillvaror. Deras morfar – det är jag – får vänta några dagar. Till Nyår kommer näst intill alla att vara här.

 

Alla julaftnars pakethögar tar slut, så också gårdagens. Runt ½11 for vi tillbaka till Älvsbyn. Vi kolliderade inte med den älg som stod halvt på vägen när vi mötte annat fordon. Hemma ½12 och vid 1-tiden blev det nattinatti i stugan.

 

Sent kvällstea vill till att fara genom systemet. Strax efter 5 vaknade jag. Kände mig pigg och beslöt att gå i Julottan. Kylan hade också om inte helt släppt så i alla fall dämpats 15 grader jämfört med igår. Primärhustrun hakade på. Det var länge sedan vi var i julotta utan att jag haft i tydligt uppdrag att vara där. 8.30 hemma igen för en andra frukost innan jag tupplurars av en stund i rumssoffan – lite juldagsbakis.

 

PS: Fundera gärna denna helg över en 10 år gammal film/sång – klicka här. DS.


nu finns den inne!

Julgranen alltså.

En dag tidigare än vanligt.

 

Jag är ingen vän av tidiga jular. Julmust i butiken redan i oktober fyller mig med rys. Adventsstjärnor och tomtar strax efter Allhelgona verkar så otåligt liksom gran och fullt tomteri redan kring Lucia. Julbord flera gånger i december missar jag också gärna för att spara mig till själva helgen.

 

Adventspillijox sätter vi oftast upp lördag (kväll) före Första söndagen i Advent. Julkrubba sätts upp och julgran tas in och fixas efter det att även fjärde Adventsljuset fått brinna ett tag i godan ro. Det som förtidigat julen har förr om åren varit att med post skicka julklappar till släktingar man inte kommer att möta under helgdagarna.

 

I år blev det lite tidigare. Julafton är ju redan måndag efter Fjärde söndagen i Advent – ibland kan de två dagarna faktiskt sammanfalla. Det betydde att vi krubbade, granade och tomtade redan igår den tjugotredje i tolfte.

 

Med det meddelandet önskar jag de få som numera läser min blogg och de som eventuellt ser detta på Facebook en riktigt

 

GOD OCH VÄLSIGNAD JESUS FÖDELSES FEST!


nu finns den ute!

 

Jag är inte längre anställd på en prästtjänst vare sig på hel-, halv- eller kvartstid. Mitt ”vikariat” avrundades Andra söndagen i Advent. Något motsvarande för nästa år är (ännu) inte för handen utan avsikten är att jag nu skall vara pensionerad. Dock är jag ändå ombedd att i Älvsby församling första halvåret 2019 försöka vara med i och genomföra tre saker.

 

  1. Med start första söndagen i januari är jag till och med mars månad ombedd att var fjärde helg ansvara för Högmässan 11.00 i Älvsby kyrka samt Veckomässan 18.30 onsdagarna efteråt. Helgerna är Trettondag jul, Kyndelsmässodagen, Fastlagsöndagen och Midfastosöndagen. Alla ”mina” söndagar är det texter ur Johannes evangelium som är på tapeten. Fastetidens Bibeltexter som läses i Veckomässorna samt avsnitt som behandlas under Påskveckan – då jag också ombedds hålla i ett par gudstjänster – samt Påskhelgen är 2019 också ur det evangeliet. Onekligen för mig som förkunnare och kanske också för gudstjänstfirare ett intressant beting.
  2. Bibelstudiegruppen som samlas tisdagar udda veckor 18.30 vill kollegorna också att jag skall hålla i ett litet tag till. Jag tror att de två första tillfällena ”går åt” till att avsluta Bibelboken Apostlagärningarna. Resten av terminen planerar jag att gruppen på 17-22 personer skall brottas med Johannes. Absolut inte Uppenbarelseboken! Inte heller evangeliet men väl hans brev.
  3. Förra våren förbereddes och genomfördes en läs- och tema-resa för vuxna till den grekiska ön Samos. Innehållet var då ganska likt vad konfirmanderna brukar råka ut för men för vuxna. Vi var 18 som for och besökte bland annat Efesos. Nu är 20 platser bokade med liknande yttre ramar som resan 2018. En tur till Turkiet och Efesos blir det dock inte och därför inget starkt fokus på Apostlagärningarna, Paulus och Maria. I stället görs båtresan till Patmos där Johannes satt fängslad ett tag och hans evangelium tillsammans med sådant deltagarna vill dryfta är Bibeltexter att reflektera kring under förträffar och på Samos. Mer information om resan finns ute nu – här på församlingens hemsida, här på Älvsby folkhögskolas.

 

Jag konstaterar: Det verkar bli en ”Johanns-vår”.

Bilden är symbolen för Johannes från altarkorset i Älvsby kyrka.


fler skjutningar

Då och då tittar jag via nätet till den israeliska tidningen Haaretz. Jag har kommit att gilla journalisten och kolumnisten Gideon Levy – som jag tror är gift med en svenska. Hans penna och tankar är ofta skarpa.

Idag fann jag en artikel man kan läsa här om man gillar engelska. Google Translate gjorde er råöversättning som jag putsade till bättre modersmålsflyt.

 

Två skjutningar i Israel och Palestina – lika brottsliga

Israel skakas av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skjutning av hjälplös palestinier

 

Mohammed Khabali dödades av IDF-soldater som sköt honom i bakhuvudet. Shira Ish-Ran blev allvarligt sårad när hon sköts i buken från en passande bil. Khabali var en ung psykiskt sjuk man som soldater sköt utan uppenbar anledning 80 meter bort på stadens huvudgata. Ish-Ran var gravid i sjunde månaden när hon sköts vid ingången till bosättningen Ofra.

 

En psykiskt sjuk man och en gravid kvinna, båda hjälplösa. Båda skjutningarna var lika kriminella. Det finns nästan ingen moralisk skillnad mellan dem. Den enda skillnaden är att skyttarna i Ofra hade ett tydligt motiv – sin våldsamma kamp mot ockupationen och bosättningarna. Soldaternas motiv för att döda Khabali är inte klart och det är tveksamt att de ens hade ett. De fanns ingen fara från den unge mannen med en käpp i handen gick bort från dem vid en tidpunkt då tidigare stenkastning redan hade slutat.

 

Khabali dog. Ish-Ran återhämtar sig men hennes barn dog på onsdag kväll. Då börjar den otroliga klyftan mellan de två händelserna att öppnas. Hur kan man jämföra den skada som en ren, oskyldig bosättare vållats med att döda en ung palestinier även om han är psykiskt sjuk, från en fattig familj, vars bror är psykiskt sjuk och vars far är handikappad? Medlidande? Medmänsklighet? Det finns inget att diskutera.

 

Israel följde genom media Ish-Rans återhämtning – såg när hon öppnar ögonen. Man grät i topprubrikerna men ignorerade nästan helt dödandet av flyktingsonen i Tul Karm. Han fanns aldrig och han dödades aldrig. Chocken över Ish-Ran är mänsklig och förståelig. Uppmärksamhet, oro och identifikation med en av dina egna är också förståeligt. Men att helt ignorera den andra handlingen, som begåtts av ens egna, är skamlig.

 

Det var självklart inte bara media. Alla politiker blev chockade av skottet mot bosättaren och ignorerade skottet mot palestiniern som ju utfördes på deras vägnar. USA:s och bosättningsambassadören David Friedman tweeted att Ofra-skottet var "En annan ond handling av palestinsk terrorism". Presidentrådgivaren Jason Greenblatt smällde attacken som "absolut motbjudande". När har ambassadör Friedman någonsin fördömt att IDF-soldater dödat? Någonsin? Vad gäller rådgivaren till fredsförhandlingarna – berör bara skott mot bosättare honom? Äcklas inte den amerikanska freds-mannen över skjutningen av en psykiskt sjuk man? Åh, Naturligtvis! Vi pratar då inte om judiskt blod som är rödare än alla andras.

 

Sökningen fortsätter efter dem som skjutit Ish-Ran. De kommer säkert att bli fångade till slut. De kommer att åtalas i militärdomstol och få minst 10 års fängelse. Deras familjers hem kommer att rivas. De är terrorister.

 

Det finns ingen anledning att söka efter soldaterna som sköt Khabali. Deras identitet är känd; deras ansikten är synliga på videon som visar att de långsamt går på den tysta gatan och skjuter för att döda. Ingen tänker på att arrestera dem. Varför? Vem dog? Militärpolisens undersökning kommer att pågå för evigt och i slutändan anklagas de för någon mindre överträdelse med ett litet straff som följd. Men det är tveksamt att ens det kommer att ske. Erfarenheten visar att om några år kommer ärendet att läggas ned.

 

Khabali-fallet lades ned natten den stackars unga mannen med smeknamnet Za'atar sköts. Israel blev skakat av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skott mot hjälplösa palestinier. Faktum är att Israel stöder dessa brottsliga förövare. När allt kommer omkring är de IDF-soldater, nationens älsklingar höjda över alla misstankar.

 

Khabali-fallet lades ned eftersom hans liv aldrig intresserade någon i Israel. Det gör inte heller hans död. Israel anser dödandet av en palestinier betydligt mindre allvarlig än att döda en strykarhund. Det inte finns något billigare i Israel än ett palestinsk liv. De soldater som sköt Khabali visste det. Därför sköt de för att döda honom utan någon anledning alls.


diagram två

Prognoserna blev fel!!

 

Jag vill peka på ett annat diagram jag fått i min hand. Givetvis delar jag med mig av en del tankar utifrån detsamma. Det – bilden som blir större när man klickar på den – är ett diagram av en massa i ett 19 A4-sidors långt prognosjox från Kyrkokansliet i Uppsala. Titeln på det hela är Medlemsscenario 2014-2030 Älvsbyns kommun. Det har sammanställts av Statisticon – statistics & research just på Kyrkokansliet.

 

Ett väldigt intressant material. Givetvis alldeles oumbärligt när man behöver dra upp linjer för framtiden. Måldokument och sådant saknas, och har trots påstötningar vid visitationer och annars alltid saknats, i Älvsby församling men nu är det tillsatt något slags Visionsgrupp (=Arbetsutskottet) som nästa år skall greppa dessa ting – peppar, peppar. För det greppandet har man bland annat tillgång till  Medlemsscenariot som bygger på fakta och uppgifter till och med Nådens år 2012. Från 2013 visar kurvorna prognoser.

 

Jag ser inga som helst anledningar att betvivla eller ifrågasätta vad som finns i materialet. Man har använt statistiskt seriösa metoder och sammanställt fakta och framtidslinjer. Säkert kunde man gjort på annat sätt men varför göra det? Fakta är ändå entydiga vad gäller beräknade födelse- och dödstal, årsklassers storlek och sannolika flyttningsströmmar från en liten kommun på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och Norra Norrlands inland. Kanske finns någon brist men det är inte viktigt då bilden är entydig:

Kommunen kommer fram till 2030 att minska i innevånarantal.

Andelen kommuninnevånare som då också tillhör Älvsby församling kommer dessutom att sjunka.

Huvudorsakerna till det är den så kallade generationsväxlingen där årsklasser med hög kyrkotillhörighet går ur tiden och ersätts med kvantitativt mindre årgångar där dessutom kanske bara ungefär hälften blir döpta. På sikt kommer detta naturligtvis att få ekonomiska konsekvenser – förutom en massa annat.

 

Vad händer när man får material av denna typ framför sig?

 

En del förnekar! Inte så att de säger att det är fel utan bara genom att inte ta in, inte se statistikskriften på väggen.

Andra panikbromsar! Det är de som inte ser någon väg annat än att som det heter ”dra ned”. På kostnaderna alltså. Utvecklingen ter sig ju förutbestämd i alla stycken. Det är egentligen ingen idé att se framåt.

Och några kan se möjligheter...

 

Naturligtvis kan inte kyrkliga arbetslag och styrelser påverka demografiska förändringar av befolkningspyramiden, födelse- och dödstal och omflyttningar för studier och arbete från glesbygd till större tätorter. Man får diskutera och besluta sig blå i ansiktet – det spelar ingen roll. I sådana stycken av dansen blir rollen att bara följa.

Här är det viktigt att vara klarsynt. Är man inte det kan man råka deppa över fel saker och klaga på vad man inte kan påverka – eller oförtjänt vara glad.

 

Prognoserna blev fel!! Åtminstone i en detalj ser jag det:.

 

Minns att kurvorna från 2013 och framåt var prognoser. Nu i slutet av 2018 kan de jämföras med hur det i själva verket blev. Vad gäller Konfirmandverksamheten blev utfallet tydligt bättre än prognoserna och det gäller hela den perioden.

 

Varför?

 

Därför att man satsade naturligtvis! Tog beslut om det man kunde påverka!

Redan före 2013 tog man tag i situationen och prioriterade resurser och engagemang för konfirmand och ungdom. Medvetet. I den delen av dansen valde man att inte passivt följa någon sorts tänkt utveckling. I stället bestämde man sig för att föra i jitterbuggen.

 

Det går alltså! Det finns fält där arbetslag och styrelser kan påverka och välja vägar framåt. Man måste inte bara vara utvecklingens fångar. Man kan också skapa utveckling – föra dansen och gasa i stället för att bromsa i vissa kurvor.

 

Jag hoppas Visionsgruppen greppar sådana saker nästa år.


slutat igen

Under denna höst har jag i 16 veckor vikarierat på ½-tid i min gamla befattning som komminister i Älvsby församling. Orsaken har varit föräldraledigheter hos yngre medarbetare. I mitt fallvar det alltså frågan om en visstidsanställning vars sista dag var i söndags då uppgifterna var två Högmässor och en dopgudstjänst. Med det lägger jag prästkragarna på hyllan andra gången detta år.*

 

Att under en tid vara halv-kvar där man tidigare varit hel-kvar innebär en gradvis omställning som kan skapa nya beskrivande ord om kvarlåtenskapen. Det var lätt hänt att till en början tänka näst intill hel-kvarigt då det ju är vad jag var van även om jag bestämt mig för att av-kvaras. De hel-kvariga fortsatt anställda å sin sida mötte ju en halv-kvaring på väg att bli o-kvar och en sådan räknar men – helt rätt och rimligt – inte med i framtidstankar och rådslag. Detta har fått mig att nu i december 2018 känna mig både lite skönt och tomt frigjord från mitt tidigare allmänna och varierade prästuppdrag i församlingen. Det är nu över och nästa termin kommer det att handla enbart om studieverksamheten och ungefär en gudstjänst i månaden – för att underlätta kyrkoherdens pusselläggande.

 

Manus för min sista förkunnelse – hitintills – kommer nu.  

 

PREDIKAN utifrån Matteus kapitel 13 verserna31-34, 2;a årgångens evangelium på Andra Advent. De psalmer som sjöngs var 421, 111, 39 och 490. Arbetskamrat hade söndagsskolan Skatten en trappa ned. 27 personer var i Älvsby kyrka, 16 i Vidsel.

 

Beredelse:

 

Vi är i Advent, i början av ett nytt kyrkligt år.

Atmosfären påminner om slutet på förra året – Jesus ankomst, återkomst.

Men inte bara till världen som helhet i nära eller mindre nära framtid.

Inte heller om när han kom till världen som vi firar till Jul.

Nu är det hans ankomst här och nu – till oss som enskilda och församling.

Då är det bra att veta detta – taget ur dagens Epistel:

Herren är rik på medlidande och barmhärtighet. (Jak 5:11).

 

I sitt liv visade Jesus hur Gud/Herren är.

Vi läser om hur han botade, tröstade, hjälpte och förlät. Han är likadan idag.

Den sidan hos honom litar vi på nu i början av gudstjänsten. Vi öppnar oss för honom och anförtror det vi skäms över eller borde skämmas över – det som är fel. Så att vi blir öppna för hans förlåtelse. Därför ber vi och bekänner...

 

 

Textläsning Matteus 13:31-34

 

Med Himmelriket är det...

  • Himmelriket – det är Guds värld.
  • Det är mer än någon osynlig evighetstillvaro efter döden.
  • Det är här i tiden och rummet likväl som bortom och utanför.
  • Det är där och när Guds vilja råder.
  • Det är Jesus – som ju är Gud helt och fullt.

 

Jesus berättade liknelser om det för att visa oss hur det är – Himmelriket. Han gjorde det ofta. Evangelisterna återger dem i lite olika urval. Matteus samlade en massa himmelrikesliknelser till ett kapitel och två korta därifrån läste jag – om senapskornet och surdegen.

 

Många som hörde honom måste ha skakat på huvudet: Han är knäpp!

Andra med rynkade ögonbryn: Vad menar karln? Platsen är ju fel! Man sår inte senap i en åker! Senap odlas i kryddgårdar! Senap blir inte ett träd för fåglar! Det blir bara en risig buske!

 

Så vad menar Jesus att Himmelriket, Guds rike är?

 

1: Han menar att det mänskligt sett kommer felplacerat. Det är det 1:a.

 

  • Vi tänker lätt att Gud är nära dem som är goda, dem som gör bra och har det bra, lever rätt och är trevliga människor.
  • Vi tänker lätt att Gud finns där det är ordning, värme, trevnad, kultur, stämning, ljus.
  • Vi tänker lätt att där det är kaos, oro, elakhet, okunnighet, förvirring, mörker – där är inte Gud och det är Gud inte intresserad av (eftersom vi inte är intresserade av det).

 

Men Jesus säger att det är tvärtom! Senapskornet sätts i åkern!

Han visar det med vilka han söker och umgås med – utanförmänniskorna.

 

2. Han menar att Himmelriket går utöver vad människor kan tänka sig. Det är 2:a. Det blev ju ett träd!

 

  • Vi tänker lätt att Guds påverkan inte kan påverka så mycket – på djupet. Och tar det därför inte riktigt på allvar, anförtror oss inte.
  • Vi tänker lätt att Guds vilja inte spelar någon större roll att räkna med och därför inte ären så viktig sak – för dig och mig som enskild och för församlingen.

 

Jesus vill uppmuntra oss genom att visa att Guds vilja, Himmelriket, går utöver vad vi kan tänka oss.

 

Så långt om Senapskornet. Mänskligt felplacerat med oanad effekt.

 

3. Himmelriket är Guds besök – Jesus! Det är det 3:e.

 

Folk som hörde Jesus visste hur bakning gick till. Och måste ha tänkt:

Så knasigt mycket mjöl!

Men vänta – vi känner igen det. I berättelserna om vår stamfader Abraham berättas att när Gud besökte honom bakade hans fru Sara av en så vanvettigt stor deg. Han måste mena att Himmelriket är när Gud besöker sitt folk.

Och hade inte han gjort mat till 5000? Betyder det inte att Himmelriket är här? Att Himmelriket är Han?

 

Så är det! Himmelriket är Jesus. Som förvandlar mer och annorlunda än vad man till vardags tänker sig. Till och med så det verkar helt orimligt.

 

Guds Rike är nära är dagens tema.

 

Det betyder nära i tiden – NU. Och nära i rummet – HÄR. NU och HÄR finns Jesus som likt senapskorn och en surdeg vill bli placerad någonstans – i var och en av oss.

Hur går det till?

 

Kvällen före sin avrättning tog Jesus ett bröd.......syndernas förlåtelse. Nattvarden/Mässan är Guds/Jesus besök.

Man kan känna det som att Jag är fel plats för Jesus. Men det är den ”felaktiga platsen” han vill till. För att ge mer än vad som syns,märks och anas: Förlåtelse, Evigt liv.

Himmelriket, Guds besök, är nära. Här. Strax.

 

 


*  Bilden invid använde jag tillsammans med pensioneringsfunderingar den sista juli i inlägget elden begränsad? – läses här.


diagram ett & halvt

 

Förra inlägget som startade med årets Första Advent slutade med en del frågor om gudstjänstlivet och annat i allmänhet. Viktigt att veta är att man behöver inte jättemycket kunskap för att fråga. Det räcker att veta en del basfakta om hur det varit och hur det är samt ta risken att vara obehaglig – inte mer.

 

I en kommentar ser Torbjörn Lindahl fram emot svar på mina frågor. Sådana kommer jag inte att ge. Det är mycket svårare och kräver mycket mer inblick än vad en enskild person kan ha. Svar på frågor av den typen jag ställde hittar man möjligen om man är flera som kan komplettera vad var och en menar sig anse. Då kan det bli allsidigt och juste, något ett enmanstänk inte blir.

 

Det betyder naturligtvis inte att jag inte kan peka ut tillfällen i Älvsby församlings historia när man som jag ser det valde fel väg eller i alla fall lät bli att välja rätt. Jag är inte dum och har både ögon och öron i skallen. Jag var församlingspräst hela 80-talet och förtroendevald tre perioder när jag hade andra anställningar innan jag kom med i arbetslaget på nytt 2013. Jag har jag bott här i 40 år. Jag kan se saker och är naturligtvis också en del av sakerna. När det gäller det sista skall nog sägas: Ingen är så klok som den efterkloke!

 

Ensam kan jag inte besvara frågor av den typ jag ställde. Jag kan bara ställa dem till mig själv och andra. Och när jag gjort och gör sådant – nu pratar jag inte enbart om Älvsby församling utan om verksamheter över huvud taget – blir det en del ganska speciella reaktioner som mycket väl kan beskrivas utifrån färgkategorierna i boken jag nämnde i förra inlägget.

 

Blå personer – intresserade av fakta och sak men inte mycket av relationer – fastnar ofta i någon detalj de tycker saknar täckning. Då den inte var rätt och exakt stannar analysen av.

 

Gula och Gröna personer fäster större vikt än blå och röda vid relationer och anda. Kritik och ifrågasättande blir för dessa något som skapar illtrivsel och otrygghet. De gula kan i och för sig vilja förändra men obehaget av dålig stämning och bristen på tålamod gör att man inte orkar gräva på djupet. Gröna vill inte gräva.

 

Detta sammantaget gör att det är svårt att kartlägga var man kanske kunde gjort på något annat vis och vad som egentligen medfört att man hamnat där man hamnat. Lägger man då till aspekten Vem hade och har ansvaret? blir det ännu knepigare. När forskandets sökarljus – jag pratar inte enbart om Älvsby församling utan om verksamheter över huvud taget – börjar blända uppåt i organisationer avbryts ganska ofta sådana processer. Särskilt uppmärksam skall man då vara på vem eller vilka som först säger Vad tjänar det till att gräva och älta i detta? Låt oss lämna det gångna och i positiv anda tillsammans verka framåt! När det hörs vet man var knutarna sitter.

 

Jag svarar alltså inte själv på mina frågor. Jag har inte tillräcklig överblick. Det är de som har ansvar att styra och leda vidare som tillsammans med andra har att ta fram de svar som behövs för att man skall kunna förstå var man är och hur man hamnade där – och kunna gå vidare.


diagram ett

Jag tycker diagram, tabeller och sånt är intressanta saker. De är ett sätt att visa och berätta om hur saker varit, är och kanske kommer att bli. Statistik är ett sätt att förstå olika saker.

 

Jag vet inte varför jag gillar sådant. Kanske är det för att jag är röd. Inte primärt i betydelsen politiskt röd även om det också är ganska sant. Snarare handlar det om den röda kategorin beskriven i boken Omgiven av idioter som jag skrev om för drygt ett år sedan i blogginlägget macaronesien-08 – klicka här.

 

I Älvsby kyrka var vi 67 stycken som firade gudstjänst Första Advent. Detta inklusive kör och kyrkobetjäning. Det var inte många tyckte flera. Färre än förr. Det verkar som om alla traditioner är borta! suckade någon.

 

I Bibelstudiegruppen som samlas tisdagar udda veckor hörs ibland samma sak. Längtans blickar vänds mot förr när samtal kommer in på församlingens sätt att fungera, trons betydelse för människor och folks kunskap om Gud, Jesus och alltihopa. Då jag anade att Första Advent kanske skulle komma upp i pratet tisdagen efter beslöt jag mig för att skaffa fram fakta att lägga på bordet.

 

I kyrkans sakristia finns i ett skåp en massa kalendrar. Ur dem kunde jag plocka fram exakta uppgifter om antalet gudstjänstfirare Första Advent mellan 1990 och 2018 med undantag för några få år. Uppgifterna gav diagrammet ovan som blir större om man klickar på det.

 

Utvecklingen går inte att förneka! Det går utför vad gäller folks traditionskyrklighet. Folk går inte längre i kyrkan ens på Första Advent – som ser likadan ut varje år.

 

De det gäller går ingen annan stans heller, de där som gick 1990. det måste sägas. De går inte heller på ICA eller COOP, i många fall inte ens på toa. Den vikande kurvan visar ju ett generationsfenomen där äldre Adventstraditionella årgångar – där tidiga 1950-talister som jag är yngsta delgruppen – gått ur tiden och inte ersatts av nya årgångar. Julottan följer samma mönster liksom mycket i kyrkan man kan göra diagram av.

 

De fyra årstiderna finns och kommer traditionellt varje år men våren behöver inte medvetet föras vidare till nya yngre människor. Den råkar man ut för bara genom att finnas.

Jag får intrycket att man många gånger tror att det är på samma sätt med traditioner, kunskap om kyrka och tro och liknande – att sånt bara genom att finnas skulle komma nya generationer och människor till godo. Naturligtvis är det inte så! Traditioner traderas och förmedlas aktivt och förnyas i nya människor om man går in för att det skall ske. Går man inte aktivt in för det sker det inte.

 

Jag påstår därför: Den vikande kurvan beror på beslut man fattat eller försummat att fatta under tidsperioden. De beror – kanske inte helt men i stor utsträckning – på val och icke-val de som själva lever i traditionen gjort. Det är traditionens människor som agerat eller inte agerat så att man hamnat i dagens situation. Och jag är en av dessa.

 

När valde man fel väg? Eller lät bli att välja rätt? Och vad hade varit rätt?

Vilka hade ansvar? Vem eller vilka valde eller lät bli?

Och hur skall man göra framöver? Vad behövs för åtgärder?

 

Det är sådana frågor som diagram och statistik skapar i min röda hjärna.


Om

Min profilbild

RSS 2.0