lulla vidare

Det är söndag. Gräsligt vacker vinter-nästan-vårvinterdag med sol och nysnö överallt. Jag sätter mig vid datorn för något som kanske blir spridda skurar av funderingar.

 

Vi var på show igår, primärhustrun, jag och en del andra. Det är inte ofta. Men igår kväll var det en. Efter en annan vacker vinter-nästan-vår-vinter-dag med skidåkning.

Komikern Al Pitcher var i byn*. Den antipod-svenske komikern gör en turné innan turnén i avsikt att på folk testa nytt material. Besöker glesbygder. Det var kul. Och i kombination med god buffé en lyckad kväll. Rubrikens lulla skall dock inte förstår som syftandes vare sig på minglet på hotellet eller promenaden hem.

 

Det är nog snarare tankelivet som lullar. Inte bara vidare utan runt. Från det ena till det andra. Förra bloggposten gav belägg för det. Och inte har det blivit bättre sedan det skrevs.

  • Trumpen i USAmerika har sett ett gammalt program på TV och gjort sig till Sverigeexpert. I det kan man snacka om lullighet!
  • Skid-VM med lullande och drullande i skog och terräng har också dragit igång. Viktigt att följa.
  • Och nya insikter om skeenden i lokala församlingslivet har slagit mig som en skiftnyckel i skallen.

 

När det kommer till att här skriva om lokala församlingslivet brukar jag anlägga viss självcensur. Absolut inte för att låta hundar vara begravna eller skelett instängda i någon slags garderob eller ugglor förblivande i mossen eller så. Inte alls. Återhållsamheten beror blott och allenast på att arbetskamrater och styrelsefolk inte här skall behöva möta åsikter, tankar och utspel man står i där. Men ibland kan man ändå berätta lite – som nu.

 

Jag skall lulla vidare – troligen.

Inte så att jag avser att byta tjänst. Bort det! Det är jag alldeles för lite ung för. Jag är född 1953 och var och en med rudimentära matematiska kunskaper kan subtrahera och härja sig fram till att jag någon gång under nästa år sällar mig till de förbrukades skara. Blir emeritus. Betyder förbrukad. Annan tjänst alltså inte aktuell.

Men kanske lulla vidare in i andra arbetsuppgifter. I någon mån. Anvisade sådana. Inte för att jag – hoppas jag! – anses klantig eller olämplig i det jag nu har som betonade inriktningar: gudstjänster, konfirmander och ungdom samt något sorts omställningsansvar för diakonin**.

 

Men nu blir det kanske att lulla vidare – till en del.

Kyrkoherden har framfört en tanke på något man kan kalla Reformationshösten 2017 eller liknande och att jag skulle försöka planera och samordna det hela. En del av mina yngre arbetskamrater kommer nog att mena att det är en fin idé. Du minns ju hur det var den där gången Luther grävde i verktygslådan och spikade sina teser kan det komma att låta. Det är faktiskt snäppet bättre än när det frågar mig Hur var det när inlandsisen drog sig tillbaka? Eller om tiden innan asteroiden slog ned, den som utrotade alla andra dinosaurier. Deras förhoppningsvis skämtsamma åldersanspelningar kan låta så. Diskriminering? Näää!

 

Jag går igång på tankeprojekt av typ Reformationshösten 2017. Framför allt klura kring hur en speciell satsning eller profil kan prägla det befintliga församlingslivet i dess olika delar. Ett smärre antal ”extragrejer” är väl också intressant att tänka sig men för ”enstaka stora baluns” är jag tämligen kallsinnig. Hur som helst började jag fundera över Vad det skulle kunna innebära rent praktiskt. Och Varför. Till ett preliminärt förslag skrev jag någon slags motiverande text. Denna:

 

Reformation betyder ungefär åter-forma och om-forma. Bägge sakerna.

Den tyske munken Martin Luther ”spikade” för 500 år sedan sina teser på slottskyrkoporten i Wittenberg. Han ville skapa en diskussion om en i hans tycke felaktig sedvänja i den dåvarande kyrkan och det blev starten på en viktig historisk utveckling långt utöver vad han då tänkte sig. Den reformation som så fick sin start kom att påverka kyrka, tro, samhälle, politik, ekonomi, språk, kultur i Tyskland, i Europa och med tiden i hela världen.

 

Luthers avsikt vad att åter-forma.

För honom betydde det att ta bort en del missbruk ”som på senare tid insmugit sig i kyrkan”. De 95 teserna han spikade upp handlade om en sådan sak – avlaten. Den var en del av de dåtida tankarna kring hur människor och Gud kommer på god fot med varandra. Med start i den saken kom sedan den historiska utveckling som gjorde att frågan växte, förändrade kyrkan på många sätt och till och splittrade den.

 

För att åter-forma behövde man om-forma, formulera på nytt.

Från början hade kristna firat gudstjänst och hört Bibelns innehåll på sina egna språk. Med tiden hade latinet – som ingen längre på 1500-talet pratade till vardags – blivit kvar som kyrkans läs- och gudstjänstspråk. Luther ville åter-forma till hur det var hos de första kristna. Han om-formade därför genom att översätta latinet både i Mässan och Bibeln till tyska. Svenska reformatorer gjorde senare samma sak hos oss.

 

Avsikten med Reformationshösten 2017 i Älvsby församling är samma som reformationens – åter-forma och om-forma. Centrala delar i kristen tro är värda att återupptäcka och återvända till på ett omformat sätt i den tid och situation vi nu lever i och den framtid vi står inför.

 


*  Vi säger byn om Älvsbyn. Stan vore alltför pretentiöst.

**  Under 2013 när jag först lämnade folkhögskolan och vad det under under året led blev tillsvidarekomminister i församlingen blev det konfirmand och ungdom jag fick ett speciellt ansvar att sätta mål för, leda och tillsammans med andra utveckla. Med tiden skulle det samordningsansvaret överflyttas till en nyinrättad pedagogtjänst vilket skedde försommaren 2016. Då sattes jag in på diakonisidan där det fanns en massa flitigt och entusiastiskt arbete men nog behövde en del struktur och mål för att prioriteringar skulle bli gemensamma. Att söka just detta sista blev en uppgift jag fick men inte att operativt arbeta diakonalt. Fokus på gudstjänst, konfirmander och ungdom skulle vara kvar.


efterlyst!

I kommentar till förra inlägget efterlyses skriverier härstädes. Det kanske jag kan hålla med om. Har ju varit ”tyst” ett tag.

Det beror nu inte på att det inte i nutiden skulle finnas intressanta saker för både tyckeri och kåseri. Sånt ser jag bara hopa sig – till exempel:

  • saklighetens försök att resonera med demagogin – apropå Trump
  • de försiktiga kyrkopolitiska rörelserna in mot valet i höst
  • svårigheterna att få IKEA-leveranser i helt skick
  • superälskade barnbarn på semester med sina föräldrar
  • totalt onödigt januariblidväder följt av kyla och sedan kall nysnö på blåis
  • intressanta gudstjänster
  • stiftets internationella konferens i lördags
  • underbara konfirmander och tonåringar
  • nyanställningar av arbetskamrater
  • att livet för mig och primärhustrun går sin gilla gång
  • en läst bok med anledning av reformationshögtidlighållandet detta år
  • en till läst bok utifrån samma sak
  • en jättetråkig bok jag nu läser om en annan sak
  • att ett slut på den israeliska ockupationen nu verkar öm möjligt ännu mer avlägsen
  • om den svenska högerns flört med ultrahögern
  • om att kristna förkunnare i sociala medier ljuger om islam
  • och om annat

Nog finns det saker att skriva om. Inget snack om saken.

Men det tar tid. Och kräver skrivklåda. Som saknas.


israelisk stöldlag

Ibland när folk – jag – skriver egna eller återger en del andras uppfattningar om konflikten Israel-Palestina kommer invändningar av typen Finns det inte värre saker att skriva om och engagera sig i? Inbördeskrigets Syrien med dess 100000-tals döda? IS. Eller annat?

 

Naturligtvis är det så men oftast upplever jag att de invändningarna inte bygger på engagemang för detta annat utan bara bottnar i att man inte vill höra, läsa eller se kritik just mot Israel, som man säger Den enda fullt fungerande demokratin i Mellanöstern.

 

Jag förstår inte den ståndpunkten. Jag tycker att ett land som är demokratiskt skall ha en bättre halt än en diktatur och just därför blir det allvarligt om till exempel internationell rätt, FN-resolutioner och mänskliga rättigheter hamnar i farozonen där. Att sådant sitter löst i diktaturer är ju allom bekant, förvånar ingen och skall naturligtvis kritiseras – typ Saudiarabien. Tro inte annat. Men när det ruckas på tingen i en demokrati är det inte mindre allvarligt. Tvärt om!

 

I kölvattnet efter att Trump med färre röster än sin motkandidat blivit USA:s president har Israel ensidigt beslutat att förändra tillståndet på marken på Västbanken. Beslut om nya bosättningar har tagits i tanken att Onkel Sam nu inte alls skall bry sig. Man har till och med stiftat en lag som i efterskott skall göra tidigare – och naturligtvis kommande – markstölder lagliga. Den lagen kritiseras kraftigt av FN, EU och andra.

 

Jag ville läsa om den i Israelisk press och valde som brukligt tidningen Haaretz. En faktaartikel hittade jag här och lät Google göra en grovöversättning jag sedan putsade till i mitt tycke bättre svenska. Håll till godo.

 

Förklaring: Israels nya Ta-palestinsk-mark-lag och varför den har betydelse

 

Israels parlament röstade igenom ett lagförslag som exproprierar privat palestinsk mark på Västbanken. Vad förändras med den nya lagen, vem påverkas och varför är det en så stor sak?

 

Exakt vad förändrar den nya lagen?

Lagen tillåter Israel att expropriera privat palestinsk mark på Västbanken där israeliska bosättningar eller utposter har byggts. Den tillåter judiska bosättare att bli kvar i sina hem, även om den inte ger dem äganderätt till marken de bor på. Den nekar de palestinska ägarna rätten att göra anspråk på marken eller ta den i besittning "tills det finns en diplomatisk lösning av territoriernas status."

 

Vänta – backa! Vad kallas lagen?

Bra fråga. En del av förvirringen kring lagen är namnet. På hebreiska, har det fått en vilseledande beteckning med förvirrande översättningsalternativ – oftast ”Regleringslagen".

Tekniskt sett är den tänkt att "reglera bosättningar i Judéen och Samarien och tillåta deras fortsatta etablering och utveckling." Ett enklare namn skulle i själva verket vara "Expropriationslagen" eftersom den gör det lagligt för regeringen att retroaktivt exproprierar privatägd palestinsk mark. De som motsätter sig lagens skulle förmodligen föredra att uttrycka sig ännu mer rakt på sak och kalla den "Stöldlag" – en lag som legaliserar att bosättare lever på land som inte tillhör dem.

 

Varför är det så stor sak? Är inte Västbanken ockuperad i alla fall?

Lagen passerar en gräns Israel aldrig tidigare överträtt – detta  även enligt höger-representanter som den tidigare Likudministern Dan Meridor som kallar lagen "ond och farlig." Han påpekar att Israels parlament aldrig reglerat ägandet av palestinsk egendom på Västbanken eftersom "araberna i Judéen och Samarien inte röstar till Knesset som inte har befogenhet att lagstifta om dem. Detta är grundläggande demokratiska principer och israelisk lag."

Om Israel är skall vara till fullo suveränt på Västbanken, hävdar han, måste det bevilja palestinierna där medborgarskap och ge dem rösträtt. Fram till dess, säger han, begränsas Israels rätt att reglera mark på Västbanken till att göra så av säkerhetsskäl – enligt både israelisk och internationell rätt.

 

Håller Israels justitiekansler* med?

Ja. Justitiekansler Avichai Mandelblit har förklarat att om lagen utmanas i domstol kommer han inte att försvara den mot argument som att den kränker den Fjärde Genèvekonventionen.

Detta har inte avskräckt Israels höger. Justitieminister Ayelet Shaked, en ledande medlem av partiet HaBayit Hayehudi är den drivande kraften bakom lagen. Hon säger att om det blir nödvändigt kommer en privat advokat företräda regeringen i en domstol i en kamp som de flesta juridiska experter förväntar sig sluta med ett ogiltigförklarande av lagen.

 

Hur många bosättningar kommer lagen att påverka?

Enligt Peace Now, kommer lagen att tillåta en retroaktiv legalisering av mark i mer än 50 utposter och bosättningar såhär långt.

I 16 av dem har rivningsorder redan utfärdats mot bostäder byggda på mark som har palestinska ägare. Enligt den nya lagen kommer åtgärder för att genomföra dessa order frysas i ett år i avvaktan på en process för att avgöra om staten kan beslagta marken.

Detta inkluderar fastigheter i bosättningarna Ofra, Eli, Netiv Ha'avot, Kokhav Hashahar, Mitzpe Kramim, Alon Moreh, Ma'aleh Mikhmash, Shavei Shomron, Kedumim, Psagot, Beit El, Yitzhar, Har Bracha, Modi'in Illit, Nokdim och Kokhav Yaakov.

 


*Google gav de engelska orden attorney general översättningen Justitiekansler. Jag är osäker på om titeln egentligen är rätt.


kyrkoherdestatus

Jag är för trött för att att läsa!

Jag är för trött för att tänka!

Vad ska jag göra?

 

Så kände jag mig igår söndag eftermiddag.

BLOGGA! tänkte jag att någon då kanske ropat. BLOGGA!

Jaha. Men jag är ju för trött! Helt seg! var mitt dova tankesvar.

Det har inte hindrat dig förr! Eller?!

 

Jag bloggade inte igår utan tog i stället som rekreation en stunds tillflykt till ett urgammalt dataspel fick vi med för sisådär 20 år sedan när vi köpte familjens första dator. Havets vargar är en eminent terapi för en hjärndöd skalle.

 

Inte vet jag om jag tänker så väldigt mycket bättre idag men lika trött är jag inte. Och så har intrycken sjunkit undan lite. Och jag har fått tillgång till bilder från gudstjänsten i Älvsby kyrka igår.

 

Det var Högmässa som det är hart när varje söndag.*

Det var Högmässa med Kyrkoherdemottagning.

Det sker kanske vart 15:e år. Och högtidligt värre!

 

Först Psalm 1. Sedan biskopen och själva mottagningen i vilken bland annat detta sägs:

 

En kyrkoherde skall, som varje präst, förkunna Guds ord, förvalta sakramenten, leda församlingens bön och tillbedjan i gudstjänsten, undervisa och utöva själavård.

kyrkoherdens uppgift är att vara församlingens andliga ledare och tillsammans med övriga präster och förtroendevalda tillse att allt sker med god ordning och efter Guds vilja.

Kyrkoherden skall planera och samråda, uppmuntra och inspirera medarbetarna, fördela uppgifterna i församlingen och verka för församlingens tillväxt i tro på Herren.

 

Skattensången! Direkt efteråt. Så barnen kan samlas för att vi skall be för dem innan de går till sin samling där de inte störs av att det uppe i kyrkan pratas vuxiska.

Beredelse, Syndabekännelse och resten av Högmässan – med sång av ungdomskören.

 

Och efter Välsignelsen berättade barnen för alla andra och biskopen vad de gjort en trappa ned. I den leken gav de biskopen ett uppdrag: Sjung en sång!

Det gjorde han. Hjälpligt.

 

Drygt 150 personer var i kyrkan. Drygt 100 valde att vara kommunikanter. 125 åt lunch i Församlingsgården. Med tal och grejer för att välkomna Anna-Karin Thorngren-Bergman som Kyrkoherde i församlingen.**

 

Jag höll också ett litet tal. Nämnde att...

...hos oss är en kyrkoherde chef. För med sig högre status – typ.

Men så är det inte i Bibelns värld.

I Bibeln är herde lågstatus. Det var ett jobb ingen annan ville ha. Kallt, strapatsrikt, ibland farligt. De som klarar ha riktiga jobb är inte herdar. Det är de struligas jobb. Lågstatus.

Det var lågstatusherdarna utanför Betlehem som först fick höra att Ljuset lyser i mörkret, att Jesus fötts inne i stan.

Och när Jesus säger Jag är den gode herden betyder det att han går ner i lågstatusen. För att därifrån ge oss sin status.

Nu är du herde – hos oss också chef. Och en chef blir aldrig en bättre chef än vad dem han eller hon chefar över låter honom eller henne vara. Jag – och jag tror jag talar för alla mina arbetskamrater – vill hjälpa dig att vara en bra chef.

 

Två av bilderna har jag tagit härifrån. Där finns fler.

 

 


*  Dock: Inte riktigt så nu under våren. En söndag i månaden dukas det inte. Orsaken är att några lobbat för några andra som tycker det känns kymigt när de flesta i kyrkan väljer att ta emot Jesus kropp och blod när det erbjuds. Det känns så kymigt att de inte ens vill komma dit. Personligen gissar jag att droppen kom då det var Mässa på första Advent. I alla fall är det sedan dess lobbyisterna för dessa andra, nästan två år efter det att söndaglig Mässa infördes, började vid alla möjliga tillfällen lyfta frågan. Som kompromiss beslöts därför så att fram till i sommar skall en söndag ingen få eftersom några inte vill erbjudas.

**  Många betonar att hon är kvinna. Nästan som om det vore en nyhet – vilket det ju inte är. Jag tror inte att Anna-Karin är kvinna är en merit. Inte heller en belastning. Att hon är klok, kunnig, lyssnande och klarsynt är viktigt. Hävda kön vare sig hit eller dit är sexism.


fem meningar

I nästa inlägg – som jag skrev innan men publicerar efter detta – kommer jag att berätta om begivenheten igår då gudstjänsten i Älvsby kyrka firades som Högmässa med Kyrkoherdemottagning.

 

Förra veckan gjorde jag reklam för saken både vid konfirmandsamlingar och på Kyrkans Unga. Uppmuntrade alla att komma – det sker ju bara vart 15:e år ungefär.

 

Blir det långt? var tonåringarnas reflexmässiga misstänksamma fråga.

Något längre än vanligt – annat vore att ljuga var det ärliga svaret. Till ½1 ungefär.

Varför? Vad kommer att hända? Lätt misstänksam ton som fick svaret:

Biskopen först och en del ord, bön osv kring Anna-Karin.

Hur många minuter det tar vet jag inte exakt men vi justerar med annat i gudstjänsten.

Inga långa psalmer. Anna-Karins predikan kortare än annars. Och jag – jag skall prata ni vet i början strax innan bönen om förlåtelse – kommer bara att säga fem meningar.

 

DU KAN INTE BARA SÄGA FEM MENINGAR!!!!! var den samfällda domen.

 

Därför publiceras Beredelseordet från gårdagens Högmässa med Kyrkoherdemottagning  

  1. Jag har fallit men reser mig igen” står det i en av dagens texter.*
  2. Därför finns Syndabekännelse, bön om förlåtelse och Förlåtelsen i början av gudstjänsten.
  3. Vi har fallit – gjort, sagt, tänkt, varit som Gud inte vill, självupptagna, råa, kärlekslösa, egoistiska.
  4. Vi reser oss igen med att vända oss till Gud som gett oss Ljuset i mörkret – Jesus.
  5. Vi reser oss igen genom att böja oss och be och bekänna…

 


*  Del av Mika 7:8, 3:e årgångens gammaltestamentliga text på Kyndelsmässodagen. För varje mening räknade jag upp på handens fingrar.


hände och händer

Onsdag kväll strax efter 8 skrev jag på Facebook:

 

Är i Johannesgården och njuter av stojet. Konstaterar följande:

Igår konfirmander i Vidsel - 7 st.

På kvällen Bibelstudium i Älvsbyn - 19 deltagare.

Idag på eftermiddagen 16 konfirmander i Älvsbyn.

Veckomässan Älvsby kyrka 18.30 ikväll: 32 personer varav 14 konfirmander. Inga av konfirmanderna men 14 andra valde att ta emot Kristus kropp och blod.

Nu är 19 tonåringar - 4 var tidigare i kyrkan - på Kyrkans Unga. Handlar om åk 9 och gymnasiet.

Full kubbning!!!!

 

26 personer har ”Gilla” texten och några ”Kommentarer” har getts:

 

  • Prästbekant i Uppsala: Välsignelse!
  • Manlig Älvsbybo: Roligt att följa ert arbete.
  • Kompis sedan ungdomen, nu boende i Umeå: Gamle man, hur orkar du? Mitt svar blev: Kastar inte bort energi på tjyrkopolitrukisk tjafs.
  • Konfirmand och KU-are på 80-talet, numera Svealandsbo: Bra jobbat! Härligt med så stort intresse.

 

Det är väl ungefär vad som hände den vecka som rent vardagsmässigt nu för många håller på att ta slut. Till listan kan läggas att måndagen i stort ägnades åt förberedelser för  de olika listade undervisningsuppdragen. Torsdagen var inget inbokat för mig. Då – igår alltså – gjorde jag mig ledig då jag visste att fredagen som egentligen är min ”lediga dag” skulle rejält naggas i kanten av ett inbokat länge samtal och en annan sak – Outlook.

 

 

Outlook händer ikväll. Och i morgon från arla till särla. Samt på söndag – men då blir det annat för mig. Tidigare har jag beskrivit projektet Outlook – läs här. Nu är det andra förberedelsehelgen fredag middag till och med söndag lunch.

Missar därför detta som händer ikväll – men man kan ju inte vara överallt.

 

Söndag sker det första bilden visar - klicka på den blir den större. Gissningsvis ett rejält baluns. Börjar med Välkomnandet och Gudstjänst med Nattvard* och Söndagsskola i Älvsby kyrka följt av lunch med tal å grejer för den som vill i Församlingsgården. Biskopen kommer och hon som tidigare i drygt ett år titulerats tillförordnad kyrkoherde blir nu före detta tillförordnad kyrkoherde. Eller bara kyrkoherde.

Här och här kan man läsa mer om den saken.

 

Utöver detta kan bara sägas att både jag och primärhustrun mår fint och att livet lunkar sin stilla lunk. Allvarligaste tekniska problemet under veckan var att byta lampan till vänster halvljus på bilen. Förträfflig instruktionsbok. Inte svårt alls! Tig mig själv på bar gärning i garaget med att yttra det numera bevingade uttrycket sonsonen Adrian levererade när han och jag – mest han! – byggde Lego-manicken han tubbat sin farmor att ge sin make som present på hans födelsedag – men byggnadsanvisning och allt:

Ja kan de häj! Ja ä bja på de häj ja!

Å! Å! Å! Nu bläddja ja!

 


*  I annonsering och så kallas det i Älvsby församling numera så: Gudstjänst med Nattvard. Eller utan den gång i månaden det beslutats att vara så på försök fram till i sommar. Gudstjänsterna kallas så! Beskrivande. Men det är i sak fortfarande frågan om Högmässa och Högmässogudstjänst. Inga planer finns på något annat.


oroande?

För att vidga mitt vetande och kanske oroa mig själv tog jag mig ett litet dopp i statistiken. Ingen djupdykning men ett dopp. Svenska kyrkans intranät innehåller en massa fakta att ösa ur. Statistiska Central-Byrån likaså. Sammantaget blir det mumma för en sifferbitare. Mumma med besk eftersmak.

 

Vad jag ville se på vilka olika slags Huvudgudstjänster* som firats i Älvsby församling de senaste 16 åren. Redan där uppkommer ett tolkningsproblem. Att en Högmässa är en Högmässa är en relativt säker notering år från år fast man ibland – till exempel på Annandag Jul – kallar det Temamässa. Ofta firas vi den i alla fall som Högmässa men det är inte säkert att vi gör och kallar saken på samma sätt från ett år till ett annat. Det är en ”felkälla” som ändå nog inte spelar så stor roll.

 

Marigare blir det genom att Älvsby och Vidsels kyrkor läggs samman i sifferkolumnerna. I Älvsbyn är det sedan Fastlagssöndagen för snart två år sedan Huvudgudstjänst varje i princip alltid med Mässa/Nattvard. I Vidsel är det gudstjänst i kyrkan var annan söndag** och var annan av dem firas Mässa. Således inte helt kompatibelt men vet man det blir siffrorna i alla fall begripliga om än de är sammanslagna.

 

Kyrkostatistiken visar att 2016 firades 51 huvudgudstjänster med Mässa i Älvsby församlings två kyrkor. 30 var utan Nattvard. Vågar jag mig på att skilja på kyrkorna tror jag det blir ungefär 50/45-10/15 i Älvsbyn och ungefär 10-10 i Vidsel. Med betoning på ungefär. Och här är särskilda saker som Julotta, en och annan ekumenisk historia, Annandagar och liknande inräknat.

 

Ser man till antalet gudstjänstfirare är kurvan hackig men över tid viker siffrorna något. Hacken kan bero på att en del år är det fler helgdagar än andra år och därför fler gudstjänster. Sambandet att fler gudstjänster ger fler besökare är dock lika tydligt som självklart!

 

2013 fyllde Älvsby kyrka 200 år med en del extra baluns som kan förklara en topp det året.

 

Kompletterar jag statistiken med vad som i andra sammanhang kallas okulärbesiktning, alltså vad jag ser med blotta ögat, tror jag att svansföringen spelar in något. Jag menar att alla förkunnare har en svans med personer som uppskattar just dem och deras förkunnelse. Den tidigare kyrkoherden verkade lång tid på orten och hans förkunnelse uppskattades av många. Hans svans var nog något större än vi andras men har slutat vifta sedan han bytte tjänst. Kanske påverkar det. En smula men inte mer.

 

Att tiden hastar med drygt 365 dagar på ett år spelar in när man skall förstå siffrorna. De som var hyfsat pigga 70-75-åringar vid millennieskiftet är ju idag 85+ – om de fortfarande är i livet. Okulärbesiktningen säger mig att ”nya senare födda” inte kommit till i den grad ”etablerade äldre årgångar” drabbats av naturlig avgång. Att minskningen inte blivit större utan bara marginell beror enligt min mening byggd på okulärbesiktning i stor utsträckning på invandrade kristna med rötter främst i Mellanöstern och Östafrika som blivit nya svenskar samt att antalet konfirmander ökat med ett uppgraderat kyrkogångsbeting till minst två gånger i månaden.

 

Mot bakgrund av hur den gudstjänstfirande församlingen förändrades omformades gudstjänsten något hösten 2014 genom annan mer internationell och ”lättare” liturgisk musik. Från och med Fastlagssöndagen våren 2015 tog förre kyrkoherden beslut om att på försök införa söndaglig Högmässa i Älvsby kyrka. Ingen slutpunkt på perioden fastställdes.

 

Nu, efter nästan två år, har några jag okulärbesiktigar som ”väl kyrkoetablerade gammel-svenskar” framfört tanken Det är för ofta! Nattvard alltså!

 

Därför gjorde jag mitt statistikdopp.

 

 


*  Huvudgudstjänster skall varje församling fira näst intill varje sön- och helgdag och har reglerat utseende i Svenska kyrkans Kyrkohandbok. I den nuvarande är det Högmässa med derivaten Söndagsmässa och Familjemässa. Mässa betyder att det är Nattvard. En egenutformad Temamässa kan ersätta vid speciella tillfällen.

Stympas gudstjänsterna till nattvardslöshet uppkommer namnformerna Högmässogudstjänst, Söndagsgudstjänst, Familjegudstjänst och Temagudstjänst som former för Huvudgudstjänst liksom de speciella formerna för Julotta och Långfredagsgudstjänst.

**  De andra söndagarna är det gudstjänst på EFS i Vidsel.


andra & fjärde boken

De kan gå på en gemensam bloggpost.

Den andra jag läste av de böcker jag fick i julklapp.

Och den fjärde jag läste.

 

Böckerna är släkt. De handlar om ungefär samma eller snarare angränsande saker. Och har delvis samma författare. Samt är intressanta.

 

Den bästa – den andra – vann Augustipriset 2015. Det är Min europeiska familj de senaste 54000 åren av vetenskapsjournalisten Karin Bojs och innebär drygt 450 sidor intressant text. På bokens baksida står:

 

Många svenska släktforskare har lyckats kartlägga sina förfäder nio, tio generationer bakåt i tiden.

Den nya DNA-tekniken öppnar ännu större möjligheter. Karin Bojs bestämde sig för att släktforska på djupet och genom DNA-analyser få veta mer om sina band till forntidens människor. Hon läste hundratals vetenskapliga studier, intervjuade världsledande forskare och reste i ett tiotal länder för att följa spåren bakåt.

Resultatet är en bok om Europas historia, från den första invandringsvågen till idag – om vikingar, tidiga jordbrukare i Mellanöstern och flöjtspelande grottmänniskor i Tyskland och Frankrike.

Den historia hon skildrar är också vår egen. Vi är släkt med varandra. Någonstans, någon gång levde vår senaste gemensamma förmoder och förfader.

DNA-trådarna knyter ihop oss alla.

 

Karin Bojs är journalist. Det gör att texten är flyhänt och pedagogisk. Att säga att jag fattat sakerna helt och fullt skulle inte vara att skryta. Det vore att blåljuga. Men det är ett intressant att DNA-tekniken genomgått en enastående utveckling sedan 1980-talet. TV-programmet Veckans Brott visar att kriminaltekniker har nytta av resultaten, Vetenskapens värld samma sak när det gäller biologisk och medicinsk forskning. Nu också arkeologi och historia där man med hjälp av små variationer i DNA-sekvensen kan hitta kusiner, sysslingar, härslingar och tvärslingar – om man vill. Och släktingar som levde under den senaste istiden och ännu längre tillbaka.

 

Peter Sjölund är hennes medförfattare till fjärde boken. Svenskarna och deras fäder de senaste 11000 har bara 230 sidor. Bitvis kommer en del av vad Bojs skrev i sin bok tillbaka i förkortad och tillämpad form. Pedagogiskt dras saken samman till härstamningar från fiktions-gubbar kallade Ivar, Ragnar och annat. Lärorikt och lättläst och med denna baksidestext:

 

När isen smälte började människorna vandra in i området som vi numera kallar Sverige. De kom från olika håll, den ena gruppen efter den andra. Stenåldersjägare, bönder, herdar...

Och så har det fortsatt.

Efter några tusen år anslöt bönderna.

DNA-tekniken ger oss helt nya möjligheter att kartlägga hur människor har kommit hit under årtusendenas lopp.

Karin Bojs och Peter Sjölund följer DNA från svenska mäns Y-kromosomer. De utgår från akademiska forskares DNA-studier, men lägger dessutom till resultat från flera tusen släktforskande privatpersoner.

Med denna unika kombination kan de för första gången visa hur Sverige fick sina fäder. Fram tonar en ny bild av vårt gemensamma förflutna.

I denna släkthistoria finns plats för varje enskild svensk att hitta sin egen position och sina egna rötter.

 

Puh! Jag hann skriva om julklappsböckerna innan januari gick över!


halvheter

Hitta rubriker är inte alltid enkelt.

Flera års bloggande skapar risk för att snärtiga ordvändningar använts förr. I och för sig är det inget problem. Vem kissemissen kommer ihåg något jag skrivit för säg tre år sedan? Ingen! Inte ens jag själv. Jag tror ändå att halvheter är oanvänd.

 

Skriva färdigt är inte alltid enkelt heller.

Jag har minst två finurliga reflektioner ½skrivna i mitt ordbehandlingsprogram. De preliminära rubrikerna är växt och oroande. Hur de framöver växer eller inte kan man oroa sig över – eller inte. Hursomhelst är de bägge än så länge halvheter.

 

Detta inlägg blir också halvt. Åtminstone i betydelsen skrivet men ännu inte publicerat, Förrän senare. Just nu är jag sittandes i primärhustruns uppväxthem i Tierp och den fastigheten saknar internetuppkoppling. Folk säger att datorn och mobilen på något sätt kan länkas så att man får nätåtkomst den vägen men hur det går till fattar jag inte. Och att skriva blogginlägg medelst mobil faller mig inte in. Därför får det nu skrivna vänta på publicering till vi kommer hem.

 

Huset töms nu. Primärhustruns uppväxthem alltså. Vi är därför nere för att tillsammans med hennes två bröder och lillasyster dela upp, sortera och tömma. Min roll i sammanhanget är att vara medchaufför, sällskap och handräckare utifrån tillsägelse. Ingift folk och andra skall inte på högre nivå intervenera när syskon gör det syskon har att göra när ett utfluget hem skall delas. Oåterkalleligt är det dags nu. Svärfar dog 2002, svärmor förra året och huset är sålt.

 

Torsdag eftermiddag for vi därför hemifrån. Med bil. ;Med vår egen med den begränsade lastvolym man får i en mindre Volvo av sedanmodell utan drag. För att mötas och dela en del mindre ting.

Många gånger har vi i sommarljus sträckkört Älvsbyn-Tierp. Givetvis inte nu. Mörker och eftermiddagsstart innebar övernattning i Härnösand och ankomst vid resmålet fredag strax före lunch. Och när jag skriver är det lördag eftermiddag efter att tre släpkörningar – svågerns bil har kula – hunnits med innan återvinningsstationen stängde klockan 15.

 

I morgon bitti reser vi norrut. Det tar en hel dag upp så tidig start är nödvändig. Vi ska också passa på att vika av E4an norr om Gävle och styra kosan till Järvsö. Den yngre av döttrarna bor ju där och som blivande morföräldrar är det självklart med en snabbintitt när vi också av annan anledning är i krokarna. Söndag kväll planerar vi vara hemma.

 

Söndag kväll blev det. Hemma ½23. Nu strax midnatt.


senaste tiden

 

Den som väntar på fler boknumrerade bloggposter får ge sig till tåls ett litet tag till. Nu säger jag bara att den andra och fjärde av den julmottagna litteraturen är genomläst om än inte helt begripen.

 

Ikväll, måndagen den 23 januari, är det mer än en vecka sedan jag bloggade sist. Orsaken till dröjsmålet är bland annat att jag inte kunnat välja vad av det myckna som skett jag skulle idas skriva om. Men åtminstone arbetsuppgifter går att lista upp.

 

  • 16 januari, en måndag: Detta var dagen efter en söndag då jag haft förtroendet att leda två gudstjänster då avsnittet Johannes 5:31-36 var huvudtext*. Förmiddagen vårplanering för konfirmand- och ungdomsverksamheten, på eftermiddagen träff med utsänd från Luleå stift om arbete med asylsökande och nysvenskar och  i samband med Café Mötesplats samtal till ca 18 med ung man som nekats uppehållstillstånd.
  • 17 januari, en tisdag: Nätverksträff på folkhögskolan angående konfirmand-verksamheten i Piteå kontrakt. Efter lunch tesa till Vidsel för konfirmandgrupp. På kvällen Bibelstudium utifrån de tre första kapitlen i Andra Mosebok.
  • 18 januari, en onsdag: Kollegium i arla morgonväkten samt ”prästprat” vars resultat jag givetvis i gärning skall vara lojal mot även om min åsikt är en annan. Konfirmander på eftermiddagen. Veckomässa 18.30. Stor internationell musikfest följd av ungdomsgrupp på kvällen.
  • 19 januari, en torsdag: Arbetsuppgiftsfri.
  • 20 januari, en fredag: Begravningsgudstjänst på förmiddagen.
  • 21 januari, en lördag: Arbetsuppgiftsfri.
  • 22 januari, en söndag: Arbetsuppgiftsfri.
  • 23 januari, en måndag till: Administration av skilda slag innan 12. Sorgehusbesök 4 mil bort. Samråd inom diakonin angående verksamhetsredovisning för 2016.

 

Samtidigt har Donald Trump svurits in, skidåkning varit på TV, böckerna lästs ut och annat. Trumperiet gitter jag inte bemöta men måste erkänna att jag inte förstår högerkristnas messianska förväntningar på Facebook och annorstans. Nåt kvickhuvud i USA – länkades till här i Sverige – slog mynt av att Trump var 70 år, 7 månader och 7 dagar första dagen som president vilket ju visar hur gudasänd han är. Fast talet 7 i Bibeln är en ”Gudsiffra” och 777 därför gudsnära i kubik är jag milt sagt skeptisk till sådana numerologiska spekulationer. Kunde dock inte låta bli att i en kommentar presentera en alternativ tanke så god som en annan:

Men den matten stämmer ju inte. Den tid vi har är en sak men då den sjunde dagen är Herrens och inte vår egen måste man ju räkna bort en sjundedel. Då blir Trump 60 år 6 månader och 6 dagar.

Och en ironi-smajly på det. 

 


*  Manus till vad jag sa publicerar jag inte här och nu. Ett grävande i datorn där ordbehandlingsframställda fusklappar lagras gav vid handen att jag i en annan gudstjänstfirande församling i januari 2011 talat över samma text. Det på papper utskrivna manuskriptet från då finns i kaossamlingen I afsaknad af ordning buntgummibandade predikningar af Stig Strombergsson. Att leta knäcker de flestas tålamod så det blev att jag ”skrev nytt” men tog med vissa delar av vad jag sa för sex år sedan då jag dessutom här i inlägget photoshoppat publicerade alltsammans.


tredje boken

Nu blev det väl ändå fel!!!

Förra inlägget var första boken!!

Var är den andra??

 

Lugna ner dig en smula, noble Bloggläsius!

Jag har ordning på pinalerna!

 

Läser du första stycket i förra inlägget kan du se att jag fick några böcker i julklapp. Nu har jag läst tre. Men den jag läste som nummer två har jag inte skrivit om. Än. Den kräver mer kommentar än den tredje och kommer väl att komma vad det lider. Kanske tillsammans med fjärde.

Nu är det tredje boken det handlar om.

 

I blogginlägget två klappar senare skrev jag för drygt ett år sedan om en av förra julens då genomlästa julklappsböcker. Noga sagt var det den 29 december 2015 som var publiceringsdatum och saken gällde då den femte delen i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Nu i julas fick jag sjätte delen: Äkta amerikanska jeans.

 

Jag tror fortfarande inte att Guillo kommer att få nobelpriset i litteratur. Oaktat det skriver han intressant och underhållande. När han nu är framme vid att berätta om 1950-talet med en huvudperson som bara är ca 10 år äldre än vad jag själv är. Igenkänningsfaktorn ökar här och där. Det är kul.

 

Läs gärna hans romansvit. Om den lyckade och misslyckade överklassens diskreta charm.


första boken

När vi firar jul fördelar tomten och hans* paketinköpande bulvaner klapparnas antal omvänt proportionellt till mottagarnas ålder. Det betyder att när klanerna Strömbergsson och Nyberg samlas rinner det mesta till barnbarnen Tyra och Adrian. Som farfar i sammanhanget återfinns jag diskret i ett hörn lätt övergiven med en liten stapel böcker och en och annan tröja eller annat klädesplagg i knäet. Själva överraskningsmomentet är dessutom minimalt då jag inte sällan aktivt deltagit i valet av innehåll i de paket som om Julaftonen hamnar hos mig.

 

I ett av paketen fanns boken 400 sidor Marco Polo – från Venedig till Xanadu, den första av böckerna jag gav mig i kast med. För en hyfsat allmänbildad snygg lagom tjock man i sina bästa år var historien via annan litteratur och en och annan TV-serie ganska välkänd. Det innebar att berättelsen inte var helt ny. Men naturligtvis intressant.

 

Det finns Marco-Polo-forskning!

Litteraturvetare och historiker har vridit och vänt på handskrivna tidiga texter, översättningar och versioner för att söka sluta sig till vad som kan ha varit autografen – det är originaltexten – och hur den kan anses förhålla sig till ett faktiskt historiskt händelseförlopp. Samma vetenskaplig metoder som man använder när det gäller alla historiska rapporter inklusive Bibelforskning. Sådant är alltid intressant – förutom själva storyn naturligtvis.

 

Har då Marco Polo funnits? Ingen svarar Nej.

Gjorde han sin resa till Kina? Ingen svarar Nej.

Har Jesus funnits? Det finns folk som säger Nej.

Gjorde och sa han det som sägs att han gjorde och sa? En del säger Nej.

 

Och det är märkligt! Jesus från Nasaret är ju strikt vetenskapligt ofantligt mycket bättre och säkrare historiskt väldokumenterad än Marco Polo. Ändå finns skenbart tänkande människor som dissar Honom – Jesus alltså – men håller Polo trolig.

 

Marco Polo – från Venedig till Xanadu (ISBN 978-91-7343-633-5) är skriven av Laurence Bergreen och försedd med följande baksidestext:

 

Marco Polos resor i Asien tog honom till de yttersta gränserna för den då kända världen, via Sidenvägen till den fruktade mongolhärskarens Khubilai Kahns hov. Efter åratal i khanens tjänst.på spännande uppdrag till alla hörn av det mongoliska riket, återvände han till Europa med berättelser som fortsätter att fascinera än idag.

Den hyllade författaren Laurence Bergreen skiljer myt från fakta, och har skapat den hittills mest genomarbetade biografin över Polos häpnadsväckande äventyr. Marco Polo är en välskriven blandning av historia, biografi och reseberättelse, lika trollbindande som det liv den beskriver, en oumbärlig inblick i en svunnen värld.

 


*  Tomten är traditionellt en han. Jag har aldrig hört honom benämnas hen. Inga krav på inklusivt språk hörs från något håll kring vad som numera blivit julhelgernas huvudgestalt. Försumligt?


bloggardag?

Jag hade som plan att låta denna dag bli en bloggardag.

Fredagen den trettonde är ju ett lämpligt datum för en bloggardag.

En arbetsuppgiftsfri dag med snöstorm öppnar tid för en bloggardag.

Jag hade ju också kommit på den lite fiffigt valda rubriken – bloggardag.

 

Ordet bloggardag är namnet på den kyrklige debattören Dag Sandahls blogg. Den kommer du, noble Bloggläsius, till om du klickar på Sandahl trampar vidare i min länkförteckningen långt ner till höger. Den bloggen har många läsare och kanske någon googlare som letar dit kommer att av misshugg nu hamna här. Vilket vore en snöplig överraskning värt en enstaka titelstöld.

 

Mina planer sket sig direkt!

Alltså att låta näst intill hela dagen bli en bloggardag med åtminstone tre eller fyra bloggposter.* Ambitionen kollapsade redan innan start.

 

Primärhustrun skötte sitt uppdrag perfekt.

Väck mig när du går! sa jag åt henne sent igår kväll.

Runt ½8 gjorde hon det. Inget klander på den punkten!

Men klev jag upp? Det är frågan.

Jo – strax efter 10.

Jag gjorde alltså en bra-natt. En välförtjänt sådan!

 

Torsdagskvällen hade vi med en del av mina arbetskamrater spenderat i Luleå. Ordet spenderat är här ofantligt lämpligt. Biljetter för en Elitseriematch mellan Luleå och Skellefteå är på 320 slantar styck. Och så tillkommer resa.

Resan var dessutom lite besvärlig. Full rykande snöstorm! Den sort som i ett ½format söder om Gävle skapar kaos och nyhetssändningar. Här blir det inte så men resor behöver lite extra tid. Det går ju inte att som många verkat tro där nere i södern att köra 100 knyck och nosa framförvarande bil i baklyset. Man behöver vara extra skärpt. Och låta sig komma fram lite senare än annars. Men bara lite. Typ en kvart på en timme. Och räkna med att det tar lite längre tid att varva ner efteråt. Det blev alltså sent.

Matchen var i alla fall bra. Skott- och spelövertag borde gett fler mål och Luleåvinst men saken gick till sudden och straffar och extrapoäng till Schtaan. En motgång men ingen katastrof.

 

Återhämtningen av resan och en engagemangsfylld dryg vecka medförde alltså att det inte blev något bloggskrivande på förmiddagen utan först nu efter lunch innan vi far till Cooperativabutiken för att beta av helgens inköpslista.**

Och så skall väl julen stökas ut mellan snöskottarvarven.

Så vi får se om det blir mer denna bloggardag.

Ambitionen finns kvar om än något kantnaggad.

Men var uppmärksam – man kan aldrig veta.

 


*  Mina planerna var

  1. detta inlägg utan speciellt ärende – kategori Allmänt
  2. ett inlägg en genomläst julklappsbok – kategori Predikaren 12:12
  3. ett till om en annan genomläst julklappsbok – också kategori Predikaren 12:12
  4. kanske något om väckelse och församlingstillväxt – inspirerad av skriverier för en tid sedan hos den äkta bloggardag och här i kategorin Församling.

**  Kanske görs också en intitt i affären med lokala smeknamnet Coop södra. Där finns jäst druvsaft och malthaltiga drycker icke kompatibla med bilkörning oavsett väder eller o-dito.


om hakutstick

Jag är inte den som alltid jämnt och ständigt i alla lägen och situationer offentligt nödvändigtvis känner att jag måste säga vad jag anser i allt. Det finns folk som tror så men de har fel. Jag har åsikter i det mesta men tiger också för det mesta om det mesta för de flesta. Jag tillämpar en viss grad av självcensur som varierar utifrån vad saken gäller och vem som är inom hör- eller läshåll. I kategorin Bloggpolicy finns lite längre något äldre funderingar i ämnet aktuella för detta forum.

 

Men ibland sticker jag ut hakan. Varsamt och försiktigt.

Att som för en tid sedan bara publicera en text till en FN-resolution och en lång text med vad USA:s Utrikesminister sagt – och han har haka att sticka ut – kan av en del anses Israelfientligt men är naturligtvis inte det. Det är bara en mild sardinhostning jämfört med andra hakutstickare av typen den inte alltför många mil från min folkbokföringsadress boende förkunnaren som – nu är det på Facebook – delar och förmedlar mycket vassa utstick mot både det ena och det andra. Den rätten har han – inget snack om saken! – men det späder på mina funderingar om vad som är en lämplig självcensursnivå.

 

Vad är till exempel mitt ansvar vara om jag skulle märka att med min uttalade åsikt sympatiserande kommentarer lade till hat, osanningar och förakt? Är jag då inte skyldig att bemöta? Radera? Eller sluta ge trollen mat?

 

I dagarna har jag i alla fall gjort ett annat litet hakutstick:

Jag har skrivit på ett internet-upprop!

Jajamän! Jag och flera till.

Jag uppmanar fler att göra detsamma.

Rubriken är Präster kritiska till ny kyrkohandbok.

 

Jag är en sådan. Jag var oerhört kritiskt redan runt millennieskiftet när Kyrkokansliet klämde fram ett förslag som kastades i papperskorgen. Trodde man. 2012 kom det i allt väsentligt tillbaka vilket innebar ny bakläxa. Turerna har sedan gått hit och dit och fortfarande verkar man inte hitta rätt i balansen mellan vad som är kristen tro och sanning och hur den skall formuleras den dag som idag är.*

 

Tro inte att min tanke på att 1986 års handbok hitintills är bäst dikteras av allmän konservatism och olust till nytt. Bort det! Något är inte bra bara för att det är gammalt! Också 86an är knepig rent språkligt men att byta ut Herrens Ord mot Guds ord eller Bibelns ord löser inte problemen. Och dekarnera Mässan till att dela bröd och vin i stället för att konkret ta emot reellt närvarande Kropp och Blod blir ju bara SÅ själlöst.

 

Jag förordar texten i 1986 års handbok men med musiken (som jag inte förstår mig på) kan för mig få vara helt fri bara ordens betydelse inte kommer bort. Så försöker vi lösa saken i Älvsby församling i den situation vi befinner oss i med dem som firar gudstjänst här. För oss är det så – och jag tror det är likadant på många andra håll – att den verklighet vi fältarbetare ser är annorlunda än hur tillvaron ter sig genom ett kanslifönster i Uppsala. Gräsrötterna är viktigare för växten än den vajande vippan högst upp.

 

Här kan du – om du är präst – sticka ut din haka.

 


*  I februari 2010 skrev jag i inlägget rent å klart hur jag tänker i frågan. Läs det gärna. Vill du kommentera och diskutera saken gör det dock här till detta inlägg.


samtidens kyrka

I morse påmindes jag av Facebook om att jag för en del år sedan en Nyårsafton skrivit ett blogginlägg jag då FB-puffat för. Inlägget hette framtidens kyrka. Jag fann när jag läste igenom det på nytt att det var skrivet med ett ungefärligt 10-årsperspektiv som sträckte sig till ett par år efter min tänkta pensionering. Drygt halva tidsspannet har sedan dess avverkats.

 

Idag är jag nog missmodigare ändå. Visst tror jag fortfarande att Kyrkan med stort K kommer att fungera och verka intill dess att Herren kommer – skam annars! Men själva organisationen Svenska kyrkan och dess sätt att tackla lokala, regionala, nationella och internationella verkligheter bekymrar mig idag mer än då. Mycket av det hänger ihop med vad jag upplever vara slagordens och parollernas expansion på eftertankarnas och åsiktsbytenas bekostnad – i kyrkan såväl som i samhället i stort.

 

Jag har under tiden bytt perspektiv en del – förutom att jag blivit äldre. Då – det var Nyårsafton 2010 – var jag skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Två år senare gick jag från skolan för att en kort tid verka i lokalförsamlingen i stället. Arrangemanget var tänkt vara tillfälligt med tjänstledighet för en utannonserad visstidsanställning under 2013 men under hösten önskade och efterfrågade församlingen aktivt att tillsvidare använda mina tjänster. Så fick det då bli och jag valde att vara kvar som församlingspräst i underställd befattning. Det ger en annan synvinkel på en hel del, både det jag nu är i och på där jag tidigare varit. En del av vad jag ser är att:

 

  • ytligheten tilltar! Så skulle ett slagord kunna formuleras om både det ena, det andra och en massa annat. Men att noga redovisa på vad jag anser vara sätt, orsaker och tänkbara följder innebär en massa nedskrivna tankar som ingen egentligen på djupet är intresserad av.
  • ekonomismen tilltar! Här menar jag inte bara kring pengar utan i vidare mening tendensen att i stort som smått välja det som är lätt före det som är rätt. What´s in if for me? och Lönar det sig? är vanligare attityder nu än förr. Är det lönt att fira Högmässa på Annandag Jul? Det kommer ju så få! är ett exempel på tankegång där Älvsby församling valt att svara Ja! medans andra avstår. I början av min prästgärning var annat än Ja! otänkbart. Det är ju helgdag! – typ. Kyrkoåret skall hållas! – typ. Fast man sa inte typ dåförtiden. Och frågan ställdes inte.
  • Populismen stärks! Med detta menar jag att viktningen av Vad folk – egentligen då vissa lobbygrupper – vill och känner och Vad Gud vill och känner förskjutits till det senare ledets nackdel. Lokalt i vår församling märks det inte mycket men sträcker man på halsen och kikar över den egna ankdammskanten ser jag tendenserna starkt.
  • Självcensuren ökar! Det märker jag i det stora. Och hos mig själv. I slagordens tid då tanken krymper duckar man. I tanken Ingen lyssnar ändå så håller men tyst. I rädslan av att bli åsidosatt sätter man sig längst bak – typ. Men – Visst behövs självcensur! Ialla fall viss sådan. I bloggar, på Facebook och annat. Medarbetare i min närhet skall inte frukta min framfart i sociala medier. Diskussioner med dem skall föras där, inte till exempel här på bloggen. Oaktat detta tror jag i alla fall att självcensuren blivit onödigt stor.

 

Hur spralligt var inte detta? En Nyårsafton!

 

Jag skyller inte på sällskapet – Primärhustrun, tre barn, två respektive och två barnbarn.

Jag skyller inte på orten – Järvsö hos den yngre av döttrarna.

Jag skyller inte på förkylningen – den startade dagen innan Julafton men har släppt.

Jag skyller på vädret – regn som förvandlat skidföre till snöfritt elände växelvis barmark och blåis. Kanske är det därför också mina funderingar kommit att handla om ting på glid.

 

GOTT NYTT ÅR!!


RSS 2.0