18 meningar med det

Det var en vecka sedan jag skrev sist.

Det blir liksom långt mellan blogginläggen.

Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker.

 

Det blev i alla fall då nämnt att lilla Lisa, 8 månader, med mamma anslöt nere i Övik för att vara några dagar hos mormor och morfar dvs oss.

Det är nu så att den veckan gått och att hon igår med mamma och mormor farit till Järvsö.

Det hon lämnat kvar hos morfar dvs jag är en skön känsla efter en rolig vecka och en förkylning.

Det är så det kan gå när det snoras på! som det gamla babyordspråket lyder.

 

Det var fyllda dagar i övrigt också.

 

Det kom syskon till Lisas mamma till huset hela helgen.

Det var då för morfar på söndag gudstjänst, dop, sorgehussamtal och en gudstjänst till i Vidsel innan en arbetsfri måndag.

Det blev Lisa-lek på tisdag morgon innan eftermiddagens förberedelser och dopsamtal som följdes av Bibelstudium på kvällen.

Det var personalkollegium på onsdag morgon före eftermiddagen med konfirmander och kvällens Askonsdagsmässa innan ungdomsgruppen och sedan förberedelser hemma när andra sov.

Det blev göra också på den vanligtvis arbetsuppgiftsfria torsdagen – Begravningsgudstjänst och konfirmander i Vidsel.

Det var också den dagen lilla Lisa med mamma och mormor for.

Det är fredag nu och morfar är förkyld.

 

Det finns blogginlägg med kvalitet.

Det här inlägget är inte ett sådant.

Det är bara bilden på babyn med kunskapstörst som lyfter.


ragnhild hägglund rip

Jag är på väg till Umeå. Med tåg en onsdagskväll i februari. Efter en humle-läsk i restaurangvagnen kan ju en bloggtext skrivas – att bli publicerad i morgon eller övermorgon då jag kommit hem.

 

Ragnhild Hägglund var min moster. Mammas yngsta syster född hösten 1929. Mamma var 4 år äldre och näst yngst av fem levande, sex födda, barn. Invid är en del av dödsannonsen.

 

Mamma liksom pappa har varit borta i flera år nu. Liksom mina övriga mostrar, morbröder, farbröder och fastrar. Mina svärföräldrar är också döda. Nu är Ragnhild som den sista i den generationen också död och jag är på väg till begravning. Den blir i morgon 13.00 i Arnäs kyrka norr om Örnsköldsvik. 

 

Ragnhild mötte kärleken i mans form relativt sent i livet. Minns jag rätt gifte sig hon och Olle 1978-9. Hon fick aldrig själv bli mamma. V...

 

Här blev jag avbruten i mitt tumknapprande på telefonen. En annan resenär – kvinna från Taiwan – bad mig om hjälp att ringa ett svenskt telefonsamtal. Sedan samtalade vi nästan ända fram till Umeå.

Väl där fann jag mitt hotell och nattviloplats. Nu är det torsdag förmiddag och om en timme kommer kusiner från Skellefteå för att plocka upp mig.

Jag fortsätter om Ragnhild.

 

...i syskonbarn blev hennes barn. Gott öga till oss alla. Och till våra respektive och våra barn. Till och med våra barnbarn.

Hon höll reda på födelsedagar, förmedlade händelse- och sjukdomsnyheter och var släktens sambandscentral.

 

Klockan ett blir det begravning. Mina kusiner har bett mig vara officiant. Jag fick det förtroendet också när deras föräldrar begravdes.* Helt OK.

 

Min moster blev 88 år. Det är mer vemodigt än knipande sorg. Tomt - typ. En förebedjare på jorden har avslutat sitt uppdrag. Eller flyttat det. Ingen tror väl att hon till förmån för oss andra lägger av att tjata på Jesus bara för att hon får Honom inom räckhåll.

 

Nu är det fredag närjag fortsätter att skriva lite på detta inlägg – hemma. Och kan bildsätta det.

 

Det var alltså begravning igår. Fler än vi trodde mötte upp vilket var kul – i den mån en begravning är kul. Jag liftade alltså med kusiner från Umeå till Arnäs. Inte i tid till begravningen men väl till minnesstunden anslöt yngre av döttrarna som är lilla Lisas manna, bjuden till ett dop i Älvsbyn nu på söndag. Pappan var tvungen att vara hemma och jobba så lilla Lisas mamma valde uppresedag från Järvsö den dag lilla Lisas morfar – det är jag – var i trakterna runt Övik. Tillsammans åkte vi hem efter begravningen.

 

När min moster fyllde 80 bjöd hon sina syskonbarn med respektive på kalas i Skellefteå. Och naturligtvis poserade hon för avbildning mitt i karlahögen. Klicka på bilden blir den större.

 

Egentligen är vi sju kusiner men de två äldsta bor i södra Sverige och kunde inte ansluta vare sig igår eller på 80-årskalaset. Två brödrapar i Skellefteå och jag finns på bilden. Från vänster är vi Ainas söner Martin och Krister Johansson, jubilaren själv, jag som är son till Ingegerd, Thorfrids två yngsta Mats och Thommy Östlund. De två sydboende Thorfrods-pojkarna Per-Olof och Jan-Erik var som sagt inte med. Jag är yngst. Mats, som var krasslig och inte kunde vara med på begravningen, är hela 48 timmar äldre.

 

Nu har alltså Ragnhild som den sista i sin generation flyttat vidare. R.I.P. 

 


*  Lite "släktpräst" alltså för den sidan av klanen. Vid begravningen av Ragnhilds make Olle agerade dock den lokala prästen. Hon fanns på orten och hade en relation till min moster och det tycker också jag var "en bättre lösning".


mycket folk i farten

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 2. Jag valde dock mycket folk i farten enär det var ingångstanken i den förkunnelse jag stod för i Älvsby kyrka om söndagen kl 11 och sedan, efter en Dopgudstjänst kl 13, i vissa delar på äldreboendet Fluxen. Ca 75 personer firade gudstjänsten i kyrkan, 15 på Fluxen.

 

 

Mitt manus innehöll ungefär detta:

 

PREDIKAN Lukasevangeliet kapitel 2 verserna 22-40

1 årg Evangelium på Kyndelsmässodagen. Älvsby kyrka och Fluxen 2018. Psalmer: 37, körsång i stället för Gradualpsalm, 231, 259. Gospelprojektet” deltar i kyrkan

 

Beredelse:

 

I en av dagens texter – 1 Johannes brev 1:7 – står: Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

 

Om vi är med Gud, hos Gud leder det till att vi är hos varandra och andra – är i Ljuset.

Om vi avstår Gud, varandra och andra leder det till och tyder på att vi är i Mörkret.

Johannes tänker så. Ljus-Mörker, Vitt-Svart, Liv-Död. Kategorisk.

 

Vad präglar ljuset, är själva skenet? ...blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. Alltså Förlåtelsen!

 

Förlåtelsen flyttar från Mörker till Ljus, från o-Gud till Gud. Därför är just  Förlåtelsen det glada budskapet, på grekiska Ευανγγείον, på engelska Gospel. Och där börjar vi -med att bekänna Mörkret och få förlåtelse. Vi ber.

 

Textläsning: Lukasevangeliet kapitel 2 verserna 22-40

 

Mycket folk i farten

Det var Josef och Maria – ”Julens folk”.

Därför är det idag sista dagen Julen 2017 – 40 dagar efter födelsen. Ljusdagen. Kyndelsmässodagen. Candel, kandelaber.

Där var De två gamla – ”Väntans folk”

Och Centralpersonen – Jesus.

 

1. Först: De två gamla – ”Väntans folk”

 

Han, Symeon: Väntat på att Gud skulle ingripa för sitt folk, för sin värld.

Hon, Hanna: Nu 84, änka sedan hon var under 25, kanske i 60 år. Valt att inte gifta om sig utan vigt sitt liv till att vänta. Nunna – typ.

Kören sjöng Hold on! och Pray on! Det hade präglat deras liv

Deras väntan var – detta är viktigt – aktiv.

 

De söker. De söker sig till där Gud och Guds-löften koncentrerar sig. Till templet. De söker sig dit. De leds dit. Av Anden, av Gud.

Så är det Alltid när människor söker och leds. Det sammanfaller. Det är till och med så att när människor söker Gud är det en följd av att Gud söker dem, vill leda.

 

En del säger Jag är en sökare och menar det.

Andra säger samma sak men mer som en ursäkt för att inte gå in i saken på allvar. Deras Jag är en sökare betyder i praktiken mer Jag är en sittare. Och den som sitter – bildligt talat – blir ju inte ledd någonstans.

Men den som söker – och det är som sagt en följd av att han eller hon är sökt – och rör på sig i tanken, vanor, handlingar blir förd av Gud till där Gud och Guds-löften koncentrerar sig.

 

För Symeon och Hanna var det templet, bönen, berättelserna, de dåtida offren som underhöll folkets och individernas relation med Gud (och som Josef och Maria nu skulle genomföra). Där väntade de på folkets Befriare, på De goda Nyheterna.

 

Hur väntar du? Vi? Som sökare? Som aktiva sökare? Som sittare? Det är en fråga för idag.

 

2. Då kommer ungdomarna. Josef och Maria – ”Julens folk”.

Tonårsmamman och hennes make – ung eller äldre. Med babyn.

 

Symeon fattar! Liksom Hanna.

 

Inte att föräldrarna är grejen. Men barnet. Det avgörande barnet. Svaret på Guds löften. Befriaren från Gud. Eller mer traditionellt religiöst sagt: Världens frälsare.

 

Världens Frälsare är allas Frälsare.

 

Hela världens! Därför är det amerikansk musik i gudstjänsten. Musik som kommer från slavar som förts dit från Afrika – stolan jag har på mig idag är från Ghana. Amerika, Afrika, i Sverige. Världens Frälsare.

 

Din också Maria! säger Symeon. Till och med du som mött ängel och varit gravid med Guds Son behöver söka-vänta-ledas och ta ställning.

Inte ens Maria – Josef tilltalas inte – får en gräddfil. Det är tänkvärt.

 

Alla är intänkta. Alla är inbjudna. Alla är erbjudna. Alla har fått invitation from Calvary, inbjudan från Golgota som kören sjöng. Och Alla är var och en.

Alla blir betrodda att välja – nya val och gång på gång.

Det är en frihet – att få ledas, kunna vara aktiva.

Det är ett ansvar – att inte bli en sittare.

 

3. Jesus är Centralpersonen – naturligtvis.

 

Jag är världens ljus sa han som vuxen.

Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus fortsatte han. Inte nödvändigtvis ett ljust liv. Men Livets ljus.

 

Symeons ord – som har blivit daglig aftonbön i den kristna Kyrkans regelbundna böneliv, det som kallas Tidegärden – berättar vem Jesus är:

  • Frälsningen för alla – befrielse från skuld, död, dom och helvete.
  • Ljus för hedningarna – Bibelns beteckning för alla icke-judar.
  • Härlighet –  Gudsgemenskap – för judarna, förberedelsens folk.

Detta – Frälsning, Ljus, Härlighet – är inte uppdelande och separata saker. Det är samma sak sagt tre gånger. De är de goda beskeden. Evangelium. Det är The Gospel.

 

Summa: Symeon och Hanna leddes alltså av Gud dit där Gud och Guds-löften var koncentrerade – templet. Där mötte de Honom som ÄR Gud och Guds-löften koncentrerade. De fann det det sökte.

 

Var finns Gud och Guds-löften koncentrerade idag? I Jesus – naturligtvis.

Var finns Jesus idag? Överallt – naturligtvis. Och speciellt – naturligtvis.

För att göra vårt sökande enkelt ger Gud Led-stänger att hålla i – typ.

  • Ordet – samlat i Bibeln.
  • Dopet – som förenar oss med Jesus.
  • Bordet – Mässan där Jesus kommer ännu närmare än för Symeon. Han fick bara hålla Jesus i famnen, vi får ta in Honom i oss själva. Mun-vägen. Men av någon anledning inte idag.
  • Bönen – egen och gemensam.
  • Gemenskap/tjänst till nytta för Gud och andra.

Där ges Världens ljus chansen att lysa starkast. Och tända oss som ljus i världen.


glitter och glamour

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 1. Jag valde dock glitter och glamour enär det var temat för en fest jag och primärhustrun var bjudna till om lördagskvällen.

 

Vi blir inte bjudna på fest ofta – utanför våra egna barns och barnbarns födelsedagspartyn. Vi bjuder inte på kalas i nämnvärd omfattning utanför den kretsen så det jämnar ut sig. Men nu var vi likväl bjudna.

 

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat fyller 50 längre fram i vår. Huruvida hon är helt extatiskt lycklig över den saken skall hållas osagt men det är i alla fall ett faktum. Hennes man fyllde 50 i höstas. Det betyder:

 

100-årskalas! Med temat glitter och glamour.

Som vi var bjudna till.

 

Alla som känner mig vet att jag inte i nämnvärd omfattning är glittrande eller glamorös. Det har som aldrig varit min fluga. Men det fick det då bli. En fluga, alltså. För 45 spänn. Inte ens en 50-öring per år de fyllde. Så var det kravet uppfyllt.

 

Jag skulle vara toastmaster tillsammans med den maskerade betydligt betydligt mer glamorösa kvinnan som syns på bilden – som i övrigt också visar den ena jubilaren. Vi skulle hålla ordning på de ca 40 gästerna, fördela talare, sångare, kåsörer, gratulanter. Samt hålla en tidsplan.

 

Det var inte svårt. Folk var glada. Både de ur kyrkoherdens yrkesmässiga kontaktnät och de ur kapten Bergmans troppar. Han är officer. Det fanns en del andra – inte minst en massa respektive men också andra vänner – som inte direkt tillhörde dessa två världar Kyrkan och Försvaret.

 

Kalaset hölls i en mäss på A-någonting i Boden. Siffran har ramlat ur minnet. För länge sedan när jag i närheten lumpade på I19 hette det ställe vi nu var på S3 – där faktiskt min pappa gjorde sin lump en gång i tidernas morgon. Kapten Bergman hör till detta A-någonting vilket jag gissar var ett villkor för tillträde till mässen.

 

Försvaret är ett traditionsbärande sammanhang. Liksom Kyrkan. Så till exempel fanns på övervåningen porträtt av en massa tidigare förbandschefer. Många! I kyrkan är det på samma vis. Kyrkoherdar blir efter de slutat ”hängda i sakristian”. Inte bokstavligen – även om det en och annan gång kanske varit befogat – utan det handlar det också där om porträtt. Fotografier mest, inte målningar.

 

Jag gick runt och tittade. Lite småfascinerad. Tog som lite av ett återfall. Jag tillhör ju de årsklasser av svenska män fått viss militär inblick. För mig var det 1975-76 med 10 månaders blod svett och bårar och sedan ett par repmöten.*

 

Men det är lite skillnad på dem som är hängda i sakristian och de som dinglar på mässen. Kyrkoherdar ser oftast både seriösa och allvarliga ut men verkar vara glada galenpannor jämfört med utse utseendet hos skaran av Kronans bistra blickande befäl.

 

Sedan visade kalaset att officerare av idag ingalunda är de hela vägen upp tillknäppta typer som porträtten yrkeskåren. Tvärtom. Kyrksidan är ju – och det vet jag ju sedan förr – inte heller alltid så seriös och allvarlig som många fördomsfulla ofta tror. Människor i reella livet är något annat än porträtt och mediala schabloner.

 

Jag höll ett litet tal om 1967 och 1968, de år kalasisterna såg dagens ljus. Jag tog hjälp av Wikipedia för att få en lista över händelser. Inte då filmer, musik, idrott och andra särintressen utan mer allmänhistoria och lite kuriosa.

 

Listorna blir långa och publiceras inte här.

De är intressanta och känns lite otäcka.

 

1967 tog en militärjunta makten i Grekland, Sverige vann för första gången herrdubbeln i VM i bordtennis, Biafra förklarade sig självständigt från Nigeria och Sexdagarskriget ägde rum mellan Israel-och Egypten-Jordanien-Syrien – har effekt än idag. Det var svåra raskravaller USA. Sverige införde högertrafik och Disneyfilmen Djungelboken hade världspremiär. Världens första hjärttransplantation gjordes på ett sjukhus i Kapstaden och Julia Roberts föddes.

 

1968 började med FNL:s och Nordvietnams Têt-offensiv som inte vände själva kriget men väl den amerikanska hemmaopinionen. Sveriges utbildningsminister Olof Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör mot USA:s bombkrig vilket fick USA att ta hem sin Sverige-ambassadör. Martin Luther King blev ihjälskjuten liksom Robert Kennedy. Tjeckoslovakiens nya regering och kommunistpartiets ledare Alexander Dubcek lovade demokratiseringar vilket medförde att Warszawapaktens styrkor invaderade. Paris-studenterna revolterade och revolterna spred sig. Kyrkornas världsråd höll generalförsamling i Uppsala och Postnummersystemet infördes. Det var Olympiska spel i Grenoble och Mexico City. Sveriges första pizzeria öppnades och ”Alternativt julfirande” såg dagen ljus. Kvinnoorganisationen Grupp 8 bildades. Den franska politikern Marine Le Pen är årsbarn med min kyrkoherde – say no more.

 

Vad var det för otäckt med det där?

Det är ju intressanta händelser rent historiskt? Som fått effekter och följder.

 

Det otäcka är att jag minns det!

 

Och om jag minns det som hände för 50 år sedan – hur ung är jag då nu?

Man är på ett kalas för några man känner sig jämnårig med och minns aktivt de år de föddes – hur mycket glitter och glamour ligger i det?

 


* Jag skrev inte fel där! Det skall vara bårar. Jag lumpade som kompanisjukvårdare för vad som åtminstone då kallades Norrlandsskyttekompani. Där och då var det bårar. Också blod både i utbildning och praktik.


klippt spagetti

Jag vet!

Rubriken är korkad!

Men alluderar i alla fall till förrförra inlägget.

Spagat – spagetti.

 

Jag avbröt då mitt skriveri dels för att det hade blivit långt nog, dels för att saken både berör, upprör och stundom nedgör mig – alltså hur det under den tid jag kan överblicka gått så illa.

 

I kommentarsfältet här på bloggen kom inget – som vanligt. På Facebook, där jag alltid ger en länk till ett nypublicerat blogginlägg, kom följande från personer jag mycket väl vet vilka de är men här låtit initialer ersätta namnen:*

 

NS – boende och aktiv i Älvsby församling: Kan det vara för att man övergivit den första kärleken? Eller ännu värre – hemska tanke – missat den?

Jag svarade: Kommer att beröra saken vidare i nästa eller nästnästa blogginlägg. Och jag är rädd för att det ligger en hel del i din frågefundering.

EH – ungdomskamrat från Luleå, boende söderut ”någonstans i Sverige”: Jag tror att svaret är att saltet (Svenska kyrkan) mist sin sälta. De förändrade relationerna för 20 år sedan har bara cementerat Kungl. Religions-, traditions- och salighetsverket. Kyrkan kom inte en mm närmare självständighet.

 

När man är ung är man entusiastisk – ofta. Att titta tillbaka på sin ungdomstid att att glo i livets backspegel på en tid av större kontraster,skarpare kanter och mer svart-vitt. Definitivt är det så.

Saker har slipats av. Tur är det. Dessutom helt naturligt på någon sorts individuell nivå. Man kan se tillbaka och le lite överseende över vild naivitet och man kan legitimera sin senare håglöshet med Då var vi unga och galna.

 

Men, noble Bloggläsius, avslipning är en sak, avtrubbning en annan.

 

Jag har snart varit präst i 40 år. Under mer än halva den tiden hade jag uppdrag knutna till stiftet men framför allt till kyrklig ut-och fortbildning. I de sammanhangen har jag hört präster som har ungdomsrörelserna att tacka för att det blivit vad de blev liksom blivande präster säga dumheter som Jag känner mig inte bekväm med ungdomar så jag vill inte jobba med KU. Eller Konfirmander tycker jag är i en jobbig ålder så de undviker jag. Kvällar och läger funkar inte för mig! har också yttrats

 

Bekväm. Vill.

Vad är det för svammel?

När var det sagt att det skulle vara bekvämt att verka som präst?

Eller att det skulle betyda att man kunde undvika det man inte vill?

 

Jag tror båda kommentatörerna på FB tangerade sanningen.

Den första antyder det allvarligaste – avtrubbningen, bristen på – nu kommer ett gammalt ord – själavinnarsinne. Sannolikt har det att göra med det som kallas Frälsningen hamnat i bakvattnet – i alla fall andras. Det är varje prästs och därför också mitt ansvar att rannsaka sig på den punkten och återvända till den första kärleken.

Strukturfrågor och annat övergripande som den andra kommentaren nämner kan nog spela en viss roll men ska inte överbetonas. Ingen nomineringsgrupp har ju aktivt hindrat engagemang med och för unga människor. Man har hindrat vissa att engagera sig – det är sant – men man har inte lagt sådana hinder i vägen att den som bestämt sig för att vilja det obekväma inte kunnat trampa ner eller runda hindren. Att sedan politikerna på det stora hela taget inte gjort tillräckligt för att bana väg för evangelisation och utåtriktat pastoralt arbete är en annan sak.

 

Det ska göra ont att spela hockey! sa en gammal kommentatorsprofil på den tiden det bara fanns svartvit TV med olika nyanser av grått.

Det ska göra ont att vara präst! blir min variant. Har man inte i kontakt med ungdomar och konfirmander fått sabbad nattvila, en spräckt tand eller ett revben knäckt har man inte tagit i ordentligt. Sådetså!

 


*  Det handlar inte om censur – naturligtvis! De stod ju med sina namn på FB så det är ju i alla fall frågan om offentliga signerade åsiktsyttringar.


2018-01-27

 

 

Den 27 januari är ingen datum man firar. Men det är ett datum man ska ge akt på och hålla viktigt. Därför är det med en lätt skammens rodnad jag konstaterar att jag de två senaste åren försummat den. Jag har här på denna min anspråkslösa blogg underlåtit att nämna Förintelsens minnesdag. Pinsamt. Jag ber om ursäkt.

 

Antisemitism – orsaken bakom Förintelsen – är en sammansatt historia. Hos en del är den grov, plump, högljudd och våldsam. Hos andra något lågmält och finstil. Hos många något omedvetet och okunnigt. Att i sin helhet bena upp saken i alla dess beståndsdelar varken kan eller kommer jag att göra utan nöjer mig denna förmiddag med att återpublicera vad jag skrev 2015:

 

Varför? Varför idag? Varför över huvud taget?

 

Den 27 jan 1945 befriades Auschwitz av Röda armén. Det var varken det första eller sista av de koncentrations- och förintelseläger som de allierade på olika fronter fann den våren, alla fyllda av samma fasansfulla lidande. Men just Auschwitz-befrielsen fick ge det datum då förintelsens offer speciellt hedras.

 

Att över huvud taget minnas saken är mycket viktigt.

 

Någon har sagt ungefär: Om man inte vill minnas historien kommer man att få uppleva den igen. Förintelsen är historiens största folkmord i betydelsen den största industriellt organiserade massutrotningen av människor utifrån den perverterad idén att några människor skulle ha större värde och större rättigheter till livsrum än andra.13 miljoner offer är värda respekt.

 

Att det var 70 år sedan kan tyckas länge men rasism, folkmord, fördrivningar, utrensningar, övermänniskotankar, herrefolksmentaliteter – sådant som nazismen var det mest extrema exemplet på – är inte alls utdöda. Efterkrigshistorien ger flera exempel. Också samtiden vi nu lever i bjuder på exempel  – antisemitism, kolonialism, militant islamism men också islamofobi, diskriminering av romer osv. Till sin graden och omfattning motsvarar det inte Förintelsen och nazismen men till sin art finns attityderna kvar, många gånger ganska omedvetet.

 

Just därför skall man minnas. För att känna igen. Och stå emot.

 

Bilden är ett skärmklipp från bildsorteringen i min egen PowerPoint-presentation om Förintelsen, också manus till ett föredrag jag hållit många gånger. I år var det en som nu är lärare vid Älvsby folkhögskola som höll ett föredrag i ämnet i Älvsby församlingsgård.


spagat i hjärnan!

Hur kunde det som var så bra bli så dåligt?

 

Den tanken gnager i mig.

Far fram och tillbaka i huvudet. Särskilt när jag jämför vad som skrivs i en speciell Facebook-grupp med vad som står i förra veckans och denna veckas nummer av Kyrkans Tidning – den som många kallar Torsdagsdepressionen.

 

Först Facebookgruppen Vi som var med i Kyrkans Ungdom. Bilden är därifrån och avsikten med gruppen är:

 

Det här är en nostalgigrupp för dig som var med i Kyrkans Ungdom. 2018 fyller Svenska Kyrkans Unga 25 år. I och med detta vill vi hemskt gärna starta en grupp där vi samlas och myser i minnen och nostalgi från vår historia. Dela gärna med dig av dina bästa minnen! Bjud in alla du känner från KU-tiden. (…).

Avsändare: Svenska Kyrkans Ungas Facebook-sida. Som ett initiativ i och med Svenska Kyrkans Ungas 25-årsjubileum.

 

Jag har inte analyserat allt.

Det haglar in bilder, notiser, roliga minnen från Riksmöten, Lokalföreningar, Stiftsarrangemang. Inte bara från nu och 25 år tillbaka i tiden då Svenska Kyrkans Unga bildades. Riktigt gamla minnen finns också. Minns jag rätt var det för 25 år sedan mer frågan om en nyomstarts av Riksförbundet Kyrkans Ungdom RKU som funnits innan men kanske tynat. Dessutom hade under min gymnasietid Kyrkliga Gymnasistförbundet KGF funnits – slogs vad det led samman med (och dog i famnen på?) RKU.

 

Jag har som sagt inte analyserat allt. Gruppen har ju över 1800 medlemmar. Därför är jag lite osäker på om det var i början av den gruppens existens eller om det var en samtalstråd i en annan Facebookgrupp – Prästkollegor – som någon tog upp ungefär följande fråga: Vi alla som varmed i kyrkliga ungdomssammanhang – vad blev det av oss?

 

Många tolkade frågan yrkesmässigt och yrkesmässiga svar haglade! Förtroendevalda, pedagoger, kamrerer, körsångare, präster, pedagoger, osv.

En del svarade ungefär Det var en kul tid då. Jag firar gudstjänst men arbetar med annat. I något fall finns till och med Jag har lämnat kyrkan – tack och lov!

Det dominerande intrycket var hur som helst att många som yttrat sig – som naturligtvis inte är alla som var med – via ungdomsrörelsen rekryterats till olika uppdrag i kyrkan.

 

Då skriver Kyrkans Tidning för andra veckan i rad om Rekryteringskris vad gäller musiker, diakoner, pedagoger och präster. De som kommer in motsvarar inte på långa vägar de väntande pensionsavgångarna – varav jag är en.

 

Jag få spagat i hjärnan!

 

Om så många så ofta upplevt så mycket som var så bra – varför har inte facklan burits vidare?

Varför har många präster – jag fokuserar på den kåren – som blev vad de blev just på grund av ungdomsverksamhet inte själva med vilja, kraft och blod funnits bland ungdomar i de församlingar där de har tjänst? Eller åtminstone längtat efter det och försökt intill gränsen för att spy av utmattning?

Vad hände? Eller: Vad hände inte?

 

Det är ju inte första gången jag funderar över detta. För inte så länge sedan, 3 december förra året, ordade jag i saken i inlägget rekryteringskris – klicka här. Där och då kom en enda kommentar – och jag vet att fler än han läser min blogg. Kommentaren berörde den principiellt viktiga men kvantitativt faktiskt ganska marginella effekt som följt av att kyrkan bestämt sig för att rata folk av visst teologiskt konservativt snitt.

 

Må vara hur det vill med det!

Jag hävdar att rekryteringskrisen är mycket djupare än än till exempel ämbetsteologi eller frågan om så kallat inklusivt språk eller tacojesus eller nåt annat tämligen perifert som det medialt verkar som om kyrkan så gärna pysslar med. Rekryteringskrisen är ett symptom, inte själva sjukan. Som värk förhåller sig till diskbråck – typ. Käcka rekryteringssatsningar funkar som då Alvedon – bedövar symptomen men lagar inte diskarna. För det behövs annat. Inte minst att man utreder hur skadorna uppkommit.

 

Nu är jag upprörd!

Bäst jag inte skriver mer! I alla fall nu!


1 årg 3 e 13dag

Muntligt och skriftligt är inte samma sak!

 

Det märker jag när jag, noble Bloggläsius, då och då för att publicera vissa saker här lätt bearbetar mina ordbehandlingsprogramskrivna förkunnelsefusklappar. Texten blir, tycker jag, tråkigare än det munliga. Men jag skall ärligt erkänna att jag här kan ha fel. Det kanske är trist och snustorrt också i det muntliga. Jag kan inte bedöma det – naturligtvis.

 

Vara hur det vara vill med allt sådant! Inför förkunnelsen igår lät jag pennan vila. Mitt manus skrevs i datorn och kan därför i lätt bearbetad form underställas alla bloggläsares kritiska bedömning. De psalmer som sjöngs var 219, 253, 40 och 893. 50 personer firade gudstjänst och var fjärde av dessa var en konfirmand.

 

SKATTEN {Sången utgick men vi bad för alla barn. I övrigt se nedan

 

BEREDELSE

 

I en av dagens Bibelavsnitt talas om Rättfärdighet. (Rom 1:17).

Det är en viktig sak. Att allt är sant, rättvist, helt, gott. Gud är rättfärdig.

Och vi ska vara rättfärdiga. Är vi inte det  är vi orättfärdiga, inte i samklang med Gud.

 

Det står då ...rattfärdighet från Gud.

Från, inte inför Gud. Inte något vi ger till Gud utan Gud ger till oss.

Gud ger oss den rättfärdighet Gud önskar och som vi saknar.

Det är det som kallas Evangelium – Syndernas förlåtelse för vår orättfärdighet.

 

Gud ger oss rättfärdigheten. Det gör att vi med glatt humör kan bekänna våra orättfärdigheter och be om förlåtelse. Som Gud/Jesus lovat. Det har vi hans ord på!

 

PREDIKAN

 

Textläsning: Matteusevangeliet 8:5-13

 

[Allra först en ”skattig” vinkel – vad jag tänkt ta upp med barnen om de suttit vid ”Barnbordet. Inga barn var där denna dag, endast ett i bänken med sin mamma. Visade i alla fall en bild av en höna och ett ägg samt sporde vilket av dessa som var först. Efter en stunds åsiktsutrop och diskussion – flera röster hördes – fortsatte jag med detta:]

 

Tro gör man i kyrkan” sägs ibland slarvigt och nedsättande. Annars vet man – tror man.

 

Klart att TRO är viktigt. Självklart att säga i kyrkan. TRO är den kristna Kyrkans uppgift

 

Att sprida TRO. ”Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”står det i Svenska kyrkans stadgar.

TRO handlar om både ATT tro, alltså hur det är att tro, att lita på.

TRO handlar om VAD vi tror på, inte bara tillit, känsla.

 

Jesus skapar tro är dagens tema.

Bibelavsnittet jag läste ger ett exempel på hur det gick till – och går till.

 

1a: Jesus är där – först.

 

När Jesus gick in i Kafarnaum började avsnittet. Med Jesus på plats.

Mannen måste ha hört om det. Och tidigare hört något om Jesus. Annars hade han ju inte kommit till Jesus med sitt problem.

Mannen agerar, gör något, därför att Jesus är där.

Och de steg han tar är steg i någon slags TRO.

 

1b: Så är det alltid!

 

Det är kring Jesus på plats han skapar tro! Men ibland tänker folk annorlunda.

Om jag tror mycket kommer Jesus till mig – typ. Men inte annars.

Om vi ber kommer Jesus till oss – men inte annars.

Om vi tror att Nattvarden är Jesus kropp och blod blir det så – men inte annars.

 

Jag vet inte om ni vet det men det fanns ett barnprogram som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Och i det brukade sägas vad jag nu säger: Fel! Fel! Fel! Det är inte så!

 

Jesus kan väl inte komma närmare oss för att vi ber – han har ju redan lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut.

Brödet i Nattvarden kan ju inte bli Jesus kropp för att vi tror det. Det ÄR Jesus kropp för att han sagt det. Det får vi TRO.

TRO – din tro – är inte en prestation från din sida för att dra Gud till dig.

TRO – din tro – bygger på det faktum att Gud är här, att Jesus är här – först.

Och skapar tro. Kanske en trevande uppsökande tro – som han hade, han som kom till Jesus för att få hjälp.

 

2a: Mannen talar om hur han har det:

 

Herre, min tjänare.... Inget mer. Och Jesus svarar:

Skall då jag komma...? Ungefär: Tala ur skägget! Precisera dig!

 

Det kan verka vara lite halvdistans det Jesus gör.

Men mannen lägger ut texten – redogör för vad han tror om Jesus. Så till den milda grad att till och med Jesus blir förvånad.

 

2b: Detta är något speciellt. Och aktuellt:

 

Jesus skapar TRO inte främst genom att bara direkt göra som vi önskar och låta det bli som vi tycker och tror det ska bli. Ibland är det så – både i Bibelns berättelser och senare mänskliga erfarenheter. Men många gånger krånglar han, verkar göra motstånd. I alla fall i perioder.

 

Det gör han för att träna oss. Det är ju träning som ger styrka. Och teknik. Och kondition. Och erfarenhet. Så är det med våra kroppar och så är det också med vår TRO.

 

Så: Om det verkar som om Jesus protesterar, gömmer sig, krånglar – pressa honom!

Som mannen gjorde. Jesus gick ju inte. Går inte. Stå därför kvar och lita på att Jesus är där som han lovat.

skapar och övar Jesus din TRO, tränar dina tillits-muskler.

 

3: Var Jesus nu är – först. Och skapar tro hos oss.

 

Var är Jesus? Jag är redan sagt: Jag är med eralla dagar...”

 

Med er – Det  är PÅ er sida. Mot lidande, ondska, skam, skuld, död, ensamhet, sorg osv.

Han föddes ju som vi, levde som vi, dog som vi. Inte bara för sig själv utan för oss, mig, dig.

Det är något att TRO på.

 

Med er – Det  är VID er sida. Efter sin uppståndelse alltid och överallt i största allmänhet.

Och i sitt Ord och sina Löften.

Och i Nattvarden strax – där han sagt att han är.

 

Som vi får gå till – likt mannen i Kafarnaum som i TRO gick till Jesus som redan var på plats.


israelhatare & antisemit?

Bloggar du?? Det är ju bara SÅ 90-tal! fick jag höra för något år sedan från någon jag inte kommer ihåg vem. Det är säkert sant. På 1990-talet kom bloggar och sent omsider – 2005 – anslöt jag mig till den hobbyn. Internet och sociala medier har utvecklats och förändrats flera varv sedan dess men det har jag ställt mig ganska kall inför. Har förblivit bloggare blott och allenast.

 

Jag har alltså bloggat länge och då uppkommer en klyvning av både verklighet och känsla.

Detta har jag ju skrivit om förr. Det blir ju ingen nyhet. Resultat: Oskrivet inlägg.

Just så har det nog varit vad gäller bloggade åsikter och tankar kring situationen Israel-Palestina. För en del år sedan blev det ett och annat inlägg i den saken. Andra storpolitiska ting – inte minst Syrien, Trump och Korea – har förpassat ockupationen ut i nyhets-marginalerna.

 

Men då och då poppar det till.

Trumps beslut att stödja Israels annektering av ockuperat område är en poppning. Internationellt och med hänsyn till folkrätten naturligtvis inte alls poppulärt. Men riktigt poppande och peppande för en del kristsionistiska kommentarskrivare jag snubblar över på Facebook. Och Lars Adaktusson & Co.

 

Då och då – nu mer sällan än förr – tittar jag via nätet i den israeliska tidningen Haaretz. Jag har då och då – nu mer sällan än förr – översatt och här på min blogg publicerat en del artiklar och debattinlägg därifrån. Kristsionister och andra okritiska Israelkramare brukar då hävda att Haaretz är en liten tidning som inte speglar folkflertalet i Israel och därför kan avfärdas.

En skribent i Haaretz som jag verkligen gillar är Gideon Levi. Palestinafiender av olika slag både i Israel och Sverige diagnostiserar honom som en vänstermarginaliserad särling ingen håller med och som därför kan avfärdas.

 

Den sortens argumentation är skitdålig. Att någon eller några tycker en sak men fler tycker annorlunda har ju inget att göra med vad som är sant, hur en sak verkligen är. Majoriteter får sin vilja igenom men det är inte säkert att det för den skull är rätt, sant och tillbörligt. Lika lite som att den som är stark alltid skulle ha rätt.

 

Idag, den 19 januari 2018 har Gideon Levi skrivit en artikel som på engelska kan läsas här. Den är bra, innehåller fakta och reflexion, kritik och värdering. Skulle jag ha skrivit den skulle en del rycka ut med blåljus på taket och skrika att jag var israelhatare och antisemit. Därför skriver jag inte. Jag nöjer mig med att låta Google råöversätta artikeln och sedan putsa svenskan en del. Israelen och juden Gideon Levi kan ju knappast med någon sorts intelligent argumentation kallas israelhatare och antisemit. Här kommer hans artikel.

 

Abbas har rätt. Varför fortsätter Israel säga att han har fel?

Abbas talar sanning. Israels kommentarer mot honom handlar inte om verkligheten – de är bara nationalistisk morrande.

 

Den käcka kören skriker igen: Mahmoud Abbas. Du måste se svaren på hans tal för att förstå varför Israel talar med en fruktansvärd enhetlig röst, i vilken utsträckning det inte länge är vänster eller höger, inga verkliga argument och ingen ideologisk pluralism – bara blint, dövande nationalistisk morrande.

Från Nadav Eyal ("ett knäppt, avskyvärdt tal") till Ben Dror Yemini ("förvirrande ideologi"), tävlade alla om vem som ska attackera Abbas mest. Ingen mötte vad han egentligen sa. Visst! Han svor över Donald Trump, mästaren i raffinerad retorik, "må ditt hus bli rivet", och israeler med sina känsliga öron blev Oj så upprörda. Och han sa ”kolonialism” och israeler med sitt självskadebeteende skrek: "antisemitism". Ingen sa vad som var fel i hans tal och vad som var antisemitiskt. Kanske med undantag för "den holländska flottan som förde judar hit", talade Abbas sanning. Och det är svårt att svälja. Så Israel valde att skrika – som alltid när man inte har några svar.

Abbas sa att Osloavtalet var förbi. Faktum – vad är kvar av det ungefär 20 år efter att det slutliga avtalet skulle skrivits under? Israel gjorde allt för att sabotera det. Varje soldat som invaderar Område A varje natt och alla fångar som är kvar i fängelse sedan före Osloavtalet är ett brott mot det.

Den nuvarande regeringen och dess anhängare protesterade mot Oslo och blir nu förolämpade när Abbas säger att det är förbi? Abbas berättar ju sanningen.

"Vi kommer inte längre acceptera amerikanskt understöd" sa Abbas. Har han något val? Vad ska han göra? Böja huvudet inför rundpallarna? Knäböja för en president som ignorerar ockupationen?

Sa han inte sanningen när han protesterade mot Trumps förfalskade argument att palestinierna omintetgjort förhandlingarna? En supermakt som straffar den ockuperade istället för ockupanten – det är oförklarligt. I stället för att sluta finansiera och beväpna ockupanten fryser Förenta staterna medel till räddningsorganisation som hjälper den ockuperade partens flyktingar. Det är vansinne. Abbas svarade med återhållsamhet. De amerikanska ambassadörerna Nikki Haley och David Friedman är verkligen ockupantens vänner och fiender till internationell rätt – hur ska de två kufarna annars beskrivas?

Men den största chocken kom när Abbas rörde de ömtåliga israeliska nerverna och klassificerade sionismen som en del av det koloniala projektet. Vad är fel där? När en kolonialmakt på nedåtgående lovar ett land det inte ännu styr till en nation vars majoritet inte lever där och ignorerar den nation som gör det – vad är det om inte kolonialism? När mer än hälften av landet lovas till mindre än en tiondel av dess invånare – vad är det om inte en fruktansvärd orättvisa?

Det är svårt att höra, men det är sanningen! Balfour-deklarationen* kan inte läsas på annat sätt. Och vad är mer lämpligt än att uppmana britterna att be om ursäkt för den och nu ställa sig bredvid palestinierna som under alla år blivit utvisade och omflyttade, med början med Balfour och intill till denna dag?

Att skapa Israel tjänade det imperialistiska Väst. Abbas har rätt. Israel ses som den sista västerländska utposten mot de arabiska vildarna på samma sätt som Sydafrikas apartheidregim av samma väst sågs som den sista utposten mot kommunister och svarta.

Så kom förintelsen och Israel blev en berättigad tillflyktsort – men också det var på palestiniernas bekostnad. Världen borde ha kompenserat dem genom att befria dem från 1967 års ockupation och gett dem lika rättigheter eller en stat. Det var vad Abbas pratade om.

Abbas är långt ifrån den perfekta statsmannen. Han är inte en demokrat. Han är impopulär, kanske korrupt, verkligen patetisk i sitt fasthållande vid den döda tvåstatslösningen. Men han är den mest fredssökande, icke-våldsamma palestinska statsmannen som är tänkbar. Därför är han så farlig för Israel. Därför firade Benjamin Netanyahu hans tal, understödd av den nationella kören. Israel vill att alla ska vara Yahya Sinwar**. Det skulle göra ockupationen ännu lämpligare.

 


Balfour-deklarationen är namnet på det brev som senhösten 1917 skickades från den dåvarande brittiske utrikesministern till Lord Rothschild. Mer om den kan man läsa här och den löd som följer:

 

Utrikesdepartementet 2 november 1917

Käre Lord Rothschild,

Det bereder mig stor glädje, att regeringens vägnar överbringa Eder följande deklaration av medkänsla med de judiska sionisternas strävanden, vilka har blivit underställda och bifallna av kabinettet:

"Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land."

Jag skulle vara tacksam om Ni ville göra denna deklaration veterlig för den Sionistiska federationen.

Eder tillgivne Arthur James Balfour

 

**  Hamasledaren Yahya Sinwar beskrevs i början av förra året på detta sätt i svenska medier:

Den nya ledaren Yahya Sinwar anses tillhöra de mest hårdföra och kompromisslösa inom Hamas och finns på USA:s särskilda svartlista över internationella terrorister.

Yahya Sinwar var med och grundade Hamas militära gren innan han greps av Israel och dömdes till fyra livstidsstraff. Han har sedan suttit i israeliska fängelser i över två decennier.

Att han nu väljs att leda Hamas i Gaza ses som ett bevis för att Hamas militära gren har segrat över den politiska. Sinwar var med och grundade både Hamas militära gren och Hamas militära underrättelsetjänst. Han anses kompromisslös och israeliska bedömare väntar sig nu att Sinwar ska utmana och testa var Israels gränser går.

Texten på Sveriges Radios hemsida fortsätter och kan läsas här.


det verkar bli av!

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

 

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

 

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

 

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

 

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

 

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

 

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

 

Läckert!

 


*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.


100 år sedan

Mitt första storpolitiska minne måste vara vid köksbordet i samband med Kuba-krisen när jag var nio år. Pappa sa: Nu får du vara tyst, Stig! Med barsk röst.

Det var ovanligt. Att tystas ner barskt när vi åt. Vi var en liten familj där barnsnatter väl kunde vara kompatibelt med Dagens Eko på P1 (följt av jag tror något annat program innan Barnens brevlåda med farbror Sven). Men nu var radion mer spännande än jag. Det var udda. I efterhand förstår jag det – världen stod ju på randen av ett kärnvapenkrig.

 

Jag minns det inte själv men jag har fått berättat för mig att jag i tidigt år inför nattinsomning ledsen och gråtande hulkade: Jag vill inte bli ett ugnens barn!

Att jag bara tre år fyllda skulle varit så bibelbildad att jag förskräckts av att Sadrak, Mesak och Abed-Nego kastats i Danielsbokens brinnande ugn (samt missat den storyns happy end) är osannolikt. I stället var det frågan om knattingens första geopolitiska reaktion – om än en feluppfattning av situation för barnen i Ungern 1956.

 

Med tiden och åren har jag naturligtvis snappat upp mer av politiska och militära händelser.

I min egen tid fanns ju Kalla kriget, Algeriet, Sexdagarskriget, Rhodesia, Vietnam (naturligtvis!), Tjeckoslovakien, Öst-Pakistans utbrytning, fler drabbningar i Mellanöstern och mycket mycket mer. Ofta långt borta.

I historisk närtid fanns de två Världskrigen och sedan längre tillbaka allt möjligt lite överallt. Historiska skeenden i dess många olika aspekter är väldigt intressanta – och då inte bara ur deprimerande militär synvinkel även om sånt var mest spännande när jag var på väg att bli vuxen.

 

Givetvis finns hål i den historiska allmänbildningen. Ett sådant är nu i alla fall i någon mening delvis igenfyllt. Det gäller något hyfsat nära i tid och hyfsat nära geografiskt men ändå ganska okänt: Finland för 100 år sedan.

 

Jag har läst de knappt 470 sidorna som forskaren Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg skrivit i boken Finska inbördeskriget (ISBN 978-91-27-15296-0). Massor av saker jag inte visste mycket om vet jag nu lite mer om – även om jag redan glömt en del. Väinö Linnas trilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk har jag naturligtvis läst både en, två och minst tre gånger. Där finns inbördeskriget med främst i andra delen. Men här är det fråga on genre. Linnas böcker är läsvärda romaner med romanens dramarturgi – skiljer sig markant från det man möter i halvtorra fackvetenskapliga verk.

 

Finska inbördeskriget har en massa bilagor, slutnötter och litteraturhänvisningar. De har jag inte läst, bara ögnat. Jag har nöjt mig med – och rekommenderar – huvudframställningen i boken som har följande baksidestext:

 

I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan "röda" och "vita". Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget.

Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig – ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla.

Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkiv skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.


några trådar

Min pappa var näst näst yngst i en syskonskara om 11. Av de 8 som nådde vuxen ålder var han, född 1924, den näst yngste. Sedan några år är hela den syskonskaran borta.

 

Min mamma, född 1925, var näst yngst i en syskonskara om 6 där 5 blev vuxna. I morse ringde en kusin,som till mammas storasyster, och meddelade att vår moster, den yngsta i gänget och lite av en sladd, hade avlidit – den sista i den syskonskaran. Det är tråkigt att hon nu är död men naturligtvis inte traumatiskt. Hon fick ett långt liv – det fattades några år till 90 – och var vital för sina år. Men det är vemodigt. Och hela den generationen är nu borta.*

 

Jag har tagit bort en länk i listan till långt ner till höger. Bloggportalen dagens kyrka har upphört från och med års skiftet. Det är ju ingen idé att länka dit längre.

 

Lånta fjädrar funkar inte!

Att som jag gjorde i förra inlägget med rubrik och kommentar på annans blogg försöka trixa till fler besök på just denna min egen blogg gav inget utfall alls. Man måste tydligen vara intressant av sig själv – och det är ju inte det lättaste.

 

Förra veckan var jag arbetsuppgiftsfri eller hade semester måndag, torsdag, fredag och lördag. Tre dagar med uppgifter alltså.

Av dessa blev tisdag en  hel dag med planering av vårens konfirmander och ungdoms-verksamhet. Jag skall in mer där då komministerkollegan är pappaledig. Förutom ”min egen” kvot i KyrkansUnga-gruppen skall jag ta hans liksom hans undervisningsroll bland konfirmanderna – där jag inte alls varit med under hösten. Alla planer blev klara.

Onsdag mötte arbetslaget hela det nyvalda Kyrkofullmäktige till en informations- och tankebytardag. Viktigt även om det jag har svårt att riktigt falla i extas över sådana sammankomster. På kvällen Veckomässa i Älvsby kyrka.

Söndag – igår – fick jag leda två gudstjänster: Högmässa i Älvsby kyrka och Söndags-gudstjänst i Vidsel.

 

Tisdag, onsdag och söndag denna vecka har jag uppgifter.

I morgon ekumenisk träff på förmiddagen, Bibelstudier kl 14 i en ny dagtidsgrupp samt klockan 18.30 som vanligt. Onsdag kollegium 08.00 följt av förberedelser inför drygt 40 konfirmander som kommer under eftermiddagen och sedan Veckomässa och Kyrkans Unga på kvällen. Långa dagar. Får beteckningen FEK i tidsredovisningen – Förmiddag, Eftermiddag, Kväll. Lördag är en förberedelsedag utan tider att passa. På söndag leder jag Högmässan i Älvsbyn följt av en samling för alla kyrkvärdar (och andra intresserade) fram till 15-tiden.

 

Detta blev inget långt klurigt inlägg med åsikter eller liknande. Jag har några sådana i huvudet men det blir inte denna måndagskväll. Av det ovanskrivna kan nog anas att det inte heller blir imorgon och övermorgon. Nöjer mig med denna lilla uppdatering och avslutar den med att meddela att jag denna vinterdag då kylan frusit ihjäl har åkt skidor en timme i elljusspåret utan att stanna av eller dö.

 


*  Inte riktigt hela. Min yngsta farbror blev änkeman på 1970-talet och kom med tiden att gifta om sig. Hon är kvar men hennes ankomst in i släkten först när alla vi kusiner på den sidan blivit vuxna och 80 mils avstånd gjorde att vi vet om varandra och uppskattar varandra men egentligen inte – tyvärr – känner varandra.


lindahls fula trick

Tidigt i morse kollade jag en och annan blogg jag brukar läsa.* Fann att tobbe lindahl skrivit en text. Det är ju alltid kul. Förstå det rätt. Det han skriver är inte alltid kul men att han skriver är kul. Det han skrivit hittar du här – om du klickar på länken alltså.

 

Jag fann mig denna gång vara omnämnd redan på första raden. Faktiskt med de tre första orden. Djupt hedrad! Som respons och i ett il av tacksamhet fick han vara med redan i rubriken på detta blogginlägg.

Dessutom kallar han mig som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till. Ofantligt smickrande! Är det någonting jag här i jämmerdalen upplever min glädje i så är det att vara lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till.

 

Jag blev så smickrad av tillmälet att jag till och med funderade på att byta namn på min blogg. Inte alla orden men lagom irriterande skulle kunna bli lämpligt.

Jag konsulterade Google translate. På norska blir det bare irriterende, likaså på danska. Engelska, franska, spanska och tyska blir just annoying, juste ennuyeux, solo molesto och einfach nervig. Tyskans sista ord var ju kul! Hollänskan lät också kul med sitt gewoon vervelend liksom isländskans bara pirrandi. Ryskans просто раздражает kan jag inte tyda ljudmässigt men απλά ενοχλητικό på grekiska går bra – gissar att det är modern grekiska och inte den gamla variant man hittar i Nya testamentets olika skrifter. Hebreiskans פשוט מעצבן är nog också modernt och obibliskt. På arabiska blir det مزعج فقط som likt burmesiskans အတန်အသင့်နာကျင်ကျိန်းစပ် inte går att ens läsa ut. Kanske skulle det ändå till sist kunna bli latinets asperioribus verbis mediocriter som blir aktuellt om bloggen byter namn eller jag startar en ny.

 

Varför denna långa onödiga lista?

Ville bara vara lagom irriterande innan jag går vidare.

 

När jag sedan efter lunch ville läsa igenom kompisens text en gång till för att kanske kommentera densamma på dess plats möttes jag av lindahls fula trick.

 

Det stod ju mycket mer nu! Längre text – typ.

En mening inom parentes en bit ner i texten visar att han tog en paus efter ungefär en tredjedel av ordandet. Sedan, efteråt i en andra publicering, kommer han med mer. Det var mer än en lagom irriterande överaskning, snarare ett fult trick.

 

Innehållet, särskilt i tredjedel två och tre, är viktigt.

Vilka sparmotiven bakom stängningen av Björkskatan är vet jag inget om men gissar också på ekonomin. Då kan det handla om direkta lokalkostnader för värme, vatten och avlopp. Eller behov av dyrt underhåll och investeringar. Eller att personal man har knuten till lokalen måste dras in. Eller en kombination av alltsammans.

Hursomhelst är det en trist frontförkortning och i kombination med eventuell tomhet på Kronan betyder det att en stor del av staden läggs för kyrklig fäfot – utifrån sett.

 

Förslaget på något slags offensivt insatskommando tycker jag är intressant. I engelska kyrkan finns många tankar kring A Mission-Shaped Church, Fresh expressions of Church, Church Planting och annat där inte bara anställda – som engelska kyrkan har få av – utan framför allt så kallade lekmän** ges uppdrag, resurser och mandat att vara Kyrka som bryter ny mark.*** Hur som helst är tankarna organisatoriskt offensiva i stället för den neddragningstrend som lätt blir så allenarådande.

 

Mitt fula trick?

Att använda tobbes namn i rubriken så att kanske någon tänker: Vad har den löken nu gjort?

Givetvis har jag i en kommentar på hans blogg meddelat att jag bloggat på min. Han har fler läsare än jag och kanske det fula tricket lurar någon hit.

 


*  Eller var det igår kväll? Nej! Det måste varit i morse. Extrakoll ger vid handen att det jag såg publicerades strax efter 2 i natt!

**  Det finns människor som reagerar näst intill könsskillnadsfobiskt kring ord som kan associeras till något manligt. För att vara bara lagom irriterande för dessa skrev jag så kallade lekmän. Något genusneutralt nyord typ lekhen vore bara löjligt – ungefär som att i Västerås avköna gossebarnet Jesus.

***  Någon gång har jag här på min blogg funderat i dessa saker – skriv in till exempel mission-shaped i rutan till höger så påppar det upp en del. Eller gå till de olika termerna direkt på nätet.


road av det nya

Efter jul tog jag paus i den bok jag just innan börjat läsa. Julklappsboken om ”gamla kungen” trängde sig in liksom en massa annat och en del arbete. Nu har jag i alla fall också läst färdigt boken jag pausade i.

Och säger: Skitintressant!

 

Jag är road – bland andra saker – av att läsa historia. Det blir varken jag eller någon annan dummare av. Men ibland känner jag mig lite dum när saker inte är riktigt som man trodde de var och att fakta och en annan vinkel medför att kunskap och åsikter skruvas om på något sätt. Då känner jag mig lite dum men också rejält uppspelt. Jag blir mycket mer road än oroad när saker vinklas på ett annat sätt än jag är van – inom rimliga gränser naturligtvis.

 

När man skriver svensk historia är ofta Stockholm och Mälardalen både utgångspunkt och centrum. Sådant är man van vid. Östersjöländernas historia i två band skrivna av en engelsman som ser regionen utifrån finns i min bokhylla och ger är en frisk annorlunda vinkel. I hyllan finns också en svensk historia från inlandsisens försvinnande till nutid skriven utifrån Manjärvs, inte Stockholms, horisont. Manjärv är en liten by i Älvsby socken/kommun och därmed presenteras ett förfärligt viktigt nordligt synsätt!

Jag har tidigare kort berättat om bägge böckerna – klicka här och här.

 

Den bok jag nu nästan i sin helhet har läst är Sidenvägarna – En ny världshistoria av den engelske historikern Peter Frankopan.* Jag skev nästan i sin helhet då jag nöjde mig med brödtexten på nästan 580 sidor. De 100 sidorna med slutnoter och litteratur- och källhänvisningar lät jag vara.

 

Sidenvägarna är en sådan där perspektivvridare som inte tecknar historien ur en europeiskt, till och med nordvästeuropeiskt atlantiskt, perspektiv. Navet i framställningen är parallelltrapetsen östra Medelhavet-Centralasien-Kina-Indien. Centrum, inte västra udden av den euroasiatiska landmassan ställs i fokus. Det är lärorikt. Och som redan sagts: Skitintressant!

 

Vill du, noble Bloggläsius, ha en ordentlig mångordig presentation av bokens innehåll kan du klicka här. Nöjer du dig med baksidestexten lyder den som följer.

 

Den mänskliga civilisationen föddes mitt emellan öst och väst. Det var här världens stora religioner såg dagens ljus, det var här varor utväxlades och språk och idéer började spridas. Här byggdes imperier upp och gick under. När västvärldens inflytande nu minskar och tyngdpunkten åter flyttas österut, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan.

Peter Frankopan har skrivit en viktig berättelse om de krafter som format den globala ekonomin och den politiska renässansen i öst. Sidenvägarna är en bok som omprövar vår världshistoria, en oavbrutet läsvärd skildring av världens verkliga centrum.

 


*  ISBN: 9789100171575


semestermåndag

Hav förtröstan!

 

Jag kommer inte att skriva ett blogginlägg för varje semesterdag.

Kommande torsdag skulle då bli en rubrikrepris av veckan innan.

 

Men i alla fall:

Idag har jag haft semester. Och gjort föga.

 

Surfat lite på nätet. Läst i en bok. Tittat lite på TV – Stargate SG1 på 6an. Tagit en promenad. Kollat lite kalender. Kommenterat på tobbe lindahls blogg. Sett mer på TV – andra delen av Samernas historia, Den döende detektiven och två avsnitt av Big Bang Theory. Och skriver nu för min blogg.

Naturligtvis! Jag har ju ätit också. Frukost, lunch och middag. Och ögnat Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

 

Så blev dagen en övning av ett vegetativt förhållningssätt utan struktur, mål och avsikt.

Man skulle kunna säga att jag praktiserade som gurka.

Jag fyllde inte tiden med arbetsuppgiftsrelaterat spring och skubb.

 

Jag har lite svårt för det. Tomrummet alltså. Att inte ha något framöver att konkret vara inriktad mot. Jag är ju en röd person med en släng av gult och en del blå prickar.*

Viktigt för mig blir därför – tror jag – att ta sig an något, göra upp ett projekt, sätta ett mål. Annars sitter jag bara och tänker och då även tankar det egentligen inte är någon idé att tänka. Gamla tankar om till exempel hur det var när, och vad som gjorde att, jag i januari för fem år sedan lämnade folkhögskolan. Det är ju ingen poäng att älta det. Men lätt hänt i ett sysslolöshetens tomrum.

 

I morgon har jag inte semester.

Då skall vi planera nästan hela dagen och jag kommer att få vara den röding jag är. Komministerkollegan som haft konfirmander under hösten drar på föräldraledighet och jag skall ersätta honom i undervisningsrollerna både bland konfirmander som jag inte haft och i KyrkansUnga-gruppen som vi bägge funnits med i. Det skall bli kul. Planerna finns redan så det är bara för mig att tillägna mig dem, kavla upp ärmarna,spotta i nävarna och köra på.

Jag skall också göra en del eget – marknadsföra de fyra vuxenundervisninggrupper som vi planerar ska finnas första halvåret. Det är konkret, framåtsyftande, rött.

 

På onsdag har vi en heldag med all personal och Kyrkofullmäktige. Sådana brukar det vara då och då, åtminstone direkt efter ett kyrkoval. De nya förtroendevalda brukar då få reda på vad olika sektorer i verksamheten håller på med. Så blir det också i morgon. Dessutom skall de förtroendevalda berätta för oss i arbetslaget om hur de ser på församlingens utveckling de kommande fyra åren. Det blir spännande! Det är en vinkling man inte brukar bli bortskämd med.

 

Och på torsdag har jag semester igen...

 


*  Om du, noble Bloggläsius, inte begrep vad jag menade med den färgsättningen ber jag dig att läsa inlägget macaronesien 08 som du hittar om du klickar på länken här.


Om

Min profilbild

RSS 2.0