fattar inte mycket

Jag är inte dum!

 

I alla fall är det min självuppfattning att jag inte är dum. Mestadels. Både i betydelsen dum som elak och som korkad. Visst kan jag vara både ock men inte som dominanta drag – hoppas jag.

 

Jag har läst en bok och känner mig dum – i betydelsen korkad. Jag fattar inte mycket av Universum i din hand – en resa genom rymden, tiden och oändligheten av Christophe Galfard. Han är doktor i teoretisk fysik och har arbetat med Stephen Hawking. Nu verkar han mest syssla med att på populärvetenskapligt sätt bibringa den o- och fåkunniga allmänheten kunskaper och insikter om universum på både mikro- och makronivå, dess historia, kondition och framtidsutsikter.

 

För sisådär 50 år sedan gick jag naturvetenskapligt gymnasium i Luleå. Massor som man idag observerat, vet och räknat fram var då totalt okänt och otänkt. Kvantfysik har jag till exempel inget minne av att det nämndes. Partiklar – tänkta sådana – som gravitoner, gluoner och annat var inte samtalsämnen alls. Så kallad mörk materia och mörk energi som är den förkrossande mängden massa och energi för att hålla samman universum visste vi inget om. Ordet mörk i sammanhanget är vedertaget men kanske skulle dold eller gömd vara bättre. Det är hur som helst inte materia och energi av vanligt slag dold i mörker utan en annan slags materia och energi – om jag fattat någotsånär rätt. Kvantfält, gravitationsfält, strängteori – vad var det för 50 år sedan på gymnasienivå?

Det är så att den naturvetenskap som genererar Nobelpris i fysik har gjort enorma framsteg sett 100 år tillbaka. Einsteins relativitetsteori till exempel har bara ett sekel på nacken. Innan dess var Newtons sätt att räkna nästan allenarådande.

 

Universum i din hand är en fascinerande obegriplig introduktion som i liknelsernas former och bilder befriande fritt från matematiska ekvationer tar läsaren med på vad formelräknarna klurar ut i sina teoretiska kammare och som ibland verifieras av forskningsresultat till exempel av moderna teleskop och/eller partikelacceleratorn CERN.

 

Man blir inte dummare av att läsa bokens 440 sidor!

Men man känner sig ibland dum men det är inte samma sak.

Riktigt dumt är dock att det fortfarande finns många – här menar jag inte vetenskaparna själva utan mer småintellektuella i allmänhet – som fortfarande tror som man tänkte för 100 år sedan – att vetenskapen ger fler svar på frågor än vad den ställer. Till det inbillar sig flera att det skulle finnas en motsättning mellan till exempel kristen tro och naturvetenskaplig forskning. Så är det ju inte men kanske handlar det om olika saker. Eller olika sätt att uppfatta samma sak. Kanske.

 

I pocket kostar boken 55-89 slantar. Också priset är relativt. Läs den!


till bebyggelse?

Idag har det hänt.

Det beställda jag nämnde i förrförra inlägget med rubriken om beslutsvåndor har kommit, det som kostade sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre. Det är samma sak som var föremål för en av de några ture jag berättade om den 30 oktober i inlägget med det namnet.

 

Det blev en bok av våren och sommarens idoga bloggande, det under rubriken p minus. Man kan också säga att det blev tio böcker. I pocketformat kan man inte få tryckt lägre antal via webb-verktyget Solentro. Hur det är om man begagnar sig av andra webbar vet jag inte. Iddes inte undersöka och väga fram och tillbaka. Det skulle bara ha förstärkt beslutsvåndorna.

 

Jag valde också det billigaste alternativet. Med högre insats hade den fått ISBN-nummer och jag hade kunnat se till att så kallade ”pliktexemplar” sänts för att katalogiseras och ingå i de bibliotek som har att för framtida forskning förvara allt. Jag avstod från det – denna gång?

 

Jag tycker den ser trevlig ut. Läsvänligt typsnitt på bra papper. Den där korrekt-Ture har missat här och var och en en och annan sidbrytning kom lite tokigt men på det stora hela är jag nöjd med mitt lilla experiment. Det blev runt 73000 ord på 223 sidor. Halva upplagan har redan gått åt – eller reserverats.

 

När jag annars skriver om böcker brukar jag placera blogginläggen i kategorin Predikaren 12:12. Det gör jag inte nu när jag skrivit boken själv. Exe-geten bräker var det frågan om under de hundra dagarna innan jag gick i pension och det håller jag fast vid också för detta inlägg.

Till andra böcker jag läser brukar jag publicera baksidestexten. Det gör jag nu också:

 

Det du nu håller i är 124 lätt redigerade inlägg från en blogg – stigstrombergsson.blogg.se. Lite på skoj tog jag mig före att våren 2018 göra ett ryck de sista 100 dagarna innan min anställning som präst i Älvsby församling i Luleå stift skulle gå över till tillståndet pensionerad präst. Rycket blev 69 blogginlägg i en serie p minus med ett nummer. Det andra rycket var att under hösten se om de blogginläggen kunde bli en bok.

Skrev jag för egen eller andras uppbyggelse? Nej!

Jag skrev för att det roar mig. Skulle p minus bli till nytta är det nog snarare till bebyggelse. Liksom Tysklands huvudstad Berlin är Berlin med sin verklighet av mathak, sevärdheter och miljöer är Bibeltexten verkligheten. En guidebok till Berlin ersätter inte att vara i staden utan ger en summarisk introduktion till bebyggelsen och annat. På ett liknande vis kan p minus möjligen för någon eller några i grupp vara till ”bebyggelse”. Bibeltexten är den uppbyggliga och verkliga staden att vistas i.

Samtida blogginlägg av mer vanligt slag har samlats i ett Appendix och ger en mer fullständig bild av mina sista 100 dagar, av vad jag uppskattar, prioriterar, tycker och känner. Flera av dem har att göra med kyrka och tro, andra handlar om väder, vind, resor och barnbarn.


högerlistan krympte

Detta handlar inte om hur svensk politik förändras – att Riksdagen idag sa ”Nej” till en regering ledd av Moderater med Kristdemokrater som partners och Sverigedemokrater som stödtrupp. Den tanken på markant högervridning av borgerligheten fick inte Centerpartister och Liberaler med sig. Det ger anledning att säga högerlistan krympte men är inte vad detta blogginlägg handlar om.

 

Längst ner till höger på bloggen finns några länkar man kan klicka på för att hamna i en och annan annan blogg eller hemsida. Den högerlistan krympte idag när jag tog bort länken till Dag Sandahls blogg.

 

Han har ju slutat blogga ju!

När han fyllde 70 slutade han. Den 14:e förra månaden skrev han det sista inlägget. Många kommenterade det med ett beklagande och eller ett tack. Som brukligt är utbröt argumentväxling mellan några av de som kommenterar och den har fortsatt till den dag som idag är. Ganska märkligt faktiskt men ett tydligt belägg för att några kapat Sandahls blogg för sina egna utfall och utgjutelser. Ibland har jag tyckt att Sandahl skulle ha satt ner foten mot slika fasoner men han har valt att inte göra så. Och det var hans val. Nu har han i alla fall slutat blogga och jag väljer att en månad efter stängning ta ner länken vilket gjorde att högerlistan krympte.

 

Förresten:

Jag var nyligen själv nära att falla för frestelsen att blogg-kapa en smula. I en kommentar till inlägget bra starttobbe lindahls blogg formulerade jag ett par frågor som fick ett (i mitt tycke klent). Vi hade ett längre telefonsamtal i stället för ett långt vidlyftigt kapande resonemang i kommentarsfältet. Det var rättast att göra så – den här gången.

 

Sedan funderar jag över en massa saker – givetvis.

En sak som gnagt mig särskilt var en fråga/tanke som kom i Bibelstudiegruppen tisdag i förra veckan. Vi studerar Apostlagärningarna och när man gör det ligger det nära ytan att samtalen kommer att hamna i frågor om omvändelse, tro och därtill följande församlingstillväxt – eller brist på. Hur tro skall förmeras och förfleras är viktiga hjärnbrottningar. Vilka grepp man tar och inte tar blir viktiga samtalsämnen. Perspektiven kan vara så olika om man ser bakåt, nuåt eller framåt. En rundfråga om vad deltagarna tänkte inför sakerna gav i alla fall den bild av vajtbårdtavlan som bepryder detta inlägg och som blir större om man klickar på den. Den röda inringningen gjorde jag i efterskott.


om beslutsvåndor

 

Jag brukar anses som något mitt mellan sparsam och snål.

Det är nog sant. Ekonomiska utlägg fyller mig med oro. För egen del.

Jag drar mig för att lägga pengar på något ”onödigt” – vad det då kan tänkas vara.

 

Missförstå mig rätt.

 

  • Tokveckohandling å lokala kooperativabutiken smäller lätt upp till 15-18-hundra. Det skapar bara en liten flämtning när kortet skall placeras i manicken där koder och OK trycks. Kaffe kostar ju och hamstras gärna.
  • 600 spänn för att spola i bränsle i bilen innebär ingen pulshöjning men 200 för en skjorta skapar förmaksflimmer – för att inte tala om hur nya skor skaver.
  • Till och med böcker – numera – drar jag mig för att köpa. Har ju en och annan som jag inte har läst. Och ännu fler som jag borde läsa om för att riktigt lägga på minnet vad de berättar. Då snackar jag fack-litteratur av populärvetenskaplig och specialvetenskaplig sort. Skönlitteratur köper jag nästan aldrig.

Men jag tror inte jag anses snål mot andra. Hoppas i alla fall att jag inte anses gniden bara för att jag tycker att en teknik-lego-byggsats för 7000 är för dyr julklapp till vuxna söner som har högre inkomster än jag själv. I detta fall är nog sparsamheten en dygd. Gossarna har det närmaste kvartalet att förlita sig på den riktiga tomten, inte som förr i världen förälder som agerar ombud.

 

Jag har länge grubblat om jag skulle slå till och skaffa en sak och om det var rätt instans jag i så fall handlade av eller fanns någon billigare. Nu har jag i alla fall klippt till. Det betyder inte att beslutsvåndan innan är över. Den har bara ändrats till oro för att jag gjort en onödig lätt patetisk affär. Sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre är beloppet. Dålig är jag nästan säker på att affären är. Att eventuellt kunna få utlägget tillbaka är utsiktslöst. Och patetiskt är det nog också. Fast beloppet inte är av astronomisk storlek har jag fjärilar i magen trots att jag vet att om jag och primärhustrun skulle äta på fin restaurang två gånger vore det att skicka samma summa ner i tarmkanalen för vidarebefordran till toan. Mer är det inte- fast det skulle jag också tycka vore i onödigaste laget.

 

Vad har du NU bränt pengarna på, Stig?

Jag tänker att sådana frågor ekar i cyberrymden.

Det tänker jag inte berätta förrän jag fått det beställda kommit – om ens då.


nu har ava åkt

Så är det. Ava har åkt och det har gått en vecka sedan jag bloggade sist. De sakerna hör ihop. Att hon åkt idag har ju inte hindrat mig från att blogga tidigare. Det är just att hon inte åkt tidigare som lagt en del prioriteringar i vägen. Vilken morfar vill blogga en förmiddag när man kan gullas med en 4½-måning? Ett par eftermiddagar och kvällar denna vecka har jag haft arbetsuppgifter som både hindrat gull och blogg.

 

Att leka med småbarn, kittla och byta blöjor går som geschwint. Det är ju åttonde ungen. Föra egna och sedan visserligen efter flera års paus nu fyra barnbarn. Det är som att cykla ungefär. Första metrarna på våren kan kännas vingliga men sedan sitter det.

 

Det är alltså det yngsta av barnbarnen som varit hos primärmormor och morfar. Hon är en helt komplikationsfri baby som äter, sover, skiter och är glad. Dock: när hennes hulde fader var på tjänsteresa södderövver till Tjockhult valde modern att något bryta ensamvuxenmonotonin och åka 5 mil till Älvsbyn.

 

Men nu har de åkt. Pappan kommer hem ikväll upp över öronen fylld av abstinens efter liten dotter. Väl unnat! Och morfar har sänkt sängbotten i spjälsängen. Nästa gäst i den blir Lisa – om ett par veckor.


älvsbyn rättast!

I morse när jag läste tidningen väcktes på nytt nåt jag förr har sagt:
Älvsbyn är bäst i hela spridningen och ensamt gör rättast i vårt kontrakt!
Vart tog alla goda helgon vägen? Ingen som vet, ingen som vet.
Vart tog alla goda helgon vägen? Ingen som vet, ingen som vet.

 

Ovanstående lilla vers är min reaktion på den samlade kyrkliga annonseringen vad gäller den kommande dubbel-helgen. Det är ju en dubbelhelg vi står inför: Alla helgons dag på lördag och Alla själars dag på söndag. Två rejält olika saker – typ. Men jag får intrycket att dubbel-helgen mer och mer utvecklas till Alla dödas dagar eller Alla sörjandes dagar utan helgonen – såvida man inte misstar sig och ser alla avlidna som helgon.

 

Har jag läst Predikoturerna rätt firas på Alla helgons dag – lördagen – i EN kyrka i Pite älvdal som sträcker sig från Bottenviken till norska gränsen EN gudstjänst som inte annonseras som Minnesgudstjänst. Det är i Älvsby kyrka klockan 11 med ordningen ungefär det som tidigare kallades Högmässogudstjänst. Minnesgudstjänsten där blir senare på dagen klockan 17.

 

På söndag firas också gudstjänst klockan 11, då som Högmässa, alltså med Mässa/Nattvard.

Skulle man vara riktigt noga skulle man fira Mässa också på ”den extra” helgdagen. Den och dess fokus är ju ”tyngre” än en vanlig söndag – därför ”extra”. Eller kanske, då det finns lobbygrupper som vill ransonera nåden och inte erbjuda Kristi kropp och blod varje helg, rangordnat annorlunda. Men å andra sidan kommer söndagsförmiddagen att samla fler än lördagen och då man inte kan få allt så får Älvsbysystemet duga. I jämförelse är det rättast.

 

Men jag tycker inte att det duger att Alla helgons dag i resten av lokaltidningens spridningsområde helt – vad det förefaller – dumpar helgonen till förmån för de avlidna och sörjande. Helgonen är ju en del av Kyrkan med stort K! De är en del av vårt kristna släktträd – om man uttrycker det så – och är också likt Paris ”värda en Mässa” men verkar liksom ramla bort. Jag förstår inte varför. Visst är Minnesgudstjänster och sorgearbete viktiga saker men behöver inte alls bli lidande av att en gudstjänst i varje huvudkyrka håller fast vid Kyrkoåret och formas riktade till alla oss som inte fått sorg sedan i fjol vid den här tiden.

 

Vill man veta hur det inledande poemet låter med annan text klickar man här.


några ture

På Statistiska Central-Byråns hemsida finns dessa ovidkommande fakta: 7 235 män heter Ture och av dessa har 2662 i snitt 39 år gamla det som tilltalsnamn. Inga kvinnor anropas som Ture men 6 personer har Ture som efternamn.

 

Den sista tiden har några Ture kommit i vägen för mitt bloggande.

 

En av dem är re-Ture. Jag åter-tjänstgör ju en del i församlingen. Visserligen är det bara på ojämn ½-tid men han spelar ändå en viss roll.

 

En annan är arma-Ture. Barnbarnet Lisa som kom i fredags morse och var här under helgen är väldigt fascinerad av lampor, strömbrytare och belysning – alltsammans ledningsdraget av just den arme.

 

Denna helg fanns ingen anledning att känna sig präglad av deppar-Ture. Lisa var ju här! Dessutom var Luleås basketdamer i praktiken enda laget på plan i den storsegermatch vi såg i fredags. Pite IF vann på lördagen hösta serien i sparka-boll för kvinnor.

Till detta var det stort släkteligt rajtantajtan i Unbyn om lördagen. Välkomstkalas för lilla Ava kombinerat med ett par närliggande födelsedagar. Bilden upp till vänster – som blir större om man klickar på den – togs då. Lilla Ava som bor i Unbyn sitter hos kusin Tyra från Luleå vars lillebror Adrian har kusinen Lisa från Järvsö i sitt knä. Med en sådan barnbarnskvartett har deppar-Ture ingen talan. Jo, kanske lite. Lilla Lisa med föräldrars gjorde sin departure på söndagskvällen. Om måndagen var det därför ödsligt tyst i fastigheten.

 

Han som avgjort spelat in och bromsat mitt bloggskrivande är korrek-Ture. Han har sysselsatt mig en hel del den sista tiden.

Den minnesgode kanske erinrar sig att jag i våras fick ett ryck och under en 100-dagars-period skrev en massa blogginlägg i en serie jag kallade p minus. Det rörde sig om noteringar kapitel för kapitel till Markus och Lukas evangelier samt Apostlagärningarna. I höst fick jag ett ryck till. Ville undersöka hur serien p minus och annat jag skrev under samma period skulle se ut i form av en bok. För sådant finns på nätet sajter där man gör allt själv och slipper refuseras av något förlag. Nu har korrek-Ture blivit i det närmaste klar med sitt arbete men jag vet ännu inte om det är lönt. Minimiantalet pocketböcker är tio ex à 146 kronor och 37 öre dvs runt 1500 slantar. 12 kronor lägre styckepris blir det först när man trycker 100. Var skulle det finnas avsättning för sådant?


bloggarnas död?

I sanning en dramatisk rubrik!

Men kanske ändå inte. OBServera frågetecknet!

Dessutom är rubriken duddeltydig.

 

Ingen av bloggarna i min bekantskapskrets har dött. Vad jag vet är de jag brukar läsa och följa i livet, de som finns i länklistan längst nere till höger – johnny lestander, minstabröder, sandahl trampar vidare och tobbe lindahl. Alla gubbarna är still kicking liksom jag själv.

 

Hur det är med bloggarna som bloggarna bloggar är en annan sak. Därvidlag händer det att funderingarna dyker upp om bloggarnas död eller i vart fall döende. Det glesnar mellan inläggen, går i vågor vad gäller intensitet och avtar i ämnen som dryftas.

 

I ett fall har det helt upphört. Eller i vart fall aviserats om upphörning. I samband med sin 70-årsdag aviserade Dag Sandahl – sandahl trampar vidare – att det är färdigskrivet. Han tar avsked av sin läse- och kommenterarkrets med ett inlägg där rubriken är på tyska. Dubbelt frustrerande!

 

Han har varit flitig den där Sandahl. Varje morgon efter jag läst Lokala Världsbladet alias Pite-Tidningen (vilket är fort gjort) har det funnits text att läsa på sandahl trampar vidare. Oftast har det då handlat om något ur det kyrkliga hanket och störet och då ofta både skarpsinnigt, avslöjande och stundom småelakt. Och då menar jag inte att kritik som sådan är en elak företeelse. Det finns folk som tycker att all kritik är onödig och elak. Jag är inte sådan utan tycker det är skillnad mellan skarp kritik och elak kritik. Sandahl har i huvudsak varit skarp.

 

I födelsedagspresent lär han ha fått en elcykel som kompensation för den tidningen Dagen lovade men aldrig levererade. Om det är den hojen som gjort att han inte trampar vidare skall jag hålla osagt. Han har i alla fall aviserat att han avser sluta trampa omkring i bloggosfären. Länken nere till höger till den bloggen får stå kvar ett tag men kommer att tas bort – om hans blogg förblir död. Det får ju gå en månad mellan ett dödsfall och begravning/kremation.

 

Det är mer än 1½ vecka sedan jag själv bloggade. Ingen har hört av sig och undrat över om jag eller bloggen dött. Slutsatsen måste bli att saknaden torde varit obefintlig. Besöks-statistiken visar dock att ett antal IP-adresser tittar in varje dag men vilka motiv och drivfjädrar de har och hur de reagerat å¨att inget nytt finns att läsa går inte att fastställa.

 

Att jag inte brottats med att blogga betyder inte att jag varit overksam med att boxas med text eller att tankekontoret slagit av tankeverksamhet kring både ditt och datt. Jag har sysslat med att skriva och redigera text för ett kanske kommande ändamål. Vi får se hur det går. Nu säger jag bara att bland bloggarnas död skall varken min eller jag ännu räknas.


seå 83/2018

 

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Svensk exegetisk årsbok.

Varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende.

 

 

Den kom för ett månad sedan ungefär – Svensk Exegetisk Årsbok. I år är underrubriken Översättning som tolkning eller om man så vill Translation as interpretation. Som vanligt är innehållet delat i tre block.

 

Först i skrivet skick de tre föreläsningar som hölls vid Exegetiska dagen i Uppsala för ganska exakt ett år sedan. Jag var där jämte en kollega från församlingen och många andra. Givetvis bloggade jag då i saken. De posterna kan du, noble Bloggläsius, leta upp om du skulle känna av ett anfall av intresse.

Tematiken för de föredragen/artiklarna var just Översättning som tolkning. Egentligen är det ju ganska självklart att de sakerna hör ihop. Mellan språk översätter man ju inte ord för ord eller låter ett ord på det ena språket alltid återges med samma ord på det andra. Exempel på sådant finns – inte minst den gamla grekiska översättningen av Gamla testamentets böcker, kallad Septuaginta. Den är ganska som det heter lexikalisk vilket gör att grekiskan blir trubbig. I 1883 års Normalupplaga av Nya testamentet experimenterade översättarna med samma princip vilket resulterade i en svensk Bibeltext med grekisk ordföljd – utomordentligt användbar då den ger glosorna i ordning.

Så det är klart att man måste tolka en text, förstå vad den säger, innan man i översättning ger ord åt dess innehåll. Då blir det aldrig exakt – men nära. Vissa ting går förlorade – ord- och ljudlekar till exempel.

 

Sedan sex andra artiklar ömsom på svenska och på engelska innan 35 recensioner av Bibelvetenskaplig fack- och debattlitteratur.

 

Nu är den – varje års nördigaste bok -l läst och satt i hyllan. På hyllan detta år lades också Exegetiska dagen som faktiskt gått av stapeln idag i kungliga huvudkommunen. Jag avstod i år. Då resekollegan utklädd till seriefiguren Thor nyligen varit på någon huvvaligen mässa med sådant tema gissade jag att han för hösten redan levt ut sin nördighet. Ensam kände jag mig inte motiverad. Temat tyckte jag inte heller var speciellt intressant och hur som helst kommer föreläsningarna i tryckt form nästa höst.

 

Innehållsförteckningen för årets bok kommer nog snart på sällskapets hemsida – här.

Programmet för årets Exegetiska dag här.


hastigt höstigt

Det har hastigt blivit höstigt.

Naturligtvis. Det är ju oktober!

Fattas bara annat!

 

Jag erfor via Facebook att måndag denna vecka hängde man på Älvsby folkhögskola upp skylten med texten Pray for snow. Den var min men jag lämnade den där när jag första kvartalet 2013 började att lämna min tjänst där som skolpräst och lärare. Måndagen första hela veckan i oktober är den egentliga upphängningsdagen och den respekterades detta år av min efterträdares efterträdare. På onsdag snöade det. Ett säkert hösttecken.

 

Nattminus kan det vara men dagplus är det fortfarande. Naturligtvis försvann därför den snön. Liksom löven från träden. Dock skall det sägas att lövträden går i otakt. En del – rönnen till exempel – är helt oavlövad samtidigt som den guldbarkiga häggen invid är helt kal. I förrgår morse satt i den ett gäng bakfulla deprimerade sidensvansar som med tom blick i ögonen såg mot rönnen som väl har blad men inga bär kvar. Svansarna hade käkat upp rubbet. Ett annat hösttecken.

 

Många firar Kanelbullens dag den 4 oktober. Det gör inte vi. Vi firar inte heller Vodkans dag som infaller samma datum. Men att den yngste i vår fyrbarnaskara föddes det datumet 1991 firar vi – lite sent. Idag. I Luleå. Dit vi snart far. Med risk för halka ikväll när vi far hem. Åxå ett hösttecken.

 

Ett kontraktskonvent är inte ett säkert hösttecken men ändå var det ett sådant. I tisdags. Om dop och doppraxis. Nästan alla präster i Pite kontrakt från kusten till norska gränsen var samlade måndag kväll till torsdag morgon. Prästerna i Saltens prosteri i nabolandet deltog också så vi täckte in hela remsan från Bottenviken till Atlanten.

 

Jag var med halva tisdagen, inte mer. Jag är ju pensionerad men vikarierar, som jag tidigare berättat, på ungefär halv tid för föräldralediga yngre kollegor. Att av en halv tid denna höst lägga avsevärd tid på ett konvent är inte att på ett bra sätt hushålla med och förvalta tiden men då inga döda kommit till de två tider för begravning som var lagda på mig under torsdagen böt jag tjänstgöringsdag till tisdag och konventade.

 

Höstrusk och höstmörker stimulerar till litterära aktiviteter. Bilden på lilla Lisa visar den saken. För hennes morfar är det på samma sätt. Böcker utspridda lite här och var – dock inte på golvet – och läsning i flera samtidigt. Åter-kommer om sådant längre fram i höstrusket. Till detta skall läggas den litterära aktiviteten skriva och redigera text – med kanske ett annat ännu höstruskigare resultat.


viktigpettervecka

Viktigpetter har jag varit – är – denna vecka. Förkortas VP. Som naturligtvis står för något annat: Vice Pastor. Det innebär vikarierande kyrkoherde – alltså en viktigpetter med makt och myndighet att styra, ställa, fördela arbete, instruera, ta beslut och attestera fakturor. Av allt detta är det bara det sistnämnda jag faktiskt gjort ehuru det kliat i fingrarna när det gällt resten.

 

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat har semester och är bortrest. Den sedan ett par år i tjänst varande komministern är pappa-ledig. Den nyanställda komministern har på grund av mamma-ledighet inte tillträtt än. Den fjärde, pastorsadjunkten, är inte VP-behörig och dessutom arbetsuppgiftsfri delar av veckan. Fyra av fyra präster nästan helt väck så gamlingen, alltså jag, fick vara veckans viktigpetter med uppgift att förutom de ovan nämnda byråkratiska uppgifterna ta emot och genomföra det mesta av prästerliga uppgifter dessa datum. Så var överenskommelsen. Helt OK.

 

Hur blev det? Kom texten till Gesällvisan att beskriva min vecka eller blev det tvärtom eller någonstans mitt emellan?*

 

Måndag förmiddag möte med ett par relativt nyanställda pedagoger för ordentlig genomgång av Älvsby kyrkas olika vinklar och vrår, symboler och historia. De planerar studiesamlingar med skolbarn etc och ville bli informerade. Efter lunch nedpackning av stora delar av mitt privata teologiska bibliotek som nu skall flyttas från mitt arbetsrum i Församlingsgården till okänd placering i hemmafastigheten.

Tisdag en del administration, ett dopsamtal, ett sorgehusbesök, en del förberedelser och Bibelstudiegruppen på kvällen.

Onsdag morgon kollegium och samråd inför vad som komma skulle. En Urnnedsättning på eftermiddagstid samt ett hemligt möte** innan förberedelser, Veckomässa och ett Bibelstudium på kvällen tillsammans med de som reste till Samos i våras.

Torsdag var det planerat att jag skulle kunnat hålla i Begravningsgudstjänsterna både klockan tio och klockan ett. Inga avlidna fanns dock för dessa tider. Jag tog det ganska lugnt med en del läs- och tankearbete i bostaden.***

Fredag var också tänkt att jag skulle ta ansvar för bägge begravningstiderna men det blev bara den senare, efter expeditionsansvar på förmiddagen.

Lördag – idag – en dopgudstjänst klockan två.

Söndag – i morgon – Familjemässa i Älvsby kyrka klockan elva, tid för Dopgudstjänst klockan ett – men ingen familj har tingat den tiden – och gudstjänst i Vidsel på eftermiddagen klockan fyra.

 

Av detta kan ses två saker.

Pedagogiskt arbete är ett tydligt inslag – ändå har konfirmanderiet ännu inte startat och jag gjorde bara en snabbtitt in på Kyrkans Unga efter Bibelstudiet på onsdagskvällen. Undervisning var profilen för min tjänst tidigare så det känns helt bra.

Jag var ganska exekutiv dvs genomförde det som föll på mig. Självklart! Men samtidigt en ovan känsla att vara exekutiv utan att kunna påverka i stort och vara med att forma framtiden. Det är självklart att det måste vara så när jag slutat och bara hoppar in lite vid behov. Men det känns ovant och lite frustrerande att göra utan att längre kunna vara med att forma. Men jag vänjer mig väl. Eller får sluta göra också.

 

Till detta har jag fått en fundering om att ordervägra. Det har jag aldrig förr gjort i någon av de anställningar jag haft i 40 år. Nu finns en överenskommelse att jag skall tjänstgöra vissa datum under tredje och fjärde kvartalet och för ett datum i slutet finns en order för arbetslaget att agera på ett visst sätt. Det vore väl läckert att sluta min efter-att-tidigare-ha-slutat-anställningen-ny-halvanställning med att vägra lyda order – som är skäl för uppsägning.

 


Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting.

Tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring.

Onsdag går jag ut och vankar, torsdag sitter jag i tankar.

Fredag gör jag vad jag vill – lördag stundar helgen till.

Googla Gesällvisa så hittar du, noble Bloggläsius, melodin.

**  I det datoriserade bokningsprogrammet hade jag skrivit Hemligt möte. Om det är programmet i sig eller någon skämtande arbetskamrat som till bokningen lagt följande text skall jag hålla osagt: SLUTA LÄSA! Det här är ett hemligt möte, du kan sluta läsa nu. Ingen mer information finns i bokningen, förutom uppmaningen att INTE LÄSA. Så sluta nu. Att läsa. Jag skriver så länge du läser. Sluta. Läsa. Jag börjar bli trött i fingrarna av allt skrivande. Sluta. Men snälla, sluta då! Suck jag ger upp. Du är allt för nyfiken …

Det hela gällde en klipptid för att sanera min övermåttan häftiga frisyr.

***  Församlingens normalberedskap är fyra begravningar per vecka, tvåhundra på ett år. Då bara runt hundra avlider men gör det stötvis finns veckor då det blir fyra ibland fem begravningar och andra då det är, om vitsen tillåts, heldött.


säsongsfylla

Grann-, residens-, universitets- och stiftsstaden Luleå är också en idrottsstad. Stadens hockey- och basketlag skördar framgångar. De är stadigt etablerade i högsta serierna och särskilt dam-sidan meriterar sig kraftfullt. Luleåsatelliten Piteå är inte heller heller att förakta men då gäller det att man sparkar på bollen.*

 

I Luleå ordnas varje år i maj månad en löp- och springtävling – Vårruset. Jag tänker inte skriva om den mer än att när laget från Älvsby församling dragit iväg på det har jag helt ogrundat retat dem för att ägna sig åt säsongsfylla, synonymt med Vårrus.

 

Jag hade också ett vårrus – här på min blogg.

I januari joggade tangentbordsfingrarna fram 16 blogginlägg men i februari bara 7. Vårvintermånaden mars rusade de fram 19 poster för att sedan i april öka upp till 45 och i maj hålla tempot med 37 skrivna essäer. I juni, juli och augusti kom avmattningen – 25, 15 och 8 blogginlägg. Detta 5:e gången fingrarna motionerar i september.

 

Våren och försommaren var alltså full vad gäller skrivande. Serien P minus och siffra var ett projekt som skapade numerär i inlägg. Antalet läsare påverkades dock inte alls. Samma återhållsamma skara utan livsinnehåll fick bara mer att läsa eller hoppa förbi.

 

Nu är det som en bakis-period. Vi kom att prata om det i måndags när kompisen tobbe lindahl kom förbi på sin anabola mopet. Väl hemkommen skrev han här på sin blogg om bloggtorkan, det som i mitt fall nog faktiskt är att jag är bloggbakis.

 

Apropå fylla och bakis skall nämnas att lokalt på orten – alltså Älvsbyn – har gamla ärevördiga Nyckelbryggeriet återuppstått. Fordom – när jag växte upp – fanns det i Luleå men lades ner. Nu har det följt mig hit och här lokalt produceras två slags pilsner.

 

Den som kallas ÄPA är särskilt förnämlig! Bör som all alkohol dock brukas varsamt.

Den med vit etikett finns också som folköl – eller ska det vara liberal-öl i brist på styrka?

Tro det om du vill. Den ovan nämnda kompisen kan skönjas bakom buteljerna.

 


*  Att kalla Piteå för satellit kan en del tycka är oförskämt – men icke desto mindre sant.


bäreri och bok

Jag har läst en bok – bland annat.

Jag läser fler böcker – bland annat.

Jag har gjort ingenting – bland annat.

Jag har haft besök – bland annat.

Jag har funderat över valet – bland annat.

Jag har bärgat lingon – bland annat.

Jag konsumerar Star Trek på Netflix – bland annat.

 

 

Så tuffar tillvaron på som pensionär. Det är inte många måsten och ganska mycket lite av varje – men inte mycket blogga uppenbarligen. Det är annorlunda än när jag hade en anställning även om jag har uppdrag på ½tid nu under hösten.

 

Det blev 30 liter lingon i söndags. Yngste sonen kom hem och han, jag och Primärhustrun drog till skogs. Vad gäller lingon finns olika slags år – normalår, lingonår och usla år. Hösten 2018 är ett uselt år. I tre timmar var vi ute, plockade i 2½ och drack kaffe i 30 minuter. Vädret var skönt, skogen vacker och luften frisk – men uselt med lingon.

 

Dock: Med lingon är det som med blåbär! Man kan alltid vinna en arbetsseger. Det har vi gjort denna säsong. Någonstans mellan 50 och 60 liter nya lingon finns i frysen – 10-15 fanns kvar sedan förra året som var ett normalår. Allemansrätten som Gud instiftade redan i Första Mosebok innebar dessutom drygt 20 liter blåbär och runt 10 liter skogshallon – som det blev bra om i år sedan det väl började regna en del.

 

I stället för att blogga rensade jag lingonen i början av veckan. Och läste ut en bok.

 

Boken var Konsten att sälja krig – propaganda från Cato till Nato. Den är skriven av Pierre Gilly och lånad av den ena mågen, han som har samma förnamn.

 

Den – boken, inte mågen – var oerhört intressant. Och avslöjande. Hur makthavare bluffar, fifflar, förleder och ljuger för att få folk att tro att andra människor är fiender, faror och hot som det är en vits att söka eliminera innan de blir farliga. Iraks massförstörelsevapen som man besatte landet för att komma åt var ett exempel. Den minnesgode bloggläsaren minns väl hur man trots att inspektörer sa att inga fanns ändå hade bevis – USA:s försvarsminister sa det i FN – för att de existerade och som man ändå inte fann när man invaderat landet.

Propagandan mot Iran låter idag likadan.

 

Många fler exempel redovisas – inte minst ryssens påstådda förehavanden som gör att man nu verkar för att vi ska gå med i NATO. Samma bluff men i ny skepnad.

 

Den är läsvärd! Baksidestexten lyder:

 

Vad säger makthavare för att övertyga dig om att krig är nödvändigt? Hur har propagandan utvecklats och förändrats genom historien? Och hur ser dagens och morgondagens propaganda ut?

Konsten att sälja krig ger en kritisk introduktion till krigspropagandans metoder. Genom nedslag i 2 500 år av krigshistoria erbjuds läsaren redskap för att lättare genomskåda retoriken kring såväl historiska och pågående som framtida krig.

Bokens avslutande analyser av krigen i Syrien, Libyen och Ukraina visar hur krigspropagandan har anpassats till dagens informationssamhälle.

Pierre Gilly, född 1971, är svensk-fransk frilansskribent och har tidigare skrivit böckerna Bombdiplomati (2008) och Informationskriget mot Iran (2013).


USA MÖRDARE?

Så skallade slagorden (men med utropstecken) i demonstrationerna på 60- och 70-talen. Då förde USA kolonialkrig i Vietnam och större och större delar av svenska folket – och det amerikanska – reagerade kraftigare och kraftigare mot aggressionen. På något vis har slagorden nu än en gång flutit upp till minnesytan.

 

Läsa tidningar är nämligen intressant – ibland. Nyheter om stort och smått dyker upp och den senaste tiden har det svenska valet givetvis dominerat nyhets- och kommentarsflöden både här och var och överallt. Men annat jag fastnar för kan också kila sig in.

 

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag en artikel om en plats jag besökte för några år sedan – berättade om det här. Givetvis intressant. Jag lät Google göra en grovöversättning av Haaretz-artikeln – som på engelska kan läsas här – för att sedan putsa texten till vad jag tycker blir bättre svenska.*

 

 

Trump skär bort miljoner från sjukhus i östra Jerusalem; Expert varnar för "kollaps"

 

En talesman för Utrikesdepartementet berättar för Haaretz att beslutet är en del ett bredare sätt från administrationen att skärpa biståndet till palestinierna.

PLO säger att det är en åtgärd av "politisk utpressning" som går emot mänsklig anständighet

 

WASHINGTON: Trump-administrationen har beslutat att avsevärt minska amerikanskt stöd till sjukhus i östra Jerusalem som tjänar stadens palestinska befolkning. Dessa sjukhus skulle få mer än 20 miljoner dollar enligt den utländska biståndsbudget som godkändes av den amerikanska kongressen för innevarande år, men Trump-förvaltningen bestämde sig för att minska finansieringen i dess helhet.

En UD-tjänsteman berättade för Haaretz på torsdagen att detta beslut är en del av förvaltningens bredare synsätt att minska palestinskt bistånd och investera i andra prioriteringar.

 

Då vissa av dessa sjukhus stöds av inflytelserika kristna grupper i USA övervägde förvaltningen i ett antal veckor huruvida sydöstra Jerusalem-sjukhusen skulle inkluderas eller inte. Budgetnedskärningen kan skada minst fem sjukhus i östra Jerusalem, inklusive Augusta Victoria sjukhus nära Mt. Scopus och St. John Eye Hospital, som är den främsta leverantören av ögonbehandlingar för palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem.

 

Det fanns tecken tidigare i år på inflytande från kristna grupper som stöder dessa sjukhus, då kongressen godkände Taylor Force Act som innebar stora restriktioner för amerikanska medel till palestinierna. Lagen innehöll ett speciellt och särskilt undantag för dessa sjukhus, initierat av kongressen efter att några av de mäktiga kristna organisationer som stödde dessa sjukhus hade lobbat. Lobbysatsningen påverkar emellertid inte Trump-administrationens budgetnedskärningar.

 

Dave Harden, en före detta amerikanska tjänsteman ansvarig för USAID på Västbanken, varnade på fredag ​​att beslutet skulle kunna leda till "kollaps" av Augusta Victoria-sjukhuset. Det sjukhuset, och andra i östra Jerusalem, betjänar inte bara stadens palestinier utan även palestinier från Gaza och Västbanken inklusive cancerpatienter och barn. En tjänsteman vid den Palestinska Myndigheten berättade för NPR att "dessa handlingar inte kommer att förändra vår ställning i sak ett uns. Tvärtom stärker vi våra ståndpunkter gällande varje fråga inklusive Jerusalem. "

PLO: s verkställande kommittémedlem Dr Hanan Ashrawi sade om beslutet på lördag att "En sådan handling av politisk utpressning strider mot normerna för mänsklig anständighet och moral."

 

Genom att skära bort betydande stöd till sjukhus i östra Jerusalem”, fortsätter uttalandet "hotar Förenta staternas administration att orsaka allvarlig instabilitet och allvarlig skada för tusentals palestinska patienter och deras familjer från hela Västbanken och Gaza-remsan samt försämrar försörjning för tusentals som arbetar i den palestinska vårdsektorn i den ockuperade staden."

Uttalandet avslutas genom att uppmana det internationella samfundet att hålla Israel ansvarigt för att "villkoren för en rättvis fred och stabilitet förstörs på obestämd tid".

 

Trump sade på torsdagen att hans administration slutat ge ekonomiskt stöd till palestinierna som ett sätt att sätta press på dem att återvända till amerikanskt ledda förhandlingar med Israel. "Jag sa till dem, vi betalar er inte förrän vi har en affär. Om vi ​​inte gör en deal betalar vi inte”, säger amerikanska presidenten. Trump gav den kommentaren under ett konferenssamtal med judiska ledare och rabbiner inför Rosh Hashanah.

 

Hans administration har nyligen meddelat att det kommer att ta bort 200 miljoner dollar i det stöd till palestinierna som kongressen godkände tidigare i år. Största delen av stödet var inte tänkt att gå direkt till den Palestinska Myndigheten  utan snarare till ekonomiska och humanitära projekt på Västbanken och i Gaza. Faktum är att den enda budgetpost som administrationen inte har tagit bort, är direkt stöd för de palestinska säkerhetsstyrkorna, värt tiotals miljoner dollar. De pengarna överfördes till Ramallah under sommaren.

 

 

Jag förstår inte hur dessa amerikanska sanktioner mot det palestinska civilsamhället skall underlätta situationen på plats. Med plats menar jag då Israel-Palestina, inte USA med mellanårsval där Trump vill säkra röster från högervinklade krist-sionister. Försämras sjukvård, infrastruktur, skolor och annat i områden Israel ockuperar – och som militanta grupper vill annektera – hamnar ju behoven i knät på regeringen Nethanyahu och dess ekonomi. Och särskilt då vad gäller östra Jerusalem som Israel (och USA?) anser ska vara israeliskt.

Indirekt blir alltså Trumps sanktioner mot palestinierna ekonomiska sanktioner mot Israel.

 

För en månad sedan skrev jag om denna sak här. Tidningen Dagen rapporterar också – här. Tidningen berättar även att representanter för bland annat Svenska kyrkan – som under många år stött det sjukhus jag fick besöka 2009 – söker lobby-hjälp och/eller åtgärder som kompenserar när nu amerikanarna stoppar vården av cancersjuka barn – här.

 

Så jag undrar: Vilket skiljetecken skall rubriken ha?

 


*  Google är bra på att översätta ord men sämre på att översätta betydelser. Att jag säger så är inte kritik utan bara ett sakligt konstaterande att översättning alltid har dessa två komponenter: Glosor och Betydelse.


church planting

Det är ett engelskt begrepp. I alla fall är ju orden på engelska. På svenska skulle det bli Kyrk-plantering och få alla att tänka blomsterbänkar och tagetes nära en befintlig kyrka. Det skulle ju inte alls träffa rätt. Church planting är dessutom en året-runt-historia till skillnad från kyrkplanteringar som definitivt är en säsongsbetonad företeelse.

 

Begreppet – det engelska – kom för mig när jag igår sent på eftermiddagen innan det var dags för Veckomässan besökte mitt ännu inte avstädade skrivbord i Älvsby församlingsgård. Jag skulle leta en mapp med vissa papper i och då jag inte funnit den hemma tänkte jag ”kanske där”. Många mappar finns ju! Jag hittade inte vad jag sökte.

 

En bit ner i mapptraven gjorde jag det arkeologiska fyndet av en utskrift av en pdf-fil till boken Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context. Det fyndet satte hjärncellerna i rörelse.*

 

Church planting är nyetableringar på lite olika sätt.

 

Det kan handla om att några entusiaster tar tag i någon gammal i princip nedlagd by-kyrka för att starta nytt, särskilt då den gamla byn utvecklats till villaförort till en stad och fått en massa nya innevånare. Det kan också vara att – fortfarande med entusiaster som ser det som sin uppgift – att i en stadsdel där det saknas gudstjänst och kristliga installationer starta upp något i någon lämplig (ännu) inte kyrklig lokal. Det kan också vara annat.

Det skall också sägas att den gudstjänst och den faktiska församling som växer fram ofta blir något annat än det och dem som samlas till det traditionella Church-of-England på söndagarna. Inte så att detta leder till spänningar – men kan göra det. Det blir en ny planta som växer bredvid – och ibland ersätter – den sedan många år perenna växten invid.utan till en tillväxt, ibland faktiskt en ersättning.

Mitt minnesintryck är att det ofta är frågan om  ganska urbaniserade insatser där stor tätort eller närhet till stor tätort spelar in.

 

Hur gör man i icke stor tätort, inte ens nära en sådan? Typ Älvsbyn.

Kan det här bli frågan om church planting? Och då hur?

 

Jag tror att Veckomässan kan vara en planteringsyta. Alltså Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – till att börja med.

 

Det är ingen stor gudstjänst. Igår var det första efter sommaruppehållet.** Vi var summa 8 personer varav tre "turister". Under de senaste fem åren har det blivit två mässfall. Några gånger har vi varit bara ett par tre stycken men under våren har det stabiliserat sig runt ett dussin. Ibland har konfirmander präglat den och då är man givetvis fler – liksom när Kyrkofullmäktige ajournerar sig två gånger om året.

 

Några men inte alla som firar Veckomässan möts på söndagarna.

Det är nästan en annan församling  i nästan samma kyrkorum med ganska likartad gudstjänst. Men Veckomässan är kortare, har inga kyrkvärdar, ingen vaktmästare och ingen professionell musiker. Det betyder att celebranten (och andra) får göra allt praktiskt. Med ett portabelt litet altare och flyttning av stolar och dämpat ljus riggas ett rum i rummet och allt blir intimare. Sång blir det om några av dem som är där kan sjunga, alltså inte alltid.

 

Jag tror att det i all denna enkelhet finns church-planting-potential i den gudstjänsten – om man går in för det och håller i den. Jag avser i alla fall att delta när den firas förutom de jag som ½tidare i höst får förtroende att leda. Därför har jag så ofta skrivit vi när jag nu berättat om mina funderingar.

 


*  Jag har över åren på denna min oansenliga blogg då och då nämnt den boken och liknande engelska koncept och egna spridda tankar därifrån. De inläggen hittar man om man skriver mission shaped i sökrutan till höger. Jag kollade själv vilket innebar att jag tappade skrivtid och förlorad i diverse andra tankar och bloggerier 8 år tillbaka i tiden.

**  Personligen är jag tveksam till att sådana gudstjänster ska ta sommaruppehåll. Ser inte poängen med det. Också under sommaren med lediga människor, turister, hemvändare, kvällsflanörer anser jag onsdagarna vara som Paris värt en Mässa.


Om

Min profilbild

RSS 2.0