sanktioner?

Alldeles nyligen har SVT sänd en bra serie om Nelson Mandela. Sex avsnitt om en historisk betydelsefull person vars inställning på många sätt var föredömlig. Han och andra inom rörelsen ANC välte det orättfärdiga apartheidsystemet i Sydafrika.

 

De gjorde det inte själva!

 

Med tiden kom fler och fler länder att ansluta sig till olika former av sanktioner mot den gamla rasistregimen. Först ut på den internationella motståndsbanan var länder som efter att ha varit kolonier till europeiska stormakter nyligen blivit suveräna stater. Sist ut var Thatchers England och Reagans USA som vädrat kommunism så fort några önskade ändra på orättfärdiga förhållanden utanför Järnridån.

Sanktionerna blev omfattande. De och den politiska isoleringen ledde till större och större ekonomiska problem för regimen i Pretoria. De bidrog till att välta systemet.

 

Idag används också sanktioner men ibland funderar jag över syftena. De innersta syftena. Och effekterna. Rätt, rättfärdighet och moral verkar ofta inte stå nämnvärt högt på dagordningen. Markering, prestige, irritation och signalpolitik tenderar att dominera.

 

Det fanns sanktioner mot Irak men de var inte för irakiernas skull. De blev de lidande och Saddam Hussein satt uppkäftigt kvar till dess USA och England invaderade för att komma till rätta med de massförstörelsevapen bara de lögnaktigt påstod fanns.

 

Det finns sanktioner mot Ryssland på grund av dess annektering av Krim – som är ett uppenbart klandervärt faktum – samt ryska påstådda men ännu obevisade aktiviteter inte minst i andra länders IT-trafik. Irritation över att ryssen inte lyder verkar vara ett stark motiv. Många länder, också Sverige, är med. En del är tuffare än andra.

 

Iran lyder inte! menar Trump. Men här är han ensam om sina skärpta sanktioner. EU och andra menar att Iran följer ingångna avtal.

 

Listan kan förlängas med många länder och regimer som andra länder och regimer tycker man skall sätta press på. Man tycker så av olika skäl – sällan enligt min mening skäl liknande de som var när Sydafrika bojkottades. Politisk markering, egna syften, prestige är tydliga ingredienser. Egen ekonomi dessutom om man räknar isolationistisk tullpolitik som någon form av sanktion.

 

Trump-USA går i täten för detta. Skulle rätt, rättfärdighet och moral råda hade man inte flyttat ambassaden till Jerusalem utan att i stället valt att markera mot den israeliska regeringens expansionspolitik på Västbanken. Men det gör man inte eftersom det snart är mellanårsval hemma.

 

Slå mot olika FN-organ och humanitet blir då enklare. Det kostar inget hemmapolitiskt. Tvärtom. Det finns krafter i USA (och på andra ställen) som är så dåligt insatta och så demagogiskt förförda att de tror att muslimer i allmänhet och flyktingar i synnerhet allesammans är terrorister och därför inte behöver ges internationellt stöd i sina påtvingade situationer. De har har inte uttryckt tacksamhet och visar inte respekt! tycker Trump och drar in stöd till skolgång i Mellanöstern – som om inte barn och unga redan där har det problematiskt. Bilden ovan var Text-TV igår. Klicka på den blir den större.

 

I det uppkomna läget föreslår jag två åtgärder.

  1. Sverige och andra humana länder kompenserar omedelbart UNWRA för amerikanarnas brist på internationell solidaritet.
  2. UNWRA stänger helt butiken på den av Israel kontrollerade Västbanken. Då måste enligt folkrätten ockupationsmakten (som hur som helst stöds ofantligt av USA och EU) bära hela det odelade ansvaret för områdets hela befolkning vad gäller utbildning, hälsovård, infrastruktur och allt.

ork-idéer

 

Via Messenger/Facebook kom för ett par dagar sedan följande hälsning:

 

Hej Stig om du har lust översätt texten (du är fena på det).

Det var då bifogat en länk – här – till en text på engelska med rubriken A Christian response to Israel's state law. Den finns på en webbsida i Nasaret i protestantisk kristen regi – protestantisk i detta fall med svenska mått mätt mest ”frikyrklig”. Artikelförfattaren Salim Munayer är lärare i teologi.

 

Mitt svar blev:

Tänkt på det – hade ju läst artikeln – men (än så länge) avstått. Texten var lång som halva förra vintern och huset är fullt med barn, barnbarn, svägerska och svåger och en kortbent hund. Det enda som saknas är åsninnor och åsninnors fålar – och lugn och ro.

 

I mitt svar ser du, noble Bloggläsius, huvudorsaken till det upp in emot en vecka långa uppehållet mitt bloggande av blandat innehåll och varierande kvalitet som du nu upplevt. Nu börjar det tunna ut sig så kanske blir det möjligt att poppa in något då och då.

 

Vi, Primärhustrun och jag, kom oss alltså hem från Hemavan på lördag den 4:e. Fredagen den 3:e hade vi varit friluftslufsande på en ort som nedom backar, nedfarter och sluttningar mest har karaktären av en byggarbetsplats: Hemavan-området har ett turistiskt inriktat näringsliv och då främst för vårvinteraktiviteter. Sommaraspekten finns men är betydligt svagare. Man kan fotvandra upp till Kungsleden och ströva där. Att vi gjorde så syns på bilden – frun längst till höger.

 

På vårvintern när snön täcker allt är den botaniska trädgården ingen vidare sevärdhet. Barmarkstid är bättre och ännu bättre hade det varit om vi besett det hela för en månad sedan innan utblomningen. Det var intressant i alla fall, särskilt för livskamraten som är mycket mer kunnig vad gäller växter och plantor än vad jag är.

 

Besöket fick mig att i alla fall att ordleka i tanken. Det fanns ju orkidéer där. Särskriver man det blir det ork-idéer. Då jag har svårt att logga ut från detta att vara församlingspräst med uppdrag att utveckla något blev det så att tankarna började sväva kring hur lite man ofta orkar att fundera över nya tag, söka nya idéer för hur saker skall vara. Ork-idéerna blir så sällsynta eftersom man inte orkar tänka tankar i botten.

 

På lördagen for vi hem och det var i den vevan boken jag berättade om i förra inlägget kom att införlivas i hemmets litteraturbestånd. Andra tankar dök upp under resan. Ingenstans på vår tripp såg jag skyltar med texten Vägkyrka eller Veikirke. Vi stannade inte för att titta på alla kyrkor men de vi stannade vid var alla låsta – utom en på fredag förmiddag men jag tror att det skulle bli en begravning där om ett par timmar. Ingenstans där vi bodde eller på turistinformationer fanns några som helst notiser om kyrklig verksamhet i närområdet och anslag utanför kyrkor visade på mycket sparsamt utbud.

 

Rumpnissen i mig frågar: Vafför äre på detta viset?

Varför gör sig kyrkan så osynlig i semestertider när folk faktiskt har mer tid än annars för sådant som de brukar göra eller annars inte brukar göra?

I detta avseende var det mycket bättre förr! Då gjorde man på många håll extra saker för ortsbor, hemvändare och tillfälliga turister. Nu såg vi inget om några veckokvällsgudstjänster – som man kanske har under terminerna – och bara gudstjänst var annan helg. Det verkar som om också Gud tagit semester och rest bort – var man än är. Vafför äre på detta viset?

 

Jag tycker faktiskt detta med brist på kyrklighet och brist på information är allvarligt. Här borde man ork-idéa mycket mer. Jag sökte och söker information aktivt men finner ingen. Att då tro att den som inte letar skall ramla över något tyder på avancerad torka i idévärlden.

Vi annonserar på nätet och Facebook! kanske något kvickhuvud säger. Det är sant om det är så. Men den tanken bygger på att människor själva aktivt skall söka information, inte att kyrkan aktivt söker ge dem information. Och det fungerar inte!

 

Vi kom i alla fall hem på lördagen och började köra tvättmaskin. Den vecka vi stod inför och som nu är passerad skulle bjuda på massor. Massinvasion – typ. Men det är en annan historia. Eller flera.


tröstkolonisation

Längre fram i höst är det 100 år sedan första delen av Världskriget avslutades med eld upphör. Sedan tog det ungefär 20 år innan krigets andra omgång startade. Aldrig var kolonialismen så stark som mellan dessa två urladdningar, åtminstone mätt i kvadratkilometer planetyta kontrollerad av främst europeiska länder.

 

Men det hade startat tidigare. På 1500-talet kom Spanien och Portugal att skaffa sig transoceana kolonier. På 16- och 1700-talen anslöt sig framför allt England, Frankrike och Holland till imperiebyggeriet och på 1800-talet sökte Tyskland och Italien sig fram för att få del av resterna av områden på andra sidan haven. Den samtida ryska kolonialismen liksom USA:s var då främst fastlandsexpansioner i det egna närområdet.

 

Den gemensamma koloniala andan i allt detta var att några ansåg dig förmer än andra och tog dig rätten att ta vad de kunde ta, flytts undan folk för att kunna ta in nya samt ta ut de resurser man ansåg sig behöva. Konkurrensen i denna huggsexa ledde fram till det vi kallar Första (delen av) världskriget som möblerade om bland kolonialmakterna. I världskrigets andra del sökte förlorarna revansch men lyckades inte annat än i att alla kolonialstormakter utom USA och Sovjet tappade farten. 2000-talet har medfört att bara USA finns kvar som en kolonial världsmakt av rang.

 

Att kolonierna försvann betydde inte att den koloniala attityden försvann, alltså tanken på det vita väst har rätt till överhöghet och att till sitt förfogande behärska både land och folk och ha tolkningsföreträde gentemot andra.

 

Att Sverige inte hade den typen av kolonialvälde betyder inte attityden inte fanns och inte finns också här. Boken Tusen år i Lappmarken – juridik, skatter, handel och storpolitik skriven av Tomas Cramér och Lilian Ryd visar detta tydligt. Rubriken på detta blogginlägg är samma som till kapitel 23 i boken som berättar om främst 1900-talets svenskstatliga koloniala expansion på samernas bekostnad. I sin helhet är boken, som vi köpte i Tärna på vår hemresa från Norge, en ca 250 sidors samisk-svensk historia och i sanning en deprimerande historia. Inte hela tiden – naturligtvis! Främst   de sista 100-150 åren är deprimerande koloniala. Innan var samexistens ett nyckelord betydligt mer än kolonialismens dominans, fördrivning och exploatering. Det var när det i darwinistisk anda blev vetenskaplig sanning att se andra folk som underlägsna oss germaner som det blev fritt fram att utan kompensation ensidigt konfiskera sådant de svagare ägde – kolonialism.*

 

Boken ger en bra och lättläst resumé över främst de 1000 år som har skriftliga källor men också tiden innan, ända tillbaka till isens avsmältning för upp till 10-12000 år sedan.

ISBN 978-91-86621-30-8 rekommenderas!

 


*  Att hitta moderna motsvarigheter är lätt även om attityden till kolonialism nu är annorlunda. Iraks försök att besätta Kuwait hade koloniala ambitioner men världssamfundet slog tillbaka detta i vad som kallas Gulfkriget. I ett andra krig mot Irak visade dock USA upp tydliga nykoloniala ambitioner vad gäller landets resurser, dock inte i att för gott behålla området. Rysslands annektering av Krim och aktivitet i östra Ukraina har koloniala drag som föranleder sanktioner från resten av världen. Israels expansion och nybyggnationer på Västbanken är också koloniala till sin karaktär – men leder märkligt nog inte till allvarliga motåtgärder av vare sig politisk, ekonomisk eller militär art.


styckmord på fjället

I morse checkade vi, Primärhustrun och jag, ut från Scandic i Fauske. Vi inhandlade en massa blöjor till två av våra barnbarn – sådan utrustning är momsfri i Norge – innan vi begav oss söderut den väg vi valt för att vad det lider komma tillbaka till hemmets lugna vrå. Den kommer dock inte att vara SÅ väldans lugn i nästa vecka. Barnbarn skall då besitta jorden och fastigheten i klädsamma omgångar befolkas av både de som behöver blöjorna och deras två rumsrena kusiner.

 

Från Fauske finns flera vägar hem men bara tre med någon form av realism.

  • Man kan ta E6-an norrut till Narvik för att därifrån via samhället och företeelsen Riksgränsen via Kiruna landa hemmavid. Den vägen valde vi inte.
  • Man ta samma E6-a söderut till Junkerdalen och därifrån klättra upp till Sverige och komma sig hem via Arjeplog och Arvidsjaur. Den vägen tog vi till Atlantkusten så den kändes inte aktuell.
  • Samma E6 förbi Junkerdalen över Saltfjället ner till Mo i Rana och sedan därifrån österut till Hemavan, Tärna och så vidare. Den vägen tog vi och vi befinner oss därför just i detta bloggande ögonblick i Hemavan. Den orten är helt inriktad på vårvinterturism men har ändå logi för sommarfjällisar.

 

Resan över Saltfjället var storslagen. Vägen går – jämte järnvägen – en lång sträcka ovanför trädgränsen. Praktfullt! Vid Polcirkeln – vi kom norrifrån – finns en riktig turistfälla med parkeringar och butik för souvenirer. Massor med jox men fullt begripligt. Det är den enda plats i Norge där man med bil på land kan passera midnattsolsgränsen och det gör man affär av.

 

Innan vi kom dit hade vi pausstannat för kaffekok och macka och sträcka på benen. Det var då vi såg spåren efter ett styckmord på fjället – det bilden visar. Någon mer detaljerad utredning gjorde vi inte, ej mindre slog vi larm. Att fyndet gjordes nära en stor – idag tom – renhage ger dock ledtrådar till brottets karaktär.

 

Mo i Rana ligger fint med sitt järnverk och allt. Vi strosade ett tag och njöt av den skandinaviska sommarvärmen.

 

För en massa år sedan var vi dit hela familjen – en Annandag Påsk. Då var samhället heldött. Inget var öppet och alla innevånare uppenbarligen på tur upp på fjället. Att vi for dit kom sig av att vi då var ett par veckor i Hemavan med ett uppdrag till mig att i princip varje kväll ansvara för någon form av gudstjänst eller annat i Hemavan-kyrkan. Den bemannas om vårvintrarna av ledig präst. Ingen lön eller arvode utgår men man har tillgång till ett hus att bo i. Ett bra arrangemang. Kanske ställer jag mig till förfogande till våren.

Nu under sommaren är även den kyrkligt turistinriktade verksamheten mer sporadisk. Ingen aktivitet denna vecka till skillnad från förra och nästa.

 

Vi avser att var här i två nätter innan vi beger oss hem till det hus som grannen nu har uppsikt över. Vädret avgör vad vi gör. Ikväll kom regn och vad det verkar blir det svalare. Faktiskt inte helt fel.


svalare i fauske

Det är tio grader lägre temperatur nu jämfört med för ganska exakt ett dygn sedan när jag sent på kvällen skrev det förra blogginlägget. Nu strax före klockan 23 är det bara 16 grader här norr om Polcirkeln.

 

Svalkan kom plötsligt. När vi for tillbaka till Fauske brakade åskan igång liksom regnet. Och vi snackar regn! Med det föll temperaturen. Ganska bra faktiskt.

 

Tillbaka till Fauske?

 

Ja, just det. Tillbaka!

 

Efter frukost for vi till Rognan, den lilla ort där Saltälven rinner ut i sin fjord. Vi passerade den när vi körde till Fauske igår. Idag for vi tillbaka till det lilla pittoreska samhället. Vi strosade runt. I hamnvattnet såg vi en manet innan vi i brännande hetta (+28) gick en kortare vandringsled.

 

Drygt 4 km är ju inget men halva sträckan var uppför i ca 460 höjdmeter. Andra halvan var nedför i samma omfattning. Jag gillar inte uppför. Mina benmuskler gillar det ännu mindre.Men utsikten blev fin.

 

Det regnade lite när vi gick. Massor mer blev det när vi efter att ha flanerat en stund till körde tillbaka till vårt hotell. I Fauske höll dagvattenledningarna med lock och allt inte undan men trafiken flöt i alla fall.

 

Dusch, slapp och middag med kort efterpromenad har fulländat dagen.


varmt i fauske

Det är varmt! Annars tänkte man att det skulle vara snäppet svalare vid Atlantkusten än hemma i Älvsbyn med dess kontinentala ryssvärme-högtryck. Så är det inte!

 

I alla fall är vi i Norge nu, Primärhustrun och jag. På hennes tredje semestervecka – min är ju mer om än hackad så i alla fall ”oändlig” – beslöt vi oss för en fjällanknuten road-trip. Det betydde avresa tisdag morgon i västnordvästlig riktning och framme vid det bokade hotellet nere vid fjorden i Fauske. Det har regnat men ingen svalka kom ur det – ännu. Det blev bara fuktigare och än mer kladdigt. Jag sitter om tisdagskvällen vid hotellets ur- och ingång när jag skriver detta å mobiltelefon. Lite svalka finns här i jämförelse med rummet.

 

Klagar jag? Naturligtvis inte! Vid ett fruktansvärt kallt repgubbemöte innan något av barnen fötts – alltså mycket tidigt 1980-tal – lovade jag att aldrig klaga över värme såframt jag befann mig i fosterlandet. Norge är inte svenskt längre men klimatologiskt så likt och innebär att jag låter löftet gälla även här. Jag klagar alltså inte över värmen i Fauske. Jag konstaterar den bara ivrigt.

 

Förresten! Detta jag nu skriver publicerar jag inte direkt från mobben. Det går att göra men jag väntar tills dess jag med datorns hjälp välja typsnitt, redigera bilder och bära mig åt. Kanske blir det i morgon. Eller senare.

 

Jag såg en artikel idag som jag tyckte var bra. Artikeln alltså. Den kan läsas om man klickar på det  ordet här.

 

På Facebook där jag fann den – i gruppen Kristna palestinavänner – fanns inte nämnvärt många kommentarer men där artikeln ursprungligen hör hemma – USA eller Storbritannien? – haglade nätsvamlet friskt. Det är mycket deprimerande och lätt patetiskt hur de reagerar och kommenterar, de som stödjer Israel i ALLT vad regeringen Nethanyahu företar sig. Inga argument som utmanar budskapet, bara skott på och fördömanden av budbäraren – denna gång katolska kyrkan. Bara SÅ töntigt!

 

Men det är inte bara faktaresistenta Trumpanhängare i USA som visar det beteendet parat med islamofobi, motstånd mot allt vad aborter heter, förespråkande av dödsstraff och att alla ska få bära egna vapen för att så stävja våldet. Svenska troll går ibland an på samma vis även om en del visar LITE mer finsmak. Ändå dominerar faktaförvrängningar och demagogiska utspel väldigt kraftigt. Frågar man hur de tänker sig framtiden får man inget svar eller förslag som INGEN i Mellanöstern tänker sig.

 

Israel – som sägs vara regionens enda demokrati – står inför ett existentiellt val. Man kan fortsätta på vägen till The jewish republic of Israel – jämför med The islamic republic of Iran – och klassa var femte Israel som inte helt integrerad medborgare. Sådant är apartheid. Eller så fortsätter man vara en sekulär stat med demokratisk likabehandling av alla sina medborgare. Bägge sakerna går inte, särskilt om man avser att behålla de ockuperade områden Västbanken, Östra Jerusalem och Golan med sina stora icke-judiska folkgrupper.

 

Men nu har det tippat till onsdag och jag skall gå och knyta mig.

Bilden föreställer ett kloaklock i Fauske och är ytterligare en i min samling av internationella ortstypiska lock.

 

Publicerades onsdag kväll – ett dygn efter skrivandet.


elden begränsad?

I förra inlägget kunde du, noble Bloggläsius, ta del av en del av vad som pyr och flammar i min hjärna. Besläktade funderingar finns också i ett annat äldre inlägg – jag är emeritus – skrivet 1 juli.

 

Slagregn har om inte helt släkt så i alla fall något begränsat sommaren stora bränder i skog och mark. Jag har också lyckats begränsat min tankebrasa till 10 punkter. Som pensionerad med prästkragen om inte helt så i alla fall till en del lagd på hyllan kommer jag denna höst...

 

  1. att i kyrkbänken fira gudstjänst så många som möjligt av de söndagar jag inte själv är ombedd att leda. I bänken blir min uppgift att tacka, be och lyssna. Min strupes lovsångskapacitet som regel är något andra klarar sig förutan. Detta är inte endast en "termins-föresats" utan något som är rätt och riktigt utifrån att jag är kristen och tillhör en kristen församling.
  2. att om jag avstår någon söndag söka göra det när gudstjänsten stympats på så vis att Nattvardsbordet inte dukas. Efter att man i Älvsby kyrka under 1½ år firat söndaglig Mässa fick ett par ihärdiga lobbyister fram deformen att det ungefär en gång i månaden skulle vara Mässa-miss. Syftet var att folk som gillar kyrkan men inte Kristi kropp och blod då skulle kunna känna det bekvämt att närvara. Då jag bott 40 år på orten vet jag mycket väl både vilka lobbyisterna var och vilka de ville lobba för samt att det åsyftade resultatet uteblev. De "omhuldade" fylkas inte de gudstjänster man för deras skull bestämt att ingen skall få möta Frälsaren i det av Honom instiftade sakramentet.
  3. att på samma sätt som i första att-satsen i bänken fira onsdagskvällarnas Veckomässa – när den återupptas efter (det enligt min mening felaktiga) sommaruppehållet.
  4. att med iver och flit förbereda och genomföra Bibelstudier tisdagskvällar udda veckor. Den saken lovade jag tidigt och håller i till dess andra under hösten föräldralediga kollegor tar över. Gruppen – som är öppen för fler är i mitten av Bibelboken Apostla-gärningarna.
  5. att med samma iver och flit sista onsdagen varje månad efter Veckomässan fortsätta med öppna samlingar tillsammans med dem som reste på vuxenresan till Samos i våras. Ett par tillfällen – preliminärt – fokuserar kort på Paulus i Efesos men framför allt på hans brev dit. De andra två gångerna hamnar Nya testamentets Johannesskrifter, alla tillkomna i Efesos-området, i centrum.
  6. att plikttroget och noga genomföra de uppdrag av gudstjänster, kyrkliga handlingar och annat som infaller de 40 datum vi kommit överens om att jag skall stå till förfogande.
  7. att i övrigt söka hålla tillbaka den nyfikenhet jag känner och den lägga-näsan-i-blöt-egenskap jag är känd för. De som är kvar i arbetslaget skall inte behöva uppleva att jag klöser mig kvar genom att ha åsikter om allt möjligt.
  8. att söka ett sätt att frivilligt som kristen (och prästvigd) med de kunskaper och erfarenheter jag har stå till förfogande för församlingen när den verkar vidare i sitt syfte att människor skall komma till tro på Kristus och en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Detta, att som icke anställd bidra, är inte tvärenkelt i Svenska kyrkan. Så mycket vilar på arbetslaget att nästan inga andra behöver (eller rentav tillåts) finnas med och ha ansvar vare sig i rådslag eller genomförande.
  9. att bara då och då här på min blogg kommentera församlingslivet. Ensidigt kyrkliga bloggar finns det gott om och min blogg blir inte en sådan, framför allt inte av typen finn-fem-fel-i-kyrkan. Det skall de som arbetar vidare om inte helt så i alla fall i stor utsträckning förskonas från.
  10. att vara ytterst återhållsam vad gäller ”privata prästbokningar” och när så sker alltid göra det i samråd med det prästkollegium som är i tjänst.

släcka tankebrasor

 

Det är inte lätt att släcka tankebrasor. Att över huvud taget styra tankar till att inte tänka på något speciellt är mycket svårare än man tänker sig. Vill man tänka om snabbt kan man tankebomba med tankar ur någon annans tankebank men gör man inte så pyr det vidare i barken. Hjärnbarken alltså. Eller var nu tankar tänks.

 

Det blev väl ett fint knippe tankar med skogsbrandsanknytning trots att detta inlägg inte alls skall handla om de utan just om tankar såm tänks – kanske i onödan.

 

Vad ska du göra som pensionär?

 

Folk frågar då och då.

Jag har en lång lista! säger Primärhustrun om hon råkar vara närvarande.

Jag får väl komma hit lite mer svarade jag – men glimt i ögat – när frågeställaren var en av dem som jobbar på Systemet och jag besökte butiken för att inhandla fyra flaskor lokalproducerad Nyckel-pilsner. Nää – gör inte det! blev hennes välmenande maning.

 

Mer seriöst brukar jag lägga ut texten på detta vis:

Jag började semester 4 juni för att hinna ta ut så mycket som möjligt innan halvårsskiftet. Det är att ha tidig semester och det har jag haft förr. Känns vant.

Sedan kommer jag att inte arbeta i juli och det blir ju som högsommarsemester. Det har jag ju också haft förr.

Att vara ledig en bit in i augusti har ju också förekommit – särskilt när det kunnat synkas med att Primärhustrun haft sen semester. Och det har hon i år.

Så det blir nog när hon återvänt till jobbet, kvällarna mörknar och också lingonsäsongen är bärgad som skillnaden börjar märkas. Annars är allt som vanligt med den skillnaden att jag inte behöver ha tankar rumlande i bakhuvudet om återgången till arbetsuppgifter i höst och kommande vinter.

 

Men...

...då är det ju brottningen att hålla just sådana tankar nere. Vanefunderingar på kommande arbetsverksamheter har ju funnits i 40 år. Att då slutlönebeskedet kom och meddelade att innestående semester i princip genererat en månadslön till blev ju en påminnelse om att Älvsby församling existerar som arbetsgivare. När ett annat besked kom – en medarbetare i församlingen slutar för att börja annat jobb – tog tänkeriet ny fart kring de arbetsfält jag haft stor uppmärksamhet på. OBServera haft men inte längre har. I någon mån påverkas det också av att – vad det verkar – EFS inte (ännu) fått sökande till den prästtjänst som församlingen leasar till hälften. Och till detta finns det odiskutabla faktum att det i min kalender finns 40 inprickade datum mellan den 22 augusti och 9 december då jag lovat att stå till förfogande som någon sorts vikarie för föräldralediga yngre kollegor. Att då inte som förr tänka framåt blir marigare än jag tänkt mig – faktiskt.

 

Vad finns för motmedel?

 

1: Tänk inte på det!

Den uppmaningen finns hos mig och till mig. Och den är vettigt. Men marig. Släcka tankebrasor är svårt för de flammar så lätt upp. Prova själv med detta självtest:

Tänk på vilket djur som helst men inte på en blå isbjörn!

Vad gav detta Vick-tiga självtest för resultat?

 

2: Ta tag i något annat!

På gräsmattan växer en massa gula blommor. Det är fibblor av olika slag eller flera exemplar av ett slags fibbla – vad vet jag. Bokverket Norrbottens flora har en helt egen volym – den tredje – om alla de olika sorters maskrosor och fibblor som finns i landskapet, inte länet. Att dränka mig i sådant kanske skulle kunna vara den vattenbombning som om inte släckte så i alla fall begränsade hjärnans församlingslågor. Kanske. Jag bläddrade i boken – samt i volym 1 – och fann mycket intressant men det blir nog inte i den nischen jag kommer att botanisera.

 

3: Jamen exe-get-iken då? Alltså Bibelvetenskap! Där har du ju brukat vara!

Har du fattat hur varmt det varit den sista tiden! Akut hjärnsmälta! Aspekter av particip-formuleringar i Efesierbrevet är aktiviteter för kalla dagar inomhus, inte ute när temperaturen är strax under 30 plus i skuggan.

 

Men i förrgår var det lite svalare – fem grader närmare fryspunkten. Då blev det bärskogen för oss. Vi for mest för att titta, inte skörda.  Cykelturen gav ändå 1½ liter hjortron och lika mycket blåbär, även de handplockade.

 

När jag plockar bär tänker jag både på det jag inte behöver tänka på enligt ovan men också annat obehövligt – till exempel dessa blåbär som medicinalväxt. Det är ett faktum att färska blåbär är milt laxerande och torkade häver diarréer men när det gäller en hel del av bären i skogen funderar jag verkligen vad effekten kommer att bli.


P minus & bensin

Igår den 24onde juli skrev jag denna text å min nya egen ägandes mobbetälläfån:

 

Det fanns en ”nedräkningsserie” inemot 1 juli då jag blev pensionär. Det började i mars med blogginlägget P minus 100. Där fanns några funderingar kring första kapitlet i en av de fyra berättelser om Jesus som finns i Nya testamentet i vilken Bibel som helst.

 

I P minus 99 fortsatte jag med kapitel två i Markusevangeliet. Efter många inlägg och ännu fler om och men kom ”nedräkningsserien” att ha plöjt genom Markus berättelse, Lukas omgestaltning av densamma samt Lukas andra volym Apostlagärningarna. Det blev nästan 70 inlägg bara i den serien och när det var klart var jag redan pensionär.

 

I juli har jag, liksom i maj och juni då jag bland annat var i intensiv kyrklig verksamhet på Samos, gjort annat och läst annat än exegetik, alltså Bibelvetenskap. Dessutom har vädret varit av dem kalibern att hjärnan smält samman till en bara halvt receptiv och produktiv körtel i obestämd position mellan öronen. Men..,

 

...hjärnan befinner sig där just det sagda området mellan öronen är. Just nu är det uppe vid Storforsen. Att prata om uppe är helt komilfå. Storforsen i Pite älv återfinns ju ungefär 4,5 mil uppströms räknat från där vi bor. Dessutom går man upp till forsen om man parkerat vi hotellet vid forsens slut.

 

Vi ville ha uteomväxling. Trädgårdens skuggiga partier är OK. Selholmen, där vi badat varje dag utom tisdag i förra veckan då vi i stället for för att träffa Ava, är också OK.

Men idag ville vi byta. Inte primärt för badvattnets skull utan bara för att. Och för att få en stund i den ACkylda bilen.

Finns det bensin? sporde Primärhustrun när vi skulle starta. Det fanns men frågan och de...

 

Här slutade jag skriva igår ety vi ämnade oss hem. Fortsätter nu.

 

...under sommaren här och var på Facebook ylande utropen om att bensinskatten är för hög fick mig att här vilja aktualisera min tanke om priset på drivmedel till förbränningsmotorer:

 

Soppan är för billig!

 

Så var det sagt, det jag brukade säga när ”lobbyister” fordom å fast telefon brukade ringa för att få mitt namn för påtryckningar om lägre skatt på bensin.

 

- Huj kan du seja så? brukade frågan då bli, ställd på 08-dialekt.

- Vi kör ju! blev mina svar. Vi kör inte bara ensamma i egna bilar utan att ens samåka, än mindre åka kollektivt. Vi brummar dessutom på med en massa extra oftast onödiga motorer – gräsklippare, vattenskotrar, motorbåtar, motorcyklar, snöskotrar. Vi har två-tre bilar per familj. Tyder inte det på att vi har råd med både nytta och nöje och att bränslet ännu inte nått sitt rätta värde! 

- Jamen – bilen e ju nödvendig! Menniskor måste ju komma till jobbet! Tenk på glesbygden! Der finns ingen kolletivtrafik – eller bara gles.

- Jomenvisst är det så! Min nordsvenska dialekt tilläts här markant slå igenom när jag fortsatte: Jag bor i glesbygd så jag vet. Men det är inte vi som bränner det mesta bränslet. Eldningen är starkast hos er i Mälardalen och ni har kollektivtrafik. Ni kör i alla fall egna bilar och andra motorer så tydligen anser ni er ha råd och skulle tåla en bensinskattehöjning till.

 

Här brukade uppringaren tacka och lägga på.

 

Vi har inte längre fast telefon så uppringningarna har upphört. I sociala medier ödas dock energi på frågan och där skrev jag nyligen detta tänkvärda ekonomiska samband i en kommentar på Facebook där någon argumenterade för sänkt bensinskatt: Tanka mindre! Då sänker bolagen priset för att vi ska köpa mer. Elementär marknadsekonomi.


eld och citron

Det brinner!

Inte just där vi bor men på många andra platser.

Och på en del ställen okontrollerat mycket.

 

Jag har inte bloggat om och kommer inte nämnvärt att blogga om det som funnits i varje nyhetssändning och varje samtal människor emellan den sista dryga veckan – skogsbränderna. Jag skall inte heller utgjuta mig om värmeböljan som är den mest ihållande på mer än 250 år eller om torkan. Om du, noble Bloggläsius, vill ha information om de sakerna hänvisar jag dig till annan seriösare nyhetsförmedling än sociala medier.

 

En helg har passerat.

Om söndagsmorgonen bröts torkan – men inte värmen! – av regn. Hörde uppgiften att det kom 8 mm på ett par timmar. Det är intensivt. Det blir 8 liter, nästan en hink, på varje kvadratmeter gräs-, åker- och skogsmarksyta. Det är bra. Gissar att när nu värmen fortgår kommer gräsmattan att ta fart igen i den omfattningen att det blir att kasta sig åt sidan för att inte snärjas av gräset. Det kan också bli sprutt i blåbärsskogen och hallonsnåren. Det finns bär men de är små och torra så vatten behövs.

 

Inemot gudstjänststartstid igår lugnade sig regnet. I kyrkan fann vi att det inte var som i den förkrossande majoriteten av Svenska kyrkans så kallade Huvudgudstjänster, alltså ordinarie gudstjänster på söndagarna klockan 11 eller annat klockslag. Såg på nätet att 80% av sådana samlar färre än 20 personer inklusive de som är där i tjänsten eller som utsedda kyrkvärdar. Älvsby kyrka ingår i princip alltid i femtedelen över och med god marginal. Enstaka undantag kan finnas. Om det en tredjedag jul som råkar vara en söndag och det är 28 grader kallt, blåser och ösregnar garanterar jag inte plus 20. Inte heller på Nyårsdagen klockan 11 i liknande väderlek. Men annars.

 

Det betyder inte att det är frid och fröjd. Igår var det påfallande få av dem som regelbundet firar gudstjänst som var på plats. Ännu färre fanns där av dem jag på något vis tycker borde vara där om inte jämt så i alla fall säg en gång i månaden. Här menar jag anställda utan uppdrag i just den aktuella gudstjänsten samt de förtroendevalda. Nu har jinte koll på alla ledamöter i Kyrkofullmäktige – vilket i sig är märkligt men visar hur långt borta från verkligheten de (eller jag) vistas – men Kyrkorådet och Arbetsutskottet känner jag till. Av de som där ingår brukar ett par tre fira gudstjänst regelbundet men de var tydligen bortresta eller hemma av annat skäl. Övriga som ingår i styret syns aldrig,naturligtvis inte heller igår.

 

Fanns det några unga där? Ja! Tre tonåringar i samma familj. De sitter på ”sina” platser. Om man med unga menar yngre än jag så fanns det fler. I min slarviga kategori regelbundna och i de två-tre sorgehus som mött upp för att det var tacksägelseringning för en familjemedlem. För 30 år sedan kom nästan alltid sorgehusen, numera undantagsvis. Men hon som var konfirmand på 80-talet och sedan dess alltid sagt Hej och har en dotter jag konfirmerade för ett par år sedan och som nu förlorat sin mamma som vi pratade om är ju yngre – än mig alltså.

 

Kollegan Jakob förkunnade i min smak – alltså i närheten av så saklig att det närmar sig men inte överskrider tråkighetslinjen. Hans förkunnelse gränsar till Bibelförklaring som är en genre jag gillar. Ofta kommenterar han informativt alla tre texterna. Det gjorde han också igår då temat var Andlig klarsyn och Falska profeter.

  • Texten från profeten Mika i Gamla testamentet: En falsk profet säger vad folk vill höra, en sann profet talar sanning.
  • Episteln ur Första Johannesbrevet: En falsk profet är den som inte bekänner Kristus som Gud, en sann profet gör det.
  • Det Jesus säger i evangeliet ur Matteus berättelse: En falsk profet bär dålig frukt, en sann profet god frukt. Här gav Jakob exempel från Galaterbrevet.

Han är lite små-exegetisk, min yngre kollega. Informativ.

Och i ”Skatten-lådan” som fast det inte är söndagsskola under sommaren hade han för barn (och vuxna) frukter som konkreta ting att visa och tala kring i slutet av gudstjänsten. Han hade plockat med leksaksfrukter antingen från familjens egen barnkammare eller från församlingsgårdens barnrum. Det var goda frukter. En var en citron.

 

Som nypensionerad i funderingar kring vad mina år burit för frukt var det en smula trösterikt, detta att också surhet kan vara en andlig frukt. En annan trösterik sak är att texten för igår inte talade om mängden frukt utan bara om kvaliteten.

 

Nu ska vi gå och bada och bli sura på annat vis.


anti-luthersk värme?

Har jag bloggat idag? Finns det nånting idag att blogga om? Är det någon ½intressant fråga i Facebookgruppen Prästkollegor? Eller gruppen Bondska för alla som jag kom med i igår?

 

Det finns något stressigt över detta. Ibland sägs det att det beror på att svensken har Luther på axeln – ett talesätt man ibland tar till när man försöker förklara eller försvara att man måste alltid hålla på med något och aldrig vara onyttig. Jobbar man skall man jobba. Är man ledig skall man också göra något produktivt av sin ledighet. Det kan vara att städa, snickra, odla, läsa, uppleva, vara med om. Ledighet skall användas maximalt! Om så att vila till överansträngningens gräns.

 

Först fakta: Jag tror inte det har med Luther att göra. Mer med Calvin. Men jag fördjupar mig inte i det ämnet nu utan tar min reflexion från en annan vinkel: Värmen!

 

Det är närmare 30 grader i skuggan.

Det har så varit i närmare två veckor. Ingen ändring syns vid SMHI:s horisonter. Värme och torka råder.och värme och torka kommer att råda ett tag till – och med det problemen med bränder i skog och mark på många håll.

Nära oss och de våra brinner det inte – ännu. För säkerhets skull skriver jag: ännu. I bökig terräng 5-6-7 mil från Älvsbyn pågår en brasa och i Järvsö där barnbarnet lilla Lisa bor luktar det brandrök då vinden vänt i förhållande till en storbrand 8-10 mil bort. Hos lilla Lisa finns nu hela övriga expanderade ”gamla familjen” minus den ännu lillare Ava och hennes föräldrar.

 

Vad presterar då vi nu när det är så varmt?

 

Vi håller tillbaka alla vi-måste-för-kissemissen-göra-något-vettigt-tankar. Vi klipper inte ens gräset. Det är ju för varmt. Och för torrt. Det växer ju inte ens.

Fara någonstans kan vi frestas att göra. Enda poången med det skulle vara att att njuta av bilens luftkonditioneringsvädringssystem. Framme dit vi åkt måste vi ju i alla fall svala och avslappnade kliva ut i sommarhettan innan vi igen kan sätta oss i bilen och slå på kallvärmen.*

 

Så vi badar. Vi har bad på gång- och cykelavstånd. Bilderna visar våra förflyttningsalternativ. Röd linje till fots, blå med cykel.

Men bilderna – klicka på dem blir de större – ljuger lite. Vattenståndet i älven nu är lägre än när satelliten fotograferade. På bilden kan man ana att det här och var är grundare än på annat håll. Det är rätt – och där är det sandbankar nu. Dit vi vankar.

 


*  Beteckningen kallvärme myntades av den äldre av sönerna när han inte var så värst stor. Begåvat! Det var ju värmereglagen som användes för kylningen. På liknande sätt var det i konsekvens med i övermorgon han berättade att han gjort något i övergår. Fiffigt.


möte på toppnivå

Trump och Putin har träffats – vem bryr sig!

 

Riktiga möten är sådant som tar tag i en och får en att känna.

Ett sådant möte ägde rum igår.

 

Jag har nämnt att Primärhustrun och jag om fredagskvällen fick vårt fjärde barnbarn – Ava. Den unga familjen var kvar på sjukhuset över helgen. Trots att vi var nyfikna som sjutton for vi inte dit. Vi valde att låta dem vara i lugn och ro. Dottern hade ju sagt att vi var välkomna när de kommit hem – och då ha med oss ett lagat middagsmål för vuxna personer.

 

På måndag for de hem till Unbyn. Vi stålsatte oss ytterligare ett dygn. Igår var det i alla fall färdigt. Nu blev det resa! Med mat och allt.

 

Alla nyfödda småbäjbisar är små. Det slås man alltid av.

Ava är lite extra små – 2½ kilo. Hon föddes bara ett par dagar innan beräknat så allt är fixt och färdigt. Hon är bara liten. Morfar har inga stora labba-nävar och en snusdosas diameter är 7 cm så bilderna visar att hon inte är en stor kardus. Förutom vad gäller kalufsen.

 

Den lilla äter och äter och äter. När hon inte sover. Och då det byts packningar. Hur mimiken då ser ut och hur hon låter när det sker finns på film – här.

 

Livet är gott.

Vad vi vet är vi friska. Vi har fyra fina barn och nu fyra barnbarn.

Livet är gott – för vår del.


tangentkaffebord

 

Prästkollegor heter en så kallad ”grupp” på Facebook.. Den är inte liten. Runt 1800 är med men långt ifrån alla – tack och lov! – skriver och håller på. Det händer att jag läser vad andra skriver och ibland – men inte ofta – skriver jag själv en eller annan kommentar till något någon eller några andra tagit upp. Och så funderar jag över fenomenet. Eller snarare en bunt fenomen.

 

Det är många ”fall-frågor” av typen Jag står nu inför den eller den situationen som jag inte varit i förut och undrar om någon har en ordning/bön/agenda/material för den saken.

Både förra sommaren och i sommar har till exempel frågan kommit om hur man genomför nedsänkningsdop av konfirmand i sjö eller annan vattensamling. Det är ju en vettig fråga om man inte gjort det förr. På 1980-talet bad jag själv ortens dåvarande pingstpastor om praktiska tips.

Ett par tre år senare ringde en kollega i församlingen och frågade mig och den dialogen blev faktiskt ganska festlig. På sitt långsamma sätt började han på lätt nasal Skellefteådialekt:

Du har ju döpt med nedsänkning du.

Jo! svarade jag – nordsvenskt Ja.

Nu är det en på det här lägret som skall döpas nere i träsket – ordet träsk på nordsvenska betyder sjö, inte sumpmark – och jag undrar: Hur länge jag ska hålla han under vattnet? Kan jag sakta räkna till tio? Du förstår att när det gäller den här löken är det inte bara Gammel-Adam jag har lust att dränka.

Jag gav honom i telefon samma råd pingstpastorn gett mig om hur den som döps bör hålla händerna framför sig och att dopförrättaren bör lämna armbandsur och plånbok på land – i mitt och kollegans fall även snusdosan.

 

Jag gav samma råd förra sommaren i Prästkollegor men med tillägget numera också mobiltelefon. Med det är jag tillbaka till detta blogginläggs huvudspår: gruppen Prästkollegor.

 

Tangentbordet fungerar som kaffebord. Det känns ovant.

Jag fattar att detta är ett gubbe-fenomen från min sida. Det skrivna ordet har för mig en större tyngd av eftertanke och planering än vad man muntligt släpper ur sig vid olika tillfällen. Text är allvarligare än samtal – typ.

Jag fattar att det är en generationfråga. Jag sa ju att min känsla är ett gubbe-fenomen. När jag var mer oerfaren än jag är nu kunde jag på fikaraster haspla ur mig en och annan fråga till mina kollegor. Eller ringa upp någon för att snacka om en sak. Att skriva var inte den tidens sätt att snabb-snacka men är det nu för dem som vuxit upp i internettets spunna värld.

Det är alltså OK, det som sker i Prästkollegor. Det verkar bara lite ängsligt. Och ibland får det mig att tänka: Kom igen! Tänk själv!

 

Men det svaras på frågor. Och olika situationer diskuteras.

Och jag skönjer tendenser som inte sällan överlappar varandra.

 

En tendens är: Kyrko-Ordningen säger! Eller avtalet!

Det är paragrafkavalleristenas hållning. Det är blå om man tänker i de kategorier som beskrivs i boken Omgiven av idioter, i slutet av förra året bebloggad i inlägget macaronesien 08. Följer man regler gör man inte fel! Och fel får man inte göra! Och finns inga regler råder rådvillhet.

 

En annan tendens är: Vi måste gå människor till mötes!

Här vill man nästan till varje pris vara tillmötesgående för att värna relationer till folk som till exempel inte vill ha psalmer eller annat religiöst tjafs med vid släktens dopsammandragning eller annat tillfälle. Flera – dessa är gula enligt idiotboken – ger innovativa förslag näst in till ½kristendom för att till varje pris värna relationer och kontakter – där det absolut inte får gå fel!

Hur mycket konflikträdsla som finns i detta blir min stillsamma undran.

 

Så här skulle jag kunna hålla på att fundera vidare kring vilken roll Bibel och Bekännelse liksom teologi i övrigt spelar, hur man upplever sin identitet och sitt uppdrag som präst, vilken roll det egna egot tillåts spela, kollegialitet med mera.

Men jag slutar nu. Morgonsvalkan förvandlas med solens stigande till den vanliga sommarhettan som enligt dagens nummer av Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen nu medför att det råder totalt eldningsförbud i hela Norrbotten – där skogen redan brinner lite här och var.


surkart i värme!

Om du nu, noble Bloggläsius, är en smula uppmärksam ser du att rubriken till detta inlägg inte alls är samma som till det förra där jag på spanskt manér skrev det som som här är ett utrop som en fråga. Spanjorerna gör ju så att de inte bara med ett ? i slutet av en mening visar att det är en fråga. De antyder redan i början att det kommer en fråga och gör det med ett uppochnedvänt frågetecken – ¿. Riktigt fiffig tycker jag.

 

Med surkart i värme! menar jag nu inte mig själv eller någon i min nära omgivning, inte ens i min samtid. Jag syftar i stället på en man som levde mellan åren 298 och 373 i Egypten – där det ju är varmt. Ett surkart verkar han också ha varit då han som en jojo avsattes och återkom från och till kyrkoledarskap i Alexandria och östra Medelhavsområdet. Orsaken till pendlandet var hans envisa agerande under vad som i historien kallas den arianska eller trinitariska striden mellan den rättrogna ortodoxa katolska uppfattningen och en felaktig och kättersk uppfattning. Fajten handlade om sambandet mellan Fadern och Sonen (och Anden).

 

Surkartet hette Athanasios. I boken Athanasios av Alexandria – Tre tal mot arianerna kan man ta del av hans undervisning, tankar och resonemang. Hans sätt att argumentera och i resonemangen citera Bibeln känns ganska främmande för vår tid och bygger på att de som hör hans tal och tar del av hans budskap har Skrifterna rejält memorerade bakom pannbenet. Det var dåförtiden inte en speciellt elitistisk förväntan. Bara någon enstaka person kunde då skämma bort sig själv genom att lagra kunskap och information i dyr (hand)skriven form. Majoriteten av vanligt folk kunde inte ens läsa utan lagrade vetandet i den egna skallen – och kom ihåg det man visste. Vi moderna människor lagrar inte så utan i samlade texter som vi dåligt minns vad de innehåller.

 

Det striden gällde var om Det Gudomliga Ordet – Logos – är fött av Gud eller skapat av Gud. Med ordet fött skall man inte tänka senare tillkommit utan i stället ett med den som födde, alltså Fadern.

Om Ordet är fött av Gud är det Gud och blir människa när Ordet blir kött – Jesus. Det är så, menar Athanasios. Därför kan Jesus helt och fullt representera Gud för oss och oss inför Gud. Det är också OK att be till Jesus då han är Sonen, född av Fadern, Gud.

Vore Ordet skapat, om än först av allt och innan allt annat, skulle bön till Jesus vara bön till något skapat och vara som vilken förvirrad hedendom som helst. Han skulle inte heller helt och fullt kunna representera Gud och människa i förhållande till varandra och därmed inte lösa konflikten mellan Gud och människa.

 

Sånt här jobbar Athanasios med och man kan undra vad det man stred om på 300-talet har för bäring in i vår tid. Förutom att saken i sig är intressant för att förstå teologihistoria menar jag att man behöver läsa på när det gäller saken. Det är verkligen trons kärnpunkter det handlar om.

 

Arianismen höll på att vinna men försvann med tiden. Den återuppstod dock under 1800-talet i USA under namnet Watch Tower Bible and Tract Society of Pennsylvania, på svenska Sällskapet Vakttornet alias Jehovas Vittnen. De har ariansk lära om Kristus och Treenigheten.

På samma sätt är det med Islam. Ganska länge på 600-talet uppfattade många kristna Muhammeds lära som extrem till banalitet förenklad arianism, inte som en annan religion. Så nära är släktskapet.

När man vill berätta för muslimer om kristen tro kan det vara bra att ha läst in sig på Athanasios. Naturligtvis inte för att ha honom som någon sorts tillhygge – det lär ändå inte funka – men ha som en resurs att för egen del vila och hämta vishet hos.

 

Athanasios av Alexandria – Tre tal mot arianerna är inte ens på hundra sidor. Jag läste den för en tid sedan och har nu läst om den och rekommenderar den varmt. Baksidestexten hittar du här.


¿surkart i värme?

Lilla Ava bröt sig in i tillvaron.

 

Det berättade jag om i förra blogginlägget. Att det skulle ske var ju varken plötslig eller oväntad. Snarare tvärtom förutom att vi inte visste om det skulle bli en Ava eller en av den andra sorten. Icke desto mindre tog det tanke-och eventuellt bloggfokus från annat. Vi har inte träffats än men med hennes ankomst i ryggen fixar morfar att tangentborda om annat. Nu gör han det.

 

Det är varmt och torrt i markerna.

 

Varenda nyhetssändning i radio och TV nämner saken fast det inte är en nyhet utan något fullt märkbart för var och en och så varit en lång tid. Aftonbladet har berättat att det är varmare i Norrbotten än i Barcelona. I någon mån är det kul men därnere ärj u allt i flora och fauna och grundvatten och teknik gjort för värmen. Så inte här

Personligen bekymrar det mig inte men jag förstår och lider med dem för som verkligen får problem – bönder, djuruppfödare, sjuka och andra. Främst för deras skull men även för vår gräsmattas skull vore tre dygns stadigt regn välkommet. Det profeteras inte om något sådant. Plus 30 och däromkring kommer att fortsätta.*

 

Fotbolls-VM lackar mot sin fullbordan.

 

I eftermiddag spelas finalen. Sedan är det dramat över. Det vore fräckt med Kroatien men innerst inne tror jag Frankrike. Vem spelar ingen roll men jag skall se spelet spelas. Dock spelar jag inte på spelet trots ihärdiga uppmaningar i reklam- och sponsorsnuttar före, under och efter olika TV-program.**

 

Nästa match blir Trump-Putin i Helsingfors.

 

Från rysk sida väntar jag mig inget oväntat eller oöverlagt. Vad gäller trumpeten i Washington kan man aldrig vara säker. Det bör inte han heller vara. Att utspela och spontant ge presskonferenser och ställa sig speciell och på så sätt genera Nato-allierade är en sak. Kansler Merkel och de andra vill ju till varje pris inte kuppa tillbaka utan söker med ansträngd god min i elakt spel gjuta olja på vågorna. Likaså Englands Premiärminister som tvingats notera att en utländsk ”president” på brittiskt territorium dagen innan de skulle mötas sagt att det vore bättre om någon annan vore premiärminister. Är inte det ett diplomatiskt övertramp av första ordningen?

Putin kan utan att skada relationerna svara med samma mynt om Trumpen trumpetar. Blir det aktuellt gör han nog ändå inte så utan nöjer sig nog med att genom en betänksam skakning på huvudet signalera ett återhållsamt förakt.

Men tänk om Helsingforsmötet leder till en ny Molotov-Ribbentrop-pakt à la 1939 som delar upp tillvaron i intressesfärer? Den skulle nog i så fall vara riktad mot Kina och ställa EU på åskådarplats, ge Ryssland lättade sanktioner och fria händer i östra Ukraina, Syrien och på Krim och i utbyte USA fria händer i Sydkinesiska sjön, vad gäller Nordkorea och kanske Iran.

Men jag leker bara med dessa tankar. Tror inte det blir så.

 

Till sist: I tidningen Dagen.

 

Här – gör sig teologen Peter Halldorf skyldig till oerhört bra Bibelteologi. Läs hans artikel med titeln Svenska migrationsdebatten närmar sig avgrunden. På Dagens Facebooksida kan man hitta samma artikel och dessutom ta del av en och annan kommentar i flödet därunder.

 

500 meter från vår villatomt finns Selholmens badplats där man kan kasta sig i svalkande fullt drickbart älvsvatten. Värt det besök som kanske blir av om någon timma.

 

Lilla Avas mamma ringde nyss. Allt är bra!

 


* Att jag inte klagar över värmen vilar på ett beslut jag tog för en massa år sedan under en militär repmötesövning uppe i Tjottaheitti. Då var kylan så ihållande och kraftig så att den förutom att skapa myteri på repgubbeförbandet fick mig all lova att aldrig så länge jag befinner mig i fosterlandet klaga över värmen. Det löftet har jag hållit och håller än. Jag klagar inte men är kanske lite tyst i saken.

** Gammalt tillbaka uttrycktes i kyrkliga och andra sammanhang moraliska (och moralistiska) tankegångar kring nöjeslivets (kort)spel, supande och sex i buskarna. Denna så kallade ”syndakatalogen” makulerades med tiden men ibland undrar jag om inte en viss nyupplaga borde tas fram. Reklam propagerar ohejdat och icke ifrågasatt för satsningar och spel, öl och vin och sprit och att man skall vaccinera sig mot Hepatit B så man inte drar på sig något under levaloppanlivet under utlandsresan.


Om

Min profilbild

RSS 2.0