bra ungdomsledare!

Sistlupna lördag gjorde jag visit.

Tillsammans med tre andra.

Sammantaget fyra 60+are.

Besökte vår ungdomsledare.

 

Fast det var ju länge sedan vi var ungdomar. 45 år sedan lite drygt. Då var vi med i vad som kallades Ungdomskretsen, alltså Kyrkans Ungdom. Vår förening var på Örnäset i Luleå. Man säger , inte i. Jag växte upp Örnäset, i stadsdelen med det namnet.

 

Ungdomsgruppen där och då var vad jag numera brukar kalla för KU klassisk stil.

  • Det betyder föreningsstruktur med ordförande, sekreterare och kassör, årsmöten å sånt.
  • Det betyder träff varje torsdagskväll vid sjutiden fram till nästan tio. Inte gärna längre då det ju var skoldag på fredagarna.
  • Det betyder regelbundna resor på stiftsläger.
  • Det betyder att vi hade en kaplan, en präst som vi ägde.

 

Ove Morén heter han som någonstans i 30-årsåldern ramlade in som komminister i församlingen. Som yngste präst torskade på att ha pastoralt ansvar för tonårsgruppen. Han kom från Liverpool – fast från Skellefteå alldeles ursprungligen. I Beatles hemstad hade han varit sjömanspräst. Det hette så då när nationen hade handelsflotta att tala om. Sedan, efter utflaggningar och med växande turism, blev Sjömansmissionen till Svenska Kyrkan i Utlandet – SKUT.

 

Ove var seriös i sitt uppdrag!

Torsdagskväll efter torsdagskväll ugglade han med oss fast han nog den gång han somnade i fåtöljen hellre borde farit hem till fru och barn. När kvällen var slut och vi sprang till korvkiosken – gatuköken hette så då – bjöd han om någon var kontantlös. För att sedan skjutsa hem dem som hade långt.

 

Speciellt begåvade Bibelstudier hade han inte. Det tyckte vi inte att någon hade dåförtiden. Men man hade! Inte sällan så att det lästes och slogs i Skriften för att få fram svaren att skriva på blåstencilernas prickade rader. Så blev Bibel något naturligt och självklart. Där finns det vi tror. Där hittar vi etik – också i Mellanölets tid.

 

Han predikade bra! Det tyckte vi. Saklig. Lätt att förstå. Och om Jesus. Tydligt om Jesus! Inte gudsbilder eller att vi behöver bekräftelse eller att finna sig själv eller nåt sånt. Ove var rakt på! Om Jesus, vem han är, vad han gör, vad han ger, vad vi får tro. Och sådan förkunnelse bekräftade ju oss och gav den sanna ”bilden” av Gud som älskar människorna på så sätt att Han gav sitt liv för att vi skall vara fria att leva med Gud.

 

Fyra av oss i gruppen blev präster. Det var och är han glad över. Liksom över att någon blev pedagog i kyrkan och en annan diakon. Och flera ur vårt gäng är med hederliga yrken till vardags lekmannaaktiva på olika sätt i kyrkan.

 

Kanske hade vi alla blivit det vi blev honom förutan. Det vet ingen. Men nu var det ju just hans exempel i hög grad liksom hans ord fast i något mindre grad som coachade oss så det blev som det blev. Inte Ove ensam – men som en viktig länk.

 

Det var vi fyra som blev präster som sammanstrålade hos vår ungdomsledare i lördags, han som nu är över 80. Vi bor lite utspridda i Umeå-Luleå-Älvsbyn-Luleå om man tar bilden från vänster till höger. Klicka på den blir den större. När den markant tunnhårige Umeåbon var uppe Norrbotten av andra skäl var det läge att ta en fika hos Ove och hans hustru utanför Piteå och med blomma och allt önska dem en God och Välsignad Adventstid.

 

Namn? Ove och hans hustru sitter. Vi ungdomar är på flyglarna tvillingbröderna Torkel och Torbjörn Lindahl, Lars-Gunnar Ottestig som har slips och jag.


ryssen kommer – 3

När jag för någon tid sedan började på inlägget ryssen kommer – 1 hade jag många saker i tankevindlingarna. Insåg därför att ett inlägg kunde det inte bli. Minst två, kanske tre.

 

Den tredje tanken om hur det målas fan på väggen är lite passé nu. Kyrkomötet – Svenska kyrkans (märkligt nog) högsta beslutande instans har ju gått över för denna gång. Det jag funderade över känns därför inte lika aktuellt. Dock – jag fullbordar trefoten i alla fall.

 

Kom då först ihåg min tes: Risk och rädsla är inte samma sak!

 

Det kom in en motion till Kyrkomötet om att reglerna för hur biskoparna skall välja ut folk för prästvigning skulle ändras. En försäkran att viga samkönade relationer skulle avkrävas blivande präster. Orsak? Som det sades: Ingen skall behöva riskera diskriminering.

 

Låt mig för resonemanget skull anta att motionärernas avsikt är just den, bara den och inte alls också något annat – man kan ju ha flera avsikter. Då kommer ju frågor som ett brev av den sort som förr i världen brukade komma med posten: Står den rädslan i rimlig proportion till den risk som finns? Eller är oron större än faran? Går samkönade par så ofta på pumpen när det gäller att gifta sig att man för en hel yrkeskår strängt och totalt behöver ändra reglerna? Behöver man gå utöver Riksdagens lagtext om vigselförrättare i allmänhet. Eller Kyrkomötets beslut om präster och hur praxis skall vara?*

 

If it ain´t broken, don´t fix it! brukar vara en rekommendabel hållning i många sammanhang. Och jag undrar verkligen om situationen är så broken att den måste fixas. Faktiskt.

 

Läronämnden sammanträdde. De underkände motionen som om den skulle gå igenom, menade man, principiellt skulle förändra synen på både biskopars och prästers roll i kyrkan. Att köra över Läronämnden kan Kyrkomötet – det har (ännu) aldrig hänt – bara göra om man tar beslut vi två på varandra följande Kyrkomöten med val emellan, dessutom med trekvarts majoritet andra gången.

Så motionen försvann....?

 

Men debatt blev det i alla fall. Om ett annat yrkande som kom under hanteringens gång. Om att riskerna behöver utredas. Alltså ska fakta tas fram. Vad det blir för fakta vet jag inte. Handlar det om att tillskriva alla samkönade bröllopspar de sista fem åren för att höra hur de blev bemötta? Eller skall varje prästs åsikt och (eventuella) agerande i frågan kartläggas? Eller något annat?

Ingen vet än.

 

Personligen – och nu ägnar jag mig åt lite ryss-rop – tror jag inte att motionärerna enbart hade vigselpar av samma kön i åtanke. Jag tror det fanns fler motiv. S och C fungerar nämligen så.

 

Nästa år är det kyrkoval. Frågan skulle bara vara taktiskt enkel och bra att gå till val på! I den stora komplexa helhet som kyrkan befinner sig är det en sak som är lätt att kommunicera och formulera slagord kring. Här kanske man skulle kunna få igång väljare som inte tänder på saker som pastoratsregleringar, strukturomvandlingar eller vikande dopsed.

Man – S och C och några fler – skulle också kunna bunta ihop de politiskt fristående med de två partiernas riksdagskompisar i SD – trots att de och till exempel Frimodig Kyrka inte har någon värdegemenskap i övrigt. Att göra så är det stora ofta använda tricket i kyrkopolitiken: Att som styrande grupper/partier låtsas vara i opposition mot några man inbillar andra i realiteten har makten.

 

Motionärerna gick på pumpen. Åtminstone för en tid.

Deras förslag gick inte igenom. Dessutom skulle det ju vara två Kyrkomöten med val emellan för att ta beslut och nu hanns det inte med. Tidigast valet 2021 kan bli ett val mellan beslut. Att nästa år gå till val i saken kanske därför inte är så fiffigt. Och så den där utredningen som skall ta fram fakta – den som kommer att visa att oron är obefogad, rädslan ogrundad och rysskräcken överdriven.

 

Men man kan aldrig vara säker. Frestelsen till förledande slagordsstrategi finns. Nu som förr. Och jag vet! Jag har tidigare varit förtroendevald och sett det när ”valmanifest” skall produceras.

 


*  Praxis är att samhället/kyrkan viger men enskild vigselförrättare/präst har rätt att avstå. Myndighetens skyldighet – och kyrkan är myndighet i detta avseende – är att få fram vigselförrättare.


kyrkoherde i klaveret

Första söndagen i Advent 2016 var en historisk dag i Älvsby kyrka.

För första gången under min överblickningstid – kom till församlingen och samhället 1978 – firades gudstjänsten kl 11 med Mässa. Eller Nattvard som det också kallas. Så har det inte varit förr.

Och jag tycker det är bra!

 

Mässa skall dukas varje söndag!

 

Till våren, i och med början av Fastan, blir det två år sedan söndaglig Mässa infördes i Älvsby kyrka. Det var på förre herdens tid. I ett halvårs tid innan dess hade vi till en del hittat annan musik för gudstjänstliturgin än vad Kyrkohandbokens olika serier kunde erbjuda. Lättsammare musik – typ. Men med samma – OBS: samma! – innehåll.  

 

För drygt ett år sedan flyttades också rent fysiskt barnens plats i kyrkan från ett bord i lekhörnan nere under läktartrappan fram till koret. Där har de små suttit och ritat, alldeles invid till exempel mig när jag haft i uppdrag att leda gudstjänsten och förkunna.

 

Beslut togs då också om att söka starta söndagsskola under gudstjänsttid. Utifrån vilka resurser som var för handen planerade vi att under våren 2016 söka, finna och förbereda ledare för den uppgiften för att starta denna höst.

 

Vägen fram till söndagsskola blev inte riktigt den vi tänkte men den är i alla fall ett faktum nu sedan några månader tillbaka. Konceptet kallas Skatten och är inlånat från Norge – jag tror genom EFS. Det går så till att efter första psalmen samlas barnen i koret runt en skattkista – som inte öppnas där och då. Den som leder gudstjänsten pratar inte med barnen om Gud. Tvärtom: han/hon leder i bön där alla pratar med Gud om barnen. Så går de små med ledare ner i kyrkkällaren för att jobba med innehållet i kistan. Naturligtvis återvänder de sedan för att i Mässan kunna få del av Jesus kropp och blod och – viktigt! – efter slutpsalmen berätta för oss andra om vad de utan att behöva störas av en massa vuxensnack gjort och pratat om där nere.

 

Så blev det första Advent detta Nådens år. Med all den tradition och allt det traditionella som många förknippar med den dagen.* Och gudstjänst skulle firas.

 

Då medverkar kören. 36 korister som på något sätt på grund av kyrkans arkitektur tillsamman med pianot måste trängas in i koret där barnbordet finns liksom ljusbärare, ambo och annat. Lite trångt men kul. Kören skall sjunga – självklart. Och vissa psalmer. Och barnens Skatt enligt ovan.

Och så Mässa på det – det som aldrig varit förr just den söndagen.

Dessutom sammanlyst med EFS-föreningen.

 

Det var en skitkul gudstjänst!

148 firare, 88 kommunikanter, 1½ timme, inga longörer, ingen seghet, tempo men inte stress. Bra!

 

Nya kyrkoherden som ledde alltsammans är inte överdrivet hög över havet. Från där jag satt kom hon nästan att försvinna bakom pianot till dess hon klev ytterligare några steg framåt. Innan dess såg det ut som om hon inte bara trampat lite lätt i klaveret utan näst intill helt försvunnit i instrumentet i fråga – som bilden visar.**

 


*  Begreppen tradition och traditionell är skojiga och lätta att förväxla. Jag sympatiserar ivrigt med beskrivningen jag en gång läste på Dag Sandahls blogg . Han påstod att Kyrkans Tradition – alltså med stort T – är döda människors levande tankar. Tradition med litet t, det traditionella, är ofta levande människors döda tankar. Inte ofyndigt alls!

**  Det finns några som menar att Mässa/Nattvard på Första Advent är ett klavertramp. Jag är inte en av dem. Jag såg ju vilka de 88 kommunikanterna var. Inte bara ”kyrk-kärna” – typ.


ryssen kommer – 2

I förra inlägget med ungefär denna rubrik och denna bild inledde jag, noble Bloggläsius, med några ord om min saliga farmor och hennes eventuella rysskräck. Från det gick jag till mitt huvudärende – funderingar om konspirationer och demoniserande demagogi. Exemplet jag anförde var ”debatten” om huruvida ett par barnmorskor skulle kunna ha samvetsfriheten att avstå vissa arbetsuppgifter som annars skulle förväntas av dem. Abort som sådan var inte inläggets innehåll. Det var ”debatten” jag funderade kring.

 

Jag tar nu åter upp mitt grundpåstående:

Risk och rädsla är inte samma sak! Inte heller fara och oro! Eller effekt och avsikt.

 

Svenska kyrkans högsta beslutande instans – Kyrkomötet – har varit samlat. Saker har dryftats och beslut har tagits. Också icke-beslut. Här och var på nätet – dagspressen har varit ofantligt ointresserad – dryftas sakerna och tänkbara motiv för olika ting. Resonemang som i rädsla fruktar risker saknas ej.

 

Ta till exempel en sosse-motion om kompletterande kriterier för antagning till prästvigning. Själva motionen är ett lysande exempel på hur rädslor och oro grumlar en saklig hållning till risker och faror.* En del reaktioner på motionen och den efterföljande ”debatten” fungerar på samma sätt.

 

Så jag frågar:

Vill sossarna sabba kyrkan? Understödda av Centern och en del andra?

Vill de krossa kristen tro? Alltså vill?

 

Jag har läst yttranden på Facebook och i kommentarsfältet på andra bloggar som påstår så, som menar att de aktivt vill det. Jag tror inte det är så! Jag tror inte det är deras vilja!

 

Det betyder inte att jag anser att förslag och linjer de för fram inte skulle skada kyrkan, att de inte skulle ifrågasätta och försvaga kyrkans lära och liv. Tvärtom! En del motioner och ”reformer” anser jag helt och fullt bära åt fanders! Men jag tror inte det är avsikten. Jag menar att det är effekten. Och det är en helt annan sak.

 

Jag har skrivit om detta förr men finner det ändå angeläget att återvända till saken.

 

Effekt och avsikt är inte samma sak.

Men det är ett vanligt trick i ”debatter” att mixa grejerna och tillskriva och pådyvla andra dunkla konspiratoriska motiv. Det ser jag i kritiska kringsnack om till exempel de etablerade politiska partierna sätt att agera när de är nomineringsgrupper i kyrkan.

 

Tro inte att jag tycker partierna levererar guld! Absolut inte!

Det kan vara ren skit som kommer, sånt som jag tror får destruktiva effekter.

Men jag tror inte som en del demoniserare gör att det finns en avsikt att sabba.

 

Men blir då deras dumheter OK? Naturligtvis inte!

 

Skulle de medvetet vilja förstöra vore det moraliskt förkastligt och oerhört klandervärt.

När de i okunnigt feltänk gör galet är pinsamt och djupt beklagansvärt.

Både det klandervärda och det beklagansvärda måste kritiseras och motarbetas men måste ändå hållas åtskilda. De är inte samma sak. På samma sätt som avsikt och effekt.

 

När typ min farmors eventuella rysskräck används som ”debatt”-knep mot andra, då rädslor och risker blandas, då faror och oro liksom effekt och avsikt mixas blir det bara så fel. Det är dessutom flagranta brott mot åttonde budet.

 

Kategori? Nu blir det Församling. Det förra om rysskräcken var under Allmänt.

 


*  Skriver kanske om motionen i ett senare inlägg.


sprida ljuset mer

Tillsammans med bilden satte jag igår följande text på Facebook.

 

Man vet att man är i Norrbotten. Från hönseri i närheten kan man i lokala Konsum – det hette så! – köpa stora ägg, normala ägg och ......

 

Nästan 50 har ”gillat” saken. Folk av olika sorter.

Då en del som (kanske) läser min blogg inte har FB sprider jag ljuset från norr också här.

 

Annars har min arbetsuppgiftsfria lördag varit vilsam.

Rejält snöfall och max ett ½dussin minusgrader.

Det betyder läge för skidtur. Säsongens första.

 

Men spår finns inte. Ännu.

Bara 25-30 cm nysnö där spår sedan skall dras.

Perfekt! Turskidor på, termos med varm saft i ryggan,

1½ timme spårande stavgång med skidor.

 

Rejält ofult i skogen!


ryssen kommer – 1

När jag var ett litet barn – en del menar att det måste vara strax efter det att inlandsisen drog sig tillbaka – hände det sig vid något tillfälle att jag och en del kusiner på pappas sida lekte lite stormigt i det stora köket hos vår farmor. Gumman gillade sina barnbarn men kunde nog också ibland känna att vi blev i det mesta laget så vid något tillfälle ropade hon: Nää! Nu vara i som ryssa! Och då var det bara att gå ut.

 

Min farmor var född och uppväxt på häst-och-vagn-åldern, 1880-tal i Västernorrland. Hamnade i Kåge utanför Skellefteå strax efter sekelskiftet. Det ryska Storfurstendömet Finland var då bara någon mil bort. Om minnet av äldre och inte så hemskt gamla historiska händelser hos henne skapat en genuin rysskräck skall jag låta vara osagt – men för barnskrämning fungerade kosacken utmärkt*.

 

Dagens påstående:

Risk och rädsla är inte samma sak! Inte heller fara och oro! Eller effekt och avsikt.

 

Men tingen blandas pinsamt ofta. Ibland i okunnighet men inte sällan fullt medvetet och manipulativt. Folk som rimligen kan förväntas ha en del bakom pannbenet lanserar konspiratoriska tankegångar där logiken de ofta berömmer sig av verkar ha samma livslängd som en smörklick i en varm stekpanna.

Låt mig ge några exempel – utöver Donald Trump som i sin ”kampanj” var extrem.

 

En eller två barnmorskor i landet önskar att av religiöst-etiska skäl slippa medverka vid aborter. Deras sak vandrar genom rättsväsendet och kommer nog vad det lider upp i Europa-domstolen. Det som det ytterst gäller är frågan om samvetsfrihet.

 

Nu är det inte just möjligheten att avstå att medverka vid aborter vad vill yttra mig om. Inte heller om aborter i sig. Det är andra diskussioner. Och visst är det inte helt orimligt att ett arbete eller en befattning kräver vissa saker och om man inte gillar det får man knega med annat. Att inte vilja sälja alkohol kan ju bli knepigt om man jobbar på bolaget – typ.

 

Men diskussionen tycker jag är intressant. Logiken. Och bristen på densamma. Och de fundamentalistiska konspirationsteorierna.

 

Följande två påståenden kan höras från samma person med fem sekunders intervall:

  1. Det råder näst intill total enighet i landet om nuvarande abortpraxis. Saken är en ickefråga.
  2. Om en barnmorska skall ha rätt att avstå riskeras patientsäkerheten. Då startar en utveckling som gör att det kan bli som som i Polen.

Hur är det med logiken här? Bägge dessa led kan ju inte vara sanna.

 

Råder i princip total enighet kommer inga patienter att bli lidande. Alla kommer att få det bemötande de skall ha även om en och annan barnmorska beviljas samvetsfrihet.

Skulle att en handfull ges samvetsfrihet öppna någon sorts dammluckor råder ju inte den omtalade enigheten – annat än på ytan.

 

Men den sortens argument – 1 och 2 – förefaller i alla fall vara sakliga. Sämre tankelinjer kan skönjas.

Jag har sett både på TV och i refererat på ledarplats i Lokala Världsbladet ett betydligt mer demagogiskt och demoniserande tankepaket. Det kommer från RFSU-håll, organisationen som för några år sedan lät 14-åringar ta Knullborgarmärket**. Ledande företrädare där hävdar att de aktuella barnmorskorna inte alls agerar i egen sak. Tvärtom! Det är de militanta abortmotståndarna som nu bytt strategi och inte lägre visar bilder på aborterade foster. Nu väljer man lönnliga juridiska vägar för att undergräva kvinnors reproduktiva hälsa. Nu smyger råttorna i kloakerna! – fast så har jag inte hört RFSU uttrycka det utan det är min tolkning.

 

Är det att vara saklig? Är det att vara en seriös debattör och opinionsbildare? Påminner det inte snarast om hur Donald Trump – och andra – anar IS-planer och våldtäktslust bakom muslimsk eller mexikansk invandring? Är det inte också i botten samma demagogi som brunskjortorna i 1930.talets Tyskland använde när de hävdade tanken på en dold planerad subversiv judisk konspiration mot de värden som staten och folket omfattar – eller sägs omfatta?

 

OBServera det jag nu påstår en gång till: Det är inte abortens när, var och hur jag härdiskuterar. Jag diskuterar diskussionens ”kvalitet”.

 

Min farmor kallade oss ryssar när vi störde hennes ro. Om hon var genuint ryssrädd vet jag inte. Hann aldrig fråga. För att få tyst på barn en liten stund funkade det i alla fall.

Betydligt värre är när typ rysskräck används som ”debatt”-knep mot andra, att rädslor och risker blandas, faror och oro liksom anad effekt och påstådd avsikt.

 

Jag återkommer med mer. Det var ju en etta i rubriken.

 


*  När jag verkade på folkhögskolan berättade jag en gång detta och frågade sedan en ryskbördig elev vad man där skrämmer busiga ungar med. Tatarerna! blev svaret. En annan i klassrummet sa: Hemma i Polen hotar vi också med ryssen. Och med svensken!

**  Googla ordet för mer information.


outlook 01

Jag skall få vara med om något som ger mig anledning att skriva i kategorin Speciella resor. Det var ett tag sedan. I somras skrev jag under rubriken västerut 2016 summa 8 inlägg som handlade ommin och primärhustruns semesterresa i Norge. Innan dess var det 7 poster från de nykonfirmerades resa till Samos – εν Πυθαγόρειο, i Pythagorion. Jag har också brukat skriva om vårvinterveckor i fjällen och annat.

 

Men jag är inte iväg än. Det blir först på sportlovet i början av mars nästa år. Och då blir det England, noga sagt Norwich. Allt inom ramen för ett projekt som heter OUTLOOK om vilket man på Älvsby folkhögskolans hemsida kan läsa följande:

 

Outlook – ut- och inblick i den världsvida kyrkan

 

Har ni en ungdomsgrupp i församlingen som vill dela liv och tro med en ungdomsgrupp någon annanstans i den världsvida kyrkan? Luleå stift och Älvsby folkhögskola bjuder in till det internationella ungdomsprojektet Outlook, ett utbyte mellan ungdomsgrupper från de vänstift och vänförsamlingar som Luleå stift har.

 

Tillsammans med en ledare från församlingen åker 3-5 ungdomar (minst 16 år gamla) under våren 2017 till en församling i den världsvida kyrkan under en vecka. Det kan vara en församling i ett av våra vänstift, Konde i Tanzania och Norwich i England, eller en vänförsamling som ni själva har en etablerad kontakt med. Både innan och efter resan deltar ni i förberedelse- och uppföljningskurser på Älvsby folkhögskola. Under sommaren 2017 kommer de utländska ungdomsgrupperna till Luleå stift till ett internationellt ungdomsläger där ni också deltar. Max 10 församlingar i Luleå stift kan delta i projektet.

 

När foldern om detta kom för drygt 1½ år sedan anmälde jag direkt vår församling. Utan att fråga någon och på en gång. Såg då för mitt inre öga åtminstone ett par tre stycken ungdomar som skulle kunna vara aktuella. Projektet kom att gå i stå ett tag men är nu återupptaget och fem gymnasister i Kyrkans Unga skall delta – och jag. I helgen gick första förberedelsehelgen av stapeln.

 

Det är fem församlingar som är med med ungefär lika stora grupper. Någon har någon färre, någon har en extra. För oss och Råneå blir det England. För Hortlax, Lycksele och Holmsund blir det Tanzania. Allt går ut på att dela tro, vidga perspektiv och öka engagemang i och för den världsvida Kyrkan.

 

Men är detta smart i tider då folk utträder ur kyrkan på grund av rapporterat rese-raseri och andra excesser här och var hos personal och förtroendevalda?

Skall man inte vara försiktig?

 

Det ska man! Och detta är försiktigt!

Det handlar om två veckoslutskurser till att börja med, sedan en utresevecka och på den en uppföljningskurs och ett internationellt läger här hemma i Sverige till sommaren då dem vi hemsökt ges tillfälle att besöka oss. Kostnaderna beskrivs på detta sätt:

 

Egeninsatsen för församlingen är arbetstid, resor inom Luleå stift och 5000 kr per deltagare. Församlingen beslutar själv om eventuell egenavgift för deltagarna. Deltagaravgift för det internationella lägret sommaren 2017 tillkommer.

Luleå stift i samverkan med Älvsby folkhögskola står för kostnader och planering av program vid förberedelsekurser, utlandsresor och uppföljning. Planering och bokning av utlandsresor sker och bekostas av projektet.

 

Vi var på folkhögskolan fredag middag till söndag lunch. Hela gänget deltog i Högmässan i Älvsby kyrka och adderade ytterligare ungdomlighet till gudstjänsten som kom att få följande skara firare – ungefär.

  • 21 konfirmander hade man-ur-huse-söndag.
  • 9 deltagare i fortsättningsgrupperna K2 – årskurs 9 – som övernattat i församlingens lokaler och var  kollektörer, textläsare mm.
  • Så ”våra” 5 Outlook-are. Det blir 35 ”egna” tonåringar.
  • 20 Outlook-are från de andra församlingarna – med ledare. Nu är det 65.
  • Tre barnfamiljer för söndagsskolan – eller fyra? I alla fall 6 barn.
  • 10-talet utlandsfödda.
  • Resten svenskfött kyrkfolk i min ålder och äldre.

Vi var 90 personer i kyrkan.

De stackarna hade mig som celebrant och förkunnare.


den goda lögnen

Är det alltid fult att ljuga?

Pippi Långstrump säger: Det är fult att ljuga!

Eller är det den snälla Annika granne med Villa Villerkulla?

 

Hursomhelst brukar vi inte gilla lögner. Inte människor emellan. Inte heller mellan individer och myndigheter. Ärlighet varar längst! – det är nått vi lär oss och lär ut.

Så – finns den goda lögnen?

 

The good lie heter en film jag såg två gånger detta veckoslut. Först sent på fredag kväll som en förberedelse för en arbetsuppgift jag fått. Sedan på lördag kväll med under- och efterföljande funderingar och samtal i grupp.

 

Om filmen skall sägas att den är sevärd och rekommenderas!

Den är i genren Based upon a true story – eller som fodralet anger: Inspired by the incredible true story.

Det gäller i starten en grupp barn som flyr inbördeskriget i Sudan och blir vuxna i ett flyktingläger i Kenya för att till sist komma till USA strax innan 11:e september det ödesdigra året. Om hur deras stil, värderingar, sätt att tänka landar i det nya samhället med dess prioriteringar och attityder. Och det kommer både lustiga och olustiga situationer för människor på flykt i ett annat land där välvilliga människor ställer upp – och blir berörda. USA är inte Sverige men väldigt likt. Också empatiska människor kan vara okänsliga och töntiga, bara på lite annorlunda vis.

 

Själva händelsekedjan är dokumentärt intressant men de underliggande sakerna ännu mer. Frågor om förhållandet individ & gemenskap, pengar & moral, sanning & lögn, få liv & ge liv. Sådant drar igång om man ser den som en berättelse, inte som underhållning.

 

Det var inom ramen för projektet OUTLOOK som vi såg filmen. Det skall jag återkomma till i nästa bloggpost och troligen ytterligare ett antal de närmaste nio månaderna – i kategorin Speciella resor.


luthrad trafik

Jag brukar köra bil. En sak som inte för ett ögonblick gör mig unik. De flesta med åldern inne kan och får köra bil – fast en del inte kan eller borde få. Och de som inte har körkort hånas förutsatt att orsaken inte är ett funktionshinder av något slag – synskada till exempel.

 

Det finns tre saker (minst) jag måste hålla reda på när jag kör:

Vägen framför, sträckan bakom och fordonets position. Gäller stort som smått.

  • Vi startade i Älvsbyn! I morse! Innan skruttet skott sig!
  • Nu är en tredjedel kvar. Det är några timmar.
  • Vi är bara/redan i Syndsvall.*

eller:

  • Viltstråk och tjälskador. Två skyltar! Samtidigt!
  • Vad jagar oss? Vad körde jag på?
  • Nedrans spärrlinjer!

 

Det händer att jag använder bilkörning som bild när det gäller att sätta mål och göra planer – det blir lite kyrkverksamhetsinriktat nu. Jag driver då tesen att huvuduppmärksamheten rimligen måste vara genom vindrutan. Visst hör koll i backspegel också dit men kör man framåt genom att kolla var man nyss befann sig blir det väldigt trevande. Och har man inte reda på var man faktiskt befinner sig blir det riktigt råddigt.

 

Nästa år blir det ett så kallat Lutherjubileum. Det är då 500 år sedan munken grävde i garaget efter hammare och spik för att anslå sina 95 teser om avlaten. Den händelsen brukar anges som starten av reformationen. Ska det få uppmärksamhet? Och om så: Hur?

 

Jag tror att en del backspegel är av nöden. Men bara en del. Självklart skall man veta var man startat och vilken väg som körts – och var man kanske gjort ett felaktigt eller åtminstone onödigt vägval. Nog är jag historienörd men att på min metaforiska resa söderut kommen till Syndsvall strängt fokusera på trafiken sådan den var i Skellefteå är dock bara måttligt begåvat. Jag tycker därför – detta är ett exempel – att allt för mycket krut inte skall spillas på att göra historienostalgiska 1500-talsgudstjänster eller liknande.

 

När de nykonfirmerade Älvsbyungdomarna på försommaren åkte buss till Arlanda för att ta flyget till Samos satt jag vaken vid ½3tiden på natten. Jag kunde då till min fasa konstatera att vi befann oss långt ute i moraset. I alla fall enligt vad den blå pricken på bussens GPS-skärm visade. Men över axeln på föraren såg jag genom vindrutan hur E4-an avverkades i 100 km/timmen – fast pricken visade att vi var någon annanstans.

Jag fattade nog vad det var frågan om men uppmärksammade i alla fall honom på att vi enligt kartan uppenbarligen var i skogen.

Gammal GPS i den här bussen! blev hans (väntade) svar.

Bra att du följer verkligheten och inte kartan, tyckte jag.

 

Och den filosofiska frågan kan ställas: Kör vi efter gamla kartor?

Tänker vi och uppfattar vi situationer med deras möjligheter och begränsningar utifrån 25 år gamla – eller ännu äldre – inte längre aktuella kartbilder och mätmetoder?

Det finns många saker som får mig att tänka så. Är det, som exempel, rimligt att när dopen blir färre (men större) och att många nu inte ens känner till Tryggare kan ingen vara ändå göra som vi förr brukade göra? Eller vid begravningar där ibland 80 personer inte sjunger en ton?

OBServera att jag nu inte klandrar folket som är där!

Det jag funderar över är hur vi har det med vår GPS, vår samtidsanalys.

 

Men det viktigaste är: Man skall också veta vart man ämnar sig! Och styra dit!

Det räcker inte med att det är kul att åka och att gemenskapen i bussen är fin. Eller att man har en modern buss med internet. Eller Bluetooth i bilen. Man skall veta vart man ska också. Man måste se genom vindrutan.

Många gånger är det knepigt. Tongivande personer – anställda, förtroendevalda, andra – kan märkligt nog vara väldigt obenägna att se framåt. Det är ju bra i bussen eller Jag minns när vi var i Skellefteå blir lätt dominerande reseperspektiv.

 

Luther såg framåt!

Han ville att framtiden skulle vara på Rätt väg. Alltså den rätta vägen – inte den lätta, lämpliga eller för tillfället med hänsyn till opinioner och politiska realiteter mest framkomliga.

 

Luther såg bakåt!

Så fann han den Rätta vägen man behövde åter-forma sig till. Inte som ett romantiskt tillbaka-blickande utan som lägesanpassad körning.

 

Bilden?

Vi berikar vårt hus med fiber. Det betyder vassare internet med nya framtidsmöjligheter som i praktiken mest innebär att jag och min ett år yngre primärhustru kommer att kunna få patienserna i datorn att gå ännu fortare. Men den gamla klipparen inköpt 1959 för gräsmatta i Luleå fungerar utmärkt på den lilla begränsade yta vi har framför fastigheten.

 


*  Tangentbordsfeltryckning skapade det ordet. Djupare mening?


luthrordoxiskt

Det ordet finns inte. Annat än i rubriken härstädes. Och jag har grubblat mig blå över vad jag skall kalla det som hände förra veckoslutet, inte sistlidna helgen. 

 

Det var dop då. Av en lite kille. Sådana som du, noble Bloggläsius, vet att det finns flera stycken av. Alltså en sån som för några månader sedan vid födseln vägde ca 3½ kilo och var ungefär en halv meter från fontanellen till hålfoten. Siffror som hade varit perfekta om det gällt fångad fisk.

 

Den förra helgens aktuella lille kille föddes dock inte i en ”normalsekulariserad” svensk miljö. Föräldrarna – och de två syskonen – är kristna från Syrien. De är inte konvertiter här i Sverige. De kommer ur den Syrisk-Ortodoxa kyrkan med syrianska som gudstjänstspråk – och till en del samtalsspråk. Här har de beviljats asyl, gått SFI och lever nu och för framtiden som nysvenskar i vår församling.  

 

De ville döpa sitt tredje barn. Här. Av mig – vi känner varandra.

På min fråga om de hade eventuella önskemål var första svaret Du gör som du brukar göra. Vill inte ställa till med besvär – typ.

 

Men jag tycker besvär är kul. Och var nyfiken. Letade därför – googlade – efter uppgifter om hur dop går till i deras kyrka i det gamla landet. Min plan var att hitta sådant på svenska eller engelska – inte syrianska. Bara för att se, kanske också i dopet göra något de tycker är viktigt.

 

Den som söker den finner säger Jesus. Sant när man googlar.

Jag fann i pdf-format dopordningen i tvåspråkig uppställning. Svenska och syrianska. Och skrev ut densamma.

 

Sedan jag räknat bort lite förord och någon sida med kanoniska regler samt tagit bort var annan sida – de syrianska – satt jag med ett dopritual på 45 sidor med en massa Bibeltexter, oljesmörjningar, vattenvälsignelser, demonavsvärjningar och annat. Det var Guds Ord och inga visor rakt igenom och i parti och minut, ingen lättsam svammelteologi om barnen främst som värdefulla och välkomna små änglaunderverk. Gediget så det förslår!

 

I 1986 års svenska dopordning* finns en Befrielsebön som lyder: Gud, du som ensam räddar från allt ont, befria NN från mörkrets makt, skriv hans/hennes namn i Livets bok och bevara honom/henne i ditt ljus, nu och alltid.

Sedan kan prästen fortsätta: Tag emot korsets tecken + (på din + panna, på din + mun och på ditt + hjärta). Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.

 

Detta är liturgihistoriskt en rest av en urkristen exorcism. I vår kyrka finns en del präster och prällater som ibland ifrågasätter och diskuterar om den svartsynen är lämplig. I det syrianska dopritualet är det inget tjafs. Avsvärjandet av den onde och allt han står för samt utdrivandet av densamme tar tre sidor! Liturgin är i ett tonläge så skarpt att inte en djävel vågar sig tillbaka.

Det är den kyrkans tro. Så ber och gör man. Enligt som du ber, så tror du.

 

Jag läste igenom, funderade och ortodoxifierade vårt vanliga dop så det blev på följande sätt:

  • På enkel svenska – alla närvarande var nysvenskar – inledde jag med att berätta om dopets sammanhang och betydelse. Gud vill att alla skall vara förenade med Gud – något som alltså inte är där automatiskt. För att skapa det förenade sig Gud med människan som Jesus. I honom kopplas Gud och människa ihop. Och Jesus sa att vi genom att döpas skulle kopplas ihop med Honom – som är kopplingen till Gud.
  • Barnevangeliet i vanlig ordning liksom namnfrågan.
  • I Befrielsebönen smorde jag den lille gossen med olja.
  • I Dopbönen över vattnet – nu i bunke stor nog att helkroppsnedsänka pojken – hällde jag lite olja samt blåste på ytan vid orden Sänd ditt Ord och din Ande – blås– så att han som nu skall döpas i detta vatten blir renad från syndens skuld. När bönen var bedd deklarerade jag: Detta är välsignat vatten!
  • Gemensamt bekände vi tron i den nicenska formen! Den reciteras av prästerna i Syrien men vi sa den gemensamt.
  • Faddrar** och föräldrar fick den vanliga frågan: Vill ni att ert barn skall döpas till denna tro och leva med församlingen i Kristi gemenskap?
  • Ja! var svarat kläddes den lille av sina vanliga kläder och jag döpte som första bilden visar. Rejäl badning! Han sa inte ett pip.
  • Sedan upp på skötbordet. Under utvidgade böner motsvarande vårt enkla Livets Gud, uppfyll NN med din Ande, och hjälp honom att dag för dag leva i sitt dop smordes hans huvud, mun, hjärta, öron, armar, rygg, händer, ben, fötter osv innan han fick ny blöja och kläddes i vitt.
  • Jag höll mitt ”vanliga” doptal om betydelsen av vad som hänt.

 

Jag har snart varit präst i 40 år. Under drygt halva den tiden har jag haft andra uppdrag än att som församlingspräst fira Dopgudstjänster. Knappt 20 år sätter ändå sina spår och håller kanske fast i etablerade invanda tanke- och ordmönster. 

Med det här dopet fick jag en injektion! I tanken alltså. Och i dopteologi. Om vad man kan göra – blåsa på vattnet till exempel. Andra har säkert fått sådant före mig så jag är inte unik alls. Men nu var det min tur att lära mig något och reflektera på nytt – utifrån en urgammal dopordning.

 

Om man sedan får göra ett lutherskt dop så att det ser ortodoxifierat ut, blir luthrordoxiskt, är en annan sak. Det har jag inte ens brytt mig om att ta reda på. Skulle det behöva prövas är det (något för) ett annat kapitel. 

 


*  Hur ett ”normaldop a là 1986” formas kan man säkert hitta på nätet. Eller i en Psalmbok.

**  Det var gudfadern (tillika farbrodern) som bar. Det var ju en pojke. Hade det varit en tös hade det varit gudmodern (tillika ingift faster).

 


kyrka, sekt och snö

Det finns ett talesätt som säger att en kyrka har de sekter den förtjänar.

Samma sak kan sägas om ett politiskt parti eller ett helt samhälle.

 

När kyrka och stat – typ 1600-1800-tal – i allt var ett och alliansen mellan altaret och tronen stark jäste på gräsrotsnivå väckelserörelser och frikyrkligheter fram. De hade sina ideal och protesterade mot brister man upplevde i rådande system.

Deras kritik var inte alltid rätt – tro inte jag menar det! Många gånger var man både okunnig och inte sällan fick ren harm styra protesten. Men man hade inte heller alltid helt fel. Det fanns skäl för kritiken, inte minst det skäl man upplevde i att de där uppe i det blå inte brydde sig om gräsrötterna.

 

När studenterna i slutet av 1960-talet radikaliserades och världen globaliserades förmådde inte de politiskt etablerade strömningarna vare sig till höger eller vänster fatta vad som hände. Resultatet blev ett sammelsurium av mer eller mindre självupptagna vänstersekter. De hade inte alltid rätt – men inte heller alltid fel. Och det var symptom på att etablissemanget levde i sin egen värld.

 

För att hoppa tillbaka i tiden kan man fråga sig om inte mellankrigstidens framväxande fascism och nazism i stor utsträckning också berodde på att vanligt folk inte upplevde att vanliga ledare gav akt på deras situation.

 

Nu har britterna bestämt sig för att lämna EU. I besvikelse över att Bryssel inte sysslar med rätta saker föds hos många viljan av att bli bättre genom att vara sekt på egen hand.

 

I USA har man bestämt sig för tro sig bli större genom att mer vara för sig själva. Med stärkt försvar skall man bygga murar och lämna planetens gemensamma strävan att bygga en gemensam värld. Missnöje med den politiska nomenklaturan elitism anges som en viktig orsak till den tankens seger.

 

Man kan fortsätta att rada exempel på attityden får vi bara var för oss själva blir allt bättre:

Ungern med sina taggtrådsgränser, Marine Le Pen och det franska Front National, Putin i Ryssland och Sverigedemokraterna här hemma. Alla dessa nöjer sig alla med den egoistiska egna nästippens synvinkel men är också i någon mån sekteristiska symptom på att andra inte noterar dem.

Och politiskt potentiellt katastrofala.

 

Mot allt sådant – mot all form av begränsande sekterism och mot allt självgott etablissemang – står Jesus! Det var ju världen han älskade på så sätt att han gav sitt liv för den – inte för någras särintressen.

 

Men det är nu också så att en komponent i den nordsvenska hånfullheten med anledning av snöpaniken i Stockholm göms ett litet överhetsförakt – vilket inte är så farligt utan bara kul.

På dom bara!


kort förkunnelse

Runt midnatt mot söndag skrev jag dessa rader på Facebook – min egen och på församlingens:

 

Nu har jag skrivit klart mina fusklappar inför Högmässan i morgon. Älvsby kyrka 11.00. Ungdomskören skall sjunga så jag blir nog lite mer kortfattad än vad jag brukar vara. Viktiga saker dock: ”Vad Gud vill”, ”Vad Jesus gör” och ”Vad vi får”.

 

I Älvsby kyrka firades ingen huvudgudstjänst på Alla Helgons dag. Om det tycker jag Tyvärr! – men man får inte alltid som man önskat. Körer och alla fokuserar så hårt på Minnesgudstjänsterna. Därför söker vi i stället att i gudstjänsten på Alla själars dag – söndagen – väva in tankar från bägge helgdagarna.

 

Jag förkunnade – ogillar det begränsande ordet predikade fast det var vad jag i praktiken gjorde – kortare än vanligt. ungdomskören skulle sjunga. Gospelinspirerat. Och då behöver volymen av annat ses över. Så pre – förlåt: förkunnelsen – blev bara en kvart. Ungefär.

 

Hur blev då gudstjänsten?

 

Efter Ingångspsalm 235 – kören hade bestämt tre psalmer av fyra – sjöng kören en sång med temat och orden Hold on. Sedan uppskattande applåder klingat av uttryckte jag följande tankar som beredelse inför syndabekännelsen:

 

Kören sjöng Hold on – Håll i! eller Håll ut!

Samma tanke finns i en av texterna för igår, Alla helgons dag.

Hade vi haft gudstjänst kl 11 då hade detta blivit läst:

 

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

 

Håll ut, fokusera på Jesus och det han gjort!

Det är det, det som Jesus gjort, som skapar Livet med Gud. Här och nu. Sedan där och då – i himlen alltså.

 

Förlåtelsen är nyckeln till det livet. Därför börjar vi varje gudstjänst där. Med att ta emot förlåtelse.

För det som blev fel. Det som är fel. Hos oss och i oss. Det som inte är kärlek, generositet.

Det förlåter Gud! Därför ber vi och bekänner...

 

Efter tackbönen,sjön kören på platsen för Introitus Göm mig i dina vingar med den upprepade bönen Herre förbarma dig. Hela församlingen sedan på Kyrkans internationella språk Kyrie eleison följt av lovsång, textläsningar, psalm 62 verserna 1-3.

 

Sedan centrum: Evangelium:Johannes 6:37-40. Följt av detta:

 

Jag skall kort prata om tre saker: Gud vill, Jesus gör och Vi får.

Och jag har saker i ”skatten-kistan – fast det inte är söndagsskola idag,

 

Först: Gud vill. [illustrerad med stor burk plastpärlor ur kistan]

 

Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad. Det är Guds vilja.

På ett annat ställe står det: Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. (1 Tim 2:3-5)

 

Det är Guds innersta önskan. Det som driver Gud. Det Gud driver. Det är Guds kärlek!

Enkel slutsats: Gud vill Dig. Vill höra ihop med dig. Inget annat!

 

Ibland är vi människor rädda för Gud. Konstigt nog. Rädda för en sträng, krävande, allvarlig, kritisk Gud.

Helt rimligt! Gud är ju så. Sträng, krävande, allvarlig, kritisk. Mot sånt som gör att vi kommer bort. Mot att vi är borta.

 

Varför? Jo: Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad.

 

Andra saken: Jesus gör. [Illustrerad med sakristians krucifix ur kistan]

 

Jesus gör Guds vilja. Inget annat.

 

Man kan till och med säga att Jesus är Guds vilja. In action, i handling.

Jesus är Gud in action som gör det möjligt för oss att inte gå förlorade.

Jesus visar hur Gud är. Och Jesus gör det som behövs för oss.

 

Det andra Bibelstället igen: Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.

 

Genom att ta på sig oss – för så är det – och ge sitt liv för oss – för det gjorde han – befriades vi.

Så, på det sättet,skapade han friheten att inte vara förlorad.

 

Genom sin död och sin uppståndelse öppnade Jesus fängelset som höll och håller människorna borta från Gud. Bojor som hindrar låser han upp. River sönder. När jag pratat färdigt sjunger kören om det.

 

Det gjorde Jesus. Först och främst.

 

Tredje saken: Vi får. [På slutet illustrerad med stor oblat ur kistan]

 

Hur stod det i slutet av texten? Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

 

Vi får Se, Tro och Uppstå.

 

Vi får Se på Jesus – ha blicken fäst vid Jesus som jag sa redan i början av gudstjänsten.

Vi får Tro att vi tack vare Honom hör samman med Gud.

Och vi får, med den tron, Uppstå till evigt liv.

 

Gud vill det! Jesus gjorde det! Vi får ta emot det!

Som ord att lita på. Som Jesus själv i Nattvardens bröd och vin.

 

På detta Trosbekännelse följt av körsång – Shackles – om bojor, vissa Meddelanden och Offertoriepsalm: 702. Under kommunionen sjöng ungdomarna Hear my prayer och Create in me a clean hart och efter slutpsalmen 333 till sist I´m going home with Jesus.

 

 

Till sist lite ”hårdfakta”: En timme och 15 minuter. 66 personer i kyrkan, 40 kommunikanter.


präster och sex

Nu har då Påven varit i Lund. Jag har inte följt allt i alla detaljer men en del har jag snappat upp. Jag  tror mig förstå ytterligare en del. Kanske.

 

Jag tror faktiskt att det skett ett avstamp. Romersk-Katolska kyrkan och Lutherska Världsförbundet har arbetat teologiskt i ett halvsekel för att komma vidare i ömsesidighet, i att förstå och att vilja gå gemensam väg. Sådant betyder mer än man tror – tror jag.

 

I vår kultur löser vi inte saker på det sättet – jag menar nu samhällskultur. Som ideal finns nog dialog och samsyn men många gånger verkar det i praktiken annorlunda. Man agerar som att det blir viktigare att få rätt än att finna det som är rätt. Man gör hellre lätt än rätt. Enkel majoritet och gallup ger riktning och prioritering. Situationen för dagen dominerar över både vad som varit och vad som kan tänkas komma. Beslut tas snabbt och populistiskt. Sveriges hantering av det som kallas ”flyktingkrisen” är ett exempel.

Tyvärr färgas Svenska kyrkan ofta av den andan. 

 

De femtio åren – också jag tycker det är en långbänk – leder till beslut om vägen framåt. Man har sett på historien för att se om den kan ses på ett annat sätt än det invanda. Och lyckats. Gemensamma mångsidiga dokument är resultatet.

Man har också sett på samtiden – regionalt och globalt – och når samsyn i att beskriva situationen både i världen och i kyrkorna. Saker som fred, fattigdom, förtryck, befrielse och annat är också kyrkornas saker. På något sätt anar jag att den riktning biskop Oscar Romero i El Salvador sa, han som föll offer för en högerextremistisk dödspatrull: Kyrkan måste göra ropet ur misären till sin bön. Kyrkan finns, som Jesus och som hans fortsättning, i världen och för världen.

Och man ser framåt. Alltså att vägen går vidare, vägen mot ett angivet mål.

 

Utifrån detta ger kyrkorna sig själva fem uppmaningar. Att de kallas imperativ betyder att det är mer än uppmaningar till vad man bör eller skulle kunna göra. Det handlar om skall göra.

 

I sammanfattning handlar de fem imperativen om detta:

  1. Att alltid börja i enhetens perspektiv, inte i splittringens.
  2. Att ständigt låta sig själva förändras genom mötet med den andra och genom det ömsesidiga trosvittnesbördet.
  3. Att förpliktiga sig till att söka synlig enhet och tillsammans utveckla närmare vad detta innebär i konkreta steg.
  4. Att gemensamt återuppväcka kraften i evangeliet om Jesus Kristus för vår tid.
  5. Att vittna tillsammans om Guds barmhärtighet genom att förkunna och tjäna i världen.

 

Och efter imperativen denna summering: Det som förenar oss är mer än det som skiljer oss. Många av våra medlemmar längtar efter att ta nattvarden vid samma bord. Vi längtar efter att såret i Kristi kropp ska bli helat. Vi manar alla församlingar och kommuniteter att var modiga och kreativa, glada och hoppfulla i den stora resa som ligger framför oss.

 

Detta kan låta uddlöst, kanske perifert. Men så är inte fallet!

Det är stora grepp och allvarliga krafttag – i världen och för världen.

 

Och tecknen är tydliga på att kyrkorna inte (längre) bara introvert begraver sig i detaljer i ordningsfrågor eller individmoraliskt kring vad folk gör med vem och hur i sängen. Kyrkorna är större än så, mer vidsynta än så, seriösare än så. Svenska kyrkans ärkebiskop och Stockholmskatolska biskop visade detta tillsammans.

 

Men svenska journalister hade bara två spår på sin skiva: kvinnliga präster och sex.


glitter i sockan

Veckoslutets bloggtystnad – märkligt att jag känner ett behov att varje gång jag skriver skriva om att jag inte skriver – beror på att tiden var fullmatat. Om torsdagsaftonen kom den äldre av sönerna med hustru och två barn på snabbvisit och efter att ha inmundigat huskokt palt återvände de till Luleå – men glömde barnen. Således: Fullt ös för farmor och farfar hela veckoslutet.

 

Apropå palten skall nämnas att den för första gången i världshistorien fick en annan karaktär än den brukliga. Lokala Cooperativabutiken saknade nämligen kornmjöl på sin hylla! Faktiskt ganska skandalöst såhär mitt i paltbältet. Det blev pite-palt med bara vetemjöl, inte det vi lärt oss av våra mödrar. Mamma var från Skellefteå och svärmor från Vännäs och de hade bägge korn på det självklara – att kornmjölet gör palten, Västerbottenspalten!

 

Tyra 6½ år och Adrian 4½ fanns alltså i fastigheten fram till söndag kväll. Det betyder Lego över ett helt golv i ett rum och strösselglitter laddade med vidhäftande statisk elektricitet rejält spillt i ett annat. Klossarna fastnar inte överallt. Tvärtom. De går ju snarast inte att få grepp om. Med glittret blir det en helt annan sak.

 

Men kul har vi haft.

Pyssel, berättelser, badhusbesök, utelek osv.

 

Men Påven! Vad säger du om påven Stig?

Kanske återkommer jag till den saken liksom till medias pinsamma fixering vid sex.


103 år

Jag har varit präst sedan 1978 på sommaren. Det är lång tid. Visserligen har jag inte haft direkt uppdrag i församling hela tiden men ett antal år har det i alla fall blivit just i sådan befattning. Faktiskt så många att man som inte tänker sig att något nytt skall kunna hända.

 

Ändå – Plötsligt händer det! som det sägs i reklamen.

 

Som igår, en fredag i slutet av oktober, då det var på så vis att den dam som var anledningen till en av Begravningsgudstjänsterna – ”min” begravning – var 100+. Det har aldrig hänt mig förr. Men nu var det så. 103 närmare bestämt.

 

Jag kollade lite på nätet. Av pur nyfikenhet. Och fann att 1913 hände en hel del.

  • Första långflygningen Frankrike-Nordafrika skedde.
  • Första korsordet i en dagstidning publicerades – i USA.
  • Henry Ford kickade igång sitt första löpande band.
  • Motboken infördes i Sverige. Liksom tangon.
  • Charlie Chaplin började spela in stumfilm.
  • Första lagen om någon sorts pension antogs av Sveriges riksdag.

 

Så nog hade damen, förutom ett eget intressant liv, varit med om en hel del.


RSS 2.0