krim tillhör ryssland

Så måste det ju bli. I alla fall på sikt om Donald Trump får råda. Han accepterar ju att starka militärmakter besätter territorium som inte tillhör det egna landet och efter en tid proklamerar det som sitt. Sanktionerna mot de ryska finanskompisarna kommer att tas bort, Putin blir nöjd och ryssarna glada över gåvan.  

 

Tänk om Trump varit president när Irak besatte Kuwait och kungjorde det som sitt. Då hade det inte blivit några sanktioner, inget första Gulfkrig och inget andra heller. Saddam hade blivit lycklig. 

 

Netanyahu, Israels premiärminister, tindrar med ögonen. Många israeler flockar sig nu kring honom bara några dagar före valet. Annekteringen av Golan har lyckats. USA pumpar inte bara in miljarder av sina medborgares skattedollar i militärt stöd. USA har inte bara smort Netanyahus kampanj genom att flytta ambassaden till Jerusalem som Israel ensidigt i sin helhet proklamerar som sitt. Trump-USA ger nu också sitt erkännande till ett Israeliskt Golan. 

 

För Saddam är det för sent men Putin kan hoppas - liksom saudierna i Yemen. Trump trumpnar inte när man gör något trumpet. 


barnbarn är pest

Fast det är ju inte riktigt sant – att de är pest.

Men i betydelsen ger pest kan det vara sant.

 

Tisdag förra veckan – detta har jag berättat i tidigare inlägg – besökte jag Ormbergskolan i Luleå. De två äldsta barnbarnen går där och Adrians och Tyras farfar – jag – hälsade på. Frisk som en nötkärna var jag när jag lät mig exponeras av summa 50-talet barn och vuxna. Fatta vilken anhopning av luftburna bassilusker och virusar det innebär för en pensionär som vanligen vistas i karantän i hemmets TV-fåtölj!

 

På onsdag for vi söderut och kom till lilla Lisa på torsdag vid lunch. Hon var hemma dagarna vi var där. Annars vistas hon 3-4 dagar i veckan i sin smittsamlande förskolemiljö. Barnen i hennes ”klass” är små och därför inte så många men i alla fall. Vår lilla ettochtrekvartsåring var lite hostig och snuvig – liksom föräldrarna.

 

Det hindrade oss inte från att vara ute,leka, läsa, umgås.

Så nu är det jag som hostar! Och snorar lite.

Barnbarnen har gett mig pesten. En lätt släng.

 

Skitungar!


mer än 50

Det blev mer än 50!

Det var länge sedan!

Typ 4 månader.

 

Jag brukar följa besöksstatistiken för denna min enkla blogg. Jag kan se antalet sidvisningar – hur det nu mäts – och hur många datorer/telefoner som använts när folk kikat in. Antalet besökare är sådant att jag näppeligen på mitt visitkort kan sätta titeln Influencer* utan  har alltid varit av den kalibern att det känns meningsfullt att i ett dokument förteckna datum då 50 IP-adresser eller fler besökt min blogg. Senast så skedde var två på varandra följande datum i mitten av november förra året. Det är lite svårt att avgöra om intresset då väckts av att jag på Facebook aviserat att jag bloggat om släktparty runt yngsta barnbarnet Ava eller om man tog sig till bloggen utifrån FB-notisen om att jag bloggat om den bok jag inte skrivit men ändå låtit trycka i tio exemplar. Innan dess måste man gå till i juni i fjol för att hamna på 50+.

 

Men nu har det alltså skett.

Inlägget präststafettväxling 19 sprängde 50-vallen. Det var ingen stor sprängning men i alla fall en sådan. Om folk då läste hela min text och om de anser något kan jag inte uttala mig om. Antalet kommentarer är noll.

 

Nu är den i alla fall ute!

 

Tjänsten som komminister i Älvsbyn församling.

Man kan läsa här – om man klickar på länken.

 

Det gick ganska fort för Älvsby församling att officiellt ledigförklara prästtjänst i underställd befattning. Det var för max en månad sedan som besked kom att en komminister sökt, fått och tagit annan tjänst och bara tjänstgör här i församlingen våren ut och en del av sommaren. Bra tempo från församlingens sida. Ansökningstiden är satt ganska lång – sista april – men det tycker jag är klokt. Våren är knepig då prästers uppmärksamhet på annonseringar och liknande påverkas menligt av Påsk och annat – tack och lov!

 

På församlingens hemsida går det att läsa vad för sorts figur man söker. Inget där är fel. Att jag inte i mitt inlägg skrev exakt samma saker innebär inte att jag har annan åsikt. Jag har bara gett ett lite annat urval som jag tycker är viktigt samt formulerar mig på mitt sätt. Församlingens sökprofil väger och skall väga tyngre än mina funderingar eftersom jag är inte arbetsgivare och anställare utan bara en privatperson – som i och för sig innehaft tjänsten i 5 år och funnits i församlingen i 40.

 

Min uppmaning i förra inlägget står fast:

Du som läser detta och är präst uppmanar jag därför att fundera redan nu på framtid här. Du som läser detta och inte är präst kan väl tipsa någon...

Jag skrev då också och upprepar mig gärna:

Är du ett kreatur av denna sort eller vet av en sådan skapelse så vet att Älvsby församling behöver dig/honom.

 

 


*  På svenska blir det Influerare. Vad det är kan man på Wikipedia läsa här – om man klickar på länken.


präststafettväxling 19

Det jag nu avser skriva har jag inget mandat till alls. Jag är inte anställd, absolut inte kyrkoherde. Jag är inte heller förtroendevald. Jag är bara relativt nypensionerad präst, småvikarierande, gudstjänstfirare och församlingsbo – vilket i sig är tillräckligt för att ha och kunna uttrycka uppfattningar.

 

När präster lämnar en församling inträder en egendomlig tid av långsamma kvarnar parat med top speed. Sett ur församlingens synvinkel funderar man på om, vad och hur man skall rekrytera. Den processen är oftast inte snabb utan kan ta månader. Sedan ledigförklarar man med 4-8 veckors ansökningstid och får förhoppningsvis sökanden att välja bland. Den man utser anländer och börjar, om det går kvickt, 3-6 månader efter beslut tagits. Hela härligheten tar alltså 6-9 månader – om man får sökanden. Församlingen befinner sig om inte helt så till en del i limbo i närapå ett år.

 

För den som skall rekryteras, alltså den nya okände prästen, måste kvarnarna dock mala snabbare. Han/hon ser en annons eller får meddelande på annat vis och skall med det som underlag ganska kvickt bilda sig en uppfattning om att eventuellt flytta familj med skolbarn och hela härligheten kanske tvärs genom hela landet. Inte enkelt. ”Risken” är att sökande bara blir av den sorten som av någon anledning – släkt, sommarstuga, annat – vill till ett visst område, inte att man vill till den församlingen och uppdraget där. Än värre blir det om man får vad jag vill kalla ”negativa sökanden”, alltså sådana som söker för att de absolut ”vill bort” från det sammanhang de för närvarande råkar vara i.

 

Vad göra? Hur lösa? Inte vet jag. Men jag funderar.

 

I och med sommaren 2019 kommer en, kanske två präster att lämna Älvsby församlings arbetslag. Ingen av dem söker sig aktivt från Älvsbyn på grund av otrivsel eller så. De söker sig till andra sammanhang.

Hur som helst uppkommer vakansproblem. Församlingen kommer att behöva nytt folk. Du som läser detta och är präst uppmanar jag därför att fundera redan nu på framtid här. Du som läser detta och inte är präst kan väl tipsa någon även om någon officiell annonsering ännu inte skett.

 

Finns det någon ”kravspecifikation”?

Ingen officiell ännu. Ingen jag framöver kommer att vara med och formulera. Men åsikter kan jag ju ha i alla fall som den församlingsbo och föredetting jag är.* Det är alltså mina tankar jag skriver, inget annat.

 

  • Det ska vara en man! Resten av prästerskapet plus de som arbetar pedagogiskt med barn, familj, konfirmand och ungdom är kvinnor. Under några år var alla fyra knutna till de två sist nämnda arbetsområdena män vilket i och för sig var intressant men naturligtvis ändå en brist. Nu finns risken att det pendlar åt andra hållet vilket inte heller är bra.**
  • Han ska vara angelägen! Han skall vilja att människor skall komma till och växa i tro och veta att det inte sker automatiskt bara för att man bedriver vissa verksamheter. Man måste driva, inte bara bedriva.
  • Han skall vilja vara helg- och kvällspräst! Då folk vi vill nå med evangelium jobbar eller är i skola dagtid under veckan går det inte att ha veckodagar 8-5 som önskvärt präst-tids-ideal. Tvärtom! Minst var annan helg bör enligt min mening konfirmander kunna möta ”sin präst” i kyrkan. Han behöver också tåla vara fast bokad minst en gärna två kvällar i veckan för studie- och ungdomsgrupper eller liknande.
  • Han skall vara kunnig och klar! Det betyder på bredden vara väl förankrad i kyrkans tro och teologi samt ha lust och förmåga att vara pedagogisk. Jag menar här en ganska så kallad ”klassiskt” teologi med fokus på vad Gud genom Jesus gjort för människorna för att ge förlåtelse och barnaskap hos Gud. Han bör kunna tala och visa enkelt på denna bitvis svåra sak.
  • Han skall (helst) bo på orten! Hus i Älvsbyn är jämfört med villor i grannkommunerna billiga historier. Att dela affärer, barnomsorg, skolor, vårdcentral etc med sin församling är alltid en fördel. Dessutom har den saken – om man vill se det teologiskt – en inkarnationsaspekt.
  • Han skall...! Det går att lägga till mer.
  • Han skall...! Säkert finns ännu mer om man tänker efter.

 

Är du ett kreatur av denna sort eller vet av en sådan skapelse så vet att Älvsby församling behöver dig/honom. Organiserad rekrytering kommer att komma så var uppmärksam när det sker. Detta jag skrivit är en helt egen förtidsinfo och en beskrivning av vad jag som församlingsbo och engagerad anser – inget annat.

 

 


*  Ibland när man gör listor av den sort som nu kommer innehåller listan sådant man saknade hos företrädaren, en negativ spegling. Så är inte fallet här. Tvärtom! De/den som går har de egenskaper jag menar behövs när jag beskriver den som skall bära komministerstafettpinnen nästa sträcka.

**  De diakonala och musikaliska delarna av Församlingens arbetslag är könsblandade.


oplogad oplågad

Rubrikens två ord hör ihop med varandra och med min och Primärhustrun bilresa. För den intresserade skall jag givetvis förklara hur. För den ointresserade blir det text att läsa i alla fall – eller låta bli.

 

Strax efter två igår eftermiddag for vi hemifrån. Framför oss hade vi ca 80 mil landsväg med slutmålet Järvsö i Hälsingland. Beräknad ankomst till barnbarnet Lisa med föräldrar ca midnatt.

 

Apropå barnbarn – jag har fyra och denna vecka har innehållit fler barnbarnskontakter. I förrgår, tisdag, besökte jag Ormbergsskolan i Luleå där Adrian går 6-års och storasyster Tyra i tvåan. Jag var mesta tiden i gossens klass och är imponerad. Just det: Imponerad! Av barnen, personalen, lokaler, verksamheten. De är över 30 mer eller mindre mjölktandslösa i gruppen. Alla verkar trygga, arbetsamma, uthålliga. När de i halvgrupp hade svenska jobbades det med ljud och bokstäver och efter en kort intro läste och löste de uppgifter i var sitt arbetsmaterial i gott och väl tre kvart. Fokuserade. Utan att göra något annat eller spåra ur. Jag fick agera hjälplärare när de flitiga lärungarna sträckte armar i vädret. I mitt stilla sinne tänkte jag två saker:

Fy på er som skäller och gnäller på den svenska skolan!”

Jämfört med Bibelstudiegruppen jag träffar ikväll är 6åringarna fokus föredömligt!” 

 

Nåväl - tillbaka till bilturen...

 

Efter att ha jobbat på förmiddagen – hustrun i sitt dagliga värv och jag som vikarierande religionslärare på folkhögskolan – puttrade vi iväg vid 14-tiden. När vi passerade Umeå började det snöa och i Övik stod yrsnön som en vägg. Trafikmedelanden på radio nämnde långtradare på sniskan både här och var i Västernorrland och att E4-trafiken på ett par ställen stod still i norr- eller södergående riktning.

 

Vi tog beslut! Vi letar logi i Övik! Vi kör inte kanske sex timmar till i mörker och begränsad plogning för att komma fram två på natten. Bättre att hålla sig oplågad och i vilat skick ta andra halvan av resvägen utvilade på morgonen i dagsljus.

 

Sagt och sökt på nätet. Park hotell fick nattgäster. Inte bara vi. Andra resenärer kände sig också insnöade och pausade sina resor.

 

8 i morse grävde vi fram bilen ur 2 dm kramsnö och fortsatte söderut. Fortsatt snö och regn till Sundsvall. Vid lunchtid var vi framme och solen hade då brutit igenom molntäcket. Nu är vi hos Lisa som favoriserar mormor framför alla andra. Hon är jättegullig, Lisa alltså. Ett år och nio månader ungefär.


fyra på samos

Någonting måste vi ha gjort rätt...

 

I all ödmjukhet är det min stilla tanke...

Och det blir till ett ganska långt inlägg.

 

På Askonsdagens förmiddag skrev jag på Facebook:

 

Åt ingen semla ens igår. Ganska äcklig bulle faktiskt. Blir ingen idag heller. Det är ju Askonsdag och Fastetiden börjar.

Klockan 13 ska jag berätta. I Älvsby församlingsgård. Onsdagscafé. Om ”Fyra personer på Samos”. Och en del annat. Har med om- och vidare-vändelse att göra – tror jag.

18.30 Askonsdagsmässa i kyrkan. Sedan förträff med dem som reser till Samos senare i vår. Vuxenresan alltså.

Pensionären – jag – får full dag.

 

Jag traskade till församlingsgården vid ungefär ½13-tiden. I min ryggsäck fanns den egen-ägandes datorn med en typ PowerPoint-presenation* jag knåpat ihop som stöd för vad jag avsåg berätta. Jag riggade och fixade så att alltsammans skulle vara klart för start efter fikat som inleder sammankomsten. Jag avstod från semlan. Det var ju Ask-onsdag, inte Snask-onsdag.

Färdigfikade i utspisnings-salen kom den ungefär 15-hövdade åhörarskaran in i lyssnar-salen** för det annonserade fyra på Samos. Så var rubriken med lite undertext.

 

Varför Samos? blev min inledande fråga.

Varför har det resmålet under några år varit aktuellt för Älvsby församling både vad gäller tonåringar och nu, i dessa yttersta tider, vuxna?

Här är det viktigt att se tanke-samband och möjligen en historielinje – så det inte bara blir en berättelse om varm vistelse på en ö i den grekiska skärgården.

 

Jag började därför men Kyrkans syfte! och citerade Kyrkoordningen fritt ur minnet. Där står att syftet är att människor skall Komma till tro på Kristus, Växa i den tron, En kristen gemenskap formas och att ALLT i en församling skall syfta till detta! Det som inte på ett någotsånär intelligent sätt kan kopplas till det syftet skall kyrkan inte ägna sig åt.

 

Detta syfte förverkligas genom Gudstjänst (med Ordet, Bönen, Nattvarden), Undervisning (om Fader, Son och Ande), Diakoni (till nytta för dem Gud älskar dvs alla) och Mission. Detta sista är att nå vidare till andra som ännu inte kommit till tro – däribland konfirmander och unga.

Detta syfte är motivet till starten 2012 på ”SAMOS-resan”.

 

Runt 2010 konfirmerades 25% av årskullen. Det var betydligt lägre än riks- och stifts-genomsnittet. Orsaker skulle man kunna resonera om men inte nu?

Det dåvarande arbetslaget och de förtroendevalda beslöt sig för en åtgärd: Att resa till Efesos i Turkiet efter konfirmationerna 2012-14 och där på plats fokusera på Paulus som enligt Apostlagärningarna verkade i Efesos och senare skrev ett brev till församlingen där; på Maria, Jesus mamma som ett tag levde (och dog?) där och vars plats där hon kan anses ha bott går att besöka. Att genom bland annat ett studiebesök i en moské ge lite allmänbildning om Islam som är Sveriges näst största religion och har bekännare på nästan varje ort är inte helt fel. Bön varje dag och gemenskap fyller också tiden.

2013 kompletterades det programmet med en utflyktsdag till Samos som är präglad av ortodox kristendom som också idag genom invandringen finns på plats till och med i lilla Älvsbyn.

 

Antalet konfirmander steg efter några år till runt 50%. Satsningen förlängdes men på grund av den politiska utvecklingen i Turkiet gjordes ett byte. Resa till Turkiet med en Samos dag blev Samosresa med en Turkiet dag.

 

En mamma till en av flickorna som konfirmerades 2016 och deltog i fortsättningsarbetet kom hösten 2017 med en fråga om en ”vuxenresa” med samma tematik och med i princip samma upplägg och innehåll – men givetvis åldersanpassat. Det var en lysande ide och i maj 2018 reste 18 personer (till självkostnadspris) för att utsätta sig för ungefär det som drabbar konfirmander – men vuxet.***

 

Grundtanken för lägerveckans innehåll – som jag ser det – är att

Gud kallar, inbjuder och uppmanar till och vidare i tro.

Gud kallar till om-vändelse och vidare-vändelse.

Det kan illustreras av fyra på Samos. Fyra exempel-personer.

OBS: Exemplen är oberoende av ålder.

 

Paulus. En man på fel väg som Gud kallar till om-vändelse. En turn-around. Ett riktningsbyte. En del gossar i en konfirmandgrupp (liksom vuxna) är om än inte lika militanta som Paulus ändå av liknande typ – typ.

Maria. En kvinna Gud kallar till vidare-vändelse. Inget i Bibeln eller kyrkliga legender tyder på att hon var på fel väg. Hon trodde, var på rätt väg, och kallades till ett steg vidare. Här lugnar vi för säkerhets skull tonårstjejerna med att för deras del kommer Guds kallelse i alla fall inte att innebära att de skall bli med barn utan att någon av han-kön varit med i spelet. Just den kallelsen är redan tagen.

Johannes. Här har vi en man som kallas till vidare-vändelse. Inte en Paulus-typ utan mer lik (sin moster?) Maria – men en man.

Pelagia. Av en slump – eller Guds ”dukning” – finns på gångavstånd från hotellet en liten kyrka tillägnad den Heliga Pelagia – ett tämligen obekant helgon. Googla henne och ta del av legenden om den vackra escort-ladyn i Antiokia på 200-talet – en flicka/kvinna på fel väg som kallas till en turn-around. Hennes om-vändelse fick en del extrema och inte helt oproblematiska drag lång utöver vad Gud vanligen kallar till.

 

Utifrån tanken att en del – konfirmander och vuxna – anar sig tro och redan känner sig så att säga ”vara med” ges två vidare-vändelser att kanske känna igen sig i. Andra – också konfirmander som vuxna – ser sig som bortvända från Gud och får två om-vändelse-exempel att kanske kunna identifiera sig med.

 

Detta var en sammanfattande förkortad form av mitt föredrag under Onsdagscaféet – illustrerat med ett dussin bilder.

 

I Facebookinlägget ovan nämnde jag om resten av Askonsdagen. Igår på torsdagsmorgonen skrev jag som kommentar till den uppdateringen:

 

Lägger till: Hemma 22.00. 38 personer firade Askonsdagsmässa. Och vi är 19 personer listade för vuxenresan till Samos och Patmos.

Ganska OK arbetsdag.

 

Och jag sitter med känslan: Någonting måste vi ha gjort rätt...

 

 


*  I OpenOffice heter funktionen inte PowerPoint men fungerar på samma sätt.

**  I Älvsby församlingsgård har de rummen namn efter ett par systrar Jesus var bekant med. Man kan läsa om dem i Johannes evangelium kapitel 11 och 12. Lyssnarsalen heter Maria-salen och rummet där man käkar Marta-salen. Deras bror har inte fått någon kyrklig lokal uppkallad efter sig i Älvsbyn. Mitt (inte helt seriösa) förslag att bårhuset skulle få hans namn har man inte nappat på. Faktum är dock att ordet lasarett har sin rot i brodern och det lindrar min besvikelse.

***  Satsningen på konfirmandtiden och resan till Efesos fick inom ramen för ett Ungdomsprojekt 2014-18 flera avknoppningar. De flesta höstterminer har en del av dem som konfirmerats läsåret innan fortsatt i en egen grupp och följande vår integrerats med gymnasieungdomarna i Kyrkans Unga-gruppen. Den har efter hand stabiliserats och vuxit men för att det inte skall framstå som alldeles rosenskimrande är det viktigt att säga att sådant inte skett utan bakslag, växlingar, besvikelser, till och med motstånd. Så är det. Men det är också så att detta skett och blivit etablerat. Någonting måste vi ha gjort rätt.


nej till EFS

  • I blogginlägget innan 9-årsuppdateringen av min farfarsstatus skrev jag om halva inlägg. I och med detta blogginlägg kompletterar jag med en andra halva den första halvan av de två förstahalvor jag tidigare nämnde att jag sparat på min dator. Den 24 februari skrev jag:

 

Innan vi gick till kyrkan igår sände jag två meddelanden via Messenger. Bägge var till representanter för Evangeliska fosterlands-stiftelsen i området. En hade sänt förfrågan till mig om jag någon gång under sommaren skulle kunna predika på sommarlokalen Lillstrand där alla tre föreningarna i kommunen har de flesta gudstjänster under juni-juli-augusti. Den andra hade å Älvsby-föreningens vägnar frågat om motsvarande ett par specifika datum nu under våren.

 

Då jag tänkte att jag kanske skulle möta dem i kyrkan – EFS hade som det kallas och görs ett par gånger om året sammanlyst sin gudstjänst till Älvsby kyrka – skrev jag på morgonen följande svar: Tack för frågan och förtroendet – men jag vill nog avstå.

Jag sa alltså nej till EFS – som rubriken lyder.

 

Jag funderar över varför jag svarade så. Funderade innan och nu efteråt.

Varför – egentligen? Varför gick jag inte igång eller kände mig ens lite motiverad?

 

Det finns nog svar på de frågorna och då skall först sägas, betonas och understrykas: Det beror inte på EFS! Eller på EFS-arna. De flesta av dem är hyvens prickar som jag tycker om, respekterar och har förtroende för. Då de ber mig komma för att förkunna tror jag att det är ömsesidigt. Det beror alltså inte på dem.

 

Det beror inte heller (mycket) på det, EFS som sådant alltså. Visst. Jag är inte med i föreningen. Brukar inte heller välja att som bänknötare fira gudstjänst där som jag tycker är magra jämfört med de i kyrkan. Församlingen är mindre delaktig i böner och bekännelser av olika slag. Man läser mindre från Guds Ord. Formen är mer frikyrklig än liturgisk. Så kan man ju ha det även om det inte min favorit och jag upplever större passivitet och mindre delaktighet. Så tänker och känner jag – men det var inte heller det som fick mig att tacka nej.

 

Nej. Orsaken är inte de eller det.

Orsaken finns hos mig själv. Det är mig det beror på.

 

  • Så långt skrev jag under eftermiddagen söndagen den 24:e. Nu är det kväll måndag 4 mars och jag ger mig på att skriva andra halvan av inlägget för att publicera helheten.

 

Jag har en tendens att tänka över saker och ting ganska mycket, inte sällan till den grad att jag över-tänker det hela. Analyserar för mycket – typ. Gräver för djupt. Ser samband som inte finns – eller i vart fall inte är viktiga. Kanske.

 

När jag då tänker på varför jag inte går igång på förfrågningar från lokala EFS och kommer fram till att orsaken finns hos mig själv – då blir det ju skumt. Vad i mig, vettigt eller ovettigt, gör att jag känner som jag gör?

 

Jag tror det beror på att jag vill se system, tanke, avsikt. Liknar man det vid pussel behöver jag ana hela bilden för att känna mig motiverad att bidra med en bit – eller några. Jag måste inte ha koll på hela pusslet eller ens gilla det i alla dess komponenter men förstår jag inte sammanhanget blir motivationen lägre än om jag ser anknytning till en helhet.

 

Ett tydligt exempel: Par i 50-årsåldern boende i Stockholm vill gifta sig i Storforsens kapell i juli månad. Tro inte jag dragit mig undan sådant. Jag har haft sådana uppgifter och genomfört dem utan knot och till brudföljenas belåtenhet. Som en pusselbit i ett eventuellt men för mig okänt pussel. Jag går inte igång på sådant.

Ett exempel till: Denna termin vikarierar jag som religionslärare på den lokala folkhögskolans allmänna linje. Sammanhanget är bustydligt. Knappt 20 unga vuxna varav 15 är utlandsfödda skall läsa in ungefär svensk gymnasiekompetens. Här vet jag bilden – matematik, engelska, svenska, naturkunskap, samhällsdito och religion – säkert mer. Det mesta av detta har jag inte med att göra men jag vet hur min bit passar in. Inspirationen blir klockren.

 

När jag i Älvsby församling blivit ombedd att fast jag är pensionär ansvara för gudstjänsten en söndag i månaden plus efterföljande onsdagskvälls Veckomässa får jag inget pusselproblem alls. Solklart är att det är lösa bitar jag skall lägga i en bild formas i ett arbetssammanhang jag inte längre tillhör men jag känner ändå till bilden. Jag är ju kristen så jag brukar gå i kyrkan de flesta av de andra söndagarna – liksom onsdagarna. Dessutom var det inte länge sedan jag själv var i den formella tjänstgöringssmeten. Tittar jag på pusslets helhet kan jag tycka att det här och var skulle kunna se lite annorlunda ut men jag förstår var mina bitar kommer in och kan forma dem efter helheten – och känner mig motiverad.

 

På EFS känner jag inte motsvarande helhet. Jag kan ana en – yes! – liksom samband eller brist på samband med Älvsby församling i övrigt. På EFS följer man ju också kyrkans år och så vidare men mitt grepp om det lokala pusslets bild är svag. Det påverkar min känsla och gjorde att jag nu när jag är pensionär och som många säger får göra som jag vill valde att avstå.

 

Blir det generellt så?

Det vet jag inte. Men när jag tänker över saken med risk för att över-tänka den tror jag att nej till EFS (eller annat) inte behöver vara permanent. Jag kan nog ganska lätt gå igång på att lägga en pusselbit om jag ges möjlighet att förstå hur biten hör samman med bilden.


9 år sedan

 
För 9 år sedan gick jag upp en division - blev farfar.
Tyra föddes då och jag skriver detta medans det är 1 mars.
Nu är hon (nästan) stor.
Finfin!!

halva inlägg

Först av allt: Kylan är tillbaka! Verkligen på sin plats. 6-8 plusgrader i februari är fel. Tär alldeles för mycket på snötäcket. Nu hoppas jag på mer nysnö ovanpå det hopsjunkna som ändå finns kvar. Vårens årstid skall komma efter vecka 15, inte tidigare.

Sedan: De svenska tjejerna vann stafetten igår. Toppentoppen!

Nu: De halva inlägg detta blogginlägg i sin fortsatta helhet faktiskt skall handla om.

 

Bilden här invid visar hur det till en del ser ut när jag öppnar verktyget Utforskaren i min dator. Under Dokument finns så kallade mappar och under dessa andra mappar och filer.

En mapp heter för blogg.

I den finns de bilder jag illustrerat mina skriverier med – och då och då till en del återanvänder.

När jag var skolpräst/lärare på folkhögskolan drev jag våren 2009 bloggen preacherteacher knuten till det uppdraget – alltså inte en privat blogg. De inlägg jag då och där skrev finns i den mappen. Experimentet blev kort.

Mappen tidigare har många undermappar och många filer. Allt det jag publicerat på bloggen finns där i ordbehandlingsfilsform sorterat efter år och månad. Det blir inget extraarbete att göra så. Jag skriver ju i ordbehandling, inte direkt i bloggpubliceringsverktyget. Det skrivna kan ju sparas på ett klick.

 

Så till det inramade: senare kanske med sina tre mappar.

Det säger sig självt vad bilder innehåller. I mappen kanske finns en del funderingar jag skrivit men valt att än så länge (eller för gott) avstå från att publicera. Lite självcensur finns! Mappen halva beror på telefonen och kom till idag.

 

Jag skriver alltså i ordbehandling medelst tangentbord. Vanligen. Men då och då också i min telefons funktion Anteckningar. Nackdelen med det är att det går sakta. Det blir verkligen fråga om pekfingervals. Fördelen är att skrivandet kan ske spontant lite överallt och närsomhelst och det jag skriver i telefonen – jag vägrar använda ordet iPhone – mäjlar jag sedan till datorn för att där bearbeta och publicera mina aktstycken.

 

Smaka på orden spontant lite överallt och närsomhelst.

 

Vad blir det? Många gånger halvfärdigt. Inte bara oredigerat utan just halvfärdigt. Utrymmer för spontanitet blev kanske bara en kvart eller så. Därför finns just nu två eller två och ett halvt halva inte publicerade blogginlägg just i den mappen. Alla delar ödet att de är skrivna i kyrkan eller ganska direkt sedan jag kommit hem från en gudstjänst och bär den anknytningen.

 

Rubrikerna är satta. nej till EFS och psalm 126 igen och ligger, som man säger, i röret för att – så är planen – i färdigställt skick dyka upp framöver.

 

Undrar vad som kan intressera läsekretsen...

Undrar vilket jag skall ta först...


johannes ε*

Det är udda vecka denna vecka.

 

Det betyder att i morgon, tisdag, samlas babbelstu – förlåt: Bibelstu – diegruppen som brukligt är klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård. Då och då har jag nämnt den. Jag har också berättat att för två veckor sedan gjorde vi något av en nystart. Vi hade då ytterligare ett par veckor tidigare avslutat vår årslånga genomgång av Apostlagärningarna och det hade blivit läge att ge sig i kast ett av breven i Nya testamentet. Johannes första brev noga sagt.

 

Det tog vi upp på Tomas tid sa en av deltagarna. Hon visade på noteringar hon gjort i sin Bibel. Flera nickade instämmande.

Va bra! Då kan vi växla i att leda samtalet! sa jag. Då nickade ingen.

 

Under hela den tid jag kan överblicka i Älvsbyn – snart 41 år – har det funnits minst en Bibelstudiegrupp. Från hösten 1983 och ungefär tio år framåt hade jag förmånen att få finnas med. Det blev möjligen någon termins time out en bit in i 90-talet när alla fyra prästtjänsterna var vakanta men det rörde sig om max ett halvår innan Tomas Lång som komminister och sedan kyrkoherde ledde gruppen i runt räknat ett kvartssekel innan han slutade och jag fick uppdraget igen.

 

Det finns individer som är med nu och som var med på 80-talet men alla kan ju förstå att det är frågan om enstaka figurer. Att människor blir äldre och så småningom dör är naturligt men Bibelstudieverksamheten har inte upphört. Lite i vågor har det varit men nya personer ansluter. Gruppen är ju öppen!

 

Vid ett terminsskifte eller när man byter material är det extra enkelt att ansluta – alltså nu.

Det är därför jag skriver om saken på min blogg och på Facebook.

 

Att läsa breven i Nya testamentet var och är annorlunda än att läsa till exempel evangelierna, berättelserna om Jesus. För två veckor sedan delade jag en del funderingar kring den saken och jag återger nu det här i några punkter:

 

  • De som skrev de skrifter vi har i Nya testamentet hade några läsare/lyssnare i åtanke. Det är egentligen ganska självklart. De som skrev visste något så när vilka lyssnarna var, vad de hade för förhandsinformation och vilka omständigheter som rådde. Det påverkade författarna.
  • När ett åhörargäng -man läste ju alltid högt i antiken – fick ett evangelium visste de i förväg vad som stod i boken. I mer än 30 år innan det första evangeliet skrevs hade man ju berättat muntligt om Jesus. Man kunde alltså storyn. Man visste hur det skulle gå när när någon började läsa den prosa som evangelisterna mest skriver. Man uppfattade hela Jesusberättelsen samtidigt – även när man läste bara en del eller en episod. Man läste/lyssnade synkront – så kallas det på bibelvetenskapliska.
  • Vad gäller detaljer i den story man kände hajade man till om en författare presenterade saken lite annorlunda än vad man redan hört från någon annan. Platsbyten på händelser, ändringar, strykningar och tillägg fick en att fundera och det vet författarna. Bland annat därför de ibland lite lurigt ändrar en del saker.
  • När ett brev kommer – och breven är grovt sagt skrivna innan evangelierna skrevs – är innehållet okänt. En läsarna/lyssnarna vet ju inte vad ett brevet innehåller. Det är en eller flera nyheter och aktualiteter som bygger på det man hört, inte ännu läst, om Jesus. Det är en annan slags litteratur – mer kompakt, sammanfattande, resonerande. Ett brev kan innehålla några saker och ibland tugga om lite men är i huvudsak stegvisa resonemang – och bör läsas så.

 

Efter ungefär dessa punkter bet vi tag i Första Johannes brev kapitel 1.

Läs nu det gärna. Nej, inte gärna. Läs det!

 

Följer man resonemanget ser man att

  • först står det något om Jesus i vers 1-2.
  • I vers 3-4 nämner Johannes avsikten med sitt brev – att läsarna/lyssnarna skall vara i gemenskap med avsändarna. Detta är sättet att vara i gemenskap med Gud, alltså ingen Gudsgemenskap utan koppling till andra som tror.
  • I vers 7 ett litet omtag om Gud och själva fundamentet i kristen tro – förlåtelsen.
  • Fem viktiga teser, alla inledda med ”om vi”, kommer så i verserna 8-10.

 

Kapitelindelningen är betydligt yngre än själva texten. Första kapitlet som är kort är ett perfekt exempel på brevens kompakta stil. I det betydligt längre andra kapitlet resonerar Johannes vidare och det skall vi prata om i morgon kväll.

Man kan ansluta!

 

 


*  Femte bokstaven i det grekiska alfabetet är epsilonε – ett kort e.


misssommarskidor

Inte ens i mina värsta anfall av självupptagenhet inbillar jag mig att han eller hon – fler är det nog inte – som regelbundet i all hast ögnar det jag skriver här på min blogg kommer ihåg vad jag i förbigående den 24 juni förra året nämnde i inlägget misssommarrapport. Jag finner mig därför nödd att återupprepa den då givna informationen: i födelsedagspresent av blomma och barn med flera fick jag ett par turskidor.

 

Som information till helt okunniga vill jag förklara att det inte handlar om skidor som ger tur. Spel och dobbel motsätter jag mig å det allvarligaste. Det är inte heller skidor som står på tur som ersättning för andra lagg som kanske inte är perfekt vallade eller nåt sånt. Det är skidor lämpade för att som norrmännen säger gå på tur utan att vara beroende av preparerade spår, pistade områden eller andra artificielliteter. Det var sådana skidor jag fick i misssommar och idag invigdes de.

 

Det har varit så kallt i januari att det liksom inte känts lockande tidigare. Nu är det åt andra hållet plusgrader vilket är dumt så det förslår. Plusgrader i februari är lika galet som snöglopp i augusti – men vanligare. Fredag morgon runt 08.00 var det minus 25 men vid lunchtid bara 5 grader under noll. 20 grader på 4 timmar och det fortsatte. På kvällen plus och igår plus liksom idag då solen också bröt genom molntäcket. Då blev det skidor på men turskidorna, inte löpardito. Till att börja med är jag ingen löpare på någon sorts utrustning och då jag vet att det på grund av temperaturen skulle behövas klister samt vet att jag aldrig haft tur med sådan vallning valde jag de vallningsfria turskidorna för en timmes joggningstaktsåkning. Som kändes bra.

 

Varför åkte du inte igår? hör jag en förströdd fråga.

Varför inte misssommarskidorna redan om lördagen?

 

Jag var ju på kalas typ! I Luleå!

Inte Luleå stifts internationella konferens som genomfördes samtidigt men ett annat kalas.

 

I lördags för en vecka sedan fyllde sonhustrun 30 år.

Fredagen gångna vecka fyllde vår son som är hennes make 31.

Den 1 mars fyller deras dotter tillika vårt barnbarn Tyra 9.

Allt detta blir summa 70 år och sådana kalas missar man inte. De är ju äldre än jag som nu pausar skrivandet för att se första avsnittet av miniserien Les Misérables på SVT. Det vill jag inte missa.

 

( --- )

 

Efter kalaset gick jag och primär hustrun på bio och såg Green Book med Viggo Mortensen i en av huvudrollerna. Sevärd. Rekommenderas.

 

Idag, söndag, innan egen skidåkning var det skidåkning på TV med svenskt guld. Innan dess Högmässa i kyrkan. Om den och annat i relation till den och EFS kanske jag skriver i morgon.

Kanske.


bänketänk

Med ordet think-tank menar man – tror jag – ett gäng mer eller mindre självutnämnda mer eller mindre kunniga mer eller mindre representativa personer som har att ge mer eller mindre vettiga synpunkter på ett eller flera sammanhang. I svensk tolkning blir det tanke-bank eller det vanligare tanke-smedja. När jag hade mitt uppdrag att vara präst och lärare på folkhögskolan myntade vi ordet tänke-bänk som namn på vårt smärre arbetslags rådslags- och planeringssammankomster. Ibland blev en tänke-bänk till en lång-bänk men oftast inte. Vi var ett tämligen effektivt sammanhang där det fattades beslut om planer och vägval även om ibland också beslut fattades i betydelsen saknades.

 

Jag gav detta inlägg en snarlik rubrik. Började skriva på det i söndags efter att Högmässans postludium tonat ut och jag fann mig sitta i min bänk tänkande för fulla muggar. Vad jag då tänkte minns jag dock inte. Hann inte så långt. Skulle ju hem – typ.

 

Men under veckan har det tänkts både löst och fast som jag kunnat blogga om om jag valt att göra någonting i stället för mest ingenting. Någonting av mitt ingenting kommer i alla fall nu.

 

Min gode vän och trätobroder tobbe lindahl omvittnade denna vecka på sin blogg att han avser gå i pension till halvårsskiftet. Han slutar sin prästtjänst ett år efter jag (nästan) lämnade min. Helt logiskt. Han prästvigdes ju ett år efter mig fast vi är jämnåriga och hade varit både vänner och klasskamrater sedan årskurs 3 i småskolan. Vänner hade vi varit hela tiden, dock inte klasskamrater de sista två åren på gymnasiet. Han bytte linje – eller program som det heter nu. Hur som helst slutade vi gymnasiet samtidigt.* Då stack jag till Uppsala medan han blev kvar i norr som ett-års-arbetare åt Kyrkliga Gymnasistförbundet. Därför kom vi i ”otakt”.

Hans notering om pensionering å ena sidan samt till detta folks kommentarer kring att jag inte längre är (fullt) i farten skapar tankar kring just detta – fast inte när jag sitter i kyrkbänken. Det är mest fåtöljens tankar. Eller snarare tankar i fåtöljen.

 

Folk säger: Nu har du tid att göra vad du vill!

Det är sant. Men det blir inte så. Det att jag gör ingenting. Det är ingenting jag gör när jag sitter i min tankefåtölj och tittar på TV. Det har blivit mycket av den varan. En del kan jag skylla på en väldigt kall januari och halva februari. Men inte allt.

 

Men när jag tänker på det så är det nog så att jag nu i skallen har pensionerat mig. På tobbes blogg gav jag en kommentar där jag bland annat skrev:

 

Men det finns andra aspekter med att sluta. Väldigt fort, i egna ögon oväntat fort, blir man en alien på sin arbetsplats - och så måste det ju vara. De som är kvar riktar ju sin uppmärksamhet på framtid och samtid, inte den forntid den som slutat representerar. Man blir fort utstädad. Svårare är det för en själv rent mentalt. Tankar, nyfikenhet och intresse är ju kvar. Sedan är man ju kristen åxå och har att finnas med i församlingen utan ”position”. En omställning.

 

Under hösten var jag utstädad men i egen skalle kvar. Nu känner jag att jag slutat – även om jag fått ett och annat uppdrag att genomföra. Skall försöka resa mig ur mitt ingenting och beblogga dessa någonting. Men inte nu.

 

 


*  Man tog inte studenten dåförtiden. På Hermelinsskolan tror jag det var tre eller fyra studentmössor. Några stackare som tillhörde MUF struttade i fascistkeps. Inte jag.


johannes δ

 

 

 

Vad är nu detta?

 

Kanske undrar du det, noble Bloggläsius.

I alla fall undrar jag.

 

Rubriken johannes δ kan tyda på att det är en serie på gång.

Att jag har skrivit johannes α, β, γ – alfa, beta och gamma – och nu sätter en rubrik med δ – delta som är fjärde bokstaven i grekiska alfabetet – kan tolkas som att jag detta första halvår tänker göra något liknande som för ett år sedan då jag förutom ”ordinarie bloggerier” om väder, vind, händelser, resor och barnbarn näst intill dagligen skrev blogginlägg med lätt Bibel-vetenskapliga noteringar kring ett kapitel ur Bibeln. Jag började det projektet i slutet av mars och och inläggen fick rubriken p minus som någon slags nedräkning till pensioneringen vid halvårsskiftet. Tanken sprack att det skulle bli sammantaget 100 dagliga noteringar – det blev bara runt 70.*

 

Jag skrev blogginlägg då, inte en bok. Men de blev en bok tryckt i hela tio exemplar. Jag har kvar ett som är vikt för en person jag ännu inte haft tillfälle att överlämna alstret till. Här skall man dock notera att jag skrev inte en bok, det blev bara en. Jag skrev en massa blogginlägg. Därför påstår jag kryptiskt att jag inte skrivit en bok, bara gjort en.

 

Är det något liknande på gång nu med johannes alfa, beta, gamma och nu delta? Jag vet inte.

I alla fall blir det inte så systematiskt men kanske ändå något i spridda skurar. Skriva kanske jag gör men publicera allt eller regelbundet här på bloggen kanske inte blir av. Vi får se. Bilden ovan har jag i alla fall specialutformat för att kunna använda som illustration till johannes så många bokstäver som det nu kan bli.**

 

Bilden är ett montage – som synes.

  • Till vänster det tecknade horndjuret använder jag för att illustrera blogginlägg med Bibel-vetenskapligt – exe-get-iskt – innehåll.
  • Skissen invid är min egen illustration av kristen tro i dess centrala delar. Jag har använt den tidigare här på bloggen men framför allt då och då i undervisningssammanhang. Den prydde också omslaget till den bok som bildades av förra årets bloggande.
  • Den lilla bilden visar den del av Älvsby kyrkas altarkors som symboliserar evangelisten Johannes.

 

Nu till barnbarnen i Luleå!

Tanken var att jag idag skulle hälsa på i Tyra och Adrians skola men den lille gossen blev sjuk så skolbesöket har skjutits på framtiden. jag skall åka ner i alla fal och vara med honom en del innan också hans famor dyker upp och vi ska äta innan vi far på Tyras basketsmatcher.

Full kubbning.

 

 


*  Markus berättelse om Jesus har 16 kapitel. Lukasevangeliet består av 24 och hans andra volym Apostlagärningarna 28.

**  Skulle det skena iväg kan jag ta till det system som förr i världen användes när det gällde bilarnas registreringsnummer. De var max femsiffriga och inleddes med en bokstav som visade i vilket län bilen bodde. Stockholms stads bilar var märkta med A, Stockholms län med B, Uppsala med C och så vidare till och med Jämtland med Z. Om en hundratusende fordon skulle dyka upp la man till en bokstav – jag såg Stockholmsbilar med AA, AB och BA och Göteborgare med OA. Bokstäverna Å, Ä och Ö användes dock inte på svenska bilar. Norrbotten fick heta BD och Västerbotten AC. Jag gissar att det var när AB höll på att växa ur kostymen som man bytte till det nuvarande icke-regionella systemet.

Hur som helst: Skulle jag tillämpa det systemet med mina grekiska bokstäver skapas ju fantastiska tillväxtmöjligheter.


johannes γ

Detta är en direkt fortsättning av inlägget johannes β.

 

Hur är evangeliet?

 

Jag tänker inte nämna om allt Johannes skrev. Breven och Uppenbarelseboken lämnar jag för att koncentrera på evangeliet.

 

Johannes skrev troligtvis under ganska lång tid och sammanställde det slutligen med en bestämd avsikt: Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Johannes 30:30-31). För att vi ska Tro, egentligen förbli och djupna i Tro, och genom Tro ha Liv, evigt Liv – det är avsikten.

 

Den bakgrund Johannes förutsätter är ungefär att minst ett av de andra evangelierna är kända för de som hör hans skrift läsas. Kanske inte Markus eller Lukas i skriven form men i alla fall det innehållet förmedlat muntligt. Mot den bakgrunden skriver han ett "kompletterande" evangelium, ett "inre" evangelium som skiljer sig en hel del från de andra som ju var skrivna tidigare och det som vanligen berättades.

 

Johannes beskriver Jesus verksamhet som att den pågår i ungefär tre år. Hos de andra är det max ett år. De andra tar i stor utsträckning upp händelser men Johannes presenterar mer samtal med Jesus och sina egna tankar. Det de andra berättar utelämnar Johannes till största delen och det han har med saknas hos de övriga. Ändå uppstår inte motsättningar. Johannesevangeliet innebär komplettering, fördjupning, vidareutveckling.

Johannes arbetar med motsatspar: Liv-död, Tro-otro, Ljus-mörker, Sanning-lögn, Kärlek-hat. Och han är kategorisk. Det är vitt eller svart utan gråskalor. Antingen-eller. Visst finns detta också hos de andra författarna i Nya testamentet men tydligast hos Johannes.

Man kan också säga att Johannes beskriver en utveckling av tro och otro. I kapitel 1-4 antyds bägge, i kapitel 5.12 växer otron, 13-17 utvecklas lärjungarnas tro, 18-19 innehåller otrons höjdpunkt och 20-21 mynnar ut i orden om Tomas: Han såg och trodde.

 

Johannes talar väldigt tydligt om Jesus gudomlighet. Redan i början slås den fast.Ordet var Gud och till exempel i kapitel 5 talas om Jesus likheter med Fadern.

 

Vill man kan man dela Johannes i två huvuddelar: Tecknens bok kapitel 1-12 och Förhärligandets bok kapitel 13-21. Delarna har något olika karaktär. I Tecknens bokbeskrivs vad Jesus gör och säger, i Förhärligandets bok berättas om Jesus sista dygn i Jerusalem. Det är därifrån Bibeltexterna hämtas för Faste- och Passionsgudstjänsterna detta år – och Veckomässorna nu under 2019.

 

Johannes har en förkärlek till sju-tal. I uppenbarelseboken nämns sju församlingar, sju insegel eller sigill, sju basuner osv. 

I Johannesevangeliet gör Jesus sju tecken, alla i första delen kapitel 1-12 – vatten till vin, botar en pojke, botar en lam, mättar 5000, går på vattnet, botar en blindfödd och uppväcker den döde Lasaros.

Sju gånger proklamerar Jesus sin likhet med Fadern genom att betonat använda Gudsnamnet Jag är – livets bröd, världens ljus, grinden in till fåren, den gode herden, uppståndelsen och livet, vägen och sanningen och livet, den sanna vinstocken. 

Jesus håller sju tal – alla i Tecknens bok samt ett avskedstal i Förhärligandets bok. Han gör sju resor från Gallileen till Judeen, nämner sju likheter med Fadern osv.

 

Johannesevangeliet är djupt. Det kräver eftertanke. Det skapar tro. Det är inte lättsmält alltigenom. Och varför skulle det vara det? Varför skulle Guds Ord vara så lätt att det bara tillfredsställer den Bibelläsningslättja vi ofta har?

 

Om man arbetar med texten – läser, lär, begrundar och ber – möter man som i Bibeln i övrigt hos Johannes den han vill berätta om: Jesus, Guds son, vår Frälsare som ger evigt liv.

 

Till sist: ett förslag.

 

Från Fastlagssöndagen till Påsk är det sju veckor – Fastan. Fastlagssöndagen fungerade länge ensamt som inledningen på Fastan och så var det 1987. Denna atmosfär finns kvar även om Fastan numera startar på riktigt med Askonsdagen veckan efteråt.

 

Om och hur man fastar är varje människas egen sak. Att under den tiden på något sätt ändra rutiner och koncentrera sig på Gud är en god sak.

 

Det kan man göra på olika sätt – läsa Johannesevangeliet till exempel. För att få tro och liv. 

 

Måndag-tisdag-onsdag kan man läsa ur Tecknens bok (och när man är färdig börjar man om). Läsa, lära in och ta tid till bön samt memorera nyckelställen. Torsdag-fredag-lördag gör man på samma sätt men håller sig i Förhärligandets bok. På söndagarna firar man gudstjänst med församlingen.

 

Att under Fastan göra på detta eller liknande sätt samt leva i daglig självrannsakan och förlåtelse och flitigt delta i Nattvarden kan vara ett sätt att ställa sig mer mottaglig för Livet från Gud Fastan 1987 – och 2019.


johannes β

Förra inlägget hade rubriken johannes  α . Det lilla α -et är den grekiska bokstaven alfa och betecknar att det var det första inlägget i en sammanhållen serie. Nu står det β, alfabetets  andra bokstav beta. Med tiden kommer gamma i  johannes γ .

Introduktion till alltsammans gavs i förra inlägget. Här kommer "föredraget".

 

Johannes – fiskare, lärjunge, apostel, evangelist. 

Om Johannes och hans skrifter

 

Fem böcker i Bibeln bär namnet Johannes: Johannes evangelium, Första Johannes brev, Andra och Tredje brevet samt Uppenbarelseboken. Nu skall jag en liten stund försöka berätta vem författaren till dessa skrifter är, lite grand om de lika böckerna samt ge ett förslag till hur man kan tränga djupare i dem till exempel under den Fastetid vi nu går in i.

 

Vem var Johannes?

 

Egentligen är det bara i Uppenbarelseboken som Johannes tydligt nämns vid namn. I inledningen. I det Andra och Tredje breven kallas han bara den gamle. I Första brevet och i Evangeliet nämns inget namn alls. Däremot nämns att författaren är ett ögonvittne till Jesus, en som känner Jesus och lärjungarna väl. Och har mycket god lokalkännedom i Palestina. 

 

Om själva evangeliet – överskriften är ett senare tillägg – alltså egentligen är anonymt så vet vi i alla fall. Det fanns en som hette Ireneus som var lärjunge till en Polykarpos som var vän med lärjungen Johannes. Just Ireneus skriver på 100-talet i ett verk som bevarats: Därefter utgav Johannes, Herrens lärjunge, han som låg vid Jesu bröst,också själv evangeliet medan han bodde i Efesos i Asien. En Klemens av Alexandria som levde åren 150-216 skriver i en bevarad bok om de Bibliska böckerna: Johannes, som den siste, gjorde i betraktande av det som var uppenbart i andra evangelier (…) ett "andligt" evangelium, uppfordrad därtill av ansedda män och under gudomlig ledning av Anden.

 

Lägger man samman vad som står om honom i Nya testamentet skapas ungefär följande bild:

 

Han var från Galileen, närmare bestämt Betsaida. Han var lillebror till Jakob, en annan av lärjungarna. Hans pappa hette Sebedaios och var fiskare, sannolikt ägare av ett fiskeriföretag med några anställda. Det var när bolaget Sebedaios & söner lagt till vid Genesarets strand strax utanför Betsaida som Jesus sa till Jakob och Johannes: Följ mig! (Markus 1:19-20). De lämnade då Sebedaios i båten med sitt folk – de anställda – och följde Jesus.

Det var inte första mötet – troligtvis. Johannesevangeliet berättar att en lärjunge – Johannes – och Andreas som är bror till Petrus är lärjungar till Johannes Döparen som visar på och hänvisar dem till Jesus. Vid stranden och båtarna var det kallelsen att följa och leva med Jesus som kom, inte första kontakten.

Jakob och Johannes kallas Sebedaios söner.Deras mamma kallades i gamla Bibelöversättningen Sebedeus´ söners moder. Lägger man ihop en del parallellställen får man fram att hon hette Salome och brukade följa och understödja Jesus och hans lärjungar ekonomiskt. Det tyder på att ägarfamiljen till Sebedaios & söner var tämligen välbärgad. En tidig kristen legend – som bara är en legend – säger att Salome var syster till Maria, Jesus mamma. Det skulle betyda att Jesus och Johannes var kusiner. Men det är som sagt en legend.

 

Johannes släkt hade någon sorts affärs- eller släktförbindelser med övreståndspersoner i Jerusalem. Johannesevangeliets anonyme lärjunge kände översteprästens tjänare och var väl hemmastadd där för att vara från Galileen.

 

Johannes och Jakob, eller Jakob och Johannes om man tar dem i åldersordning, var hetlevrade (som ville be ner straffeld över en samarisk by), ambitiösa (som ville ha hedersplatser i Jesus rike) och tillhörde tillsammans med Petrus en inre krets av Jesus följeslagare. De fick vara med vid uppväckandet av Jairos dotter, uppe på härlighetens berg och vid en del andra mer interna tillfällen.

 

Johannes är, eller förefaller vara, en av de trognaste av Jesus lärjungar. Det är han som ligger till bords närmast Jesus vid den sista måltiden. Det är han som finns vid korset under Jesus dödskamp och det är han som av Jesus får uppdraget att ta hand om Maria, kanske Johannes moster.

 

Efter Jesus himmelsfärd, under urförsamlingens tid i Jesusalem som Apostlagärningarna beskriver det, finner vi Johannes som en av församlingsledarna. Han deltar i Samarien-arbetet men sedan blir det tyst. Huvudledaren för församlingen i Jerusalem är Jakob, hans bror som blir den förste av de tolv som avrättas. Men om Johannes är det tyst. Kanske är han kvar som Marias försörjare. En legend säger att Maria dog år 48. Vad Johannes gjorde sedan vet vi inte mer än att man tror att han verkade i Palestina – men likaväl kan han tidigt gett sig av till Efesos, huvudstad i den romerska provinsen Asien.

 

År 67 utvandrade de kristna från Jerusalem och undgick därmed stadens förstörelse år 70. Det kan också vara så att Johannes var med vid den utvandringen. På 80-90-talen dyker han i alla fall säkert upp i Efesos – om inte tidigare. Där blir han ledare för de kristna husförsamlingarna och blir den siste i livet av apostlarna.

 

Under en förföljelsevåg förvisas han till Patmos där han får och dikterar de uppenbarelser som blir Uppenbarelseboken. Då då förföljelsen avstannar hösten 96 återvänder Johannes till Efesos där han dikterar sina brev, ansvarar vid sammanställningen av evangeliet och dör ungefär år 98-100. Uppgifter från fornkyrkan talar om en naturlig död vid högålder men det finns också uppgifter som mest verkar vara fantasier om att han blev martyr. Tanken kan dock vara frestande: Jesus hade ju förutsagt att de ärelystna Åsk-sönerna skulle få en död likt Jesus död – med judar som bödlar. Jakob blev den förste av de tolv som dödades av judar. Legender som finns om att Johannes som den siste av de tolv också dödades av judar kan vara intressanta, knappast sanna.

 

Det är alltså denne hetlevrade, välbärgade fiskeriföretagarson som blir Jesus-lärjunge. Han blir en av tolv apostlarna med uppdrag att tala å Jesus vägnar, grunda församlingar, besluta om läran, förlåta synder. Det är också fiskaren, lärjungen och aposteln Johannes som blir evangelist – ansvarig för tillkomsten av våra Biblars fjärde evangelium.

 

Om

Min profilbild

RSS 2.0