εν Πυθαγόρειο 1/17

På Facebook skrev jag tidigare idag:

Vad gör du just nu? undrar Facebook. Svar: Jag är på Arlanda. Om några timmar kommer en hop tonåringar och övriga ledare med tåg. I morgon bitti far vi till Samos.där ska vi bekanta oss mer med varandra samt med Jesus mamma Maria, Paulus, evangelisten Johannes och Den Heliga Pelagia. Det är tråkigt att vänta. Ensam.

 

Det var på onsdag denna vecka primärhustrun och jag reste söderut längs med E4an. Drog iväg direkt efter lunch, kaffepausade hos moster i Ö-vik och nådde Järvsö ungefär ½11. dottern fortfarande rund som en boll. Ingen bejbis. Jag är fortfarande inte framfödd morfar. Visst. Det är beräknat till den första juni – men i alla fall.

 

Fredag for vi – inte de gravida föräldrarna – vidare. I Tierp finns svärföräldrarnas grav som vi satte blommor på innan vi drog till jubilaren i Vattholma.  Födelsedagsbarn vore ju helt fel. Svågern fyllde 65 och då bli jubilar bättre. Hela syskonskaran plus några syskonbarn samlades och gubben född 52 firades av efter alla konstens regler.

 

Idag – lördag – vände primärhustrun tillbaka till Järvsö för att i morgon – alltså söndag – köra hem till Älvsbyn. Jag dröjde mig kvar och fick lift med 08-svägerskan och hennes familj just till Arlanda där jag nu varit ganska länge ensam i folkvimlet. Förra blogginlägget skrev jag sittandes i Arlandakyrkan och nu är jag ganska nära den plats där hela Älvsbyflocken av ungdomar och ledare om ett tag väntas upp ur underjorden. De startade på förmiddagen med abonnerad buss till Umeå för att därifrån fortsätta med tåg hit. Och i morgon 07.15 lyfter planet mot Samos.

 

Det kommer alltså att bli en vak-, stön- och mördarnatt här. Tidigare år har det inte varit så. Då har vak-, stön- och mördarnatten lokaliserat till bussen som körde oss ända ner. Tungt som tungt tänkte vi när vi i år fastnade för det nu aktuella resealternativet. Kostnaderna blev ungefär lika.

 

Så slutsatsen ½21 blir: Jag är på Arlanda. Sedan en massa timmar. Snart kommer skocken.

Jag publicerar väl detta någon gång framöver.

 

 


"bikten" fortsätter

Förrförra inlägget hade titeln jag hade fel! På Facebook länkade jag till sagda inlägg med orden  Bloggade. Inte en bikt men i alla fall ett erkännande. Snipp, snapp, snorum fick bloggen det datumet inemot 100 besökare jämfört med de dagliga vanliga 30. Vaffödådå? frågar sig vilken rumpnisse som helst. Var man sugen på något snuskigt eller snaskigt? Gissar att man då blev besviken.

 

Jag skulle kunna ta bort utropstecknet ur den där rubriken. Och bygga vidare till jag hade fel men oftast har jag rätt. Eller får rätt. Det kan uppfattas kaxigt att säga så men det ligger något i saken. Faktiskt. Så ”bikten” fortsätter...

 

Först vill jag påstå: Jag inte är konservativ!

 

Jo – vänta nu!

I kristna lärofrågor, trons sanningar och privatmoraliska frågor är jag det. Vilka ord man vill använda är en smaksak. Jag har fått höra traditionell, konservativ, fyrkantig, till och med svartrock – vad det nu är. Högkyrklig, elitistisk, tvärsöver, illojal, otidsenlig har också funnits. Alla dessa ord är inte helt fel men en del är det.

 

Men vad gäller former och tillvägagångssätt är jag inte gammeldags. Känner flera betydlig mer läroliberala än jag som i praktiken är mycket mer formtraditionalistiska. Jag försöker vara öppen för och till och med ta initiativ till alla möjliga förändringar om formförändringarna inte äventyrar innehållet i gudstjänster, Bibelstudier, konfirmandarbete, evangelisation* eller annat.

 

Och då kommer det mariga. Jag är nästan aldrig är helt nöjd – men inte missnöjd – och än oftare uppfattas som ännu mindre nöjd än jag är. Jag kommunicerar för mycket klumpig iver när jag tycker att något är 98% skitfint och menar att det med en viss justering skulle vinna en procent till. Jag ger på det sättet ibland idégivare känslan av att jag anser det jag egentligen tycker är OK som något dåligt. Och det är ju inte bra.

 

Sedan finns det en grej till i saken: Jag ser långt!

 

Det är sant! Inte bara något jag påstår om mig själv utan också något också en del andra säger – ibland motvilligt och i efterskott.

 

Vad menar jag? Låt mig ge en bild.

 

En församling – eller för all del ett arbetslag, en folkhögskola, ett stiftskansli – kan liknas vid ett nät av aktiviteter, förhållanden, faktorer, omständigheter. De är knutna till varandra på längre eller kortare avstånd. Drar man i en tråd påverkas naturligtvis fler. De näraliggande mer än de i andra ändan – men alla mer eller mindre i alla fall.

 

Då kommer funderingen: Hur många maskor ser man? Hur många maskor på långt håll ser man?

En del ser kanske inte alls effekter av intressekollisioner på hur när håll som helst. Andra ser lite längre. Min erfarenhet är att jag ofta ser långt – hur nätet påverkas i andra hörnet och om två år. Det kallas strategisk blick och är en välsignelse, ibland en förbannelse. I mitt fall tror att det kan få mig att utan att avse det bli en arrogant obegriplig glädjedödare.

 

Betänk nu, noble Bloggläsius, att jag varit präst i 39 år. Jag skriver utifrån den erfarenheten av mig själv i samspel med andra. Det är inte något allvarligt speciellt aktuellt nuvarande i nätet som mer än annars får mig att fundera och skriva. Snarare tvärt om. Det är en halv insikt av ackumulerade år som du får del av, något kroniskt, inte något akut.

 

Men inte sällan har det hänt att mina fjärrmaskeprognoser slagit in, positivt och negativt. Orden Vad var det jag sa! använder jag inte. Men ibland har jag stilla sagt: Nog är det märkligt att jag som inte alltid men ändå ofta får rätt så sällan får ha rätt.

  


*  Jo! Det ordet finns! Evangelisation! Det handlar om att aktivt arbeta för att människor som inte (ännu) med sin mun bekänner Jesus vara Herre och i sitt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda skall coachas till ett läge i livet då de vågar göra det.


tekniktest

Nu provar jag en helt annan teknik. Primärhustrun och jag gav dottern och mågaämnet ett litet tangentbord vi inte begrep oss på men som nu anslutits till min mobiltelefon och dess internet. Kanske blir det framtidens melodi.

Testar i alla fall.


jag hade fel!

Det är inte ofta jag säger orden i rubriken. För det mesta har jag ju rätt. Om inte annat får jag med tiden rätt. Om att det genom åren varit och fortfarande är så skulle jag med exempel och allt kunna skriva ett antal blogginlägg. Alltså om Varför jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt.

 

Men så kommer det. Ibland tvingas jag erkänna: Jag hade fel!

Men det skall jag säga ätt när det är så är det ett erkännande med glädje.

Kristi Himmelsfärds dag i nådens år 2017 – alltså idag – är en sådan dag.

 

För en hel massa år sedan på 1980-talet när jag första omgången var församlingspräst i Älvsbyn brukade vi på Kristi Himmelsfärds dag ha Gökotta på något lämpligt beläget åskrön eller någon tillgänglig bergstopp. Vad det led kom traditionen att försvinna – så som jag uppfattade saken. Försök har senare gjorts med otteri i närheten av Storforsen men inte fäst sig.

 

I vår frågade den i somras tillträdde unge ovetande kollegan: Ska vi inte ha Gökotta?

Frågan var liksom ett förslag i entusiastisk ton. Svaret blev ungefär: Det kan vi ju pröva...?

 

Man skall inte utan goda skäl sänka entusiastiska förslag om de inte är helt fel och galna. Och det var det ju inte. Att söka samla folk till gudstjänst kan ju per definition inte vara tokigt. Men som den surkuse och depparjeppe jag är trodde jag inte på grejen. Jag erkänner det. Tänkte Den tiden är förbi. Men tänkte och sa samtidigt att jag inte alls skulle gräma mig om det skulle visa sig att jag skulle få fel. Då valet blev Gökotta på Dödlassberget innebar det naturligtvis att acceptera det, samarbeta och ge det aktiva stöd som kanske skulle behövas. Skam annars!

 

Jag var inte där idag. Befinner mig många mil söderöver för att besöka släktingar innan jag på lördag kväll på Arlanda förenas med det ungdomsgäng som skall till Samos. Det var därför via Älvsby församling på Facebook* som jag fick mig en filmsnutt till livs om att människor anslutit och att ottan väl blivit av. Det är ju jättekul! Bokningsprogrammet jag når via mobiltelefonen visar att man var 31 personer. Fröjdefullt att ha haft fel!

 

Ska nu alla sanningar krypa fram erkänner jag att jag lika lite trodde på samme kollegas idé om söndagsskolan SKATTEN i samband med varje gudstjänst i Älvsby kyrka söndagar 11.00. Inre huvudskakning fanns om det skulle vara möjligt även om jag tyckte saken var bra. Och där fick jag till min stora glädje också fel. SKATTEN är en succé! För barnen och gudstjänsten som helhet.

 

Så ju mindre oerfaren och ju mindre ung jag blir kryper osäkerheten mer och mer inpå skinnet. Tänk om de som är ännu mindre erfarna och ännu mer unga än jag har mer rätt i sina tankar, framtidsblickar och planer än vad jag har? Hur ger jag då visionärerna på bästa sätt mitt stöd?

För något annat kan det ju inte vara frågan om. Det vore fel. Det finns tillräckligt starka andra som bromsar och utan att fatta det rentav saboterar – jag vill inte vara en sådan.

 

Jag sitter i Järvsö och skriver, hemma hos dottern med stor mage och hennes sambo. Har ännu inte blivit morfar men snart. Mycket snart.

Jag skriver på den lilla dator jag brukar ha med på längre resor – jag skall ju som nämnts vidare till Samos. Den datorn – kallad läpp-tippen – är internet-död så det skrivna behöver USB-överföras till annan dator med webbkontakt. Jag vet inte hur det kommer att bli med den saken under resan med de nykonfirmerade ungdomarna. Kanske kommer därför blogginlägg med titeln εν Πυθαγόρειο följt av en siffra/17 att kunna publiceras allt eftersom de skrivs, kanske får allt vänta tills jag kommer hem nästa månad.

Men nu skall jag be mågaämnet om tillgång till hans dator så jag kan publicera detta.

 


*  Använder man Instagram – vilket jag inte gör – når man samma film på #älvsbyförsamling, #arlamorgonstund och #norrbottenspärla.


εν Πυθαγόρειο 0/17

Nu ere packat! Japp!

Jag skall resa bort 1½ vecka.

 

Först lite arbetsfrihet från och med onsdag lunch till någon gång lördag eftermiddag-kväll. Då styr jag kosan från 018-området till Arlanda dit 21 nykonfirmerade med åtföljande unga ledare och vuxna ledare kommer någon gång strax före 23. På söndag morgon runt 7 lyfter vi mot den grekiska ön Samos – liksom förra året.

 

Det är konceptet i Älvsby församling: Ett rejält läger strax utanför konfirmationen. Efter konfirmationen. Åtminstone i tanken en start på en uppföljning med fortsättningsgrupp/er till hösten. Det är inte säkert att ungdomarna själva (ännu) uppfattar det geniala i detta. För dem är det nog en konfa-final. Men vårt fokus – ledarstabens – är att det är fortsättningsstart.

 

Varför Samos?

Svar: Turkiet känns kymigt. Det var dit resan gick några år. Till Kushadasi på västkusten. Nära ruinerna av den antika staden Efesos som har rejäl Bibelanknytning.

 

Paulus vistades där. Lukas berättar i Apostlagärningarna om tumultet den gången. Paulus skrev sedan några år efter det han dragit vidare ett brev till de kristna i staden. Han lämnade sin unge adept Timotheos där och skrev två brev till honom. Hela korrespondensen finns i Nya testamentet.

 

Efter Paulus var Johannes – lärjungen, som kanske var kusin med Jesus – där och i krokarna runtomkring. I området skrev han sitt evangelium och tre brev – allt finns i Bibeln. Johannes förvisades en tid från staden till den hyfsat näraliggande ön Patmos. Där såg och hörde han vad som blev Bibeln sista bok, Uppenbarelseboken.

 

Med Johannes fanns Maria, Jesus mamma och moster till Johannes. Den korsfäste Jesus hade gett Johannes försörjaransvar för henne, det han själv inte kunde ta. Den plats Maria levde på går att besöka. Ruinerna efter den kyrka där biskoparna år 431 definierade henne som Gudaföderska kan man också gå in i. Då var sedan en tid tillbaka Efesos i praktiken den tidigare förföljda men nu rådande kristna Kyrkans huvudort. Runt år 500 kom den att överflyglas av den huvudstad kejsar Konstantin grundat, numera Istanbul, som seglade upp också som kyrkligt centrum. Att Efesos ödelades av en jordbävning stimulerade nog den utvecklingen en del. Läs gärna mer här.

 

Det blev några årsturer till Kushadasi. Våra veckor där kom att innefatta en dagsutflykt till den grekiska ön Samos. På grund av den inrikespolitiska utvecklingen i Turkiet vände vi förra året på kuttingen och valde Samos som resmål – med dagsutflykt därifrån till Efesos och Marias hus. Den tanken har vi också i år men vi har ett reservinnehåll som tillåter oss att stryka Turkiet helt och ändå ge ungdomarna ungefär samma sak.

 

Det har som nämnts blivit några tjänsteturer. Dessutom ett par privata veckor just på Samos. Alla gångerna har jag tagit för (o)vana att nästintill resedagboksnotera. Leta i listan till höger på maj-juni och augusti-september de senaste åren om du är intresserad av dessa Speciella resor.


drop-on-vigsel

Skriver jag Lokaltidningen berikar vårt liv! är det verkligen ett påstående med modifikation. Det är både sant och osant. Det i norra Sverige tidigare aktuella artistbandet Euskefeurat prickade exakt saken i en av sina sångtexter med orden om ni hatar kultur och vänstervridning kan vi lugnt rekommendera ortens egen tidning.

 

Det handlar alltså om Piteå-Tidningen. Igår dominerades första sidan samt hela mittuppslaget av ett  omfattande bildreportage om en massa nykläckta grodor i en pöl i en by utanför Piteå samt hur dessa kväkande kreatur roar barnen i den intilliggande skolan. Nu skriver dom om de där nedrans måsarna igen! utbrast primärhustrun vid frukostbordet denna lördagsmorgon.

 

Ändå har vi tidningen – naturligtvis! Att inte morgonprassla vad som ofta inte alls är nyheter vore i vårt fall otänkbart men att läsa allt är lika – just det: störande upprepning – otänkbart. Sida-upp-och-sida-ner om den nya Kalamarksrättegången har jag bläddrat förbi – faktiskt. Djuplodande gräveri i andras olycka lockar mig inte alls. Lika lite som grodorna eller måsarna.

 

Vad återstår då? Slumpen avgör!

 

Igår morse när jag lusläste hela sidan predikoturer, alltså fredagssammanställningen av alla kyrkor och samfunds planerade göranden och låtanden kommande helg och vecka, både rynkade jag pannan och gapskrattade. Kanske är pannrynkningen orättvis. Onsdagen kommer att ge besked om Arvidsjaur, Arjeplog, Norrfjärden och Hortlax församlingar då annonserar att man ämnar fira gudstjänst på torsdag, Kristi Himmelsfärds dag. Gör man så är det OK. Om inte är det bara pinsamt att endast Piteå församling och Älvsbyn håller det kyrkliga året med gudstjänst denna högtidsdag.

 

Flabbet då? Vad var det?

 

I Älvsbyn delas numera en prästtjänstmellan EFS och Svenska kyrkan så att den unge mannen Samuel Folkesten är EFS-anställd men leasas av kyrkan på ½tid. Vad han gör på sin EFS-tid är deras sak och därför helt rimligt att han som ny i området kuskar runt lite så rörelsens folk får se och höra honom. Att då något sorts ”automatiserat rättstavningsprogram” stökade till hans namn inför evenemanget på EFS i Norrfjärden är ju bara skoj. Gissa vad vi andra i kollegiet hädanefter kommer att kalla honom.

 

Drop-in-vigslar kan jag till nöds acceptera. Drop-in-dop inte alls.

Den tredje juni kan man stå i rad för att gifta sig i Öjebyn. Inget att orda om annat än att jag och primärhustrun då firar – eller vad man gör – att 39 år ställt sig på rad sedan vår drop-on-vigsel 1978.

 

Nu bär det snart iväg!

Till dotter och måg med möbel i släpvagn.

Sedan till sonsonen Adrian för försenad födelsedagsuppvaktning.


fredag 19 maj 2017

Var höll du hus hela tiden? undrade Biggles.

 

Kanske någon som nu läser gör ord ovan till sina hämtade från sidan 105 i Biggles och den svarte rövaren. Jag har ju varit blogg-borta 1½ vecka och på något sätt känner jag på mig att jag nu borde blogga om något. Ett sådant uppehåll kan annars skapa illusionen att ingenting alls har hänt och att tankar om vadsomhelst aldrig infunnit sig. Kanske har rentav funderingar dykt upp om jag lever och har hälsan – vilket jag gör och har. Eller så har man bara varit lättad.

 

Hur som helst – nog har det hänt saker också denna månad. Det har slutat snöa. Älven är isfri. Bara rester av en och annan av snösvängen upplagd jättehög finns kvar. Sådant är epokgörande fast det sker varje år. Fast tidigare förr om åren.

 

Med Biggles i ropet återknyter jag till förrförra inlägget biggles och unesco som jag skrev det när vi var i Järvsö torsdag-söndag första veckan i maj. Det var ju där jag hittade boken. Vid avresan tog jag, förutom med boken att framöver plocka citat ur, med telefonen ovanstående här kraftigt beskurna oskarpa profilbild av dottern. Inget i den saken värt att rapportera har ännu skett – vad jag just nu vet. Alla går i väntans tider.

 

Väl hemma från Järvsö kom arbete – många kallar livsuppdraget att vara präst så – och det vakna livet i övrigt att bli nästan samma sak. De veckor jag har en uppgiftsfri dag tenderar att få det utseendet, också vecka 19. Det kom att betyda samtal för att hjälpa en elev med en uppgift och samtidigt nå infallsvinklar för kommande söndags förkunnelse, ett sorgehusbesök, ett dopsamtal, tid för administration och förberedelser, ett dopsamtal till, långkollegium med sommar- och höstplanering, genrep med konfirmander, veckomässa, ungdomsgrupp, förberedelse, prästöverläggning, begravningsgudstjänst, en pausdag, förberedelser, dopgudstjänst, resa, en dopgudstjänst till, resa, praktiskt stök, mässa med dop och konfirmation, efteråt fika med disk, resa, gudstjänst, resa.

Denna vecka – nummer 20 i kalendern – har tre uppgiftsfria dagar. Den blev därför lite luftigare med sorgehusbesök måndag förmiddag och café mötesplats på kvällen, förberedelse för öppen bibelsamtalsgrupp som ingen kom till, kollegium, resa för litteraturköp, materialanskaffning, resa tillbaka, planering av läger, anförande och samtal på ABF om hur Svenska kyrkan arbetar för integration, ungdomsgrupp, förberedelser och slutligen begravningsgudstjänst.

 

Läsa, tänka, fundera, skriva är det svårt att fokusera på under så bråda dagar. Men visst har det tänkts! Utvärderande och planerande, om statistik är sann och sanningar bakom statistik, om nättroll och ”debatter”, om ny eller gammal kulör på huset, om ärenden och kalas till helgen, om annat.

 

Men bloggat har jag inte gjort – förrän nu. Intelligentare titel än dagens datum kom jag inte på.


lycklig lutheran?

 

 

 

I Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen fanns för några dagar sedan en artikel med rubriken Fem egenskaper som leder till lycka. Ordet lycka skall då förstås som pengar, hälsa, vänner. Det är forskare vid University of College London som levererat resultaten. Dessa egenskaper skall man ha:

  1. Emotionell stabilitet
  2. Beslutsamhet/envishet
  3. Kontroll/självkontroll
  4. Optimism
  5. Ansvarsfullhet/pliktkänsla

Är jag sådan?

  1. Stabil är jag. Både till humör och vilja. Jämnsur säger en del, trygg säger andra.
  2. Beslutsam/envis? Alltför mycket tycker många.
  3. Kontroll, framför allt själv-dito? Inte krampaktigt! Snarare så att jag vill veta, förstå, se samband och mening. Jag vill tro på vad som händer och att det vi gör leder åt rätt håll.
  4. Optimism kan jag nog upplevas sakna. Ganska ofta är jag – nu gäller det kyrka och arbete – om inte kritisk så i alla fall inte helt nöjd. Eller i alla fall uppfattas jag så. Trots detta vill jag nog ändå säga att jag under en reserverad yta är optimistisk. Man kan komma någonstans! – om man beslutar sig för det och är uthållig. Alla går att resonera med! – även om det inte verkar så.
  5. Plikten framför allt var Gustav VI Adolfs valspråk som stod på slantarna när jag var barn. Check!

 

Hur sexigt är detta? Inte mycket!

 

Man säger ibland att svenska i sin arbetsamhet, plikttrohet och tråkighet har Luther på axeln. Gissningsvis är det också en dos Calvin men att de fem egenskaperna i någon mening är en del av lutherdomen är nog rätt. Och då borde jag vara en lycklig lutheran – eller?

 

När vi har – nu är jag ”på jobbet” både där jag nu verkar och på tidigare arbetsplatser – att välja mellan olika lösningar och vägval vill jag påstå att jag trots allt för det mesta är ganska flexibel. Man kan ju göra rätt på flera olika sätt. Och den i mina ögon näst bästa lösningen behöver ju inte vara dålig. Den hållningen gör att jag in i tankesmedjan ofta sprutar förslag och åsikter och nog många gånger verkar väldigt påstridig – något jag försöker hålla tillbaka utan att begrava. Om ungdomsgruppen skall mötas i Johannesgården eller i Församlingsgården är en fråga där jag är ensam mot tre om den ena ståndpunkten. Givetvis har de andra fel men det går att leva med och berör mig inte mycket. Knappast alls faktiskt. Men åsikten har jag – p2.

 

Men ibland, då och då under min ”professionella tid”, har det kommit saker som tagit tag i mig mycket djupare och jag fått mycket svårare att åsiktskompromissa. Enligt p5 ovan har jag då varit foglig och agerat enligt vad som beslutats – annat vore ju fel – men fogat mig i det har inte gått. Och det har man vetat runt omkring mig även om jag inte alltid, bara ibland, likt den gamle Cato sagt För övrigt anser jag att...

Den senaste tiden har jag funderat över sådant. Vilka saker är/var det? Varför berör/berörde de mig så kraftigt? Varför kan/kunde jag inte förlika mig med vägen som välj/valts?

 

Själva detta blogginlägg är en del av och inte ett resultat av dessa mina funderingar. Skriva är ju att tänka. Jag anar såhär i slutet av min text att den gemensamma nämnaren är att jag tror att det är i saker som jag upplever allvarligt leder åt fel håll, försvårar, kanske rentav saboterar det jag med min typ av optimism vill och verkar för. Och då blir lutheranen lite olycklig – förutom att han aldrig blivit rik.


biggles och unesco

Att det ibland blir tidslucka mellan blogginlägg behöver inte betyda att det inte finns saker möjliga att blogga om. Bort det. Orsaken kan vara enklare och simplare: skrivtid saknas, annat fyller tillvaron.

Måndag 1 maj var senaste skrivdatum. Just nu är det lördag 6 maj. Bara en knapp vecka har förflutit, inte mer. I sanning inte en tom vecka vare sig vad gäller civilt liv, arbete, kyrkliga debatter, internationella händelser och annat jag kan intressera mig för och fundera över. Listan över tänkta tankar kan vara lång – typ.

 

Det är troligt att han tänker börja med nummer ett, fortsatte Biggles.

 

Dessa citerade ord är helt ryckta ur sitt sammanhang. De finns på sidan 122 i Biggles och den svarte rövaren. Jag hittade boken hos den yngre av döttrarna. Vi är på snabbvisit hos henne som med sambo bebor hans uppväxthem i Järvsö. Skälet till resan är att de unga tu inom ungefär en månad kommer att göra mig och primärhustrun till morföräldrar och vi ville besöka dem nu innan. Spännade! Farfar är jag ju redan sedan några år men nu är det morfarsämbetet som är på gång.*

 

Det blev mågaämnets gamla bok jag fann i en hylla. Eftersom jag själv för drygt 50 år sedan slukade en massa Biggles greppade jag den för snabb avslappnad läsning. Lite småkul att på nytt läsa igenom ett sådant kolonialt rasistiskt alster. Men samtidigt tänkvärt. Belysande. Och pinsamt.

 

Författaren är W.E.Johns. Exemplaret jag just läst är ett i en fjärde upplaga utgiven 1985. Boken  kvalificerar sig lika lite som allt annat i serien B.Wahlströms ungdomsböcker för ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12. Dock kan den fungera som ett exempel på attityder i en svunnen tid då vitt skinn, europeisk kultur och teknologisk överlägsenhet gav tolkningsföreträde framför primitiva infödingar och deras livsstilar. Kulsprutans makt över spjutet ger kulspruteskytten rätten att härska – typ. Vitt, europeiskt, makt ger rätt. Så var Wahlström då.

 

Folk med den attityden finns kvar! Det är det pinsamma!

 

Biggles var ett bedårande barn av sin tid. Han är ursäktad. Liberalledaren Jan Björklund, prästen Anders Sjöberg, premiärminister Nethanyahu i Israel och en hoper nättroll aktiva på till exempel tidningen Dagens Facebook-sida visar att europeisk vit-makt-över-andra-tanke fortfarande avgör hur man reagerar på saker och ting. Det är pinsamt.

 

Vad syftar jag på?

 

UNESCO har antagit en skrivning där Israel inte – enligt trollen m fl – tillerkänns full suveränitet över hela Jerusalem utan kallas ockupant. Det UNESCO antagit handlar dock inte om Mellanösternfrågan i sin helhet utan är en på begäran av Israel korrigerad form av en text som var aktuell i höstas och – notera detta! – handlar om vad UNESCO har att fundera över: Världsarv, arkeologi, kultur etc. Inget annat! Vill man läsa texten finns den på engelska här.

 

Sverige röstade för texten i UNESCO. USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland la ner sina röster. Det som då upprör de upprörda är att Sverige inte gjorde gemensam sak med de nämnda vita och i tre fall före detta europeiska kolonialmakterna. Således tokskäll på Wallström! Alltså Margot Wallström.

 

Får jag välja väljer jag Margot Wallströms syn på läder, folk och rättvisa, inte Wahlströms Biggleshållning hur den än förfäktas av nutida kolonialförespråkare. Det hindrar mig dock inte att  låna Biggles ord för att ange det första jag funderat över denna vecka.

 

PS. En bra redogörelse för saken och protesterarnas artificiella tankeproteser hittar man här – om man ids och förmår informera sig.

 


*  Barnbarnen Tyra, nu sju år, och hennes lillebror Adrian, som idag fyller fem, är ju upphovet till kategorin Farfar funderar. Om det som skall hända här i Järvsö ger en helt ny kategori eller bygger på den tidigare får framtiden utvisa.


abstraho necesse est

Att Vintern rasar än bland våra fjällar, drivan växer, ökar i sin höjd var min tanke igår morse, Valborgsmässoafton när blötsnön vräkte ner! Och höll på så ända till 18-19-tiden.

Tidigt förstod jag därför att folkanloppet till gudstjänsten i Älvsby kyrka inte skulle bli så stort. Väder spelar ju in, särskilt väder som provocerar fram känslan Jag går och lägger mig igen. Att det är lite av en långhelg med även måndagen ledig spelar också in. En del reser ju bort. Att konfirmanderna med något undantag fixat sitt aprilbeting är ytterligare en faktor. Att det var jag som skulle leda gudstjänsten hoppas jag var betydelselöst.

 

Att det var Gudstjänst med Nattvard för stora och små är nog också tyvärr en faktor. En del regelbundna gudstjänstfirare får då för sig att det inte är något för dem, att det kanske blir stimmigt, att det inte ”ger nåt”. Kanske är det så. Vad vet jag.

 

Jag gillar det som i Kyrkohandboken kallas Familjemässa – för det var i princip en sådan det var frågan om. Gillar stöket, att det inte riktigt i förväg går att veta hur det blir, att det i så ofantligt hög grad blir frågan om en direktsändning.*

 

Hur blev det?

 

Vi var 30 i kyrkan. Färre än vanligt.

Söndagsskolan – vi kallar den Skatten – var med sång, ljuständning och Skatten-kista uppflyttad från nedre sakristian till kyrkan. Alla blev söndagsskolebarn. Eller Skatten-ungar om man vill kalla oss så. Klockrena barn var dock bara ett par stycken.

 

I Skatten-kistan fanns till att börja med två får ur julspelsrekvisitan. Sedan de betraktats och pratats om och placerats på altarringens knäfall som väntande nattvardsgäster ritade jag tre bilder. Två syns på bilden som blir större om man klickar på den. Längst till vänster några får och en herde med sin skyddande och hjälpande stav.

Sedan människor kring Den gode herden – alltså Jesus. När primärhustrun road av de lurviga fårrumporna på altarringen tog bilden hade jag ännu inte ritat in andra bildens motsvarighet till staven. Men det gjorde jag. Verktyget Jesus använde för att skydda och hjälpa oss är ju korset han för vår skull fästes på.

 

Det kan vara svårt för små barn att från en story sluta sig till en annan innebörd storyberättaren egentligen är ute efter. Men jag sa att Jesus gör så och därför är det bra att i alla fall lära sig berättelserna fast de så kallade liknelserna nog mer är vuxen- än barnberättelser. Jesus hade ju inte får. Han hade människor.

 

Så långt kommen blev det då några främst vuxnas minuter – som barnen ändå lyssnade till. Med den tredje bilden jag då ritade på blädderblocksbladet du, noble Bloggläsius, kan se till höger ovanför tösens huvud.

Där ritade jag människor ungefär som på andra bilden och ställde frågan: Hur är Jesus hos oss idag? Grejer fanns i Skatten-kistan! Bara att dyka! Barn tog fram sakerna. En Nattvardskalk – dubblett till den som redan fanns under kalkklädet på altaret. Ett stort Nattvardsbröd. En Bibel. Jag ritade upp dem på ”Jesus-platsen”. Med samma röda färg.

Och hipp, happ, hupp fanns tre bilder i koret. Herden, Den gode herden och Herden här.

 

Sedan bekändes Tron, vi bad för en döpt och anhöriga till fyra avlidna, sjöng psalm 153 och firade Mässa. Då var vi 17 kommunikanter vid altarringen tillsammans med de två julspelsfåren – varav ett för en stund adopterades av ett av barnen.

 

Vid fikat efteråt pratade jag med en man från – här är jag inte 100% säker – Gambia eller Ghana. Vi pratade engelska för hans svenska är (ännu) inte mycket att skryta med. Han tackade för predikan som han tack vare bilderna helt och fullt förstått.

 

Slutsats: Abstraho necesse est. Det är nödvändigt att teckna.

 


*  Apropå direktsändning tittade jag som hastigast igår eftermiddag in på TV-gudstjänsten från Umeå stads kyrka. Ville kolla om jag såg några jag kände. Det gjorde jag. Dessutom sken solen på kyrkan vilket tyder på att den var inspelad i förväg, inte direktsänd i snöglopp.


3000 ord

 

 

Inlägget intressant bevisläge som innehöll den förkunnelse jag avfyrade förra söndagen är på lite drygt 1000 ord eller 5½ tusen tecken. Tankarna jag serverat i Piteå-Tidningen var på 1500 tecken vardera ungefär. Viss skillnad.

 

Imorgon blir det 3000 ord i gudstjänsten. I alla fall om man skall tro talesättet En bild säger mer än tusen ord. Jag skall rita tre bilder i Familjemässan i Älvsby kyrka kl 11.00. Just det. Familjemässa! Nattvard med barnfamiljer med lite enklare gång, lite enklare språk men i allt väsentligt ändå med samma innehåll som en Högmässa – Ordet och Bordet. Lika men eljest.

 

Jag sätter inte samman ett skrivet mening-för-mening-manus med de 3000 orden. Har bara gjort skisser till mina tre bilder som kommer att whiteboardas i samspråk med dem som är där. Sådana samspråk är spännande. Det går ju inte att veta exakt vad barn säger. Om de två första bilderna. Eller vad de större under vuxnas minuter yttrar om den tredje.

 

Men en sak gäller: Jag vet ju vad jag vill ha sagt. Alltså saken. Och håller man fast vid saken kommer orden. Det sa redan en retoriklärare i det gamla Rom. Det är enligt min erfarenhet alldeles sant.

 

Tidigare idag traskade primärhustrun och jag i det soliga men svala vädret upp Hundberget mitt emot på andra sidan älven. Ett möjligt vårtecken brukar vara att älven går upp, alltså att isen släpper, såhär runt Valborg. Det vårtecknet ser jag som panoramabilden över samhället visar som omöjligt detta år hur skön solen än var.

 

Sedan blev HV71 svenska mästare. Ganska onödigt!


tankar v17

Nu tar serien slut – den serie blogginlägg som sent samma dag eller dagen efter publicerat de betraktelser eller andakter eller texter jag författat och som införts i Paltposten fredagarna i april månad. Det handlar om fem veckor men jag föreslog två stycken i Stilla veckan. Redaktionen gick på den linjen.

 

Bakgrundstankar finns här. Sedan kom vecka 13, vecka 14, vecka 15 (Skärtorsdag), vecka 15 (Påskalfton) och vecka 16. Nedanstående text är dagens – vecka 17.

 

Jag har läst dig i tidningen! har en del, ibland lite oväntade personer, sagt mig på COOP eller vid andra slumpmässiga möten. Jag har läst vad Stig skriver! har primärhustrun fått höra från en del hon möter. Och det är ju kul.

 

Vilken inverkan dylika rutor har kan jag inte uttala mig om. Men det var kul att ha fått uppgiften. Här kommer nu vad som stod att läsa i tidningen i morse.

 


 

Tredje söndagen i Påsktiden – Den gode herden

 

Det finns bilder på Jesus som Den gode herden. De kan ibland ge ett nästan idylliska intryck – förutom missuppfattningen att Jesus sysslade med fårskötsel vilket han ju inte gjorde.

 

Att vara herde på Jesus tid var ingen idyll eller högstatusmarkör. Tvärtom! Herde var ett besvärligt, tungt, kallt skitgöra de flesta undvek, i alla fall de som kunde ha vad som nu ibland kallas ”riktiga jobb”. Uteliggare som ändå sov utomhus kunde mot ersättning vakta får. Folk som av olika anledningar inte fick fason på sina liv kunde i alla fall vara herdar.

 

Då är det tänkvärt att de som först får höra att Gud låtit sig födas som människa är herdarna utanför Betlehem, och att Jesus talar om sig själv som herde. Att Jesus är herde innebär att Gud går längst ner för människornas skull och agerar på samhällets botten. Främst.

 

Är Jesus Herden blir den som vill tro och följa ett får. Så fungerar bilden. Det känns inte alltid smickrande. Särskilt om man tror att får innebär fårskalle. Då blir det inte kul alls – men utmanar ens högmod.

 

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Så beskriver Jesus sig själv (Joh 10). Långfredagen och Påsken fokuserade på det.

 

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Så fortsätter Jesus. Det beskriver varje människa som vill låta sig vallas.


om 50-problemen

Jag har problem med med 50. Det är ett viktigt nummer. Särskilt om man tänker på %. Skulle till exempel Mp-S-V-sidan av riksdagspartierna samla mer än 50% av partisympatisörerna vore det ju ganska eljest än om C-L-M-KD skulle göra det.* I bägge fallen annorlunda än nu då ingen sida når hälften och högervingen därför öppnar dörren på glänt för det högraste SD.

 

När folk fyller 50 är det oftast någon form av rajtantajtan med sjungna önskningar om att antalet skall dubblas. Samma sak händer inte när man viktmässigt når samma siffra.

 

Går man tillbaka till det politiska fältet skulle man allmänt i Sverige anse att demokratin kollapsat om 50% av de röstberättigade inte i valde att rösta. Utom då i kyrkovalet förstås där etablerade politiska partier – S-C-SD – menar att de under namn av nomineringsgrupper med ett sammanlagt 15%igt valdeltagande har det hela full demokratisk legitimitet. Så kallade opolitiska grupper förhöjer med sin närvaro bara chimären.

 

Tittar vi utomlands – fortfarande politiskt – så anses Trump vara vald men av färre än de som röstade på Hillary bara utifrån hur det låga valdeltagandet fördelade sig geografiskt. Och bara lite fler än hälften av engelsmännen ville lämna EU – men alla måste. Likt i Turkiet där nästan hälften inte ville få den autokratiska utveckling de nu drabbas av.

 

Så nog kan man skriva om 50-problemen.

Men det är ändå inte de sakerna som placerat mig vid tangentbordet. Det är inte min vikt heller. Både vad gäller den och ålder har jag för länge sedan underifrån brutit igenom 50-linjen. Nämnas skall dock att då jag är yngre än jag väger har sakerna olika långt till 100.

 

Nej! Det är bloggläsningen det handlar om!

Jag har ju tillgång till statistik så jag kan varje dag se hur många enskilda IP-adresser – inte vilka – som tittat in på min blogg och vänt utan att lämna spår efter sig i kommentarsfält eller på annat sätt. Jag har aldrig haft en massa  läsare. Besöksfrekvensen har varit så att det lönat sig att på en lista notera de datum då det var 50 eller fler. Numera behöver jag nästan aldrig anteckna.

 

Vad gör jag för fel? Jag tillhör ju den tysta majoriteten som ibland kallad Svensson och är med de flesta manliga av den sorten till förvillelse lik sagofiguren Karlsson på taket: en vacker och genomklok och lagom tjock man i mina bästa år. Då borde jag väl vara läsvärd. Särskilt av dem som undviker sådan litteratur som kan bli aktuell för ett Nobelpris.

 

Kan det vara ämnena det är fel på. Jag skriver ju en del kyrkligt. Att kyrkotillhörigheten sjunker i riktning mot 50% gör att den presumtiva läsekretsen krymper. Är det en faktor blir det inte bättre framöver. De som föddes förra året är inte läskunniga än så det påverkar inte bloggläsandet men att färre av hälften av dem bars till dopet inverkar på kyrkokopplingarna – på sikt.

 

Vädret är ett ämne som angår alla men som jag jag sällan skriver om. Kanske vore det en nisch. Särskilt som jag såg i tidningen i morse att meteorologen som var avbildad invid väderkartan heter Frost i efternamn. Sådant är ju lite småroligt – men vädret är det inte. Molnigt, någon enstaka plusgrad, kall nordan som får grannens flaggstångsvimpel att stå som ett streck. Och att det snöade måndag denna vecka när vi hade tid för byte till sommarhjul är väl inget att skriva om.

 

Och till vädret hörande Vårtecken sådana som det tjatas om och ältas i public-service-medias nyhetsprograms påannonseringar av just Vädret. De finns det ju inga tecken på! Förutom att vi förra helgen såg ett par troligen fastfrusna tranor ute på ett fält, att någon annan sett en och annan huttrande svan och att hackspetten slamrar på – jag gissar bara för att hålla värmen.

 

Nää! Jag får nog tampas vidare om 50-problemen.

 


*  Den observante ser här att jag rent politiskt radat den första bokstavsserien från mitten till vänster. Den andra serien startar också i mitten men går högerut. Fiffigt.


duka varje dag?

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag innerst inne tycker att man skall fira Mässa, alltså duka Nattvardsbordet , varje söndag och helgdag. Varför man inte skulle göra så förstår jag mindre och mindre ju äldre jag blir. Ställer man fram silvret och ger inbjudan Kom, nu är allt tillrett blir det upp till var och som är på plats att själv fritt ta sitt eget beslut om hur han eller hon skall göra. Inget tvång föreligger. Men hålls Nattvarden borta ur en gudstjänst försvinner den friheten och alla tvingas till nattvardslöshet.

 

Vill du, noble Bloggläsius, ha en liten Bibelteologisk motivering för Mässa varje söndag är det bara att läsa mitt förra inlägg. Där driver jag tanken att Jesus är i Mässan och att den är att ”känna i Jesus sår” likt det lärjungen Tomas fick göra. Bibeln är ju ett sätt till att göra samma sak. På samma sätt som vi, oberoende av vad folk tycker, inte tar bort texter och förkunnelse på söndagarna menar jag att Mässan skall ha samma självklara plats.

 

Ikväll gick mina tankar ett steg till – duka varje dag?

 

Bibelstudiegruppen samlades. Vi blev 21 personer som dök ner i ökenvandringen i Andra Mosebok kapitel 16 och 17. Tidigare i år har vi läst och samtalat om Moses, farao, plågorna över Egypten. Precis till Fastetidens start gick vi ut ur Egypten genom Röda havet. Vi landade då i Judarnas Påsk som ju är att fira just de händelserna och blev med tiden sammanhanget där Jesus dog och uppstod och den kristna Påsken föddes.

 

Under Fastan bytte vi fokus till evangelisten Markus berättelse om Jesus lidande och död plus några botpsalmer ur Psaltaren. Vi växlade upp till samlingar varje tisdagskväll, inte bara de i udda veckor. Så höll vi på fram till Påsk. Nu är vi tillbaka på udda-vecko-rytmen och Andra Mosebok.

 

Kapitel 16 alltså. Med mannat i öknen på tapeten. Och småfåglar till mat. Alltså om den försörjning Gud formligen vräkte över sitt knotande folk – brödet från himlen. Som de åt dagligen av. Samlade in det sex dagar av sju. Den sjätte dagen dubbel dos, det dagliga och morgondagliga brödet.

 

Vi tittade på Herrens bön – Vår Fader eller Fader vår. Där ber vi om det bröd vi behöver alternativt vårt dagliga bröd – när den grekiska grundtexten egentligen säger morgondagliga, alltså sabbatsvilans, himlens, paradisets bröd. Och vi undrade: Är inte brödbönen i Herrens bön innerst inne och egentligen en bön om nattvardsväckelse?

 

Vi kikade på Johannes evangelium kapitel 6 där Jesus säger som kontrast till mannat i öknen att han är brödet från himlen, att vi ska äta honom och så få liv. Med stort L. Att tänka så konkret om Johannes 6 är inte att övertolka! Det kapitlet är den evangelistens nattvardstext.

 

Och så gluttade vi i Apostlagärningarna kapitel 3 om den nystartade församlingen i Jerusalem. Det står att de samlades dagligen i hemmen – då: var annars? – och bröt brödet, det bröd om vilket Jesus säger: Detta är min kropp.

 

Äta varje dag det gamla brödet från himmelen – som man ändå dog om inte av så i alla fall trots. Äta varje dag det Levande brödet från himmelen – som är Jesus som ger Liv.

 

Om inte äta varje dag så i alla fall duka varje dag? Blir inte det en tänkbar slutsats?

Att då göra det på Herrens dag – söndagen – blir väl då ett självklart minimum?

 

Är mina Bibelassociationer fel?

Ska man koppla ihop berättelserna på något annat sätt?

Visa i så fall det genom att kommentera!


intressant bevisläge

Sammanhang är kul. Igår var Bibeltexten som förkunnelsen – det många kallar predikan – skulle utgå från en direkt fortsättning på vad som stod i centrum på Annandagen. Liksom på Annandagen hade jag hade fått förtroendet igår både i Älvsbyn och Vidsel. I Älvsbyn var det Högmässa, i Vidsel en nattvardsborttagen gudstjänst.

 

Sedan vi samlat barnen i koret, bett för dem och de gått en trappa ned till sin Skatten-samling sa jag följande Beredelseord:

 

Idag är det val i Frankrike. Fransmännen skall bestämma sig. Hur skall Frankrike bli? Vara?

Hur de väljer kommer att påverka. Dem själva. Och andra. Oss.

Så är det med alla val. Mer eller mindre.

 

Vi ställs också inför att välja. Igen. Inte president i Frankrike. Annat.

Vi får välja mellan att vara knutna eller slutna, mellan att gömma eller visa.

 

I syndabekännelsen/bönen om förlåtelse får du visa dig själv och Gud det Gud i och för sig redan vet – dina brister, din självupptagenhet, dina tvivel, din otro, det i dig som är mot vad Gud vill, ditt kallsinne mot andra. Det är ett val. Som Gud, tack vare att Jesus lever väljer att möta med förlåtelse.

 

Varje söndag erbjuds förlåtelsens valmöjlighet.

Annat vore att gömma Jesus och det han gjort för oss.

Det vore upprörande fel.

 

Längre fram Evangelieläsningen: Johannes 20:24-31. Till den sa jag ungefär:

 

Vi vill gärna ha bevis. Verkliga fakta som utan tvekan visar hur det är.

 inte

  • Bevis för att det finns eller inte finns vatten på Mars. Vi skickar dit en rymdsond. TV-programmet Vetenskapens värld visar på det intresset.
  • Bevis för att någon gjort det eller det. Vi samlar fingeravtryck, kollar DNA, hör vittnen, förhör. TV-programmet Veckans brott/GW:s mord visar på det intresset.
  • Bevis på att någon annan än Columbus, eller Columbus, upptäckte Amerika. Vi läser det som skrevs, gräver i arkiv, bökar i jorden. Vetenskapens värld igen.
  • Bevis på att … vadsomhelst. Vi undersöker. Eftersom vi vill veta!

 

Vad var bevisläget i texten?

 

Påskdagen (år 33?) hade det hänt – det några berättade.

Då kom beskedet: Jesus lever igen!

 

Det var en oväntad nyhet.

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade.

Att en död och begraven börjar leva igen är ju – lindrigt uttryckt – oväntat.

Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare att greppa.

 

De märkte att Jesus var likadan. Gick att känna igen.

Kunde äta, prata, lyssna. Hade sår på händer, fötter, sida.

Men samtidigt annorlunda. Stod plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

 

Hela den saken blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. De som var där ansåg sig ju ha bevis – men andra?

 

Texten handlade om en som inte var där.

Tomas – som vi ofta orättvist kallar tvivlaren. Han var inte med.

För honom tog det en vecka innan han kunde tro.

Och han behövde bevis. En egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida. Det jag läste.

 

Jesus gav Tomas hans bevis. Tillgång till såren.

Och en nypa klander. Han säger:

Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Man kan formulera om det:

Du tror därför att du har fått bevis. Saliga de som litar på mig, ändå tror, utan bevis.

 

Vad är bevisläget – nu?

 

Den andra meningen i klandret mot Tomas är vårt läge nu långt senare.

 

Vi har samma besked: Jesus lever.

 

Men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom även Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De var speciella och blev under en dryg månad och vid ett och annat senare tillfälle Påskens vittnen för oss.

 

Vi är alltså inte helt lottlösa. Vi är inte ovetande.

Att någon vittnar, att de vittnar, ger besked, är ju också bevis.

Och deras besked har vi tillgång till.

 

I Bibeln. I Nya Testamentet.

 

Men är det bevis? Är det som står om Jesus i Bibeln i stort trovärdigt?

Den frågan är rimlig. Och då kommer följande fakta att OBServera:

 

Ingen litteratur från antiken – vi pratar om perioden 300 före till 300 enligt vår tideräkning – är så grundligt genomforskad som Nya Testamentet.

Vetenskapsmän, språkexperter, historiker och arkeologer har vridit, vänt, ifrågasatt materialet på ett sätt som man inte gjort med andra skrifter från den tiden – och funnit dem trovärdiga. Minst lika trovärdiga som det som berättas att grekiska filosofer och romerska kejsare har gjort och sagt.

 

Ingen person från antiken finns det så mycket skrivet om som Jesus!

Och då menar jag skrivet hyfsat nära i tiden – inom ett par hundra år.

 

Bibeln blir Jesus sätt att idag, för oss, göra sig synlig.

Bibeln innehåller Jesus och berättelserna om hans liv, lidande, död och uppståndelse.

Den är ett sätt han idag ger oss chansen att känna på hans sår.

Därför läser vi ur den varje i varje Gudstjänst.

Allt annat vore att gömma Jesus och upprörande fel.

 

Känn såren!

Den möjligheten, uppmaningen, får Tomas. Han inbjuds att ta på Jesus kropp, känna blodet.

Om Tomas kände i såren står det inget om. Men han inbjöds!

 

Den ”sårkontakten” ger Jesus också oss. I Nattvarden, Mässan.

Han säger ju: Detta är min kropp. Detta är mitt blod.

 

Nattvarden är Jesus sätt att idag erbjuda oss att känna efter.

Nattvarden innehåller Jesus. Därför är det rätt och rimligt att den dukas och erbjuds varje söndag. Annat är att gömma Jesus – och upprörande fel.

 

Det Tomas – och vi – till syvende och sist gör är att värdera bevisläget, att ta ett eget beslut.

I hans fall blev det tro – på de andras besked och vittnesmål. Och på såren.

 

I vårt fall får vi – du – också tro. På beskedet att Jesus lever.

Och du får ta emot honom i Nattvarden – och säga med Tomas: Min Herre och min Gud.

 

Amen.


RSS 2.0