π µινυς 45

Förseningen ökar! Som anat har det blivit!

Detta blogginlägg med några noteringar utifrån Lukas Bibelbok Apostla-gärningarnas kapitel 16 var tänkt att skrivas och publiceras i förrgår, den 17 maj, naturligtvis helt utan tanke på att det då var Norges nationaldag. Förklaringen är lika enkel som den är simpel. Vuxenlägret på Samos med samlingar, samtal, behov av vila, värme och annat gör att både tid och fokus hamnar annorstans – något även bloggen visar.

 

Med det sagt uppmanar jag dig NU, noble Bloggläsius, att innan du paddlar vidare i min textmassa just NU läsa just kapitel 16. NU.

 

Det var redan i slutet av det som blev kapitel 15 som Lukas lär Paulus anträda vad som kallas den andra missionsresan. Rättare sagt skulle nog vara den andra kringflyttningen eftersom han inte var på resa hela tiden. I kapitel 18 är han tillbaka i Antiokia i Syrien för att omedelbart ge sig iväg en tredje sväng.

 

I kapitel 15 hade det gällt den principiellt viktiga frågan om kristus-troende icke-judar skulle behöva omskäras.* Att det första Paulus nu gör är att se till att en icke omskuren kristen omskärs kan te sig lite inkonsekvent, rentav fel. Men så var det inte.

 

Timotheos som saken gäller är speciell. Hans mamma är judinna, pappan grek. Sådana blandäktenskap såg man på med oblida ögon på inom judendomen i allmänhet och i Palestinaområdet i synnerhet. Ute i det som kallas diasporan där judar levde som minoriteter var det inte heller vanligt men inte lika sällsynt. En pojke född av judisk kvinna blir ju jude och som sådan skall omskäras men då detta inte skett skulle Timotheos i praktiken få det svårt bland andra judar än dem han redan hunnit lära känna. Det blir därför av tämligen pragmatisk hänsyn till judarna som hans omskärelse som i princip inte behövs ändå sker.

 

I vers 40 i kapitel 15 nämns Silas som medarbetare till Paulus. Han kom med i handlingen redan när Paulus och Barnabas lämnade Jerusalem efter omskärelseöverläggningarna där. Timotheos blir nu också med på vad som verkar vara en ryckig färd. Den heliga anden hindrade dem att följa de planer de gjort upp och förde dem så småningom till Troas, en hamnstad på asiatiska sidan i nordvästra hörnet av det vi idag kallar Turkiet.

 

I kapitel 16 vers 10, sedan Lukas berättat att Paulus haft en syn, ändras berättelsestilen. Han skriver i vi-form, andra person plural. Inte i de-form, tredje person. Den sannolika förklaringen är att nu var också Lukas med i truppen kapitlet ut. I kapitel 21 är han tillbaka i gänget – också nu ansluter han i Troas – och är med till Apostlagärningarnas slut.

 

Det var till Makedonien uppenbarelsen manade Paulus och han kom till Filippi i nuvarande Grekland. För oss är det ett kliv från en världsdel till en annan men det var det inte för resenärerna. Naturen, kulturen, språket och allt annat var lika på bägge sidorna om Egeiska havet. Det unika med Filippi vara bara att stadens majoritetsbefolkning inte var greker utan romare. Staden var en militärkoloni befolkad av före detta soldater med familjer. Det verkar inte ens finnas en judisk synagoga i staden utan ett böneställe – som i och för sig kunde ha varit ett hus – utanför stadsporten. Gruppens verksamhet där förefaller vara av småskalig art.

 

Ett intermezzo fäster myndigheternas uppmärksamhet på Paulus. Orsaken är ganska trivial. En slavägare får en del av sin egendom förstörd genom ytterligare en demonutdrivning genomförd av Paulus – fast demonen talade sanning.

 

I Filippi tillämpades romersk rättskipning. Den var hyfsat rättvis men brutal. Orosstiftarna piskas upp och sätt i säkert fängsligt förvar. Theofilos som Lukas skriver sin bok till måste här ha frågat sig: Varför i hela fridens dagar sa inte Paulus att han var romersk medborgare? För att slippa stryk – typ?

 

I Lukas berättelse väljer Paulus att behålla det kortet på hand, kanske illmarigt funderande: I morgon skall jag skrämma upp dom något alldeles. Sannolikt ganska väl till mots – trots smärtorna.

Han fick inte riktigt vänta. En jordbävning, givetvis från Gud, skapade ett förkunnelsetillfälle och medförde dessutom omvårdnad.

På morgonen låter den romerske medborgaren Paulus styret i den romerska kolonin få reda på vilken rättsvidrig kränkning de gjort sig skyldiga till. Skrämselhicka följt av fjäsk för honom som kunnat få dem avrättade. Paulus var barmhärtig men slog ett slag för rättsstaten.

 


*  Bara männen för tydlighetens skull. Kvinnlig omskärelse finns inte och har aldrig funnits som religiöst påbud hos judar, kristna eller (senare) muslimer. Det betyder inte att det inte förekommit hos människor med dessa religioner. UNICEF:s hemsida ger bra information – här.


εν Πυθαγόρειο 4/18 – storögonblick

När vi igår kväll satt tillsammans, den grupp från Älvsby församling som jag här på min blogg kallar de aderton, fick jag en fråga om speciella extra meningsfulla ögonblick under mina snart 40 år som präst. Som svar berättade jag om ett tillfälle som handlade om en dialog med en och annan konfirmand på ett läger någon gång under 1980-talet. Dialogen den gången kom att utmynna i Romarbrevet 10:9-10 och självbekännelsen Ikväll tror jag att jag blev en kristen!

 

I förra inlägget med rubriken εν Πυθαγόρειο nämnde jag medelst länks följande ett annat tillfällw. I kväll har ytterligare en meningsfullhet trängt sig in bland top ten,

 

Vi har – de aderton alltså – firat mässa med konfirmation. Av en vuxen.

Om jag följde Kyrkohandboken 1986 eller 2018 skiter jag in.

Vet dessutom inte. Men vettigt blev det i alla fall.

 

Beredelse – syndabekännelse – avlösning – tackbön. Så långt enligt 1986an.

I stället för redovisning eller förhör berättade den icke konfirmerade kvinnan i 40-årsåldern sin finna-Gud-historia. Tillsammans med henne bekände vi sedan den kristna tron och hon bekräftade sitt dopförbund med Gud genom sitt ”Ja!” på konfirmationsfrågan: Du blev döpt till att ha denna tro, Vill du leva i den och visa den i kärlek till Gud och dina medmänniskor?”

Så bekräftade hon sitt dopavtal med Gud.

 

Vi alla – alla de aderton – uttryckte Guds bekräftelse med förbön med handpåläggning. Alla deltog. Och tillsägelse gavs ur min egen kyrkohandboksfrämmande fatabur med orden: Den helige Ande fyller dig med sin kraft och leder dig! Till detta Herrens bön för henne.’

 

Ser jag till de för närvarande gällande och internt inte minst i Facebook-gruppen Prästkollegor diskuterade Handboksformuleingar kan jag bara säga: Det stämde inte på en fläck!

Men kvinnan uttryckte sin tro och Kyrkan med stort K uttryckte sin bekräftelse. Det räcker för mig och med Mässan rakt på trängde sig kvällen in bland top ten av erfarenheterna under 40 år som präst.

 

Jag är oerhört tacksam över att få ha varit med! Hedrad!

Och efteråt ett glas vitt för att fira!


εν Πυθαγόρειο 3/18 – sikter

Det blev sammantaget 2,2 mil till fots igår. Efter det att jag skrev förra inlägget med rubriken εν Πυθαγόρειο blev det en stadsvända till och så lite till. Idag fredag 18 maj är jag inte lika promenadsugen och har valt att vara kvar på hotellet.

 

Samlingen igår kväll hade tre av deltagarna valt att hålla i utifrån tema de själva vill ta upp. Någon exakt formulering gav det inte men samtal och annat rörde sig i fältet Hur komma vidare när allt är/varit djävligt? Intressant! I en grupp på aderton finns mycket snille, smak, klokhet och kreativitet.

 

Förmiddagen idag hade Paulus och centrala Paulus-tankar i fokus. Jag var inte huvudansvarig men deltog givetvis i samtalet i halva vår grupp. Den andra halvan hade valt – fullt tillåtet – att för egna surt förvärvade och av stat, region och kommun beskattade slantar investera i resebolagets guidade Örundtur. Lägerschemat ändrades dock inte.

 

I samtalet yttrade jag något någon tyckte lät vettigt.

Skriv det på din blogg! blev den stränga uppmaningen.

Det har jag gjort förr! svarade jag. Leta! Jag har bara bloggat i 13 år.

Det yrkades i alla fall på en repris och jag tänkte: Varför göra det enkelt när det kan göras svårt? Jag letar med hjälp av sökrutan till höger upp var på bloggen jag skrev det kloka.

Flera träffar infann sig och jag väljer att länka till detta blogginlägg från sensommaren 2012. I det och i kommentarer till det finns sambandet mellan åsikt – avsikt – insikt. Dessutom fann jag ett svar på en fråga jag fick igår kväll om någon särskilt meningsfull händelse från mina strax 40 år som präst.

 

Annars kan sägas att här på Samos är det mulet idag och bara 27 grader varmt. Det ser rentav ut som det kanske skall bli lite regn.


π µινυς 46

Konflikter – principiella och personliga.

 

Vart tar Paulus-arbetet vägen?

Vilken ”status” har det i den tidiga kyrkan?

 

Sådana frågeställningar och liknande är aktuella när Lukas sätter samman sin andra bok för att sända den till Theofilos (med anhang). Frågorna finns bland de första kristna och har funnits en tid. Inte minst Paulus brev till de församlingarna i Galatien vittnar om detta fast det är skrivet på 50-talet efter Kristus. Lukas skrift 20-25 år senare tar upp samma frågor. Hur judiska skall de icke-judar som tror att den från de döda uppståndne juden Jesus egentligen behöva vara?

 

Första missionsresan Paulus gör tillsammans med Barnabas (och en Markus tid) hade varit framgångsrik. Judar i förskingringen men framför allt icke-judar hade anslutit sig till den rörelse som i Antiokia i Syrien börjat kallas kristna. Detta faktum ställer den första kristna kyrkan inför en principiell konflikt som måste lösas. Kapitel 15 berättar hur det gick till.

 

Helt tydligt är att apostlarna i Jerusalem är viktiga. Paulus och Barnabas far till dem för överläggningar. Helt klart är att det inte gäller en praktisk ordningsfråga utan ett ärende av principiell vikt – på vilken grund börjar man tillhöra Guds folk?

 

Några fariséer som kommit till tro förfäktade meningen att de som var icke-judar som trodde på Jesus skulle bli tvungna att bli judar som trodde på Jesus. De skulle omskäras!

Fariséerna beskrivs inte i Apostlagärningarna i samma negativa drag som man kan få uppfattningen om ifall man läser Jesus-berättelserna. Den fariseiska väckelsen stod nära den kristna kyrkan. Ändå avvisar apostlakollegiet deras mer jude-trogna uppfattning. Frågan är ju inte praktisk utan fundamentalt viktig.’

Intressant i kapitel 15 är att det inte är Paulus briljanta argumentation som fäller avgörandet. Petrus och Jakob blir tungorna på vågen.

 

Petrus känner vi sedan tidigare, Jakob introduceras inte i nämnvärd omfattning av Lukas. Han bedöms vara känd av Theofios och dem runt honom även om de troligen inte känner honom. Den Jakob som nämns i sammanhanget är inte Johannes bror som avrättats redan i kapitel 12. Nu gäller det Jesus halvbror eller plastbror Jakob som likt andra Jesus-släktingar kom att fungera som ledare i (den främst arameisktalande delen av) församlingen i Jerusalem.

 

Den principiella frågan blir löst. Petrus hänvisar tll sin erfarenhet. Jakob ger bevis ur de heliga skrifterna. Allt blir frid och fröjd. Antiokia-kristendomen och Jerusalem-kristengonen är överens – om än olika. Regler för samexistensen sänds ut och reglerna har en ”situationsklausul”. Judar som tror på Jesus har naturligt sina mat- och levnadsvanor. Eftersom mat och dryck inte är en avgörande fråga för att tillhöra det nu med icke-judar utvidgade Gudsfolket är det helt OK att de äter som de tidigare gjort – om de vill. För att inte störa sammanhållningen uppmanas därför de icke-judiskt troende att visa viss hänsyn och inte skapa ett sådant obehag att gemenskapen splittras. Det var en praktisk tillämpning av en principiell konflikt man nu löst.

 

Den personliga konflikten mellan Paulus och Barnabas – verserna 36-41 – löser de inte annat än genom att gå skilda vägar. Lukas kommer i sin berättelse att fortsättningsvis följa Paulus väg.

 

Också denna bloggpost är försenad då dagar fyllts av annat.

Med tiden kommer jag att komma ikapp.


εν Πυθαγόρειο 2/18 – 1½ mil

Det är torsdag nu.

 

En halvtimme kvar till lunchen som serveras 01.00 vilket är 12.00 om man går efter den svenska mat-och-sov-klocka som Skalman i Bamse använder.

Redan har jag till fots bakom ryggen lagt ungefär 1½ mil.

 

Vi kom alltså ner på tisdag, vi de verkliga de aderton, vuxenresan från Älvsby församling, spin-off-en av några års meningsfull och kvalitativt vettig konfirmandverksamhet.

Resdagen hade startat i svinottan vilket innebar att när vi väl var framme och hade ätit lunch hade vi nästan gjort full dag. Mjukstartade därför genom att flytta det tänkta arbetspasset med fotvandring εν Πυθαγόρειο till dagen efter – alltså igår.

 

Och det gick vägen. Igår alltså. Längs vägen. En promenad med ett informationsstopp in till katedralen – som var öppen! Busflax! I fjol på ungdomarnas läger var den stängd så fort vi närmade oss helgedomen.

 

Snabbt på med prästskjorta utanför innan vi gick in. Jag brukar ha den som någon slags legitimation så att eventuellt andra på plats kan se att vi är ute i seriöst ärende. En ortodox kollega hälsade vänligt och bjöd oss att vara i kyrkan men kunde ingen engelska utöver ”photo OK”.

 

Med flit hade jag avstått från att besvara en eller ett par frågor som gruppdeltagare ställt efter morgonbönen i den lilla kyrkan som ligger nära hotellet – 30 meter från porten. I katedralen tog jag upp dem och gav en guidning.

 

Vi var tillbaka till hotellet vid lunch och med 8 km promenad i kroppen i +27 graders värme. Kontakt med hemorten gav vid handen att samma temperatur rådde där men resan känns i alla fall inte meningslös. Rent fysiskt klarade alla deltagare saken men kanske med olika mängder kraft kvar efteråt.

 

Eftermiddagen när det är som varmast gör vi liksom ingenting organiserat och gemensamt. Det är tid för eftertanke, lite bad för den som vill. Egen tid med spontana kontakter med varandra. Framåt seneftermiddagen bad vi Vesper innan middag och efterföljande samtals- och informationspass om Maria, Herrens moder. Det rann över i Completorium strax efter 21.30 och sedan satt några uppe och pratade ett tag till. När den gruppen upplösts publicerade jag förra blogginlägget om ett Bibel-kapitel.

 

Sedan vi kom fram och fick ta del av de aktiviteter resebolaget TUI erbjuder uppkom ett näst intill allmänt önskemål om att kunna resa till Patmos vilket skulle ha skett idag. Programmet stuvades alltså om men så meddelade TUI att turen var inställd så det var bara att återvända till ursprungsplanen. Patmos får vila (till en annan resa?).

 

Ett par av deltagarkvickhuvudena föreslog igår kväll att de som ville skulle starta en morgonpromenad 06.00 till Hieron, ruinerna av det gamla Hera-tempel som ligger en bit bort. 06.00 är soluppgångs- och tuppgalningstid och vi var nio galningar som stegade iväg för att genomföra projektet innan frukost. Vi gick lite fel så det blev lite längre än tänkt men det gjorde inget.

 

Efter frukost bad vi Laudes – intressant detta med Tidegärden – och sedan skulle förmiddagen handla om Johannes. Ansvarig för det passet var en av mina arbetskamrater vilket gjorde att jag traskade in till centrum igen. Igår hade jag där besökt en lokal reseagentur för att söka få till den studiebesöksresa vi gärna vill göra till Efesos och Marias hus i Turkiet. Han som då tog emot mig kom ihåg arrangemanget vi frågade efter och fick förra året och började jobba på projektet för tre söndagar å rad. Senare på eftermiddagen kom mail som sade att allt gick att fixa exakt som vi önskade för alla de tre läger vi genomför. Glad i hågen gick jag därför in till stan för att visa alla pass och underlätta administrationen.

 

Tillbaka på hotellet, alltså nu, visar min stegräknare att jag har 1½ mil i benen – och dagen har bara börjat. Den har bara räckt till lunch!

 

PS: Jag har inte min egen dator utan församlingens som inte kommer överens med olika externa enheter. Bilder som smyckar inlägget kommer jag därför att lägga till i efterskott. DS.


π µινυς 47

Denna bloggpost är en dag försenad men så går det när dagar fylls av annat. Med tiden kommer jag att komma ikapp. Läs i alla fall NU kapitel 14 i Apostlagärningarna. Alltså NU.
 

Är man svag för rubriker kan detta inlägg få formuleringen

 

Första missionsresan del 2.

 

Det är nämligen den vi befinner oss mitt i. Lukas berättar ganska lugnt om vad som hände och att historien upprepar sig på hart när varje plats. Först förkunnelse för judar (i förskingringen) och beroende på deras reaktion bollen vidare till icke-judar, hedningar.

 

Det är det nya som sker i andra halvan av Apostlagärningarna. I första delen när Petrus är huvudperson har det varit judar i vid mening som stått i fokus. Med Paulus kommer hednamissionen* in på allvar. Att det senare är en fullt legitim utväxt ur det tidigare markeras på flera sätt i berättelsen.

 

Det ena sättet är arbetsmetoden först judar sedan andra. Budskapet om befrielse och syndernas förlåtelse är för alla men först fast inte mest till judarna, det folk som Gud ingick det gamla förbundet med, som med Abraham som stamfar fått omskärelsen, buden och profeter till vägledning.

 

Det andra sättet att markera samma sak är berättelsen om att Paulus botar en lam. Förutsatt att de som hörde denna text läsas upp inte tidigare tagit en tupplur känner de igen lam-man-botande både från Jesus i Lukas första bok och av Petrus i början av den andra. Underberättelsen manifesterar tanken att Jesus går vidare – inte går igen – i apostlarna och att Paulus tillhör dessa.

 

Folket i Lystra reagerar helt adekvat. När de ser den lame frågar de dock inte som i Petrus-fallet i kapitel 4 om i vems namn och auktoritet detta är gjort. Hedningarna har svaret själva. De drar slutsatsen att detta är gudomligt och givetvis följdslutsatsen att det måste vara deras gudar som varit i farten. Det är naturligt att människor gör så – förstår det gudomliga utifrån sin egen andlighet.

 

I den saken skall sägas att allt som glimmar inte är guld. Paulus och Barnabas reaktioner, när de väl fattat vad som var på gång, visar tydligt att det finns en linje mellan sann Gudstro och osann. Zeus och Hermes kallas maktlösa gudar till skillnad från den levande Guden, den som intill denna tid visserligen varit god mot alla och låtit icke-judar leva i okunnighet men nu bjuder alla till sig genom Jesus.

 

Förföljelsen förföljer dem och det är nära att sluta illa. Paulus och Barnabas klarar sig och på sin resa tillbaka till Antiokia i Syrien utsåg de också äldste i varje församling. Lukas, som skriver efter det att de brev som finns i Nya testamentet var skrivna och spridda lite här och var, berättar det till synes i förbigående som något viktigt för Theofilos att veta:

 

Det var apostlarna som till sin roll som undervisare och grundare av församlingar och med ansvar att se till att saker fungerade på rätt sätt också installerade ledare i de lokala församlingarna. Modellen för det hela hämtades från hur judiska synagogor fungerade. Värt att notera är att det grekiska ordet för tillsyn är kopplat till det ord vi lånat in från det språket – biskop. Det grekiska ordet vi översatt med äldste har gett låneordet präst. Paulus och Barnabas auktoritet och agerande blir byggstenar för den ämbetsstruktur som mycket tidigt, redan när Lukas skrev, börjat etablerar sig i den kristna kyrkan. De stora så kallat historiska kyrkorna bevarat intill denna dag – apostoliska som de är.

 


*  För jämnåriga till mig som är väldigt många år ung kan det vara så att ordet hednamission får helt andra klockor att ringa jämfört med vad som avses i Lukas skrifter. När jag var kanske en fjärdedel så ung som jag är nu kunde man höra till åren komna vänner av mission använda ordet och då ungefär avse vit man med tropikhjälm och kakishorts talandes till infödingar i Afrika söder om Sahara. Visst var dessa hedningar också i Bibelns mening men det var oftast missionären också – i Biblisk mening,


εν Πυθαγόρειο 1/18 – de aderton

Det är ju som ett begrepp, det där de aderton. Avser Svenska Akademin i all sin högstämda glans. Reporna i den lacken har stått som spön i backen denna vår. Det började med avslöjat tafs som man inte tog på allvar vilket några tyckte var tjafs och hafsade sig ut ur det hela. Samtidigt ville en del andra med full krafs klösa sig kvar och tysta ner det som tafsades. Resultatet är att de aderton är inte längre aderton.

 

Men vi är aderton i grupp som visar sitt snille och sin smak genom att tillsammans resa till Samos. I tidigare blogginlägg har jag mer omständligt berättat om syftet och tanken med resan. Upprepar mig inte här.

 

Alla de aderton var på plats i utrikeshallen på Arlanda morse klockan 4. Ett litet spännande ögonblick eftersom folk rest ner på olika sätt, dagar och skilda tider samt att 04.00 är ett klockslag förenat med viss försovningsrisk. Alla var på plats, intjeckningen gick bra, säkerhetskontrollerna likaså. Folk skaffade sig till och med frukost innan vi klev ombord på planet som lämnade startbanan strax efter kvart över 6. Nu är klockan kvart i 9 och jag skriver detta mest för att ha något att göra.

 

Detta att ha något att göra finns det många lösningar på. Läste gjorde jag ett tag strax efter start. En rejäl tupplur tog jag sedan – natten hade ju varit kort. Och nu skriver jag. Ingen av de andra i vår grupp hamnade bredvid mig så aktiviteten småprata med kan det inte bli frågan om.

 

Barn – det sitter barn på min rad och många fler finns i planet – tittar på film eller gör annat i sina plattor eller paddor eller vad det nu heter. Någon typ tre år har nått nivån springa-fram-och-tillbaka-i-mittgången. Fungerar också bra.

 

Såhär långt kommen skrev jag inget mer medan jag satt på planet. Nu är uret 22.30 lokal tid nere på Samos när jag fortsätter att skriva på detta inlägg i kategorin Speciella resor.

 

Vi gjorde en programändring det första vi gjorde. Jag insåg där jag satt i mitt flygplan att när vi kommer fram och fått i oss en lunch har de flesta varit, efter en kort natt, igång i mer än 8 timmar. I normalfallet räknas sådant som ”full dag” och kanske är det en poäng att tillämpa den normaliteten också nu,

Det tänkta programinslaget direkt efter lunch fick utgå- vilo- och rekreationstid anbefalldes fram till dem infoträff resebyråbolaget TUI skulle ha kl 17.

 

Det var ett vist drag! Ofta blir man, i alla fall jag, euforisk när saker gått vägen utan macklemang men alla går inte igång i sådan eufori. De behöver egentligen vila – kanske jag också – så om de luras till aktivitet slår det tillbaka.

 

Men när jag är euforisk blir jag aktiv –det är ju mitt problem.

Efter lunch traskade därför iväg att vila iväg för att rekognosera en del inför veckan som kommer. Ett rejält promenad alltså! Förbi och in i ett par tre kyrkor för att fundera över om de skulle kunna fungera som ”undervisningslokaler” också under denna vuxen-resa. OK! Sedan in till själva Πυθαγόρειο för att se om vår lära-känna-staden-uppgift fortfarande håller. Det gör den! Resebyrån för en önskad tur till Efesos och Marias hus var siesta-stängd och kommer därför att besökas i morgon. Sololjeinköp liksom inhandling av badskor gjordes.

Sedan tillbaka till hotellet för TUI-information.

 

Vi ber Tidegärden i vår vuxengrupp!

Jag presenterade formen vid en förträff. Gruppen ville prova. Runt klockan 18 bad vi alltså Vesper i den lilla ortodoxa kyrka som finns 30 meter från hotellet. Ikväll bad vi Completorium vid pool-området.

Efter detta skickades alla i säng – så kan man inte göra med vuxna men alla var trötta – med uppgiften att fundera över sitt personliga släktträd. Inte då så att man härstammar från farfars farmors halvbror syssling utan mer om vilka personer – verkliga, nutida, påhittade, historiska, fantiserade – som gjort mig till den jag är, att jag anser som jag anser och känner som jag känner. Resultatet skall givetvis inte redovisas utan är var och ens personliga sak att eventuellt dela med någon om man så vill. Ökad självkännedom är målet.

 

I morgon skall vi, efter en exkursion in i Πυθαγόρειο, jobba vidare med ”kyrkans släktträd”.

 

Belåten lägger jag denna dag till handlingarna.


P minus 48

[Lejonparten av denna bloggpost skrevs sent på kvällen den 14 maj i ett rum på Rest and Fly på Arlanda. Publiceringen sker senare när datorn kan internetanslutas. Detta skedde dagen därpå framkommen till Samos]

 

Första missionsresan.

 

Längst bak i alla Biblar finns kartor. En del av dem visar på Paulus missionsresor samt resan till Rom. Allt det berättas om i resten av Apostlagärningarna från och med kapitel 13.

Läs det NU. Kapitel 13 alltså. NU.

 

Det är första missionsresan som inleds nu och upptar två kapitel. Rubriken skulle kunna vara Från Antiokia till Antiokia tillbaka till Antiokia via en massa orter. De som reser är Barnabas och Saul (som börjar kallas Paulus) och ett tag Johannes som kallades Markus som de plockat med sig i Jerusalem.

 

När Lukas berättar en sak gör han flera saker samtidigt. Han driver vissa teser och mönster som återkommer på liknande sätt men med olika personer i hans dubbelverk. Ett sådant mönster är att bön bereder mission. Så var det redan för Jesus som innan sin offentliga gärning bad och fastade. Så var det från början i Jerusalem innan Pingsten då budskapet började offentliggöras för judar i Jerusalem. Inför olika steg i missionsarbetet berättas det också att man bad och att Anden var initiativtagare till utvecklingen.

 

I Antiokia är det likadant. När församlingsledningen – många okända räknas upp i första versen – firar gudstjänst och fastar talar Anden till dem. Efter mer fasta och bön går man till beslut och åtgärden att sända ut teamet.

 

Det är viktigt att se att Lukas trycker på detta att de personer – Petrus och Paulus till exempel – som när man läser om dem ytligt verkar så självständiga, rentav egenmäktiga, alltid finns i samband med ett kollektiv, det gemensamma – och att det är i det gemensamma som Andens vilja kommer till uttryck.

 

Varför Lukas berättar om händelserna på Cypern – verserna 4-12 – som han gör är lite av en gåta. Att en ståthållare över en romersk provins, en riktig samhällshöjdare, kom till tro borde ge mer intryck än en uppgörelse med en falsk profet tillika trollkarl. Ändå är det den uppgörelsen som står i fokus. Den – och liknande uppgörelser med magi – är i samma tankefält som att Jesus drev ut demoner men just det sista är inte så vanligt i Apostlagärningarna om man jämför med Jesus-berättelsen i Lukas första bok. Ändå är fältet samma och hålls medvetet samman av Lukas som ju vill visa på samband och paralleller mellan Jesus och Apostlagärningarnas huvudpersoner.

Att trollkarlen på grund av sin onda väg drabbas av samma sak som Saul själv när han var på sin onda väg till Damaskus, är en detalj som näppeligen gått Theofilos och andra åhörare av den upplästa texten förbi.

 

Gruppen var sänd från Antiokia med en uppgift – inte preciserad. När de löser sin uppgift sker det genom att förkunna om Kristus för judar, diasporajudar. Så var det på Cypern och så blev det sedan de kommit till fastlandet till det andra Antiokia, Antiokia i Pisidien.

I den förkunnelse Lukas låter dem framföra där finns inte någon anklagelse för att ha korsfäst Jesus som det var med judarna i Jerusalem. Annars är förkunnelsen riktad till judar ganska lik den som framförts i tidigare tal i Apostlagärningarna. En historisk resumé, ett besked om uppståndelsen, skriftord, inbjudan och vädjanden. Allt detta inte i exakt samma ordning men pusselbitarna är samma.

Kärnpunkten finns i vers 18/19.

 

Det är i vers 44 det händer som senare i Lukas skrift kommer att berättas gång på gång.

Budskapet håller sig inte inom den judiska fållan utan sprids utanför. Det är till och med så att orsaken till detta är att många av de judar som får höra om Jesus som sin Messias avvisar budskapet. Det är till och med så att de uppviglar icke-judar mot sina landsmän. Så sker i Antiokia i Pisidien och senare på många fler platser.


framtidskrivandets trefald

Om ett par timmar kommer mitt bloggande att kanske, rentav troligen, hamna i en annan fas. Vid ½6-tideni eftermiddag lämnar jag bostaden med destination flygplatsen utanför Luleå.  ½8 ikväll går flyget till Arlanda och jättetidigt – vi snackar tidigt! – i morgon bär det iväg till Samos. Där skall jag vara i två veckor – i tjänsten.

 

Först handlar det om en – detta har jag bloggat om tidigare – veckas läger för vuxna. På det är vi 18 stycken. Sedan en veckas konfirmand- och ungdomsläger. På tre sätt – minst – kommer detta att påverka mitt bloggande.

 

Tiden kanske inte räcker.

Läger med innehåll och sociala bitar tar nästan all vaken tid i anspråk. Serien P minus – i Grekland π µινυς – kan komma att halta både i skrivrytm och innehåll. Jag har som ambition att skriva en snutt per dag men det är inte säkert det håller. Hur som helst har jag med både dator och en del referenslitteratur.

 

Ämnen kanske trängs.

På läger händer ju saker värda att beblogga. Ska det komplettera P minus eller trycka undan? Kanske är du, noble Bloggläsius, helt likgiltig inför detta dilemma av den enkla anledningen att du tycker bägge sakerna är hjärtligt ointressanta. För mig som är denna bloggs ägare, härskare och mästare är dock problemet reellt.

 

Tekniken kanske strular.

Vanligen bloggar jag från datorn hemma och vårt eget inter-net. Nu har jag med mig ”företagets” lap-top och den kanske inte alls blir sams med internättet där nere. Jag kanske kommer att skriva och skriva och skriva men inte kunna publicera något förrän jag åter är hemma i moderlandet.

 

Vad missar jag när jag är borta?

  • Barnbarnet Adrians födelsedagskalas! 6-åringen skall firas och farfar är på vift. Men så är det.
  • Sommaren har kommit! Det är lika varmt i Älvsbyn som på Samos och betydligt mer spännande vatten i diken, bäckar, åar och älvar. Piteälven är mycket hög nu men det fattas ändå 1½ meter till storöversvämningen 95. För någon vecka sedan när vi träffade yngste sonen kollade hans moder på en hemsida som rapporterar vattenstånd och liknande där kunde man se hur långt det var kvar till den gamla höjdlinjen. Nittifem-nittifem-nittifem! ylade gossen som var 3½ år när det begav sig. Alltid när man pratar vårflod kommer nittifem upp! Det är väl inte så underligt svarade hans hulde fader. Hemsidan morsan kikar på heter Noak. Översvämningen på hans tid har gett avtryck i språk och tanke till den dag som idag är.
  • Pensionärernas dag missar jag också. Det är ett årligt återkommande kyrkligt rajraj som i år inte kunde placeras någon annan helg än på Pingstdagen. Nu tillhör jag inte målgruppen – ännu.
  • Grönskandets tid missar jag en del av. Men vad det slår ut! Jag tror löven har blivit större medans vi var i kyrkan! utbrast en gudstjänstfirare igår efter gudstjänsten i Vidsel. Det är det charmiga med Norrbotten – björkarna grönskar samtidigt som snödrivorna ligger kvar.
  • Takläggningen! Vi ska byta takplåt på huset. Det vill säga: Vi har lejt en firma som skall byta takplåt på huset. Arbetet skall börja när som helst och ta 1½-2 veckor.

 

Nu skall jag (se om jag kan) publicera detta jobb-lap-tops-skrivna alster.

Sedan skall jag packa färdigt.

 

(Innan jag stänger ned datorn kollade jag. Publiceringen lyckades.)


P minus 49

Avslut och utstäd

 

Söker man på ordet Petrus i www.bibeln.se får man i Apostlagärningarna 58 träffar. Alla utom en av dessa finns i första halvan av Lukas andra bok.*  Kapitel 12 innebär en anhopning och när Lukas i vers 17 berättar att Petrus lämnar Jerusalem är det hans sätt att föra ut honom ur bokens handling.

 

Läs NU Apostlagärningarna kapitel 12. NU.

 

Herodes finns det många av. Det är lätt att blanda ihop dem. Den som nu är nämnd är inte han som levde när Jesus föddes och som kallas Herodes den Store. Det är inte heller dennes son Herodes Archelaos som Jesus-berättaren Matteus nämner att Josef och Maria var så rädda för att de inte från Egypten vågade sig tillbaka till Betlehem utan bosatte sig i Nasaret. Inte heller är det frågan om den sistnämndes bror Herodes Antipas som i Lukas första bok kapitel 3 och 9 lät fängsla och avrätta Johannes döparen och som även fanns med som remissinstans vid rättegången mot Jesus. Nu är det dennes brorson Herodes Agrippa I som dog år 44 enligt vår tideräkning. Hans son Herodes Agrippa II figurerar sedan i slutet av Apostlagärningarna kapitel 25.

Alla dessa Herodesar är på ett eller annat sätt mer eller mindre fientligt involverade som motståndare till Jesus inklusive förelöpare och efterföljare. För Lukas och Theofilos med flera har namnet en dålig klang.

 

Den förste av de tolv – Jakob, Johannes bror – avrättas. Egentligen är det märkligt att Lukas är så kortfattad i det ärendet. Rimligen borde det finnas mer att nämna om denna första apostla-martyr men Lukas väljer att inte fördjupa sig i saken. Det är Petrus som han är intresserad av att nu ge ett avslut i bokens handling.

 

Det är inte utan allvarlig dramatik men faktiskt inte heller utan humor Lukas berättar om Petrus sorti.

Uppmuntrad av judarnas gillande arresterar Herodes Agrippa I Petrus under det osyrade brödets högtid – som samma högtid som för Jesus några år tidigare. Detaljer och ordvändningar i kapitel 12 är återanvändningar av ord från avsnittet i Lukas första bok om när Jesus är fängslad.

Dessutom: När det berättas hur Petrus befrias använder Lukas ordvändningar från Andra Mosebok där Gud befriar folket ut ur Egypten – något som också knyter an till judarnas Påsk. Theofilos hörde nog inte bara en ton från Lukas lyra utan ett helt ackord att associera till.**

 

Samtidigt måste Theofilos ha dragit på munnen och Lukas bör ha skrivit med ett småleende på läpparna. Petrus fattar faktiskt ganska sakta där han är i sitt fängelse. Ängeln som befriar honom instruerar minutiöst steg för steg och det är först när de är ute som slanten ramlar ner för den i vanliga fall så säkre och impulsive kyrkoledaren.

 

Utsläppt utan att begripa det blir han inte insläppt därför att ingen begrep. Det är ironiskt. De samlade – Markus nämns i förbigående – var så upptagna med att be att de anser bönesvaret vara galenskap – men när alla bitar väl kommit på plats beger sig Petrus iväg till en annan plats.

 

Den Jakob som man skall skicka bud till är givetvis inte den halshuggne nämnd i vers 2. Nu är det Jesus ½bror det är frågan om. Han blir Jerusalemsförsamlingens nye ledare

 

Herodes som ville så illa – hur gick det för honom? Om Theofilos levde i Syrien-Libanon-området och var rejält allmänbildad visste han men Lukas tar med det för säkerhets skull.

Den hos judarna, särskilt fariséerna, populäre Herodes hade låtit det ske som Petrus noga för sin del avvärjt i kapitel 10 verserna 25-26 – att låta icke-judar hylla sig som om man vore en gud. Ett sådant högmodet, otänkbart bland judar vare sig de tror eller inte tror på Jesus, får sin direkta dom av Gud. Den judiska historieskrivaren Josefus berättar också om Gudsdomen över Herodes hybris, litterärt helt oberoende av Lukas.

Med sin död är också Herodes avförd ur handlingen.

 


*  Vill man vara noga fördelar de sig som följande där första siffran anger kapitlet och andra antalet: 1/2, 2/4, 3/6, 4/3, 5/5, 8/2, 9/6, 10/14, 11/4, 12/11, 15/1. De andra kapitlen saknar ordet Petrus.

**  Bibelforskare – exe-get-er – är duktiga på att hitta sådana detaljer. Kanske för duktiga så att de ser sådant som Bibelförfattaren kanske inte medvetet avsett men råkat få dit ändå.


blogg & facebook

När jag har bloggat brukar jag omedelbums (fast det ibland dröjer någon timme) dela mitt blogginlägg på Facebook. Jag gör alltså reklam där för vad som händer här. Det gör ingen nytta alls!

Så kallade ”vänner” där tittar vad jag kan bedöma inte in här. Bloggens besöksstatistik visar att 20-40 olika IP-adresser tittar in varje dag. Om dessa läser det jag skrivit eller bara konstaterar Inget värt att läsa nu heller! har jag ingen aning om. Gissar dock – Nej! Är fast övertygad om – att min serie P minus mer avskräcker än lockar. Var dock förtröstansfull! Om ungefär 1½ månad har jag räknat ner till noll.

 

Utöver bloggreklam på Facebook skriver jag sällan där. Läser en del och kan inte hålla mig från att då och då sprätta ur mig en kommentar. Naturligtvis markerar jag ”gilla” när mina barnbarns föräldrar eller andra anhöriga lägger upp bilder på Tyra, Adrian och lilla Lisa.

Men ibland unnar jag min Facebook-läsekrets en och annan mer vidlyftig betraktelse. Som idag – lördag – då jag vid lunchtid skrev detta:

 

Biljetterna utskrivna!

 

På måndag reser 18 vuxna från Älvsby församling på en gemensam tro- och temaresa till Samos i den grekiska skärgården. Innehållet är samma men modifierat som för ungdomar som gjort motsvarande resa de senaste åren:

 

  • Undervisning kring 4 personer – Maria, JohannesPaulus samt den utombibliska heliga Pelagia.

  • Regelbundet andaktsliv.
  • Besök i Efesos i Turkiet. Paulus (och senare Johannes) verkade där och de kristna fick av den sistnämnde ett brev som finns i Bibeln. Också besök till det hus utanför staden där Maria bodde.
  • För den som vill kanske tripp till Patmos där Johannes fick ta emot uppenbarelserna som blev Bibelns sista bok.
  • Samtal.
  • Skoj och underhållning något fysiskt stillsammare än bland tonåringarna.
  • Egen tid för läsa och tänka.

 

Efter vuxenveckan blir jag kvar för första konfirmandlägret, alltså en vecka till, med ca 30 ungdomar.

 

Hemma igen sista tisdagskvällen i maj för några intensiva hopplockningsdagar innan söndag 3 juni då jag för sista gången (som fast anställd komminister) leder gudstjänst och predikar i Älvsby kyrka. Den 4:e börjar semestern som 1 juli tippar över i pension.

 

Så skrev jag där då, nu här.

Ska jag nu där göra reklam för det jag gjort här som ju bara är vad jag tidigare gjorde där.

Snacka om existentiell brottning.


P minus 50

Viktig sak vidlyftig sagt – 2.

 

Innan något annat:

Läs Apostlagärningarna kapitel 11, gärna igen även kapitel 10. NU.

 

En viktig tanke i bägge de skrifter Lukas skrev till Theofilos – Jesusberättelsen och Apostlagärningarna – är att Jerusalem är centrum. Det är där Jesusberättelsen både börjar och slutar. Efter Jesus uppståndelse blir det i Jerusalem människor kommer till tro på honom och en församling bildas under ledning av de tolv apostlarna i allmänhet och Petrus i synnerhet. Den växande menigheten utsätts där både för yttre tryck och inre problem att lösa men nöjer sig med att vara kvar i stan – typ.

 

Som Lukas berättar det verkar man inte direkt planera att budskapet om Jesus ska gå ut ur Jerusalem. Det sker ändå. Förföljelserna som utbryter – nämns i början av kapitel 8 – gör att de troende förutom de tolv skingras och med dem sprids budskapet om Jesus. Den roll ledningen i Jerusalem får (och tar) är att följa efter för att sanktionera, komplettera och understödja de nyplanteringar som under Andens ledning gjorts i Samarien och nere vid Medelhavskusten.

Det var på en sådan understödsrunda som Petrus kom till Lydda och Joppe, det kapitel 10 berättade om. Därifrån kallades han till Caesarea och där kom han att till sin egen förvåning missionera bland icke-judar – som till en ännu större förvåning fick Anden och därför förvånansvärt nog rimligen också kunde döpas.

 

Det steget bekymrar Jerusalem, den stödjande och sammanhållande instansen.

Väl tillbaka – nu är jag i kapitel 11 – behöver Petrus förklara sig. Det Lukas berättat hade hänt berättar han en gång till men nu i form av att Petrus själv redogör för alltsammans. Ordningen blir inte exakt densamma men den stämmer med hur Petrus rimligen bör ha upplevt händelseförloppet som ledde till steget att icke judar döptes och fick del av syndernas förlåtelse.

 

Att Lukas berättade om denna gränsöverskridning så vidlyftigt är ett sätt att understryka, fetstila, färgsätta, VERSALA och kursivera att det som hände var viktig. I antiken var upprepning och mångordighet metod för sådant.

Slutsatsen i vers 19 är fundamental:

Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.

Och Lukas stryker under att detta Guds Ande lett folk fram till också blivit ”Jerusalems linje” i frågan– även om de inte planerat att det skulle ske.

 

Nu till något – om än inte helt – annat.

 

Samtidigt som händelserna Lukas berättat om i vad vi kallar kapitel 8-11½ – han avser knappast någon exakt kronologi – har samma förföljelse som drev fick Filippos att sprida budskapet till Samarien fått andra till namnen okända att hamna i storstaden Antiokia i Syrien – tredje eller fjärde i storlek runt Medelhavet.

Den skiljer sig från Jerusalem och Samarien och all terräng han hitintills berättat om. I Antiokia är man på klockrent hellenistiskt område där judar, mestadels grekisktalande, bara är i minoritet. De som sprider budskapet om Jesus uppståndelse riktar sig främst till den minoriteten men några kliver över samma etnisk-religiösa gräns som Petrus korsade när han gick in i Cornelius hus. Icke-judar fick höra budskapet, började tro, döptes och blev en församling.

 

Samma sak händer som i Samarien:

Jerusalem besiktigar! Och understödjer initiativ man själv inte planerat. Barnabas – tidigare nämnd i förbigående – är den som visiterar. Han väljer att kalla in Saul som förstärkning av undervisningskapaciteten. Församlingen i Antiokia frodas.

 

I Lukas andra bok är detta en del av övergången mellan fas ett och fas två. Petrus och Jerusalem dominerar i första delen, Saul är huvudpersonen i den andra. Theofilos vet att Saul och Barnabas kom att ha just Antiokia som bas och utgångspunkt för sitt arbete med att sprida budskapet om Jesus just till icke-judar – de som med start där tillsammans med judar och samarier som tror på Jesus av andra börjar kallas kristna.

 

Antiokia överflyglar inte Jerusalem. Lukas betonar att trots geografi och olikheter hör man ihop genom att berätta om det ekonomiska stöd Antiokia sänder till Jerusalem. Det finns inte flera separata kyrkor utan en – på olika håll och mångkulturell.


P minus 51

Viktig sak vidlyftigt sagt – 1

 

I gammal litteratur – tillhör den kategorin användes inte exakt samma metoder som hos oss nuförtiden när det gällde att visa hur viktig en sak var. Vi sätter rubriker, kursiverar, gör understrykningar och håller på men vi ”ältar” sällan, i alla fall inte i skrift.

 

Ältande” förekommer i Bibeln. Ett extremt exempel är Fjärde Mosebok kapitel 7 om Stamhövdingarnas gåvor. Kolla där gärna, noble Bloggläsius, i verserna 12-17 så får du se hur det offer såg ut som bars fram från Judas stam. Jämför sedan med verserna 18-23 vad Isaskars stam gav och med verserna 24-29 hur offret från Sebulon-klanen såg ut. Sedan kan du snabbt skumläsa till vers 84 där alltsammans summeras i några verser. Att ”älta” samma sak 12 gånger är Bibelförfattarens sätt att betona vikten av vad som hände och betydelsen av att alla var med. I vår tid hade vi givetvis efter att ha berättat hur offret från Judas stam sett ut sagt lite snusförnuftigt: ”Sedan gjorde de andra 11 klanerna på samma sätt”.

 

I Apostlagärningarna kapitel 10 börjar ett sammanhang som sträcker sig över 1½ kapitel och där det finns upprepningar som i Lukas och hans samtids tanke betyder en händelsen är av största vikt. Den händelse det är frågan om är när Gud vägledde den Jesus-troende församlingen till ett nytt principiellt viktigt men ännu inte taget steg – att icke-judar kan döpas!

 

Läs kapitel 10 NU.

 

Lukas berättar att Gud sänder en ängel till en romersk officer – vers 3 – med en tydlig instruktion. Officeren löd order.

Parallellt, men inte exakt samtidigt, provocerar Gud Petrus till nya tankebanor – från vers 9. Tre gånger – Peterus, Lukas, Theofilos med flera fattar då att saken är viktigt – ges en order som låter gamla lagar om rent och orent bli passé. Just upprepningen ger vid handen att det inte bara handlar om mat utan om rent-orent över huvud taget där vad man äter och dricker bara är en del.

 

Som en extra spark in i Petrus funderingar säger Anden i vers 19-20 att han skall möta dem som kommer från den om än hygglige så i alla fall enligt judarna orene romaren Cornelius och följa med dem. En tydlig Guds-order på tvärs med tidigare bud och bestämmelser från Gud.

 

Dagen därpå bär det iväg och orenhetsgränsen korsas. Att Petrus avvisar romarens extrema vördnadsbetygelse i vers 25 är en detalj som senare i Lukas berättelse får en motpol och ännu senare en dubblett.

 

Inne i huset är allt riggat för ytterligare ett tal från Petrus riktat till en specifik målgrupp – kanske den kategori Theofilos tillhör. Det tal Lukas här låter Petrus hålla är ett sammandrag av den första församlingens missionspredikan för icke-judar, alltså hedningar.

Det innehåller en presentation av vad Jesus gjorde, att han dödades och uppstod ur döden och att syndernas förlåtelse därför kan erbjudas alla. Det som saknas jämfört med Apostlagärningarnas tidigare tal är att åhörarna anklagas för att ha korsfäst Jesus.

 

En ängel från Gud till Cornelius, tre gånger en uppenbarelse för Petrus plus en direkt tillsägelse av Anden är väldigt många gudomliga passningar för att visa att något betydelsefullt är på gång. I vers 44 kommer det avgörande slagskottet – det pågår hockey-VM när jag skriver detta. Medan Petrus ännu talade föll den heliga anden över dem som hörde hans ord.

 

Dop och Ande hör ihop. Petrus vet det, Lukas och Theofilos likaså. Undantaget hade varit samariernas dop i kapitel 8 med Anden senare, för enhetens skull. Nu kommer Anden innan och slutsatsen kan bara bli en: Då frågade Petrus: ”Vem kan hindra att de blir döpta med vatten, när de har tagit emot den heliga anden alldeles som vi?” Och han sade till att de skulle döpas i Jesu Kristi namn.


värme och mc-besök

Kortbyxorna kom fram idag!

Middagen avåts utomhus i solgass!

Sista snön försvann från tomten!

 

Detta är klimatologiska fakta värda att korteligen beblogga fastän uret passerat midnatt efter Kristi Himmelsfärds dag 2018. Åxå värt att nämna är att kompisen tobbe lindahl (vars blogg jag länkar till i listan långt ner till höger) tog sig en mc-tur för att ljuga en stund. Alltid trevligt. Han bor i Luleå men när vi far till stan brukar barn och barnbarn hamna före i besökskön så det blir mest när han kommer till Älvsbyn som vi umgås.

 

Han klandrade mig!

Undrade om jag fastnat i Lukasevangeliet. Jag fattade inte ett dugg. Han visade mig sin telefon genom vilken han brukar läsa det jag skriver här. Den app-araten indikerade som sista skriveri ett inlägg publicerat klockan 00.27 den 26 april.

 

Jag bloggar varenda dag! (nästan) sa jag.

Är en bit in i Apostlagärningarna. Och lite annat också.

Efter titt i min dator kunde jag med ett elakt flin säga: Du har ”missat” 18 inlägg!

Det orkar jag aldrig läsa ikapp! konstaterade han.

Men det är hans förlust. Eller inte.


P minus 52

Växlingssträckan börjar

 

Författaren till Apostlagärningarna – Lukas – är en stor beundrare av Paulus. Om honom berättas längre fram i Lukas andra bok om apostlarnas gärningar. Ett tag reste och arbetade de tillsammans vilket gör att en del av Lukas berättelse skrivs vi-form. Allt detta dock senare i boken.

 

Naturligtvis vet Theofilos vem Paulus – i början kallad Saul – var. Inget tyder på att de mötts men muntliga berättelser om honom, om hans arbete, om konflikter runt honom samt brev från hans penna var givetvis i svang. Förkunskaper fanns och Lukas avser ge mer information och ge ordning åt sakerna.

 

För att göra det fick Theofilos (och andra som hörde hans text läsas) sig till livs ett hastigt omnämnande i samband med att Stefanos dödades i slutet av det vi kallar kapitel 7. En liknande glimt hade getts redan i kapitel 4 av en som hette Barnabas.

Direkt på på Stefanos död berättas att det startade en svår förföljelse mot församlingen i Jerusalem och om rockslusken från avrättningen nämns att Saul for hårt fram mot församlingen. Han trängde in i hus efter hus, släpade bort män och kvinnor och lät sätta dem i fängelse (Apg 8:3).

Kapitel 8 handlade sedan om två gränsöverskridande händelser med Filippos som huvudperson som jag berättade om i förra bloggningen.

 

I kapitel 9 återvänder Lukas till Saul/Paulus. Läs det kapitlet NU.

 

Händelsen som här berättats återkommer senare i Apostlagärningarna och då direkt ur Paulus mun. Här nämns bara hur han som var på väg för att jaga de som var på Vägen – ett namn på de Jesustroende – stoppades på sin väg och fördes in på rätt Väg. Huvudpersonen i andra halvan av Apostlagärningarna blir nu ordentligt presenterad. Barnabas glimmar förbi i texten.

 

Efter att så sätt ha taggat lyssnarna att vara uppmärksamma på vad som komma skall lämnar Lukas dem i den spänningen för att i stället berätta något annat. Ett fiffigt trick för att öka spänningen. Och ett viktigt trick. Innan Saul skall in i handlingen behöver den tidigare huvudpersonen Petrus rundas av och fasas ut. Dessutom behövs en ordentlig redogörelse för hur det sista och mest avgörande gränsöverskridandet gick till och kan motiveras.

 

Förföljelserna hade skett i Jerusalem och de troende hade flytt därifrån. Den som ville utvidga jaktmarkerna hade slutat jaga. Allt var frid och fröjd.

Så är stämningen i vers 31 när Petrus kommer in i handlingen på nytt och botar en lam – som han gjort förr och som också Jesus gjorde. På detta uppväcker Petrus en död – det hade Jesus också gjort. En gång till markerar Lukas sambandet och arvsföljden mellan Jesus och Petrus (och med honom den Jesustroende församlingen som helhet).

 

Med det är det bäddat för det stora steget över den största gränsen.


Om

Min profilbild

RSS 2.0