säsongsfylla

Grann-, residens-, universitets- och stiftsstaden Luleå är också en idrottsstad. Stadens hockey- och basketlag skördar framgångar. De är stadigt etablerade i högsta serierna och särskilt dam-sidan meriterar sig kraftfullt. Luleåsatelliten Piteå är inte heller heller att förakta men då gäller det att man sparkar på bollen.*

 

I Luleå ordnas varje år i maj månad en löp- och springtävling – Vårruset. Jag tänker inte skriva om den mer än att när laget från Älvsby församling dragit iväg på det har jag helt ogrundat retat dem för att ägna sig åt säsongsfylla, synonymt med Vårrus.

 

Jag hade också ett vårrus – här på min blogg.

I januari joggade tangentbordsfingrarna fram 16 blogginlägg men i februari bara 7. Vårvintermånaden mars rusade de fram 19 poster för att sedan i april öka upp till 45 och i maj hålla tempot med 37 skrivna essäer. I juni, juli och augusti kom avmattningen – 25, 15 och 8 blogginlägg. Detta 5:e gången fingrarna motionerar i september.

 

Våren och försommaren var alltså full vad gäller skrivande. Serien P minus och siffra var ett projekt som skapade numerär i inlägg. Antalet läsare påverkades dock inte alls. Samma återhållsamma skara utan livsinnehåll fick bara mer att läsa eller hoppa förbi.

 

Nu är det som en bakis-period. Vi kom att prata om det i måndags när kompisen tobbe lindahl kom förbi på sin anabola mopet. Väl hemkommen skrev han här på sin blogg om bloggtorkan, det som i mitt fall nog faktiskt är att jag är bloggbakis.

 

Apropå fylla och bakis skall nämnas att lokalt på orten – alltså Älvsbyn – har gamla ärevördiga Nyckelbryggeriet återuppstått. Fordom – när jag växte upp – fanns det i Luleå men lades ner. Nu har det följt mig hit och här lokalt produceras två slags pilsner.

 

Den som kallas ÄPA är särskilt förnämlig! Bör som all alkohol dock brukas varsamt.

Den med vit etikett finns också som folköl – eller ska det vara liberal-öl i brist på styrka?

Tro det om du vill. Den ovan nämnda kompisen kan skönjas bakom buteljerna.

 


*  Att kalla Piteå för satellit kan en del tycka är oförskämt – men icke desto mindre sant.


bäreri och bok

Jag har läst en bok – bland annat.

Jag läser fler böcker – bland annat.

Jag har gjort ingenting – bland annat.

Jag har haft besök – bland annat.

Jag har funderat över valet – bland annat.

Jag har bärgat lingon – bland annat.

Jag konsumerar Star Trek på Netflix – bland annat.

 

 

Så tuffar tillvaron på som pensionär. Det är inte många måsten och ganska mycket lite av varje – men inte mycket blogga uppenbarligen. Det är annorlunda än när jag hade en anställning även om jag har uppdrag på ½tid nu under hösten.

 

Det blev 30 liter lingon i söndags. Yngste sonen kom hem och han, jag och Primärhustrun drog till skogs. Vad gäller lingon finns olika slags år – normalår, lingonår och usla år. Hösten 2018 är ett uselt år. I tre timmar var vi ute, plockade i 2½ och drack kaffe i 30 minuter. Vädret var skönt, skogen vacker och luften frisk – men uselt med lingon.

 

Dock: Med lingon är det som med blåbär! Man kan alltid vinna en arbetsseger. Det har vi gjort denna säsong. Någonstans mellan 50 och 60 liter nya lingon finns i frysen – 10-15 fanns kvar sedan förra året som var ett normalår. Allemansrätten som Gud instiftade redan i Första Mosebok innebar dessutom drygt 20 liter blåbär och runt 10 liter skogshallon – som det blev bra om i år sedan det väl började regna en del.

 

I stället för att blogga rensade jag lingonen i början av veckan. Och läste ut en bok.

 

Boken var Konsten att sälja krig – propaganda från Cato till Nato. Den är skriven av Pierre Gilly och lånad av den ena mågen, han som har samma förnamn.

 

Den – boken, inte mågen – var oerhört intressant. Och avslöjande. Hur makthavare bluffar, fifflar, förleder och ljuger för att få folk att tro att andra människor är fiender, faror och hot som det är en vits att söka eliminera innan de blir farliga. Iraks massförstörelsevapen som man besatte landet för att komma åt var ett exempel. Den minnesgode bloggläsaren minns väl hur man trots att inspektörer sa att inga fanns ändå hade bevis – USA:s försvarsminister sa det i FN – för att de existerade och som man ändå inte fann när man invaderat landet.

Propagandan mot Iran låter idag likadan.

 

Många fler exempel redovisas – inte minst ryssens påstådda förehavanden som gör att man nu verkar för att vi ska gå med i NATO. Samma bluff men i ny skepnad.

 

Den är läsvärd! Baksidestexten lyder:

 

Vad säger makthavare för att övertyga dig om att krig är nödvändigt? Hur har propagandan utvecklats och förändrats genom historien? Och hur ser dagens och morgondagens propaganda ut?

Konsten att sälja krig ger en kritisk introduktion till krigspropagandans metoder. Genom nedslag i 2 500 år av krigshistoria erbjuds läsaren redskap för att lättare genomskåda retoriken kring såväl historiska och pågående som framtida krig.

Bokens avslutande analyser av krigen i Syrien, Libyen och Ukraina visar hur krigspropagandan har anpassats till dagens informationssamhälle.

Pierre Gilly, född 1971, är svensk-fransk frilansskribent och har tidigare skrivit böckerna Bombdiplomati (2008) och Informationskriget mot Iran (2013).


USA MÖRDARE?

Så skallade slagorden (men med utropstecken) i demonstrationerna på 60- och 70-talen. Då förde USA kolonialkrig i Vietnam och större och större delar av svenska folket – och det amerikanska – reagerade kraftigare och kraftigare mot aggressionen. På något vis har slagorden nu än en gång flutit upp till minnesytan.

 

Läsa tidningar är nämligen intressant – ibland. Nyheter om stort och smått dyker upp och den senaste tiden har det svenska valet givetvis dominerat nyhets- och kommentarsflöden både här och var och överallt. Men annat jag fastnar för kan också kila sig in.

 

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag en artikel om en plats jag besökte för några år sedan – berättade om det här. Givetvis intressant. Jag lät Google göra en grovöversättning av Haaretz-artikeln – som på engelska kan läsas här – för att sedan putsa texten till vad jag tycker blir bättre svenska.*

 

 

Trump skär bort miljoner från sjukhus i östra Jerusalem; Expert varnar för "kollaps"

 

En talesman för Utrikesdepartementet berättar för Haaretz att beslutet är en del ett bredare sätt från administrationen att skärpa biståndet till palestinierna.

PLO säger att det är en åtgärd av "politisk utpressning" som går emot mänsklig anständighet

 

WASHINGTON: Trump-administrationen har beslutat att avsevärt minska amerikanskt stöd till sjukhus i östra Jerusalem som tjänar stadens palestinska befolkning. Dessa sjukhus skulle få mer än 20 miljoner dollar enligt den utländska biståndsbudget som godkändes av den amerikanska kongressen för innevarande år, men Trump-förvaltningen bestämde sig för att minska finansieringen i dess helhet.

En UD-tjänsteman berättade för Haaretz på torsdagen att detta beslut är en del av förvaltningens bredare synsätt att minska palestinskt bistånd och investera i andra prioriteringar.

 

Då vissa av dessa sjukhus stöds av inflytelserika kristna grupper i USA övervägde förvaltningen i ett antal veckor huruvida sydöstra Jerusalem-sjukhusen skulle inkluderas eller inte. Budgetnedskärningen kan skada minst fem sjukhus i östra Jerusalem, inklusive Augusta Victoria sjukhus nära Mt. Scopus och St. John Eye Hospital, som är den främsta leverantören av ögonbehandlingar för palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem.

 

Det fanns tecken tidigare i år på inflytande från kristna grupper som stöder dessa sjukhus, då kongressen godkände Taylor Force Act som innebar stora restriktioner för amerikanska medel till palestinierna. Lagen innehöll ett speciellt och särskilt undantag för dessa sjukhus, initierat av kongressen efter att några av de mäktiga kristna organisationer som stödde dessa sjukhus hade lobbat. Lobbysatsningen påverkar emellertid inte Trump-administrationens budgetnedskärningar.

 

Dave Harden, en före detta amerikanska tjänsteman ansvarig för USAID på Västbanken, varnade på fredag ​​att beslutet skulle kunna leda till "kollaps" av Augusta Victoria-sjukhuset. Det sjukhuset, och andra i östra Jerusalem, betjänar inte bara stadens palestinier utan även palestinier från Gaza och Västbanken inklusive cancerpatienter och barn. En tjänsteman vid den Palestinska Myndigheten berättade för NPR att "dessa handlingar inte kommer att förändra vår ställning i sak ett uns. Tvärtom stärker vi våra ståndpunkter gällande varje fråga inklusive Jerusalem. "

PLO: s verkställande kommittémedlem Dr Hanan Ashrawi sade om beslutet på lördag att "En sådan handling av politisk utpressning strider mot normerna för mänsklig anständighet och moral."

 

Genom att skära bort betydande stöd till sjukhus i östra Jerusalem”, fortsätter uttalandet "hotar Förenta staternas administration att orsaka allvarlig instabilitet och allvarlig skada för tusentals palestinska patienter och deras familjer från hela Västbanken och Gaza-remsan samt försämrar försörjning för tusentals som arbetar i den palestinska vårdsektorn i den ockuperade staden."

Uttalandet avslutas genom att uppmana det internationella samfundet att hålla Israel ansvarigt för att "villkoren för en rättvis fred och stabilitet förstörs på obestämd tid".

 

Trump sade på torsdagen att hans administration slutat ge ekonomiskt stöd till palestinierna som ett sätt att sätta press på dem att återvända till amerikanskt ledda förhandlingar med Israel. "Jag sa till dem, vi betalar er inte förrän vi har en affär. Om vi ​​inte gör en deal betalar vi inte”, säger amerikanska presidenten. Trump gav den kommentaren under ett konferenssamtal med judiska ledare och rabbiner inför Rosh Hashanah.

 

Hans administration har nyligen meddelat att det kommer att ta bort 200 miljoner dollar i det stöd till palestinierna som kongressen godkände tidigare i år. Största delen av stödet var inte tänkt att gå direkt till den Palestinska Myndigheten  utan snarare till ekonomiska och humanitära projekt på Västbanken och i Gaza. Faktum är att den enda budgetpost som administrationen inte har tagit bort, är direkt stöd för de palestinska säkerhetsstyrkorna, värt tiotals miljoner dollar. De pengarna överfördes till Ramallah under sommaren.

 

 

Jag förstår inte hur dessa amerikanska sanktioner mot det palestinska civilsamhället skall underlätta situationen på plats. Med plats menar jag då Israel-Palestina, inte USA med mellanårsval där Trump vill säkra röster från högervinklade krist-sionister. Försämras sjukvård, infrastruktur, skolor och annat i områden Israel ockuperar – och som militanta grupper vill annektera – hamnar ju behoven i knät på regeringen Nethanyahu och dess ekonomi. Och särskilt då vad gäller östra Jerusalem som Israel (och USA?) anser ska vara israeliskt.

Indirekt blir alltså Trumps sanktioner mot palestinierna ekonomiska sanktioner mot Israel.

 

För en månad sedan skrev jag om denna sak här. Tidningen Dagen rapporterar också – här. Tidningen berättar även att representanter för bland annat Svenska kyrkan – som under många år stött det sjukhus jag fick besöka 2009 – söker lobby-hjälp och/eller åtgärder som kompenserar när nu amerikanarna stoppar vården av cancersjuka barn – här.

 

Så jag undrar: Vilket skiljetecken skall rubriken ha?

 


*  Google är bra på att översätta ord men sämre på att översätta betydelser. Att jag säger så är inte kritik utan bara ett sakligt konstaterande att översättning alltid har dessa två komponenter: Glosor och Betydelse.


church planting

Det är ett engelskt begrepp. I alla fall är ju orden på engelska. På svenska skulle det bli Kyrk-plantering och få alla att tänka blomsterbänkar och tagetes nära en befintlig kyrka. Det skulle ju inte alls träffa rätt. Church planting är dessutom en året-runt-historia till skillnad från kyrkplanteringar som definitivt är en säsongsbetonad företeelse.

 

Begreppet – det engelska – kom för mig när jag igår sent på eftermiddagen innan det var dags för Veckomässan besökte mitt ännu inte avstädade skrivbord i Älvsby församlingsgård. Jag skulle leta en mapp med vissa papper i och då jag inte funnit den hemma tänkte jag ”kanske där”. Många mappar finns ju! Jag hittade inte vad jag sökte.

 

En bit ner i mapptraven gjorde jag det arkeologiska fyndet av en utskrift av en pdf-fil till boken Mission-shaped Church – church planting and fresh expressions of church in a changing context. Det fyndet satte hjärncellerna i rörelse.*

 

Church planting är nyetableringar på lite olika sätt.

 

Det kan handla om att några entusiaster tar tag i någon gammal i princip nedlagd by-kyrka för att starta nytt, särskilt då den gamla byn utvecklats till villaförort till en stad och fått en massa nya innevånare. Det kan också vara att – fortfarande med entusiaster som ser det som sin uppgift – att i en stadsdel där det saknas gudstjänst och kristliga installationer starta upp något i någon lämplig (ännu) inte kyrklig lokal. Det kan också vara annat.

Det skall också sägas att den gudstjänst och den faktiska församling som växer fram ofta blir något annat än det och dem som samlas till det traditionella Church-of-England på söndagarna. Inte så att detta leder till spänningar – men kan göra det. Det blir en ny planta som växer bredvid – och ibland ersätter – den sedan många år perenna växten invid.utan till en tillväxt, ibland faktiskt en ersättning.

Mitt minnesintryck är att det ofta är frågan om  ganska urbaniserade insatser där stor tätort eller närhet till stor tätort spelar in.

 

Hur gör man i icke stor tätort, inte ens nära en sådan? Typ Älvsbyn.

Kan det här bli frågan om church planting? Och då hur?

 

Jag tror att Veckomässan kan vara en planteringsyta. Alltså Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – till att börja med.

 

Det är ingen stor gudstjänst. Igår var det första efter sommaruppehållet.** Vi var summa 8 personer varav tre "turister". Under de senaste fem åren har det blivit två mässfall. Några gånger har vi varit bara ett par tre stycken men under våren har det stabiliserat sig runt ett dussin. Ibland har konfirmander präglat den och då är man givetvis fler – liksom när Kyrkofullmäktige ajournerar sig två gånger om året.

 

Några men inte alla som firar Veckomässan möts på söndagarna.

Det är nästan en annan församling  i nästan samma kyrkorum med ganska likartad gudstjänst. Men Veckomässan är kortare, har inga kyrkvärdar, ingen vaktmästare och ingen professionell musiker. Det betyder att celebranten (och andra) får göra allt praktiskt. Med ett portabelt litet altare och flyttning av stolar och dämpat ljus riggas ett rum i rummet och allt blir intimare. Sång blir det om några av dem som är där kan sjunga, alltså inte alltid.

 

Jag tror att det i all denna enkelhet finns church-planting-potential i den gudstjänsten – om man går in för det och håller i den. Jag avser i alla fall att delta när den firas förutom de jag som ½tidare i höst får förtroende att leda. Därför har jag så ofta skrivit vi när jag nu berättat om mina funderingar.

 


*  Jag har över åren på denna min oansenliga blogg då och då nämnt den boken och liknande engelska koncept och egna spridda tankar därifrån. De inläggen hittar man om man skriver mission shaped i sökrutan till höger. Jag kollade själv vilket innebar att jag tappade skrivtid och förlorad i diverse andra tankar och bloggerier 8 år tillbaka i tiden.

**  Personligen är jag tveksam till att sådana gudstjänster ska ta sommaruppehåll. Ser inte poängen med det. Också under sommaren med lediga människor, turister, hemvändare, kvällsflanörer anser jag onsdagarna vara som Paris värt en Mässa.


svag tåga i tågen

Den 26:e augusti på kvällskanten skrev jag mitt senaste inlägg. Som synes blev det inte mitt sista. Kanske inte ens mitt näst sista – vad vet jag.

 

Hur som helst ser jag att att det finns ca 20 personer som, även om jag inte skriver något om något eller som ibland något om ingenting, dagligen besöker denna min blogg. De hittar inget nytt och inget värt att läsa. När dessa som nu hittar något nytt betyder det inte nödvändigtvis att det skulle vara läsvärt – men det är i alla fall nytt.

 

Har då tillvaron varit tom eftersom jag inte skrivit på 1½ vecka? Händelselös? Tankefattig?

 

Naturligtvis inte.

  1. Lilla Lisa var ju här! Det betydde massor av intryck. Klicka på bilden blir den större.
  2. Vandringar i bärskogen ger tanketid kring en mängd saker – plus blåbär. Summa över 20 liter.
  3. Rensning av de i skogen plockade bären betyder också tid för tankar – kring vitt skilda saker.
  4. Gudstjänst den 26:e samt dop samma dag, vigslar den 25:e och den 1:a gav funderingar kring den nya Kyrkohandbokens innehåll och brist på detsamma.
  5. Lite längre tillbaka: En festmiddagsuppställning vi inte mött på 15 år.
  6. Nya indirekta amerikanska sanktioner mot Israel.
  7. Funderingar kring att sluta gå till betalt arbete men ändå göra det i viss mån.
  8. Ingen sen-sommar-Samos-resa – varken med Primärhustru, kompis, svåger eller på egen hand.
  9. En och annan bok under läsning.
  10. En och annan bok under om-läsning.
  11. En och annan bok som (för närvarande) inte läses men borde.
  12. Facebook-gruppen Prästkollegor – en märklig historia.
  13. Valrörelsen som drar emot den 9:e. På Facebook en ännu märkligare historia.
  14. Den viktiga högtiden som också infaller den 9:e. Googla IBAPABD så får du reda på vad det är.
  15. Kanske ett nytt skrivprojekt typ vårens P minus eller något som bygger på det.
  16. Och mycket annat.

 

Som du ser, noble Bloggläsius, saknas inte spår.

Tid och fokus att följa spåren har jag dock inte sett spår av.

Därför har bloggandet spårat ur och tänkbara inlägg ställts in – som tågen.


politik i kyrkan?

Hur politiskt får en präst vara när han eller hon förkunnar?

Eller i övrigt på sociala medier eller andra sammanhang?

 

Från och till diskuteras sådant. En del säger att tro och politik inte hör ihop. Jag har till och med hört personer som engagerar sig partipolitiskt i den så kallade kyrkopolitiken säga så. Andra hävdar att tro och Bibel får politiska följder och att man behöver tala och agera klarspråk.

Och själv vet jag inte...

 

Idag, söndagen den 26 augusti, är det två veckor innan valet. Jag hade fått förtroendet att i Älvsby kyrka (och i Vidsel senare på eftermiddagen) leda gudstjänsten och i den försöka belysa de Bibeltexter som var aktuella. Huvudtexten var ur Lukas berättelse om Jesus, kapitel 10 och verserna 23-37. Söndagens tema var Medmänniskan.

 

De psalmer som sjöngs var 801, 738, 396 och 733. I Skattenlådan fanns som rekvisita för barn och vuxna min mobiltelefon och en Älvsbykarta. En badboll i form av en jordglob rymdes inte i lådan men fanns tillgänglig.

 

Inga små barn fanns i kyrkan så efter en gemensam bön just för barn kom direkt ungefär detta som Beredelse inför Syndabekännelse och Bön om förlåtelse:

 

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannes brev 4:10).

 

Det handlar om Medmänniskan idag – Nästan. Och om att älska sin Nästa, sin Medmänniska. Alltså om hur vi är mot varandra och andra.

När vi går in i de tankarna – där Gud önskar mycket – visar det sig att vi inte älskar, agera till förmån för, varandra och andra som vi borde. Vi gör det inte, vill det inte ens – det Gud önskar. Om vi är ärliga.

Då blir den där meningen jag citerade bra. Inte som en anledning att komma ifrån och slippa det Gud önskar, rentav kräver – total kärlek. Men som en utväg från att vi faktiskt bryter mot Guds vilja.

Johannes försäkrar att Gud älskar oss trots det. Och att Gud själv har, i sin Son Jesus, betalat våra böter, offrat sig för oss. För att skapa försoning, förlåtelse. Därför börjar vi med bekännelse och bön om förlåtelse. Inte för att påminnas om vår dålighet utan därför att förlåtelsen finns.

 

Så småningom, efter psalm 738, läste jag Evangelietexten från Lukas 10:23-37.

Förkunnade sedan ganska exakt detta:

 

Vi sjöng om Försoningens väg. Att Jesus gick den.

I Lukasevangeliet som texten är tagen ur har Jesus nämligen strax innan avsnittet börjat gå till Jerusalem där han skall offra sig för alla människor. Han och vi är på Försoningens väg.

När Lukas berättar om den resan skriver han mycket mer än de andra berättarna om människor Jesus möter och saker som händer. Under resan alltså. Textavsnittet var en sådan händelse: Mötet med en laglärd, en som kunde Guds regler.

 

1: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Så frågar den laglärde. Som vet svaret – som många av oss nog också vet:

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa, din Medmänniska, som dig själv.”

Svårare är det inte. Gör det så får du leva! säger Jesus. Och underförstått: Gör du det inte mister di Livet, blir du dömd!

 

Ska man då älska alla? – det frågas ofta med negativt tonfall.

Riktigt så grovt ställer den laglärde inte frågan men går i den riktningen.

Vem är min nästa? Vem är min medmänniska? Vem är den jag skall älska som mig själv?

 

Att han frågar är nog för att det i hans samtid som i vår tid finns skilda uppfattningar om vem och vilka som skall få kärlek, vilka Medmänniskor vi skall älska som oss själva.

 

[Här grävde jag i Skattenlådan och föreslog]

De som finns bland bilderna i min mobiltelefon? Det är ju barn och barnbarn.

De som finns bland Facebookvännerna? Jag känner inte alla.

De som bor i Älvsbyn? [kartan fanns ju i lådan] I kommunen? [Kartans baksida]

Vem och vilka skall jag älska som mig själv?

 

Familjen – Ja! Självklart på Jesus tid. Släkten. Byn. Grannarna. Det egna folket. Judarna tänkte så – att Nästan är judarna samt i viss mån andra som bodde bland judarna.

Grekerna – om vi är kvar i Bibelns tid – tänkte likadant. Nästan, de riktiga Medmänniskorna, är de som talar grekiska. De är viktigare än de som bara låter barbarbar när de pratar – barbarerna.

Och romarna skiljde noga mellan romerska medborgare som var en skyddad men inte nödvändigtvis rik överklass. Andra fria och framför allt slavar var inte Medmänniskor.

 

Idag är det två veckor till valet.

Frågan om och diskussionerna kring vem och vilka som är de Medmänniskor som är viktiga finns också hos oss. På affischer, som papper i brevlådan, i debatter och utfrågningar. Vem är min Medmänniska? Vilket ansvar har jag för min Medmänniska? Och hur skall det yttra sig?

Dagens tema och Bibelns texter har att göra med de sakerna.

 

2: Vem är då min nästa, min Medmänniska?

 

Så frågade alltså den laglärde. Som svar ger Jesus – som han så ofta gör – inte ett rakt svar utan en berättelse att fundera över. Vi kallar den liknelsen om den barmhärtige samariern som älskar den han enligt tidens sätt att resonera inte behöver älska. En samarier och en jude kunde lämna varandra i diket. Oviljan var ömsesidig.

Men Jesus berättar om en som handlar annorlunda än vad rådande normer, ekonomiska kalkyler och allmänna tankar säger. Jesus berättar om en av de andra som hjälper en han ansåg vara en av de andra. En som ser den andre som Medmänniska, som sin Nästa.

Gör som han! säger Jesus.

 

När det gäller detta med hur människa skall vara Medmänniska är Nya testamentet väldigt tydligt. På samma sätt som Jesus när han gick Försoningens väg, den väg som gör att vi får vara förlåtna och höra ihop med Gud, gjorde det för alla är vi skyldiga att älska alla. Lika. [Här hämtade jag badbolljordgloben]

 

Judar har inte företräde framför icke-judar, greker inte framför barbarer eller svenskar framför några andra. Inte enligt Bibel och kristen tro. Medmänniskan, Nästan, är varje planet-innevånare. Berättelsen om den barmhärtige samariern, och andra ställen, visar detta tydligt – två veckor före valet.

 

Här slutade jag. Kapade bort en bit till jag hade i manus men publicerar här.

 

3: Sedan har liknelsen en betydelse till. Om Gud som vår Medmänniska.

 

Den tar inte bort den konkreta betydelse jag visat på men lägger till en beydelse. Kort – och att fundera över hemma:

  • Mannen är vem som helst av oss liksom mänskligheten som sådan.
  • Rövarna är Djävulen och ondskan.
  • Präster och Leviter – en annan sorts präster – är filosofier, religioner, tankar som går förbi lidande, smärta och skuld, som inte vill ta i de sakerna.
  • Samariern är Jesus som upprättar med förlåtelsen olja och vin. Tanken hör nog också ihop med Dop och Nattvard.
  • Värdshuset är den kristna Kyrkan där vi med Guds Ord och Sakramenten – idag Nattvard – sköts om tills dess Jesus återvänder.

Texten betyder också det, är en bild för det. Men det tar inte bort den bokstavliga betydelsen:

Den vi ser som Den andre – både som annorlunda och som nummer två – är vår Medmänniska.

 

Var detta en politisk predikan?


irriterande genitiv

Det var länge sedan jag skrev på min blogg. Den är min och att säga att den är min är för mig inget irriterande genitiv.

Mina är också orsakerna till uppehållet. Rättare sagt våra. Primärhustrun finns ju också med. Vi har ju barn och barnbarn tillsammans och alla dessa plus blåbär i skogen plus bemärkelsedag plus annat har skapat min bloggpaus.

 

Jag ”var på jobbet idag” efter 2,5 månads semester och pensionärstillvaro. Jag var där då jag lovat att denna höst med 40 datuminprickade dagsverken bidra i Älvsby församlings öden och äventyr när det på orten skall ageras i enlighet med Kyrkoordningen syfte att människor – nu fritt ur minnet – skall komma till tro på Kristus och växa i den tron, en kristen gemenskap skapas och fördjupas och skapelsen återupprättas.

Det ”var på jobbet idag” jag (på nytt) påmindes om de i kyrkliga kretsar så vanliga irriterande genitiven.

 

Missförstå mig nu rätt!

 

I Älvsby församlings anställda arbetslag är man varken sämre eller bättre än i andra församlingar. Inte heller tvärt om. Men man bär på en oerhört vanlig sjukdom som yttrar sig just som vad jag tycker är irriterande genitiv.

 

Vad snackar jag om?

Vad är detta för bludder och bladder?

Vad syftar jag på?

 

Svar: Den underliggande tankegången som yttrar sig i påståenden typ Det datumet är NN tillbaka och kan hålla i sin första aktivitet där och där. Eller Vi startar med NN:s grej när han/hon återgår i tjänst. Eller När nu NN slutar måste hans/hennes grupper, gudstjänster, uppgifter vila tills dess vakansen kanske är åtgärdad.

 

Märker du genitiven, noble Bloggläsius? Orden sin, NN:s, hans, hennes. De singulära genitiven är i bästa fall bara tanklösa ordval men jag tror de är symptom på, eller i vart fall öppnar vägen för, två tankemässiga grundfel.

 

1: Det är inte församlingen och dess folk utan personalen som äger verksamheten. Skulle man prata om församlingens eller deltagarnas olika saker och rättigheter skulle grejerna göras när de behövs just hos dessa, inte när NN är på plats, frisk och på bettet. Församlingen – alltså människorna – och dess behov enligt det ovan kursiverade syftet skulle styra insatserna.

2: Arbetslaget är inte ett lag utan en grupp solister som inte behöver eller skall bry sig vare sig om eller i vad andra har för uppgifter.

 

I förlängningen blir församlingen synonymt med de anställda och kanske – ve och fasa! – de förtroendevalda. Inte de människor beslutsfattare och anställda är sända att betjäna med Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission.

 

Naturligtvis är jag inte så korkad att jag inte fattar att man måste prioritera och omprioritera på grund av hur tjänster är tillsatta, ledigheter och annat. Klart jag fattar det! Jag har ju inte huvudet enbart som ett stativ för mössan. Men det är tanken på hans, hennes, din och min verksamhet jag tycker är irriterande genitiver som blev en del av tankarna som slog mig när jag ”var på jobbet” idag, ett ”jobb” som jag som pensionerad inhoppare inte ens längre kan säga är mitt.


sanktioner?

Alldeles nyligen har SVT sänd en bra serie om Nelson Mandela. Sex avsnitt om en historisk betydelsefull person vars inställning på många sätt var föredömlig. Han och andra inom rörelsen ANC välte det orättfärdiga apartheidsystemet i Sydafrika.

 

De gjorde det inte själva!

 

Med tiden kom fler och fler länder att ansluta sig till olika former av sanktioner mot den gamla rasistregimen. Först ut på den internationella motståndsbanan var länder som efter att ha varit kolonier till europeiska stormakter nyligen blivit suveräna stater. Sist ut var Thatchers England och Reagans USA som vädrat kommunism så fort några önskade ändra på orättfärdiga förhållanden utanför Järnridån.

Sanktionerna blev omfattande. De och den politiska isoleringen ledde till större och större ekonomiska problem för regimen i Pretoria. De bidrog till att välta systemet.

 

Idag används också sanktioner men ibland funderar jag över syftena. De innersta syftena. Och effekterna. Rätt, rättfärdighet och moral verkar ofta inte stå nämnvärt högt på dagordningen. Markering, prestige, irritation och signalpolitik tenderar att dominera.

 

Det fanns sanktioner mot Irak men de var inte för irakiernas skull. De blev de lidande och Saddam Hussein satt uppkäftigt kvar till dess USA och England invaderade för att komma till rätta med de massförstörelsevapen bara de lögnaktigt påstod fanns.

 

Det finns sanktioner mot Ryssland på grund av dess annektering av Krim – som är ett uppenbart klandervärt faktum – samt ryska påstådda men ännu obevisade aktiviteter inte minst i andra länders IT-trafik. Irritation över att ryssen inte lyder verkar vara ett stark motiv. Många länder, också Sverige, är med. En del är tuffare än andra.

 

Iran lyder inte! menar Trump. Men här är han ensam om sina skärpta sanktioner. EU och andra menar att Iran följer ingångna avtal.

 

Listan kan förlängas med många länder och regimer som andra länder och regimer tycker man skall sätta press på. Man tycker så av olika skäl – sällan enligt min mening skäl liknande de som var när Sydafrika bojkottades. Politisk markering, egna syften, prestige är tydliga ingredienser. Egen ekonomi dessutom om man räknar isolationistisk tullpolitik som någon form av sanktion.

 

Trump-USA går i täten för detta. Skulle rätt, rättfärdighet och moral råda hade man inte flyttat ambassaden till Jerusalem utan att i stället valt att markera mot den israeliska regeringens expansionspolitik på Västbanken. Men det gör man inte eftersom det snart är mellanårsval hemma.

 

Slå mot olika FN-organ och humanitet blir då enklare. Det kostar inget hemmapolitiskt. Tvärtom. Det finns krafter i USA (och på andra ställen) som är så dåligt insatta och så demagogiskt förförda att de tror att muslimer i allmänhet och flyktingar i synnerhet allesammans är terrorister och därför inte behöver ges internationellt stöd i sina påtvingade situationer. De har har inte uttryckt tacksamhet och visar inte respekt! tycker Trump och drar in stöd till skolgång i Mellanöstern – som om inte barn och unga redan där har det problematiskt. Bilden ovan var Text-TV igår. Klicka på den blir den större.

 

I det uppkomna läget föreslår jag två åtgärder.

  1. Sverige och andra humana länder kompenserar omedelbart UNWRA för amerikanarnas brist på internationell solidaritet.
  2. UNWRA stänger helt butiken på den av Israel kontrollerade Västbanken. Då måste enligt folkrätten ockupationsmakten (som hur som helst stöds ofantligt av USA och EU) bära hela det odelade ansvaret för områdets hela befolkning vad gäller utbildning, hälsovård, infrastruktur och allt.

ork-idéer

 

Via Messenger/Facebook kom för ett par dagar sedan följande hälsning:

 

Hej Stig om du har lust översätt texten (du är fena på det).

Det var då bifogat en länk – här – till en text på engelska med rubriken A Christian response to Israel's state law. Den finns på en webbsida i Nasaret i protestantisk kristen regi – protestantisk i detta fall med svenska mått mätt mest ”frikyrklig”. Artikelförfattaren Salim Munayer är lärare i teologi.

 

Mitt svar blev:

Tänkt på det – hade ju läst artikeln – men (än så länge) avstått. Texten var lång som halva förra vintern och huset är fullt med barn, barnbarn, svägerska och svåger och en kortbent hund. Det enda som saknas är åsninnor och åsninnors fålar – och lugn och ro.

 

I mitt svar ser du, noble Bloggläsius, huvudorsaken till det upp in emot en vecka långa uppehållet mitt bloggande av blandat innehåll och varierande kvalitet som du nu upplevt. Nu börjar det tunna ut sig så kanske blir det möjligt att poppa in något då och då.

 

Vi, Primärhustrun och jag, kom oss alltså hem från Hemavan på lördag den 4:e. Fredagen den 3:e hade vi varit friluftslufsande på en ort som nedom backar, nedfarter och sluttningar mest har karaktären av en byggarbetsplats: Hemavan-området har ett turistiskt inriktat näringsliv och då främst för vårvinteraktiviteter. Sommaraspekten finns men är betydligt svagare. Man kan fotvandra upp till Kungsleden och ströva där. Att vi gjorde så syns på bilden – frun längst till höger.

 

På vårvintern när snön täcker allt är den botaniska trädgården ingen vidare sevärdhet. Barmarkstid är bättre och ännu bättre hade det varit om vi besett det hela för en månad sedan innan utblomningen. Det var intressant i alla fall, särskilt för livskamraten som är mycket mer kunnig vad gäller växter och plantor än vad jag är.

 

Besöket fick mig att i alla fall att ordleka i tanken. Det fanns ju orkidéer där. Särskriver man det blir det ork-idéer. Då jag har svårt att logga ut från detta att vara församlingspräst med uppdrag att utveckla något blev det så att tankarna började sväva kring hur lite man ofta orkar att fundera över nya tag, söka nya idéer för hur saker skall vara. Ork-idéerna blir så sällsynta eftersom man inte orkar tänka tankar i botten.

 

På lördagen for vi hem och det var i den vevan boken jag berättade om i förra inlägget kom att införlivas i hemmets litteraturbestånd. Andra tankar dök upp under resan. Ingenstans på vår tripp såg jag skyltar med texten Vägkyrka eller Veikirke. Vi stannade inte för att titta på alla kyrkor men de vi stannade vid var alla låsta – utom en på fredag förmiddag men jag tror att det skulle bli en begravning där om ett par timmar. Ingenstans där vi bodde eller på turistinformationer fanns några som helst notiser om kyrklig verksamhet i närområdet och anslag utanför kyrkor visade på mycket sparsamt utbud.

 

Rumpnissen i mig frågar: Vafför äre på detta viset?

Varför gör sig kyrkan så osynlig i semestertider när folk faktiskt har mer tid än annars för sådant som de brukar göra eller annars inte brukar göra?

I detta avseende var det mycket bättre förr! Då gjorde man på många håll extra saker för ortsbor, hemvändare och tillfälliga turister. Nu såg vi inget om några veckokvällsgudstjänster – som man kanske har under terminerna – och bara gudstjänst var annan helg. Det verkar som om också Gud tagit semester och rest bort – var man än är. Vafför äre på detta viset?

 

Jag tycker faktiskt detta med brist på kyrklighet och brist på information är allvarligt. Här borde man ork-idéa mycket mer. Jag sökte och söker information aktivt men finner ingen. Att då tro att den som inte letar skall ramla över något tyder på avancerad torka i idévärlden.

Vi annonserar på nätet och Facebook! kanske något kvickhuvud säger. Det är sant om det är så. Men den tanken bygger på att människor själva aktivt skall söka information, inte att kyrkan aktivt söker ge dem information. Och det fungerar inte!

 

Vi kom i alla fall hem på lördagen och började köra tvättmaskin. Den vecka vi stod inför och som nu är passerad skulle bjuda på massor. Massinvasion – typ. Men det är en annan historia. Eller flera.


tröstkolonisation

Längre fram i höst är det 100 år sedan första delen av Världskriget avslutades med eld upphör. Sedan tog det ungefär 20 år innan krigets andra omgång startade. Aldrig var kolonialismen så stark som mellan dessa två urladdningar, åtminstone mätt i kvadratkilometer planetyta kontrollerad av främst europeiska länder.

 

Men det hade startat tidigare. På 1500-talet kom Spanien och Portugal att skaffa sig transoceana kolonier. På 16- och 1700-talen anslöt sig framför allt England, Frankrike och Holland till imperiebyggeriet och på 1800-talet sökte Tyskland och Italien sig fram för att få del av resterna av områden på andra sidan haven. Den samtida ryska kolonialismen liksom USA:s var då främst fastlandsexpansioner i det egna närområdet.

 

Den gemensamma koloniala andan i allt detta var att några ansåg dig förmer än andra och tog dig rätten att ta vad de kunde ta, flytts undan folk för att kunna ta in nya samt ta ut de resurser man ansåg sig behöva. Konkurrensen i denna huggsexa ledde fram till det vi kallar Första (delen av) världskriget som möblerade om bland kolonialmakterna. I världskrigets andra del sökte förlorarna revansch men lyckades inte annat än i att alla kolonialstormakter utom USA och Sovjet tappade farten. 2000-talet har medfört att bara USA finns kvar som en kolonial världsmakt av rang.

 

Att kolonierna försvann betydde inte att den koloniala attityden försvann, alltså tanken på det vita väst har rätt till överhöghet och att till sitt förfogande behärska både land och folk och ha tolkningsföreträde gentemot andra.

 

Att Sverige inte hade den typen av kolonialvälde betyder inte attityden inte fanns och inte finns också här. Boken Tusen år i Lappmarken – juridik, skatter, handel och storpolitik skriven av Tomas Cramér och Lilian Ryd visar detta tydligt. Rubriken på detta blogginlägg är samma som till kapitel 23 i boken som berättar om främst 1900-talets svenskstatliga koloniala expansion på samernas bekostnad. I sin helhet är boken, som vi köpte i Tärna på vår hemresa från Norge, en ca 250 sidors samisk-svensk historia och i sanning en deprimerande historia. Inte hela tiden – naturligtvis! Främst   de sista 100-150 åren är deprimerande koloniala. Innan var samexistens ett nyckelord betydligt mer än kolonialismens dominans, fördrivning och exploatering. Det var när det i darwinistisk anda blev vetenskaplig sanning att se andra folk som underlägsna oss germaner som det blev fritt fram att utan kompensation ensidigt konfiskera sådant de svagare ägde – kolonialism.*

 

Boken ger en bra och lättläst resumé över främst de 1000 år som har skriftliga källor men också tiden innan, ända tillbaka till isens avsmältning för upp till 10-12000 år sedan.

ISBN 978-91-86621-30-8 rekommenderas!

 


*  Att hitta moderna motsvarigheter är lätt även om attityden till kolonialism nu är annorlunda. Iraks försök att besätta Kuwait hade koloniala ambitioner men världssamfundet slog tillbaka detta i vad som kallas Gulfkriget. I ett andra krig mot Irak visade dock USA upp tydliga nykoloniala ambitioner vad gäller landets resurser, dock inte i att för gott behålla området. Rysslands annektering av Krim och aktivitet i östra Ukraina har koloniala drag som föranleder sanktioner från resten av världen. Israels expansion och nybyggnationer på Västbanken är också koloniala till sin karaktär – men leder märkligt nog inte till allvarliga motåtgärder av vare sig politisk, ekonomisk eller militär art.


styckmord på fjället

I morse checkade vi, Primärhustrun och jag, ut från Scandic i Fauske. Vi inhandlade en massa blöjor till två av våra barnbarn – sådan utrustning är momsfri i Norge – innan vi begav oss söderut den väg vi valt för att vad det lider komma tillbaka till hemmets lugna vrå. Den kommer dock inte att vara SÅ väldans lugn i nästa vecka. Barnbarn skall då besitta jorden och fastigheten i klädsamma omgångar befolkas av både de som behöver blöjorna och deras två rumsrena kusiner.

 

Från Fauske finns flera vägar hem men bara tre med någon form av realism.

  • Man kan ta E6-an norrut till Narvik för att därifrån via samhället och företeelsen Riksgränsen via Kiruna landa hemmavid. Den vägen valde vi inte.
  • Man ta samma E6-a söderut till Junkerdalen och därifrån klättra upp till Sverige och komma sig hem via Arjeplog och Arvidsjaur. Den vägen tog vi till Atlantkusten så den kändes inte aktuell.
  • Samma E6 förbi Junkerdalen över Saltfjället ner till Mo i Rana och sedan därifrån österut till Hemavan, Tärna och så vidare. Den vägen tog vi och vi befinner oss därför just i detta bloggande ögonblick i Hemavan. Den orten är helt inriktad på vårvinterturism men har ändå logi för sommarfjällisar.

 

Resan över Saltfjället var storslagen. Vägen går – jämte järnvägen – en lång sträcka ovanför trädgränsen. Praktfullt! Vid Polcirkeln – vi kom norrifrån – finns en riktig turistfälla med parkeringar och butik för souvenirer. Massor med jox men fullt begripligt. Det är den enda plats i Norge där man med bil på land kan passera midnattsolsgränsen och det gör man affär av.

 

Innan vi kom dit hade vi pausstannat för kaffekok och macka och sträcka på benen. Det var då vi såg spåren efter ett styckmord på fjället – det bilden visar. Någon mer detaljerad utredning gjorde vi inte, ej mindre slog vi larm. Att fyndet gjordes nära en stor – idag tom – renhage ger dock ledtrådar till brottets karaktär.

 

Mo i Rana ligger fint med sitt järnverk och allt. Vi strosade ett tag och njöt av den skandinaviska sommarvärmen.

 

För en massa år sedan var vi dit hela familjen – en Annandag Påsk. Då var samhället heldött. Inget var öppet och alla innevånare uppenbarligen på tur upp på fjället. Att vi for dit kom sig av att vi då var ett par veckor i Hemavan med ett uppdrag till mig att i princip varje kväll ansvara för någon form av gudstjänst eller annat i Hemavan-kyrkan. Den bemannas om vårvintrarna av ledig präst. Ingen lön eller arvode utgår men man har tillgång till ett hus att bo i. Ett bra arrangemang. Kanske ställer jag mig till förfogande till våren.

Nu under sommaren är även den kyrkligt turistinriktade verksamheten mer sporadisk. Ingen aktivitet denna vecka till skillnad från förra och nästa.

 

Vi avser att var här i två nätter innan vi beger oss hem till det hus som grannen nu har uppsikt över. Vädret avgör vad vi gör. Ikväll kom regn och vad det verkar blir det svalare. Faktiskt inte helt fel.


svalare i fauske

Det är tio grader lägre temperatur nu jämfört med för ganska exakt ett dygn sedan när jag sent på kvällen skrev det förra blogginlägget. Nu strax före klockan 23 är det bara 16 grader här norr om Polcirkeln.

 

Svalkan kom plötsligt. När vi for tillbaka till Fauske brakade åskan igång liksom regnet. Och vi snackar regn! Med det föll temperaturen. Ganska bra faktiskt.

 

Tillbaka till Fauske?

 

Ja, just det. Tillbaka!

 

Efter frukost for vi till Rognan, den lilla ort där Saltälven rinner ut i sin fjord. Vi passerade den när vi körde till Fauske igår. Idag for vi tillbaka till det lilla pittoreska samhället. Vi strosade runt. I hamnvattnet såg vi en manet innan vi i brännande hetta (+28) gick en kortare vandringsled.

 

Drygt 4 km är ju inget men halva sträckan var uppför i ca 460 höjdmeter. Andra halvan var nedför i samma omfattning. Jag gillar inte uppför. Mina benmuskler gillar det ännu mindre.Men utsikten blev fin.

 

Det regnade lite när vi gick. Massor mer blev det när vi efter att ha flanerat en stund till körde tillbaka till vårt hotell. I Fauske höll dagvattenledningarna med lock och allt inte undan men trafiken flöt i alla fall.

 

Dusch, slapp och middag med kort efterpromenad har fulländat dagen.


varmt i fauske

Det är varmt! Annars tänkte man att det skulle vara snäppet svalare vid Atlantkusten än hemma i Älvsbyn med dess kontinentala ryssvärme-högtryck. Så är det inte!

 

I alla fall är vi i Norge nu, Primärhustrun och jag. På hennes tredje semestervecka – min är ju mer om än hackad så i alla fall ”oändlig” – beslöt vi oss för en fjällanknuten road-trip. Det betydde avresa tisdag morgon i västnordvästlig riktning och framme vid det bokade hotellet nere vid fjorden i Fauske. Det har regnat men ingen svalka kom ur det – ännu. Det blev bara fuktigare och än mer kladdigt. Jag sitter om tisdagskvällen vid hotellets ur- och ingång när jag skriver detta å mobiltelefon. Lite svalka finns här i jämförelse med rummet.

 

Klagar jag? Naturligtvis inte! Vid ett fruktansvärt kallt repgubbemöte innan något av barnen fötts – alltså mycket tidigt 1980-tal – lovade jag att aldrig klaga över värme såframt jag befann mig i fosterlandet. Norge är inte svenskt längre men klimatologiskt så likt och innebär att jag låter löftet gälla även här. Jag klagar alltså inte över värmen i Fauske. Jag konstaterar den bara ivrigt.

 

Förresten! Detta jag nu skriver publicerar jag inte direkt från mobben. Det går att göra men jag väntar tills dess jag med datorns hjälp välja typsnitt, redigera bilder och bära mig åt. Kanske blir det i morgon. Eller senare.

 

Jag såg en artikel idag som jag tyckte var bra. Artikeln alltså. Den kan läsas om man klickar på det  ordet här.

 

På Facebook där jag fann den – i gruppen Kristna palestinavänner – fanns inte nämnvärt många kommentarer men där artikeln ursprungligen hör hemma – USA eller Storbritannien? – haglade nätsvamlet friskt. Det är mycket deprimerande och lätt patetiskt hur de reagerar och kommenterar, de som stödjer Israel i ALLT vad regeringen Nethanyahu företar sig. Inga argument som utmanar budskapet, bara skott på och fördömanden av budbäraren – denna gång katolska kyrkan. Bara SÅ töntigt!

 

Men det är inte bara faktaresistenta Trumpanhängare i USA som visar det beteendet parat med islamofobi, motstånd mot allt vad aborter heter, förespråkande av dödsstraff och att alla ska få bära egna vapen för att så stävja våldet. Svenska troll går ibland an på samma vis även om en del visar LITE mer finsmak. Ändå dominerar faktaförvrängningar och demagogiska utspel väldigt kraftigt. Frågar man hur de tänker sig framtiden får man inget svar eller förslag som INGEN i Mellanöstern tänker sig.

 

Israel – som sägs vara regionens enda demokrati – står inför ett existentiellt val. Man kan fortsätta på vägen till The jewish republic of Israel – jämför med The islamic republic of Iran – och klassa var femte Israel som inte helt integrerad medborgare. Sådant är apartheid. Eller så fortsätter man vara en sekulär stat med demokratisk likabehandling av alla sina medborgare. Bägge sakerna går inte, särskilt om man avser att behålla de ockuperade områden Västbanken, Östra Jerusalem och Golan med sina stora icke-judiska folkgrupper.

 

Men nu har det tippat till onsdag och jag skall gå och knyta mig.

Bilden föreställer ett kloaklock i Fauske och är ytterligare en i min samling av internationella ortstypiska lock.

 

Publicerades onsdag kväll – ett dygn efter skrivandet.


elden begränsad?

I förra inlägget kunde du, noble Bloggläsius, ta del av en del av vad som pyr och flammar i min hjärna. Besläktade funderingar finns också i ett annat äldre inlägg – jag är emeritus – skrivet 1 juli.

 

Slagregn har om inte helt släkt så i alla fall något begränsat sommaren stora bränder i skog och mark. Jag har också lyckats begränsat min tankebrasa till 10 punkter. Som pensionerad med prästkragen om inte helt så i alla fall till en del lagd på hyllan kommer jag denna höst...

 

  1. att i kyrkbänken fira gudstjänst så många som möjligt av de söndagar jag inte själv är ombedd att leda. I bänken blir min uppgift att tacka, be och lyssna. Min strupes lovsångskapacitet som regel är något andra klarar sig förutan. Detta är inte endast en "termins-föresats" utan något som är rätt och riktigt utifrån att jag är kristen och tillhör en kristen församling.
  2. att om jag avstår någon söndag söka göra det när gudstjänsten stympats på så vis att Nattvardsbordet inte dukas. Efter att man i Älvsby kyrka under 1½ år firat söndaglig Mässa fick ett par ihärdiga lobbyister fram deformen att det ungefär en gång i månaden skulle vara Mässa-miss. Syftet var att folk som gillar kyrkan men inte Kristi kropp och blod då skulle kunna känna det bekvämt att närvara. Då jag bott 40 år på orten vet jag mycket väl både vilka lobbyisterna var och vilka de ville lobba för samt att det åsyftade resultatet uteblev. De "omhuldade" fylkas inte de gudstjänster man för deras skull bestämt att ingen skall få möta Frälsaren i det av Honom instiftade sakramentet.
  3. att på samma sätt som i första att-satsen i bänken fira onsdagskvällarnas Veckomässa – när den återupptas efter (det enligt min mening felaktiga) sommaruppehållet.
  4. att med iver och flit förbereda och genomföra Bibelstudier tisdagskvällar udda veckor. Den saken lovade jag tidigt och håller i till dess andra under hösten föräldralediga kollegor tar över. Gruppen – som är öppen för fler är i mitten av Bibelboken Apostla-gärningarna.
  5. att med samma iver och flit sista onsdagen varje månad efter Veckomässan fortsätta med öppna samlingar tillsammans med dem som reste på vuxenresan till Samos i våras. Ett par tillfällen – preliminärt – fokuserar kort på Paulus i Efesos men framför allt på hans brev dit. De andra två gångerna hamnar Nya testamentets Johannesskrifter, alla tillkomna i Efesos-området, i centrum.
  6. att plikttroget och noga genomföra de uppdrag av gudstjänster, kyrkliga handlingar och annat som infaller de 40 datum vi kommit överens om att jag skall stå till förfogande.
  7. att i övrigt söka hålla tillbaka den nyfikenhet jag känner och den lägga-näsan-i-blöt-egenskap jag är känd för. De som är kvar i arbetslaget skall inte behöva uppleva att jag klöser mig kvar genom att ha åsikter om allt möjligt.
  8. att söka ett sätt att frivilligt som kristen (och prästvigd) med de kunskaper och erfarenheter jag har stå till förfogande för församlingen när den verkar vidare i sitt syfte att människor skall komma till tro på Kristus och en kristen gemenskap skapas och fördjupas. Detta, att som icke anställd bidra, är inte tvärenkelt i Svenska kyrkan. Så mycket vilar på arbetslaget att nästan inga andra behöver (eller rentav tillåts) finnas med och ha ansvar vare sig i rådslag eller genomförande.
  9. att bara då och då här på min blogg kommentera församlingslivet. Ensidigt kyrkliga bloggar finns det gott om och min blogg blir inte en sådan, framför allt inte av typen finn-fem-fel-i-kyrkan. Det skall de som arbetar vidare om inte helt så i alla fall i stor utsträckning förskonas från.
  10. att vara ytterst återhållsam vad gäller ”privata prästbokningar” och när så sker alltid göra det i samråd med det prästkollegium som är i tjänst.

släcka tankebrasor

 

Det är inte lätt att släcka tankebrasor. Att över huvud taget styra tankar till att inte tänka på något speciellt är mycket svårare än man tänker sig. Vill man tänka om snabbt kan man tankebomba med tankar ur någon annans tankebank men gör man inte så pyr det vidare i barken. Hjärnbarken alltså. Eller var nu tankar tänks.

 

Det blev väl ett fint knippe tankar med skogsbrandsanknytning trots att detta inlägg inte alls skall handla om de utan just om tankar såm tänks – kanske i onödan.

 

Vad ska du göra som pensionär?

 

Folk frågar då och då.

Jag har en lång lista! säger Primärhustrun om hon råkar vara närvarande.

Jag får väl komma hit lite mer svarade jag – men glimt i ögat – när frågeställaren var en av dem som jobbar på Systemet och jag besökte butiken för att inhandla fyra flaskor lokalproducerad Nyckel-pilsner. Nää – gör inte det! blev hennes välmenande maning.

 

Mer seriöst brukar jag lägga ut texten på detta vis:

Jag började semester 4 juni för att hinna ta ut så mycket som möjligt innan halvårsskiftet. Det är att ha tidig semester och det har jag haft förr. Känns vant.

Sedan kommer jag att inte arbeta i juli och det blir ju som högsommarsemester. Det har jag ju också haft förr.

Att vara ledig en bit in i augusti har ju också förekommit – särskilt när det kunnat synkas med att Primärhustrun haft sen semester. Och det har hon i år.

Så det blir nog när hon återvänt till jobbet, kvällarna mörknar och också lingonsäsongen är bärgad som skillnaden börjar märkas. Annars är allt som vanligt med den skillnaden att jag inte behöver ha tankar rumlande i bakhuvudet om återgången till arbetsuppgifter i höst och kommande vinter.

 

Men...

...då är det ju brottningen att hålla just sådana tankar nere. Vanefunderingar på kommande arbetsverksamheter har ju funnits i 40 år. Att då slutlönebeskedet kom och meddelade att innestående semester i princip genererat en månadslön till blev ju en påminnelse om att Älvsby församling existerar som arbetsgivare. När ett annat besked kom – en medarbetare i församlingen slutar för att börja annat jobb – tog tänkeriet ny fart kring de arbetsfält jag haft stor uppmärksamhet på. OBServera haft men inte längre har. I någon mån påverkas det också av att – vad det verkar – EFS inte (ännu) fått sökande till den prästtjänst som församlingen leasar till hälften. Och till detta finns det odiskutabla faktum att det i min kalender finns 40 inprickade datum mellan den 22 augusti och 9 december då jag lovat att stå till förfogande som någon sorts vikarie för föräldralediga yngre kollegor. Att då inte som förr tänka framåt blir marigare än jag tänkt mig – faktiskt.

 

Vad finns för motmedel?

 

1: Tänk inte på det!

Den uppmaningen finns hos mig och till mig. Och den är vettigt. Men marig. Släcka tankebrasor är svårt för de flammar så lätt upp. Prova själv med detta självtest:

Tänk på vilket djur som helst men inte på en blå isbjörn!

Vad gav detta Vick-tiga självtest för resultat?

 

2: Ta tag i något annat!

På gräsmattan växer en massa gula blommor. Det är fibblor av olika slag eller flera exemplar av ett slags fibbla – vad vet jag. Bokverket Norrbottens flora har en helt egen volym – den tredje – om alla de olika sorters maskrosor och fibblor som finns i landskapet, inte länet. Att dränka mig i sådant kanske skulle kunna vara den vattenbombning som om inte släckte så i alla fall begränsade hjärnans församlingslågor. Kanske. Jag bläddrade i boken – samt i volym 1 – och fann mycket intressant men det blir nog inte i den nischen jag kommer att botanisera.

 

3: Jamen exe-get-iken då? Alltså Bibelvetenskap! Där har du ju brukat vara!

Har du fattat hur varmt det varit den sista tiden! Akut hjärnsmälta! Aspekter av particip-formuleringar i Efesierbrevet är aktiviteter för kalla dagar inomhus, inte ute när temperaturen är strax under 30 plus i skuggan.

 

Men i förrgår var det lite svalare – fem grader närmare fryspunkten. Då blev det bärskogen för oss. Vi for mest för att titta, inte skörda.  Cykelturen gav ändå 1½ liter hjortron och lika mycket blåbär, även de handplockade.

 

När jag plockar bär tänker jag både på det jag inte behöver tänka på enligt ovan men också annat obehövligt – till exempel dessa blåbär som medicinalväxt. Det är ett faktum att färska blåbär är milt laxerande och torkade häver diarréer men när det gäller en hel del av bären i skogen funderar jag verkligen vad effekten kommer att bli.


Om

Min profilbild

RSS 2.0