israelhatare & antisemit?

Bloggar du?? Det är ju bara SÅ 90-tal! fick jag höra för något år sedan från någon jag inte kommer ihåg vem. Det är säkert sant. På 1990-talet kom bloggar och sent omsider – 2005 – anslöt jag mig till den hobbyn. Internet och sociala medier har utvecklats och förändrats flera varv sedan dess men det har jag ställt mig ganska kall inför. Har förblivit bloggare blott och allenast.

 

Jag har alltså bloggat länge och då uppkommer en klyvning av både verklighet och känsla.

Detta har jag ju skrivit om förr. Det blir ju ingen nyhet. Resultat: Oskrivet inlägg.

Just så har det nog varit vad gäller bloggade åsikter och tankar kring situationen Israel-Palestina. För en del år sedan blev det ett och annat inlägg i den saken. Andra storpolitiska ting – inte minst Syrien, Trump och Korea – har förpassat ockupationen ut i nyhets-marginalerna.

 

Men då och då poppar det till.

Trumps beslut att stödja Israels annektering av ockuperat område är en poppning. Internationellt och med hänsyn till folkrätten naturligtvis inte alls poppulärt. Men riktigt poppande och peppande för en del kristsionistiska kommentarskrivare jag snubblar över på Facebook. Och Lars Adaktusson & Co.

 

Då och då – nu mer sällan än förr – tittar jag via nätet i den israeliska tidningen Haaretz. Jag har då och då – nu mer sällan än förr – översatt och här på min blogg publicerat en del artiklar och debattinlägg därifrån. Kristsionister och andra okritiska Israelkramare brukar då hävda att Haaretz är en liten tidning som inte speglar folkflertalet i Israel och därför kan avfärdas.

En skribent i Haaretz som jag verkligen gillar är Gideon Levi. Palestinafiender av olika slag både i Israel och Sverige diagnostiserar honom som en vänstermarginaliserad särling ingen håller med och som därför kan avfärdas.

 

Den sortens argumentation är skitdålig. Att någon eller några tycker en sak men fler tycker annorlunda har ju inget att göra med vad som är sant, hur en sak verkligen är. Majoriteter får sin vilja igenom men det är inte säkert att det för den skull är rätt, sant och tillbörligt. Lika lite som att den som är stark alltid skulle ha rätt.

 

Idag, den 19 januari 2018 har Gideon Levi skrivit en artikel som på engelska kan läsas här. Den är bra, innehåller fakta och reflexion, kritik och värdering. Skulle jag ha skrivit den skulle en del rycka ut med blåljus på taket och skrika att jag var israelhatare och antisemit. Därför skriver jag inte. Jag nöjer mig med att låta Google råöversätta artikeln och sedan putsa svenskan en del. Israelen och juden Gideon Levi kan ju knappast med någon sorts intelligent argumentation kallas israelhatare och antisemit. Här kommer hans artikel.

 

Abbas har rätt. Varför fortsätter Israel säga att han har fel?

Abbas talar sanning. Israels kommentarer mot honom handlar inte om verkligheten – de är bara nationalistisk morrande.

 

Den käcka kören skriker igen: Mahmoud Abbas. Du måste se svaren på hans tal för att förstå varför Israel talar med en fruktansvärd enhetlig röst, i vilken utsträckning det inte länge är vänster eller höger, inga verkliga argument och ingen ideologisk pluralism – bara blint, dövande nationalistisk morrande.

Från Nadav Eyal ("ett knäppt, avskyvärdt tal") till Ben Dror Yemini ("förvirrande ideologi"), tävlade alla om vem som ska attackera Abbas mest. Ingen mötte vad han egentligen sa. Visst! Han svor över Donald Trump, mästaren i raffinerad retorik, "må ditt hus bli rivet", och israeler med sina känsliga öron blev Oj så upprörda. Och han sa ”kolonialism” och israeler med sitt självskadebeteende skrek: "antisemitism". Ingen sa vad som var fel i hans tal och vad som var antisemitiskt. Kanske med undantag för "den holländska flottan som förde judar hit", talade Abbas sanning. Och det är svårt att svälja. Så Israel valde att skrika – som alltid när man inte har några svar.

Abbas sa att Osloavtalet var förbi. Faktum – vad är kvar av det ungefär 20 år efter att det slutliga avtalet skulle skrivits under? Israel gjorde allt för att sabotera det. Varje soldat som invaderar Område A varje natt och alla fångar som är kvar i fängelse sedan före Osloavtalet är ett brott mot det.

Den nuvarande regeringen och dess anhängare protesterade mot Oslo och blir nu förolämpade när Abbas säger att det är förbi? Abbas berättar ju sanningen.

"Vi kommer inte längre acceptera amerikanskt understöd" sa Abbas. Har han något val? Vad ska han göra? Böja huvudet inför rundpallarna? Knäböja för en president som ignorerar ockupationen?

Sa han inte sanningen när han protesterade mot Trumps förfalskade argument att palestinierna omintetgjort förhandlingarna? En supermakt som straffar den ockuperade istället för ockupanten – det är oförklarligt. I stället för att sluta finansiera och beväpna ockupanten fryser Förenta staterna medel till räddningsorganisation som hjälper den ockuperade partens flyktingar. Det är vansinne. Abbas svarade med återhållsamhet. De amerikanska ambassadörerna Nikki Haley och David Friedman är verkligen ockupantens vänner och fiender till internationell rätt – hur ska de två kufarna annars beskrivas?

Men den största chocken kom när Abbas rörde de ömtåliga israeliska nerverna och klassificerade sionismen som en del av det koloniala projektet. Vad är fel där? När en kolonialmakt på nedåtgående lovar ett land det inte ännu styr till en nation vars majoritet inte lever där och ignorerar den nation som gör det – vad är det om inte kolonialism? När mer än hälften av landet lovas till mindre än en tiondel av dess invånare – vad är det om inte en fruktansvärd orättvisa?

Det är svårt att höra, men det är sanningen! Balfour-deklarationen* kan inte läsas på annat sätt. Och vad är mer lämpligt än att uppmana britterna att be om ursäkt för den och nu ställa sig bredvid palestinierna som under alla år blivit utvisade och omflyttade, med början med Balfour och intill till denna dag?

Att skapa Israel tjänade det imperialistiska Väst. Abbas har rätt. Israel ses som den sista västerländska utposten mot de arabiska vildarna på samma sätt som Sydafrikas apartheidregim av samma väst sågs som den sista utposten mot kommunister och svarta.

Så kom förintelsen och Israel blev en berättigad tillflyktsort – men också det var på palestiniernas bekostnad. Världen borde ha kompenserat dem genom att befria dem från 1967 års ockupation och gett dem lika rättigheter eller en stat. Det var vad Abbas pratade om.

Abbas är långt ifrån den perfekta statsmannen. Han är inte en demokrat. Han är impopulär, kanske korrupt, verkligen patetisk i sitt fasthållande vid den döda tvåstatslösningen. Men han är den mest fredssökande, icke-våldsamma palestinska statsmannen som är tänkbar. Därför är han så farlig för Israel. Därför firade Benjamin Netanyahu hans tal, understödd av den nationella kören. Israel vill att alla ska vara Yahya Sinwar**. Det skulle göra ockupationen ännu lämpligare.

 


Balfour-deklarationen är namnet på det brev som senhösten 1917 skickades från den dåvarande brittiske utrikesministern till Lord Rothschild. Mer om den kan man läsa här och den löd som följer:

 

Utrikesdepartementet 2 november 1917

Käre Lord Rothschild,

Det bereder mig stor glädje, att regeringens vägnar överbringa Eder följande deklaration av medkänsla med de judiska sionisternas strävanden, vilka har blivit underställda och bifallna av kabinettet:

"Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land."

Jag skulle vara tacksam om Ni ville göra denna deklaration veterlig för den Sionistiska federationen.

Eder tillgivne Arthur James Balfour

 

**  Hamasledaren Yahya Sinwar beskrevs i början av förra året på detta sätt i svenska medier:

Den nya ledaren Yahya Sinwar anses tillhöra de mest hårdföra och kompromisslösa inom Hamas och finns på USA:s särskilda svartlista över internationella terrorister.

Yahya Sinwar var med och grundade Hamas militära gren innan han greps av Israel och dömdes till fyra livstidsstraff. Han har sedan suttit i israeliska fängelser i över två decennier.

Att han nu väljs att leda Hamas i Gaza ses som ett bevis för att Hamas militära gren har segrat över den politiska. Sinwar var med och grundade både Hamas militära gren och Hamas militära underrättelsetjänst. Han anses kompromisslös och israeliska bedömare väntar sig nu att Sinwar ska utmana och testa var Israels gränser går.

Texten på Sveriges Radios hemsida fortsätter och kan läsas här.


det verkar bli av!

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

 

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

 

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

 

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

 

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

 

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

 

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

 

Läckert!

 


*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.


100 år sedan

Mitt första storpolitiska minne måste vara vid köksbordet i samband med Kuba-krisen när jag var nio år. Pappa sa: Nu får du vara tyst, Stig! Med barsk röst.

Det var ovanligt. Att tystas ner barskt när vi åt. Vi var en liten familj där barnsnatter väl kunde vara kompatibelt med Dagens Eko på P1 (följt av jag tror något annat program innan Barnens brevlåda med farbror Sven). Men nu var radion mer spännande än jag. Det var udda. I efterhand förstår jag det – världen stod ju på randen av ett kärnvapenkrig.

 

Jag minns det inte själv men jag har fått berättat för mig att jag i tidigt år inför nattinsomning ledsen och gråtande hulkade: Jag vill inte bli ett ugnens barn!

Att jag bara tre år fyllda skulle varit så bibelbildad att jag förskräckts av att Sadrak, Mesak och Abed-Nego kastats i Danielsbokens brinnande ugn (samt missat den storyns happy end) är osannolikt. I stället var det frågan om knattingens första geopolitiska reaktion – om än en feluppfattning av situation för barnen i Ungern 1956.

 

Med tiden och åren har jag naturligtvis snappat upp mer av politiska och militära händelser.

I min egen tid fanns ju Kalla kriget, Algeriet, Sexdagarskriget, Rhodesia, Vietnam (naturligtvis!), Tjeckoslovakien, Öst-Pakistans utbrytning, fler drabbningar i Mellanöstern och mycket mycket mer. Ofta långt borta.

I historisk närtid fanns de två Världskrigen och sedan längre tillbaka allt möjligt lite överallt. Historiska skeenden i dess många olika aspekter är väldigt intressanta – och då inte bara ur deprimerande militär synvinkel även om sånt var mest spännande när jag var på väg att bli vuxen.

 

Givetvis finns hål i den historiska allmänbildningen. Ett sådant är nu i alla fall i någon mening delvis igenfyllt. Det gäller något hyfsat nära i tid och hyfsat nära geografiskt men ändå ganska okänt: Finland för 100 år sedan.

 

Jag har läst de knappt 470 sidorna som forskaren Tobias Berglund och journalisten Niclas Sennerteg skrivit i boken Finska inbördeskriget (ISBN 978-91-27-15296-0). Massor av saker jag inte visste mycket om vet jag nu lite mer om – även om jag redan glömt en del. Väinö Linnas trilogi Högt bland Saarijärvis moar, Upp, trälar! och Söner av ett folk har jag naturligtvis läst både en, två och minst tre gånger. Där finns inbördeskriget med främst i andra delen. Men här är det fråga on genre. Linnas böcker är läsvärda romaner med romanens dramarturgi – skiljer sig markant från det man möter i halvtorra fackvetenskapliga verk.

 

Finska inbördeskriget har en massa bilagor, slutnötter och litteraturhänvisningar. De har jag inte läst, bara ögnat. Jag har nöjt mig med – och rekommenderar – huvudframställningen i boken som har följande baksidestext:

 

I januari 1918, bara några veckor efter självständigheten, störtades Finland in i ett skoningslöst inbördeskrig mellan "röda" och "vita". Med 40 000 döda på bara några månader till följd av strider, mord, svält och sjukdom blev det Nordens dittills blodigaste konflikt, enbart överträffad av andra världskriget.

Hundra år har gått sedan denna tragedi. I Finland skapade kriget ett trauma som är kännbart än i dag. Samtidigt är det så gott som bortglömt i Sverige, trots att hundratals frivilliga svenskar reste över Östersjön för att slåss, och trots att hela den samtida svenska debatten kom att kretsa kring detta krig – ett krig som dessutom nästan fick en svensk regering att falla.

Med hjälp av ögonvittnesberättelser och arkiv skildras här inte bara hur detta krig kom att forma Nordens historia utan också hur åtskilliga av de svenska befäl som tjänstgjorde på den vita sidan sedermera kom att hamna på ledande positioner i Sverige, där de kunde påverka säkerhetspolitiken under andra världskriget och kalla kriget.


några trådar

Min pappa var näst näst yngst i en syskonskara om 11. Av de 8 som nådde vuxen ålder var han, född 1924, den näst yngste. Sedan några år är hela den syskonskaran borta.

 

Min mamma, född 1925, var näst yngst i en syskonskara om 6 där 5 blev vuxna. I morse ringde en kusin,som till mammas storasyster, och meddelade att vår moster, den yngsta i gänget och lite av en sladd, hade avlidit – den sista i den syskonskaran. Det är tråkigt att hon nu är död men naturligtvis inte traumatiskt. Hon fick ett långt liv – det fattades några år till 90 – och var vital för sina år. Men det är vemodigt. Och hela den generationen är nu borta.*

 

Jag har tagit bort en länk i listan till långt ner till höger. Bloggportalen dagens kyrka har upphört från och med års skiftet. Det är ju ingen idé att länka dit längre.

 

Lånta fjädrar funkar inte!

Att som jag gjorde i förra inlägget med rubrik och kommentar på annans blogg försöka trixa till fler besök på just denna min egen blogg gav inget utfall alls. Man måste tydligen vara intressant av sig själv – och det är ju inte det lättaste.

 

Förra veckan var jag arbetsuppgiftsfri eller hade semester måndag, torsdag, fredag och lördag. Tre dagar med uppgifter alltså.

Av dessa blev tisdag en  hel dag med planering av vårens konfirmander och ungdoms-verksamhet. Jag skall in mer där då komministerkollegan är pappaledig. Förutom ”min egen” kvot i KyrkansUnga-gruppen skall jag ta hans liksom hans undervisningsroll bland konfirmanderna – där jag inte alls varit med under hösten. Alla planer blev klara.

Onsdag mötte arbetslaget hela det nyvalda Kyrkofullmäktige till en informations- och tankebytardag. Viktigt även om det jag har svårt att riktigt falla i extas över sådana sammankomster. På kvällen Veckomässa i Älvsby kyrka.

Söndag – igår – fick jag leda två gudstjänster: Högmässa i Älvsby kyrka och Söndags-gudstjänst i Vidsel.

 

Tisdag, onsdag och söndag denna vecka har jag uppgifter.

I morgon ekumenisk träff på förmiddagen, Bibelstudier kl 14 i en ny dagtidsgrupp samt klockan 18.30 som vanligt. Onsdag kollegium 08.00 följt av förberedelser inför drygt 40 konfirmander som kommer under eftermiddagen och sedan Veckomässa och Kyrkans Unga på kvällen. Långa dagar. Får beteckningen FEK i tidsredovisningen – Förmiddag, Eftermiddag, Kväll. Lördag är en förberedelsedag utan tider att passa. På söndag leder jag Högmässan i Älvsbyn följt av en samling för alla kyrkvärdar (och andra intresserade) fram till 15-tiden.

 

Detta blev inget långt klurigt inlägg med åsikter eller liknande. Jag har några sådana i huvudet men det blir inte denna måndagskväll. Av det ovanskrivna kan nog anas att det inte heller blir imorgon och övermorgon. Nöjer mig med denna lilla uppdatering och avslutar den med att meddela att jag denna vinterdag då kylan frusit ihjäl har åkt skidor en timme i elljusspåret utan att stanna av eller dö.

 


*  Inte riktigt hela. Min yngsta farbror blev änkeman på 1970-talet och kom med tiden att gifta om sig. Hon är kvar men hennes ankomst in i släkten först när alla vi kusiner på den sidan blivit vuxna och 80 mils avstånd gjorde att vi vet om varandra och uppskattar varandra men egentligen inte – tyvärr – känner varandra.


lindahls fula trick

Tidigt i morse kollade jag en och annan blogg jag brukar läsa.* Fann att tobbe lindahl skrivit en text. Det är ju alltid kul. Förstå det rätt. Det han skriver är inte alltid kul men att han skriver är kul. Det han skrivit hittar du här – om du klickar på länken alltså.

 

Jag fann mig denna gång vara omnämnd redan på första raden. Faktiskt med de tre första orden. Djupt hedrad! Som respons och i ett il av tacksamhet fick han vara med redan i rubriken på detta blogginlägg.

Dessutom kallar han mig som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till. Ofantligt smickrande! Är det någonting jag här i jämmerdalen upplever min glädje i så är det att vara lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till.

 

Jag blev så smickrad av tillmälet att jag till och med funderade på att byta namn på min blogg. Inte alla orden men lagom irriterande skulle kunna bli lämpligt.

Jag konsulterade Google translate. På norska blir det bare irriterende, likaså på danska. Engelska, franska, spanska och tyska blir just annoying, juste ennuyeux, solo molesto och einfach nervig. Tyskans sista ord var ju kul! Hollänskan lät också kul med sitt gewoon vervelend liksom isländskans bara pirrandi. Ryskans просто раздражает kan jag inte tyda ljudmässigt men απλά ενοχλητικό på grekiska går bra – gissar att det är modern grekiska och inte den gamla variant man hittar i Nya testamentets olika skrifter. Hebreiskans פשוט מעצבן är nog också modernt och obibliskt. På arabiska blir det مزعج فقط som likt burmesiskans အတန်အသင့်နာကျင်ကျိန်းစပ် inte går att ens läsa ut. Kanske skulle det ändå till sist kunna bli latinets asperioribus verbis mediocriter som blir aktuellt om bloggen byter namn eller jag startar en ny.

 

Varför denna långa onödiga lista?

Ville bara vara lagom irriterande innan jag går vidare.

 

När jag sedan efter lunch ville läsa igenom kompisens text en gång till för att kanske kommentera densamma på dess plats möttes jag av lindahls fula trick.

 

Det stod ju mycket mer nu! Längre text – typ.

En mening inom parentes en bit ner i texten visar att han tog en paus efter ungefär en tredjedel av ordandet. Sedan, efteråt i en andra publicering, kommer han med mer. Det var mer än en lagom irriterande överaskning, snarare ett fult trick.

 

Innehållet, särskilt i tredjedel två och tre, är viktigt.

Vilka sparmotiven bakom stängningen av Björkskatan är vet jag inget om men gissar också på ekonomin. Då kan det handla om direkta lokalkostnader för värme, vatten och avlopp. Eller behov av dyrt underhåll och investeringar. Eller att personal man har knuten till lokalen måste dras in. Eller en kombination av alltsammans.

Hursomhelst är det en trist frontförkortning och i kombination med eventuell tomhet på Kronan betyder det att en stor del av staden läggs för kyrklig fäfot – utifrån sett.

 

Förslaget på något slags offensivt insatskommando tycker jag är intressant. I engelska kyrkan finns många tankar kring A Mission-Shaped Church, Fresh expressions of Church, Church Planting och annat där inte bara anställda – som engelska kyrkan har få av – utan framför allt så kallade lekmän** ges uppdrag, resurser och mandat att vara Kyrka som bryter ny mark.*** Hur som helst är tankarna organisatoriskt offensiva i stället för den neddragningstrend som lätt blir så allenarådande.

 

Mitt fula trick?

Att använda tobbes namn i rubriken så att kanske någon tänker: Vad har den löken nu gjort?

Givetvis har jag i en kommentar på hans blogg meddelat att jag bloggat på min. Han har fler läsare än jag och kanske det fula tricket lurar någon hit.

 


*  Eller var det igår kväll? Nej! Det måste varit i morse. Extrakoll ger vid handen att det jag såg publicerades strax efter 2 i natt!

**  Det finns människor som reagerar näst intill könsskillnadsfobiskt kring ord som kan associeras till något manligt. För att vara bara lagom irriterande för dessa skrev jag så kallade lekmän. Något genusneutralt nyord typ lekhen vore bara löjligt – ungefär som att i Västerås avköna gossebarnet Jesus.

***  Någon gång har jag här på min blogg funderat i dessa saker – skriv in till exempel mission-shaped i rutan till höger så påppar det upp en del. Eller gå till de olika termerna direkt på nätet.


road av det nya

Efter jul tog jag paus i den bok jag just innan börjat läsa. Julklappsboken om ”gamla kungen” trängde sig in liksom en massa annat och en del arbete. Nu har jag i alla fall också läst färdigt boken jag pausade i.

Och säger: Skitintressant!

 

Jag är road – bland andra saker – av att läsa historia. Det blir varken jag eller någon annan dummare av. Men ibland känner jag mig lite dum när saker inte är riktigt som man trodde de var och att fakta och en annan vinkel medför att kunskap och åsikter skruvas om på något sätt. Då känner jag mig lite dum men också rejält uppspelt. Jag blir mycket mer road än oroad när saker vinklas på ett annat sätt än jag är van – inom rimliga gränser naturligtvis.

 

När man skriver svensk historia är ofta Stockholm och Mälardalen både utgångspunkt och centrum. Sådant är man van vid. Östersjöländernas historia i två band skrivna av en engelsman som ser regionen utifrån finns i min bokhylla och ger är en frisk annorlunda vinkel. I hyllan finns också en svensk historia från inlandsisens försvinnande till nutid skriven utifrån Manjärvs, inte Stockholms, horisont. Manjärv är en liten by i Älvsby socken/kommun och därmed presenteras ett förfärligt viktigt nordligt synsätt!

Jag har tidigare kort berättat om bägge böckerna – klicka här och här.

 

Den bok jag nu nästan i sin helhet har läst är Sidenvägarna – En ny världshistoria av den engelske historikern Peter Frankopan.* Jag skev nästan i sin helhet då jag nöjde mig med brödtexten på nästan 580 sidor. De 100 sidorna med slutnoter och litteratur- och källhänvisningar lät jag vara.

 

Sidenvägarna är en sådan där perspektivvridare som inte tecknar historien ur en europeiskt, till och med nordvästeuropeiskt atlantiskt, perspektiv. Navet i framställningen är parallelltrapetsen östra Medelhavet-Centralasien-Kina-Indien. Centrum, inte västra udden av den euroasiatiska landmassan ställs i fokus. Det är lärorikt. Och som redan sagts: Skitintressant!

 

Vill du, noble Bloggläsius, ha en ordentlig mångordig presentation av bokens innehåll kan du klicka här. Nöjer du dig med baksidestexten lyder den som följer.

 

Den mänskliga civilisationen föddes mitt emellan öst och väst. Det var här världens stora religioner såg dagens ljus, det var här varor utväxlades och språk och idéer började spridas. Här byggdes imperier upp och gick under. När västvärldens inflytande nu minskar och tyngdpunkten åter flyttas österut, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan.

Peter Frankopan har skrivit en viktig berättelse om de krafter som format den globala ekonomin och den politiska renässansen i öst. Sidenvägarna är en bok som omprövar vår världshistoria, en oavbrutet läsvärd skildring av världens verkliga centrum.

 


*  ISBN: 9789100171575


semestermåndag

Hav förtröstan!

 

Jag kommer inte att skriva ett blogginlägg för varje semesterdag.

Kommande torsdag skulle då bli en rubrikrepris av veckan innan.

 

Men i alla fall:

Idag har jag haft semester. Och gjort föga.

 

Surfat lite på nätet. Läst i en bok. Tittat lite på TV – Stargate SG1 på 6an. Tagit en promenad. Kollat lite kalender. Kommenterat på tobbe lindahls blogg. Sett mer på TV – andra delen av Samernas historia, Den döende detektiven och två avsnitt av Big Bang Theory. Och skriver nu för min blogg.

Naturligtvis! Jag har ju ätit också. Frukost, lunch och middag. Och ögnat Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

 

Så blev dagen en övning av ett vegetativt förhållningssätt utan struktur, mål och avsikt.

Man skulle kunna säga att jag praktiserade som gurka.

Jag fyllde inte tiden med arbetsuppgiftsrelaterat spring och skubb.

 

Jag har lite svårt för det. Tomrummet alltså. Att inte ha något framöver att konkret vara inriktad mot. Jag är ju en röd person med en släng av gult och en del blå prickar.*

Viktigt för mig blir därför – tror jag – att ta sig an något, göra upp ett projekt, sätta ett mål. Annars sitter jag bara och tänker och då även tankar det egentligen inte är någon idé att tänka. Gamla tankar om till exempel hur det var när, och vad som gjorde att, jag i januari för fem år sedan lämnade folkhögskolan. Det är ju ingen poäng att älta det. Men lätt hänt i ett sysslolöshetens tomrum.

 

I morgon har jag inte semester.

Då skall vi planera nästan hela dagen och jag kommer att få vara den röding jag är. Komministerkollegan som haft konfirmander under hösten drar på föräldraledighet och jag skall ersätta honom i undervisningsrollerna både bland konfirmander som jag inte haft och i KyrkansUnga-gruppen som vi bägge funnits med i. Det skall bli kul. Planerna finns redan så det är bara för mig att tillägna mig dem, kavla upp ärmarna,spotta i nävarna och köra på.

Jag skall också göra en del eget – marknadsföra de fyra vuxenundervisninggrupper som vi planerar ska finnas första halvåret. Det är konkret, framåtsyftande, rött.

 

På onsdag har vi en heldag med all personal och Kyrkofullmäktige. Sådana brukar det vara då och då, åtminstone direkt efter ett kyrkoval. De nya förtroendevalda brukar då få reda på vad olika sektorer i verksamheten håller på med. Så blir det också i morgon. Dessutom skall de förtroendevalda berätta för oss i arbetslaget om hur de ser på församlingens utveckling de kommande fyra åren. Det blir spännande! Det är en vinkling man inte brukar bli bortskämd med.

 

Och på torsdag har jag semester igen...

 


*  Om du, noble Bloggläsius, inte begrep vad jag menade med den färgsättningen ber jag dig att läsa inlägget macaronesien 08 som du hittar om du klickar på länken här.


semesterfredag

Det är ett dilemma att ha semester dagen innan det är full kubbning när det gäller arbetsuppgifter av skilda slag. En del sådana behöver ju anständigtvis förberedas.

 

I morgon – noga sagt senare denna lördag – är det Trettondag Jul. Jag har fått förtroendet att då leda Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11. På eftermiddagen är det sedan en vigsel i Storforsens kapell. På söndag sedan en Gudstjänst men utan Nattvard i Älvsby kyrka kl 11.

 

Sådant skall förberedas och kan nagga både semestertorsdagar och semesterfredagar lite i kanten. Det är OK och ligger liksom inkapslat i både i önskemålet om och beviljandet av det semesteruttag jag berättade om i förra inlägget.

 

Att jag är ledig dag innan uppgiftsdag bekymrar mig alltså föga. Det skall dock inte tolkas som att jag är bekymmerslös inför uppgifterna, att jag bara tänker strosa dit och riva av nåt med armbågen – typ. Så gör jag inte. Det är en viktig sak att ha fått förtroendet att försöka koppla ihop Bibeltexter med de människor inklusive jag själv som befinner sig på plats. Det är en mycket viktig sak och skall göras med den stora räkenskapsdagen för ögonen som det lyder i en gammal formulering.

 

Men det går ganska lätt för mig att göra hopkopplingarna. I alla fall i egna ögon. Erfarenhet spelar givetvis in. Jag har ju varit präst i 39½ år. Arbetsmetoden likaså. Jag skriver ju alltid manus i fulltext men numera oftast för hand vilket går lättare än med ordbehandlingsmaskin av olika slag. Och snabbare.

 

Dessutom – och detta är det värsta:

Jag bryr mig inte om vad jag skall säga. Brottas inte med formuleringarna. Söker inte de rätta orden. Funderar däremot en hel del och nästan jämt och ständigt över vad jag vill ha sagt. Och när jag är klar över det, vad jag vill ha sagt, låter jag mig ledas av den gamle barske romaren Catos motto när det gäller att hålla tal: Rem tene, verba sequentur – håll fast saken så följer orden.

Bilden föreställer surpuppan ifråga.

 

Hur de predikningar jag håller blir i åhörarledet kan jag själv naturligtvis inte bedöma. Det får andra göra. Folk brukar i alla fall inte gå ut när jag sätter igång. Det kan kanske vara en värdemätare . Eller ett tecken på de är hövliga. Å andra sidan ropas det aldrig Fem minuter mer! eller En gång till! Det är också en måttstock – eller?

 

Varför skriver jag om detta i denna sena timme?

 

Något skall jag väl göra sedan predikan för i morgon är förberedd och jag väntar på finalen Sverige-Kanada i juniorhockeyn. Blogga helt kort är väl då en vettig sysselsättning så god som någon annan.


semestertorsdag

Japp! Det är torsdag.

Jajjamän! Jag har semester.

 

Kanske tycker någon det är tidigt. Alltså inte att det är torsdag – den kommer ju som regelbundet med en veckas intervall. Men att börja semestern redan den 4 januari.

 

Jag har blivit spådd.

Facebook har en massa hyss för sig. Analyserar vilken Game-of-thrones-, Mumin- eller Disneyfigur man är, vilken nationalitet man innerst inne odlar, vilket yrke man skall få, har eller skulle haft osv. Givetvis fanns då också en spådom för 2018. Klickar du på bilden blir den större och du det resultat jag fick.

 

Halva texten torde i alla fall bli sann om planerna håller. Det där om att du lämnar ditt gamla jobb. Det ämnar jag ju göra vid halvårsskiftet, strax efter det att jag blivit 65 år ung. Tjänsten som – detta har jag nämnt i tidigare blogginlägg – komminister i Älvsby församling skall då få sig en annan innehavare. Det är jobbet jag lämnar.

 

Här vill jag med kraft inskjuta att jag egentligen ogillar att säga att jag jobbar som präst. Så beskriver jag mig aldrig om jag själv får bestämma orden. Präst är inget jobb man har! Det är något man ÄR. 7x24x365,25 timmar varje år. Det jag jobbar som är möjligen just den tjänst jag som präst just nu har – kom-minister vilket betyder med-tjänare (till Pastor, det vill säga kyrkoherden) i sagda Älvsby församling.

 

För ungefär fem år sedan slog jag in på den vägen – komministervägen alltså. Jag lämnade då uppdraget – OK: jobbet – som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Tanken var att det skulle vara temporärt som en time-out under 2013 men av flera anledningar kom det att bli permanent. Och till sommaren släpper permanentningen.

 

Vi var fyra präster i församlingen när jag började i februari 2013. Sedan har det varierat. Efter ett par år blev en av komministrarna sjuk. Då blev vi tre. Den den förre kyrkoherden lämnade en tid efteråt sin tjänst efter mer är 20 år i befattningen. Då var vi två komministrar kvar. Den ena av oss vikarierade då i den herdebefattning hon sökt och också fick. Det innebar att en komminister blev kvar – lilla jag. Samt inhyrningar av tillfälligt slag för en del gudstjänster och kyrkliga handlingar, semestervikariat etc.

 

Det jag nu säger kan låta provokativt men är ändå sant: När en komminister i en församling blir kyrkoherde i samma församling lämnar han eller hon församlingen.

Här menar jag i betydelsen av operativt fältarbete med konfirmander, en hel del gudstjänster och kyrkliga handlingar. Så är systemet. Det jag säger är inte på något vis kritik av person.

Som kyrkan nu fungerar består uppdraget som kyrkoherde av stabsarbete med så många trista sammanträden och tråkiga budget- och personalfrågor att det kanske bara är en tredjedel av tiden som kan användas till arbete i terrängen.

 

Uppgifterna blir inte färre bara för att det finns färre i tjänst.

Naturligtvis kan man ta bort en del saker – hembesök, träffpunkter av olika slag. Kanske kan man stuva om dop och vigslar lite och låta musikern ensam ha andakt på äldreboenden men det dör i alla fall ungefär 100 Älvsbybor om året och det skall firas gudstjänster i två kyrkor och konfirmander skall ges möjlighet att möta Tro på Kristus. Vid vakanser blir det alltså mer att göra för dem som är kvar.

Kring detta klagar jag inte alls när det händer! Det hinner man inte och skulle bara ta energi från det viktiga som finns att göra. Dessutom har jag varit med om det förr. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga in. Det gjorde vi, jag och andra medarbetare.

 

Det mariga är att sedan man fyllt 50 har man 32 semesterdagar varje år. Med tre av de som förr kallades prostdagar kunde det bli sju veckor väck. Men så går det inte när det är vakanser i befattningslistan och om sommarledigheter skall fungera något så när rättvist. Det skall ju alltid finnas (minst) en i tjänst och därför får man nöja sig med fyra, max fem veckor på sommaren. Det är i sig ganska OK men innebär faktiskt att man inte får ut sin berättigade ledighet.

 

Gjorde inte Kyrkorådet något när det var vakant?

Typ rekryterade på de vakanta komministraturerna.?

Har inte de ansvar både för verksamheten och personalens villkor?

 

Det är pinsamt att svara som jag nu gör:

De verkade inte speciellt oroliga. De var ju upptagna med en annan personalfråga. Och sedan en annan fråga till. Och budgetar. Och kan man inte ha flera bollar i luften studsar några mellan stolarna.

 

Men det lindrade sig i alla fall. Sommaren 2016 kom en komminister till. Och i somras ytterligare en halv präst.

 

Effekten har hur som helst blivit att det finns en massa sparade semesterdagar. Man får ha max 40 sådana. Har man fler regleras det till 40 vid årsskiften och man får det överskjutande i slantar och lusidorer. Så blir det på januarilönen.

 

Men 40 dagar har jag kvar sedan tidigare år. Plus 16 dagar 2018 då jag ju planerar vara i tjänst första halvåret. Det är alltsammans något jag är berättigad till. Det är tid arbetsgivaren är skyldig mig.

Det börjar jag nu ta ut. Två dagar denna vecka. Eller om man vill: 6 dagar i januari, lika många i februari, 8 i mars, 12 i april, 4 i maj och 20 i juni. Så är planen. Dessutom har jag som alla andra i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar varje vecka. Det är 52 dagar. Dags för matte: 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. Dra 108 från 181.

 

Hur skall jag vara optimalt nyttig 73 dagar under 26 veckor?

Vi har gjort en planering, herden och jag. Den justerades något till innehåll, inte omfattning, på grund en lycklig tilldragelse. Den unge komministern med familj reser till Sydafrika för att adoptera en pojke till. Det betyder föräldraledighet under en stor del, kanske det mesta av våren.

 

Den andra bildens färgglada system är en översiktskalender över mitt (planerade) första halvår 2018. Orange färg är vanliga arbetsuppgiftsfria dagar, gult är semester och blått i tjänst. Ljusare blå ton betyder lägerdygn.

 

Och idag var det en semestertorsdag – den första.


avskaffa monarkin?

 

GOD JUL

 

Pia och Stig

 

önskar

Carl Gustaf och Silvia,

barnen med familjer

 

Ungefär så stod det på ett av paketen som för en dryg vecka sedan låg under granen.

Vad sa du? Vilka då? Va! Viss förvirring uppstod när texten på etiketten lästes.

 

Helt äkta var det väl inte. Jag hade skrivit texten på paketet själv. Jag/vi hade dessutom själva handlat på Clio, den bokklubb jag är med i och som främst förmedlar böcker om historia. Två julklappsböcker till oss/mig blev det denna sista jul. För ett drygt år sedan blev det nästan tio som fördelades ut bland de närmaste släktingarna och oss själva.

 

I paketet fanns boken Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin, en biografi skriven av journalisten Roger Älmeberg.* När jag såg den i katalogen väcktes mitt intresse. Inte för att jag är en principiell anhängare av eller ens förtjust i monarkin. Tvärtom! Att folk sängvägen når sin position i samhället är inte snyggt vare sig det handlar om eget eller föräldrars sexliv. Ganska otidsenligt och odemokratiskt.

 

Men samtidigt är det ett faktum att det under historiens gång haft betydelse att det varit så. Därför är det intressant. Den svenska varianten av Bernadottarnas sexuellt överförda livsroller är dessutom en mild och ganska oförarglig variant som, hur odemokratisk den än är, inte är värd att samla krafter för att avskaffa.

 

Dessutom: Gustav VI Adolf är ju ”den riktiga kungen”!

Han prydde frimärken och mynt under hela min uppväxttid. Hans ordspråk Plikten framför allt var då och är fortfarande bra. Han var och blev – om jag räknat rätt – nästan årsbarn med min farmor vilket på något sätt gör att när jag läser om honom läser jag en del om min egen historia – ett bistert faktum som avslöjar att jag numera är ganska många år ung.

 

Gustav V – den nuvarande kungens farfarsfar – var i början av förra århundradet behäftad med en hel del autokratiska tyskpräglade kaiserideal. Sonen – sedermera Gustav VI Adolf – var mer fallen åt det engelska hållet med dess konstitutionella parlamentariska monarki. Naturligtvis vet jag sedan gammalt att ätten Bernadotte för 100 år sedan inte rönte samma öde som de med varandra ingifta (och i olika grad inavlade) släkterna Hohenzollern, Habsburg och Romanov. Den dåvarande kronprinsens roll i den process som ledde till den engelska formen för monarki och inte den störtansvärda kontinentala var jag dock inte bekant med – innan jag läste de nästan 400 sidor som har följande baksidestext:

 

Gustaf VI Adolf bidrog personligen till att rädda monarkin i Sverige när han 1918 1919, tillsammans med bland andra Hjalmar Branting, som kronprins pressade Gustaf V och högern att gå med på en demokratisk rösträttsreform. Hans personlig popularitet gjorde senare att republikfrågan avfärdades från vår nuvarande författning.

Barndomen och relationen till föräldrarna, särskilt till drottning Victoria, var svår. Första hustrun, kronprinsessan Margareta, påverkade honom att bli öppnare och socialt engagerad, men äktenskapet slutade i tragedi – en av flera i hans liv, som när äldste sonen omkom i en flygolycka 1947.

Hans andra hustru, drottning Louise, blev ett stort stöd för honom samtidigt som relationen till hans barn försvårades.

Tage Erlander gillade inte kungen från början, men statsministern svängde helt och de fick ett gott samarbete.

Hans insatser för vårt konst- och kulturliv och humanism var betydande och blev en del av vårt kulturarv. Även denna sida av ”gamle kungen” framhävs i boken där även hans dotterdotter, drottning Margrethe II av Danmark, berättar om sin relation till sin morfar och del av glädjeämnena och problemen inom familjen.

 


*  ISBN 978-91-1-307358-3


ostilla vecka

Först av allt:

 

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!

 

Så till allvaret...

 

Det har varit bråda fyllda dagar som skapat total bloggtystnad från min sida. Inget allvarligt har dock hänt annat än att du, noble Bloggläsius, inte har högsta prioritet på min lista över vad tid skall och kan användas till. Annat går före – typ! Kanske ett beskt faktum – men ändå sant.

 

 

Lilla Lisa till exempel.

Och hennes kusiner!

Och deras föräldrar med syskon.

Och helgerna.

 

  • Fredag före Jul kom Järvsö-tösen Lisa till mormor och morfar alias Primärhustrun och mig. Barnbarn i huset och full Jul-rusch slår ut bloggande också när jag som präst är arbetsuppgiftsbefriad hela huvva helgen. I förra bloggtexten rapporterade jag om vad som sedan hände och vilka som var i farten fram till och med att Juldagsmorgon glimmat. Repetera det här är alltså inte nödvändigt.
  • Annandagen kom Lisas kusiner Tyra och Adrian med föräldrar för att stanna ett par dagar. Äldsta dottern med make anslöt också om så bara för dagen och det blev fullt vid matbordet! Allt porslin, också tallrikarna i botten av traven, kom att bli diskat. De två av våra fyra barn som har barn blev kvar sedan de andra gett sig av på kvällen. Vi var i alla fall 6 vuxna och 3 små i huset.
  • Onsdagskvällen krympte skaran något då Luleå-folket drog hem.
  • Torsdagen var min arbetsuppgiftsbefriade tid slut. Lilla Lisas morfar gick således hemifrån några timmar samtidigt som hon med föräldrar for till sin faster i Unbyn och sedan till kusinerna i Luleå som fick vara barnvakter medans hennes föräldrar var på bio. Effekten blev att mormor och morfar fann sig själva sittande ensamma vid matbordet en hel måltid, något som inte hänt på en vecka.
  • Fredag hade också arbetsuppgiftsinnehåll. Men bara tidvis. De så kallade begravnings-jourer som lagts på mig torsdag-fredag föll ur då inga avlidna fanns att begrava. Alltså fanns det mer tid att leka med henne som skulle resa söderut dagen därpå. Och filma! Knappt en minuts krypande spänning finns om man klickar här. Den suddiga bilden är ur filmen.
  • Lördag efter frukost for Lisa med föräldrar samtidigt som jag gick för att provgå med ett blivande brudpar. Väl hemma igen bar det av till Luleå för att hämta Tyra och Adrian som valt att fira nyår hos farmor och farfar i Älvsbyn stället för att följa med sina föräldrar på nåt rajtantajtan de var bjudna på.
  • Söndagen efter Jul med dess tema Guds barn var också Nyårsafton 2017. Högmässan fick därför sin prägel också av Nyårshelgens texter under rubriken I Jesu namn. Särskilt viktigt då vi inte sedan några år har gudstjänst på Nyårsdagen. Nyårsnatten som vanligt med snöskottning, vaka, tomtebloss och fyrverkeri. Den minste höll ut ända till slutet plus 10 minuter. Storasystern slocknade i soffan under Skansens Ring klocka, ring.
  • Spark i backe och tur med spark till gammelfarmors och gammelfarfars grav blev det på Nyårsdagen innan mat och eftermiddagshemskjutsningstur till Luleå.

 

Väl hemma igår kväll konstaterade vi att vi nu för första gången på mer än en vecka är ensamma i kåken. Den stora tröttheten infann sig likt ett slag i huvudet med en skiftnyckel.

Men missförstå mig nu rätt! Jag, liksom madammen i mitt liv alias Primärhustrun, älskar barnen och barnbarnen över allt förstånd. Dagarna har varit jättefina! Det har varit jättekul! Fullt snurr och fullt surr hela tiden. Stor källa till glädje, stolthet och tacksamhet.

 

Men vi är också tacksamma och glada denna Annandag Nyår då vi båda är arbetsuppgiftsfria och hinner leka lite med våra julklappar – läsa i någon bok – utan att ha låst in sig på toaletten. Och till och med kunna ta sig tid till att blogga.


julig pauskänsla

Julen är en intecknad tid. Fulltecknad.

Notera nu, noble Bloggläsius, att detta inte är ett klagomål.

Tvärtom! Det är i en hög grad av belåtenhet jag skriver.

Juldagseftermiddag är vad det är: En dagen efter.

En dagen efter dopparedagen även om det inte doppades igår. Det skall göras idag. Och då menar jag i grytan, inte kaffe med dopp.

 

För sisådär 25 år sedan tog sig familjen ett förlängt septemberveckoslut, prefabricerade några middagar, hyrde oss logi i Sjöstugan och drog till fjälls, till Jäkkvik. Avsikten var att lugn-och-roa oss i den grad en fyrabarnsfamilj kan göra så.

 

Efter en god måltid då vi bara satt och pratade – barnen hade lämnat bordet för att spela finns-i-sjön – uttalade Primärhustrun den drömmande tanken att för att minska stöket kanske ta med lite mat, ett par paket var och hysa in oss på stället den kommande julen.

 

Kortspelet avstannade i rummet invid. Äldsta dottern proklamerade sin åsikt i ungefär följande ordalag:

  • Så kan man inte göra!
  • Julen ska vara som vanligt!
  • När vi går och lägger oss kvällen före ska allt se ut som åskan slagit ner.
  • På morgonen när vi vaknar är garnen vara inne och allt pyntat!
  • Vi får en morgonjulklapp och äter gröt!
  • Sen till kyrkan och dit kommer också farmor och farfar!*
  • Efter det hem för att fika och leka med klappen.
  • Klockan tre ser vi barn och farmor och farfar Kalle Anka!**
  • Du och pappa stökar i köket!
  • När Kalle är slut äter vi!
  • Klockan sex kommer tomten!
  • Sådetså!

Vi firade jul som vanligt!

 

Exakt likadant är det inte nuförtiden – men snarlikt. Gårdagen fick följande förlopp:

  • När vi gick och la oss förnatten innan var allt klart – granen sedan ett par dagar inne,maten lagad, allt pyntat och paketen inslagna.
  • Lilla Lisa, 6 månader, fick en morgonjulklapp och vi andra åt vår gröt.***
  • Promenad till kyrkan för Samling kring krubban.****
  • Sedan hem för fika och packa bilar.
  • Avresa ca ½2 – förbi på mamma och pappas grav.
  • Framme i Luleå hos Tyra och Adrian i tid för Kalle Anka.
  • Sonen och sonhustrun stökade i köket.
  • Ett tag efter att Kalle slutat tittade en tomte förbi.
  • Mat!
  • Efter måltidsbortplock ivrig paketdistribution med en kaffepaus.
  • Ungefär ½22 var det (äntligen) tomt under granen.
  • Många i olika åldrar var varierat trötta. Runt 23 for nog de sista – vi strax innan.
  • Promenerade i minus 25 till Julnattsmässa 23.30 – celebrerad av annan kollega.
  • Åter i bostaden runt 01.00.  Lisa, hennes mamma och pappa, morbror och mormor hade stupat i säng.
  • Ensam vaken. Såg lite på TV. Intog kudden. Nattvila till 9.

Så var min Jul – såhär långt. Ganska intecknad. Men idag är det en mellandag fast vi inte ännu är i mellandagarna. I morgon kommer hela julaftonsgänget förutom kusinernas mammas morfar och mormor hit. Då går det igång igen.

 

Och som sagt: Det är kul!

Och källa till enorm tacksamhet och lycka.

Att alla tycker om varandra, håller ihop, hjälps åt, är friska.

Det kanske inte är så fridfullt. Men fredfullt.

Det är viktigare och i linje med Guds avsikt med att bli människa.

 


*  Klockan 11.

**  Farmor som var i det närmaste blind ”såg” också på Kalle med barnbarnen. Uppskattade extra julrepliken ”Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!”

***  Alla andra är Lisas mamma, pappa, morbror, mormor och morfar. Deras gröt syns på bilden. Lisa själv hade innan ätit sin specialgröt.

****  Jag är uppgiftsfri denna Julhelg. Kyrkoherden ledde gudstjänsten.

*****  Sett ur lilla Lisas synvinkel var de närvarande de två kusiner vi var hemma hos och deras föräldrar som ju dessutom är hennes morbror och moster. Nämnda mosters morfar och mormor var på plats liksom Lisas egna föräldrar, en annan moster och morbror och ytterligare en morbror samt mormor och morfar. Mycket folk att hålla reda på. Ännu fler hade det varit om kusinernas morbror och mormor och morfar inte rest till Thailand i år.


uppnedtrappningar

 

Nu drar det sig mot jul.

Upptrappade förberedelser.

Fastigheten fejas och pyntas.

Paket skall förpappras och besnöras.

Spjälsäng skall monteras.

Grinden skall på plats.

Så Lisa inte nedtrappas.

 

Ni måste sätta dit grinden!

Lilla Lisas hulda moder, den yngre av våra döttrar, meddelade igår att halvåringen nu så smått börjat hasa sig framåt. Hon ligger inte längre självklart kvar och sprattlar på den plats där hon placeras. Hon har börjat färdas.

 

Och på färd är hon. Kommer med far och mor till morfar och mormor. Alltså till oss. Den yngre av hennes morbröder kommer också idag. Antalet personer i fastigheten trappas alltså upp.

 

På söndag sker stora upptrappningen. Men inte här. I Luleå.

Som det brukligt blivit sedan barnbarn kom in i bilden julas det hemma hos Tyra 7½år och Adrian 5½. Hela klanen. Men inte Tyras och Adrians morfar, mormor och morbror som rest till Thailand. Men hela Tyras och Adrians passas ”gamla” familj i utvidga skick där nu också lillkusinen Lisa ingår – samt Tyra och Adrians mammas mormor och morfar.

 

Juldagen blir väl lite lugnare – peppar, peppar. Annandagen skall det visst bli middag med hela vår klan här i kåken. Räknar jag rätt blir vi då 12 i maten fast lilla Lisa nog har sitt eget krubb. Luleåfamiljen kanske blir vara kvar en och annan dag. Hur som helst en rejäl upptrappning.

 

Arbetsuppgiftsmässigt – präster brukar ju vara i gång under julen – är det tvärtom: Nedtrappat!

 

Till att börja med är det i år en så kallat mager jul. Julafton en söndag med gudstjänst i Älvsby kyrka 11.00 och Mässa 23.30. juldagen är det Otta 07.00 och Annandagen Temagudstjänst om Martyrerna 11.00. Nyårsafton Högmässa 11.00 liksom på Temamässa på Trettondagens – en lördag och Gudstjänst sedan på söndagen. Detta låter som en hel del men är alltså en mager jämfört med om Julafton varit en tisdag eller onsdag.

 

I det som ändå är är jag uppgiftsfri från och med idag och till torsdag i mellandagarna. Kollegorna ansvarar för Juldagarna. Nyår och Trettonhelgerna är jag tillbaka i farten då de är mer uppgiftslösa.

 

Med denna notering vill jag önska alla en

 

God och Välsignad Jul

 

Bilden? Julkortet från lilla Lisa.


lutherpastiller

Detta aviserade jag i förrförra inlägget med rubriken andra piller. Jag har tagit några denna höst. Jag menar lutherpastiller, ett speciellt slags TAS – Teologiska Anabola Steroider.

 

Vid ett par tillfällen har vi i höst firat en smärre gudstjänst med rubriken Luther denna helg. Tanken bakom var ungefär: Vad sa Luther, eller skulle Luther sagt, denna helg i kyrkoåret, kring någon av just denna helgs föreslagna texter? Och säger oss? I transponerat skick i och till vår tid. Nu. Inte då.

 

Jag tyckte idén (som jag själv kommit på) var intressant och för att lösa det självpåtagna uppdraget konsulterade jag Luthers Kyrkopostilla volym två och ett. Den ena helgen var vad vi kallar Söndagen före Dom-söndagen i slutet av förra kyrkoåret. Den andra var Andra söndagen i Advent, alltså i början av detta år.

 

Jag valde Kyrkopostillan fast jag också äger hans Huspostilla. Den fick vara med sina kruseord. Dessutom är den 1800-tals.volymen nedupppackad sedan några år. Nedpackad i en låda, uppackad på kallvindan.

 

Han är långrandig, han Luther.

Predikningarna är långa som halva förra vintern. Och då menar jag norrbottnisk vinter, inte nåt syd- och mellansvenskt tjafs. Mellan 15 och 20 sidor.

 

Läsa en sådan i sin helhet?

Aldrig i livet! Inte många kom till gudstjänsterna men alla hade gått i förtid om jag gjort så. Bra är det därför att den gode reformatorn liksom skiktar sin förkunnelse. Inte sammanhängande i för det första, för det andra och för det tredje. Så strukturerad är han inte. Men i ordens viller-valla har han som olika avsnitt – typ:

  1. en del om texten i sig med en tillämpning för fattiga anfäktade själar,
  2. ett avsnitt bitvis grov och underhållande vild polemik mot påven och/eller svärmarna,
  3. undervisning om lag och evangelium – oberoende av bibelavsnittet,
  4. en utredning om den rättfärdiggörande tron – också oberoende av bibelavsnittet.

Det var mest den första punkten jag tog fasta på och försökte göra om den för idag. Vid det ena tillfället refererade jag också lite av polemiken med ett kort försök att hitta motsvarigheter idag till dem Luther kritiserade då – ganska svårt i komprimerat skick.

 

De två helgerna det handlade om påminner om varandra. Andra söndagen i Advent återvänder ju tematiskt en hel del till vad som präglar slutet av ett kyrkoår – allvaret i den dubbla utgången och den trygghet vi har i att rättfärdigheten skall upprättas av Honom som gav sitt liv för oss.

 

I detta är Luther tydlig och – faktiskt – mer själavårdande än jag trodde. Det var bra predikningar åtminstone för mig. Och i sitt till idag överförda skick ganska skarpa. Gud är bister, krävande och dömer orättfärdigheten. Sant. Samtidigt ger Gud oss, alldeles utan vår förtjänst och trots våra brott, den fullkomlighet och gemenskap som Gud själv i Kristus skapat förutsättningen för. Och som vi får tro.

 

Så – han är nog läsvärd, han Luther.

Inte för att repetera utan för att reflektera över.

Och reformeras av.

Rentav dopas av.

 

PS: Halva denna text mobiltelefonskrev jag i det vinterskogens mörker jag nämnde i förra inlägget. DS.


fast i skogen

Mörkret faller och jag tar mig inte hem med det egenhändigt huggna tall- och granriset.  Vägen är blockerad i vad de tror ungefär en timme. Fordon måste bärgas – dock inte mitt.

 

På andra sidan älven sett från byn finns ett litet stycke upp längs Jokkmokksvägen en sandsilo. Fiffig anordning. Uppe på en brant bergknalle finns ett stort hål där man tippar ner sand. Nedanför branten finns en port där man hämtar sand (som tinat inne i berget).

 

Uppe vid nedtippningshålet går det utmärkt att parkera bilen, något vi regelbundet gör i blåbärs- och lingontider. Det är inte bärsäsong nu men jag vet ju att i området finns juleris att skörda. Jag begav mig dit. Och pulsade. Ungefär en halvmeter snö.

 

Väl klar och med buskaget i kofferten började jag min nedfart, kanske 300 meter.

Får ett möte! Av en lastbil. På väg upp med sand. Med släp.

 

Att det inte skulle gå att mötas fattade jag. Att det är lättare att backa en liten Volvo än en långtradare fattade jag också. Jag backade således upp för att vänta in ekipaget. Som inte kom.

Jag gick ner för att se om fordonet var kvar. Och det var det. Med släpet nedsladdat i diket, blockerandes hela vägbredden.

 

Lastbilskusken var bekant. Tillhörde en av döttrarnas ungdomsgäng. När han såg mig hade bromsat vilket fått släpet att kränga. Bägge hade vi gjort rätt – han bromsat och jag backat. Tacken för det är att vi alla sitter fast.

 

Det kommer att ta minst en timme sa han. Vi väntar på en traktor.

Jag gick upp till bilen med dess kofferterade rishög för att vänta där och fördriva tiden med att tum-skriva detta blogginlägg. Kanske ett till. Vem vet. Det kan ju dröja innan tradarens ljus likt ett Luciatåg kommer genom mörkret och proppen har släppt.

 

PS: Hemma och i publicerande stund kan jag meddela att det tog 45 minuter innan jag kunde köra hem. DS.


Om

Min profilbild

RSS 2.0