P minus 68

Tiden medger inte att jag bloggar annat än P minus.

Rättare sagt: Brist på tid medger inte...

Det finns ju annat också. Arbetsuppgifter till exempel.

Till och med Bibelstudier stjäl tid.

 

Det blev full dag idag. Förberedelser, administration, ekumeniskt möte, samtal. Detta innan Bibelstudiet. Tisdagskvällar udda veckor 18.30 samlas några för sådant. Ikväll  var vi 20 stycken. Eller 21. Som pratade utifrån kapitlen 7-8 i Lukas volym 2, Apostlagärningarna. Om omvändelse och dop och en massa annat. Samt läste lejonparten av kapitel 9 innan vi gick hem.

 

När jag börjar skriva detta är det fortfarande tisdag men bara i 40 minuter till. Trots den sena timmen vill jag hålla fast i detta mitt självpåtagna beting P minus någonting. Ikväll är siffran 68 och några ord om kapitel 17 i Lukas berättelse om Jesus.*

 

Lukas fortsätter att rada upp ord av och händelser kring Jesus. Här till synes utan konkret röd tråd. Allra först ger han tre korta snuttar i följd riktade till lärjungarna – naturligtvis de första lärjungarna som minns vad Jesus sa men för Lukas också hans samtids Jesus-följare. Man kan hitta de tre snuttarna också i Matteus berättelse. Och två av dem finns även hos Markus. Det är ungefär samma korta Jesus-repliker men är insatta i andra ordningar och sammanhang än hos Lukas. Snuttarna som Lukas bearbetat har han hittat just i Markus berättelse och i Q.

En fjärde sak hakas på – fortfarande med lärjungarna som åhörare. Liknelsen om tjänaren som passar upp är unik för Lukas, så kallat särstoff.

 

Det blir mer sådant. Med en ny geografisk lokalisering omnämns en händelse vars poäng blir det som är vanligt hos Lukas: en utanförståendes tro.

 

Fariséerna dyker upp igen med en fråga. Den besvaras och leder över till mer tal till lärjungarna om världens sista tid. Har kan man också – om man vill – göra en så kallad synoptisk jämförelse för att se hur de olika berättarna behandlar samma och liknande material. Markus och sedan Matteus har var sitt sammanhängande avsnitt med en hel del om just den sista tiden. Lukas strör ut delarna i sin Reseberättelse.

 

Till sist: Guds rike är inom er, säger Jesus. Vad betyder det?

Inom er – som någon sorts inre kvalitet och gudagnista?

I er mitt – det vill säga mitt ibland er?

Grekiskan kan översättas på bägge sätten. Jag föredrar det senare. Det ger slutsatsen: Guds rike är Jesus (som ju stod i mitten av gruppen när orden uttalades).

 


*  Det blir troligen på samma sätt i morgon som också är en fulltecknad dag med kollegium, förberedelser, konfirmander, Veckomässa och en studiegrupp till på kvällen tillsammans med dem som skall resa till Samos om några veckor. P minus 67 kan bli försenat.


P minus 69

Varning!

Klurighetsfråga kommer!

 

För att klara den, ens fundera över den, behöver du, noble Bloggläsius, ha tillgång till kapitel 16 i Lukas berättelse om Jesus. Annars går det inte alls. Så läs det och läs det NU.

 

Nu kommer frågan?

Vem är Herren i vers 8?

Skriv svaret här – med tusch.

 

:............................................

 

Jag hoppas verkligen att du inte lät dig luras och sabbade din dator- eller telefonskärm. Men jag hoppas att du har ett svar med motivering. Eller två. Svar alltså.

 

När Lukas skriver samman sin berättelse har han tillgång till vad Bibelforskarna kallar Traditioner. Med det menas inte sedvänjor och vanor utan sådant som Traderas, förs vidare. Det som kapitel 16 börjar med är en sådan Tradition. Bibel 2000 har satt rubriken Liknelsen om den ohederlige förvaltaren.*

 

Med de sista raderna har jag om inte öppnat Pandoras ask så i alla fall gläntat lite på locket till den uppsjö av exe-get-iska metoder Bibelforskare använt och använder för att förstå texterna.

 

  • Traditionshistoria eller Traditionskritik är den del av tankemödan som söker urskilja de enskilda pusselbitarna i en större text. Ordledet -kritik skall här inte uppfattas som ifrågasättande eller avvisande utan som analys.
  • Textkritik – som är ett annat verktyg som egentligen används först – innebär således inte att man diskvalificerar en text utan är det detektivarbete som försöker fastställa en text. Vid ett senare tillfälle, troligen i P minus 62, skall jag berätta om just den saken.**
  • Formkritik var ett tag väldigt poppis bland exe-get-erna och dominerade nästan forskningen. Nu har den hittat sin mer rimliga plats. Den är ett viktigt verktyg för att se vad för sorts text det rör sig om – lagar, ordspråk, berättande text, poesi osv. Rubriker som Liknelsen om anger ett formkritiskt resultat – en liknelse och den genre en text har påverkar naturligtvis hur man ska förstå den.
  • Redaktionskritik blir verktyg man använder när man försöker se hur den har tänkt som redigerat samman olika komponenter och kanske bearbetat dem. Annorlunda ordval, platsen i sammanhanget, hopbindande och förklarande inskott är då i fokus.

 

I kapitel 16 i sin berättelse arbetar Lukas utifrån en tråd som antyddes i förra kapitlets liknelse/gåta om Pappan som längtar. Den yngre sonen och den egendom han utbad sig leder vidare till två liknelser/gåtor om rikedom och ekonomisk moral och mellan dem ett inskott med ett stridssamtal. Det är olika bitar Tradition av delvis olika Form som Redigerats samman av berättaren.

Hur vi ska förstå det hela hoppade jag över. Detta blogginlägg fick i stället bli en liten beskrivning av hur exe-get-er bräker.***

 

Vem är då Herren i vers 8? Vem ger förvaltaren beröm?

Bibel 2000 bröt den sammanhängande texten och låter versen börja ett nytt stycke – se bort från det! Är Herren i texten den rike mannen? Eller är det Jesus – som odiskutabelt är den som sedan drar slutsatsen som sägs till lärjungarna i vers 9? Det är ett mycket svårt redaktionskritiskt problem. Forskarna är inte överens.

 


*  Jag kräver inte att ens den mest regelbundne och ihärdige läsaren av min blogg på rak arm minns allt jag skrivit. Därför nämner jag att jag för drygt tre år sedan i inlägget är tiden inne? skrev om en provöversättning av Lukasevangeliet 9-19 och Galaterbrevet. I den boken börjar kapitel 16 med Liknelsen om den sluge förvaltaren. Påverkar det hur man uppfattar den ganska märkliga berättelsen?

**  Detta betyder inte att kommande P minus finns färdigskrivna eller ens i utkast. Jag skriver inte i förväg utan går in för att varje dag försöka som färskvara satta samman ett P minus med en siffra.

***  Med att göra så undvek jag dessutom det besvärliga i att tolka särskilt den första av liknelserna/gåtorna även om det kanske varit mindre ointressant. Här på bloggen går det alltid att i kommentarer ge förslag och synpunkter.


P minus 70

Att Jesus rörde sig bland människor som på olika sätt vara marginaliserade visas i alla de fyra berättelser om honom som finns i Nya testamentet. Lukas ger de i samhälle och synagoga icke etablerade extra mycket utrymme – inte minst i sitt Stora inskott, också kallat Lukas reseberättelse. I kapitel 15 med sina tre liknelser/gåtor går reseberättelsen in i en ny fas som sträcker sig fram till mitten av 19:e kapitlet – ända fram till Jerusalem.

 

Lukas stryker i början av kapitlet under att Jesus ”umgås fel” och att det blir spänningar kring den saken. Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärda förargade sig och sade: ”Den mannen umgås med syndare och äter med dem.”

Också runt Theofilos på 70-80-talet fanns säkert samma allmänmänskliga tendens att klassa några som kvalificerade och andra som diskvalificerade, också i relation till Gud. Till vilken kategori de första åhörarna ansågs eller ansågs sig höra kan vara en öppen sak att fundera kring.

 

Läs därför kapitel 15 i tanken att de som tar emot texten är personer med sitt på det andliga torra. Läs sedan om kapitlet med en utanförställds glasögon. Fortsätt sedan läsa min text.

 

Fariséer och Skriftlärda ansåg sig och ansågs vara safe. De tillhörde en väletablerad hygglig seriös religiös medelklass och det är till dem Lukas riktar Jesus liknelser/gåtor till. Han börjar med två – Lukas gillar dubbletter – med en man och en kvinna i fokus. Det är ett exempel på ett så kallat gender-pair som jag skrev om i P minus 77. På de två korta hänger han sedan en tredje utbyggd liknelse/gåta med oklart slut. Den är avsnittets klimax med slutet som punch-line.

 

I Bibel 2000 lyder rubrikerna för de olika avsnitten – alla från vad som kallas Lukanskt särstoff: Liknelsen om det förlorade fåret, Liknelsen om det förlorade myntet och Liknelsen om den förlorade sonen.

Den sortens mellanrubriker finns inte i den egentliga texten och, förutom att underlätta navigation i materialet, sin synvinkel på vad det handlar om. Jag funderar verkligen över om de egentligen är bra rubriker och om de leder tankarna åt det håll Lukas avser.

 

När man funderar över Liknelsen om det förlorade fåret är det nära till hands att man i huvudet blandar in Johannes berättelse om Jesus som Den gode herden. Det är naturligtvis inte i sig fel men det är inte säkert att Theofilos och dem runt omkring honom kunde göra det. Johannes skriver sitt senare och självständigt i förhållande till Lukas och de andra två. Därför kan det vara en poäng att när du, noble Bloggläsius, studerar Lukas låta det vara Lukas du ser på – enbart.

Vad blir då fokus? Det vilsegångna fåret eller den ivrigt letade herden?

Vad är då vad? Vem är fåret i gåtan? Och vem är herden?

Berättar Jesusorden hos Lukas om människans vilsegångenhet eller om Guds letande?

 

Ta kvinnobilden i Liknelsen om det förlorade myntet. Är det tanten eller slanten det gäller? Många gånger spekulerar man i förkunnelse och liknande om hur fåret känner sig övergivet och ynkligt men aldrig om hur pengen mår i sitt borttappade läge. Ändå är de två liknelserna/gåtorna varandras dubbletter där myntet står för människan och den desperat fejande kvinnan för Gud.

 

Analogt med det måste det bli Pappan som längtar som är poängen, själva undervisningsämnet i vad vi vanligen kallar Liknelsen om den förlorade sonen – som är en av de mest välkända av alla Jesus liknelser/gåtor och har dramatiserats vid ett otal konfirmationsredovisninger. En massa predikningar har hållits och hålls över hur den yngre av pojkarna – lymmeln i berättelsen – kände sig och hade det bland grisarna och hur han där gjorde sinnesändringoch att vi därför också skall göra så. Men Pappan som längtar och som springer längs landsvägen och senare också går ut för att tala den präktige till rätta – beskrivningen av Gud – hamnar lätt i andra hand.

 

För att flytta tankefokus från det som är på vift till vad Lukas egentligen avser visa med kapitel 15 föreslår jag att rubrikerna byts ut till Herden som söker, Kvinnan som letar och Pappan som längtar.

 

 

PS: På Facebook finns en sluten grupp som heter Prästkollegor med drygt 1700 medlemmar. Alla är tack och lov inte aktiva och skriver en massa. Ibland när jag läser där blir jag fundersam och det händer någon gång att jag kommenterar något.

 

I tanken att där finns säkert en massa folk som kan många andra språk än jag kan ställde jag dock frågan om hur delarna av Lukas kapitel 15 mellanrubriceras i Biblar på andra språk. De svar som kom tyder på att det är ”förlorat” över hela linjen. I den exe-get-iska kommentar till Lukas som jag skummar i samband med att jag skriver dessa blogginlägg fann jag dock till både glädje och tillfredsställelse att Joseph A. Fitzmyer resonerar som jag. DS.


P minus 71

Efter ett par pausande blogginlägg kring andra ting är jag nu tillbaka i vad som nästan i en månad kan uppfattas vara denna bloggs huvudspår – P minus och en siffra. Denna gång 71 med fortsatta noteringar kring ett kapitel ur Bibeln.

 

Det 14:e kapitlet i Lukas berättelse om Jesus blir det nu frågan om. En rubrik skulle kunna vara bordsskick. I vart fall verkar det som om tankar åt det hållet föresvävat Lukas när han byggt sin berättelse. Inte bordsskick i betydelsen hur man håller kniv och gaffel, snarare hur man i övrigt skall hantera sina bord.

Läs kapitlet!

 

En sabbat var han – Jesus – bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet.

Med den början korrigerar Lukas i någon mån den negativa bild av fariséer som man annars lätt får. Så blir också effekten av att han i förra kapitlet vers 31nämner hyggliga fariséer som kommer och varnade Jesus för Herodes Antipas ränker och planer. Nu är det dessutom en högt uppsatt farisé – typ riksdagsledamot – som är värd för Jesus och många andra.

 

En sjuk finns i rummet. Bordssamtalet kommer att röra sig om hur budet om vilodagen skall tillämpas. Inget tyder på att det är ett aggressivt samtal. Mannen botas av Jesus och ingen invänder.

 

Ödmjukhet är en dygd. Trängas om bästa platserna upplever alla som ett oskick. Så gjorde också Jesus när det hände. Lukas berättar det och det bli en uppmaning till sin tids – och andra tiders –kristna om ett gott ödmjukt bordsskick. Vilken kultur som dem som bjuder andra till bords skall leva efter kommer också med. I vers 12 vänder sig Jesus till sin värd – och till dem som hör Lukas berättelse läsas eller läser den själva.

 

Det goda bordssamtalet i andliga ting fortsätter. Jesus ger genom en liknelse/gåta de då närvarande och senare läsare något att fundera kring. Det avsnittet – verserna 15-24 – är ur Q, det innan är L, alltså Lukas eget. Jämför gärna Matteus parallell i hans kapitel 22:1-10 där det står i ett helt annat sammanhang. Fundera över varför de två Jesusberättarna hanterat liknelsen/gåtan så olika – och om de därför skall tolkas lite olika – typ.

 

Efter bordssamtalen återvänder Lukas till saker han betonat tidigare: detta med att vara beslutsam och ta saker på allvar. Följa Jesus är ingen lättsam sak man gör med armbågen. Man ska veta att det kan komma att kosta.

Naturligtvis menade inte Jesus att man skall hata sina föräldrar – enligt fjärde budet skall man ju hedra dem. Sin fru och barn skall man också älska. Men med – OK: överdriven! – kontrast behöver man prioritera.

 

I nästa kapitel pausar Lukas sin betoning på människors aktiva ställningstagande till Jesus och hur man som troende bör vara för att i stället berätta om Gud. Men det blir i morgon.


Israel 70 år

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. I vårt grannland Finland firas att det är 100 år sedan man fick sin självständighet. Det är helt naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat – särskilt om det ligger nära i tiden, sådär två-trehundra år. Det är absolut inget att vara upprörd över även om man kan tycka att en del inslag och attityder kan vara nog så chauvinistiska.

 

Jag kan lite sakna att vi i Sverige inte kan göra så. Vi har ju liksom alltid funnits – om de där beskrivningarna vi fått oss till livs i historieböckerna är sanna. Eller åtminstone halvsanna. Vi har som ingen startpunkt, ingen Independence Day. 1809 års Regeringsform, som jag tror är anledningen till vår nationaldag 6 juni, är ju ungefär lika spännande som att vara publik för att titta  på när någon försöker sluta röka.

 

Tillbaka till Finland.

Nationens födelse var en lång process och statens tillkomst skedde i blod.* Att se tillbaka på händelserna ur både segrarnas och förlorarnas perspektiv är en process som inte startar på en gång och är svår och smärtsam. Ändå behövs den för sanningens, försoningens och fredens skull. Boken jag berättade om i inlägget 100 år sedan är en del av det som nu gör bilden mer fullständig och sammansatt än förr – i Finland alltså.

 

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. Det är naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat. Det är naturligt att man är euforisk men det vore också naturligt om man lärt sig av historien så att också ”den andra sidans” situation får finnas med i tankarna. På gårdagens ledarplats i den israeliska tidningen Haaretz förs ett måttfullt resonemang jag valt att översätta till ett blogginlägg. På engelska kan det läsas här.**

 

 

Vi måste hantera Nakba

Israels självständighet kan inte firas fullständigt om vi ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber.

 

Israel markerade på onsdag sin 70:e Självständighetsdag med en blandning av officiella ceremonier och öppna evenemang. Israel har anledning att fira och glädjen var naturlig. Men festen blir ofullständig så länge staten ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber – och till och med attackerar dem för dessa känslor och försöker förbjuda dem att uttrycka dem offentligt.

 

Det är inte bara att den här helgen inte är deras. Inga judiska helger är inte deras. För dem står Självständighetsdagen för en nationell katastrof för det palestinska folket som de arabiska medborgarna i Israel är en oskiljaktig del av. Detta staten kan inte ignorera, även om det är extremt störande.

 

För statens arabiska medborgare, och naturligtvis för palestinierna som levt under israelisk ockupation i 51 år, var dagen för statens etablering den dag de förlorade sina byar, städer och länder, dagen då de förlorade sitt land och sin värdighet. Vem som än kan anses vara skyldig för detta, kan vi inte missa att förstå känslorna av förlust och sorg hos ett folk som förlorat sitt land.

 

Men situationen är mycket värre. Ett historiskt blick bakåt visar att palestiniernas Nakba, deras katastrof, inte slutade med att staten grundades. Det började bara då och i själva verket har det inte slutat intill denna dag. Israel har inte ändrat sin inställning till det palestinska folket sedan dess, inte heller sin behandling av dem. Policyn med förflyttning och utvisning fortsätter, inte bara i de områden som ockuperades 1967-och med att att bosättningarna blomstrar utan också med förstörelsen av en beduinby i Negev, Umm al-Hiran, och att man byger ett judiskt samhälle på dess ruiner .

 

Så länge som en palestinsk stat inte har etablerats är Nakba inte över och palestiniernas sorg – bland dem Israels arabiska medborgare – är inte över. Så länge som Israels ockupations- och omflyttningspolitik inte ändras måste staten åtminstone ta in och respektera känslorna hos dess nationella minoriteter.

 

"Jag kan inte dela din glädje", skrev chefen för Joint List, MK Ayman Odeh i Haaretz den 18 april. Han tillade: "Så länge du vägrar att erkänna det förflutna och agera för att reparera den nuvarande verkligheten, kan vi inte bygga en framtid för judar och araber i detta land.” Hans ord borde ljuda i Israel, särskilt på dess nationella helgdag, Självständighetsdagen.

 


*  Det är inte riktigt samma sak, stat och nation. I en nationalstat som Sverige sammanfaller det men det finns och har funnits stater som innefattat flera nationella identiteter. Europa var så. I Afrika är det på många håll så. I Finland växte en nationell identitet – eller två – fram innan staten bildades.

**  Via så kallade vänner på Facebook får jag ibland tips om olika ivrigt engagerade mycket högerinriktade pro-israeliska grupper och sidor, inte sällan av krist-sionistisk karaktär. I diskussioner och kommentarer på sådana klassas stundom Haaretz som en kommunistisk israel-förrädisk antisemitisk PK-publikation och dess innehåll avfärdas i sin helhet. Var en sak står eller vem som yttrat något är för mig inte det viktigaste. Om det är sant och tänkvärt är mer betydelsefullt – faktiskt.


biskopen kommer!

Åxå jag fattar att det blir enahanda med P minus, ett blogginlägg varje dag om ett kapitel ur Bibeln. Nog fattar jag att det inte attraherar läsare. Skriften på väggen är tydlig i bloggstatistikens form. Därför är det av nöden att flippa in också annat som kanske attraherar en vidare inte så Bibel-sugen läsekrets. Kanske.

 

Vad händer i övrigt?

Vad kan vara värt att berätta på en blogg?

 

Lisa for!

Det hände på tisdag denna vecka. Då for lilla Lisa med föräldrar hem till Järvsö efter att ha varit med hennes morfar – alltså jag – och mormor här och i Björkliden i 1½ vecka. Det blev tvärtyst.

Är jag bitter! Nää! Men lite butter över att det blev så tomt.

 

Våren kommer!

Fort går det. De väldiga mängder snö som samlats denna vinter töar nu undan i en farlig fart. Solen går upp tidigt och håller sig ovan horisonten långt ut efter kvällstimmarna. Plusgrader. Regn igår natt. Snön far illa. Fortsätter det på detta vis kommer denna sena vår vara ikapp alla andra vårar kanske redan till Valborg.

Naturligtvis söker jag hjälpa årstiden på traven. Hackar is och skottar ut snö på redan avsmälta områden. Allt för att det skall gå fortare.

Är jag bitter? Nää! Inte butter heller. Inte ett dugg.

 

Byråkratin växer!

Onsdag denna vecka fick vi information om nya regler för lagring av personuppgifter. Handlar visst om nya EU-regler som det bara gäller att följa. Besvärligt men i princip OK.

Värre är att Svenska kyrkan på så kallad ”central” nivå fattat beslut om vad som skall sparas, arkiveras och diarieföras. En massa saker. Vad jag fattat skall i princip till exempel alla planer och upplägg för konfirmand- och ungdomsverksamhet, all inbjudningar, skrivelser, brev och till och med skrivna predikomanus sparas. Och mycket annat.

Varför Kyrkostyrelsen bestämt detta har jag lite svårt att förstå. Tanken söker sig onekligen till andra jättearkiverande krafter i historien. GESTAPO, KGB och STASI var skurkorganisationer där byråkrater och högt uppsatta var så rädda om sina egna skinn att de för att i varje läge kunna freda sig var tvungna att i detalj hålla reda på allt och alla. Inte bara kyrkan drabbas av den andan. Samhället som sådant utvecklas i samma kontrollerande riktning. Administration – ad ministre eller nåt sånt är latin och betyder till tjänst – som skall vara till för verksamhet blir till kontors- eller kanslistyre över verksamheten – grekiska för det är byrå-kratia.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men butter.

 

Biskopen kommer!

På söndag. Det är värt att nämna. För några veckor sedan var han här i två dagar och – som det heter – visiterade Älvsby församling. Nu kommer han för att delge resultatet när alla som vill äter smörgåstårta efter Festhögmässan.

När han var här fördes många goda samtal och församlingens olika verksamheter blev presenterade. Det var positiva dagar som gav god eftersmak. Lite avslöjande var dock Veckomässan biskopen ledde på onsdagskvällen. Inte så att det var något fel eller så i den gudstjänsten, alltså vad som gavs, eller vad min ungdomskamrat biskop Hans gjorde. Inte alls. Guds Ord och förlåtelse samt Jesus kropp och blod var ju där. Som varje onsdag. Jesus alltså.

Han, alltså ”bara Jesus”, brukar på onsdagarna inte dra så mycket folk. Upp till ett dussin ungefär. Max. För några år sedan var vi ofta bara tre eller fyra så just den verksamheten är faktiskt den del av vad som sker i Älvsby församling som procentuellt sett expanderat mest de senaste åren. 200-300% när det ”bara” är Jesus.

Men när biskopen också var där kom de fram som tydligen inte tycker att ”bara Jesus” räcker. Kyrkoråd, kyrkofullmäktige, arbetslag och många andra kom för att frotterar vid detta speciella tillfälle. De kom, de som inte ens på söndagarna kommer när det ”bara” är Jesus. Under 40 år som präst borde jag lärt mig att många av dem som anses ha, och anser sig ska ha, inflytande i en församlings öden och äventyr är lika noga med att vara med vid vissa speciella evenemang som det är noga med att vara frånvarande i det reguljära församlingslivet. Visst har jag lärt mig att det är så – men jag har inte kunnat försona mig med det.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men rejält butter.


P minus 72

det är allvar – ta beslut

 

I kapitel 13 av sin berättelse om Jesus fortsätter Lukas att rada upp avsnitt som är av lite olika karaktär. På det sätt han radar upp sakerna blir det spännande för åhörarna. Läs kapitlet!

 

Det är inte under på mirakel på kraftgärning på under på ett mirakel till så att man tycker OK! Nu kan vi det här! Byt skiva!

Det är inte heller ett tal följt av en liknelse eller ett par till innan en utredning av något teoretiskt sammanhang följt av en liknelse krönt med några anvisningar – så att den som lyssnar tycker det blir segt och tappar uppmärksamheten.

Det är omväxling och dramatik Lukas valt som metod i sin långa Reseberättelse, så också kapitel 13. Listar man upp innehållet ser man omväxlingarna:

 

  • en på förekommen anledning direkt uppmaning till omvändelse (vers 1-5),
  • en liknelse/gåta med allvarlig hoppfull underton (6-9),
  • ett botande med tankar kring hur man skall förstå och tillämpa Guds bud (10-17),
  • ett par små liknelser (18-21),
  • på sin väg mot Jerusalem ytterligare uppmaning till omvändelse (22-30),
  • Jesus respons på en varning med besked att en profet inte får mista livet någon annanstans än i Jerusalem (31-33) och till sist
  • sorg över Jerusalem som inte ville omvända sig och tro (34-35).

 

Detta är en av Lukas metoder. En till metod – han har ju åhörarvänlighet i åtanke när han formar sin text – ser man i slutet av kapitlet. Där följer direkt på varandra tre avsnitt som har med ordet Jerusalem. Stadens namn fungerar som stickord – Bibelforskarna kallar det så. Den typen av förbindelse är ett vanligt sätt Bibelförfattare använder när de formar sina texter så att de skall bli lättare att komma ihåg.

 

Omvändelse – ta beslut – är viktigt i Lukas bägge skrifter.

Om Theofilos som Lukas skriver för har omvänt sig eller inte är faktiskt oklart. Han har fått information och Lukas avsikt – stod allra först i hans skrift – är att ge mer information och så stärka tillförlitligheten – kanske så att Theofilos ska förstå att det är allvar och för första gången ta sitt beslut. Eller för femtielfte gången.

 

Ett kuriosa: I en Bibel (och på www.bibeln.se) kan man i uppslagsdelar få information om bland annat hur man i biblisk tid räknade, vägde och mätte. I vers 21 talas om tre mått mjöl. Ta reda på det och fundera över den kvinnans bak. Och jag menar degen..


P minus 73

socialt tryck – och stå rak

 

Kanske skulle det kunna vara en rubrik för kapitel 12 i Lukas berättelse om Jesus. I alla fall väljer jag den efter att ha läst igenom kapitlet. Det jag NU uppmanar dig att göra NU.

 

Om Lukas tänkte socialt tryck – och stå rak eller inte när han i det avsnitt som blev kapitel 12 byggde kedjan av Jesus-ord har jag inte direkt försökt läsa mig in på – läsa många sidor exe-get-isk litteratur tar ju tid. Men jag kan tänka mig att de som hörde hans text läsas upp kom att uppfatta sakerna åt det hållet. Som jag tidigare berättat torde de i huvudsak varit kristna utan judiskt påbrå i en tid då klyftan växt mellan judar och icke-judar som trodde att Jesus var judarnas Messias och världens Frälsare å ena sidan och den judendom och den hedniska majoritet som inte trodde så. Kom här ihåg att Bibelns hedningar är beteckningen för alla icke-judar.

 

Vad hörde åhörarna? Då? Nu?

 

Alldeles nyss – i sista verserna av kapitel 11 – hade hotbilden mot Jesus (och dem runtom) ökat efter en verbal sammandrabbning med ett par kategorier motståndare – fariséer och laglärda. Just de grupperna eller riktningarna är vad som är kvar av judendomen efter det att Jerusalem erövrats av romarna år 70.

Under tiden hade människor samlats i tusental börjar kapitel 12. Trycket ökar. Är det sympatisörer eller motdemonstranter? Eller en massa nyfikna? Hjälpsökande? Gissningsvis en mix. Och åhörarnas situation kan mycket väl vara av samma art.

 

Då vänder Jesus sig inåt, till dem som tror på och följer honom – först står det i vers 1. Han varnar för motståndarna – fariséerna och de laglärda. Han inger mod till dem han kallar mina vänner och ger besked – var och en som känns vid mig...den som förnekar mig. Och han talar om förhör och myndigheter, om socialt tryck att stå rak i.

 

Naturligtvis förberedde Jesus sina lärjungar på sådant. Säkert flera gånger. I del 2 av sitt författarskap berättar sedan Lukas att sådant hände, till och med verkade vara normalt, men även här, i sin Jesus-berättelse, visar han andra, tredje och senare generationers kristna att den situation är naturlig. I slutet av kapitel 12 – verserna 51-52 – understryker han det på nytt. Och poängen blir: Stå raka!

 

Egendom, ekonomi och försörjning är andra sorters tryck. Stå fria och raka i de bekymren! Akta er för habegär, bekymra er inte. Sök i stället hans – er faders – rike. Var beredda. Tyd tiden.

 

När vi läser Bibeln läser vi ofta små eller lite större delar åtskilda från varandra. Vi läser dessutom sakta och ofta med tanken Vad betyder just detta? Det är inte fel att göra så men det kan bli lite snuttifierat. När Bibeltexterna läses i gudstjänsten blir det också avsnitt plockade ur sina sammanhang och satta i ett annat sammanhang – det kyrkliga året. Det är inte heller fel men får också en snuttifieringseffekt.* Därför är det en poäng att läsa ett större block på ett eller flera kapitel. Och läsa det snabbt utan detaljfunderingar. Gärna ett par gånger på raken – för att få helhetsintryck.

 

Till sist: I ett tidigare blogginlägg – inte P minus 76 – nämnde jag att barnbarnet Lisa skapat en liten försening när det gäller detta självpåtagna beting P minus någonting. I och med denna bloggpost är jag ikapp. Nu kommer tågen (förhoppningsvis) att gå i rätt tid.

 


* Här menar jag typ Svenska kyrkans gudstjänst med ett vedertaget system av Bibeltexter. I andra sammanhang där någon kanske ”valt ett ord som kommit till mig” och då läser en och annan Bibelvers blir lätt ännu mer fragmentiserat.


P minus 74

Kapitel 11 i Lukas berättelse om Jesus är en del av den långa samlingen ord, händelser och möten som kallas Lukas reseberättelse. De olika ”snuttarna” kan ibland ses hör ihop med varandra till en del men ofta är de likt olika pärlor som näst intill slumpmässigt trätts upp på en tråd.

Läs kapitel 11 NU innan du fortsätter att öda uppmärksamhet på vad jag skriver.

 

Då – något speciellt?

Herrens bön! Kan vara värd några ord!

 

I Markus berättelse om Jesus finns den inte. Inte heller hos den fjärde berättaren Johannes. Men Matteus och Lukas har dem – Herrens böner. Det pluralen var väl klurig. Särskilt i relation till de en-två-tre-två-en varianter på svenska som kan vara i svang i olika kristna sammanhang men som alla främst går tillbaka på Matteus version i 6:9-13 – raderna-bönepunkterna numrerade:

 

Så skall ni be:

  1. Vår fader, du som är i himlen.

  2. Låt ditt namn bli helgat.

  3. Låt ditt rike komma.

  4. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.

  5. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer.

  6. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.

  7. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.

 

Lukas har i 11:2-4 en annan variant som är kortare kortare.

 

När ni ber skall ni säga:

  1. Fader,

  2. låt ditt namn bli helgat.

  3. Låt ditt rike komma.

  4. .....
  5. Ge oss var dag vårt bröd för dagen som kommer.

  6. Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.

  7. Och utsätt oss inte för prövning.”

 

Först av allt: När vi använder Herrens bön använder vi översättningar, översättningar i flera steg.

När Jesus följeslagare fick bönen var den rimligen på arameiska, det språk de och Jesus talade till vardags. Möjligen var det, då det var en bön, en arameiska anstruken av hebreiska. Det språket hade man mestadels slutat använda till vardags men det var fortfarande böne- och gudstjänstspråk. Psaltarens psalmer och Bibeltexterna man läste var på det språket.*

 

Jesus följeslagare lärde sig bönen utantill – som med allt Jesus sa. Därför har inte Markus med den. Alla kan den och det är vad Jesus gjorde som är Markus fokus. Bland grekisktalande judar i och utanför Palestinaområdet översattes orden och lärdes in. Det kan ha skett på olika platser så det kan ha blivit lite olika – ord och satsbyggnad på ett språk har ju inte exakta motsvarigheter i ett annat. Det är två sådana översättningar (eller en men lite modifierad) som blir de grekiska texter – se rutan – som man sedan några gånger översatt till svenska.**

 

Vilken variant lärde Jesus ut?

Svar: Vi vet inte! Vi vet bara vad det står i texterna som är kopior av kopior av kopior av kopior och så vidare av ett par original sammansatta oberoende av varandra på 70-80-talet efter Kristus. Att Lukas i alla kopieringssteg stått i skuggan av Matteus märks av att den som skrivit av en text till en ny kopia ganska ofta lagt in det han tycker saknas på rad 1, 4 och 7. På samma sätt är det med bönens ”slutkläm” Ditt är riket... som är en lovprisning tämligen vanlig i judiskt och därmed kristet böneliv.

 

I kapitel 11 följer efter bönen uppmuntran till bön och sedan ”pärlor på tråden” av annat slag så att konfliktläget med Jesus motståndare skärps. Och fler människor samlas.

 


*  Avståndet eller förhållandet mellan de två språken har jag inte riktigt kläm på men jag har ett dunkelt minne att någon kunnigare än jag på en fråga svarade ”mer än mellan svenska-norska/danska men mindre än svenska-isländska.”

**  Den bön många kallar ”gamla” Fader vår (som en hel del falskeligen tror att ”alla kan”) stämmer inte med vare sig Matteus eller Lukas som man läser texten i Bibeln. Den stämmer inte ens med Bibelöversättningen från 1917 utan är stelnad liturgisk bön som går tillbaka på ännu äldre svenska översättningar – men fullt användbar för den som så önskar.

Den nyare Vår Fader – som med 30 år på nacken inte är så hemsk ny utom på platser där man envisats med att vara överdrivet traditionalistiskt reformrädd – stämmer inte heller med Bibeltexten. Av hänsyn till rytm och det svåröversatta bröd för dagen som kommer – ordagrant morgondagliga bröd – har den sin egen ekumeniska ordalydelse för svenskt gudstjänst- och böneliv.

I gemensam gudstjänst och undervisning är det Vår Fader som numera gäller. Vilken variant man använder för sig själv spelar ingen roll men både för gudstjänst och privat är Jesus introduktion av bönen viktig: När ni ber skall ni säga. Bönen skall alltså alltid vara med – i alla fall när man är ett ni.


P minus 75

När Lukas berättar om Jesus startar han ett stort nytt avsnitt i kapitel 9 vers 51: När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände han sina steg mot Jerusalem. Med det startas vad Bibelforskarna kallar Det stora inskottet eller Lukas Reseberättelse och det är först i kapitel 19 Jesus kommer fram till resans mål. Som om det sker under den vandringen berättar Lukas en massa av vad Jesus gjorde och sade och om människor och situationer han mötte. Det mesta av vad som sägs kan klassas som gult eller blått om man använder färgerna från ett par av bilderna i förra inlägget.

 

Att Jesus sänder ut sina 12 berättas också av Markus och Matteus. Att han i början av kapitel 10 sänder ut 70 eller 72 är dock Lukas ensam om. Det är alltså inte bara några kvinnor utan också många andra som är lärjungar så som Lukas presenterar det – åtminstone när färdenmot Jerusalem tar sin början.

 

De utsändas auktoritet är viktig i Lukas berättelse. Redan här, inte bara i hans senare skrift Apostlagärningarna. Ordet apostel och beteckning sända ut – άποστέλλω – är laddade,inte bara en budbärare i allmänhet. De utsändas auktoritet beskrivs i 10:16: Den som lyssnar till er, han lyssnar till mig, och den som avvisar er, han avvisar mig. Men den som avvisar mig, han avvisar honom som har sänt mig.” För Theofilos och andra som hörde de orden läsas måste det stått alldeles klart att Jesus så att säga passat sig själv vidare. Först till några man kände till – kringflyttande och brevskrivande apostlar. Sedan från dem – Apostlagärningarna berättar det – till de ledarskap dessa installerade i de första församlingarna inklusive den åhörarna tillhör.

 

Nutida läsare brukar ibland dra en rågång mellan till exempel ”vad Paulus sa” och ”vad Jesus sa”. De första läsarna skulle ha uppfattat det som en kvalificerad konstighet och inte räknat med en sådan uppdelning. Församlingen/Kyrkan med dess ledare är ett med Jesus, en fortsättning av Jesus. Det är tydligt i Nya testamentets brev och i Lukas andra skrift och visas redan här i Jesusberättelsen.

 

Innehållet i Det stora inskottet är episodiskt, alltså textavsnitt som inte direkt bygger på varandra. De redovisar olika sorters händelser, ord och liknelser/gåtor och möten med både motståndare och sympatisörer. Liknelsen om Den barmhärtige samariern och berättelsen om systrarna Marta och Maria är exempel i kapitel 10 – som du, noble Bloggläsius, nu själv skall läsa noga.


P minus 76

Kapitel 9 i Lukas berättelse om Jesus – vad kan helt kort skrivas om det?

Svar: Lukas tar ett återfall. Till Markus igen. Ett kort tag.

 

För några inlägg sedan – P minus 80 – klagade jag över att jag i den just då skrivande stunden led brist på Synops. Jag berättade då också vad en Synops är.

 

Nu har jag tillgång till grejerna. Jag lånade det schema kollegan är lycklig ägare till, vek ut det på golvet och fotograferade en bild som är omöjlig att se detaljer i – men ger en översikt. Klicka på bilderna blir de större.

 

Andra spalten från vänster märkt B är Markus berättelse händelse för händelse – rosa färg. A längst till vänster är motsvarande för Matteus med rosa för den Markustext han återanvänder i mycket lätt bearbetat skick, blått det han har gemensamt med Lukas (Q) och vitt hans alldeles egna material. Spalt C är då givetvis Lukas där rosa och blått betyder samma sak som hos de andra och gult betecknar hans eget stoff – som synes en hel del.

 

Den gröna rutan lagt in är dit jag i mitt bloggande nu ungefär hunnit – kapitel 8 och 9 med ett återfall till Markus efter ett avbrott fyllt med blått och gult kallat Det lilla inskottet. Den andra bilden är en närbild av området på schemat kring de två kapitlen.

 

I kapitel 9 – som det här inlägget egentligen handlar om – gör dock Lukas,som i kapitel 8, stora förändringar av vad han ser i sin Markusförlaga. Han stryker massor!

Tittar man i innehållsförteckningen i min boksynops syns det tydligt. Spalterna är i ordning Matteus-Markus-Lukas och man kan se att i kapitel 8 och 9 lämnar Lukas åt sitt öde mycket av det som Markus berättar i sina kapitel 4-9.* Ser man sedan i detalj på hur han återger det han väl tar med märker man att han bitvis gör rejäla förändringar i ordval och detaljrikedom.

 

Vad får det för effekt? Effekter?

 

Hos Lukas hinner Jesus inte alls göra och säga lika mycket som hos Markus (och Matteus) innan han beger sig mot Jerusalem.

Markus disposition av att Jesus gör tre rundor i Galileen bryts upp. 

Memoreringssystemet Markus använde med liknelsen om fyra sorters jordmån, motivet för den liknelsen, två bespisningsunder var för sig följda av att en blind och en döv botades – det släpper Lukas.

Uppenbarligen ser han inte Markus text som ett Guds ord att inte förändra en prick i.

 

Ett av bespisningsundren, det med 5000, har Lukas med – för övrigt det enda av Jesus under som berättas i alla Nya testamentets fyra Jesusberättelser. Men inte en massa resonemang efteråt. I stället går han i kapitel 9 snabbt till att Jesus både första (9:22) och andra gången (9:44) förutsäger sitt lidande och styr kosan mot Jerusalem – vilket bäddar för kapitel 10 och framåt.

 

Stämmer det jag skriver? Eller tar jag miste?

Det, noble Bloggläsius, kan du undersöka själv!

Bara genom att läsa Bibeltexterna noga.

 

Förresten: Det finns givetvis enkla synopser på nätet. Jag hittade snabbt en engelsk variant som inte återger själva texten men väl rent siffermässigt var saker står. Testa att titta här.

 

 


*  Matteus är betydligt mer Markustrogen i sina kapitel 12-18.


inte P minus 76

Att varje dag skriva några noteringar om ett avsnitt i Bibeln kan hamna i svacka. Igår gav jag i P minus 77 några tankar om Lukas kapitel 8 och med rubriken ovan skulle kapitel 9 vara på tapeten idag – eller ikväll.

 

Men saker har kommit emellan. Inte vilken sak som helst utan lilla Lisa, drygt 10 månader. Hon och hennes föräldrar – detta har jag berättat om på bloggen – har varit i Björkliden tillsammans med mig och Primärhustrun. Igår, söndag, kom vi till Älvsbyn.

 

Idag har morfar varit morfar och därmed inte nämnvärt exe-get-isk.

 

Lisa åker i morgon. Jag kommer den närmaste tiden att P-minus-arbeta mig ikapp.


P minus 77

Lukas berättelse om Jesus, kapitel 8.

Är det ens ett dugg intressant?

 

I min bokhylla finns en hel del. Bland annat en stor tjock vetenskaplig kommentar i två band till Lukas berättelse. Joseph A Fitzmyer heter författaren. På Wikipedia kan man läsa om honom och få en lista över all exe-get-isk litteratur som lämnat hans penna, skrivmaskin och ordbehandlingsprogram.

 

Samtidigt – snarare i anslutning till – mina korta noteringar om Lukas berättelse om Jesus har jag ögnat Fitzmyers första volym. Läst är för mycket sagt. Studerat vore rent ljug. Också ordet ögnat är en överdrift. Bläddrat och hoppat är mest sanningsenligt.

 

De första nästan 280 sidorna är en allmän introduktion till Lukas berättelse med en genomgång av Lukasforskningens läge runt 1989 följt av ett avsnitt om Lukas, när hans berättelse skall dateras, vilka läsarna kan tänkas vara. Hur berättelsen är sammansatt, vilka källor Lukas kan ha haft och hans eventuella beroende av andra tas upp tillsammans med en massa noteringar om hans språk och stil. Ytterligare annat kommer med innan Introduktionen kröns med en skiss över Lukas teologi – en skiss på ca 140 sidor och alltså en bok i sig.

Från sidan 287 kommer sedan Fitzmeyers översättning och kommentarer. På sidan 695 har han hunnit fram till kapitel 8 som behandlas i ungefär 50 engelska sidor – att bläddra och hoppa i.

 

Notisen om de namngivna kvinnorna i 8:1-3 skall nog snarast ses som en avslutning på Jesus tal. Lukas har gjort på liknande sätt tidigare när han en bit in i kapitel 6 lät en räcka händelser avrundas med att de tolv namngivna apostlarna räknades upp innan ett nytt sammanhang inleddes. Namnuppräkningarna verkar vara skarvar i framställningen – typ. Att då kvinnor, kanske rentav kvinnliga apostlar, räknas upp är speciellt för Lukas – och givetvis intressant. 

 

När jag för drygt 10 år sedan ”påbyggnadsläste” upp min Teologie kandidatexamen till dito Magister fann jag anledning att i min uppsats till avsnittet om Lukas särstoff: Jerusalems kvinnor – 23:27-32 göra en utvikning som jag kallade "Kvinnornas evangelium". Då resten av Lukas kapitel 8 i stort liknar Markus kapitel 3 och 5 som jag skrivit om tidigare väljer jag därför här att kopiera in min uppsatstext kring detaljen ifråga.

 

Ta dock inte det som anledning att inte läsa Lukas åttonde kapitel i sin helhet.

 

Kvinnornas evangelium

Om man i en konkordans till Nya Testamentet söker på ord som dotter, flicka, hustru, kvinna, Maria, moder, syster, tjänsteflicka och änka samt förtecknar de scener där orden förekommer skapas en intressant bild.

Hos Markus återfinns då några nämnda konkreta kvinnor och i några undervisande avsnitt tar författaren upp företeelser kring kvinnor och relationer där kvinnor är involverade. Huvuddelen av de konkreta personerna är kvinnor som kommer i kontakt med Jesus i och med att Jesus botar deras eller deras anhörigas sjukdomar. I den gruppen finns Petrus svärmor, Jairos dotter, kvinnan med kroniska blödningar och den syrisk-fenikiska kvinnan med en sjuk dotter. Ett par kvinnor, änkan med kopparmynten och kvinnan med balsamflaskan, presenteras som föredömen i generositet respektive hängivenhet. Jesus familj presenteras som distanserad till Jesus och en annan distanserad grupp finns på avstånd vid Golgota och vid graven. Denna sista grupp kommer till graven morgonen efter sabbaten.

I övrigt, med undantag för den tjänsteflicka som ansätter Petrus när Jesus rannsakas inför rådet, är kvinnor nämnda utan att vara fysiskt närvarande. Konkreta kvinnor som nämns på detta sätt är Herodias och hennes dotter i samband med Johannes döparens avrättning. I övrigt omnämns kvinnor och de relationer de står i Jesus undervisning om vuxna barns plikter mot sina föräldrar, äktenskap, de yttersta tiderna, uppståndelsen etc.

I Matteus berättelse om den vuxne Jesus förändras inte bilden nämnvärt. Allt som finns hos Markus återberättas av Matteus men ibland flyttat till annan plats i berättelsen. Han tillför ett par liknelser med undervisning om den yttersta domen där kvinnor omtalas. Han utökar antalet av dem som fick äta vid bespisningsundren med också kvinnor och barn samt låter ett par kvinnliga bilder förekomma i Jesus förhållande till Jerusalem. Den enda konkreta kvinnan han för in i berättelsen är Pilatus hustru.

Lukasevangeliet skapar en annan bild. Praktiskt taget allt Markus berättar behåller Lukas men ibland på andra platser i sin framställning. Det påtagliga är dock att han utökar antalet konkreta kvinnor som kommer i kontakt med Jesus: Änkan i Nain, kvinnor i Galileen som följer Jesus, Marta och Maria, en ropande kvinna i folkhopen, en kutryggig gumma och de kvinnor som gråtande följer Jesus till avrättningsplatsen. Mötet mellan Jesus och den syrisk-fenikiska kvinnan stryks dock och Lukas låter först i Apostlagärningarna budskapet om Jesus gå utanför Galiléen-Judeen. En av de liknelser Matteus kompletterar Markus med finns också hos Lukas som dessutom har ytterligare liknelse- och undervisningsavsnitt som innehåll har kvinnor och det som förknippas med kvinnor.

Sett utifrån den traditionella teorin om sambandet mellan de synoptiska evangelierna kan då sägas att Markus innehåller en del men inte mycket om kvinnor, källan ”Q” om möjligt ännu mindre men hos Lukas, i hans skrivna källmaterial eller i hans minne av vad som berättas muntligt eller i hans egen reflexion spelar kvinnor, och då faktiskt äldre kvinnor, en mer markant roll. I Apostlagärningarna fortsätter han att tydligt visa på kvinnors, och då också äldre kvinnors, roll i den första tiden efter uppståndelsen.

I Lukas beskrivning kan man vidare skönja ett mönster av dubbletter där berättelser med manlig huvudgestalt får en liknande berättelse med kvinna som huvudfigur, så kallade gender-pairs. Parallelliteten är inte konsekvent genomfört då också Lukasevangeliet är en androcentrisk text, alltså skriven utifrån ett manligt perspektiv som låter män och männens värld dominera, men är ändå påtaglig.

Alla kanoniska evangelier namnger en eller flera kvinnor som vittnen till Jesus korsfästelse, gravläggning och den tomma graven. Lukas beskriver dessa i 23:49 och 23:55 som ”kvinnor från Galiléen” och nämner deras namn i 24:10. Unikt för Lukas är dock att han presenterat dessa kvinnor tidigare i sin framställning. I 8:1-3 nämns tre namngivna kvinnor som följeslagare till Jesus i Galilén, tillsammans med de tolv männen som nämnts vid namn i 6:14-16. Kvinnorna beskrivs ha en diakonal roll i förhållande till Jesus och de tolv men det faktum att de är tre – ett vanligt sätt att beskriva en betydelsefull inre krets – och att de är namngivna gör att man bör dra slutsatsen att de spelade en stor roll i de traditioner Lukas har till sitt förfogande när han skriver sitt evangelium. Lukas ger dem inte i evangeliet och Apostlagärningarna samma auktoritet som de tolv men tydligt är att det ändå finns en påtaglig representation av kvinnor i den inre kretsen kring Jesus och i urkyrkan.

Vilka orsaker och avsikter som finns hos Lukas när han genomför olika kompletteringsförändringar av sin förlaga Markusevangeliet kan bara vara föremål för spekulationer. Effekten är dock att hans beskrivning av människorna kring Jesus samt församlingarna under den första kristna tiden tydligare än hos andra nytestamentliga författare ger bilden av att också kvinnor finns aktiva i närheten av Jesus och att starka, betydelsefulla och ledande kvinnor agerar jämte, eller som understödjare av, ett manligt ledarskap representerade av de tolv och deras efterföljare.


P minus 78

Vilka pratade Jesus till i sin Slättpredikan i kapitel 6?

I verserna 17-19 handlar det om mycket folk men i vers 20 talar han till sina lärjungar.

Är alla lärjungar så att det rör sig om samma gäng? Eller är lärjungarna en del av skocken? Gissningsvis det senare.

 

Slättpredikan är en del av ett Det mindre inskottet hos Lukas, alltså ett avbrott i hur han följer Markus uppställning – han har ju troligen ett Markusexemplar på bordet och använder det som mall. Det finns material från det forskarna kallar Q i inskottet liksom avsnitt man kan benämna L. Q har jag berättat om – grovt hugget är det sådant som finns hos Lukas och Matteus men inte hos Markus. L står då för så kallat lukanskt särstoff, alltså sådant som han är ensam om. Matteus har också särstoff. Till och med Markus har men inte mycket. Lukas har massor.

 

Det betyder att man kan tänka sig fyra högar på Lukas skrivbord när han skriver. Markus i skriven form, Q i skriven eller åtminstone stolpform, en bunt anteckningar Lukas är ensam om och ett antal post-it-lappar där Lukas gjort noteringar om hur han ska sätta samman allt. Resultatet av hans möda blir den skrift han någon gång under 70-, kanske 80-talet, adresserar till Theofilos.

 

Hur togs den emot? Vilket intryck fick man?

 

Att fundera över det innebär ett byte av perspektiv. Hitintills har jag ju skrivit om författandet och tillkomsten. Funderar man över lyssnarnas funderingar – skriften lästes ju högt – blir infallsvinklarna annorlunda. Om man för resonemangets skull tänker sig åhörarna i åtanke var kristna av icke-judisk sort i Syrien eller Mindre Asien på 70- eller 80-talet är det en poäng att åtminstone försöka gissa hur de hade det och vad de redan visste.

 

Någon skrift om Jesus är det knappast troligt att de var ordentligt bekanta med.

Muntligt hade de dock hört en hel del:Jesus var jude mäktig i ord och gärning. Han botade och undervisade. Han avrättades i Jerusalem , begravdes och uppstod från de döda till liv på nytt. Ombud med fullmakt hade berättat om detta och folk som valde att ansluta sig till dem som trodde Jesus uppstått hade döpts och bildat nya gemenskaper.

 

Från början hade de alla varit judar men ganska snart sprängdes den ramen så att icke-judar – alltså sådana som Lukas-lyssnarna – hade kommit med. Det hade skapat problem – milt uttryckt. Långt ifrån alla tyckte det var självklart att icke-judar skulle få komma med utan att också bli judar. Några årtionden tidigare hade den striden varit hård men fått till resultat att både judar och hedningar kan räkna sig till det nya Gudsfolket Kyrkan som hade sitt ursprung och centrum i Jerusalem.

 

Så blev det krig. Judarna i Palestina gjorde år 66 uppror mot Rom. År 70 var kriget i princip över men det dröjde ytterligare några år innan de sista motståndsfickorna kuvats av Rom.

 

Hur skulle man ställa sig? Gå med eller hålla sig utanför?

Se kriget som uppfyllelse av vad Jesus förutsagt?

 

Många jude-kristna i Palestina höll sig undan och drog sig undan. Andra återgick till att bara vara judiska patrioter utan att längre vara fanflyktiga kristna. Jerusalem förstördes både som judiskt och kristet centrum.

Kanske var det till och med så att judar och kristna utanför Palestina fick ögonen på sig som tänkbara subversiva element – Rom hade då ännu inte björnkoll på skillnaderna utan uppfattade de kristna som en judisk grupp.

 

Resultatet blev i alla fall en tydlig förskjutning i Kyrkan så att de hedna-kristna blev fler och överflyglade de Jesus-troende judarna till antal och inflytande. Och motsättningarna till judendomen ökade.

 

Så hör man läsas kapitel 7 i Lukas berättelse – läs kapitlet!

 

En officer botas i Kafarnaum?

Han var ju inte jude! Och Jesus hjälpte honom och berömde honom för stark tro!

Att icke-judar får vara med går alltså tillbaka på Jesus själv – inte bara på den där Paulus som skrev brev i saken. Wow!

 

En ung död man uppväcks! Slutsats: Gud har besökt sitt folk – som vi också tillhör.

 

Johannes döparen – honom känner vi till. Han har också följeslagare lite överallt. Bra att få klarhet i sambandet mellan honom och Jesus.

 

En utstött och föraktad får förlåtelse. Det betyder också vi som en del inte anser bra nog.

Hon var kvinna. Det finns alltså redan runt Jesus kvinnliga lärjungar med namn och allt – en tjuvtitt i kapitel 8.


utpumpad(e)

Dra dra min gamla morfar det bästa du förmår!

Dra dra min gamla morfar, just här i detta spår.

Jag ligger i min pulka, jag sover jättesött

å du går mellan skalmar å blir alltmera trött.

 

Det har visst funnits nån gubbe som hette Ävärt Tåb – eller nåt åt det hållet. Han lär ha diktat visor av allahanda sorter och dimensioner. Mormor har berättat att hennes pappa brukade sjunga Tåb-låtar. Om det var så fattar du som läser morfars blogg att det handlar om uuur-gammal musik. Gammal musik kan man kan göra kovvrar på. Med ny text. Som här upperst.

 

Heter det så – upperst?

Det är ju där uppe. Längst uppe.

Då blir det väl upperst – typ.

Jag är lite ovan vid språket.

 

Förresten: Jag heter Lisa. Jag är 10¼ månad gammal och skriver nu på morfars blogg så att den får nåt som är värt att läsa. Jag tänkte bidra med lite Snille och Smak. Har förstått att det har blivit jätteviktigt att flera nya författare kommer med sånt. Svenska Ankademin verkar ju totalt ha bajsat i blöjan.

 

Det har med upperst då – kan det heta så?

En del säger att man ska skriva ovan i stället men jag är så ovan att skriva så jag vet inte om det är rätt. Känner mig ovan med ovan. I alla fall är det en talande dikt om mänsklighetens villkor 2½ timme denna dag.

 

Jag lade mig i pulkan. Åkkhäj!

Jag blev lagd i pulkan om det nu ska vara så himla kittligt – kitsligt kanske det heter.

 

När man ligger i en pulka styr man världen. Åtminstone den del som är närmast framför. Där kopplades morfar in som drag-djur och det bar iväg efter Rallarspåret. Mormor var också med men hon var så less att åka turskidor – igår körde jag henne, mamma och pappa ända till Låkkta för att få mig en våffla med sylt – så hon tog sina skäjt-skidor i stället. Det går mycket fortare så. För henne alltså. Morfar puffar på och hon far fram och tillbaka som en fis i en glasburk. Jag drev på ekipaget.

 

Men jag måste erkänna att jag somnade från alltsammans. Efter en liten liten stund. Ganska omedelbart faktiskt. Det gör inte så mycket. Morfar är inte så där jättesmart men han är trofast. Som en gammal häst som hittar dit man ska även om kusken somnat. Eller är full. Men det var jag inte. Jag var inte full!  Dragen – Ja! Dragen hela tiden. I tre timmar. Sov i 2½.

 

Egentligen vet jag inte var vi varit. Men vi kom då i alla fall hem till stugan. På nåt sätt. Där var det lunch! Kocka-mormor hade på sitt koketta vis åkt lite i förväg så när jag styrde in morfar framför stuga 17 var maten värmd, delad och på tallrik.

 

Service!


Om

Min profilbild

RSS 2.0