det smalnar av

Vaddå?

Vad smalnar?

Inte midjemåttet väl?

 

Jag förstår din ängslan, noble Bloggläsius.

Jag fylls av tacksamhet över din oro över att jag alldeles skulle tyna bort eller åtminstone bli i besittning av alltför långa livremmar. Och jag säger: Om så väl vore! Men tyvärr – i det avseendet smalnas det inte nämnvärt.

 

Det som smalnar av är den ännu inte lästa delen av Finlands svenska historia i fyra band som i sin blekgröna glans pryder bokhyllan.* Jag har nu tvingat mig igenom – och jag menar verkligen tvingat – den tredje delen: Språkfrågan – Finlandssvenskhetens uppkomst 1812-1922 skriven av den pensionerade professorn Max Engman. Baksidestexten lyder:

 

Språkfrågan handlar om det svenska i Finland under storfurstendömets tid och de första åren efter självständigheten, från mötet mellan kronprins Karl Johan och kejsar Alexander i Åbo 1812 till språklagen 1922.

I fokus står triangeldramat mellan de tre språken svenska, finska och ryska som konkurrerade om positioner i storfurstendömet. 1800-talet var de nationella mobiliseringarnas tid, då det på såväl finskt som svenskt håll skedde en samling kring språket. Mobiliseringarna kan i många avseenden betraktas som parallella fenomen – i vissa fall handlade om en klyvning mellan finskt och svenskt. För de svenskspråkiga ledde processen först fram till en reträtt, sedan till uppkomsten av det som i början av 1900-talet började kallas "finlandssvenskhet".

Språkfrågan (…) baserar sig på ett omfattande empiriskt material och erbjuder ett brett perspektiv på språksituationen i Finland mot bakgrund av nationsbygget och de stora samhällsförändringarna under autonoma tiden.

 

Egentligen var den väldigt tråkig. Över 400 sidors noggrann genomgång av alla möjliga tendenser, inrättningar, rörelser, personer och händelser som för mig som sentida utlänning är svårt att se linjer i och få vettiga anknytningar till. Boken (som vi jämte volym 4 köpte i julklapp till mig julen 2015) har därför fått lång lästid och varvats med annat läseri. Faktiskt är det så att drivkraften stundom varit bara min ovilja att ha en del av en bok eller en bokserie oläst.

 

Och samtidigt är den i mitt nutida svenska sammanhang intressant. Vad är kultur? Vad är folkgrupp? Vad är nation – som inte är samma sak som stat? Hur enhetligt måste ett samhälle vara? Kan flera kulturer och språk och värderingar och klasser finnas samtidigt? Hur väger man intressen?

 

Sådana frågor är högaktuella nu när ett högerpopulistiskt parti är Sveriges näst största, när det tredje största och näst högraste partiet öppnat för dialog just med det högraste, när de så kallade ”liberalerna” vill ansluta oss till främmande makter och alliera oss med Turkiet, när invandringsbromsen är trampad i botten och när rädsla för och motvilja mot ”de andra” fyller sociala medier.

 

Rekommenderar jag ISBN 978-91-7353-871-8 för läsning?

Varför inte! Man blir inte dummare av den. Men kanske inte topp-prio.

 


*  När den första volymen kom och beskrevs i bokklubben Clios katalog inhandlade jag den omedelbums. Titeln var Sveriges Österland – från forntiden till Gustav Vasa. Den 25 maj 2008 bloggade jag om den i inlägget är jag för smal?

Vad det led kom volym två som också införskaffades. Riksdelen – stormakt och rikssprängning 1560-1812 bebloggades 26 feb 2010 under titeln väldigt smalt. I den bloggposten skrev jag lite extra också om första bandet.


nu dax!

Efter att formligen sprutat ur mig blogginlägg under och från resan till Norwich – outlook 02-12 – blev det en skrivpaus några dagar, ett inlägg och sedan en paus igen. Så är det.

 

Orsaken till pausen är att det just behövs pauser för att blogga. Pauser från annat alltså – typ arbetet och ett socialt liv tillsammans med andra. Och inte bara pauser. Kraft också. Och något att blogga om, tid att leta och möta något värt att skriva om, ro att fundera över detsamma och sedan snärtigt formulerade funderingar. Visst kan man skriva i alla fall – exempel på håg- och meningslöst skrivande saknas sannerligen  – men jag valde att i stället plöja ner en och annan tom timme på Netflix-serien The 100. Skamligt men sant.

 

En uppdatering vad som hänt är denna:

  • 11 mars: Kom hem från England – sent.
  • 12 mars: Tom dag som gav blogginlägget outlook 12. Valde faktiskt att skolka från gudstjänsten.*
  • 13 mars: Full fart. Expedition, dopsamtal och ett medarbetardito. Kort bloggnotis: jaha...
  • 14 mars: Lektionsplaneringar och samråd, konfirmander i Vidsel, Bibelstudium på kvällen.
  • 15 mars: Kollegium, skrivuppdrag (som jag ska återkomma till), Veckomässa, Ungdomsgrupp till 22.
  • 16 mars: Lite administration, dopsamtal.
  • 17 mars: Uppgiftsfri. Gav blogginlägget bibeln bara delvis sann**.
  • 18 mars: Förberedelse, dopsamtal, en Dopgudstjänst, en till och en till. På kvällen Luleåresa för bio. Sameblod – en riktigt bra film!
  • 19 mars: Förberedelse, Högmässa, Dopgudstjänst.
  • 20 mars: Expedition och administration på förmiddagen, integrationscafé på kvällen.
  • 21 mars: Samråd och planering av de nykonfirmerades lägervecka på Samos om 1½ månad, förberedelse, skrivuppdrag, Bibelstudium.
  • 22 mars: Kollegium, konfirmander, Veckomässa, Ungdomsgruppen.
  • 23 mars – idag: Skrivuppdraget färdigt lagom till lunch.

Jag tycker detta är ganska fullt upp och en bra ursäkt att inte ha delat med mig av ytliga och djupsinniga aktstycken. Många punkter i listan skulle i sig kanske förtjäna egna blogg-reflexioner men tiden har saknats. Och lusten. Jag vill ju inte att denna min blogg bara skall innehålla kyrkligheter av olika slag. Tid för annat har jag inte haft – och därför inte skrivit.

 

Men i morgon skriver jag igen. Troligen. Åtminstone kanske jag kan kwittra om vädret.

 


*  Denna söndag var den en avhuggen historia. Några vill ha bortplockad Nattvard och det sänker min motivation rejält. Jag hoppas de och deras lobbyister var där i stället för mig – vilket jag faktiskt betvivlar.

**  En kommentar kom. Inte om huvudinnehållet utan om rubriken och liten skämtsam vridning på slutet. Jag håller naturligtvis med honom som kommenterade. Jag vill dock säga att själva inlägget om de fyra böckerna skrevs utan att jag hade någon rubrik. Den satte jag sist utifrån slutet som ett stimuli för en del teologer att bli nyfikna – kanske. Rent lurendrejeri alltså.


snart dax?

Såhär på torsdagseftermiddagen vill jag i all korthet varsla och varna för att det senare kan komma att komma nya inlägg här på min blogg.

 

Hur kommer det sig?

 

Jo, det kommer sig av att nu kommer ett veckoslut som vad gäller schemalagda och tidssatta arbetsuppgifter är kommet tomt. Ledig helg kommer andra att kalla det och den kommer lägligt efter en ganska bråd tid med en massa kommande och gående som kan komma vara värt att kommentera - hur det nu kan komma sig.

 

Så vad gäller för dig, noble Bloggläsius?

  • Ladda!
  • Hjälm på!
  • Bälte och hängslen!
  • Fallskärm, krockkudde och flytväst!
  • Medikamenter och syrgas inom räckhåll!
  • Och en kopp kaffe!

bibeln bara delvis sann

 

Det var ett planeringstillfälle innan Internationella dagen som satte igång det. Då nämndes i förbigående en del skrifter som Lutherska Världsförbundet ger ut just eftersom det är 500 år sedan Luther snickrade upp sina teser i Wittenberg.

 

Jag tycker det är helt ofarligt att läsa på. Jag snokade på nätet, fann de omnämnda och kopierade pdf-filerna till min dator. De var på engelska. Drygt 340 sidor med 24 uppsatser av lika många författare jämt fördelade i 4 små böcker. Dessa har jag nu så sakteliga tagit mig igenom lite stötvis vad gäller läsintensiteten – jag har ju också haft annat att göra de sista 6 veckorna.

 

Läsa på datorskärm tycker jag är jobbigt. Gillar det inte alls. Någon sån där läsplatta har jag inte. Är skeptisk. Förstår inte hur den skall hålla när man vid läspaus viker in nedre högra hörnet. Som den old-tecnology-kuf jag är skrev jag ut pedeäffarna och läste det hela från papper.

 

Det var alltså 24 uppsatser av lika många lutherska teologer från lika många länder. Bara att det finns lutheraner lite allomstans var en beta. Det är både män och kvinnor som reflekterar lutherskt kring saker i sina respektive sammanhang – Brasilien, Schweiz, Polen, Tyskland, Australien, Namibia, Malaysia, Norge, Indien, Sverige, Frankrike, Estland, Zimbabwe, Japan, Danmark, Ryssland, USA, Tanzania, Etiopien, Argentina, Ungern, Kanada, Finland och Palestina/Jordanien.

 

Jag fann mycket som är fräckt! I positiv mening.

Att en luthersk teolog – Japan – utifrån Rättfärdiggörelse av nåd reflekterar över lidandet och situationen i området som för några år sedan drabbades av radioaktivitet från de två kärnkraftverken som pajades av tsunamin som följde på jordbävningen ute till havs blir ju liksom nya tankar när man som jag sitter på gränsen mellan Norra Norrlands kustland och inland och inte har att göra med häftigare geologiska konvulsioner än landhöjningen. Intressant luthersk teologi!

Eller Tanzania där som på många andra platser rika magnater och utländska företag köper upp stora befolkade landområden för att för egen, inte folkets, räkning och profit utvinna olja, mineraler eller exploatera skapelsen på andra sätt. Är marken, dess resurser och människorna verkligen till salu på det sättet – om världen rättfärdiggörs av nåd?

Och då alla är skapade och blir gjorda rättfärdiga utan gärningar och prestationer måste alla klass- och kasttillhörigheter som bygger just på vad man gör och presterar bekämpas – som teologen från Indien tänker.

 

Jag finner det...

Men vad är det för böcker? Pucko!! Tala om!!

Lugn, lugn, noble Bloggläsius. Jag kommer till det.

 

Jag tror att man skall läsa sånt här – och då alla fyra häftena. Varför? Jo:

Lutheraner jag möter – kanske bättre kallade ”lutheraner” inom klösmärken – tycker jag spaltar upp sig i tre sorter.

Den ena betonar att vi befrias av Guds nåd och att frälsningen inte kan förtjänas utan bara tas emot genom Ordet och Sakramenten. Detta är visserligen sant! Jag är själv mycket av en sådan. Just nu runt 500-årsdagen tenderar den typen att betona de lutherska bekännelserna samtidigt som man söker visa att doktor Martin ändå innerst inne var en god katolik. Eller nåt av det.

Den andra tar fasta på att reformation är förändring. Där blir man aktivistisk kring ekologi, mänskliga rättigheter och liknande saker och uppfattas av den första typen som både som teologiskt slappare och lite till vänster.

Den tredje betonar varken eller utan tuffar bara på.

 

I detta läge blir skrifterna Liberated by Gods Grace – som är huvudskriften – och de följande Salvation – Not for Sale, Human Beings – Not for Sale och Creation – Not for Sale viktiga. Alla fyra!! De två första är hyfsat i samklang med min första sorts ”lutheraner”. De bör fokusera extra på de två senare skrifterna i listan som nog min andra grupp känner väl med – och alltså behöver ta in de två första extra noga. Min tredje grupp – fast här har jag inga förhoppningar – ska naturligtvis noga läsa rubbet.

 

I vilken av mina kategorier skall nu detta blogginlägg placeras?

Församling ligger nära men ändå inte. Exe-geten bräker passar inte heller även om det finns Bibeltolkning med. Farfar funderar passar på allt eftersom jag ju hela tiden är en farfar som funderar men utifrån innehållet – Nej.

Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut och flitiga studier gör kroppen trött står det i Predikaren 12:12. Det får bli kategorin även om just här bibeln bara är delvis sann. Att skrivandet aldrig tar slut är sant. Att kroppen blir trött likaså. Men att skallen piggnar till – det glömde Salomo nämna.

 

På Lutherska Världsförbundets hemsida finns länkar för nedladdning. Googla!


jaha...

Så tog hockeysäsongen slut för Luleå åxå på herrsidan. Trist. 

 

outlook 12

Så är jag då hemma!

Vid 20-tiden igår kväll damp vi ned på Kallax. Primärhustrun mötte. En bilresa senare var vi hemma i bostaden.

 

Att sussa i egen säng är guld värt. Inte så att jag alls haft det dåligt under resan men sant är verkligen Borta bra men hemma bäst.

 

Till intryck och annat från dagarna i England kommer jag med all säkerhet att återkomma till. Men inte nu. Summeringar och funderingar tar tid och görs lämpligen inte enbart allena på egen hand. Det blir tillsammans med ungdomarna och i relation till andra som slutsatser skall dras – och förhoppningsvis saker kan modifieras. Min preliminära känsla är dock att Älvsby församling till en del är på en rätt väg i ett missionerande tänkesätt men behöver stärka det än mer.

 

Denna söndagseftermiddag har jag sett tillbaka på det jag skrev under resan..

Jag har rättat en del felstavningar – kanske inte alla.

Jag har försett inläggen med en och annan budskapsförstärkande bild.

Jag har kopierat texterna till mitt separata bloggarkiv.

 

Och jag har varit förbryllad.

Varför blir en del inlägg publicerade i ett typsnitt med grova ord men andra i ett annat och i en storlek som lämpar sig för närsynta ekorrar? I datorn blir det så. Men inte i ajfånen. Varför?

 

Men kanske det inte gör så mycket mer än att det stör mitt sinne för estetik.


outlook 11

Flygplansläge gäller!
På flera sätt. Sitta stol. Bälte på. Telefon av. Eller i "flygplansläge". Men i "Anteckningar" kan man skriva. För publicering om drygt ett par timmar. När vi kommer till Arlanda. 
 
Våra pund - alltså de brittiska, förhoppningsvis inte de bibliska - är förslösade. Vi är definitivt på väg hem. Skönt. 
Fast allt gått vägen på bra vis är en vecka bortomlands ganska lång, särskilt när intensiteten förstärks av möten med folk, tankeutmaningar osv. Mitt i allt sådant slapp vi sjukdomar, strul och/eller tjafs. Så jag är nöjd. 
 
Jämfört med annars när jag lämnar fosterjorden tog jag med mig bara begränsad volym tänkbar läsning. Skriften i sig (som definitivt skulle räcka en månad), en bok att läsa ut, en annan i samma serie att börja  på samt ytterligare en bok. 
 
/Tupplur och läsning av The Times - 84 sidor - och en av mina böcker./
 
Nu är det strax dax för normalläge. Om några minuter dimper vi ner på Arlanda och allt blir nästan som vanligt. Pengarna blir nästan begripliga - det finns ju några relativt nya mynt och sedlar. Trafiken blir utan skrämselhicka. Telefoner och Internet blir som vanligt. Eluttagen blir användbara. 
 
Förhoppningsvis - dock - är vi som fick göra resan inte "som vanligt". Det finns intryck att bearbeta, idéer att utveckla och forma i vår kyrka och vårt samhälle. 
För det är ju vitsen med att sträcka på halsen och kika över ankdammskanten - att man på något sätt ser sin egen pöl och dess pölighet klarare. 
 
Nu, just NU, lite senare, när vi haft en gemensam andakt i Arlandakyrkan, publicerar jag det hela. 

outlook 10

Vad gäller flit och kvalitet i mitt bloggande är jag den siste som skall uttala mig. Framför allt när när det handlar om kvaliteten men flitig som jag är är det i alla fall dags igen. Eller nästan dags. 
 
Det är nästan dag nästa dag på vår resa. Den dagen är även en sista. Resdagen alltså. Jag sitter i receptionen på Holiday Inn utanför eller i anslutning till Heathrow. Rumskumpanerna sussar än sin oskyldiga (?) sömn. I mitt fall upphörde den av att jag för egen maskin vaknade ungefär kl 5, ungefär en och en halv timme innan jag var tvungen. 
 
Vad då göra? 
I rummet var det varmt som i en bakugn. Jag klev upp, polerade gaddarna och hygienade i övrigt, packade allt resejox och gick ned i den svalare receptionen med funderingar kring prästskjortans impact - typ. 
 
God bless you!
 
Så har det sagts. Flera gånger denna vecka. I gudstjänster och andakter. Både prällar och en biskop har sagt det. Till mig och dem omkring mig. Och det är ju bra. 
Igår, när vi gick dragandes våra väskor mellan katedralområdet och den plats där vi skulle möta vår buss, kom välsignelsen från annat håll. 
Jag var kö-karl. Vi gick genom en park där det satt ett gäng lokala herrar av det ruffigare slaget, A-laget i Norwich. 
Are you a Canon? löd frågan från en av dem. Han såg ju min prästkrage.
Jag svarade jakande med tillägget in Sweden.
Stockholm?
No, far north! blev mitt svar.
God bless you! sa han och tryckte min hand. 
Jag undrar: Vems Välsignelse smäller högst? A-lagarens eller biskopens?
 
Thankyou Father!
 
Det var buss-chaffissens ord när han igår kväll väl framme där vi nu är lossade väskorna ur bagageutrymmet. You cleared the traffic! I - jag fortsätter på svenska - räknade med 4 timmar en fredagskväll, inte 2.45. 
Men - svarade jag fast på engelska - jag har väl inte tillgång till några kanaler som inte är öppna för andra - typ. Och han nickade. 
 
Så - Välsignelse till mig och Tacksamhet till Gud och Guds Kyrka.
Inte illa provocerat bara på grund av en skjorta en del präster tror och tycker fjärmar dem från folket. Men kanske är det så - att de som "civila" fjärmar SIG från folk, inte tvärtom. 

outlook 09

Det är bussigt att inte busa i bussen. 
Den meningen vågar jag inte säga högt även om det är läge nu. Vi är ju på bussen - typ. Och gänget busar inte - vilket är bussigt. 
 
Men jag säger det inte. Mina medresenärer anser ordsmideri av den sorten vara riktigt olyckliga exempel på pappahumor som bäst besvaras med kompakt BU-sighet både i rop och gester.*
 
Vi har alltså lämnat Norwich mot London. Vi gör den resan fredag kväll i stället för i tokarla morgonväkten. 
 
/Paus./
 
Nu närmar vi oss målet för kvällens resa. Exakt vad det blir frågan om vet jag inte men logi för natten är det frågan om. 
Skall bli skönt. Alltså att i morgon på allvar styra kosan hemåt. Till snö och minusgrader. 
 
Återkommer!
 

* Ett annat exempel på impopulär pappahumor är att upplysa bördetyngda tonårstjejer om att shoppoholism får påssjuka som följdsjukdom. 

outlook 08

Fischändtjips!

 
Det lär vara något. Enligt många. Är man i Ängland ska man prova. Tidigare svängar privat och professionellt har jag hoppat över anrättningen. Idag var det dax. Någonstans mellan jättegott och helt OK. Ordet idag är i detta inlägg torsdag. 
 
I prästens bostad startade dagen med morgonbön - i princip Tidegärdens Laudes. Sedan ut i fordonen för bilresa till Cromer där bland annat maträtten ingick. Förutom möte med kyrkan där. Och dess attityd. 
 
Just kyrkattityden är det intressanta. Överallt stoltserar man med medeltidskyrkor som man i större eller mindre utsträckning reformerar till baser för annorlundigheter - i alla fall om man tänker sig vad som kan anses traditionellt. TV-skärmar i hus från 1200-talet så att man kan visa till exempel texter till nya sånger är ett intressant stilbrott för ögat. Liksom standar och rållåppar med missionerande texter, visioner och annat. 
Jag kommer längre fram att fundera mer i sådana saker. Liksom vad dottern i värdfamiljen sa om problemet gudstjänst på söndag i relation till ungdomsgruppen
 
Efteråt, "hemma" i Brundall, åt vi, firade prästens födelsedag och var med vid en öppen tonårssamling typ öppen ungdomsgård. 
 
Detta publiceras fredag eftermiddag inne i Norwich. Om en timme går vår buss till Heathrow och därifrån flyger vi i morgon bitti. 

outlook 07

Man kan utan vidare börja ett blogginlägg med något man skrivit för ett annat ändamål. Typ nu. I morse mailade jag till min kyrkoherde hemma i Sverige. Jag tänkte att det skulle komma henne tillhanda just innan personalkollegiet onsdag morgon men tänkte inte på tidsskillnaden mellan Sverige och England. Hon såg det alltså inte förrän till lunchen. Hursomhelst skrev jag detta:

 
Hjälp!!
Kom och rädda oss!!
Dom tänker lämna EU. 
Dom kör fel varv i rondeller. 
Dom har konstiga pengar. 
Dom har morgonbön i kyrkan VARJE dag. 
Dom firar Mässa VARJE söndag och tisdag. 
Dom låter många frivilliga ha ansvar. 
Prästen jobbar varje helg och har onsdag som fridag. 
Dom har inte en massa dop, begravningar och vigslar utan missionerar i stället. 
Kom och hämta hem mig till tjänstemannastämning, kontorstider, tidsrapporter, budgetar, byråkrati, verksamhetsplaner, statistik, avsaknaden av mål - och annat som kännetecknar en krympande kyrka.
 
Att resa och se något annat - som vi gör nu - hjälper till att fokusera på hur man har det där vars man reser ifrån. Jag tycker det är en viktig poäng med resande. Att få tankar som kan summeras som ovan - med ironi. 
 
Men är allt då OK i England? Kyrkligt sett?
Givetvis inte! SÅ korkad är jag inte!
Men man kan lära sig! Och låta sig bli utmanad. Inte bara ointresserad säga Det går inte hos oss!
 
Jag menar därför på fullt allvar att vi i Svenska kyrkan låter tid och kraft trassla in oss i totalt för mycket å ena sidan och å andra sidan, hänsyn till både ditt och datt, dem och dom, hit och dit. Man kan faktiskt inte göra omelett utan att knäcka ägg!
 
Vad övrigt gäller - väder och så - är det maj månad här. 19-12 grader varmt, ibland en och annan regnskur. Just idag besökte vi Horstead Centre, en kursgård där vi utsattes för olika friluftsaktiviteter som fungerade teambildande på oss själva. Och det var bra. 
Kvällsaktiviteten var Lent Course Meal och Lent Course tillsammans med drygt 20 församlingsbor. Lent betyder Fastan, tiden fram mot Långfredag och Påsk. 
 
Och nu är hon drygt 22. 
Klockan alltså.  

outlook 06

Det där att ha med sig lilla datorn, familjens läpptipp, var i sanning en överloppsgärning. Den är i packningen hela tiden. Telefonen funkar ju helt nöjaktigt än så länge. Gissar dessutom att det snarast är min egen kompetens eller brist på sådan som begränsar, inte apparatens prestanda vad gäller att publicera bilder etc. 

 
Nu är det i alla fall tisdag förmiddag. Vi har firat Mässa (10.00) enligt The Book of Common Prayer från 1600nånting. Barnen - jag kallar ungdomarna så - fick korn på en affär och har därför dragit på byn. Inte helt tokig beskrivning enär - fint gammalt ord - Brundall är ungefär lika stort som Älvsbyn. Jag sitter i prästgården i egna skrivande funderingar kring både ditt och datt. 
 
Sådana funderingar blir ofta avbrutna. Så ock denna gång. Snack, lunch och utflykt gör att det nu är eftermiddag när jag återupptar mitt knattrande skriveri. 
 
I en prästskalle som min kommer många tankar. 
 
Hur deltagarna i gruppen fungerar, tar nya växande roller, agerar. Man kan se hur de tysta bliva de rösta och tvärtom, hur man förmår kliva utanför sig själv eller inte osv. 
Är det oetiskt att fundera så?  
Skulle jag skriva allt här vore det så. Oetiskt alltså. Men inte att jag funderar. Det är mitt ansvar! Som deras ledare, coach och präst. 
Individuella samtal när vi kommer hem?
 
Gudstjänst och församlingsliv ger intressanta tankespår om hur gammalt kan vara nytt och vitalt, om gemenskap och innehåll, om engagemang och tjänsteutövning, om Bibeln ställning och bönens roll, om......
 
Farfars-skallen fick sig också en dos. I morse. Av en liten filmsnutt med sonsonen Adrians förflyttning från thailändsk poolkant till vattenytan invid. Härligt magpladsk!
 
Vi for till kusten efter lunch. Tittade på sälar. Eller var det sälarna som simmat dit för att titta på oss?
Skönt också att vara ute!
 
Nu vila. Sedan middag i värdfamiljen. Därefter bowling. 

outlook 05

En lång söndag börjar gå mot sitt slut.
Snart till den familj med 4 barn som skall härbärgera en av ungdomarna och mig. 
Sov gott.
 
Så skrev jag tidigare i kväll i ett SMS till Primärhustrun i mitt liv. Ganska bra sammanfattning av dagen. 
 
Vi sov på hotell den första natten. Kom ju fram ganska sent. 
8.45 blev vi hämtade av maken till en av biskoparnas kaplan. En kort promenad till frukost hemma hos dem. Sedan gudstjänst i katedralen 10.30. I praktiken väldigt lik en svensk Högmässa men ändå inte. Mer böner - både sagda och sjungna - än hemma och något kortare predikan. Att vi är i Fastan som väg mot Långfredag och Påsk betonades tydligt med botböner, syndabekännelse och litanior. Observera pluralen!
 
Efter gudstjänsten mingel vid ett enkelt kyrkkaffe innan lunch hos domprosten och hennes man.  Intressanta samtal. Lite "fri tid" innan dagens andra gudstjänst: Evening song 15.30. Samma sak där. Tyngdpunkt på böner, sagda och genom körsång. Just att körsångerna var böner blev tydligt då församlingen stod upp när kören sjöng, precis som när man gemensamt sjöng psalmer, det som här kallas hymns. Sådant är ju oftast tonsatta böner och lovsånger så man står. Att man också står när kören sjunger visar ju att sångerna är böner kören framför ÅT de samlade, inte låtar man sjunger FÖR andra. Värt att fundera över och ta efter. Kanske. 
 
Sedan bar det av till Brundall, en smärre ort 20 minuter utanför centrum. Vi hämtades i två omgångar av kyrkoherdens fru och fördes till deras bostad som också är lite av en församlingsgård - typ. Te, kaffe, middag och samvaro i ett fyrabarnshem. Full stuga. Och öppet hus. Verkligen ett family comitment - osäker på stavningen. Imponerande engagemang. 
 
Efter 21 plockades vi upp av våra värdfamiljer. I mitt fall också en barnfamilj där nu när jag skriver blivit midnatt och det är dags att sova. 
 
/Jag har under måndagen försökt publicera detta men inte lyckats. Kanske går det nu tillbaka i värdfamiljen på kväll./

Outlook 04

Återupplevelse! På flera vis. 

 
Det första är att en timme går en gång till. Den lokala tiden är just nu, när jag skriver i telefonens "anteckningar", 18.42. Hemma var det en timme sedan klockan stod så. Alltså återupplever jag tiden - men med nytt innehåll. 
 
Det andra är bussresa Heathrow - Norwich. I mörker. Det har jag också gjort förr. Inte i ett tidigare liv men nästan. När jag var skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola reste vi två höstar till Norwich med Svenska kyrkans grundkurs, ett av åren också med Volontärlinjen med. Syftet med de resorna var att titta in i framtiden. 
 
Svenska kyrkan och den Anglikanska är både lika och olika. Lika i sin roll som historiska national- och folkkyrkor med territoriell struktur. Olika i sitt sätt att styras och ledas och i sin ekonomi. I mångt och mycket kan man ana att man i England är ungefär där vi kommer att vara om 10-12 år. 
 
Folkhögskolans resor skedde samtidigt som Luleå och Norwich stift börjat utveckla sina vänstiftsrelationer. Alltså en bra tajming. Tyvärr - som jag såg och ser det - valde skolan efter två år att satsa på annat resmål. Med det kom man att bli efter i att vara på banan i det relationsbyggandet även om det nya res- och studiemålet också var bra för eleverna. 
 
Projektet Outlook är gemensamt för folkhögskolan och stiftet. Personal från skolan finns med i Tanzania-delen av projektet men man är i alla fall tillbaka på banan - hoppas jag. Församlingar är också med och kan få den framtidsblick jag tycker är  så viktig. Kanske också för att utveckla vänförsamlingsrelationer - vad vet jag. I alla fall är det min dolda agenda. 
 
Tre timmar beräknas bussresan ta. Det betyder framme runt 21 lokal tid. Efter att ha vaknat för 4 i morse - brittisk tid. Lång dag. 
 

outlook 03

 

Detta skall bli intressant. Undrar om jag har tumme med det hela. Har just, på Arlanda, laddat ned appen för att blogga medelst telefonen. 

 
Vad har det med tummen att göra? 
Det är ju med den jag skriver, ju!
Inte med fyra fingrar som vid ett tangentbord. Bara tummen. 
 
Är alltså på Arlanda. Närmare bestämt i Arlandakyrkan. Paus i resandet till Norwich. En resa som startade före halv 6 i morse. Bil först. Väntan. Flyg. Nu väntan. 
 
Gänget vi är som åker verkar bra. De från Råneå församling alltså. De känner jag ju inte så jag kan bara berätta hur de "verkar". Älvsbygänget VET jag är bra. 
 
Om ett tag blir det lunch. Sedan intjäckning och mer väntan innan vi lyfter 15.05. 
 

RSS 2.0