stigstrombergsson

Första dagen i Betlehem innebar ett besök vid muren och om det berättade jag i inlägget palestina II – muren. Med intrycken därifrån gick vandringen vidare till att möta levande människor som tvingas leva sina liv i den skygga som på många sätt skapas av sagda mur. Dessa möten och känslorna i sammanhanget samt egna tankar utifrån och omkring detta är innehållet i det fjärde inlägget med anknytning till den resa jag fick göra för några veckor sedan.

Men först en utvikning på mitt vanliga omständiga sätt.

Påståendet Berättelser är viktiga! kan man höra och se i många sammanhang.

I små privata sammanhang läser och berättar vi sagor och verkliga händelser för våra barn – eller bör göra. Barn uppmanas av sina låg- och mellanstadielärare att skriva berättelser utifrån egna funderingar men också efter att ha intervjuat äldre släktingar och allt detta har att göra med att berättelser hjälper barn förstå sig själva I terapeutiska sammanhang letar man också berättelser för att söka utröna vem man är, var och varifrån saker och ting gått fel osv. Urbefolkningar som Amerikas indianer eller minoriteter som till exempel romer samlar också ihop och söker bevara sina berättelser i akt och mening att bli kvar och undgå förintelse och glömska.
Det litterärt mest välkända exemplet på berättelsebevarandets process är i runda svängar 2500 år gammalt. Berövade sitt land, sin självständighet, sin kung, sitt tempel, sin ekonomi och av en överlägsen militär förflyttade in i ett liv av fångenskap kom judarna i sin Babylonska fångenskap att samla sina berättelser, lagar, dikter, erfarenheter osv. Det blev sättet som gjorde att de bevarade sig själva och när Gud sedan efter 70 år sände dem en befriare* kunde de återvända till sina hem och återskapa sina liv. Förutom att bevara dem själva då kom deras berättelsesparande att bli lejonparten av vi idag kallar Gamla testamentet i Bibeln. Så långt utvikningen.

Rakel begravdes strax här intill som död. Vi har blivit begravna levande!

De orden kom från en ung palestinsk kristen kvinna som tillsammans med några medsystrar mötte vår grupp i ett kristet utbildningscenter nära Rakels grav**. Centret som drivs av katolska kyrkan heter Sumud och vi fick information om deras arbete samt livsvillkoren för människorna i Betlehem. Sumud – alltså ordet – är viktigt. Det är arabiska och betyder ungefär ståndaktighet och uthållighet vilket de ansåg vara av största vikt. Olivträd har sumud. De kan stå och leva i 2000 år försåvida de inte som nu ofta sker vandalavverkas av israeliska myndigheter för att sabotera livet för de västbanksinnevånare som har sin inkomst av att odla oliver.

Det gäller alltså att ha sumud och stå fast när man lever under ockupation eller – som flera av dem – bor i ett flyktingläger i Betlehem. Man behöver sumud för att finnas kvar och trots att man behandlas som om man inte skulle finnas behöver man i sumud samla sina berättelser. Just detta – att samla berättelser – är ett viktigt projekt centret bedriver och då främst bland kvinnor som särskilt drabbas av arbetslöshet och avgränsningar. RRCA kallade de sitt arbete och det står för för Reading, Reflection, Communication, Acting. Det gäller alltså att samla, skriva och läsa berättelserna – sina egna, sina mödrars, sina far- och mormödrars. Det handlar om att reflektera utifrån dem över sin situation, att kommunicera berättelserna på engelska via internet i ett utbytesprogram med några skolor i Holland*** och så också få ta del av unga holländares berättelser. Och med allt detta i fonden söker man agera för mänskliga rättigheter, sanning, rättvisa, försoning och fred. Alltså en intressant identitetsbevarande verksamhet som samtidigt utbildar i språk och dataanvändning. Skulle vara intressant att fördjupa sig i ytterligare vilket ju Internet ger möjlighet till. Så kan man till exempel läsa mer om vad sumud är här och stället vi besökte här.

Efter detta alltför korta möte styrdes kosan till det nyss nämnda flyktinglägret och det kulturcentrum – Fenix – som skapats där. Mannen vi mötte där gav ytterligare ett exempel på sumud även om han inte använde ordet. Han hade själv inte flytt dit utan det var det hans föräldrar som gjort 1948 då israeliska beväpnade styrkor fördrev palestinier från områden som enligt delningsplanen skulle bli staten Israel samt från områden därutöver som erövrades under kriget. Minns jag rätt bor nu i ett gytter av hus och gränder mitt i Betlehem ungefär 12000 personer som har flyktingstatus och väntar på att FN-beslut från 1948 skall genomföras och de skall få återvända hem. Om det nu finns något att återvända till. Vilken av de svarta punkter på denna karta som mannens familj kom ifrån vet jag inte men kartan över avfolkade och förstörda byar ger onekligen en intressant bild av den folkfördrivning och det landröveri som skett. 

Sitta och gråta ändrar ingenting! sa han. Att för stenkastning sitta i israeliska fängelser – vilket jag gjort i mer än fem år – stärker inte heller hoppet! menade han dessutom. Att bygga identitet, samvaro, kultur, liv för framtiden är bättre eftersom man då bättre förstår sina problem i väntan på den rättvisa som till sist kommer att skipas. Och som måste skipas.

Det kulturcenter han byggt vandaliserades 2002 av israeliska armén. Det har dock återuppstått ur elden och fick av den händelsen sitt namn – Fenix. Muralmålningen visar fågel Feix född ur eld.

Så har det blivit sen kväll fredagen den trettonde november tjugohundranio. Norweigian DY3747 flyger försenat från Arlanda mot Luleå och jag har just vaknat efter en tjugo minuter lång påvvernapp som gjorde att jag missade starten. På väg hem alltså!!

Starten skedde i morse en liten smula jättetidigt. 03.45 spelade mobiltelefonen sin mjuka alarmton – eller skulle ha gjort om jag inte strax innan faktiskt slagit av alarmet* – och det blev dags för snabbvask och tandborstning innan samling i boendets reception kvart över fyra.

½5 gick den abbonerade bussen som genom ett regnigt East Anglia förpassade oss till Heatrow i London. Väl framme där vid 8draget var det alldeles lagomt med tid innan avgång mot Sverige strax efter tio lokal tid. Efter två timmar damp vi ner på Arlanda tre timmar senare för en lååååång väntan innan flajten jag nu befinner mig på. Paauusen innebar samrådsarbete mm oss lärare emellan vilket gjort att det är först nu jag kan sitta vid min lilla skrivapparat.

Veckoresan till Norwich är alltså inne på sin slutspurt. Intrycken har varit många och dessa avser jag att efterhand återkomma till i en serie funderationer av den höga litterära och intellektuella kvalitet jag så ofta skämt bort mina läsare med. Gissar att det oskrivna blir blandat eller varvat med de ännu oskrivna skrivligheter som resan till Palestina – Israel förtjänar. En massa obeskrivligheter är således att vänta.

Borta från fosterjorden kan jag dock inte annat än undra om tidningen Aftonbladdret bedriver blåslampejakt på präster. Löpsedeln på OKQ8 i söndags löd Sveriges värsta präster. På Kallax måndag morgon var texten Sveriges värsta präster – i Luleå. Idag ser jag på Arlanda ett löp om en präst (i Luleå stift) som misstänks ha vandaliserat gravar och tuttat på gravkapell. Undrar vad om det under veckans lopp varit mer av sådana prästvaror.

Detta skulle jag givetvis vetet om jag – vilket tekniskt varit möjligt – från England via internet bevakat vad som hänt hemma. Likaså hade det varit – tekniskt – möjligt att till exempel dagligen plita ner några rader till läsekretsens fromma och förnöjelse. Tiden har dock inte disponerats för sådant alldenstund** jag valt att ägna mig åt upptäckande i Norwich samt framför allt en stimulerande samvaro och flera goda samtal med mina medresenärer – elever och kollegor.

Sitter på flyget mot England den 9:e november. Har en knapp halvtimmes batteritid kvar i Läpp-tippen och just skrivit inlägget Palestina II. Och börjar alltså en annan reseserie med rubriken Norwich. Det är dit vi är på väg och vi är fyra undervisare och knappa trettitalet elever från skolan.

Avresan skedde idag på förmiddagen från Luleå och första Jobsposten kom på Arlanda där det uppdagades att en i gruppen som inte är svensk medborgare hade behövt söka visum till England. Att han har permanent uppehållstillstånd i konungariket Svedala bevekar inga britter. En kort, alltså. Trist.

När klockan var drygt 15 lyfte vi med Heatrow som mål. Där väntar oss, om allt fungerar, buss till Norwich och i den staden skall eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs och Volontärlinjen genomföra de studie- och snokarprogram de själva med hjälp av internet planerat. Ett lite annorlunda sätt att lära sig alltså. Egen utbildning tillsammans med andra skulle kunna vara en beskrivning av konceptet. Om och hur det fungerar ser vi på fredag.

Arbetsmetoden exposure – tidigare omnämnd på denna blogg – ska vi söka tillämpa hela tiden både för att lära oss något om något men kanske främst för att genom att prova på något av vilsenhet och utsatthet lära oss en del om oss själva.

Alltså gör vi egentligen flera saker på en gång. Vi lär oss något och skaffar oss nya intryck. Vi förstår oss själva bättre, vad vi känner, hur vi fungerar. Och vi testar, inom ramen för ett projekt, en specifik arbetsmodell. Dessutom görs en del av detta med nätet som stödstrumpa eller fotboja – vilket man vill.

Nu slut batteri!! Publicerar i kväll när vi är framme. Bildsätter vid senare tillfälle.

Resorna går nu slag i slag. Sitter just nu på planet till England i sällskap med tre kollegor och en hel hoper elever ur två undervisningsgrupper. Den resan avser jag också kommentera vad det lider men nu väljer jag att skriva om resan till Palestina. Därför återskriver jag inledningen till förra Palestina I så att läsare så att säga kommer upp på banan.

Från och med 26 oktober till och med 3 november befann jag mig på en speciell resa till Palestina och Israel. Under tiden på plats blev det inte tid och ork till att på bloggen berätta om händelser, upplevelser, känslor och tankar. I stället avser jag att successivt sammanställa en del av allt detta till ett antal inlägg under rubriken Palestina samt ett nummer, eventuellt något tilläggsord. Detta är det andra inlägget. 

Första morgonen i Betlehem väcktes jag 04.30 av kallelse till bön från en minaret alldeles utanför fönstret. Likt en tvärväckt Disneyfigur flög jag rakt upp men landade i sängen på nytt samtidigt som täcket blev kvar i luften för att en tid senare ansluta ovanpå min skärrade lekamen,*

Jag somnade om men vid 6-tiden väcktes jag på nytt men denna gång av kyrkklockor. Då det vid den tiden började ljusna klev jag upp och efter en snabb och lindrig mäjkåpp tog jag trapporna upp på takterassen för att därifrån se Betlehem i soluppgång. I trappan hörde jag hur Birgittasystrarnas kapellklocka ringde till vad jag antog vara tidebönen Matutin**.

Från taket kunde jag i den omedelbara närheten av boendet räkna till 9 kyrkor och två moskéer.. När jag efter att i ensamheten tagit ett 30tal bilder gick jag ner och hörde då i trappan hur systrarna sjöng Sanctus samt en mansröst som ledde mässan – inte Matutin alltså. 

Religion låter! är ett av intrycken jag har med mig från Palestina-Israel. Och syns! Böneutropare, kyrkklockor, synlighet i klädsel, smycken och andra markörer på ett sätt som vi inte finner naturligt hemma i Sverige. Hos oss går tro i en mer beige kulör och är framför allt något vi talar tyst om. Eller i vart fall inte högt. Jag är inte säker på att det är vi som utvecklats åt rätt håll. 

Efter frukost bar det iväg längs gatorna fram till ett hotell dit det gick att köra den buss som var beställd för oss. Bussbolaget Herdarnas äng – fast på engelska – stod för transporten till MUREN – alltså den 8 meter hög betonghistoria Israel byggt för att hålla palestinier borta från de områden Israel vill ha palestinier-fritt. Det rör sig givetvis då om själva Israel väster om den så kallade gröna linjen, alltså eld-upphör-linjen från 1948, samt östra Jerusalem som ensidigt annekterats av Israel och dessutom de illegala bosättningar man uppfört och uppför på den sedan 1967 ockuperade Västbanken. En bra samling kartor över alltsammans hittar man här.

Säkerhetsbarriären är Israels namn på vad palestinierna kallar apartheid-muren. Bägge beteckningarna har fog för sig. Orsaken till muren var – sägs det – de självmordsattacker som genomfördes under den så kallade andra intifadan, alltså de våldsamma protester och terrorhandlingar som följde på sammanbrottet av Oslo-avtalet. Om muren fått till effekt att självmordsattackerna upphört eller om de upphörde eftersom de palestinska grupper som genomförde dem beslöt sig för att, eftersom det inte bar framåt, upphöra med dem råder det delade meningar om. Att hålla folkgrupperna åtskilda är dock hur som helst avsikten med muren.

Effekten av muren är förödande. Detta dels mentalt eftersom den gör att människorna inte behöver – ens kan – möta varandra utan utelämnas till den egna sidans extremisters demonisering av den andra parten. Mentalt är den – som alla murar – förödande och ger Israelerna tanken att det går att ha säkerhet utan fred.
Ekonomiskt är den, tillsammans med bosättningarna som skär sönder Västbanken, en katastrof för möjligheten att på sikt bygga ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina. De som bor och verkar på Västbanken avskärs helt från den marknad för varor och tjänster som det ensidigt annekterade Stor-Jerusalem skulle kunna vara. Export av palestinska produkter omöjliggörs i det närmaste också i praktiken av muren som får hela Betlehem att se ut som Kumla-anstalten ungefär..

Dock kan man som palestinier passera genom murens olika check-points – om man har ett i förväg utfärdat tillstånd att att göra det. Sådana är inte lätta att få utan kräver att man har ett arbete i Östra Jerusalem eller en remiss till ett palestinskt sjukhus där***.
Vid sådan passage är säkerhetskontrollen rigorös – typ två tre säkerhetskontroller på en flygplats. Genomgångarna är få vilket gör att de som har tillstånd behöver köa två till fem timmar varje morgon. Alltså varje morgon. Tidsdifferensen beror, förutom det stora antalet människor som trängs, på de israeliska soldaternas agerande. Ibland låter de passagerna gå ganska fort men ibland sitter de bara och fikar och låter folk trängas. Det har hänt att människor både dött och fötts under köandet.

Missmod är vad man drabbas av! Och förvirring över att en nation vars folk genom århundraden särbehandlats och trakasserats införseglade i ghetton så hårt och konsekvent mot andra gör vad de själva utsatts för. Dock finns det ljus i mörkret. På samma sätt som det i Europas ghetton kunde skapas kultur och framtid sker det också idag bland de inmurade betlehemiterna – men mer om det senare. Liksom bilder som kommer att läggas in i inlägget vid senare tillfälle.

Från och med 26 oktober till och med 3 november befann jag mig på en speciell resa till Palestina och Israel. Under tiden på plats blev det inte tid och ork till att på bloggen berätta om händelser, upplevelser, känslor och tankar. I stället avser jag att successivt sammanställa en del av allt detta till ett antal inlägg under rubriken Palestina samt ett nummer, eventuellt något tilläggsord.
Detta är det första inlägget. Det påbörjades i Palestina men kom att skrivas färdigt ett par dagar efter hemkomsten. Att det tog så lång tid beror på att mycket arbete väntade direkt efter det jag kommit hem.

Detta inlägg blir det sista jag har kontroll över vad gäller om jag kan publicera det ungefär när det skrivs. I kväll reser jag till Arlanda för övernattning för att i morgon bitti flyga till Palestina-Israel. Jag vet inte hur det där kan komma att fungera med Internet-uppkopplingar och annat. Visserligen har jag en mobil uppkoppling typ telefon i min lilla läpp-tipp men folk har sagt mig att det kostar skjortan att där surfa genom att använda abonnemang man har här. Givetvis för jag min resedagbok och om inte annat kommer den efter hemkomsten att publiceras under kategorin Speciella resor.

Jag lämnar med mitt resande alltså bloggandets uppmärksamhet kring de debatter och de ”debatter” som följt på tjyrkomötets beslut om att förändra äktenskapet. Jag konstaterar att man utfäst att de som i jämförelse med majoriteten har en annan uppfattning inte gör fel i att ha den och agera utifrån den. Samtidigt konstaterar också jag att debattelefanter som till exempel Helle Klein med Aftonbladet som manege börjat agitera för likriktning redan innan bläcket på kyrkomötesprotokollet hunnit torka. Förhoppningsvis kommer väl tjyrkomötests ordförande, diverse gruppledare med (s)Burell i spetsen, ärkebiskpen och den nya lokala huvudkommuns-biskopen att markera för redaktösen att hon som präst bör ansluta sig till vad beslutat blivit så att lokala arbetsgivare och andra inte börjar tillämpa annat regelverk än det som faktiskt finns. Det är nog viktigt att överhuggarna markerar sådant tydligt. Att jag skriver det på min blogg blir bara en fis i rymden*.

En annan ”debatt” i media och bloggeri som bara får mig att sucka tungt är den storm i ett vattenglas som utbrutit sedan Dag Sandahl låtit käften löpa på ett i många örons plumpt sätt. Visst var det onödigt att han sa som han sa men den språkpuritanism som nu svingar sig upp till oanade höjder är märklig. Många som är liberala, rentav frigjorda, vad gäller sexualetiska frågor förfasar sig över att två så kallade runda ord används – eller kanske är det ett. Givetvis är det egentligen frågan om en fis i rymden* försåvida men inte – vilket jag tror – tar tillfället i akt att kasta sig över Sandahl för att flå honom med en slö skridsko. Alla gör inte så men är i stället bara så kristligt pryda vad gäller språket, i vart fall prästers.

Jag far alltså till Palestina-Israel som kursledare. Syftet är att skaffa kunskaper och rustas för engagemang här hemma för fred och försoning där - och här. Detta är inte lätt eftersom konflikten med ockupation, stenkastning, murar och allt är så stor och komplicerad. Tanken att det vi kan göra bara blir en fis i rymden* inställer sig onekligen. Dock tänker jag att även om en liten grupps insats eller min egen bara kan bli en fis i rymden* är det viktigt att själv få fisa, att för egen del jämna ut trycket – typ.

Det jag möter kommer jag att berätta om i urval samt söka beledsaga med bilder. Allt skrivs givetvis inte men för egen del planerar jag att ha ett stort anteckningsprojekt utifrån en arbetsmetod vi också annars använder på skolan. Metoden kallas Exposure och går ut på att träna det seende ögat och förmåga att förstå andras situation.
Tekniskt genomförs detta i tre steg.

Vad hände? noteras noggrant och separat i slutet av varje dag. Utmärkt minnesträning.
Vad kände? jag inom mig när det som hände hände skrivs sedan ner under egen rubrik.
Vad tänker jag? utifrån både händelserna och känslorna blir ett tredje varv.

Hur handla eller agera? kan sedan bli ett fjärde steg.

Gissar att inläggen kommer att följa den mallen.

Det är svårt att uttrycka vad man menar så att man blir förstådd på det sätt man menade. Det är svårt att veta hur en läsare eller en åhörare uppfattar det man skriver eller säger. Och en som läser eller hör uppfattar annorlunda än en annan som läser eller hör samma sak.
Detta är en allmän erfarenhet och därför givetvis också min. Jag har av den anledningen titt och ofta behövt förtydliga, stundom ta tillbaka och ibland be om ursäkt för att jag uttryckt mig otydligt eller klumpigt. Utifrån detta återvänder jag till inlägget lavskäggighetens väg – eller rättare sagt ett par kommentarer till inlägget.

Först till signaturen Är hon värd att vänta på? som listar upp för och emot att vara kvar i Svenska kyrkan. Vad gäller för-anledningarna skulle jag själv främst ansluta mig till den tredje: Hoppet om en bättre framtid och möjlighet att förkunna evangeliet*.

Hennes många mot-anledningarna kan jag också se och nedslås av. Visst kan man vara less – och tro mig: jag är urbota less!! – på att ibland aktivt marginaliseras och många gånger i olika sammanhang fått köra huvudet i den makthierarkiska madrassen**. Jag är less, men samtidigt ganska härdad, och väljer att försöka igen med samma eller andra grepp och metoder. Jag tänker ju att om jag – som också vill och längtar efter det mesta som Är hon värd att vänta på? talar om – kastar in handduken och lämnar in overallen blir det ju ännu färre som någotsånär bidrar till den positva utveckling vi hoppas på. Lavskäggighetens väg är inte slöhetens utan också envishetens och tjurskallighetens väg.***

Raljant mot unga har jag aldrig avsett att vara och beklagar att jag uppfattats så. Att jag råkat vara det vågar jag inte friskriva mig från. Avsett har jag dock inte. Ledsen därför att jag uttryckt mig klumpigt. Tvärtom är för en gammal man de ungas vilja en stor anledning till hopp – men i och för sig också ibland en liten anledning till oro.

Signaturen Kalle visar också att jag behöver förtydliga mina dunkelt uttryckta tankar något.

Jag menar givetvis inte Svenska kyrkan den enda i världen. Den är dock den form den kristna Kyrkan tagit i mitt liv. Jag döptes i Henne. Hon var den kyrka mina föräldrar tog mig till, som jag konfirmerades i och erhöll både tonårstro och vuxentro i. Det var i Henne vi avgav våra vigsellöften och i Henne bar vi våra barn till dopets förening med Kristus. Hon var också den kyrka som gav mig förtroende att vara präst. På dessa sätt blev hon min kyrka blad alla andra möjligheter. Även om parallellen haltar blev Svenska kyrkan min kyrka ungefär som min mamma blev min mamma. Det hade ju kunnat vara någon annan men det blev hon det blev och det formade mitt liv.

Om min mamma - alltså min mamma-mamma – kan sägas att med tiden blev hon blind. Ett par tre år innan sin död blev hon successivt dement, förvirrad och tog fel på mycket.
Tanken att jag skulle vända henne ryggen och byta ut henne mot en annan mamma föll mig dock aldrig in. Visserligen förskonades jag helt från den utvecklingen att hon slutade känna igen mig eller rentav bara var arg eller elak gentemot mig (sådan demens finns också) men jag hade inte vänt henne ryggen i alla fall - även om jag säkert frestats till det.

Med mamma tappade jag, då ålder och demens inte kan vändas, i och för sig hoppet – men alltså inte kärleken och troheten. För att inte tala om son-skapet.
Med Svenska kyrkan är det annorlunda än med personer runt 80 år. Här finns det all anledning i världen – och i himlen – att behålla sitt hopp. Kyrkans utveckling kan vända! Den kan vändas! Själv vill jag då inte vänta på att Hon vänds av andra utan så länge jag andas vill jag aktivt vara med och försöka vända. I det menar jag mig agera i Luthers anda – inga jämförelser i övrigt – eftersom han inte bröt inte upp och bildade eget utan bedrev sitt vändararbete fram till dess den kyrkliga hierarkins skrivna bannbulla kom och han sparkades ut från Kyrkan. Där är vi inte än.

Jag har startat en ny blogg fiffigt hopkopplad till min mobiltelefon.
Avsiketn är att kunna placera bilder och filmsnuttar från kommande veckas resa till Palestina och Israel. Sannolikt kommer texter att skrivas här på min "gamla" blogg och den nya fungera som ett komplement. Om vag sedan i framtiden helt övrgår till den nya vet jag inte.

Länk finns till höger! 

Det råder panik i stugan och förvirring i fastigheten. Inte i kyrkobyggnaderna i sig men väl bland många som vill höra hemma i dem. I Svenska kyrkan* alltså. Bloggare, bloggkommentatörer och kommentatöser, tidningsledare och om ett par tre dagar sannolikt Lokala Världsbladets insändarsidor formligen dryper av känslosvall, lycka, bitterhet, aktionslystnad, uppgivenhet och alla andra känslor i ordboken.

Uppmaningar och slagord haglar:
Gå ur kyrkan!
Avbryt utbildningar!
Det går åt helvete!

Samma sak finns också seriöst i mjukare form som frågor på denna blogg och annorstans:
Ska jag gå ur?
Borde jag avbryta min utbildning?
Hur blir framtiden?

Då jag alldeles i dagarna som tankebefriande rekreation valt att läsa i den många gånger tidigare lästa trilogin Sagan om Ringen har jag funnit min linje som är att gå lavskäggighetens väg. Och jag rekommenderar andra att stilla traska på densamma.

Lavskägge – den gamle enten i Fangorns skog är det äldsta av Midgårds alla levande varelser, säger Gandalf. Han har sett tidsåldrar komma och gå, riken bildas och försvinna, släkten danas och tyna bort. Och i filmversionen säger han flera gånger: Let´s not be hasty!

Let´s not be hasty! är lavskäggighetens väg.

Visserligen har kyrkan valt att förändra sin äktenskapssyn men att allt därmed skulle gå förlorat är en kuslig överdrift. Att ekumeniken kommer att krackelera och den inre splittringen kommer i öppen dag är visserligen sant men den soppan har sossar, moderater och centerpartister kokat och får därför dricka bittert i botten. Själv tänker jag stilla och lugnt likt Lavskägge trampa omkring i skogen och göra mitt vilket är att efter bästa förstånd och samvete förkunna – i mitt fall undervisa – Guds Ord så som det är oss givet i den heliga skrift och som våra bekännelseskrifter därom vittnar. Så löd nämligen den första frågan jag svarade ja på vid min prästvigning.

Och då blir det den ”gamla” äktenskapssynen jag också fortsättningsvis tillämpar. Alltså att äktenskapet är en förening mellan kvinna och man och att den föreningen Bibelteologiskt är given i skapelsen redan innan syndafallet samt tagen för given av en i kristenheten så viktig potentat som Jesus själv. Det var efter syndafallet, alltså utanför Eden, som olika hierarkier som könsmaktsordning, att någon kan äga någon annan etc kom in. Just detta – alltså innan och efter syndafallet – är viktigt eftersom en nutida villfarelse vill göra gällande att man kan parallellställa den grundläggande skillnaden man-kvinna med olika hierarkiska skillnader typ patriarkal mansgris - undergiven tjänarinna eller ägande husbonde – ägd slav.

Så det blir tack vare mitt prästlöfte jag gör som jag gör. Och noggrant sagt utifrån början av löftet: efter bästa förstånd och samvete. Nu är det inte så att mitt samvete är känsligt så att jag för samvetets skull inte vill tillämpa nyläran. Mitt – och andras – samveten kan rymma både ditt och datt. Hos mig är det faktiskt förståndet som är klent. Så klent att jag inte förstår den Bibeltolkning som får Bibelns ord att betyda motsatsen till vad de förefaller betyda. I vart fall när det gäller en så grundläggande tanke som att skapelsen är biologiskt tvåkönad.

Vad sedan gäller själva vigslarna har jag fattat att det bara är att tuta och köra enligt gamla vigselritualet när kontrahenterna är av var sin sort. De få enkönade vigslar som sker i landet gissar jag inte kommer till mig och skulle så vara ger både Lag och Kyrka mig odiskutabel rätt att avstå. Och skulle reglerna skärpas får jag väl bryta mot dem skyllandes på ovan nämnda klena förstånd.

Därför: Don´t be hasty!
Utträd inte! – det här går över och om fem, max tio, år har vi civiläktenskap.
Fortsätt utbildningar! – att framledes förkunna Kristus i ord och handling är mer än vigslar.
Tro på framtiden! – Jesus är med oss alla dagar intill tidens slut.

Till sist: En ledare i Dagens Nyheter var ganska lavskäggig – förutom de två sista meningarna då skribenten förhastade sig våldsamt.