kyrkopolitiklogik 5

Var vid gott mod!

Detta är sista inlägget om och utifrån kyrkovalet.

I alla fall på ett tag.

 

Det förra inlägget kan uppfattas som och var nog ett vittnesbörd om en viss butterhet och uppgiven-het jag upplever kring hela hur-kyrkan-skall-styras-tugget som präglar en kyrkovalshöst. Glaset på bilden var halvtomt och så är det. Mycket saknas i de grupper och partier som har och önskar ha inflytande i kyrkan. Det finns mycket att önska, begära och kräva. Tomheten skriker och därför är jag inte nöjd – med någon part.

 

Själv var primärhustrun och jag och röstade vid 18-tiden. Barnbarnen var med. De skulle efter vi lagt våra kuvert av sin farfar – det är jag – direkttransporteras hem till mamsen och pappsen i Luleå. Farmodern ämnade gå hem för att kratta ihop leksaker och annat de små under ett par dagar dragit fram.

 

Utanför vallokalen, på väg till fordonet, mötte jag ett par ungdomar och en förälder. Jag har konfirmerat ungdomarna. Matematiskt snillrik som jag är insåg jag att en av dem var 16 år och kunde rösta men inte den andre. Föräldern bedömde jag hade rösträtt. Att de hade sina röstkort i näven gav ju också en ledtråd.

 

Vi morsade på varandra, föräldern talade och sade: Jag har aldrig röstat i kyrkovalet förut. Men nu verkar det som om några vill ta över våran kyrka och det skall dom jävlarna inte få! Därför är jag här. Men jag vet inte hur man ska göra eller vad jag ska rösta på.

 

Nu skall sägas att mina citat nog inte är 100% ordagranna. Ett sådant detaljminne har jag inte. Men de är innehållsgranna i den meningen att de med hela sitt ordval återger attityden och själva saken. Då jag ogärna missar ett tillfälle att vara pedagogisk gav jag därför en snabb inblick i hur det fungerar när man skall välja i det föräldern kallade våran kyrka.

 

Man väljer på tre plan. Lokalt, regionalt och riket som helhet. Vita röstsedlar finns där inne. Det är det lokala. Fem grupper har satt upp namn på folk de tycker ska finnas i styrningen. Här är det sossar, centern, vänstern, miljöpartiet och sverigedemokraterna – mer eller mindre tight fogade till sina partier.

Det finns rosa valsedlar. Då gäller det regionen, stiftet på kyrkiska. Motsvarar Norr- och Västerbottens län. De rosa röstsedlarna är fler eftersom fler grupper ställer upp, samma som här men några till. Ett par lite löst knutna till nåt ytterligare parti och ett gäng man brukar kalla opolitiska.

Och på nationell nivå är det likadant men röstsedlarna är gula.

 

Frågan ställdes: Är du med i nåt av det där? Står du på nån lista?

Nej! svarade jag. Skulle jag vara med i styret här skulle jag ju bli min egen arbetsgivare och det är inte speciellt vettigt.

Nää. Det är klart! sa föräldern.

Av någon anledning fortsatte jag med ...men när jag jobbade på folkan – pekade då i riktning mot Älvsby folkhögskola – var jag med. Då hade jag ju en annan arbetsgivare. Ett av gängen som ställer upp i valet önskade då att jag skulle stå på deras lista. Och det gjorde jag ett par tre mandatperioder.

Fråga kom: Vilka var det?

Svar gavs: Då satt jag på ett sossemandat.

Lågmält hörde jag: Då röstar jag nog på dom.

 

Sonsonen somnade ganska snabbt i bilen. Pladdret med hans storasyster upphörde ungefär halvvägs till stan då hon också slocknade. Jag blev ensam med mina funderingar. Och sedan skulle jag ju tillbaka till Älvsbyn också. Det blev 7 tankemil till.

 

Vad hade jag varit med om? Hur ska jag förstå det?

 

Att valdeltagandet skulle bli högt visste jag. Många hade förtidsröstat. Valförrättaren upplyste vid 18-tiden då det var två timmar till stängning hade distriktet redan tagit emot fler röster än totalt för fyra år sedan. Att det skulle bli så högt som det blev trodde jag inte men att folk rest sig ur sofforna var klart – och blev ju klarare.

 

Valsoffor är intressanta möbler. Likaså ord som kadrer, sympatisörer, partilojala med flera. Och förhållanden dem emellan. Orden förekommer i samtal och analyser både i verkliga livet och på nätet. Till exempel finns en del affekterade slarvanalytiker som på nätet öser galla över att att framför allt sossarna nu i detta val mobiliserat sina kadrer och på ett planerat och genomtänkt sätt stärkt sitt strypgrepp på kyrkan.

 

Så är det naturligtvis inte alls! Det socialdemokratiska lokala partietablissemanget, kadern, räcker knappt till övre halvan av deras lista. Resten är medlemmar i partiet mer i betydelsen lojala och sympatiserande, inte aktiva, kanske nätt och jämt uppe ur soffan. Vad gäller den lokala C/KD-listan påstår jag samma sak. Om SD kan jag inget säga då de inte ställde upp för fyra år sedan. De röster SD fick i år kom troligen från tidigare soffisar.

 

Föräldern jag pratade med kom ur soffan, visste inte hur systemet fungerade samt upplevde att några jävlar hotade ”våran kyrka” som relativt nyligen konfirmerat ett par av familjens tonåringar. Bakom ratten i min lilla Volvo frågade jag mig själv: Vad har föräldern egentligen för bild av ”sin kyrka” – som man är ganska indifferent till och inte besöker? Och när man inte vet – vilken tanke finns om vem eller vilka som leder just ”våran kyrka”, den som nu några jävlar hotar till den grad att man rest sig från locket?

 

Parti- och gruppkadrar ser det så att det är de förtroendevalda som styr!

Antingen de själva eller folk ur de andra kyrkopolitiska grupperna.

Men ser soffan det på det sättet – de som inte vet, inte engagerar sig och inte rör på sig förrän ”våran kyrka” hotas?

 

Mina teser är dessa:

De tror att kyrkan styrs och leds av de som är mest offentliga i kyrkan – prästerna.

Då den i deras ögon prästledda kyrkan i deras mening är OK kan man sofflocka.

Tills dess ”våran kyrka” ledd av präster är hotad – då jävlar!

Fast det vanligtvis låga kyrkoengagemanget och valdeltagandet – som i år blev något högre – säkert inte har en utan många orsaker tyder både soffliggande och uppklivning på förtroende för och solidaritet med oss präster.

 

Glaset kanske också är halvfullt.


kyrkopolitiklogik 4

Jag tror jag skall blogga nu.

Det var ju ett tag sedan sist. I alla fall sedan jag senast skrev ett lite mer mångordigt inlägg.

 

Mycket har hänt!

 

Barnbarnen till exempel. De två äldre i Luleå var hos sin farmor och farfar sistlidna lördag-söndag. Det är alltid kul. Dessutom har det kommit en liten filmsnutt som visar att den yngsta som bor i Järvsö nu alldeles själv under stånk och stön kan vända sig från rygg- till magläge.

 

Kyrkovaldagen kom och jag var den präst som fått förtroendet att leda gudstjänsten. Den dagen hade Enheten i Kristus som övergripande tema. Jag erkänner gärna att jag hade blandade känslor. Funderade rentav på att inleda ”predikan” med ett upprop av dem som hade sina namn på någon lokal lista för att se om de befann sig i templet när klockorna kallat.

Jag avstod från att göra så. Förkunnelsen i en gudstjänst är inte platsen att vädra prästerligt lågt ph-värde. Sociala medier kan fylla den funktionen – ibland också för mig. På Facebook skrev jag under söndagseftermiddagen följande:

 

Ska jag vara ärlig måste jag erkänna att jag ser fram emot kommande vecka. Då är hela kyrkopolitikcirkusen över och kontrasten borta. Alltså diverse nomineringsgrupper låtsade intresse för det de en tid försökt slå i folk att de bryr sig om. När inte ens de som kandiderar annat än undantagsvis bryr sig om att ens på valdagen fira gudstjänst - är då inte det hela ett apspel? Den lokala arbetsgivarens brist på intresse för och lojalitet mot både församlingens kärnverksamhet och dess personal är bedövande.

Men påtala sånt ska man inte göra. Det sänker stämningen.

 

Kommentarer kom.

  • En skrev: Ooops, bra Stig – att våga sticka ut hakan!
  • En annan: jag kan ursäkta våra kandidater för att de inte syns i kyrkan på valdagen av 3 skäl. 1. jag ser dem andra söndagar. 2. de finns med som frivilliga. 3. de är valförrättare. På det skrev jag: Jag uttalar jag mig bara om det jag ser – och inte ser vilket besvarades med: ja. jag vet.
  • Nummer tre skrev Kan man inte säga att det är misslyckande när kyrkan inte lyckas med sin huvuduppgift missionsbefallningen. Att vara vigd till kyrkans tjänst och klaga på att besökarna inte kommer måste väl innebära att man måste rannsaka sig själv. Tyvärr finns det t o m präster som sällan firar gudstjänst utan att få lön. Detta fick en nr 4 att yttra Jo, kan så vara, men dit hör dock inte trådskaparen.
  • Nr 5 klev in med Skarpt där och syftade på nr 3.
  • 4-an tillbaka: Väl rutet! men osäkert på vad ovan som åsyftades.
  • Jag kompletterade då mina tankar med För egen del är jag kristen. Det betyder enligt all klassisk definition att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus. I Kyrkoordningen uttrycks samma sak med orden "delar kyrkans tro och liv". Samma Kyrkoordning säger att alla som på olika sätt företräder kyrkan förutsätts göra det. Som jag tolkar det blir det frågan om både anställda och förtroendevalda och naturligtvis en kyrko-o-ordning om dessa bara lever kyrkans liv i tjänsten eller på kallelse. Delar alltså nr 3:s uppfattning.
  • Till sist en nr 6 från en annan del av landets till ytan största stift: Jag var på en fin och matnyttig högmässa ledd av en präst i Missionsprovinsen. Ordet förkunnades rent och klart och det var veteoblater och riktigt vin vid mässan. Jag klarar inte längre av att fira mässa i församlingskyrkan där jag var aktiv i 17 år.

Det sista yttrandet följdes av en emoji med tårar, andra hade haft andra småbilder.

 

Så kan det alltså låta på Facebook. Där har jag inför och efter valet sett mycket som är värre, mycket värre. Min egen ”valanalys” är inte riktigt klar så den kommer jag att återkomma till. Utanför vallokalen och efter jag skrivit det jag hade skrivit på Facebook kom jag i samtal med ett par väljare vars attityd och motiv för att rösta pockar på genomtanke. Sen.

 

Svenska kyrkans Akademikerförbund – KyrkA – och arbetsgivaren är så ordentligt i luven på varandra att de inte ens grälar längre. Förhandlingar kring 2017 års avtal helt i stå. Det diskuteras också på Facebook och stundom ganska vildsint. Själv blir jag inte riktigt klok på vad som hänt och händer men mer information lär väl komma.

Strejk vore ju skitkul sista året man är i tjänst!


kort kulturknutteri

Kulturartiklar läser jag sällan. Nästan aldrig. Är inte speciellt intellektell.

Men ibland snubblar jag över en länk eller en hänvisning jag faktiskt följer. Naturligtvis hittar jag då både ved och kvist. Idag blev det ved.

 

En kristen kyrka kan inte tjäna ett sekulariserat folk genom att erbjuda dem att sjunga i kör eller lyssna på Mozart om man inte samtidigt evangeliserar. Då står man till slut där med något slags urvattnat allmän medlems-organisation för folk som kallar sig andliga men får klåda av att faktiskt höra talas om Gud.

 

Så slutar artikeln Allt mer tyst om Gud i bröllopsfabriken, en artikel som börjar med...

 

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, ändå har Svenska kyrkan över 6 miljoner medlemmar. Har kyrkan slutat handla om tro och Gud – och förvandlats till fritidsgård och bröllopsfabrik för traditionsvurmarna?

 

I sin helhet är den värd att läsas: här.


nås nivån?

I kväll kan jag nå nivån. Kanske.

Den nivå jag satt själv för att en dags datum skall skrivas upp på en lista.

Listan innehåller datum och ibland orsaker till att man från ett visst antal unika IP-adresser tittat in på min blogg.

Såhär runt ½11 ikväll är det nära.

Statistikstapeln lika spännande som det norska valet.


kyrkopolitiklogik 3

Det kom ett par kommentarer till förra inlägget, ett inlägg som i sin tur hade viss koppling till det förrförra. Jag började besvara kommentaren men backade ur. Kommentarer och kommentarer till kommentarer ska inte vara för ordrika. Framför allt om man också vill försöka tänka vidare. Det blev en liten kommentar men får också ett eget inlägg.

 

Jag har igen läst igenom mina egna texter.

Jag tycker jag var ganska tydlig i det jag skrev.

Jag sammanfattar gärna – och vidareutvecklar en del.

 

Jag har ett ganska lokalt perspektiv. Jag funderar främst kring dem som kandiderar till församlingarnas kyrkofullmäktige och hur man som en sådan kandidat kan uppleva det som uttrycks i olika nomineringsgruppers kyrkopolitiska INTE-paroller.

 

Jag ser att partiernas nationella övergripande paroller är en massa INTE-sådana. Det tycker jag är trist. Samtidigt är det självklart. De sekulära partierna vet ju inte på djupet vad som behöver ske. Alltså INT-ar man. Det är det enda man tycker sig kunna göra.*

 

Jag uppfattar att buketten ”opolitiska” grupper menar sig veta hur det är i kyrkan. Jag tror också att de vet. Och då blir min min enkla mening att de som utsetts (eller självutnämnt sig) till talespersoner borde hålla sig för goda för att använda INTE-paroller. De bara misskrediterar och skapar misstro mot Medmänniskan – temat för söndagen igår som hade Gyllene regeln som Evangelietext. De ”opolitiskas” företrädare borde i stället för att peka på andras olämplighet spraya mig och valmanskåren i övrigt med konkreta förslag till reformer man anser vara nödvändiga – lokalt, regionalt och nationellt. Om så sker kommer det ändå inte fram i skallet ”INTE partipolitik i kyrkan!”**

 

Jag vill att kyrkan organisatoriskt skall bli en folkrörelseliknande historia där människor som väl kan vara med i andra folkrörelser är med som personer, inte representanter för något annat. Därför röstar jag till Stift och Kyrkomöte naturligtvis INTE på någon nomineringsgrupp som vill bevara  offentliga-sektor-kyrkan. Jag är till och med tveksam till om jag kan rösta på någon annan grupp som med sina INTE-argument och sin närvaro i systemet faktiskt legitimerar detsamma.

Och röstar jag lokalt har jag bara två stora – S, C/KD – och två små – VISK, MISK och SD – att välja mellan. Och där känner jag till folk – vettiga, halvvettiga och ovettiga.***

 


*  Jag är därför rejält skeptisk till de etablerade partiernas lust att vara med i att styra kyrkan! Tro inget annat! Och detta vare sig det sker direkt som S, C och SD, eller indirekt som BA, MISK, VISK med flera. Partier är inte gjorda för kyrkstyre utan är idéburna rörelser – två av dem har folkrörelse som självbeskrivning – och bidrar som sådana med människor som beslutar om hur den samhällsgemensamma offentliga sektorn ska formas. Hur andra folkrörelser ska styras lägger man sig inte i.

Naturligtvis finns ofta personkopplingar mellan olika folkrörelser och intresseorganisationer – utan att vara organisatoriska. Jag har noterat att det funnits och kanske ännu finns folk som samtidigt tillhör den lokala Arbetarkommunen, Hyresgästföreningen och/eller IOGT-NTO. Det fanns och kanske finns centerpartister som är med i någon lantbrukarrörelse, moderater i Köpmannaföreningen och folk överalltifrån inom idrotten. Allt sådant är dock personalunioner folkrörelser emellan. Möjligen är man lobbyister hos varandra i ett ibland kanske ganska intrikat och växelverkande system.

**  Och för många är detta bara en maskering av klartexten: ”Kör ut sossarna ur kyrkan (men lämna C och våra övriga allmänpolitiska alliansgrupperingar utanför den högljudda kritiken)!”

Har jag fel eller är detta orättvist har de som vill vara ”opolitiska” nästan en vecka på sig att på olika sätt ge mig ett annat intryck. Röstar jag blir det nämligen på valdagen.


kyrkopolitiklogik 2

Det var lite långsökt!

Så sa Primärhustrun vid lunchbordet när jag babblade om den tankegång som kopplar samman förra blogginlägget med detta.

Det var lite långsökt!

 

Men jag kör vidare i alla fall.

 

Tre av de fem nomineringsgrupper som ställer upp i det lokala kyrkovalet, alltså för att komma in i Älvsby församlings Kyrkofullmäktige och Kyrkoråd, har i allas våra brevlådor levererat lokala program. Just de tre grupperna är de som i den världsliga världen är politiska partier. Veteraner i kyrkan är sossar och centerpartister, nykomlingar sverigedemokrater. Valmanifesten innehåller punkter av lokal karaktär och stoff av mer nationellt färgat generellt innehåll. De är lika och olika.

 

På lokal nivå spelar det ganska liten roll om man röstar S eller C. De är ungefär lika mandatstarka och tycker och agerar i lovprisad enighet ungefär likadant. Det finns de som tycker jag provocerar när jag säger så men jag säger det i alla fall. I 39 år har jag varit församlingsbo. De flesta mandatperioder har haft socialdemokratiska ordförande men några gånger har det varit en centerpartist. Jag har inte kunnat notera någon nämnvärd skillnad. Då och då progressiva och framåtsyftande åtgärder men oftare konservativa, ibland rentav bakåtsträvande. Vanligast är dock seriös och saklig hantering i för stunden och arbetet uppkomna lägen.

 

Vad gäller det mer nationellt färgade generella innehållet ter utskicken sig något mer olika men likheten är ändå slående. Likadana drag finns tydligt också hos grupper som inte kandiderar här lokalt men väl på stiftsplanet och på den nationella nivån. Jag menar diverse så kallat opolitiska grupper som POSK, Frimodig kyrka och andra.

 

Den likhet som slår mig är att man över hela skalan är så INTE!

Rösta på sossarna för att slå tillbaka rasismen – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta på SD för att trycka ner vänstervridningen – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta opolitiskt för att köra ut politiska partier – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta MOT så att det blir INTE är det gemensamma draget.

 

Att de etablerade vanliga sekulära politiska partierna går an på det sättet kan jag begripa. De har ju inte primärt kyrklig förankring och givetvis då svårt att formulera sig i stora frågor som Kyrkohandboken kommande utseende, mission i en ny tid och tankar kring de statistiska kurvor som allihopa pekar nedåt – utom utträdena. I brist på positivt bidrag kör man sina INTE-paroller. Beklagligt men begripligt.

 

Att de så kallat ”opolitiska” gör på samma sätt vägrar jag dock att begripa.

På något sätt tycker jag de är än värre. Jag har sett ofta självutnämnda men också utsedda ”debattörer” som inte minst i sociala medier uttrycker förakt, misstro och ren demagogi mot förtroendevalda representanter för ”de vanliga partierna”.

 

Missförstå mig nu rätt!

Jag tycker att ”de vanliga partierna” skall dra sig ur kyrkovalen. Jag önskar att de som styr och tar beslut skall vara valda ur rörelsens, alltså kyrkans, aktiva led. Tro inget annat. Det jag vänder mig emot är tendenser till ”de opolitiskas” nedlåtenhet mot ”de politiska” – och då främst sossar. Den är orättvis, uppfattas osaklig och oförskämd och övertygar inte alls. Tvärtom. Den förargar och sårar.

Och det är utifrån ren kyrkopolitiklogik.

 

De sekulära partierna är designade så att människor som vill ge tid och engagemang ställer upp för att inneha platser som beslutar i frågor beslutsfattarna själva inte behöver vara direkt berörda av. Läs gärna den meningen en gång till.

Man ser sig som personer som fått ansvar för andra, inte endast sina egna intressen, och kan i kommunen ta beslut om äldreomsorgen utan att själv bo på Nyberga eller ens ha föräldrar som har hemtjänst. Man kan ta beslut för skolans värld även om det är decennier sedan man muckade från högstadiet och barnen tog studenten för 15 år sedan. Man kan ta beslut för andras väl – och man gör det med en väldig respekt och stolthet.

 

Sådan är de etablerade partiernas inre logik – jämför med tankarna i förra inlägget – också när de mobiliserar folk för kyrkliga beslutsförsamlingar. De ser det som uppdrag där man får ta beslut för andras skull utan att man själv har ett eget starkt personligt egenintresse. Att då kyrk-diskvalificeras blir – utifrån partiernas inre logik – lika främmande som att inte få ta beslut i försvarsfrågan bara för att man inte gjort lumpen. Och att anklagas för att vilja förstöra blir för den lokala fullmäktigekandidaten nästan kränkande och väcker varken förståelse eller sympati.

 

Jag tycker de etablerade politiska partierna S, C och SD skall dra sig ur kyrkostyret. Light-versioner knutna till M, L, KD, MP och V likaså. Men jag vill inte förbjuda dem. Jag vill inte heller att de skall försvinna för att man INTE VILL ha dem. De försvinner när de kyrkotillhöriga av ”de opolitiska” övertygas om att positivt VILJA något annat.


kyrkopolitiklogik 1

Ett mål jag har här i livet är att rubrikerna till mina blogginlägg inte skall bli för långa. De skall rymmas på en rad i länksystemet till höger. Därför bedömde jag denna fredag morgon att denna min ram helt skulle sprängas av hela den rubrik jag egentligen tänkte mig.

 

Naturligtvis har jag också andra mål i livet. Liksom tankar kring detta med mål och framtidsutveckling. I det bildcollage jag den 31 juli lät pryda inlägget flera tänkbara av den 31 juli finns en röd-gul-blå-grön fyrpluppare som har med sådant att göra – men det har jag inte skrivit om än.

 

sovjetrysk kyrkopolitiklogik...

 

...skulle egentligen vara rubriken för mina kyrkovalsfunderingar denna arbetsuppgiftsfria – en del kallar det lediga – dag.

 

Ryssland, liksom den tidigare Sovjetunionen, gör inga utrikespolitiska misstag. Eller i alla fall få. Och definitivt inga ologiska. Ungefär så var för en tid sedan tankegången i ett radioprogram jag råkade höra. Varken programmet då eller jag nu menar att allt rysk agerande är rätt eller bra – långt därifrån – men varje drag har en ur rysk synvinkel inre logik. Exempel kan vara...

 

...annekteringen av Krim där majoritetsbefolkningen är rysktalande,hör till Ukraina som närmar sig väst och NATO. Svartahavs- och Medelhavsflottan har sin huvudbas i Sebastopol och kan den vara trygg i ett presumtivt NATO-land? Nä! Vi agerar!

 

...östra Ukraina med rysktalande majoritet, gruvor och industrier i ett Ukraina som närmar sig väst. Kan våra landsmän vara trygga? Kan vi vara trygga? Nä! Vi agerar!

 

...vi har invaderats från väst under under både Första och Andra världskriget samt däremellan på 20-talet av Polen! Nu får det vara nog! När vi nu står i Berlin och NATO bildats skapar vi en Warszawapakt och bygger en mur!

 

För att vara tydlig: Varken jag eller radioprogrammet försvarar detta. Poängen är bara den att för att förstå behöver man se inte bara till sina egna reaktioner utan också till den ryska inre logiken. Den föreligger inte i Östersjöområdet. Att uppfatta annekteringen av Krim som ett generellt hot mot Gotland och en omedelbar krigsfara från ett allmänt aggressivt Ryssland blir därför överdrivet och lite kränkande – sett med ryska ögon.

 

Vad har detta med kyrkopolitiken att göra? Och valet nästa helg?

Det skall jag skriva om senare...


jag skrev ett mail

 

 

I en församling i Svenska kyrkan skall finnas fyra saker:
  • Gudstjänst med Bön, Förkunnelse, Lovsång och Nattvard.
  • Undervisning av olika slag.
  • Diakoni till stöd och hjälp för människor.
  • Mission både hemma och utomlands för att fler och nya personer ska få del av kyrkans budskap.

Dessa fyra uppgifter som nog överlappar och går in i varandra skall finnas för att människor skall komma till tro och växa i tro, en gemenskap skall bildas och utvecklas och en del annat viktigt – fritt hågkommet ur kyrkans regelverk.

 

På måndag skrev jag ett mail med följande text:

 

Hejsan!

Ni som får detta mail är de i Bibelgruppen jag har mailadresser till – samt kopior till en del andra.

Vi startar Tisdag 12 september 18.30 i Församlingsgården och fortsätter sedan udda veckor fram till Jul. Denna termin är det Paulus brev till Galaterna som står i fokus men naturligtvis kommer också mycket annat att kunna bli pratat om.

Tisdagar jämna veckor 19.00 med start 19 september möts de som önskar under rubriken Te & Tanke till samtal och tankeutbyte av liknande slag.

I bifogade filer finns mer information om denna höst.

Sprid gärna detta till andra som du tror kan ha intresse av att delta.

Ta med en kompis!

Stig Strömbergsson

 

Liknande men mer kortfattat SMS-ade jag till de som var med i våras men inte angett någon epostadress.

 

De bifogade filer jag nämnde var tre till antalet.

A: En folder – Lär av mig – med kort information om all Undervisning denna höst för konfirmander och uppåt i åldrarna – K2 (fortsättningsgrupp för nykonfirmerade), Kyrkans Unga, de i mailet nämnda grupperna, tre caféer på olika tider, tre församlingslördagar och de fem körerna.

B: En folder till – Te & Tanke – speciellt med den gruppens tänkta form och innehåll.

C: En skriven allmän presentation av hela klabbet – två A4sidor.

 

A och B finns sedan utlagda i kyrkan och församlingsgården samt skickades som Bilaga till förälder/målsman i de 150 brev som igår med inbjudan till konfirmationsförberedelse gick till årskurs 8, de i 9an som inte konfirmerades förra året och med information om uppföljningsstart till de som konfirmerades i våras.

 

Nu har information gått iväg. Via Facebook och hemsidan kommer det också om ett par dagar – ett par andra viktiga saker som ”marknadsförts” där måste gå av stapeln först. Nu blir det att be och se. Hur det de facto blir vet jag inte. Men en sak vet jag: Försöker man inte blir det garanterat inte! Bjuder man inte kommer ingen!

 

Och så vet jag en sak till: Kyrkovalet handlar ytterst lite om de fyra punkterna i början...


två dar i skogen

 

I helgen har det varit vackert väder. Jätteskönt.

Jag har dessutom varit arbetsuppgiftsbefriad fredag-lördag-söndag. Också skönt.

Tid att vara ute, fixa, dona och röra på sig.

 

Fredag eftermiddag handlade det om trädgården – efter att ha fixat livsmedelsinköpen för helgen. När det gjordes – inköpen alltså – befanns det å lokala Cooperativabutiken finnas färsk filead strömming. Det är en firre som för ett antal är sedan var betydligt mer högfrekvent både i butik och på middagsbordet. Mindre förekommande i Bottenviken? Eller bara skillnad mellan uppväxt i Luleå och nu boende några mil in i landet? Vem vet...

 

Jag slog i alla fall till och köpte några hekto – två portioner + några extra att i kallt skick ha på smörgås som snacks.

Grillen fram för halstrad strömming, så kallat sotare. Färsk mandelpotatis – ganska små knölar – direkt ur landet. Egenodlade grönsaker. Så löd menyn.

Vad vill du dricka till? sporde jag Primärhustrun. Öl! blev det snabba svaret. Eller vatten.

Jaha! Ingen medelhavsdricka denna fredag alltså, inte rött eller vitt.

Till strömming? Aldrig!

 

Top-of-Älvsbyn heter nåt man kan sysselsätta sig med. Det handlar om jag tror tio bergstoppar man ska ge sig på att besöka under en sommar. Bra utflyktsmål, alltså.

Vi har inte systematiskt gått in för det hela men ett par har det blivit. Falkberget fick besök om lördagen. Fint väder, fin utsikt, mysig brasa, gott kaffe.

 

Vägen upp fick jag tankar kring. Eller utifrån. Tankar som har att göra med förändringar, planer, församlingsutveckling, mål, vilja, missmod, kapitulation, halvheter och liknande. Att skriva om de funderingarna lägger jag till min redan nu ganska välfyllda att-blogga-om-lista. Kan bli nåt en regnig dag.

 

Apropå bloggeri meddelades jag e-post-vägen att kompisen Stig Sundström beslutat sig för att inte blogga mer. Han önskade att jag skulle ta bort länken till hans blogg långt nere till höger. Fixat.

 

Söndag firade vi gudstjänst – Högmässa – i Älvsby kyrka tillsammans med 45 andra. Min padawan Jakob förkunnade och var celebrant. Efter gudstjänsten bjöd Centerpartiets nomineringsgrupp för det kommande kyrkovalet på kyrkkaffe och lite information. Det var således några extra centerpartister i kyrkan. Den röstsedel de vill jag skall använda om två veckor tog jag av pur nyfikenhet med för att se vilka som kandiderar som firar gudstjänst nu när det skulle vara något speciellt. Alla på listan var inte där. Men jag kunde pricka av flera.

Nästa söndag gör Socialdemokraterna samma manöver. Och jag. Dessutom är det jag som enligt långtidsplaneringen har förtroendet att leda den Högmässan.

 

Efter kaffet ut i lingonskogen! 20 liter plockarplockade lingon och 5 liter handplockade blåbär senare var vi nöjda och for hem, åt middag och rensade de skogliga allemansgåvorna. En hink lingon återstår att rensa – i morgon.

 

Ett i många avseenden rekreerande veckoslut.


det var maagiskt

Jag vet inte om jag är helt uppdaterad i vilka sätt att säga saker som tiden kräver. Att tänka och tycka det många anser tiden kräver har jag väldigt svårt att göra. Jag vill inte bara ha tidsanda. Jag kräver argument och lite skalle, sådant jag saknar i hela cirkusen kring det stundande kyrkovalet. Kommer nog att återkomma om det. Nu gäller det ord och hur man säger saker.

Alltså: Åter till rubriken: det var maagiskt.

 

Man säger så om allt möjligt. En konsert var maagisk, maten smakade maagiskt, det var maagiskt väder, stämningen på läktaren är maagisk, det kristna ungdoms-lägret var helt maagiskt, predikan var – men det hör man sällan – rent maagisk.

 

Naturligtvis fattar jag att det nu bara är ett allmänt förstärkningsord typ jätte, skit, hyper, bauta, grymt och fett. Min goda uppfostran gör att jag här utelämnar könsord. Likaså avstår jag att nämna de svordomar och kraftuttryck som Emil i Lönnebergas pappa Anton skulle ha som anledning att förvisa mig ut i snickerboa. Jag nöjer mig med att begrunda det jag uppfattar vara språkliga nykonstruktioner – som gissningsvis egentligen inte är aktuella längre utan redan nu ersatta av andra.

 

Men de funkar ju! Ta detta exempel:

Mina barnbarn, alla tre, är jätte-skit-hyper-bauta-grymt-fett underbara. De är rent maagiska! Jag har värsta barnbarnen, alltså!

Där fick du, noble Bloggläsius, ett till. Dessutom med bakvänd förstärkning.

 

I förra inlägget nämnde jag strulande internet och att det var självaste modem-roter-dosan som det är nåt vajsing med som orsakade tjafset. Och att nya grejer kommer i morgon.

När det trevliga och hjälpsamma supporttjejen gav det tidslöftet tänkte jag – men sa inget – att det nog kan vara lite optimistiskt. Hade hon strax före lunch egentligen koll koordinaterna för Älvsbyn och att landet faktiskt är ganska avlångt?

 

Jag fick rätt i min aning. Det kom inget dagen efter. Som äkta norrbottning blev jag varken grymt eller fett besviken. Jag vet att det blir så. Mellansverige därifrån allt sänds ligger ju faktiskt i periferin. Så det tog en dag till. Till igår. Då kom paketet med den nya modem-roter-dosan. Som såg ut exakt som den gamla.

 

När sådant skall kopplas in stiger pulsen. Jag blir jätte-skit-nervös. Kommer det att funka? Eller blir jag bara galet bauta-frustrerad då jag inte begriper vad som händer och fötter?

Allt ska slås av. TV och rubbet. Sedan kopplas om. Slås på. Skriva in en och annan besvärjelse-kod. Och efter en stund: rent maagiskt! Det funkade hyperbra!

Det – var det ockulta krafter? – som skapat problemen var på något vis exorcerat. Vi var ånyo ånlajn med tillvaron – inklusive Netflixserien Star Trek Voyager säsong 7 avsnitt 8.  

 

Var det magi eller teknik? Jag vet inte.

 

Bilden?

Den beror på förarfel. I mitt pekfingervalsande klämmer jag inte till mellanslagstangenten på min dator tillräckligt hårt. Det skapar ofta samskrivningar av ord. Första meningens helt uppdaterad blev heltuppdaterad. Det var så galet – ännu ett vanligt förstärkningsord – att bilden blev lämplig. Fett långsökt. Eller maagiskt lustigt.


tackavettjateleverket

I lådan med leksaker för riktigt små barn finns...

 

Jo! Vi har kvar den lådan med klenoder från början av 1980-talet och framåt. Det är kanske till och med ännu mer rätt att tala om lådorna.

 

I alla fall finns i en av lådorna en röd telefon i plast. En leksak som avbildar en telefon. En riktig telefon. En sån där plomp som stod på ett bord, sladdanknuten till ett uttag. Och med en lur kopplad till plompen med spiralkonstruerad trasslande sladd.

Om man ville meddela sig med omvärlden lyfte man luren från klykan på plompen ovansida, satte den mot örat och inväntade ett ihållande tjut. Kom sådant indikerade det kontakt med systemet. Då påbörjades vridpetningen på den rörliga nummerskivan ovanpå plumpen. När det rätta antalet siffror var insnurrade kom nya ljud i luren man höll mot örat. Långa avbrutna tut som indikerade att något händer i en plomp som svarar mot det nummer man just pillrat fram.

 

Där skrällde det!

Långt borta, på helt främmande ort eller nära hos grannen. Där skramlade en annan plomp till och fick ägaren att lyfta sin lur, trycka den ena änden mot örat och – om det var rätt gjort – in i lurens andra ände säga sitt nummer eller sitt namn. Att bara säga Hallå ansågs ovårdat. Och man hade kontakt!

 

Ibland hände det när man pillrat att serien långa avbrutna tut bara fortsatte. Minut efter minut. Det betydde som regel att den eftersökte plompägaren inte var hemma. Eller stod i duschen. Kom snabba tut-tut-tut förstod man att någon annan pillerjocke hunnit före. Den man ville ha tag på var upptagen.

 

Precis på samma sätt men tvärtom var det om någon annan ville snurra fram mitt nummer för att ringa mig. Det hette ringa eftersom skrälltonen som larmade att något var på gång var en ringsignal. Bestämd av Televerket. Eller LMEriksson. Eller bara för att avståndsljudmaskinens uppfinnare hette Bell. Man kan ju filosofera om hur det varit om man till exempel valt ett fågelläte som signal. Då hade vi ju inte ringt varandra. Vi hade kraxat. Eller pipat – OBS: ett p!

 

Tillbaka till leksakslådan.

Ingen nutida unge vet vad den röda plastplompen med lur-i-snöre är!

Vad den användes till. Hur den fungerade.

Telefoner ser ju inte ut så nu!

De är bara små monolitformade sladdlösa pinaler. Med kamera och allt möjligt i. Fast nog är det lite lurigt att man ska ändå trycka på en bild just av en lur när man medelst dessa moderna manicker söker kontakt med någon. Pratkontakt alltså.

 

Det statliga televerket och de riktiga telefonerna finns inte mer.

Inte heller en riktig Post eller Volvo Amazon.

 

Har det blivit bättre. Eller?

Tekniken är bättre. Det vore fel att förneka. Kanske har det gjort livet enklare. Utom när det krånglar förstås. Då är det helt obegripligt.

 

Telias support har i alla fall kunnat fastslå att det inte är lokalt förarfel som gjort att Internet och en del annat inte funkat klanderfritt de senaste dagarna. Det är självaste modem-roter-dosan som det är nåt vajsing med. Och så Netflix. Men det är visst ett annat problem. Och dysfunktion hos några lustiga servrar utanför mitt tangentbords aktionsradie.

 

Men en genväg till internet har jag fått tips om – innan nya grejer kommer i morgon.

Fast den genvägen ska jag inte bruka nu.

Publicerar på jobbet.

 

JA! UNDER EN PAUS!


lite irriterad!

Det blir ett kort inlägg denna natt mot måndag.

Och publicering blir först på dagen, måndagen.

Jag skriver nämligen inte på telefonen – alldeles för petigt.

Jag skriver på min dator – som har vajsing på internettet.*

Skriver, sparar på ett USB, publicerar i morgon.

Haft arbetsuppgiftsfritt veckoslut denna helg.

Blev bärskogen. 20 liter fina blåbär. ½ hink kvar att rensa.

 

Blev faktiskt inte ens gudstjänst. Lite skämmigt – kanske.

Statistiken visar att 40 stycken var där.

Det var höstomstart för Skatten. Alltså söndagsskolan.

Men ingen Mässa. En enbart verbal-musikalisk gudstjänst.

Några vill ha det så. Bantad Jesusnärvaro. För alla.

Och krasst sagt: då det inte var en Mässa att missa missade jag inte en massa.

 


*  När saker fel- och undersöks via telefoners 4G kommer idel obegripligheter. Nåt om att det skulle vara nåt med en DNS-server och att då felet kanske finns utanför vårt med bredband berikade hem. TV funkar. Inte Netflix, inte WiFi. Fattar åssit.


osynlig kyrkopolitik

Bloggaren Dag Sandahl bru...

 

Jo! Jag brukar läsa hans blogg. Varje dag. Han skriver ju varje dag.

För en kompis till mig blev det dagliga läsandet av Dag en av de odugligheter som anfördes när han för ett par år sedan av några snillon i sin omgivning anmäldes till Luleå Domkapitel. Dag ansågs inte duga som litteratur – typ. Jag har dock inte snillon riktigt av den kalibern i min närhet så jag vågar utan omsvep säga att jag dagligen läser Dag, han som varje dag skriver på sin blogg.

 

Dag Sandahl skriver nästan alltid om något kyrkligt och då med vassa pekfingrar över tangentbordet. Han är kritisk över mycket. Då och då tar han enligt min mening till lite i överkant men oftast har han poänger – som nog kan eller borde svida hos dem som makten haver och deras trogna kohorter.

Men på söndagarna är han snäll. Han har lovat några det och håller sitt löfte.

 

Jag är för det mesta snäll söndag som vardag. I alla fall på min blogg.

Men i förrgår kände jag mig inte snäll – det är tisdag kväll nu när jag skriver. Inte enbart snäll för att vara mer exakt. I samband med gudstjänster i kyrkan alltså. Främst efteråt.

 

Mycket var bra och gjorde mig både glad och snäll:

Barnens plats i gudstjänsten. Psalmsången nerifrån kyrkan så som jag i koret uppfattade den. De många nysvenskana – 16 stycken. Till och med mitt eget agerande var jag ganska nöjd med. Jag tyckte jag ”fick till” både barnsamlingen, beredelsen och predikan.

 

Vi var bara summa 27 i kyrkan. Tre av oss var kyrkobetjäning – vaktmästare,musiker och jag. Kyrkvärdarna var alla på sin årliga utflykt tillsammans med kyrkoherden och alltså inte där.* Det betyder 24 ”vanliga” gudstjänstfirare.

 

Inte EN kyrkopolitiker!

Inte EN som sitter i Kyrkorådet, inte ens i Kyrkofullmäktige !

Inte EN som kandiderar i det kommande valet! – såvitt jag kan bedöma.

Inte EN!

 

I sanningens namn skall sägas att i det utflyktande kyrkvärdskollegiet finns ett par Kyrkorådsledamöter och till dessa kanske – jag har inte björnkoll – ett par som sitter i Fullmäktige. Dessa skall inte klandras!

 

Men alla andra folkkyrkoförespråkare av socialdemokratiskt, centerpartistisk, kristdemokratisk, vänsterpartistisk, miljöpartistisk och sverigedemokratiskt snitt lyste denna söndag liksom de flesta söndagar med sin frånvaro. De blir i mina ögon för varje dag som går mindre och mindre trovärdiga. För rimligen måste man ju se det som en trovärdighetskris när inte någon av de svenskar som nu söker inbilla mig och andra att de är alldeles nödvändiga för kyrkans fortsatta betydelse, liv och existens, för kyrkans öppenhet mot alla, för hennes folkliga förankring, kristna profil eller annat är så engagerade att de väljer att fira gudstjänst tillsammans med dem som i förrgår var i majoritet i Svenska kyrkans gudstjänst – de nya från Östafrika, Mellanöstern och Östeuropa.

 

Tack Gode Gud för invandrat Kyrkfolk – när svenskt folkkyrkofolk sviker.

 


*Jag hade på fredagen på Facebook – min och församlingens – annonserat efter ”spontana vikarier” och gjorde det med dessa ord:

På söndag har jag fått förtroendet att leda Högmässan med Skatten å allt i Älvsby kyrka. 11.00. Samtidigt har kyrkoherden "kidnappat" alla kyrkvärdar för den årliga kyrkvärdsresan till någonstans i Sverige. Det finns alltså inga på plats.

Därför: Du som vill kyrkvärdsprova – kom till kyrkan kl 10 så får du veta vad, hur och på vad sätt. Ålder, kön, nationalitet, kyrkkunskap spelar ingen roll.

Kom och prova!

Jag repeterade saken på lördag kväll. Ingen kom.


αγία πελαγία β

I förra inlägget – αγία πελαγία α alias εν Πυθαγόρειο 8/17 – berättade jag om den slump – eller ledning – som gett rubriken samt om vilka avsikter och mål vi hade med lägret och samlingarna på Samos. Redogörelsen blev ganska lång så själva Pelagia-berättelsen om helgonet som levde på 270-talet här får sin egna bloggpost: αγία πελαγία β eller εν Πυθαγόρειο 9/17.

 

Hälften av ungdomarna följde mig till Pelagia-kyrkan. Den andra hälften stannade strax innan för att i kollegans gestalt möta Johannes. Naturligtvis kutade några lite i förväg. De fann kyrkan låst och började hoppas att det inte skulle bli något av men imponerades av att jag som den enklaste sak i världen visste var nyckeln låg. Väl inne började ”lektionen” med en snabb kyrk-titt på ikoner – bland annat den på bilden – och annat. Sedan ungefär detta:

 

Igår handlade det om Maria. En person i ett kristet ”släktträd”.

Maria kan vi kalla ett växthelgon. Hon är lik många som tror som barn, som ung, som vuxen. Tror på samma sak men på olika sätt. Hon mer-vänder sig. Tar nya beslut utifrån ålder, mognad och erfarenheter men hela tiden i samma riktning. Det finns både killar och tjejer av den typen.

 

Pelagia är inte en sådan. Hon är ett vänd-om-helgon. Mig veterligt var hon aldrig på Samos. Ändå har hon en kyrka här med en stor ikon här. Hon är alltså en sådan kristen ”släkting” och ”modell” som vi pratade om igår. Nu berättar jag hennes story.

 

Det var en gång....

 

...en ung vacker kvinna. Hon levde i Antiokia i Syrien, populär, omtyckt och rik. Hon var escort-lady, kurtisan, lyxprostituerad – vad du vill. På 270-talet. Hon var hedning, alltså inte jude, inte heller kristen. Hon kallades Margarita, det grekiska ordet för pärla. Pärlan.*

 

Det fanns kristna i Antiokia. Detta var den tid då kristna inte hade makt. Inte ens var tillåtna. Perioder av förföljelser och martyrskap varvades med tider i relativt lugn. Just  nu var det paus i förföljelserna. De kristna kunde samlas utan risk.

 

En församlingsledare, biskop, hette Nomos – han är också ett helgon. Han undervisade de troende. Utomhus. Pärlan kommer förbi i sin vagn/bärstol. Stannar. Lyssnar. Tar intryck.

Det märker Nomos. Men riktar sig inte till henne, förebrår inte henne för att hon tror och lever fel. I stället klandrar han dem som redan tror för att de inte tar intryck på samma sätt som Pärlan verkar göra. Och han klandrar sig själv att han inte älskar sina medmänniskor, inklusive henne, som han borde.

Det är typiskt för helgon! Mer allvarliga mot sig själva än stränga mot andra.

 

Väl hemma skriver Pärlan ett brev till Nomos. Hon kräver att få bli kristen. Att döpas alltså. Hon kräver. Hennes resonemang är intressant – tycker jag. Hon skriver ungefär: Den Jesus du tror på och berättar om tog emot alla möjliga människor, syndare som jag, direkt. Han visade inte bort någon. Är du hans sändebud ska du ta emot mig och låta mig bli döpt – typ.

 

Nomos svettas. Att så snabbt låta någon kliva från ett inte-Gud-liv till tro och dop var inte tillåtet i hans kyrka. Då. Man ville det skulle ta längre tid, vara svårare, så att man skulle veta att det var på allvar, inte en statlig spion. Jag sa ju att de kristna brukade jagas och dödas.

 

Men Pärlans – Pelagias – argument tog skruv. Rättare sagt hennes tro. Att hon hänvisade till Jesus, höll Jesus framför sig, litade på Jesus. Det är tro. Riktig tro. Att lita på Jesus.

Så hon blir döpt. Och slutar att ligga till sig pengar, vackra kläder och smycken. Ger i stället bort den förmögenhet sängarbetet gett. Friger sina slavar. Sånt hör också till om-vändelse. Att lita på Jesus och att sluta leva fel. Det är normal-kristet.

 

Sedan blir Pelagia speciell, inte ”normal-kristen”. Hon går i kloster. Nej. Hon blir eremit. Lever ensam. Anonymt. På annat håll.

Hon gör sig av med allt hon äger, klär ut sig till ung man och sticker till Jerusalem. Ingen Pärla kvar i Antiokia. Utanför Jerusalem bosätter hon sig ensam i en grotta. Fastar. Ber. Bekänner sina synder. Kämpar mot det onda. I tre år. Ett rykte om munken Pelagius börjar spridas.

 

En annan kristen ledare gör efterforskningar. Vart blev det av Pelagia? På en resa till Jerusalem får han höra om en Pelagius och besöker ”honom” i hans grotta.

Nu börjar ni fatta vartåt det lutar.

Pelagius” är utmärglad på grund av sina fastor, bara skinn och ben. Vill inte ha kontakt. Och dör. Att ”han” dött märks av att man inte längre hör honom sjunga böner i sin grotta.

 

När Pelagius skall begravas märker man att ”han” är en ”hon” – Pelagia. Som man tänkte då om män och kvinnor blev man än mer imponerad. Att en kvinna kunde ta sin omvändelse och tro så allvarligt!

 

I de ortodoxa kyrkorna, liksom i den katolska, är den här typen av ”kristna släktingar” viktigare än hos oss. Man minns dem. Har dem som ideal och förebilder. Just Pelagia är ett exempel på en vänd-om-kristen som med sitt argument, att hon liksom använde Jesus som tillhygge, visar på fokus – Jesus alltså. Lita på Jesus.

 

Efter detta:

I den lilla kyrkan αγία πελαγία finns en serie små ikoner. Tolv som visar på avgörande händelser i Jesus liv, död och uppståndelse. Perfekt för repetition och sammanfattning! Lätta att filma med sin telefon.

Dessutom två bilder ur Marias liv – enligt berättelser som inte finns i Bibeln.

 


*  Speciell poäng för alla som bor i Älvsbyn, Norrbottens pärla.


αγία πελαγία α

Den enda som i kommentarsfältet till inlägget flera tänkbara vågade sig på att gissa vad bilderna i collaget stod för missade också betydelsen av denna. Kul i alla fall att hon ville vara med i den tävling som visar att alla andra läsare av min blogg är fegisar.

Strunt i det. Jag skriver vidare – två inlägg.

 

Just detta blogginlägg skulle kunna ha rubriken εν Πυθαγόρειο 8/17, nästa εν Πυθαγόρειο 9/17. De hör samman med den resa med ett antal nykon-firmerade jag berättade om i serien εν Πυθαγόρειο tidigare i sommar men jag väljer nu ett annat sätt att snobba med det grekiska alfabetet – αγία πελαγία α och β.*

 

Jag hade en ”lektion” med tonvikt på Den Heliga Pelagia – på grekiska αγία πελαγία.

Vad, varför, hur? Är det centralt och relevant för ett gäng 14-15-åringar?

 

För några år sedan när primärhustrun och jag var en semestervecka på ön ifråga ramlade vi i Samos stad in i vad som närmast kan betraktas som en liten missionsbokhandel. Butiken är numera stängd. Bland ikoner, ljus och annat fanns också en del småskrifter.Jag köpte en – The Great and Miraculous Power of Repentance – och i den fanns bland annat ett kapitel om Den Heliga Pelagia.

Förra året när det årets ungdomsresa gjordes noterade jag att inom 15-20 minuters gångavstånd från hotellet fanns 6-7 av öns 999 kyrkor. En var tillägnad henne. Jag hade då tanken att vi skulle använda en del av de små kyrkorna med dess ikoner och symbolik som läromedel, bland annat då just αγία πελαγία. Vi kom inte att göra så i fjol. Kyrkan var dessutom låst.

 

I år tog vi mer fasta på idén. Jag och kollegan gick för att se vilka ikoner och annat som fanns i den. Kyrkan var fortfarande var låst men nu undersökte vi vidare. Rakt över vägen finns ett litet hotell där vi frågade i receptionen när kyrkan var öppen. Jo, den är låst blev svaret. Men nyckeln ligger i fönstergluggen vid dörren. Kvickt över gatan igen. Japp. Besiktningen gav: Dubbellämplig för vårt syfte!

 

Tanken med årets ”lektioner” var att fokusera på några personer, två män och två kvinnor. Kollegan hanterade Paulus i god tid innan resan över till Efesos och klädde ut sig till Johannes sittande i en grotta – han gjorde ju det på grannön Patmos. På så vis gavs kunskap om och möte med en som blev kristen genom att bli om-vänd – Paulus – och en som mer förefaller blivit mer-vänd – Johannes.

Jag fick damer på min lott och då blev Maria den mer-vända. Jesus mamma alltså. Inget tyder på att hon inte var Gudsvänd innan hon fick sitt unika uppdrag. Hennes Ja var inte ett omvändelse-Ja utan ett Ett-steg-till-ja – typ. Pelagia fick hos mig stå för hel-omvändelsen.

 

Jag gissar att du, noble Bloggläsius, nu fattar vår underliggande tanke:

Ett gäng i nedre tonåren ska erbjudas identifikationsmöjligheter till och vidare i tro. De är så pass unga att de liksom inte hunnit hamna på mot-väg, inte medvetet ställt sig som beslutsamma tvärt-emot-människor när det gäller tro. Många är som Maria och Johannes. Har nog liksom aldrig valt nej, kanske små-trott och behöver stimuleras till ett jag-ska-ta-ett-steg-vidare-i-tro-beslut.

Men en del kan vara i det andra läget och medvetet mot-trott och mot-levt. Där blir Paulus mallen för beslutet. Och Pelagia. Två omvändelse-exempel.

 

To be continued...

 


*  Ska noga vara noga ska det första alfat i αγία vara försett med en liten krok som indikerar ett ljud som motsvarar bokstaven h. Uttalet blir då Hagia Pelagia men jag fick inte till kroken genom infoga-funktionen i mitt ordbehandlingsprogram.

Vidare: I avsaknad av arabiska siffror skrev de gamla grekerna sina nummer med bokstäver – α för 1, β för två osv.


RSS 2.0