evigt liv – hur?

De senaste året har jag inte på bloggen publicerat vad jag sagt när jag haft som uppgift att förkunna – det som kallas predika – i kyrkor eller annanstans. Jag var flitigare med det förr när jag skrev mina fusklappar medelst ordbehandlingsprogram i dator. Nu har jag mest handskrivet och de papiren är inte publiceringsvänliga.

Men för gudstjänsten igår hade jag ett datoriserat manus jag kan dela med mig av – om någon skulle vara intresserad.

 

Gudstjänsten var en vanlig gudstjänst med Nattvard på EFS i Älvsbyn men präglad av en speciell händelse – den jag nämnde i förförförra inlägget inte spirituell alls. Föreningens ordförande talade inledningsvis kring den av alla mycket saknade 59-åriga Margot Lundström vars alltför tidiga sjukdom och död påverkar många starkt – inklusive mig.

Sedan blev det psalm, inledning och en psalm. Sedan var det min tur. Jag sa ungefär:

 

 

Maria sa att Margot lämnat en korg med minnes-pärlor. Det kan man tänka vidare från. Namnet Margot kommer av Margareta som kommer av grekiskans – det är Bibelns språk – μαργαρίτης som betyder just pärla.

 

Om pärlor står inte så mycket i Bibeln. Men Jesus liknar vid ett tillfälle Guds rike vid en dyrbar pärla som en köpman gör allt för att komma över. Guds rike – det är det eviga livet som dagens evangelietext handlar om hur man kommer över. Vi reser oss och lyssnar.*

 

Markusevangeliet kapitel 10 verserna 17-27 lästes.

 

Jesus är på väg att rädda mänskligheten.

 

Det är avsnittets sammanhang i Markusevangeliet.

Efter aktivitet i norra delarna av det Heliga landet, med under, undervisning som gett följeslagarna insikten om vem han är – du är Messias – har han förutsagt sitt lidande och vänt stegen söderut, mot Jerusalem. Där skall han göra det avgörande för att rädda hela mänskligheten. Det är under den resan det jag läste hände.

 

Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Det är den enskilda människans fråga.

Inte mänsklighetens öde och läge inför Gud. Utan individens.

Den ställs som bön, inte som teoretisk läropunkt eller spekulation. Mannen faller på knä inför Jesus – bön – och frågar för egen del: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Den frågan är inte så vanlig idag. Faktiskt.

Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? är vanligare.

 

I söndags nämnde kollegan Jakob i kyrkan att när ungdomar rangordnar viktiga frågor fanns bland topp fem:

Hur blir jag rik? Vad ska jag bli i framtiden? Hur får jag ett jobb som är kul och välbetalt?**

Det betyder inte att ungdomar är ytligare än andra. Talesättet som de gamla sjunga så kvittrar de unga gäller. Vuxna och äldre är inriktade på samma sak: Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Resa? Bygga? Köpa? Njuta? Göra?

Jag har inte heller uppfattat att de/vi som är troende i allvarlig mening avviker. Också vi sysselsätter oss mycket med Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Vad ger något? What´s in it for me?

För de flesta har mannens bön Vad skall jag göra för att få evigt liv? hamnat i bakgrunden.

 

Jesus ger sitt svar – det mannen redan visste.

Lev enligt Guds vilja! – som buden säger.

 

Något annat faller inte Jesus in att säga. Som Guds Son kan han ju inte anvisa andra vägar än de Gud anvisat – dagens GT (5 Mos 30:11-16).

Det finns inte någon annan väg – där och då för den bedjande mannen. Här och nu för oss. Lev enligt Guds vilja!

 

Och det har mannen gjort! I yttre mening. Han har inte gett sig själv dispens från gamla bud.

Det finns ingen anledning att betvivla hans ärlighet och uppsåt. Han är säker och ändå har han frågat: Vad skall jag göra för att få evigt liv? Han är osäker.

 

Jesus säger inte: Du kan vara lugn. Du är god. Du har ditt på det torra.

Kanske hade det varit kärleksfullt om han gjort så. Uppmuntrat honom som bad. Bekräftat det seriösa hos honom. Gjort honom glad – typ.

 

Men Jesus gör inte så – varken med honom eller oss.

Jesus kärlek tar en annan väg. En uppmaning: Sälj det du äger! Ge bort! Följ mig!

Och mannen går...

 

Hur det gick för mannen vet vi inte. Bara att han gick. Mer osäker på det eviga livet än innan. Mer osäker på om hans liv enligt Guds vilja räckte. Djupare i tvivlet på sig själv.

Och det är i kärlek Jesus pressar honom dit. Faktiskt.

 

Om Jesus varit sådär uppmuntrande och bekräftande, sagt att han kunde vara lugn, hade han blivit glad. Kanske. Och menat sig vara bra.

Men säg då att han längre fram gjort ett snedsteg – ljugit.

Då kan det ha lett till tankar: Jag är ju i alla fall ganska OK. Och Jesus var ju så generös mot mig. Det är nog bra ändå. Buden är nog inte så allvarliga. Bokstavligt tagna.

 

Snipp, snapp, snut åker alla buden ut.

Och att Leva efter Guds vilja blir samma sak som att följa sin egen.

Som man inbillar sig räcker. För man är ju bra och kan lita på sig själv, sin egen godhet.

 

Därför pressar Jesus kärlek honom åt ett annat håll. Dit där han inte kan lita på sin egen bud-lydnad. Dit där han inte kan rädda sig själv, ge sig själv evigt liv – möjligen bara få ut nåt av livet.

Och vi vet inte hur det gick för honom.

 

Med sina följeslagare funderar Jesus vidare.

Om detta med att vara rik. Att kärleken till pengar hindrar människor från Guds rike. Jesus spetsar till det med bilden av en kamel och ett nålsöga.

Lärjungarna blir ännu mer förskräckta. Vem kan då bli räddad?

 

De känner ju sig själva. Att de också fylls av frågan Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Och att i den finns längtan att bli rik. Eller få status och makt – i kapitlet innan har de bråkat om vem av dem som är störst och efter den här händelsen fortsätter det käbblet.

 

Jesus svar blir ju då så beskt: Du kan inte rädda dig själv! Hur god du än är!

För människor är det omöjligt – men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

 

Jesus var på väg för att rädda mänskligheten. Jag sa det i början.

 

Det var den möjligheten Gud tog. I Jerusalem. Det var Gud gjorde det möjligt för människor – oss – att få evigt liv. Där gjorde Gud det själv.

 

Och det var lika för bud-lydiga och olydiga, för helgon och rötägg, för fattiga och rika, duktiga och slarviga, djupa och ytliga, hängivna och kallsinniga, kärleksfyllda och hatiska.

I de motsatserna är naturligtvis en del bättre än annat. Bud-lydiga fattiga duktiga djupa hängivna kärleksfyllda helgon är ju bättre än olydiga rika slarviga ytliga kallsinniga hatiska rötägg. I mänsklig värdering.

 

Men Guds kärlek tog vägen som gjorde det möjligt för alla att få evigt liv. I Jerusalem dör och uppstår Jesus för världen – inte bara för fromma typer som mannen i texten. Eller oss. För världen.  

  • För att världen – vi – skall leva gav Jesus sitt liv.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sin förlåtelse. Då och där – även om just mannen i texten gick sin väg – liksom här och nu.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sig själv. Då och där. Här och nu med kropp och blod.

Och det omöjliga har gjorts och görs möjligt – vi får evigt liv.

Det är värt att tro. Amen.

 


*  Jag erkänner villigt att den övergångskedjan kan låta näst intill krystad. I den situation som var blev det inte så.

**  Den förkunnelsen finns i förförförförra inlägget skatten.


bill baily

I förra inlägget om förra veckan blev det några k.

konfirmander, k2, kU och kuddig skrev jag om,

kultur lämnade jag åt framtiden – dvs nu.

 

Det var om onsdagskvällen pengarna for – 830 spänn för mig och primärhustrun. Plus resa till Luleå. Allt för en show i kulturens hus. En show med den brittiske komikern Bill Baily.

 

Det var prat, vits och musik. De som är ordentligt bevandrade i metallråck och liknande fattade nog betydligt mer av hans resonerande artisteri än vad jag gjorde. Liksom  hans skickliga musicerande. Jag som mest sett honom i det brittiska slängakäftenkomediprogrammet QI fick nöja mig med hans resonemang kring hur folk fungerar, hans hemland, de nordiska länderna, politik, samhällssatir osv. Väl värt slantarna i alla fall.

 

Men i en föreställning som denna blir det ändå så att man inte – man är här både jag och primärhustrun – riktigt minns vad som var så kul. Satiren och vitsarna haglade och det blev så många skratt i tät följd att det inte riktigt går att särskilja vad man egentligen skrattade åt. Faktiskt. Det var kompakt roligt.

 

Men en vits jag minns vill jag nämna såhär på måndagskvällen innan den kommande nattens debatt mellan de amerikanska presidentkandidaterna. Bill Baily frågade om det fanns några amerikaner i salongen. Några ropade Ja! – Luleå är ju en universitetsstad med studenter och forskare allomstansifrån. Och från scenen kom: Sympatiserar ni med Trump eller tillhör ni den mänskliga rasen?

Det tyckte jag var kul.


k-seri-öst

Ibland blir jag imponerad av hur grymt och sjukt påhittig jag är när det gäller att sätta rubriker på mina blogginlägg. Ta bara överskriften ovan – k-seri-öst.

 

Det blir några k i inlägget – strax.

Helt och fullt kå-seri blir det dock inte – men en lätt lättsam ton.

Verkligen seriöst är det – viktiga saker dryftas.

Och att bara få ihop det till .k-seri-öst är ju grymt mot läsaren och ett sjukt påhitt.

 

Veckan har inneburit konfirmander.

 

Nu börjar de för säsongen. Tisdagseftermiddagarna i Vidsel som har ett litet högstadium med bara en klass årskurs 8. I den klassen finns fjorton elever, elva pojkar och trenne töser. Till konfagruppen kom sju. Pojkar. Punkt.

Sug på den! Hur vanligt är det? Med bara grabbar?

När vi efteråt bleka om nosen åkte tillbaka till Älvsbyn pratade vi om att vi alltsomoftast är så vana med tjejgrupper – eller i alla fall tjejmajoriteter – och i dessa samtala om mjuka saker, värderingar och känslor, att vi måste ställa om. Pojkar är ju i årskurs 8 lite yngre än de jämnåriga fickorna. Det blir en utmaning!

 

24 timmar senare var det dags i Älvsbyn. De tre parallellerna slutar alla vid ½3-tiden och de har att larva sig uppför backen till Församlingsgården. Mellanmål. Och sedan olika saker till 17 ungefär. 22 dök upp denna första gång. Vi gissar det kommer fler. Och hoppas. Könsmässigt är Älvsbyn i alla fall mer jämnt. I årsklassen är av någon anledning vi inte begriper också där hannar i majoritet men i konfan blev det ungefär två brudar på en grabb.

 

Jag har inte helt pejl på bruttoantalet ungdomar och antalet kyrkotillhöriga födda 02. Höftar med runt 90 i totalen, 70 tillhöriga. Matematiken kan du, noble Bloggläsius, göra själv.

 

Veckan har inte inneburit k2.

 

K2 är fjolingarna i fortsättningsgrupper direkt efter skolan. Vi väntar med dem ett par veckor för att fokusera på årets konfirmander. Men vi väntar dem! Både i Vidsel och i Älvsbyn finns bland dem som konfirmerades i våras dem som frågar när K2 skall starta. Det är alltså 9-orna. Av förra årets 9-or av vilka 36 konfirmerades våren 15 var det 18 stycken som sedan fortsatte. Vi planerar för ungefär liknande antal nu.

 

Veckan har inneburit kU.

 

Det är Kyrkans Unga som kickade igång. De samlas på kvällstid så att de som pendlar till gymnasiet i främst Piteå skall hinna hem och kunna vara med på planerade program de flesta onsdagskvällar – med möjlig start i Veckomässan 18.30. Jag var själv inte med den här veckan – berättar varför i nästa inlägg – men fick på kvällen meddelandet: 14 stycken. De flesta går gymnasiet. Mest ettor som var med i förra årets K2.

 

Om vår tänkta stege kommer att fungera helt och fullt kan vi inte säga än.

Stegen är fokus på konfirmander, bygga vidare i 9-an och ett KU som främst en gymnasieförening. Konfirmandseden är numera från år till år ungefär intakt men men antalet varierar med storleken på årsklasserna. 2-3 grupper i Älvsbyn, en i Vidsel.

Arbetsåret 14-15 var 4-6 stycken med i det då nystartade K2 i Älvsbyn. Ingen KU-grupp fanns – endast ett häng-café med ganska mycket ostrukturerat spring.

Läsåret 15-16 var det 18 deltager i K2 – grupp både i Älvsbyn och Vidsel – och 3 i KU.

I höst verkar tanken på K2 vara etablerat i ungdomars medvetande och ett KU kan förhoppningsvis stabiliseras.

 

Men vad gäller ungdomarna och gudstjänsten finns massor att göra...

 

Veckan har inneburit kultur.

 

Men det berättar jag om i nästa inlägg.

 

Bilden? En kuddig illustration om hur konfirmationstiden är uppbyggd.

 


inte spirituell alls

Idag på min veckoarbetsuppgiftsfria dag hade jag tänkt blogga spirituellt och entusiastiskt om vad som timat och skett under veckans första halva. Hade också planer att med anledning av insändaren jag den 13 september berättade om i inlägget kyrkan i media skriva församlingens officiella text för Piteå-Tidningen.

 

Det blev inget av med det. Jag nåddes vid lunchtid av ett senaste tiden väntat men inte efterlängtat besked. En avhållen vän som också var min arbetskamrat på folkhögskolan en massa massa år finns inte längre i livet.

 

Så jag loggade ut. Eller lågade ut. Vilket som.

 

I kväll stal jag en bild en annan av hennes goda vänner lagt på Facebook. Tänkte den kunde pryda inlägget. Men ändrade mig. Valde en annan i stället. En egen bild tagen för några år sedan. Det är Stilla veckans blombukett på altaret i Älvsby folkhögskolas kapell. Det kapellet var ett gemensamt rum för oss i både arbete och bön.

Då veckan efter Påsk alltid var lovvecka fuskade vi med kyrkoåret. Stilla veckans gudstjänst inför helgerna med alla på skolan fick beröra alltsammans. Och just den gången illustrerat av Passionstidens lila lidandesfärg och Påskens uppståndelse-liljor.

 

Min goda vän Margots lidande är över.

Nu väntar hon Uppståndelsen!

 

Det blir allt för nu – jag återkommer.


kyrkoskatten

Som jag berättat är arbetsuppgiftsfri – det andra kallar ledig – detta veckoslut. Det innebar att jag fick möjligheten att likt Fantomen gå i kyrkan som en vanlig människa – fast det var på stadens gator han gick, ofta i hamnkvarteren, alltid i dimma och mörker.

 

Det var församlingens senaste prästnytillskott som ansvarade för gudstjänsten. Jag har inget smeknamn på honom än men han kan beskrivas som en generation yngre än jag,ljus och med skägg. Och lång. Därtill utrustad med god sångröst, fru, barn och nyköpt villa i samhället.

 

Efter gudstjänsten frågade jag honom om han skrev predikan i fulltext eller använde stödord. Då svaret blev fulltext och han använder dator, inte skriver för hand, undrade jag om han kunde sända predikan till mig och låta mig publicera honom som ”gäst-predikant” här på bloggen.* Det är den text som snart följer.

 

Att höra Jakobs – han heter så – förkunnelse och läsa den är inte samma sak även om orden är samma. Jag kan inte på pricken säga vad skillnaden är – i alla fall inte nu – men det är skillnad. Det talade ordet är informativt på ett annat sätt och mer levande om talaren är angelägen – vilket han är!

De Bibelavsnitt som lästes var Predikaren 5:9-15, 1 Tim 6:7-11 och Luk 12:13-21.**

Och detta var förkunnelsen i Älvsby kyrka denna dag::

 

 

Svenska kyrkan har nyligt genomfört en stor undersökning om fjortonåringars frågor och funderingar. Den är en del i den satsning kyrkan nationellt gör på konfirmation, som heter Krafttag konfirmation, och hela rapporten finns att ladda ner från kyrkans hemsida.

 

En del av denna undersökning var en enkät som gick ut till en stor grupp tonåringar som var dels telefonbaserad och dels webbaserad. Denna enkät tog fram de femton vanligaste frågor som fjortonåringar funderar på. Den femte vanligaste, som 84% av dem svarade att de funderade på var frågan; Hur blir jag rik? Två andra frågor som också var fem i topp var frågorna; Vad ska jag bli i framtiden? Och; Hur får jag ett jobb som är kul och välbetalt?

 

Detta är alltså något av det vanligaste man funderar på är egen status och materiella tillgångar. Den egna framtiden, den egna framgången, det börjar man tänka på redan här och många planerar sin väg genom gymnasieåren och universitetsstudier. Hur blir jag rik?

 

Hur blir jag rik inför Gud?

 

Den frågan fanns inte med bland de andra i undersökningen men i dagens tema och texter finns den med som en underliggande röd tråd. Hur blir jag rik inför Gud?

 

Texterna talar uppmanande om att akta sig för världslig rikedom, för saker, för pengar, för att lägga på hög. ”Hopsparad rikedom blir sin ägares olycka.” ”Kärleken till pengar är roten till allt ont.” ”En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” och det sanna ordet som finns hos predikaren ”Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå.” och på samma sätt hos Paulus ord till Timotheus: ”Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den.”

 

Här finns en uppenbar skillnad mellan Guds syn på rikedom och världens syn på rikedom.

Jag vet inte vad ungdomarna söker när de talar om att bli rika, men i mycket tror jag att de söker en världslig rikedom, precis som många av oss vuxna också gör.

 

Skillnaden mellan Guds syn på rikedom och världens syn på rikedom ligger i vad som är rikedomen och vem den är till för.

För världen är det materiella tillgångar, eller digitala också för den delen.

De inomvärldsliga resurser som till stor del avgör hur min materiella tillvaro kan se ut.

För att kunna bo i vissa hus och på vissa platser behövs mer tillgångar.

För att kunna äta viss mat och köra vissa bilar krävs mer tillgångar.

Världens syn är att saker i sig har ett värde och att du och jag påverkas av detta värde.

Vårt eget värde påverkas av detta värde. Därför försöker många förstå hur man ska få mer av detta värde för att kunna vara mer värdefull.

 

Men med Guds rike är det annorlunda.

För Gud är det inte materiella ägodelar och rikedomar som är värdefullt.

De har i sig själva inget värde för Gud. Men det har däremot du och jag.

För Gud är Guds skapelse värdefull och vi människor är skapade till Guds avbild. Vi är en del av Guds skapelse och därför också värdefulla i sig, oberoende av hur mycket saker vi lyckas tillförskansa oss eller inte.

Du är värdefull för att jag har gjort dig säger Gud! Du är värdefull för att du är min! Människor kan säga vad de vill om dig och ditt värde, Du kan säga vad du vill om ditt värde men för mig är du dyrbar!

 

Här har vi som kristna och som människor en stor utmaning, att våga se på varandra och oss själva med Guds ögon.

Om vi börjar det så kommer vi se att de skatter och rikedomar som gör oss rika inför Gud är andra än de som världen talar om.

Gud har skapat oss till att leva i gemenskap med honom och varandra och för att förvalta skapelsen. Vi har ett ansvar att leva med varandra och att ta hand om varandra. Det är därför vi är här. Du finns för att Gud vill det, för att Gud har ett uppdrag just för dig. Du är inte här av en slump utan för att leva i, med och för skapelsen som du själv är en del av.

Det samma gäller den som sitter bredvid dig. Vem sitter just nu bredvid dig?

Vänd er mot varandra, se varandra. Hälsa på varandra, om ni inte redan kan varandras namn så fråga. Och påminn varandra, säg såhär till din bänkgranne: ”Du är värdefull, du är dyrbar, glöm inte bort det!”

 

I det dubbla kärleksbudet blir vi kallade att älska Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ, all vår kraft och allt vårt förstånd. Vi blir också kallade att älska vår nästa, vår medmänniska så som oss själva. Men det är så många som så djupt föraktar sig själva att deras kärlek till andra också blir ett skämt. Det står inte älska din nästa och hata dig själv. Utan älska din nästa så som dig själv.

Glöm inte bort att du är dyrbar i Guds ögon och glöm inte bort att din nästa, varje människa du möter, är lika dyrbar i Guds ögon.

 

Med detta tänkesätt kan vi börja ana hur vi blir rika inför Gud.

Det är inte genom att samla skatter här till oss själva, för vår eget välmåendes skull, utan det är genom att ta emot de skatter Gud skänker oss och ge dem vidare till andra.

 

Låt oss börja med Guds kärlek, den största gåvan Gud ger oss. Gud älskar oss, Gud älskar dig. Guds kärlek till oss gör att vi kan älska andra, kan älska varandra.

Gud har i sin son, Jesus Kristus gett oss hopp, hopp om evigt liv, om syndernas förlåtelse. Låt oss dela med oss av detta hopp till andra. Gud ger oss regn och sol och skörd så att vi kan äta och leva gott, låt oss tacka Gud och dela med oss av Guds gåvor.

 

Med Guds gåvor och Guds skatter är det annorlunda än med världens.

För när världens skatter tar slut när de delas så blir inte Guds skatter mindre när de delas. Min kärlek tar inte slut ju fler jag delar med mig av den till. Om jag ger någon annan av mitt hopp så blir inte mitt hopp mindre utan ologiskt nog större.

Guds räknesätt i skatter och rikedomar är inte som världens, Gud är orättvis och ologisk. Ingen av oss har förtjänat de skatter Gud ger, det kan vi inte, men Gud ger dem för att han älskar oss. Och när de ges och delas upp till fler förmeras gåvorna istället för att förminskas.

 

Jag vill avslutningsvis läsa ifrån några verser efter evangelietexten, då Jesus fortsätter undervisa om rikedomar och skatter, han säger såhär:

Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar ju hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.”

 

Låt oss söka de skatter Gud ger oss och dela dem med varandra.

Låt oss inte värdera oss själva och andra med världens tänkesätt utan med Guds.

Låt oss ”tacka Herren, vår Gud, av allt vårt hjärta och alltid ära Guds namn.”

Om vi gör det så samlar vi inte skatter åt oss själva utan får ta emot Guds rike och rikedom som bär oss nakna in i livet och ut ur livet genom döden till det eviga livet.

Amen.

 

 


*  Det har ju då och då hänt att jag i kategorin Predikan mm publicerat egna alster men det var ett tag sedan. Jag skriver också i fulltext men i år har det för det mesta blivit för hand. Och då kan jag säga: Opublicerbart! Eller i alla fall oläsbart!

**  På webb-platsen www.bibeln.se kan du, noble Bloggläsius, skriva in förkortningar och siffror för de olika textavsnitten. Och Vips! så kan du läsa Guds-orden direkt. Fiffigt!


primärhustru

Det var någon gång efter kl sju igår kväll som jag härstädes skrev:

 

Vad gäller madammen i mitt liv kanske det framöver blir en förändring. Det lät dramatiskt. Ingen allvarlig eller påtaglig – nejnej! Men jag funderar på att härpå bloggen börja kalla henne något annat än ”madammen”. Hittade ett kul ord i en bok, en bok jag kommer att berätta om sisådär ett eller två blogginlägg. Jag brukar ju lätta upp innehållet härstädes med kommentarer om böcker jag läser, då under kategorin ”Predikaren 12:12”.

 

Och redan nu om söndagsmorgonen kommer det utlovade!

 

Det var i boken Riket på världens tak – en kort historik över inkariket skriven av Patricia Temoche Cortez som jag hittade glosan Primärhustru. I inkasammanhanget handlade det om den ingifta prinsessa som stod inkan – det är kejsaren – allra närmast, hon som var hans ständiga följeslagare, rådgivare och medregent. Hon med en markant roll som sekundärfruarna, konkubinerna och andra fruntimmer i inkans närhet inte kunde nå.

 

Trots högflygande tankar kan jag naturligtvis inte jämföra mig med härskaren i ett högt-över-havet-imperium för över 500år sedan. Så knäpp är jag inte. Och alldeles säker är att jag inte har ett harem av maktpolitiskt betingade fruar. Men sedan 1978 finns primärhustrun i mitt liv – tre år tidigare om man räknar med förlovnings- och tjejtiden. Således ingen primör men definitiv primär.

 

Tillbaka till boken. En liten sak, inte en tegelsten av mitt vanliga slag. Bara 170 sidor. Men översiktligt informativ. Intressant.

Jag köpte den genom bokklubben Clio från vilkens hemsida jag knyckt denna rejäla information:

 

Lika säkert som att migrationsvågorna kommer och går genom historien är att riken uppstår och försvinner. Vad blir kvar? Spår, fragment, skrönor, myter och historier. Varför ska vi bemöda oss om att med utgångspunkt i spröda lämningar skapa en bild av hur man för länge sedan och långt bort från vår del av världen levde, tänkte och dog? Det finns nu många goda argument till stöd för en sådan ansträngning.

 

Historiker, arkeologer, filologer och andra humanister arbetar långsiktigt för att öka våra kunskaper om världens många förflutenheter. Men för att tillgängliggöra skeden och kulturer som ligger långt tillbaka i världens historia, krävs det också berättare som med bibehållen respekt för vad forskningen kommit fram till kan skapa engagerande framställningar.

 

Sett från den europeiska horisonten finner vi på avsevärt avstånd i rummet men inte så avlägset i tiden inkariket, den största statsbildningen i västra Sydamerika. Det är historien om detta bergiga rike från slutet av 1200-talet och fram till den spanska erövringen 1534 som Patricia Temoche Cortez berättar i sin komprimerade men ändå mycket innehållsrika historik Riket på världens tak.

 

Inkariket uppkom genom klimatförändringar och migration. De första inkaättlingarnas ankomst till vad som skulle bli rikets centralort, Cuzco (i dagens Peru), har forskarna förklarat med klimatsvängningar i Anderna och en tilltagande kamp om naturtillgångarna, vilket ledde till omfattande folkvandringar. Bröderna Manco Cápac och Ayar Auca sägs ha anlänt till Cuzco, den förre bosatte sig i stadens nya soltempel och den senare i utkanten av staden. Allt enligt etableringsmyten som också har tolkats som en ursprungsförklaring till det andinska skicket med två eller ibland flera styrande hövdingar.

 

De spanska krönikörerna på 1500- och 1600-talen hade fullt sjå med att förstå och beskriva det släktdynastiska system de mötte. Temoche Cortez har valt att inte fördjupa sig i de olösta källkritiska frågorna. Med stöd i de spanska källorna har hon skapat en kronologisk berättelse om inkarikets uppkomst, utveckling och fall. Det är segrarnas historia vi får – en berättelse om hur Cuzcostyrkorna till sist alltid triumferar och hur riket växer; när det var som störst omfattade det områden i dagens Colombia, Ecuador, Bolivia, Chile och Argentina.

 

Hur forskningen än vill se på saken slås man gång på gång av parallellerna till ett imperium som det antika Rom. Särskilt iögonfallande är den avancerade infrastrukturen som håller samman inkarikets stora landområden. Andra viktiga faktorer var arbetspliktsystemet, rekryteringen av arbetare och ersättning i form av varor. Men det kanske mest avgörande skillnaden i förhållande till ett imperium som det romerska, och det som försvårat historieskrivningen, är att den andinska kulturen under detta skede var skriftlöst. Avsaknaden av skriftliga källor får inkariket att för alltid delvis döljas av mytens dimmoln och dess historia att styras av de spanska krönikörernas politiska och organisatoriska förförståelse.


avkyrklat

Jag söker undvika att min blogg blir alltför ensidigt någon sorts ”kyrkoblogg”. Sådana finns flera av och behövs det ännu en är det i alla fall inte denna. Ändå dyker sådant upp ibland. Jag är ju präst med åsikter om ditt och datt, dessutom jämt och ständigt. Och att verka i församling upptar en hel del av min vakna tid.

 

Detta veckoslut är dock av annat slag – arbetsuppgiftsfritt.* Och långt.

Ordinarie arbetsuppgiftsfria dag varje vecka är fredag och var annan lördag-söndag sätts jag inte upp på gudstjänster och annat. Det leder till tre dagars arbets-uppgiftsfrihet på raken. Madammen i mitt liv hade komp att ta ut hela fredagen så det blir mycket tid tillsammans. Kul.

 

Vad gäller madammen i mitt liv kanske det framöver blir en förändring. Det lät dramatiskt. Ingen allvarlig eller påtaglig – nejnej! Men jag funderar på att härpå bloggen börja kalla henne något annat än madammen. Hittade ett kul ord i en bok, en bok jag kommer att berätta om sisådär ett eller två blogginlägg. Jag brukar ju lätta upp innehållet härstädes med kommentarer om böcker jag läser, då under kategorin Predikaren 12:12. Så vi får se...

 

Hon fick en present när hon fyllde år häromsistens. Av mig alltså. En lyckad present om läsaren förstår vad jag menar. Och överraskande. Att få till det så är faktiskt inte lätt när man varit ett par lite längre tid än de bibliska israeliterna befann sig i öknen efter sitt uttåg ur Egypten. Jag lyckades detta år. Fågelkikaren med sitt stativ var oväntad men välkommen.**

 

Kikaren är inte ett teleskop men man kan titta på sådant också. Fullmånen fyller hela synfältet. Fast just det är egentligen inte så kul. Totalreflexionen från månytan gör att inga skuggor och kontraster uppstår. Då är det bättre när den är halv. Men bilden i förrgår kväll blev ändå hyfsad i all sin enkelhet. Jag satte kameran där jag annars hade ögat och tröck av. Voilá! som fransosen säger.

 

Kulturella är vi åxå. Vi har köpt konst. En lokal förmåga hade utställning på folkhögskolan och madammen – hon kallas ännu så – fastnade för en av flera som insprängt i motivet har en världskarta. Fyndigt. Det blev väggmattan också – i vårt ”konsthörn”.***

 

Klart och soligt väder igår innebar ett par timmars tur ut i lingonskogen inom synhåll från köksfönstret. Resulterade i 30 liter av en kvalitet mycket lämplig att göra dricka av. Således kvällsrensning innan Skavlan. Silning i morgon. Perfekt!

 

Klart och soligt väder idag innebar trädgårdspyssel. Hösten har varig väldigt varm med bara två lindriga frostnätter än så länge. Men man får inte låta sig luras. Vi är i alla fall i mitten av september. Winter is coming som de säger i Game of Thrones. Därför behöver saker dras upp ur backen, gräs klippas och en del annat. Fixat. Liksom höstljungning av mamma och pappas grav.

 

Det var det det – ett avkyrklat blogginlägg.

 


*  Jag använder ordet arbetsuppgiftsfri på de positioner i kalendrar och tidsplaner där andra skriver och säger att de är lediga – något som jag som vigd till uppdrag och ämbete aldrig är.

**  Sådana pryttlar kan man beställa på nätet – vilket jag gjorde. Finns i prislägen 800 till 45000. Jag höll mig ganska nära nederkanten.

***  Konstnären är Johanna Borgenstål som för några år sedan elev på folkhögskolan. Hon gick Volontärlinjen där bland annat jag fanns med som undervisare. Googla hennes namn hittar du bilder på hennes konst – och annat.


vilakazi street

Jag hade ingen aning om att det fanns en gata som heter Vilakazi Street. Men nu har jag det. En liten aning. Efter att ha läst 310 sidor Sydafrikas historia skriven av Andreas Karlsson (ISBN 978-91-7545-328-6). Det unika med gatan är en liten pittoresk detalj i en mycket informativ bok som utöver att ha lärt mig en massa fakta fått mig att fundera vidare en del.

 

En fundering – alltså min, inte bokens – är att om man inte har en i förväg tydlig sund etisk-moralisk hållning kan beslut man för dagen tycker är vettiga för att skydda sin situation framledes medföra absurda ytterligheter som man då i konsekvensens namn måste anse värda att värna – hur etiskt-moraliskt förvridet det än blir.

Apartheid är en sådan sak. Den kom liksom krypande mer och mer under historiens gång. Inför upplevda, oftast inbillade, hot från ”vildar”, ”hedningar”, kommunister och allt möjligt annat förskansade sig den vita befolkningen i omgärdade privilegierade mentala vagnborgar. Och höll annat ute. Mellan världskrigen och efter det andra formades på den vägen till sist det apartheidsystem som hela världen fördömde – utom Margret Thatcher, Ronald Reagan och några få till. Och som föll.

 

En annan av funderingarna är att olika beslut man i vår tid fattar i det israeliska parlamentet och i olika flyktingavvisande europeiska länder är kusligt parallella till vägvalen som ledde till apartheid. Viktigt är att betänka att om man inte lär av historien tvingas man se den upprepa sig.

 

Den läsvärda bokens baksidestext lyder:

 

Sydafrikas historia – från mänsklighetens födelse till landet efter apartheid

 

Få länder är så tätt sammanflätade med sin egen historia som Sydafrika. Varför blev Sydafrika platsen för en av 1900-talets allra grymmaste förtryckarregimer? Och varifrån kom styrkan att resa sig och gå vidare som ett enat och i allt väsentligt fredligt land? Svaren ligger djupt inbäddade i landets brokiga förflutna, i möten mellan kulturer och i enskilda personers vägval. Just därför är det hären fullständigt nödvändig bok för alla som vill förstå sig på landet längst ned på den afrikanska kontinenten.

Andreas Karlsson guidar genom en lång resa i historien. Från människans födelse, via de sydafrikanska folkens tidiga historia, européernas ankomst, striderna mellan boer, britter och zulu, de bägge världskrigen, apartheids uppkomst och fall. Hur der det moderna Sydafrika ut idag och vilka utmaningar finns inför framtiden? Detta är en historia väl värd att lära känna.

Sydafrikas historia är det förstamoderna standardverket på svenska över landets historia.

 

Vilakazi Street?

 

Ligger i Soweto, Sydafrikas största kåkstad utanför Johannesburg. Det är den enda gata i världen där två personer som fått Nobels fredspris bott. Nelson Mandela bodde där ett tag. Senare, efter att Mandela bosatt sig på annat håll, flyttade den unge prästen Desmond Tutu in i området. Då kände de inte varandra.


kyrkan i media

Det rubriken anger pratas och skrivs det en del om både här och där. Oftast menar man ”resegranskningen” och käbblet om Facebook-gruppen ”mitt-kors” samt hur den kyrkliga överheten främst i Uppsala relaterar till sådana som inte kysser marken de går på. Ovanligt höga utträdessiffror får också uppmärksamhet.

 

Det jag nu skriver har inget med de sakerna att göra!

Jag är lokal – även om ingen, säger ingen, drog ut mig på lokal den 9/9.

 

I Norrbottens-Kuriren idag – måndag 12/9 – handlade både förstasidan och sedan ett helt uppslag om att Domkyrkoförsamlingen inte reser med halva arbetsstyrkan till Israel i höst. Halva gänget gjorde resan i våras. Nyheten är alltså om något kyrkan inte gör. En politiker ger bilden av att den massmediala reseuppmärksamheten ligger bakom beslutet. Domprosten intervjuas också och ger en i viss mån annan förklaring. Hon menar att det inte handlar om några tidigare eller aktuella ekonomiska excesser och att resan mycket väl kan försvaras som fortbildning. Det är säkerhetsläget i regionen som gett kalla fötter. Mellan raderna tycker jag mig också ana att vårresan kanske inte helt var till belåtenhet. Jag gissar att domprostens beskrivning är den mest korrekta.

 

Många i Älvsbyn med omnejd menar att Lokala Världsbladets alias Piteå-Tidningens bevakning av orten lämnar mycket övrigt att önska. Jag  tycker det ligger något i det. Och kyrkliga nyheter eller reportage är det generellt glest mellan. Fast detta ska inte bara skyllas på blaskan som ju har att följa  nyheter.Kioskvältande sådana bjuder kyrkorna sällan på.

 

Idag var det i alla fall en insändare! Om Älvsbyn.

 

En ganska stor en. Av tidningen försedd med rejäl bild från en annan kyrka, inte vår. Och rubriken Tomma kyrkbänkar när konfirmationen är slut. Samt en ur insändaren citerad mening satt i större röd text för att dra till sig läsarens uppmärksamhet.

 

Nu har jag inte mandat att ge församlingens officiella reaktion eller svar. Så skall min text inte läsas. Här på min blogg tycker jag privat! Inget annat! Och då säger jag att:

  • Insändarskribenten är den Johnny Lestander som har en blogg jag länkar till  långt nere till höger. På den bloggen skrev han sent på kvällen den 7/9 ett inlägg som i lätt bearbetat skick var dagens insändare.
  • Insändarskribenten är värd att ta på allvar! Jag känner honom och vet att han med god avsikt reflekterar över sakernas tillstånd (även om han enligt min mening inte alltid drar rätta slutsatser).
  • Insändarskribenten pekar på situationer och problem som är sanna och reella! I arbetslaget arbetar vi hårt för att hitta vägar från det dagsläge han påtalar – fast verkligen inte så ”framgångsrikt” som vi skulle vilja.
  • Insändarskribenten och Piteå-Tidningens läsare förtjänar enligt min mening en respons i tidningen. Vem som efter samråd skall författa den ”officiella kommentaren” kan jag dock fundera över. Är det kyrkoherden? Eller arbetslaget kring konfirmander och ungdomar? Eller präster och musiker som har specialansvar vad gäller gudstjänsterna? Eller – vilket verkligen vore intressant – de förtroendevalda om vilka det sägs att deras uppdrag, tankar, beslut och ansvar är så väldigt viktiga? Och i så fall vem eller vilka av politikerna? Fullmäktiges ordförande? Kyrkorådets ordförande som också är Arbetsutskottets och Budgetberedningens? Eller ordförande i Församlingsutskottet, den instans som har att hantera Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission?

Vem skall svara? Varför inte en eller flera ungdomar?

 

Såhär lyder insändaren – rubriken gav jag ovan.

 

Andelen konfirmander inom svenska kyrkan har sedan 1970 till idag minskat från 80 till 30 procent och nu skall svenska kyrkan försöka att vända utvecklingen.

Men något måste ju göras åt utvecklingen eftersom antalet personer i ålder 60+ som hukar i kyrkbänkarna under gudstjänster och mässor inom svenska kyrkan är ju i överväldigande majoritet.

Dessutom är antalet besökare, åtminstone i Älvsby församling väldigt låg. Det handlar normalt om  en halv till en procent av de som är medlemmar i svenska kyrkan i Älvsbyn.

Men eftersom vi ändock ser konfirmander varje år vid gudstjänster och mässor så kan man ju så smått undra var de tar vägen efter det att konfirmationen har varit. Men det är väl ingen som vet men i kyrkan är de åtminstone inte.

Den slutsats man då kan dra om konfirmationen inom Svenska kyrkan i Älvsbyn är att det inte främst är guds ord som lockar utan resan till Medelhavet. Dessutom har jag alltid funderat på varför man skall konfirmera sig i 14 till 15 års ålder eftersom det i den åldern är mycket annat som lockar.

Det kanske vore bättre att vänta till 18-19 årsålder men då finns väl inga ungdomar kvar eller så har de skaffat sig ett eget liv och då är tanken på konfirmation inte aktuell längre. Men det är kanske så att guds ord inte lockar våra ungdomar längre utan då är det roligare att leta efter låtsasfigurer i sin iphone eller sitta vid datorn och spela spel eller göra något annat.

Men hur skall man kunna förmedla det kristna budskapet som ju faktiskt slutar med att vi får en ny himmel och ny jord där bara de rättrogna blir kvar och alla andra har gått under.

Är det ett sådant budskap som människor i den sekulära staten Sverige vill höra, och om inte hur skall då svenska kyrkan kunna förpacka budskapet så det kan accepteras.


viktiga datum

Det är ganska gott om datum, högtider, helgdagar, minnessådana och liknande. De betyder olika saker för olika människor. Det finns högtider gemensamma genom århundraden för hela kulturer. Speciella händelser blir viktiga att minnas i stora grupper. I en släkt, en familj eller för en enskild person finns viktiga datum.*

 

Gamla och nya, stora och små för en del viktiga datum kryllar det av. Att ta eller få reda på samtliga är inte möjligt men jag fann webbsidan http//temadagar.se/kalender/. Där listas både löst och fast som har samma datum varje år.

 

Just detta samma datum är viktigt.

 

Det får till följd att den mindre av det kyrkliga årets två årstider, Julen och helger som Nyårsdagen och Trettondag jul som är kopplade till den, finns med på listan. Julen ligger ju fast på datum men rör sig på veckodag.

 

Påsken med alla sina kringkretsande helger kommer dock inte med. Och Påskens årstid är ju mycket större: Fastlagssöndag, Fläskmåndag, Fettisdag, Askonsdag, Dymmelonsdag, Skär-torsdag och Långfredag innan. Annandagen, Kristi Himmelsfärds dag och Pingsten plus allt fram till helgen innan Första Advent efter. Hela det blocket – ungefär 9 månader – ligger fast på veckodag men rör sig på datum.

 

Och i vår sekulariserade tid är det lite kul att nämna att hela paketet med mat och skollov och fjällsemestrar faktiskt är styrt av den kristna Kyrkans biskopar. När de år 325 var samlade till kyrkomöte i Nicea i nuvarande västra Turkiet beslöt de att Påskdagen ska infalla första söndagen efter första fullmånen efter Vårdagjämningen. Det betyder att det är biskopar av fordom som fortfarande styr vårvinterupplägget för svenska ateister.

Dock: Detta var en utvidgning innan en redogörelse för att komma till detta blogginläggs huvudärende.

 

Det finns många andra mer eller mindre vedertagna datum man kan hålla reda på om man vill. Förintelsens minnesdag 7 januari räknar jag som en av de viktiga, vettiga och seriösa. Internationella kvinnodagen 8 mars likaså. Och Hiroshimadagen 6 augusti. Och flera andra.

 

Lite smalare kan man väl anse att Internationella pizzadagen1 januari och Veganpizza-dagen den 29:e samma månad är. Liksom Tandborstbytardagen 13 februari och Morotens dag 4 april. Linssoppans dag 12 april tycker väl inte ens Esau är värd att fira. Väl inne på mat kan nämnas att Nationaldagen 6 juni på ett lämpligt svenskt sätt också är Färskpotatisens dag och Sillens dag och att Paltdagen firas 13 juli.

 

Innan den mer vedertagna Kanelbullens dag 4 oktober – som också är Internationella vodka-dagen – finns av någon obegriplig skräckinjagande anledning Fluortantens dag 1 september. Rysningar genomfar kroppen!

 

Civilkuragets dag 12 oktober tycker jag är viktig att lansera. Paragrafbrytare, uppgiftslämnare, visselblåsare och alla andra som utmanar överhet och makt i samhället – och kyrkan – tycker jag förtjänar heder och uppmärksamhet.

22 Oktober är INTERNATIONELLA CAPS LOCK-DAGEN, troligen kul bara för folk med tangentbord. Mer allmänt uppskattad och definitivt strategiskt placerad är i stället Skumtomtens dag 21 december.

 

Efter denna tanke(ut)flykt vill jag så återvända just till denna dag – 9 september – som enligt http//temadagar.se/kalender/ är Yrkesförarens dag. Och det är ju bra.

 

Mindre bra är att den Internationella bjud-en-präst-på-en-öl-dagen* inte (ännu) finns med. Det tycker jag är en brist och menar att det vore en glad sed se spridd också i vårt land. Givetvis skall då inte kyrkoavgiftsmedel och representationskonton tas i anspråk för det nöjsamma. Det vore i dessa dagar riktigt dålig tajming. Men sådär privat kan man väl få bli bjuden på en lager i all vänskaplighet – typ.

Jag har i alla fall tänkt på mina kollegor i församlingen. Bägge två får denna IBAPABD var sin Taybeh att inmundiga under parollen: Pilsner för Palestina!

 


*  Så har till exempel denna dag, den nionde september, sin speciella betydelse för mig. Jag blev föräldralös det datumet. Knappt två år efter mammas död i november 2003 dog pappa 9 september 2005.Skulle någon vilja veta mer vad som då hände kan man läsa här vad jag skrev drygt en vecka senare.

**  Googlar man International Buy a Priest a Beer Day hittar man mer att läsa. Både lite skoj men också lite seriöst. Om tid i bön för sin präst. Typ.


2:a upplagan finns!

I bloggandet 100 år och 1 dag skrivet den 31 juli nämnde jag att jag tittat förbi hos min moster och hittat en del böcker. Boken om högertrafikomläggningen fann jag själv i en låda men en annan jag tog hade hon lagt med i den hög hon hade funderingar över om jag ändå inte skulle vara intresserad av. Flera titlar i den högen hade jag redan men en plockade jag på mig – och har nu läst.

 

Om författaren Leif Grane berättar Wikipedia ungefär detta:

Han föddes den 11 januari 1928, dog den 22 mars 2000 och var en dansk teolog, professor i kyrko- och dogmhistoria vid Köpenhamns universitet (1964-1998) och internationellt erkänd Luther- och reformationsforskare. Han är särskilt känd för sin kommentar till Augsburgska bekännelsen. Hans böcker är översatta till engelska, svenska, italienska, finska och tyska.

 

Just hans kommentar till Augsburgska bekännelsen har jag en gång både ägt, läst och tenterat – kurslitteratur i Uppsala den tid det begav sig. Det var en bra bok jag någon gång lånat ut och sedan inte längre ser röken av. Tyvärr minns jag inte vem som lånade den.*

 

Min mosters trave innehöll en Grane-bok från 1994: Vision och verklighet – en bok om Martin Luther.** De 300 lärorika sidorna är nu lästa. När jag tittat på förlagets Artos hemsida ser jag att den nu finns i en andra upplaga möjlig att förvärva för folk utan boksamlande mostrar. Toppen! Rekommenderar köp!

 

Det som är intressant – tycker jag – är att reformatorns tankar inte samlats stenhårt tematiskt. Det är väldigt vanligt att man gör så och det ger ju en infallsvinkel så god som någon men kommer att blanda tidigt och sent, polemik mot den och polemik mot någon annan. Leif Grane berättar mer i tidsföljd vilket skiljer på den unge och den åldrande Luther, liksom gräl med påven och gräl med frikyrkligheten – om man får använda det ordet anakronistiskt.

 

Baksidestexten lyder:

 

Luther tillhör historien. En framställning av hans liv och gärning bör alltså vara historisk. Med detta som utgångspunkt ger Leif Grane i den här boken en skildring av en man och en epok som har haft avgörande betydelse för vår kultur och som på många områden ännu påverkar nutidens tänkesätt. Med författarens respekt för historien och hans förvissning om att tillhöra en annan tid blir boken samtidigt ett vittnesbörd om vari det lutherska arvet består, och på vilket sätt det fortfarande för ett samtal med oss. När boken utkom i Danmark skrev Vilmos Vajta: »En mästerlig framställning av Luthers teologi, – som i sin fullständighet, åtminstone på skandinaviskt område, inte finner sitt motstycke.«

 

Rekommenderas såhär 499 år efter de 95 teserna!

 


*  Detta händer ju då och då med böcker. En bok jag riktigt saknar är en jättegammal sak – tryckt tidigt 1800-tal – som jag någon gång lånat ut men minns inte heller till vem. Denne förefaller även ha glömt mig. Über den Umgang mit Menschen från 1788 heter på svenska Konsten att umgås med menniskor och är skriven av en Adolf Friherre Knigge (1796). Han ger tidstypiska goda råd vad gäller att tackla halsstarriga personer, hersklystna sådana, svärmödrar, tyska postiljoner och alla möjliga andra. Mycket underhållande – och saknad.

**  Danska titeln är Evangeliet for folket: Drøm og virkelighed i Martin Luthers liv (1983).


bratar taklänges

Helger kan genomlidas olika. Ibland har jag som präst olika arbetsuppgifter lördagar och söndagar. Andra helger är jag mer uppgiftsfri – som denna.

 

Därför for vi till Luleå igår om lördagen. Madammen och jag. Den stora betungande uppgiften som låg framför oss vad att grilla korv över öppen eld. Mödosam sak. Särskilt i sällskap med barnbarnen Tyra och Adrian, vår begynnande ålderdoms dubbla hemsökelse*. Deras föräldrar skulle måla och spika och bygga (på) sitt hus. Då är det stundom lindrigare att ha sex- och fyraåringen på annan plats. Det var den smällen vi fick ta.

 

Upplockning i bostaden vid 11-tiden. Vidare färd till friluftsområdet runt Hertsöträsket. Obehagligt mycket prat i bilen. Huvva!

Framme på plats lyste soläcklet allt vad det orkade över både skog och vattenyta. Men rökgivande eld gjordes upp och korv sotades och åts. Tjatter, prat och skratt hela tiden. Huvvaligen!

 

Efter korven fortsatt friluftsliv. Aldrig tyst. Bara skratt, tro och tjim. Hela eftermiddagen. Tack och lov fick vi till sist dumpa de två små fridsparasiterna i hemmet. Och slippa loss. Efter en helt bortkastad lördag.

 

Titta på bilden som togs i samband med föräldrarnas vigsel för några veckor sedan.

Visst är den hemsk! Avsmak är vad man känner! Total avsmak!

 

Läs fotnoten!

 


*  Satir och ironi är vanskliga saker på sociala medier. För säkerhets skull informerar jag därför sakligt och rättframt att jag i detta blogginlägg bratar taklänges – alltså menar motsatsen till vad jag skriver.


annat innehåll

Regelbundet besöker jag den israeliska tidningen Haaretz´ hemsida. Tycker det är intressant att där ta del av kommentarer och tankar kring det låsta läget Israel-Palestina och den envisa bosättarrörelsen ständiga manipulation av läget.

 

Ibland kammar jag noll men hittar i stället annat. Igår fann jag en artikel som här i översatt tillstånd får hamna i kategorin Exe-geten bräker. På ett informativt sätt återger den vad kristna och judiska forskare anser om en Bibelbok. Håll till godo!

 

VEM SKREV BIBELBOKEN JESAJA?

Åtminstone delar av Jesaja skrevs efter profetens död. Olika språkstilar ger ledtrådar.

 

Jesajas bok är den första av de tre så kallade stora profeterna i den hebreiska bibeln*. Den menar sig innehålla profetior av Jesaja, Amos son, boken hjälte. Om honom vi vet mycket lite.

 

Boken i sig är består mestadels av profetior skrivna på trubbig kompakt poetisk hebreiska och var troligen nästan lika gåtfull när den skrevs  som den är idag. Men bland dess verser finns några av de mest kända i hela Bibeln som "De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig." (Jes 2: 4**). Men vem skrev?

 

Kung Hiskia

 

Enligt en mening som först förekommer i Talmud – en sammanställning av judisk lag redigerad i Babylonien omkring 500 e.Kr. (Bava Batra 14b-15a) – skrevs Jesajas bok av kung Hiskia och hans medhjälpare. Hiskia regerade 715-686 f.Kr.

Hur de judiska vise kom till denna slutsats är tydlig. Bokens första vers säger att profeten profeterade under av fyra judeiska monarkers regeringstid och den sista av dem var Hiskia. Det blir därför rimligt att det var kungen och hans skriftlärde som efter Jesajas död satte ihop samlingen av profetior.

 

Det vore också rimligt att ett kungligt arkiv, om ett sådant fanns i Jerusalem under första templets tid, skulle innehålla upptecknade profetior. De kungliga arkiven i den semitiska stadsstaten Mari i dagens Syrien innehöll förtecknade profetior 1000 år före Hiskia. I de kungliga arkiven i den Ny-Assyriska huvudstaden Nineve fanns också upptecknade profetior skrivna bara några årtionden efter Jesajas tid. Att i kungliga arkiv ha upptecknade profetior kan ha varit normalt.

 

Ändå tenderar moderna bibelforskare vara skeptiska. För det första är de profetior som lagrats i Mari och Nineve av praktisk natur av typen ”om du bygger det och det kommer det att kollapsa, om du attackerar så och så kommer du att segra” och liknande. Man kan föreställa sig varför dessa profetior skulle bevaras och bekräftas vid senare tillfälle. Jesajas profetior är av en annan sort. Det är svårt att föreställa sig vilka praktiska ändamål som skulle få kungliga skriftlärde att bevara profetior som "Jag skall ge dem pojkar till ledare, lynniga barn skall styra dem." (3: 4). Hur skulle de kunna kontrollera denna profetia för att se om den verkligen slog in?

 

Den yngre Jesaja

 

Även om vissa delar av boken verkligen är genuina Jesaja-ord är stora delar av boken med säkerhet inte det. Detta menade redan på 1100-talet Rabbi Abraham Ibn Ezra som påpekade att profetiorna i kapitlen 40-66 och i kapitel 34 och 35 var skrivna på ett språk som skiljer sig mycket från resten av boken. Dessutom nämner de inget om Jesaja.

 

De flesta moderna forskare är överens om att dessa kapitel inte kan anses vara profetior av den ursprungliga Jesaja, vare sig de är skrivna av Hiskia eller inte. De måste ha skrivits av någon som levde efter förstörelsen av Jerusalem 586 f.Kr. Den ursprungliga Jesaja levde mer än hundra år tidigare och kunde inte ha sagt "Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad, att Herren straffat henne dubbelt för alla hennes synder."(40: 2.)

Dessa kapitel måste ha skrivits av någon annan profet i samband med den babyloniska fångenskapen. Då vi inte vet hans namn kallar forskare honom (eller, mindre troligt, henne) för Den andre Jesaja eller Deutero-Jesaja.

 

Profetiorna i bokens sista 10 kapitel (56-66) verkar ha skrivits av ännu en profet, en tredje, som levde efter exilen i Babylonien, tidigt under Andra Templets tid (förmodligen 400-talet f.Kr.). "[De] får komma till mitt heliga berg och glädjas i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skall jag ta emot på mitt altare. Mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. "(56:7). Det är ett exempel på sådant som inte skulle kunna ha skrivits av en profet som lever i en tid då templet ligger öde.

Forskare kallar detta profeten Tredje Jesaja eller Trito-Jesaja även om vissa menar att språket i andra och tredje Jesaja är så lika att de kan ha varit samma person som skrivit före och efter återkomsten till Jerusalem.

 

Snar undergång

 

Sedan finns kapitel 36 till 39 som inte alls är profetior utan prosa om Jesajas liv. I det avsnittet lånas friskt från Kungaboken som skrevs i slutet av det första templets tid. Jesaja 37: 6 är till exempel är praktiskt taget identiskt med 2 Kung 19: 6 och så vidare. Klart blir då att dessa måste lagts till Jesajas profetior tidigast under exilen, förmodligen ännu senare.

 

Kapitel 24 till 27 är också suspekta. Många forskare tror att dessa kapitel skrevs långt senare. De lägger fram en apokalyptisk ideologi, det vill säga att tidens slut är nära, att Gud kommer att ingripa i världen och straffa de onda och belöna det goda. Just det synsättet i judisk litteratur verkar framträda under den hellenistiska perioden med början på 300-talet f.Kr. Ta till exempel: "Då skall månen blygas och solen blekna, ty nu är Herren Sebaot konung på Sions berg och i Jerusalem, och de äldste får möta hans härlighet" (Jes 24:23).

Om vi ​​lägger ihop allt detta ser vi att Jesajas bok är långt mer komplicerat sammansatt än tradition föreslår.

 

Sannolikt är några av bokens verser i de första kapitlen faktiskt sagda av Jesaja och noterats av Hiskias skriftlärda eller av profetens, de som möjligen åsyftas med versen "Se, jag och barnen som Herren har gett mig har blivit tecken och förebud i Israel från Herren Sebaot som bor på Sions berg."(8:18). Men helt klart är att en stor del av boken skrevs långt senare - under babyloniska fångenskapen och andra templet tid – av anonyma profeter och skriftlärda.

 

Men i vart fall skall sägas att det arbete som gjordes ledde senast under 200-talet f.Kr. till något mycket nära bokens nuvarande form. I biblioteket i Qumran – de så kallade Dödahavsrullarna – innehöll Jesajamanuskript skrivna under det första århundradet f.Kr. Och då dessa fanns av två olika slag, en som motsvarar den grekiska översättningen och en mycket nära den masoretiska texten, måste vi anta att boken varit i svang tillräckligt länge för att varierande versioner gradvis ska ha uppkommit.

 

Den tredje bilden föreställer ett sigill med skriften "tillhör till Hiskia, Ahas son, Juda konung" med en bevingad sol och assyriska symboler för makt och liv.

 


Den hebreiska Bibeln är de skrifter judar och kristna har gemensamt,alltså det vi vanligen kallar Gamla testamentet.

**  Bibelcitaten återges som de lyder i Bibel 2000.


krafttag konfirmation

Ha så kul! Var nu inte negativ!

Så sa madammen i mitt liv vid ½8-tiden på tisdagsmorgonen när hon gick till jobbet. Vi stod i hallen. Jag var kvar i fastigheten för att invänta att en kollega skulle plocka upp mig om 20 minuter ungefär. Jag skulle på nämligen kurs.

 

Vadå? Jag är väl inte negativ! Bara inte så extatisk.

Så löd mitt svar. Tyckte liksom att hennes farhågor var lite ogrundade. Men samtidigt kan jag förstå att hon sa som hon sa. Hon om någon känner ju sin surkusegubbe.

Men jag var faktiskt inte ingångsnegativ när jag for till Skellefteå för två dagar med temat Krafttag konfirmation. Och jag är inte utgångsnegativ heller. Det var bra. Helt OK. Det som var.

 

Vi var 190 anmälda. Det betyder 170 på plats. 10% är ju sjuka, vabbar eller annat. 170 personer från hela Luleå stift. Det är en massa folk. Ett krafttag.

 

Vi var fyra från vår församling. Fast blev tre – en vabbade. Och det är ett krafttag på vår lilla kant. Hela den del av arbetslaget som har hand om konfirmander och ungdom var anmälda – en fritidsledare, en församlingspedagog, två präster.

Det fanns andra församlingar som verkligen spände sina viljemuskler. Från Nederluleå kom inte enbart dem som operativt har konfirmander utan en hel drös pedagoger, präster inklusive kyrkoherden, ett par förtroendevalda, en diakon, husmor och säkert fler. För att saken är viktig.

 

Vad fick vi oss till livs?

Föredrag och presentationer kring ungdomars situation, barn och tonåringars tänkbara plats i församlingen och annat. Föreläsarna från Kyrkokansliet i Uppsala levererade – skamligt hade väl varit annars. Och i de korta pauserna blev det tillfälle att surra med folk i samma läge som en själv och med samma brottningar.

 

Det blev egentligen inget nytt. Det hade jag egentligen inte heller väntat mig. Men det blev en påspädning och en uppdatering av frågor och ämnen jag varit med om att möta i 35 års tid, under flera år dessutom inte bara som kursdeltagare utan som medarrangör: Hur rekrytera? Vad är ett bra innehåll? Hur koppla ihop konfirmander med församlingens gudstjänster? Hur gå vidare efter konfirmationen? Hur arbeta innan?

 

Sånt har ju alltid pratats om lokalt. Och regionalt. Skillnaden är kanske den att nu brassar också nationell nivå på med ett arbete utifrån en motion för några år sedan (skriven och antagen utifrån alarmsiffror som visade att konfirmandseden sjönk kraftigt).

Men problemen är likadana – i princip.

 

Men visst är det ändå lite andra aspekter nu än i början av 1990-talet då Luleå stift – jag var Stiftsadjunkt då – genomförde ett omfattande kurs- och fortbildningsprojekt i samma anda? Jo,lite annorlunda är det.

 

Internet fanns inte då som resurs eller black om foten. Tiden var inte heller riktigt lika konsumistisk och individualistisk som nu. Pressen på tonåringar att tidigt välja och vårda sig själv som varumärke inte lika stark. Men annars är det sig likt – typ.

 

Och det är fortfarande marigt att koppla samman konfirmander med Svenska kyrkans vanliga gudstjänster.* I den saken får jag ett litet intryck av att man nu på många håll de facto gett upp. Och definitivt blir intrycket att proppen i saken nu som förr är de som har ansvar för gudstjänsterna, alltså prästerna. Det är bittert att behöva säga det men det är lika fullt sant. Vi präster är problemet! Men är vi problemet är vi också en del av lösningen. Faktiskt.

 

Det finns präster som inte kan finnas med i bullrig ungdomsverksamhet. Hörselnedsättningar och annat gör att det inte funkar. Det är OK.

Det finns präster som säger sig inte ha tid att finnas med bland tonåringar. Den anledningen synar jag! Är det verkligen tidsbrist? Och i så fall utifrån en absolut nödvändig prioritering? Eller är det helt eller delvis en fint formulerad täckmantel för en annan sak – att man rätt upp och ner inte vill? Och att inte vilja är riktigt ynkligt!

 

Jag tror att kåren behöver rannsaka sig här. Och jag tycker faktiskt man inte skall antas för prästvigning om man inte förbinder sig att arbeta med målgrupper av alla åldrar. Mig veterligt är det ingen som genom motion till Kyrkomötet föreslagit en sådan utmanande gallring,men handen på hjärtat: Är det inte en sak som är ofantligt mycket viktigare än att motionsvägen söka framtvinga ”renlärighet” när det gäller att viga par där bägge är av samma kön?

 

Mycket finns att säga om och utifrån Krafttag konfirmation. Detta var några funderingar på kvällen dagen efter hemkomsten från en tvådagarskurs där jag inte var äldst. En deltagare var född 1952, en tidigt på året 1953. Sedan kom jag – surkusegubben.

 


*  Här finns en skillnad till. På 1980-talet betydde vanliga gudstjänster ungefär samma sak land och rike runt. Så är det inte längre. Gudstjänstlivet är spretigare – men problemet kvarstår i alla fall.


välja onödighet

Det är sent måndag kväll. Dagen har efter en fullmatad förra vecka och helg varit arbetsuppgiftsfri vad gäller anställningen som komminister i Älvsby församling. Alltså en sådan dag många kallar ”ledig”. Men hemma har jag uppgiftat denna äntligen regnfria dag inte fylld av prästerliga uppdrag. Gräsklippning, bärinfrysning, tvätt, strykning och eftertanke. Efter madammens hemkomst mat, en promenad och en del TV.

 

Så vad återstår?

Vilka onödigheter kan jag välja mellan denna kväll?

Innan jag i morgon åker till Skellefteå?

För dit ska jag. På kurs. Tillsammans med 190(!) andra.

Som samlas under temat Krafttag konfirmation.

Skitviktigt! Och väldigt aktuellt!

 

Det är väl en fem-sju år sedan man verkligen i kyrkan inte längre kunde blunda för konfirmand-sedens kollaps, att en tredjedel av årsklassen läser om man ser det över hela landet. Insikten föder åtgärd och en övergripande sådan är just Krafttag konfirmation. Det var en sådan sammandragning förra hösten också. Jag var inte med då enär jag och madammen i mitt liv var på Samos – dit ingen hösttripp går detta år. Inte någon annan heller från församlingens arbetslag reste förra året. Men nu är vi tre som far. Det skall bli intressant.

Och jag undrar om jag inte kommer att vara äldst av allesammans...

 

Kursen är tisdag-onsdag.

Jag hinner hem för att leda Veckomässan i kyrkan onsdag 18.30.

 

Så det blev lite blogg som fick döda lite tid in emot midnatt.

Valet stod ju mellan patiens på datorn och detta inlägg.


RSS 2.0