palestina XI – gravkyrkan
I morse när vi skulle fira mässa å folkhögskolans kapell läste jag ånyo första årgångens evangelietext för Kyndelsmässodagen – alltså text för i förrgår*. Det aktuella Bibelavsnittet var ur Lukas evangeliums andra kapitel och handlade om hur Maria och Josef bar Jesus-babyn till templet och där stötte på tvenne duktigt ålderstigna personer med sakkunskap om vem barnet innerst inne var – eller är. En av dem – Symeon – säger till Maria att också genom hennes hjärta skall det gå ett svärd…
Och då kom jag att tänka på en bild jag har** från gravkyrkan i Jerusalem. Och sedan på det faktum att jag fortfarande har intryck jag inte här på bloggen ännu berättat från resan i månadsskiftet oktober-november förra året. Mer kommer alltså nu.
Den Heliga gravens kyrka är byggd så att den innesluter både en plats för Jesu kors och hans grav. Själva korsplatsen når man genom att gå upp för en smal trappa upp på den klippknabbe som finns under golvet i kyrkan. Där uppe finns ett altare och under altaret ett hål genom vilket man kan känna ett hål i vilket den lodräta delen av ett kors kan ha varit placerat. Att nå fram dit är ganska marigt eftersom det är trängsel och packat med folk. Dock finns det ”vakter” som ser till att bedjare inte försjunker i en alltför djup kontemplation som stoppar upp köerna. Den första bilden är av detta.
Invid ”korsaltaret” fanns en tavla av Maria, ungefär på det avstånd hon borde stått på när hon med den anonyme lärjungen stod vid sin döende son på korset***. Och på bilden går ett svärd in i hennes hjärta. Det var den tanken och den bilden som framkallade detta inlägg.
Följs så pilgrimsflödet förbi Maria, förbi altaret ovanpå själva kors-hålet och sedan en trappa ner faller blicken på en sten – slät sådan – på vilken Jesus döda kropp skall ha legat när han sveptes för sin gravläggning i en grotta ungefär 30 meter bort. Runt den smörjelsestenen låg människor på huk och strök stenen med dukar som de sedan packade ner i sina väskor för att ta hem, kanske ge till någon sjuk eller så. Jag såg en kvinna lägga ut fyra små ikoner på stenen, be och sedan plocka ihop dem igen. Som att ladda upp batterier – typ.
Vriden ett halvt varv därifrån kan man i ett rum eller en alkov rakt under korset se att klippknabben är sprucken. Sprickan anses ha uppkommit vid den jordbävning som inträffade när Jesus dog. Genom sprickan rann då Befriarens blod ner på Adams grav – för han ansågs vara begravd där. Och detta får stå som bild för att Jesus död gäller hela mänskligheten. Är dessutom ett vanligt motiv i kristen konst och ikonografi.
In i själva det lilla gravkyrka som den stora gravkyrkan är byggd kring gick vi dock inte. Raden av väntande personer bedömdes vara tre kvart lång.
Är detta de äkta platserna?
Bär de på någon ”laddning” som kan överföras till ikoner eller textilier?
Är den Heliga gravens kyrka heligare än andra platser?
Alltså i sig? Och är platserna äkta?
Platsen är i stort äkta! säger historikerna.
Och har historiska argument för detta.
Men är allt äkta i alla sina detaljer?
Vad vet jag.
Men om platsangivelserna skulle slå fel på några meter när tycker jag faktiskt inte spelar någon roll. Där, exakt där eller i environgerna, hände faktiskt det som på ett avgörande sätt vände världen. Där, i de krokarna, skapade Gud fred mellan sig själv och den mänsklighet som valt att vända Gud ryggen i trots. Det är det viktiga! Det är värd all vördnad. Och vördnad var vad jag både såg och själv upplevde. Och jag blev tagen, faktiskt imponerad, av fromheten och hängivenheten jag såg hos kristna som fäster större vikt vid speciella platser och saker än vad jag själv gör. Det var något äkta och därför får platsen en äkthet – helighet – som är större än historisk exakthet – typ.
* Det var i förtänkeriet jag läste den texten. Beredelseordet kom jag att plocka från andra årgångens evangelium, främst vers 18 i Johannesevangeliets första kapitel.
** Faktiskt inte egenhändigt plåtograferad utan fådd av en av medresenärerna.
*** Läs om detta i Johannesevangeliet kapitel 19.
palt-postilla?
I blogggrannevärlden händer saker! Häråvar!
Erfor således under eftermiddagen att sven-bertil grahn i Piteå församling väl inte på sin blogg men dock på sin hemsida lägger ut sina predikningar. Och hans – och min – kollega pär parbring har börjat göra samma sak genom att skapa något av en predikningarnas filialblogg.
Själv predikar jag så mycket mer sällan än dessa småbröder i ämbetet* att jag låter alstren hamna här men med under speciell kategori – Predikan mm.
Undrar om vi skulle sammanställa oss till en Palt-postilla – på nätet eller via trycket.
Finns då fler förkunnarekamrater eller dito kamrator som skulle vilja vara med?
* Tro nu inte att jag med beteckningen småbröder menar något för dem förklenande eller något som för mig skulle innebära att jag såg mig på-höga-hästar-uppsutten. Bort det! Sven-Bertil och Pär är dock bägge yngre än vad jag är. I ena fallet rejält yngre. Småbarnsföräldrar – typ.
Och jag skall bli farfar….
google earth
Google Earth är ett klämkäckt dataverktyg som ger tillträde till alla möjliga miljöer. Man kan hitta flygfotokartor och allt möjligt annat värt att titta på när man planerar resor eller bara är nyfiken i en strut. En fiffig ganska nytillkommen funktion är att man kan lämna flygbilden tagen uppifrån för att hamna i gatuplanet med horisontell utblick. Sittandes vid sin dator i bostaden kan man alltså stå och titta på Triumfbågen i Paris, FN-skrapan i Nevvjårk eller spana i ett och annat gathörn i London.
Tack vare detta – och det är anledningen till detta korta inlägg – kan man placera sig på Östermalmsleden i Älvsbyn, där rotera sig lämpligt antal grader och så få en vårmorgonbild av den av mig och min madam ägda fastigheten Krickan någonting. Just det! Likt Eiffeltornet, Kristusstatyn i Rio och Egyptens pyramider går nu parhuset att beskåda – med komposttunnor i bildens vänsterkant och allt.
avvald
Förra året var det kyrkoval. Förtroendevalda valdes och i och med 1 januari har nya kyrkofullmäktigen och kyrkoråd tagit plats i Svenska kyrkans församlingar. Likaså på stift och på nationell nivå fast där heter beslutsorganen stiftsfullmäktige med stiftsstyrelse och kyrkomöte med centralstyrelse. Nya förtroendevalda är en sanning med modifikation då de som valts till styrelseuppdragen ofta är gamla både till ålder och mandatperioder.I detta är jag inte längre med. Min karriär som kyrkligt förtroendevald är över.
Varje minnesgod kronisk återfallsläsare eller eventuell notorisk lusläsare av gamla inlägg* kan bland bloggerierna hösten 2009 notera att jag då, då och då, aviserade att jag senare – alltså nu – kanske skulle redovisa tankar jag redan då hade kring den lokala kyrkopolitiken men som jag då valde att avvakta med att ropa ut från taken – i den mån en blogg innebär takutropande. Att jag valde att göra så berodde på att jag faktiskt var vald till och med utgången av 2009 och inte villa agera så att det skulle kunna uppfattas som illojalt av dem som fyra år tidigare faktiskt tog den lista där mitt namn stod. Jag ville så att säga "simma ända in i kaklet".
Men nu är det nya tider och de 8 år jag var lokalt förtroendevald i församlingen är över. Lokalt är här viktigt. Viktigt eftersom den kyrkliga demokratin är – än så länge – organiserad som samhällets med tre självständiga nivåer: lokalt, regionalt och nationellt. Till var och en dessa nivåer med skilda kompetensområden väljs personer i direkta val. Alltså precis som kommuner, landsting och riksdag – typ**.
I de sammanhangen satt jag alltså på en lokal sossestol. Detta var inte en följd av att jag skulle vara speciellt partiaktiv . Tvärtom! Jag blev tillfrågad trots att jag inte är partiaktiv och då just det partiets hållning i generella politiska frågor råkar ligga hyfsat nära mina egna samhälls-värderingar kunde jag tänka mig att vara med. När de nu frågade. Dessutom ansåg jag mig hyfsat påläst i just kyrkliga frågor och bedömdes kunna bidraga med något. Kanske.
Efter två mandatperioder är det över för mig.
Skälen till att jag avböjde vidare kandidatur var bland annat:
Systemet är elitistiskt!
Förtroendemannaorganisationen fungerar så att de 2 sossar och 1-2 centerpartister som besätter utskottsplatser och ordinarie stolar i kyrkorådet tillåts ha om inte all makt i himmel och på jord så i alla fall stor del av den. I (s)ammanhanget hade vi visserligen beslutat att vi i gruppen – de 11-12 som valts till fullmäktige – gemensamt skulle fastställa en linje vilken de som hade i uppdrag att företräda gruppen skulle verkställa. Den ambitionen var bra men kom många gånger inte alls att fungera utan ”toppskiktet” körde självständiga – till och med rent egna – race och vi andra kom oftare och oftare att reduceras till röstboskap. Jag tror inte det var illvilligt utan snarare ett uttryck för ett systemfel i partiet som kväver engagemang hos andra än dem som fått de främsta uppdragen. Sidoblick på borgerligheten ger mig ingen anledning att misstänka att det skulle vara på annat sätt på den flajen.
Riksfrågorna tar debatten.
Så är det också i den vanliga politiken. Frågor på nationell nivå styr inte bara valet till nationell nivå utan de facto också regionala och lokala nivåer. Effekten av detta blir att den som lokalt företräder en nomineringsgrupp/parti förutsätts sympatisera med gruppens/partiets nationella program – vilket givetvis inte måste vara fallet egentligen. Då (s)ossarna under hösten stenhårt – liksom (c) och (m) – körde fram det enkönade äktenskapet som kyrkovalsfråga – trots att det var de som valts fyra år tidigare som skulle ta besluten – blev ju var och en som kandiderade lokalt åsiktsassocierad till detta. Att jag anser att äktenskapet i kyrkan är och skall vara en tvåkönad historia gjorde att jag inte ville vara med längre.
Konservatismen dominerar!
Toppskiktet på den lokala (s)listan tillsammans med topparna på borgarlistan bildar tillsammans en röd-grön röra*** som hindrar genomförandet av progressiva idéer hos folk längre ned på respektive listor. I sanning egendomliga tvärpolitiska karteller som effektivt de senaste 20 åren förhindrat ett kreativt arbete med mål och strategier för verksamheten – trots att ett antal biskopsvisitationer och revisorsgenomgångar påtalat exempelvis avsaknaden av måldokument.
Avtagande ungdomlighet!
Förutom ovan nämnda tre skäl till att jag tog min mats ur skolan är en fjärde anledning min avtagande ungdomlighet. Skulle jag kandiderat i höstas och blivit invald skulle jag fyllt 60 innan mandatperioden löpt till sitt bistra slut. Att på så sätt löpa risken att bli en ålderstigen proppen orvar gjorde att jag valde att träda tillbaka i förhoppningen att nya kyrkoengagerade yngre krafter skulle tas i anspråk****.
* Två kategorier bloggläsare jag misstänker finns i cyberrymden.
** I princip är detta sätt att organisera demokratin åckej men man kan undra om det för kyrkan är det mest funktionella i det långa loppet. Jag tror att den variant av demokrati som andra samfund och rörelser har skulle passa bättre. Alltså det som också de politiska partierna, biodlarna, idrotten och fackföreningsrörelsen tillämpar när man väljer människor till lokala församlingar/föreningar/klubbar som förutom sitt lokala ansvar också utser representanter till regionala och nationella nivåer. Alltså indirekta val.
*** Skall uttalas med lätt skorrande CalleBildtaccent.
**** Hur Älvsby arbetarekommun löste nomineringsproblemen låter jag vara okommenterat.
mittvall
Snöandet – Japp! Det är ett väderinlägg!* – har idag tilltagit i intensitet. För någon dag sedan var det runt 25 grader kallat men snöade i alla fall. Lätt och puderaktigt. Detta är egentligen lite ovanligt eftersom sträng kyla brukar innebära klart väder med osnö – eller tvärt om. Nu var det kallt och mulet och snö och man kan bara fantisera om hur kallt det skulle varit om det inte varit mulet.Så slutade det snöa, bilarna borstades av och kupévärmarna kunde ånyo slås igång. Naturligtvis innebar detta att det tvärt mulnade på igen, temperaturen chockrusade upp till minus sjukommaåtta ungefär och snön började vräka ner. Femton centimetrar bara idag.
När sådant sker blir det enkelriktad trafik på våran gata. Alla husägare knuffar ut snön mitt på vägen. Vad det lider kommer ett snöröjningsfordon som medelst att köra vänstertrafik packar snön till en fast mittvall vilken i sin tur vad det än senare ytterligare lidit avlägsnas medelst annan eller samma snösvängsmaskin.
Ikväll hemkommen från hårklippning – då det var oktober när det senast skedde var det nog lurvigt lägligt nu – plåtograferade jag av mittvallen. Bilden som pryder denna text visar läsaren hur det fiffiga snöavlägsningssystemet ter sig i sin kvällsligt halvfullbordade fas.
* Några personer som brukar läsa denna blogg har muttrat om att jag senaste tiden skrivit alltför långt och försökt att var hart när olidlig seriös. Ett lättsamt inlägg om snön som februaritrivialitet kan därför kanske ses som ett efterlängtat in- förlåt: avbrott.
fredagsfeber
Detta är ungefär vad jag kom att säga på ungdomssamlingen Fredagsfeber å Älvsby EFS sista fredagskvällen i januari. Till en del – men bara en del – återkommer här en del – men bara en del – av vad jag tidigare publicerat i inlägget ”tio över ett”.Ungefär 25 personer var närvarande. Av dessa var ca ½dussinet föräldrar till några av de andra – alltså personer som var ungdomar när jag för en massa år sedan var ungdomsansvarig präst i Älvsby församling.
Jag fick ett mail av em mamma med uppgift om att ni – ungdomar – ville att jag skulle välja mellan tre ämnen och sex fredagar på Fredagsfeber. Utifrån detta anar jag en förhistoria med lägret Livskraft men också en mittinattenSMSande från ett par nattsuddiga typer. Ett ämne i SMS-frågorna var samma som det det blir ikväll – alltså om gärningarnas roll för att man skall komma till himlen alias frälsningen.
På den frågan finns två svar:
Gärningarna spelar ingen roll alls!! och
Gärningarna spelar all roll i världen!!
Först dock lite om gärningar i allmänhet
De är – tänker vi lätt – av två slag: onda och goda.
Onda gärningar är då sånt som medför ondska, lidande, trasighet i en eller annan form.
Goda gärningar är då motsatsen som skapar lycka, hälsa, lindring, helhet.
Är vi troende lägger vi till:
Goda gärningar är sånt som drar åt det Gud vill, sånt Gud uppmanar eller befaller.
Onda är sådant som går emot Guds vilja, trotsar Guds bud och förbud.
Fast då gäller det förstås att veta vad Gud vill och inte vill…
När vi värderar och väljer det vi gör rör vi oss på fyra fält.
Finns det regler, lagar, bud eller annat om detta? Här värderar olika människor regelsystem olika. För en del är till exempel Bibeln viktig men den kan vara helt oviktig för andra – utan att de för den skull bär sig sämre åt eller gör mindre gott.
Hur är situationen? Att tillfoga smärta för att bota kan vara rätt i ett läge men fel i ett annat – typ. ”Synnerligt grov misshandel” är – ett annat exempel – värre än grov misshandel hörde jag om på TV igår. Synnerligt grov handlar det om när av äldre, barn, funktionshindrade misshandlas även om det inte är fler eller hårdare slag och skador än två 20-åringar emellan.
Vilken är avsikten? Blev det fel fast jag ville väl är lindrigare än om man planerar att göra fel.
Vad blir/blev följden av gärningen? Vad leder det till för konsekvenser.
Dehär fyra leden automatanvänder vi när vi tar beslut om att göra si eller så, avgöra vad som är rätt och fel, gott och ont. Men olika människor kan ha olika tyngdpunkter i olika frågor.
Nu tillbaka till frågan om
gärningarnas roll för att man skall komma till himlen alias frälsningen
Här är de onda gärningarna inget problem.
Alltså de gärningar som står i strid med Guds väsen, Guds vilja och Jesus som exempel. Att de leder fel och håller en i fel läge är självklart. Likaså att det är de man skall omvända sig från, bekänna och ta emot förlåtelse för.
Vilka gärningar det är – brukar kallas för ”synder” – kan vara ett problem.
Dock hjälper Gud en på traven genom att göra ens synder tydliga.
Dels genom Bibeln där vi lär känna Guds vilja och Jesus som exempel – något som vässar samvetet och förstärker insikten. Bibel och förkunnelse blir därför viktigt.
När det inte funkar tar Gud till tjuvknep och låter ibland en människa falla platt i en synd. Alltså sådär att det som inte gick att förklara bort. Att människan faktiskt fattar att nu sket jag i det blå skåpet. Moralisk genomklappning etc.
Men att bedöma de onda gärningarnas roll för frälsningen är som sagt inget problem. Att fatta att de är ett problem är ju helt oproblematiskt – om man inte är helt väck.
Värre är det faktiskt med de goda gärningarna.
Deras roller i våra tankar kan vara riktigt luriga.
Goda gärningar är ju enligt Guds vilja och drar åt det håll Gud vill. Borde rimligen vara något positivt. Och det är de för dem som gärningarna blir till nytta för – givetvis. Och därför skall de göras!
Men om den som gör gott menar sig gjort så gott att han eller hon så att säga förtjänar att Gud är nöjd så blir det fel. För så gott var det ju inte. Det fanns ju fortfarande pengar i börsen sedan man gett 5, 50 eller 500 till Röda korset för hjälp till Haiti. Insamlaren står vid OKQ8 där vi köper godis, hyr film samt framför allt tankar onödiga miljö- och skapelseförstörande dyra snömaskiner – typ.
Allt som inte är 100% är mindre än 100% och med mindre än 100% är Gud inte nöjd. Gärningarna spelar därför ingen roll för att vi skall nå Gud. Snarare är de hinder eftersom…
…gärningarna får oss att tappa fokus på vad Gud gör och gjort!
Dock – och detta är viktigt – Gud räknar bort våra onda och goda gärningar och väljer i stället att räkna med det Jesus gjort för oss. Alltså levt, lidit, dött och uppstått. Han blir den bridge over troubled water som vi får använda, lita på, tro på. Det gamla kristna ordet nåd – på latin gratia – alltså. Där skall vi ha vårt fokus, vår grund för att räkna oss som frälsta, räddade, befriade.
Gärningarna spelar alltså ingen roll och
samtidigt spelar de all roll i världen!
Våra gärningar mot varandra avslöjar halten av vår tro.
Tro utan gärningar är död står det i Jakobs brev.
Gärningarna följer tron – eller ska följa.
I Johannes evangelium kapitel 3 vers 16 står:
Så älskade Gud världen att han gav den (=offrade) sin ende son,
för att var och en som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.
Det handlar alltså om tro utan gärningar.
I första Johannes brev också kapitel 3 vers 16 står:
Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken.
Också vi är skyldiga att ge våra liv för bröderna.
Det handlar om våra gärningar med Jesus som mall.
Ge liv för bröderna…
Din gudskärlek yttrar sig – ska yttra sig – i din människokärlek.
Du älskar inte Gud mer än du älskar den medmänniska du tål minst.
Gud frågar dig inte efter dina lovsånger eller din brinnande bön – möteskänsla.
Gud frågar dig efter sin solidaritet, ditt stöd, din kärlek till dina medmänniskor.
Här vidtog så en stunds sjungande, ljuständning och bön. Sedan avrundade jag med att tanken att när man ser till sina gärningar blir det lätt att man känner sig som en dålig kristen. Kanske rentav funderar på om man är kristen. Sade då att det är inte min kärlek till Gud som är fundamentet för relationen mellan mig och Gud. Grundbulten är i stället Guds kärlek till oss. Den – och bara den – är trons fundament. Och så citerade jag första Johannes brev kapitel 4 vers 10 – men det får läsaren slå upp själv.
förintelseminne
I senaste inlägget aviserade jag att jag ämnade återkomma med att berätta hur den 27:e januari högtidlighölls vid Älvsby folkhögskola. I detta inlägg återkommer jag. Alltså nu. Precis.
Under flera års tid har vi uppmärksammat Förintelsens minnesdag och vi är alltid samma två lärare på skolan som får huvudansvaret för det som skall hända och ske på årsdagen av att Röda armén befriade Auschwitz. Det vi två lärare har gemensamt är att vi var sitt år besökt just Auschwitz och varit där i ungefär en veckas tid tillsammans med ett antal ungdomar. Förutom bilder och inköpta prylar att visa har vi en erfarenhet ”under huden” som det känns angeläget att ta till vara – och få dela med sig av.
Hela skoldagen var vikt för saken och alla skolans elever var samlade i kapellet/hörsalen där
första lektion innebar presentation av förintelsen och bakgrunden till den genom en PowerPointare jag byggt av bilder jag själv tagit, scannat eller hämtat på nätet.
Andra och tredje lektion – mellan kaffe och lunch – var tänkt att innehålla spelfilmen Pianisten men en bandtuggande VHS-maskin gjorde att timmen mellan 11 och 12 i stället blev improviserad information, bikupearbete och diskussion.
Fjärde timmen – efter lunch – sågs ytterligare en film men nu av dokumentärt slag.
Sedan var dagen slut.
Kan tyckas vara mycket film och en hel del passivt tittande men blev ändå bra. Rejält med tid viks åt ämnet och fokus sätts på de mekanismer och attityder som ledde fram till utrotningen av judar och andra misshagliga människor. Och så diskussioner om hur sådana eller snarlika mekanismer fungerar idag, vilka som nu i vårt samhäller har eller får samma roll som judarna hade eller fick i Tredje riket – alltså marginaliserande syndabockar för allt skit och alla problem.
En sak till:
Förintelsens minnesdag kan lätt bli politiserad på olika sätt. Förra året – strax efter Gaza-kriget – funderades det utifrån Israels övervåld på att ställa in firandet i Luleå. Den tanken uppfattades dock – helt rätt – som att felaktigt politisera dagen och kritik hördes. Kritiken togs också emot och inställandet kom att ställas in och offren för förintelsen kom således att hedras i Luleå domkyrka.
Samtidigt politiserar andra dagen så att, förutom att de hedrar offren och värna tanken att judar (och alla folk) har rätt att existera, utnyttjar förintelsen till att försvara den nuvarande staten Israels nuvarande politik med ockupation, åtskillnadsbarriärer, markstölder osv.
Vi som fått ansvaret på Älvsby folkhögskola valde ingen av dessa vägar. Politiserade vi så var det i den riktningen att förintelsens minnesdag skulle motverka segregation, främlingsfientlighet och intolerans mot andra i vårt eget samhälle där vi ser ett tilltagande syndabockssyndrom riktat mot invandrare – främst muslimska men också andra. Att hedra förintelsens offer med den tanken är att låta deras oskyldiga lidande och död ge näring åt tolerans, försoning och liv i kvalitet och gemenskap – det människorna i Auschwitz förvägrades.
En till cirka 2 minuter lång film på min andra blogg visar bildspelet.
27 januari
Idag den 27:e januari uppmärksammas årsdagen av Förintelsen. Troligen hinner det bli den 28:e innan detta korta inlägg är färdigskrivet men jag ville i alla fall påbörja det rätt dag. När tid medger skall jag ge en längre presentation av hur temat behandlades å den arbetsplats jag har förmånen att få befinna mig på. Mer kommer alltså!!
Dessutom har jag gjort smärre justeringar i de angivna länkarna till höger och en bit ner här på bloggen. Länken andreas har kompletterats med hans efternamn. Länken kamrat Laestander har tagits bort eftersom han meddelat att hans bloggande upphör. Dessutom har han tagit väck sin blogg från nätet.
PS: Bilden - välkänt motiv - har jag själv tagit vid en veckolång vistelse nära Auschwitz för några år sedan. Mina intryck från den resan finns i en serie blogginlägg under kategorien Speciella resor till höger. DS.
trovärdighet
Doktorsavhandlingar är lustiga böcker som ger festliga reaktioner.
Just det: Lustiga böcker! Festliga reaktioner!! Faktiskt!*
Jag äger några sådana nöjesalster. Fjärrlånar dessutom understundom** en och annan via kommunbiblioteket. I dessa yttersta tider går de ju dessutom att i pdf-format i vissa fall enkelt kopiera en avhandling från nätet. Gissar att det då är tänkt att man skall läsa på skärm vilket jag finner djupt opraktiskt. Understrykningar och marginalanteckningar gjorda med märkpenna på dataskärmen vill som till att ta bort en del av synligheten i korten när man senare, efter tio minuters avhandlingsläsning ungefär, medelst muspekaren önskar flytta dem i patiensen Harpan. Givetvis finns möjligheten att skriva ut pdf-filen men att skriva ut en bok på 200-250 sidor blir nästan lika dyrt som att köpa den.
Vara hur det vara vill med detta hamnar avhandlingar lätt i min (växande) hög för på olika språk författade sedemera partiellt genomläst akademisk litteratur i varierande ämnen.
Vad gäller språk drar jag en näst intill knivskarp gräns mellan svenska och engelska å ena sidan och alla andra rotvälskor å den andra. Engelskan fungerar bra och avhandlings- och facklitteraturläsande sker och kan mycket väl ske på det språket. På franska – schemaämne under högstadiet och ett år på gymnasiet – har jag inom ämnet Bibelvetenskap läst en avhandling och en annan bok. Dock vågar jag kan inte säga att jag noga läst dem i sin helhet eller att jag helt förstått det jag läst. Bägge innehåller dock tabeller och grafisk framställning av argumentation i olika Bibelböcker och då dessa scheman gjorts utifrån och med den grekiska texten funkar det ganska bra – trots franskan. Dessutom är de i sin specialitet oerhört facktermstäta vilket – tro det eller ej – ökar läsbarheten. Så kallas till exempel ett textavsnitt på svenskvetenskapliska för perikop, på franska pericope och på engelska pericop, vilket gör det hela ganska lättöversatt då man inte måste ta hänsyn till verbböjningar, tempusformer och andra läbbigheter. Till detta har jag märkt att om man läser fransk text med engelskt uttal drar det ganska ofta i någon riktning - om inte den rätta så i alla fall en begriplig***.
Tyska har jag aldrig studerat och läsbart material på det språket förbigår jag konsekvent liksom spanska – två år som C-språk på gymnasiet – som inte heller fungerar. Norska eller danska avhandlingar har jag inte med men material på dessa skandinaviska dialekter skulle nog kunna fungera.
Kom till saken, farsan!!
Vad vill du egentligen säga/skriva??
Så brukar mina otåliga barn ibland utbrista när jag när jag berättar eller argumenterar för något råkar hemfalla åt långa och vidlyftiga inledande kringelikrokar så att nyfikenheten på själva ärendet hinner slockna hos alla i min närhet. Snirklingarna medför dessutom inte sällan att tanken på vad som egentligen var på tapeten ramlar bort också hos mig själv****.
Alltså: Nu nog om det som jag inte alls tänkte hemfalla åt när jag satte mig vid tangentbordet för att skriva detta inlägg försett med den satta rubriken. Avsikten var i stället att fundera över begreppet trovärdighet som jag kommit att tänka på när jag nu läser en sådandär avhandling – faktiskt på svensko. Det är Anna-Karin Hammars Skapelsens mysterium, Skapelsens sakrament – dopteologi i mötet mellan tradition och situation som från nätet kan nedladdas här. Ingalunda har jag kommit mig igenom den utan för mig än så länge bara partiellt genomläst och jag befinner mig i de inledande resonemangen av problemställningar, begreppsdefinitioner, forskningsöversikter osv. Där - i det sammanhanget - väcktes funderingar kring hur vi använder och kan använda ordet trovärdighet. Dock ber jag att få återkomma i ärendet när läsaren är utvilad.
* Den läsare som nu dragit ett djupt andetag grubblandes över hur jag egentligen mår har mitt fulla stöd. Jag blir själv lite orolig över mitt eget påstående.
** Som jag brukar säga i en regelbundet återkommande fotnot: Underbart gammalt ord!
*** Denna mångordighet om franska hemfaller jag åt bara för att göra mig till. Skulle nu någon vara intresserad så är böckerna La Structure littéraíre de l´épître aux Hébreux av A Vanhoye samt Le Christ de la passion, perspective strukturale av O Genest.
**** Huruvida det finns en diagnos på denna min egenhet vet jag inte. Bokstavsbeteckningen KLANT med betydelsen Konstig Löjlig Ansvarslös Notorisk Tråkmåns kan vara för handen tillika med variantåkomman FJANT – Förödande Jobbig Ansvarslös Notorisk Tråkmåns. STOFIL – alltså en Ständigt Talande Omständigt Förödande Invecklad Lärare kunde nog enligt personer på folkhögskolan vara en yrkesbeteckning att sätta på visitkortet. Eller TÖLP – Träget Överdrivet Löjlig Präst. Brutalt Lallande Omständlig Gediget Gnatig Allvarsamt Refererande Enstöring kanske läsaren också finner tillämpbart.
600-1350
I ett tidigare inlägg – knäppkallt – skrev jag att jag i julklapp fått böcker av mina barn. Två volymer av Nordstedts Sveriges historia fanns i högen och när nämnda inlägg skrevs dagen efter Trettondagen var första volymen jullovsläst.
Nu är jag klar med volym 2 som på drygt 450 matade sidor behandlar tiden 600-1350 efter Kristus. Vanligen brukar just det tidsspannet inte användas som en sammanhållen del av historien utan man brukar epokavgränsa annorlunda – ofta kring år 1000 – men den indelning som det nu aktuella bokverket ger mycket intressanta annorlunda aspekter och nya infallsvinklar.
På baksidan presenteras boken – skriven av Dick Harrison – på följande sätt:
Det här är historien om hur Sverige grundades under en 750 år lång process som inleddes på 600-talet. Då bestod landet av självstyrande bygder och landskap som på 1100-talet enades under en kung. Riket stärktes sedan under Birger Jarl och hans söner.
Den röda tråden i andra delen av Sveriges historia är det svenska rikets uppkomst. När boken börjar, år 600, finns inte ens en tillstymmelse till riksorganisation. Det område som motsvarar dagens Sverige består av självstyrande bygder med sinsemellan mycket stora ekonomiska och sociala skillnader. När boken slutar, omkring 1350, har bygdemakten fått vika för en expansiv riksmakt med kung, drottning och råd. Under ledning av Birger Jarl och hans familj har det svenska politiska systemet formats till en medeltida monarki.
Historien om hur riket skapades är berättelsen om hur ett flertal företeelser utifrån fördes in i landet: kristendomen, skatteväsendet, stads- och befästningsbyggandet samt myntpräglingen och plöjningen. Mötet mellan allt det nya och allt det gamla var inte sällan dramatisk och blodig, och det är inte märkligt att epoken i efterhand har blivit föremål för omfattande mytbildning. I synnerhet seklerna mellan 800 och 1100 - vikingatiden - har omgetts av ett närmast romantiskt skimmer som har försvårat för oss att inse hur stora och djupgående förändringarna var.
Det här är historien om de bönder, präster, änkor, krigare, handelsmän och invandrare som byggde upp riket, vilket gav Sverige en riksidentitet som ännu består.
Tredje delen om perioden 1350-1600 kommer den 21 april 2010 – om tre månader!
lite länkeri
Vill bara såhär i brådraskandet remittera läsaren till andra intressigheter som jag stött över* då och då då jag de senaste dygnen under korta stunder surfat på ytan av cyberoceanen**. Det blir länkar av lite olika slag. Kanske kommer någon av dem att införlivas med länkförteckningen till höger – något framtiden kommer att visa.I en krönika – gäst-sådan – i tidningen Dagen har Anders Sjöberg under rubriken Demokratin som successiv uppenbarelse skrivit klokt om den förändrade beslutsstrukturen i Svenska kyrkan. Sjöberg är före detta missionsföreståndare inom EFS vilket innebar att han var den inomkyrkliga – nåja – organisationens högsta höna. I krönikan analyserar han förhållandet mellan trons, lärans och bekännelsens roll i kyrkan och det i höstas tillämpade voteringsförfarandet som trots att biskopsmöte och läronämnd var mycket långt från konsensus genomförde en principiell viktig läroutvidgning eller dito förändring. Läs och begrunda.
Via bloggen minsta bröders länkförteckning fann jag den mycket intressanta hemsidan ifamericansknew med information om situationen i Mellanöstern. På denna stora webbplats finns länkar och underavdelningar med artiklar, tabeller och diagram som är mycket klargörande i många frågor. Betraktansvärt!
Vidare: Samme bloggar berättar i sitt inlägg Bloggar från Västbanken om en annan blogg jag fann både hade ett fantastisk sympatiskt utseende och ett intressant innehåll. Den bloggägaren är en för mig okänd prästkollega - Gunnar Stenberg - som just nu är i Betlehem som ekumenisk följeslagare utsänd på uppdrag av Kyrkornas Världsråd. Läs hans ögonvittnesrapporter från vardagen på Västbanken.
Utöver detta är väl allt OK. Har inte blivit farfar än...
* Orden stött över är en kreativ mix av uttrycken snubblat över och stött på.
** Att surfa i cyberrymden eller surfa på nätet är vedertagna sätt att beskriva en laptops-relaterad ofta passiv aktivitet. Bägge representerar en konstig blandning av metaforer. Att surfa i rymd går ju inte eftersom surfning som regel sker på en yta och skulle en surfare i sin vågade verksamhet stöta på ett nät torde väl själva surfningen trassla till sig alldeles. Eller?
livets källa
Nu har det gått en vecka – typ – sedan jag senast publicerade mig här. Orsakerna till dröjsmålet är att tiden bedömts vara otillräcklig samt att det inte varit någon brist på brist på inspiration*.Dock skriver jag nu om något av det som hänt – eller i vart fall fyllt tiden.
Allt började redan söndag kväll för en vecka sedan. Vid full vigör gick jag för att sova och vaknade på måndag morgon och fann mig själv i sängliggande läge. Motvilligt pressade jag min juluppehållstidsomställda varelse ur bädden. Väl inne på toa förstod jag av mitt utseende varför det är lågkonjunktur i landet. Det är bara att bryta ihop och gå vidare!** lär någon idrottare sagt i ett vemodigt ögonblick och stärkt av denna livsvisdom tog jag tag i mitt liv på så sätt att jag kom att infinna mig till vårterminsstartspersonalkollegium å folkhögskolan 08.00. Där och då fann jag alla arbetskamrater – nästan – vara lika tuggade och utspottade som jag. Undantaget var möjligen en kollega som semestrat i Thailand och därför väl hemma på grund av tidsomställningen faktiskt upplevt det som en sovmorgon att få tryna till 06.30 lokal tid. Vi pratar inte med folk som är solbruna i januari! var den gemensamma attityden från oss andra. Utfrysning alltså – lämpligt i januari***.
Klockan 10.00 om måndag förmiddag startade vårterminens upplaga av Svenska kyrkans grundkurs. 20 nya personer kommandes från öst och väst och alla andra håll skall gemensamt denna vår söka komma fram till om tanken på att framledes arbeta i kyrkan är en bra tanke eller om det innebär att man hoppar i galen tunna. Upplägget på denna grundkurs är dock helt annorlunda än höstens. Då var konceptet 16 veckor måndag till fredag hel tid och gärna boende på internat. Dagligt möte och för flera deltagare också kvällsliga nattsudd skapar en speciell lär- och livsmiljö. Vårkursen å sin sida är en försöksvariant där kursen bantats till 10 veckor som dragits ut till 20 – alltså kursande på ½tid. Detta ½tidande är då så konstruerat att deltagarna befinner sig på skolan 3-4 dagar var tredje vecka och däremellan hjälps åt att fortsätta och utveckla sitt samtal, tankeutbyte och lärande via internet. En helt annan kurs alltså!! Krångligt och intressant!
Förutom denna nya grupp som var på skolan till och med torsdag möts ju alla redan etablerade grupper. Volontärlinjen på skolan drabbas då och då av min närvaro vilket åtminstone jag tycker är kul. Ofta intressanta samtal och idébrottningar**** kring tro, liv, religion, etik, värderingar, kulturer osv. Under rubriken Hur vi vill använda Stig under vårterminen – jag trodde först det stod omvända – fanns högst upp en genomgång av de olika stora världsreligionerna med start i hinduismen – vilket blir i morgon och på tisdag.
Fredag eftermiddag samlades lejonparten av den grupp som i månadsskiftet oktober-november förra året for till Palestina-Israel till två dagars uppföljningsseminarium alltså med byte av bilder, samtal, planering av fortsatt arbete med information, internationell solidaritet mm. Det av mig tidigare nämnda Kairos-dokumentet från de kristna i Palestina – ny och bättre länk här – studerade och dryftade vi extra noga. Givetvis har denna återträff än mer förstärkt mina funderingar och tankar kring situationen i Mellanöstern och då särskilt för de som bekänner samma kristna tro som jag själv. Att det dessutom kommer oroväckande uppgifter från Egypten om de koptiska kristnas situation där gör att det blir än viktigare att både söka förstå, be och stödja – typ.
Det blev alltså måndag till lördag i ett svep. Idag söndag har lokalförsamlingens pastorsadjunkt avtackats efter ett års introduktionsarbete. Tockena avtackningar sker medelst gudstjänst med extra maffigt efterfika och tal från alla möjliga personer. Allt gott önskas kollegan som framöver verkar vidare i grannpastoratet.
Medialt har naturligtvis också hänt en del.
Haiti dominerar flödet och självfallet behöver alla anständiga människor fundera över hur man kan bistå människorna där. En liten smula jättefascinerande var att igår på TV-nyheterna se en intervju med en av de drabbade som väl har fru och barn i behåll men i övrigt förlorat allt, och som tackar och litar på Gud.
Lokalt har de som arbetar på Dagcenter skrivit till kommunen och yrkar på att den habiliteringsersättning – typ fickpeng – som deras arbete tidigare gav dem och som drogs in för fem år sedan, skall återinföras. I Lokala Världsbladet kan man här läsa om yrkandet och en del av makthavarnas reaktioner. Förutom att saken i sig är viktig (och inte heller speciellt dyr) är det intressant att veta att Älvsby kommun tillhör de 10% av landets kommuner som inte avlönar utvecklingsstörda med 25 kronor/dag för producerande arbete. Skamligt! Tycker att kyrkan skulle ta bladet från munnen och agitera i ärendet för dagcentrarnas sak. En församlingsskrivelse i mycket frän profetisk ton ställd till den (s)ocialdemokratiska kommunledningen samt då undertecknad av den (s)ocialdemokratiske kyrkorådsordföranden skulle sitta fint – men är väl sannolikt otänkbar i den politiska korrekthetens blötfiltspålagda kyrka.
Till denna lilla kyrkopolitiska utflykt vill jag meddela läsaren att jag numera inte längre är förtroendevald i lokalförsamlingens kyrkofullmäktige samt en del suppleantplatser. De 8 åren är nu över. Jag saknar det inte och gissar att jag inte heller är saknad av någon. Gisslan är fri!
Rubriken? Livets källa är temat för idag – Andra söndagen efter Trettondag jul.
* Brist på inspiration har aldrig hindrat dig förr, torde återfallsläsare tänka därmed byggande sin värdering på erfarenheten av tidigare skriverier.
** Det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk! är ett annat slikt idrottsligt bevingat ord – dock icke brukbart när man blekspeglar i början av årets första månad.
*** För att inte läsaren skall få fel bild av den psykosociala arbetsmiljön vill jag säga att denna mobbande attityd bara bestod i två demonstrativa minuter – sedan vara alla vänliga.
**** När jag körde ordbehandlingsprogrammets rättstavningsfunktion föreslog maskinen att det i stället för idébrottningar borde stå sexdrottningar. Helt malplacerat!
palestina X - lvf
Det börjar nu ha gått ett rejält tag sedan jag var i Palestina-Israel. Behovet att slutföra mina skriverier knutna till resan blir mer och mer påträngande. Tanken att på liknande sätt beskriva händelser och intryck från resan till England vet jag inte huruvida jag kommer att verkställa alldenstund* den resan också kommer längre och längre bak i historien.
Till dessa gamla företeelser inställer sig dessutom nya bebloggansvärda topics**. Ett sådant är de förvillelsens tankar kring hur det i Svenska kyrkan skall ses på dopet – den intresserade kan läsa artikel här och här. Att samma kyrka de närmaste 10 åren förväntas tappa en miljon tillhöriga och därmed en miljard skandinaviska pesetas*** vilket man kan läsa om här är väl också värd en tanke. Kanske också motsättningarna mellan kristna och muslimer i Egypten – omnämnda här.
Vädret är givetvis alltid nämnbart men klaras nu i förbigående snabbt av genom kungörelsen att kylan nu frusit ihjäl. Att det idag är arbetets juluppehålls sista dag kan vara värt att nämna samt att i morgon morgon börjar en ny termin med hittills okänd variant av Svenska kyrkans grundkurs.
Och ändå har jag inte nämnt, och kommer inte att fördjupa mig i, mellandagarnas massakrer på den svenska vargstammen – ett topic som fyller Lokala Världsbladets insändarsidor med affekter riktade åt olika håll. Att Hortlax församling enligt notis skall vetenskapligt undersöka sin omvärd**** är intressant liksom hur den sammanslagna Piteå församling genom helsidesannons i Lokala Världsbladet kommunicerar med läsekretsen. Detta skapar också funderingar men jag väljer att inte fördjupa mig i dessa saker och här kan alltså läsarna bara ana vad han och hon går miste om.
Efter denna långa innehållslösa inledning flyttas nu fokus till Jerusalem – världens mitt.
Öster om stadskärnan ligger Olivberget och dit gick spankulerandets tur en av dagarna. Vilken minns jag inte och inte heller är den exakta kronologin viktig för min berättelse*****. Vi hade i alla fall gått Via Dolorosa baklänges ut ur staden, passerat förbi den kyrka som armenierna håller för att innehålla Marias grav, valt att på grund av trängseln inte gå till Getsemane utan i stället till en snarlik plats kallad Dominus flevit. Det är alltså den plats där Jesus skall ha befunnit sig när han grät över staden, vilket man kan läsa om i Lukas kapitel 19 verserna 41-44.
Olivberget ligger i östra delen av staden och besattes av israelisk militär i samband med det så kallade sexdagarskriget 1967. Staten Israel har dock ensidigt valt att annektera östra Jerusalem vilket innebär att man införlivat det ockuperade området med sig självt och proklamerat det hela och odelade Jerusalem som sin huvudstad. Inget annat land har godkänt detta och till exempel flyttat sina ambassader från Tel Aviv till Jerusalem. Frågan är laddad och i slutet av förra året drog Sveriges – och då också EU:s – utrikesminister Carl Bildt på sid Israels vrede genom att påtala att östra Jerusalem inte är israeliskt territorium utan tillhör Palestina för så vida inte förhandlingar och avtal i framtiden skulle leda till annat.
Befolkningen i det ockuperade östra Jerusalem är alltså palestinsk och skall så förbli eftersom ockupanter enligt internationella folkrättsliga regler inte får förändra demografin genom att låta sin egen befolkning flytta in på ockuperat område. Israel struntar – och har tillåtits strunta – i dessa civiliserade överenskommelser och låter så kallade bosättare bosätta sig här och var i området. För ändamålet måste då, då och då, palestinier flyttas undan och hus demoleras vilket man då och då här och var kan läsa om i media.
På Olivbergets krön finns en tockendära bosättning försedd med den största israeliska flagga jag överhuvud taget fick syn på. Med bosättarna följer givetvis soldater eftersom de civila ockupanternas illegala inflyttning givetvis provocerar de ockuperade. Och detta inte så långt från den plats där Jesus grät över Jerusalem.
Promenerandes upp mot och senare förbi storflaggestället såg jag många kråkor. Plötsligt flaxade en grupp duvor upp – också svarta och gråa. Mitt i duvflocken fanns dock en fågel av annan färg vilken fick mig att snabbskjuta med kameran och jag fick med mig något som mitt i allt kan vara en förhoppningens bild.
Från kiosken högst upp tog vi buss till Augusta-Victoria-sjukhuset som drivs av Lutherska Världsförbundet och är det mest avancerade sjukhuset i Palestina, specialiserat på cancerbehandlingar av olika slag. Det makabra är dock att de människor sjukhuset skall betjäna får sina möjligheter att komma till behandling rejält saboterade av den mur som byggs för att separera Palestina från Israel i allmänhet och ockuperade östra Jerusalem i synnerhet. Den amerikanske präst som var vår guide berättade om hur man söker fungera i alla fall men också om de stora problem situationen skapar för sjuka personer.
Sjukhuset finansieras bland annat av bistånd från Svenska kyrkan. Vi fick dessutom möjlighet att under några timmar handgripligt bistå genom att delta i arbetet med att skörda oliver som skall pressas till olja som skall säljas till förmån för lasarettet ifråga. Att få göra detta kändes bra på många vis. Dels var vi nog – fast fumliga – lite nyttiga. Dels fick vi vara ute och göra något med händerna – rekreerande i sig.
* Underbart gammalt ord!
** Underbart modernt trendigt svengelskt ord!
*** Här menar jag de svenska kronor jag mer och mer hoppas skall ersättas av valutan €.
**** Omvärldsanalys är viktigt och i och för sig OK. Dock föredrar jag begreppet samtidsanalys eller liknande eftersom till exempel en församling inte kan eller bör onödigtvis ses som något separat från sin omgivning – typ.
***** Detta är ett tänkvärt förhållande också när man söker analysera och förstå de skildringar som Nya testamentets evangelieförfattare lämnat oss till glädje och fromma.
knäppkallt
Ordet köldknäpp måste komma av att det kan vara knäppt kallt. Galet kallt. Ute alltså. Och just nu är det knäppkallt. Kallare än 30 och jag känner mig inte ens kallad att gå till brevlådan för att se om det kommit några nya räkningar. Samtidigt är det vackert ute. Solen skiner på Rackberget vilket kan ses på bilden jag just tog medelst mobiltelefon och publicerade på ANDRA BLOGGEN.Lämplig stugsittardag alltså i begrundan över tidens långsamma gång och en och annan trivialitet.
Aktuell trivialitet som kan förefalla bagatellartad men är kronisk och återkommer år från år som ett levande inslag under perioden slutet av december till början av januari är att jag och madammen i mitt liv vid kvällstida släckning av julgransbelysning väl bägge praktiserar metoden lätt utskruvning av liten seriekopplad lampa men väljer att göra detta på olika platser i granen. Inte olika varje gång men madammen använder ett lågt sittande lätt snedställt ljus medan jag föredrar ett i armhålehöjd rakt stående. Inget stort problem egentligen eftersom belysningen slocknar i vilket fall. Strulet uppkommer bittida om morgonen då lätt sömndrucken person skall treva i mörker bland grenar och bollar efter rätt kontaktpunkt.
Med julgranen så småningom tänd och kaffekoppen i näven brukas knäppkalla dagar till ingentingligheter av mångahanda slag. Det blir lite TV, lite Internet, lite Lokalt Världsblad, lite julklappsboksläsning och lite annat. Vad gäller det näst sista har jag just genomplogat första delen av Nordstedts Sveriges historia. Bokverket planeras omfatta totalt 8 volymer men bara de två första har än så länge kommit av trycket. Volym 1 omfattar då tiden 13000 f Kr till 600 e Kr och berättar på ca 500 sidor om allehanda utgrävningar, fynd och teorier om vad som hänt i det område som så småningom skulle bli Sverige och befolkas av svenskar – vilka dessa då är. Om det är viktigt att läsa om detta vet jag inte men det är i alla fall intressant. Senast man gjorde ett motsvarande samlingsverk byggde det på forskning som nu är ca 50 år gammal och mycket har fyndats sedan dess – inte minst i norra delen av landet.Ett par av de snälla barnen gav pappan denna uppdatering i julpaket. Inte illa!
ropen i betlehem
Nedanstående text är manus till det beredelseord och den förkunnelse jag formulerade i samband med Temamässa i Älvsby kyrka Trettondagen 2010. Jag kom att följa manus tämligen exakt. Det blev en jämförelsevis lång predikan.Beredelseord – innan syndabekännelsen
Trettondagen tar oss tillbaka till Betlehem. Namnet betyder Brödets hus. I Betlehem föddes Jesus som kallar sig Livets bröd, brödet från himlen. Fiffigt att det Levande brödet låter sig födas i Brödets hus, Brödets plats.
I någon mening finns Betlehem – Brödets plats – utlokaliserad. Kyrkans altare är i någon mening ett Betlehem. I Nattvarden föds Jesus så att säga igen, kommer till i det bröd och det vin som blir Kristi kropp och blod – det levande brödet från himlen.
Låt oss gå in i Betlehem sa herdarna när ängeln gett dem budskapet. Låt oss gå till Brödets plats/hus nu när vi skall fira nattvard – befrielsens måltid i en värld där många lider. Och låt oss inför det be om förlåtelse för allt i våra liv som inte stämmer överens med Guds vilja.
Och så själva förkunnelsen/predikan efter läsning av Matteus 2:1-18. Blev ungefär som följer.
Gudstjänsten har ett tema: Ropen från Betlehem. Jag har tre rop.
1. Befrielsens rop i Betlehem
Åt er har fötts en frälsare… Ära i höjden åt Gud… var Juldagens budskap.
Änglarna som ropar att Gud ingripit i världen.
Viktig grundtanke i kristen tro – att Gud blir människa.
Hände en gång – men lite ovisst när. Vi vet det på tre-fyra år när.
Vi kan besöka platsen. Eller i vart fall den plats som gäller för att vara platsen.
Födelsekyrkan i Betlehem. Med födelsegrottan. [här gav jag en kort beskrivning]
Rätt ställe? Spelar det någon roll om platsen är på ett par hundra meter rätt?
Det är platsen för händelsen. En händelse (och plats) att vörda.
Jag sa att detta är en grundtanke – inkarnationen. Och en verklighet kristna alltid trott.
Man kan möta andra tankar typ att det här med att Gud kom till oss förutsätter en gammal världsbild med Gud däruppe och bi här nere. Och att vi snarare skulle uppfatta Julevangeliet som en poetisk berättelse som vill bejaka barnet inom oss – eller något liknande.
Och nog kan det vara sant på sitt sätt – att barnet inom oss är viktigt. Men den sortens resonemang blir ganska svamligt. För det är odiskutabelt sant att de första kristna, de som skrev berättelserna, visserligen var barn av sin tid men avsåg att beskriva en händelse, inte skriva symbolisk poesi. Och händelsen de berättar är att Gud blev människa – bröt in i vår synliga värld. Och att barnet som föddes i Betlehem är frälsare, befriare. Till glädje för himlens änglar och till fred för oss människor – fred mellan människor och Gud.
Det är till det barnet de tre kungarna kommer. eller Vise männen. Eller stjärntydare.
Legenderna om dem säger att en var gammal, en i medelåldern och en relativt ung och att de – bibliskt uttryckt representerade hela världen genom var och en av Noas tre söner Sem från Asien, Ham från Afrika och Jafet från Europa.
Vara hur det vara vill med de legenderna. De som följer stjärnan visar att hela världen kommer till Guds son Jesus. Matteusevangeliet börjar så. Och slutar med Missionsbefallningen om att beskedet om Guds son Jesus skall ut i hela världen.
Befrielsens rop i och från Betlehem är det utropade beskedet om en frälsare, en befriare och om fred mellan Gud och människor.
När stjärntydarna började komma i närheten av sitt mål tappade de fokus och gick fel – till makthavaren i Jerusalem, då kung Herodes. Då det inte fanns någon inkarnerad gudsnärvaro där tog de sikte på nytt och följde stjärnan till den plats där barnet var. och lade fram dedär gåvorna. Troligen trängs de inte med herdarna Lukas berättar om som det gör de i alla krubbor. Dels är grottan för trång för så mycket folk, dels verkar Bibelberättarna inte heller se det så. Stjärntydarna verkar komma efteråt – faktiskt. Vara hur det vill med det tog de en annan väg tillbaka till sitt land.
Och nu slutar det vara mysigt. Makthavaren i Jerusalem, kung Herodes, härsknar till och vill inte veta av någon som utmanar hans anspråk på makt. Så soldater kommenderas till Betlehem och alla pojkar upp till två års ålder slaktas. Deras dag är den 28/12. Därmed uppfylldes profetian, berättar Matteus, om att gråt och klagan hördes i Rama – ett annat namn för området. Och vi har det i det svenska ordet ramaskri. Det är min andra punkt:
2. Lidandets rop i Betlehem
Gråt och skrik i Rama, sa jag. Det går tillbaka till en berättelse i Gamla testamentet om Rakel, Jakobs älsklingshustru. Jakob var sonson till Abraham och hade fyra fruar – man kan läsa om detta i Första Mosebok. Rakel var länge barnlös men så småningom blir också hon mamma till Jakobs son Josef – alltså inte Marias man utan en annan Josef knappt 2000 år tidigare. Hon blir med barn igen och föder Benjamin i Betlehem – och dör i barnsäng. Och begravs där.
Rakels grav finns i Betlehem i denna dag. Eller i vart fall finns en plats som anses som Rakels grav och som genom århundraden varit en böneplats för judar, kristna och muslimer – särskilt när böneämnet är ofrivillig barnlöshet.
Fast nu kommer kristna och muslimer i Betlehem inte åt platsen. Den 8 meter höga illegala mur Israel bygger har skärmat av andra än judiska bedjare från Rakels grav. När jag var där i höstas kom vi alltså inte åt att besöka Rakels grav. Men i närheten – på Betlehemssidan av muren – finns ett så kallat Dialogcenter och där fick vi möta och prata med en grupp unga kvinnor som brukar mötas för att studera engelska, datakunskap samt söka ge varandra styrka i de problem det innebär att leva i murens skugga. Där är arbetslösheten är hög. Rörligheten begränsad. Har man jobb i östra Jerusalem måste man köa i två, ibland tre-fyra timmar för att – med speciellt tillstånd givetvis – passera genom säkerhetskontroller, visiteringar etc. Varje dag.
Naturligtvis är det lidandet litet jämfört med när Herodes lät slakta barnen i Betlehem. Men det är verkligt och omöjligt att inte se när man är där – om man inte aktivt väljer att att inte se utan bara går in för att titta på heliga platser och strunta i människor, förståss.
Just för att vi inte, när vi njuter av julens budskap, skall kunna strunta i lidande är det viktigt att också ha med Jesusberättelsens trista beskrivning av barnamorden i Betlehem. Den är ett bra motgift mot den sjuka som gör att ofta förminskar Jesus födelse till en midvinterkylans mys-stämnings-höjare eller något annat banalt. Berättelsen om barnamorden och flykten till Egypten visar med all önskvärd tydlighet att Gud blir människa mitt in i det mänskliga lidandet. Det visar att Jesus och tron på honom inte är en värld och svårigheter, lidande, död, förtryck är en annan. Vi behöver det motgiftet då det ibland blir så att vi som lyssnar till befrielsens rop gör oss döva för lidandets – faktiskt.
Jesus föds alltså in i denhär världen – i sorg, smärta, vemod, oro, depression och blodbad. Han föds in i denhär världen för att hela världen – bota, försona, ställa till rätta. Och han gör det för hela världen – representerade av stjärntydarnas.
Befrielsens rop och Lidandets rop hörs samtidigt i och från Betlehem.
3. Tidens rop i Betlehem
Befolkningen i Betlehem är Palestinier. 88½% av den palestinska befolkningen är muslimer och bara 1½% är kristna. Men i Betlehem med tvillingstaden Beit Sahor är det om jag minns rätt ungefär jämt skägg. Från taket till huset vi bodde i kunde jag räkna till sju kyrkor och fyra minareter – om jag minns rätt.
Den 11/12 förra året hördes ett nytt rop i och från Betlehem. Det är ett rop från väldigt få – de kristna i Palestina – till väldigt många – hela världen.
Ropet är ett så kallat Kairosdokument som beskriver hur man ser på sin situation som kyrka och som palestinier och som vädjar framför allt till medkristna världen över – alltså också vi.
De kristna i Palestina vädjar om vårt stöd! Medkristnas förböner givetvis. Och medkristnas ställningstagande mot Israels ockupation, mot stölden av palestinskt land, mot orättvis vattenfördelning, mot israeliska bosättningar på ockuperat territorium, mot muren som skiljer bönder från deras åkrar och människor från deras arbeten. Och för sanning, rättvisa, försoning och fred.
Dokumentet är ett teologiskt kristet dokument, ödmjukt i tonen, utan utfall eller hat.
Dokumentet förordar samtal, förhandlingar, motstånd med icke-våld som metod.
De kristna – ortodoxer, katoliker, lutheraner, anglikaner, baptister m fl – ber oss be.
De ber oss besöka dem och när vi far till Israel-Palestina. Inte bara lubba runt på heliga platser av sten utan också söka att möta och fira gudstjänst med de kristna på plats – de levande stenarna.
De ber oss att tolka Bibeln så att Guds ord inte används som ett verktyg i förtryckarens hand.
De ber politiskt stöd för fredsprocessen – något både EU och t o m USA söker ge.
De ber om ekonomiskt press på ockupationsmakten – alltså köpbojkott av dennes varor.
Är Tidens rop i och från Betlehem politik? Givetvis!
Befrielsens rop och lidandets rop har aldrig bara varit religiösa rop. Så var det inte när Herodes reagerade eller när den Heliga familjen sökte politisk asyl i Egypten. Det var ju i Betlehem, mitt i politiken, Gud blev människa. Det var där och då han gick in under mänskliga villkor – in i lidande för att skapa forsoning och fred med Gud och mellan människor och folk.
Amen.
