stigstrombergsson

Oktober är snart slut. Ser jag tillbaka på månaden ur bloggperspektiv blev den synnerligen, rentav skammeligen, fattig. Blott och allenast tre inlägg såhär långt: folkbildning & kyrka om just den saken den 4:e, en bit in i oktober om kalaserier, änkans skärv, andra varvet över och stand in den 9:e samt jag är inte död den 18:e som notis angående min bloggtystnad så långt.

Inte blev det bättre! Borta är den tid då jag knåpade ihop ungefär två skriverier i veckan för att inte tala om våren 2018 de sista 100 dagarna innan pensioneringen drog ihop minst ett blogginlägg om dagen – något jag därefter sammanställde i en bok med titeln p minus 100 i hela 10 exemplar, de flesta gissningsvis olästa av dem som fått den.

Vad gör att man inte skriver? Det är alltså jag som i detta fall betecknas med ordet man. Händer inget? Finns inget värt att fundera över och kommentera? Är det att det alldeles står still i huvudet som gjort att tangentbordsfingrarna stelnat? Än mer förbryllande är att jag ärligt talat inte fattar varför i hela fridens dagar min blogg dagligen besöks av mellan 45 och 80 olika IP-adresser. Ingenting finns ju att läsa? Märkligt!

Vad har då hänt? Svar blir: Samma gamla grejer. Folk blir äldre. Krig pågår fortfarande och igen i Mellanöstern. TIDÖ-regeringen gör släta figurer. Valet i USA närmar sig. Hösten har varit ovanligt varm. Böcker blir helt eller halvt olästa. Utvecklingen i lokalförsamlingen och i kyrkan i stort står still – i bästa fall. Löven har ramlat från träden. Håret växer och min hästsvans blir längre. Livet lullar på med beslut varje morgon om det skall bli gröt eller fil till frukost. Allt detta utom möjligen de sista sakerna skulle jag kunnat blogga om till läsekretsens eventuella förnöjelse men det blev inte av tidigare i oktober. Kanske behöver jag provoceras!

Men en sak, den viktigaste, skall jag ändå återkoppla till nu.

Vi hade kalas till för en dryg vecka sedan. I dagarna tre.

Orsaken var att den 20:e oktober 1984 fick vår förstfödda dotter en lillasyster – Snorvan kallad tidigare på min blogg. Det var alltså läge för 40-års-kalas som i olika intensiv grad gick av stapeln hela helgen. Fredagen den 18:e var bord bokat på näringsställe i Luleå. Hela vår ”gamla familj” med kärlekstillägg och resultat av oskyddat sex var på plats. Det betyder vi två ”gamla”, sju andra vuxna och fem barn varav en tonåring. Ett mycket trevligt och ganska surrigt sammanhang – som vi ju är vana vid. Vi – alltså gamlern – övernattade tillsammans med barnbarnet Lisa hos hennes kusiner i Luleå och for hem under lördagen, dag två. Hem till sitt i Älvsbyn kom samma dag också självaste födelsedags-40-åringen som med Lisas pappa vistats på hotell i stifts- och residensstaden. Tredje dagens kalaserande blev på söndagen i form av tårtfika hemma hos just Snorvan med hennes svärföräldrar – de hade avstått fredagsutflykten. Också yngste sonen anslöt en dag till. Hela det firandet är värt att nämna med en åtföljande tanke: Det är underligt att barn och barnbarn blir äldre när man själv, vad man märker, inte åldras alls!

Hur dett blogginlägg faller under rubriken må framtiden utvisa. Listan i förrförra stycket antyder att det och annat där oomnämnt kanske leder till fler skriverier, till en skärpning – eller.

Jag är inte död, inte heller sjuk eller drabbad på något annat sätt. Den bloggtorka som föreligger har olika orsaker. Alla är inte ens vettiga men har ändå varit för handen: mycket TV-tid för omtugg av vad jag tidigare betitta, saker kopplade till folkhögskolan och folkbildning, en och annan gudstjänst, ett Bibelstudium där jag gav gruppen en läxa till nästa gång, annat skrivprojekt att fundera kring, efter fattig förmåga försöka följa utvecklingen både i Mellanöstern och i USA plus en del annat.

Efter helgen kommer jag att återkomma kring om inte allt så i alla fall både det ena och det andra – hoppas jag.

Det torde en bit in i oktober vara dags för en liten uppdatering kring lite olika saker – kalaserier, änkans skärv, andra varvet över, stand in kan vara några exempel. Jag tar det i tur och ordning.

kalaserier

Det har vi haft och skall ha. Vår yngste gosse föddes den fjärde oktober i nådens år 1991 och det. betyder att han jubilerat den gågna helgen. Då vi är ganska många som skall fika och äta sittandes blir hans lägenhet i Luleå i minsta laget och antalet stolar en aning begränsat. Kalaset kom därför att avhållas hemma hos oss i Älvsbyn. Nästan alla i klanen var på plats utom hans bror med familj som hade förhinder och hans svåger från Unbyn som jobbade natt. Kul i alla fall.

Den yngre av döttrarna föddes tjugonde oktober 1984. Det betyder pågående funderingar kring presenter och annat. Blir väl anledning att återkomma i ärendet.

änkans skärv

Så brukar man kalla berättelsen om när Jesus satt i templet i Jerusalem och såg etablerade trygga arbetsföra människor som av sitt överflöd la mynt i en offerkista. Det som hamnade där var tänkt för templets underhåll och bistånd till fattiga. Man kan läsa om det i Markusevageliet kapitel 12 verserna 41-44 som var huvudtext i gudstjänsten i söndags. Texten innehöll också en fortsättning med en bidragsberoende änka som gav några korvören och med henne sympatiserade Jesus. När jag på Primärhustrun testade några tankeparaller till referingens prioriteringar i den nyss lagda budgeten – skattelättnader för duktiga arbetsföra människor med etablerad ekonomi och nästan inget till sådana som inte är av den typen och man kallar bidragstagare – sa hon: Det kan du inte säga! Visserligen är parallellen sann och på pricken men folk kommer bara att låsa sig om du pekar finger politiskt. Naturligtvis var det ett gott råd och jag fick lansera sanningen med mildare ord – men behöll saken om vilket perspektiv på människor Jesus har. Manus till den förkunnelsen är dock handskrivet och publiceras därför inte här.

andra varvet över

Så skulle man kunna beskriva gårkvällens innehåll i den Bibelgrupp jag fått förtroendet att hålla i och leda denna höst – och troligen kommande vår. Vi jobbar med Markus berättelse och hela kapitel 2 till och med kapitel 3 vers 6 var på tapeten tog vi upp det andra av Jesus verksamhetsvarv i norra delarna av landet – så som Markus satt samman sin text för dem som skulle höra den läsas högt. Ett första varv med staden Kafarnaum som bas finns redan i andra halvan av kapitel 1 och ett tredje varm kommer sedan – mycket mer mångordigt. Vi funderade i smågrupper om vilka intryck åhörare får av Jesus. Till detta återknöt jag till när Jesus då han kallar lärjungar säger att de skall bli människofiskare och att vi av det var och en bör fråga sig: Hur ser jag på mig själv? Är jag en fisk? Eller en fiskare? Eller rentav en tro-kontrollerande fiskal. Till detta funderar jag – om än så länge tyst – hur fiskar skall bli fiskare.

stand in

Det ska jag vara i morgon torsdag före lunch. Jag ska vara stand in, inte stand up. På folkhögskolan finns den så kallade Torsdagsgruppen som innebär att åtminstone ett 40-tal personer samlas för att ta del av föreläsningar och program i varierande ämnen. Det är alltså en kulturell sak som hör till detta med folkbildning. Ett sent motbud gjorde att jag fick frågan om jag kunde vara stand in i två timmar. Jag nappade på saken. Vad jag skall prata om och vad vi ska samtala kring vet jag inte riktigt än men gissar att då de får klorna i mig som för dem välkänd präst kan det bli önskemål om nästan vadsomhelst – Mellanöstern? Brudöverlämning? Annat ur blocket religion-livsåskådning-värdering-kyrka osv. Två timmar med bensträckarpaus i mitten.

Spoilervarning: Mellanöstern kommer upp ena timmen utifrån tre böcker jag läst och tidigare bloggat om. Andra timmen får vi se. Det blir i alla fall inte stand up, inte heller solosång eller gymnastik.

Såm he staar hos n’Syrak brukade min morbror säga på klingande Skelleftedialekt för att sedan leverera någon klurighet eller ett visdomsord som ofta men inte alltid var hämtat ur Jesus Syraks bok skriven från runt 130-150 före vår tideräkning. Den boken är en av Gamla testamentets apokryfiska eller deuterokanoniska böcker och ingår i en hel Bibel men finns inte alltid med. I min konfirmationsbibel och i några andra finns de böckerna inte med men i Bibel 2000 finns de.*

Det står i kapitel 38 vers 24: Den lärdes vishet förutsätter riklig fritid. Den grekiska meningen kan också översättas med Den skriftlärdes vishet , till och med skrivarens vishet, förutsätter riklig fritid.

Det är så Såm he staar hos n’Syrak att skrivares skriverier hänger ihop med tillgång på tid -något som gäller också när man har en blogg. Tillvaron har fyllts av annat än bloggerier den senaste veckan. Annat skrivande, Bibelstudiestarten i församlingen, trädgårdsarbete med trädavverkning och barnbarns fotbollscuper har intecknat klockslag. Tack och lov! säger kanske en del. Beklagligt tycker någon annan.

Det blir ingen ändring i saken till veckan. Det är prästmöte i Luleå i två dagar och också pensionerade farbröder och tanter är bjudna. Sånt tar tid men kan ge ett blogginlägg. Framtiden får visa.

* I Egypten dit många judar utvandrat i omgångar gjordes ett par hundra år före Kristus en översättning till grekiska – som de i dagligt tal övergått till – av de hebreiska skrifter judarna i Alexandria fört med sig från Palestina. Den översatta samlingen kallas Septuaginta (LXX) och kom förutom Lagen, Profeterna och Skrifterna att också innehålla en del som inte verkar ha haft direkta hebreiska förlagor i Palestina-området. Denna grekiska variant av det vi kallar Gamla testamentet togs i bruk av grekisktalande judar i förskingringen runt Medelhavet och levde därifrån vidare i de kristna församlingar som efter hand bildades. Man kan säga att den kristna Kyrkan "adopterade" LXX som sedan låg till grund för tidiga översättningar till olika folkspråk – georgiska, syriska, koptiska och framför allt latin. Latinet kom att dominera i västra delarna av Medelhavet och sedan norrut och också i Sverige firades gudstjänsterna på det språket efter ca år 1000 i 500 år.

Inom judendomen kom LXX som man upplevde blivit "kapad" av de kristna att hamna i lätt vanrykte. I synagogorna förvaltade man i stället sina böcker på hebreiska och när Bibeln i Europa på 1500-talet och framåt översattes till olika folkspråk valde man att utgå från de hebreiska texterna, inte den grekiska. Det gjorde att böckerna kom på sidan om – typ.

På Facebook och i andra sammanhang levererar folk så kallade statusuppdateringer, impulser, åsikter och ho vet allt. Jag är inte högfrekvent aktiv där. I stället skriver jag då och då här på min blogg om mitt inte speciellt speciella liv de senaste dagarna. Här komme i alla fall ett inlägg med något av en halvveckorapport.

Lördag förra veckan var det en del rajtantajtan på byn. Hoppborg för barn och diverse aktiviteter. Jag slog följe med barnbarnet Lisa och hennes förädrar. Vädret var vackert och jag träffade folk att prata med om allt möjligt. Lisa träffade på kompisar så morfar blev ledig till sånt. På väg hem snäppade jag in på bibblan för att läsa en och annan artikel kring den debatt om brudöverlämning som på sistone blossat upp. Min enkla åsikt är att kyrkan måste hitta tydliga vägar att markera att det är kyrkan, inte dopfolk, brud(par) eller sorgehus som äger dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Ett tydligt anvisande Nej! till brudöverlämning liksom till inspelad icke levande musik kan vara sådana markörer.

På söndag var det sista helgen med extra sommartid i kyrkan – 10.00. Jag och Primärhustrun var där tillsammans med 22 andra varav 5 var så kallad kyrkobetjäning. Direkt efteråt bar det iväg ut i lingonmarkerna – yngste sonen hade då anslutit från Luleå – och skörden syns på bilden ovan. En röd hink liksom blåbären rensades och fördelades under kvällens lopp.

Måndag förmiddag lämnade jag in en augusti månads timrapport på Pastorsexpeditionen och sedan hade jag en dejt med tandläkaren. För ett par veckor sedan grubblade tandhygienisten kring om inte en av pluggarna kängst bak till vänster i överkäken hade en spricka. Sånt måste det till tandläkare för att ordentligt avgöra och vid behov åtgärda. Han kollade, tog bort en gammal amalgamfyllning som faktiskt kluvit tanden helt. Alltså drogs bitarna. Nu kan den tanden inte skapa framtida problem. På eftermiddagen började vi så smått genomföra teknikaliteterna för bytet av internetleverantör. Vi fick det inte att funka. Vi rensade en bärhink till.

Tisdag fortsatte vi ett tag med samma uteblivna resultat. Vi begriper oss inte på sånt. Arbetet och mödan pausades eftersom jag skulle på styrelsesammanträde på Älvsby folkhögskola där stiftet placerat mig som ordförande. Bra underlag. Väloljat från rektor och personal. På kvällen kallade in förstärkning i internetarbetet och då i form av Lisas pappa som kan tockena ting – liksom yngste sonen som via telefon varit coach tidigare under dagen. Tillsammans kom vi fram till att vi inte ens fått alla grejer den nya leverantören skulle leverera så det var inte underligt att vi inte fått ihop det. De sista lingonen rensades till sist på kvällen och vilar nu med de andra i frysboxen.

Onsdag förmiddag ringde Primärhustrun, hon som med namn står för telefoni, nät mm, företagets support och gormade över varför vi inte fått all utrustning i rätt tid. En dryg timme senare närjag tittade i brevlådan hade grejen kommit – snabb leverans! Kabeldragning och listspikande vidtog och allt var klart och i drift innan det var dags för mig att gå upp till kyrkan för att förbereda och leda Vecomässan.

Som du ser, noble Bloggläsius, händer det dela tiden något. I morgon bitti ska vi till Unbyn för att barnvakta lille August och plocka äpplen. Också på fredag blir det tripp dit. På söndag ska jag predika i gudstänsten klockan 11.

Missförstå mig rätt. Det har varit en galavecka, inte en galen. I vart fall innebar den några dagars bloggstopp och detta inlägg (kanske) är början på en återhämtning.

Måndag till middag ankom Primärhustruns lillasyster med man och vovve. De stackarna bor vanligtvis i Svealand strax söder om vad flera i Norrbotten kallar Fjollträsk, alltså kungliga huvudkommunen. De hade varit på resa till Härjedalen och kommit så långt i södra Norrland styrde de kosan vidare norrut.

Det var ett tag sedan de besökte oss. För två år sedan då hela klanen samlades i Björkliden flög hon direkt till Kiruna och han var hemma med vovvarna – de hade två då. Långt mellan gångerna betyder mycket att resonera kring – sorg och motgångar i släkten såväl som utveckling för barn och barnbarn, samhälle, natur och allt möjligt.

Vad gäller det näst sista beklagade sig de stackars svealänningarna över den bristande tillgången på blåbär och lingon där nere i Swärje. Sånt är ju lätt fixat i Norrbottens skogar. En liten sväng gav 25 liter lingon att stuva in i bilen samt färska blåbär till frukost hela veckan och ett och annat bakverk. Kul att från vår rika del av landet kunna bistå fattiga släktingar i södra Sverige.*

Onsdagen gjorde vi en tripp till Stor- och Brudforsen. Kvällens Veckomässa var sedan betrodd att ledas av mig och efteråt gick det evenemang av stapeln som jag skrev om i inlägget vill inte hjälpa till – här. Mer om det kanske kommer senare.

Den 22:a – torsdag – var Primärhustruns födelsedag. Systern var som nämnts på plats och lilla Lisa med föräldrar kom på kvällsfika. De bor ju så nära att det är kompatibelt med arbets- och skoltider. De andra barnen med tillägg skulle komma först till helgen.

Fredag strax före lunchtid for sörlänningarna men innan eftermiddagen var långt liden kom äldsta dottern med barnbarnen Ava och August. Givetvis anslöt då kusinen Lisa för lek och hennes föräldrar för middag. Yngste sonen kom också.

På lördagen anslöt så den äldre av sönerna med familj. Då var alla minus svärsonen som haft nattjour på sjukhuset på plats för middag och 70-årsfika. Det betyder 13 vid bordet. På kvällskulan for/gick alla utom yngste sonen och barnbarnet Adrian hem till sitt. Adrian blev kvar hos farfar och farmor då hans fotbollslag hade bortamatch söndag 13.00 mot Älvsbyns jämnåriga – i spöregn visade det sig. Hemmalaget förlorade. Hans systers eftermiddagsmatch i Luleå, också mot ett Älvsbylag, blev dock inställd så någon Luleåresa blev inte av**

Söndagskvällens brittiska deckare avnjöt vi i tomt hus – förutom oss själva. Med galaveckan över blev det till och med lite tid att blogga detta att publicera på måndagen.**

* Vi har ofta sagt så – bistå fattiga släktingar i södra Sverige – vad gäller olika sorters bär ofta förädlade till sylt eller lingondricka.

** Jag nämnde inte något om ett par böcker jag hittat och helt eller delvist läst om, inte hellar något om söndagens onormalt prästtäta gudstjänst i Älvsby kyrka. Återkommer.

Inför Primärhustruns kommande 70-årsdag hade hon tillfrågades av våra barn om det var något speciellt hon önskade sig. Förr i världen svarade ibland hon och alltid jag på motsvarande fråga både inför födelsedagar och julfirande: Snälla barn! Nu blev hennes önskemål annorlunda men mer specifikt: Inga grejer men att ni alla kommer hem och gemensamt tömmer vindan på lådor, kartonger och jox som är ert, tar till vara sånt som ni vill behålla och slänger resten.

Det städevenemanget gick av stapeln i söndags. Söner, döttrar och en måg klängde på stegen och hela garaget fylldes med lådor och kartonger. Det blev också ett släp med främst brännbar materia tänkt för Återvinningen på måndag – samt en hög till att lasta på släpet den dagen.

Jag var listad att leda gudstjänsten i kyrkan och sedan döpa en gosse. Dessa åtaganden samt ett samtal gjorde att jag missade värsta rännandet på stegen men det roliga sorterandet med lagom nostalgi och mycken humor kunde jag ta del av. Vad det led for sedan alla hem till sig utom yngste sonen som semestrar här. Äldsta barnbarnet blev också kvar i Älvsbyn men på folkhögskolan – se här varifrån bilden är ”lånad”.

På måndagen kom äldsta dottern tillbaka med tvenne ungar för några sista sommarlediga dagar hos barnens mormor och morfar. Barnens pappas semester var (redan) slut. Med Avas och Augusts närvaro följde naturligtvis också kontaker med kusinen i villaslingan invid.

Barnbarn och OS fyller inte varje ögonblick. Inte heller badplatsbesök i sommarvärmen. Dock är det så att sammanhängande tid vill som lysa med sin frånvaro för att läsa litteratur eller för att i lugn och ro kunna skriva litterära alster för en blogg. Tänka kan jag göra när jag som morfar drar en sovande dotterson i vagn och en del tankar blir halvskrivna texter i tellefånen – men inte mer. Igår for dock alla utom yngste grabben som har sin bil på verkstad här i byn.

Jag nämnde att jag tänk tankar – förutom att jag tänkt tanka bilen. Några av de tankarna varken kan eller vill jag berätta om på denna min anspråkslösa blogg. Den säkerhetsventilen fungerar inte för att pysa ut förtroenden från andra människor för vilka jag själv i olika saker ibland blir just en säkerhetsventil. Därför måste jag lämna dig, noble Bloggläsius, ovetande. Visst känns det bra att det finns personer som har förtroende för en pensionerad präst men effekten för dem blir bara något av en säkerhetsventil – om de inte tar de olika sakerna som trycker vidare till dem som är inblandade eller har mandat att agera.

Nu är i alla fall en bloggpost om bråda fyllda dagar färdigskriven. Mer kommer.

Min bloggarkompis tobbe lindahl publicerade redan igår kväll ett inlägg om en grej vi bägge fanns med på det gågna veckoslutet – läs gäna här. På Facebook hade värden Thommy Bäckström också sent före midnatt gett en notis om vilka vi var, varför han inbjudit oss och var vi var – här. Med de två länkarna i bagaget behöver jag inte bli så detaljerad. Men...

...det var alltså alltså en gubbklubb 70-åringar – några redan fyllda 71 – som möttes. Sett ur min synvinkel var det kompisar sedan från runt 60 och 50 år tillbaka som genom åren mellan varandra hållit olika grader av kontakt lite hit och dit på lite olika sätt. Kul i alla fall med en form av återträff som visade att gammal vänskap inte rostar. Visst har livet har för oss på lite olika vägar, format olika åsikter och skilda erfarenheter så det var inte bara gamla minnen som kannstöptes. I alla fall hade vi förfärligt trevligt!

Vilka var vi? Börjar man på bilden (som blir större om man klickar på den) med mig själv är det den vithåriga hästsvansen med nacken mot kameran. Vandrar men sedan medurs blir det Håkan Blom, Torkel Lindahl, Håkan Jonsson, Torbjörn Lindahl och Thommy Bäckström.

En mindre släktträff var det i lördags då Primärhustrun och jag var på kalas. Näst yngsta barnbarnet Ava som bor i Unbyn utanför Boden fyllde 6 år. Sådant firas helt rätt med ett mindre partaj med 16 personer. Kul.

Varför jag (fortfarande) bloggar frågar jag mig då och då. Jag gissar att en och annan annan undrar samma sak. Varför? Till vad nytta? Till nöje för vem? På det har jag aldrig förr kunnat ge ett kortfattat någotsånär begripligt svar mer än att det roat mig en smula. Om det genom åren botat eller ökat skrivklådan, alltså behovet att ge tankar ord, skall hållas osagt. bloggandet har gått i vågor både på grund av egen lust och av saker jag tycker är viktigt att fundera över och kanske prioritera med en och annan kommentar växlat. I kategorin Bloggpolicy finns tidigare inlägg om sådant.

Nu i dessa yttersta tider har jag dock snubblat över tanken seriefiguren Kalle, på engelska Calvin, har som motivation för skriverier – se den andra bilden som blir större om man klickar på den. Hans ord får bli den blogganledning jag med ironisk självdistans också anger som min.

Om jag på detta inlägg satt rubriken Slutkrigat i Gaza hade det inte stämt. Det verkar bara så, i alla fall om man ser till hur dagspress, regering och särskilt så kallat ”kristna” tidningar till tystnad tonat ner vad som händer. Ta till exempel den senaste israeliska bombningen med knappt 100 döda och runt 300 skadade i en zon Israel själv förklarat säker och hänvisat folk till. Massakern noteras med i mina ögon en öronbedövande tystnad. Regeringen och utrikesminister andas ingen kritik av att Israel bombat civila. På Facebooksidorna till den Israelvänliga tidningen Dagen och den kristsionistiska blaskan Världen Idag ser man inte ett pip i saken. Inte heller syns och hörs någon upprördhet över att Israel attackerat FN-skolor och nyligen tagit beslut om att utöka de folkrättsvidriga bosättningarna på Västbanken. Att den borgerliga regeringen är så tyst och att de nämnda bladen aktivt väljer att tiga tycker jag luktar illa. Det stinker!

Till sist ett par saker till – kyrkliga sådana.

2026 fyller Nya testamentet på svenska 500 år. En nyöversättning sker nu i Svenska Bibelsällskapets regi och planeras landa om ett par år. Delar är redan publicerade. Det är en idé och delvis redan en plan att dryfta de nya (och äldre) texterna i studiecirklar kommande höst med start i september. I Älvsby församlingsgård blir det då samlingar kring Markus evangelium tisdagar 18.30 i veckor med udda nummer både under hösten och lejonparten av våren. Tisdagar i veckor med jämna nummer samma tid dryftas Paulus brev till församlingen i Filippi följt av Första Johannesbrevet – i Älvsby kyrka eller församlingsgård eller på någon annan plats. Tisdagskvällar blir alltså Bibelkvällar var annan eller varje vecka.*

Nästa år firar den Nicenska trosbekännelsen 1700 år.** En tanke jag fått mig tilllivs är att den söndagligen under 2025 nöts in i församlingen med start 1:a söndagen i Advent – och kanske uppmärksammas ytterligare med ett par temahelger under våren. Jag ska i alla fall ta upp saken med herden och ortens andra prällater.

Kategori för detta inlägg? Farfar/morfar funderar? Bloggpolicy? Politik? Församling?

Det får bli Allmänt.

* Vad gäller onsdagskvällarna efter Veckomässan 18.30 blir det så att efter de gudstjänsten jag får uppdraget att leda – senare planering och annonsering kommer att visa exakt – blir det möjligt att ansluta för öppna samtal om tro och liv – i kyrkan.

** Fakta om den samt hur den lyder hittar man via denna länk.

Igår gjorde jag en ny erfarenhet. Jag var på en begravning. Naturligtvis är det inte en ny erfarenhet. Som präst har jag ju varit inkopplad på många men nu gällde det en person jag kände, inte att vara så kallad officiant där kopplingen – om man får använda det ordet – oftast är att i ett tjänsteuppdrag bistå en familj/släkt vid ett för dem svårt tillfälle. Att söka göra det vettigt och bra är viktigt – tro inte jag tänker annorlunda – men den personliga kopplingen präst-sorgehus är oftast låg.

Begravningen var i Skellefteå, närmare bestämt S:t Maria Katolska Kyrka som tidigare var distriktskyrkan Sjungande dalen i Svenska kyrkan. Den som begravdes var en tidigare Älvsby-präst jag var arbetskamrat med under 1980-talet, Sture Lundberg. Han – hans fru Gunilla var också präst – flyttade till Skellefteåområdet för en massa år sedan. För 17 år sedan fick han en stroke av den valören att han blev permobiliserad och inte längre kunde inneha tjänst. Också hon hade, om jag fattat saken rätt, vacklande hälsa. Kontakten via telefon blev dock mer och mer sporadisk, de senaste åren ingen alls. Men när han nu dog ville jag fara på begravningen.

Bägge två kom med tiden att konvertera till katolska kyrkan. Därför var begravningen i Romersk-katolsk ordning som skiljer sig något från det jag är van. Inte på något allvarligt sätt men tydligt. Det som sjöngs – katolska sångboken 485, 420 och 404 – kunde jag utantill.* Böner påminde om sådant jag är van. Den märkbara skillnaden var dock att officianten, Fader Per, predikade i stället för att hålla vad vi kallar ett griftetal.**

Det blev en klangskillnad – typ. Våra och mina griftetal är ofta mer lik-riktade om ordvitsen godtas. De innehåller oftast en levnadsbeskrivning och ett tilltal till de närvarande och ibland kan själva det kristna budskapet om Jesus uppståndelse mm hamna i bakgrunden. Jag vet naturligtvis vad jag brukat säga. Jag har alltid haft med vad jag menar vara centrala kristna tankar som att Gud genom att bli människan Jesus ställde sig på människors sida i kampen mot döden och allt annat ont och att Jesus efter sin uppståndelse står vid människors sida med stöd, tröst, förlåtelse. Sådant har jag alltid haft med oberoende av om den döde och hans/hennes anförvanter tror eller inte. För mig är det naturligt i en kyrklig begravning.

I den katolska begravningsgudstjänsten ordades oerhört lite om honom vi begravde. Predikan kom att handla om Jesus. Stures namn och anhöriga nämndes i stället flitigt i böner. Det blev personligt med en annan klang. Inte en opersonligt men tydligare Krist-riktat om man så vill. Jag tyckte det var ett bra sätt att göra rätt utan att jag för den skull tycker att det Svensk-kyrkliga sättet är fel. Väl hemma berättade jag för en granne dessa mina intryck och funderingar. Han är från Polen men har bott i Sverige flera år och alltså mött bägge de aspekter jag nu nämnt. Det ni gör är bättre, sa han.

Vila i frid, Sture Lundberg, till uppståndelsens morgon.

* I Svenska kyrkans Psalmbok är det 303, 201 och 188.

** Också Fader Per är en gammal bekanting. Vi gick samtidigt i Uppsala och den 11:e juni 1978 prästvigdes han och jag och sex andra i Luleå Domkyrka. För honom kom dock livet att gå konverteringens väg följt av en prästvigning i Katolska kyrkan.

Jag vet inte om rubriken skrivprojekt rör sig om tre, fyra eller fem tankespår i min huvudskalleknopp. Om det slår ut i fullfjädrade skrivningar är dessutom ovisst. Hur som helst rör sig i alla fall i hjärnvindlingarna och frågetecknet i rubriken är definitivt på sin plats.

Ett skrivprojekt nära för handen strax efter att jag publicerat detta blogginlägg är att knåpa ihop fusklappar inför morgondagens gudstjänster. Det är Apostladagen i morgon. Gammalt tillbaka var temat Petri och Pauli dag – med latinska genitiv-i på namnen. Huvudtexten numera just denna årgång är att Jesus kallar några lärjungar, däribland Petrus, för att göra dem till människofiskare. För detta skall något skrivas som kan bli förkunnelsen i Sommargudstjänst med Nattvard Älvsby kyrka klockan 10.00 och Byagudstjänst i Manjärv klockan 15. Sommarkyrkogruppen – fyra ungdomar och ledare – deltar och medverkar vid bägge tillfällena.

Ett annat skrivprojekt är det du, noble Bloggläsius, nu möter: Jag bloggar vilket bara är SÅ pinsamt 90-tal. Att podda har inte lockat mig, inte heller att göra snärtiga dansfilmer på TikTok eller något liknande. Sånt kanske skulle roa några men troligen oroa betydligt fler. Det skrivna är min grej, inget annat. Därför bloggar jag inte speciellt sammanhängande. Jag skriver om olika saker som sorteras in i olika så kallade kategorier. Inläggen kommer om och när de faller mig in men blir något av ett skrivprojekt om ett eller två inlägg i veckan.

Ett tredje skrivprojekt (som fått ett frågetecken) är att jag har börjat att skriva något om evangelisten Markus skrift i Nya testamentet. Anledningen till det författarskapet är att när Bibelstudieverksamheten drar igång efter sommaren är det Markus skrift som hamnat på tapeten. Jag har under vakanser och liknande i församlingen ”fått tillbaka” uppdraget att leda och försöka utveckla den delen av församlingens Undervisning med vuxna och när våren avrundades röstade en del av deltagarna anonymt och skriftligt med ganska spritt resultat: Jesaja, Jeremia, Paulus brev till församlingen i Thessaloniki, tematiska träffar och Matteus evangelium – två röster. Självsvåldigt och egenmäktigt beslöt jag att strunta i detta spretiga valresultat och i stället lansera Markus. Orsak? Till våren och Fastetiden 2025 kommer berättelsen om Jesus lidande så som Markus berättar den att vara i fokus i gudstjänster och på annat vis. Om Bibelstudiet utgår från det evangeliet kommer vi vid ingången till Fastan att vara framme där lidandeshistorien på allvar börjar – enligt en planering jag gjort redan i juni månad. Gruppen köpte min tankegång och vi startar om veckor med udda nummer klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård med början den 10:e september.

Med denna planering i ryggen började jag knyppla på ett skrivprojekt som kanske skulle kunna fungera som bredvid-material till själva Markus-texten. Jättestort och superambitiöst skulle det inte vara. Jag planerade snarare en bearbetning av gamla blogginlägg från mars-april 2018 – P minus 100 till och med P minus 85. Kanskeskulle det kunna bli ett häfte. Ungefär när jag kommit till kapitel 10 snubblade jag, bildligt men inte bokstavligt, över en bok om Markus avpassad för studiecirklar och liknande. Det var på folkhögskolan jag fick ta del av den i samband med ett samtal med kursansvariga där om hur Bibelstudiet i församlingen skulle fortsätta vara en folkbildande samverkan mellan församlingen och skolan. Den visade sig den vara en lämplig bok kanske deltagarna ska få del av. Mitt skrivprojekt känns just nu som något av en överloppsgärning – om än påbörjat. Funderingar om gruppens och verksamhetens utveckling finns dock kvar. Hur väcka intresse hos fler? Tänkbara såkallade ”målgrupper”? Hur rikta en församlings grundläggande uppgift Undervisning till och med vuxna 18+?

Ett skrivprojekt till: I slutet av mars 2024 hade orden Vad var det jag sa? snurrat i mitt huvud under några månader. Jag påbörjade då ett skrivprojekt som (kanske) skulle handla om sånt.

Ord som Vad var det jag sa? kan låta kaxiga och försmädliga. När man får rätt och andra visat sig haft fel blir Vad var det jag sa? lätt en snutig replik. Jag brukar inte använda orden så. Tycker det är oförskämt. I stället brukar jag vara mer vidlyftig. När det visar sig, efter en tid, att någon annans vilja och verk mot min inrådan gått i putten brukar jag i stället uttrycka mig med ord som Det är förunderligt att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan när det gäller få ha rätt. Det låter inte så banalt som Vad var det jag sa? men är egentligen lika kaxigt – och kräver lite eftertanke.

Ett skrivprojekt med titeln Vad var det jag sa? har dock inget med sådant att skaffa. I stället handlar det om en saklig fråga om min förkunnelse genom åren som präst. Vad var det jag sa i predikningar, Bibelstudier och annat från 1960-talet och framöver? Vad var det jag sa från predikstolar och i liknande sammanhang? Det är mina enkla frågor.

Det källmaterial jag har att tillgå år mina fusklappar och manus för predikningar, betraktelser, föredrag och beredelseord som jag sparat i mitt arkiv. Mestadels handlar det om manus i full text, inte bara så kallade stolpar eller stödord. Ofta är joxet handskrivet och med det oläsligt för en bred allmänhet. Generellt är lapparna sparade i Bibel-boks-ordning, inte utifrån plats i Kyrkans år eller liknande. Ändå blir det så kallade kyrko-året en viktig faktor. Präster i Svenska kyrkan – jag är ju en sådan – följer ju ofta de evangelietexter som är aktuella olika givna söndagar. Det skapar en betoning på främst avsnitt ur de fyra evangelierna vi har i våra biblar och styr om inte urvalet så i alla fall omfånget och tyngdpunkterna. Med detta sagt börjar Vad var det jag sa? med vad jag sagt utifrån avsnitt i Första Mosebok och reflektioner kring det. Naturligtvis skriver jag inte rent allt! Huvva! Det är reflektioner kring Vad var det jag sa? som nu långt senare hamnar på tapeten – ibland med notiser om situationer och sammanhang.

Hur långt har jag hunnit just med det skrivprojektet? Vad gäller Första Mosebok hade jag i mars 19 manus till sammantaget 13 avsnitt. Kommen till Andra Mosebok finns 21 manus till hela eller delar av 14 avsnitt och/eller enskilda verser. Mitt i den smeten funderar jag i mitt skrivprojekt kring Vad var det ja sa?

Nu till manus-skrivning inför imorgon!

Efter min farmor fick jag ärva en del litteratur. Först och främst den Bibel med ”nalta grövvre ool” som min pappa och hans bröder på 60-talet köpt åt henne när hennes ögon inte längre fixade den mer finstilta hon tidigare brukat. Farmor dog 1973. Den Bibel som då blev min var en av konungen gillad och stadfäst och av henne välläst 1917 års översättning.

När jag säger välläst menar jag välläst. Ingen sidor fäste ihop med någon annan på det sätt det brukar vara i helt eller delvis olästa böcker med tunna blad. Varje uppslag var i nedre högra hörnet lite buckligt. Gissningsvis kom det sig av att gumman när hon skulle vända blad slickade på pekfingret för att få grepp. Varje sida var så! Vad gäller Nya testamentet, Psaltaren och Jesaja var hörnen inte lite utan rejält fuktskadade. När boken var hopslagen syntes det att de sidorna var särskilt väl använda. Inga understrykningar eller andra markeringar fanns.

Jag tog över arvet som en form av apostolisk succession. Formatet på den Bibeln var också bra då för en teologie studerande och sedan ung präst utan synsvaghet. Då jag skrev och skriver de flesta predikningar på liggande A5 kan de vikta till A6 ligga i den uppslagna Bibeln jag oftast höll/håller i handen. Det är ett sätt att visuellt lansera Bibeln. Dessutom ser det ut som om jag inte har några fusklappar utan talar direkt från Skriften. Det är helt oviktigt men har då och då impat på en och annan.*

I arvegodset efter farmor fanns också fyra volymer C O Rosenius Samlade skrifter. Första ägaren till det verket var G Wikström som var min pappas morfar. De böckerna var tryckta 1902. Stilen är så kallat fraktur eller gotisk stil. Jag har inte läst alla fyra banden men en hel del. Med det i ryggen menar jag nog att jag i sak men inte i språk präglats av just Rosenius (och andra i samma spår). Jesus liv, död och uppståndelse för människors skull är både grunden och käpphästen för våra förhållanden med Gud som på det sättet försonade oss med sig själv – det som kallas nåd.

Här i jämmerdalen men inte i farmors bokhylla fanns/finns två gamla Rosenius-volymer till – Episteln till de Romare till Uppbyggelse i tron och gulaktigheten. Dessa har jag kommit över nu! Via nätet. Jag nappade på en för mig okänd persons – prästs? – bokhyllerensning och via en serie meddelanden på Messenger, en Swishning och Postnords engagemang i saken har nu de böckerna kommit in i högen av oläst jox. De ser ganska likadana ut som de fyra första men är faktiskt några år äldre. 1898 trycktes de för EFS räkning hos Lutheran Augustana Book Concern, Rock Island, Illinois – gissningsvis för svenskt bruk både i USA och Sverige.

Texter skrivna för över 150 år sedan med den tidens ord, grammatik och typsnitt är inget hinder men inte något jag kan skum- och översiktsläsa i toppfart. Med 35 nu lästa sidor säger jag att det är bra att läsningen går sakta. Rosenius är mångordig och grundlig och helt lysande i sitt sätt att väva samman den kristna trons mest centrala delar.

Allt det som står i mina nya gamla böcker kan låta gammalt men är evighetsnytt(igt)

* När Nya testamentet 1981 kom i ny översättning blev det lite eljest. Den Bibel jag då började använda innehöll ett varsamt reviderat Gamla Testamente och det nya Nya. Bibel 2000 kom vad det led och när den gick att inhandla med uppslagsdel och fötternötter köpte jag en variant av den i en storlek som fortfarande medger att eventuella manus kan hållas dolda.

Till detta kan nämnas att min pappa på ålderns höst också behövde en Skrift med ”nalta grövvre ool”. Därför finns som arv efter honom i huset också en Bibel 2000 i den storleken att den vid läsning måste ligga på ett bord. Kanske kan man ha den i knät vid fåtöljläsning men liggande på rygg funkar det inte. Skulle man då somna är risken för näsblod överhängande.

Det mesta av detta inlägg skrev jag sent på eftermiddagen den första juni. Klimatet den dagen – liksom under flera dagar innan – var av den kalibern att rubriken onödigt med samos kändes aktuell. Nu är det lite annorlunda. En efterlängtad kallfront har passerat. Förhoppningsvis blir det också ett mycket välbehövligt regn. Temperaturen i Älvsbyn och i Pythagorion var den första i alla fall exakt samma och mina tankar vandrade då till den ön i den grekiska skärgården och jag skrev denna text i min tellefån:

Förr i världen, innan Covid-pandemin, gruppreste man/vi en vecka från Älvsby församling till den grekiska ön Samos. Under några år var det främst de nykonfirmerade med ledare som for någon gång i maj eller början av juni. Jag tror att det var 2012 första trippen gjordes och då till Turkiet. Det var alltså innan jag 2013 anställdes som komminister – präst i underställd befattning…

Dock gör jag nu den tredje juni ett stopp här. Skulle du, noble Bloggläsius, vara nyfiken på hur det var och vad jag tänkt i saken (också efteråt) hänvisar jag dig till näst intill dagliga blogginlägg maj-juni 2013-2019. Du kan också skriva Samos i sökrutan till höger – om du läser detta på din dator.

Jag har hur som helst tappat räkningen på antalet resor och veckor det blev både med ungdomar och ett par år också med vuxna. Ön och konceptet (som var skitbra!) har satt sig så i sinnet så jag alltid kollar vädret där nere. Då Älvsbyn inte sällan är varmast i landet kommer då och då känslan av att idag är det onödigt med samos.

Med de tre punkterna i slutet av det kursiverade avsnittet avbröt jag som du ser min berättelse om resorna och tankar kring de sakerna. Jag var långt ifrån färdig men valde att klippa ordmängden. Dock finns den kvar i min dator.

I slutet av förra veckan skrev jag under rubriken 8 av 12 en bloggpost i min tellefån. Jag valde dock att inte under helgen vid datorn bearbeta den texten och publicera den. Saker som trädgårdsarbete, pensionärsinhopp, hockeymatcher och morsdagsfirande kom emellan. Nu är det tisdag men det inlägget blir in-bloggat först om ett par dagar. I stället vill jag i ett eget inlägg nämna att det i förrgår var nära ögat.

På Heliga Trefaldighets dag alias Missionsdagen var jag listad att leda Högmässan i Älvsby kyrka. Inga problem förutom en förtanke att söndagskvällens Vårkonsert med kyrkokör och barnkör sannolikt skulle ”dränera” 11-gudstjänstens deltagarantal en ganska stadig smula. Med det blir lätt en Högmässa lite topptung – som regalskeppet Wasa ungefär.

I Älvsby kyrka är det beslutat, brukligt och vettigt att de som har uppdrag i gudstjänsten är på plats 10.00, en timme innan sammanringningen. Den här gången funkade det inte riktig för mig. Runt 9.30 drabbades av jag av ett blodtrycksfall med yrsel och forsande kallsvett. Vi har en blodtrycksmätare och den visade lågt. Inom en dryg halvtimme kom jag mig och var på plats runt 10.30 utan att vara alltför darrig. 
Det förväntade lite låga antalet deltagare samt att jag var lite darrig gjorde då att vi på plats skodde om gudstjänsten till ungefär Veckomässa med predikan eller nåt liknande. Mässa kunde alltså firas!

Sedan blev vi inte så få. Seden att de allra flesta familjer som fått sorg möter upp vid Tacksägelse för avlidna gäller inte längre och det sedan flera år tillbaka. Men ibland sker det. Det kungjordes 7 avlidna med ett sorgehus var på plats. Till detta kom några deltagare vid en kursvecka på folkhögskolan – Ung i Svenska kyrkan – som hade kommit med tåg vid 10-tiden. Summa blev vi runt 35 i kyrkan.

Vad hade hänt om du inte orkat? torde någon kanske fråga – eller inte.

Eller om det varit något allvarligare än ett tillfälligt blodtrycksfall?

Om inte prälle kunnat vaskats fram hade själva Mässfirandet fallit. Ett sådant måste det vara en präst som leder. I det läget hade musiker och kyrkvärdar att forma en gudstjänst/andakt med de församlade. Om annan ledig hyfsat erfaren präst finns på kort avstånd och hemmavid kan en sådan göra ett inhopp på kort varsel. Det skulle funka då psalmer är ju satta och största delen av en Högmässa består av genomtänkta formuleringar att bara läsa eller sjunga. Sådant kan man hoppa in på med hur kort varsel som helst men att till någon annan lämna över den predikan jag skrivit i fulltext hade inte gått. Min handstil är svårtydd även för mig själv. Inför andras ögon är bläckflödet omöjligt att tyda.

Det var nära ögat men allt kom ner på fötterna – någotsånär.

Det rubriken nämner kan man se på många sätt i både kyrka och samhälle.

Regeringens brist på hårda tag mot SD vittnar om ökad tandlöshet. Teologin i Kyrkohandboken 2017 – det är manualen för gudstjänster – jämfört med den från 1986 eller 1942 är ett annat exempel på klenare bett. Fler exempel kan säkert radas upp.

Dock: Det som konkret ledde till detta korta inlägg med dess rubrik var en helt annan sak. Efter några dagars tandvärk under helgen fick jag om måndagen en akuttid hos min tandläkare. Mindre än en timme senare var ökad tandlöshet ett faktum då den molande visdomstanden dragits ut.

Jag såg en stand-up – på Netflix – där en islänning inför brittisk publik pratade om både ett och annat. Bland annat kåserade han om folk och språk i andra nordiska länder. Sverige och svenskar tog han faktiskt inte med men vad gäller Danmark ordade han om något han fann bisarrt. De numrerar veckorna och fäster avseende vid numreringen. Så svensk jag är utbrister jag Je suis danois! Veckonummer är en briljant sak som ger ordning och struktur åt åtminstone delar av tillvaron. Därför blev rubriken för detta inlägg den den blev: vecka 16 är över med dess händelser och eskapader.

Veckor med jämna dansk-svenska nummer är jag listad att leda Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – med eftersnack om några är hugade. Så var det i onsdags men med modifikationen att en konfirmand skulle döpas i direkt anslutning. Lätt som en plätt att väva ihop. Kollegan som har konfirmanderna döpte först men sparade förbönen efteråt och Herrens bön till Mässan som jag ledde. Beredelseordet fick bli bryggan mellan dopet som levs i bot och bönen om förlåtelse. 17 personer på plats, 13 nattvardsgäster.

Torsdag när Primärhustrun for till Sunderbyn gick jag på bibblan bland annat för att läsa Kyrkans Tidning i pappersformat. Jag brukar göra så. Bladet har inte den kvaliteten att jag bränner beskattade slantar på en prenumeration. Det blev alltså på bibblan jag kunde läsa att en tredjedel av Luleå stifts idag yrkesaktiva prästerskap går i pension innan 2030. Liknande om än inte riktigt lika höga siffror gäller för i princip alla stift. Tankarna travade sig i huvudet: Varför? Är det församlingarna som är så dysfunktionella att de inte är rekryterade miljöer? Eller är det (vi) präster som inte ger inspiration till kallelse? Eller andra orsaker? Till detta kommer också undringen varför inte ledningen och kyrkopolitiker på olika nivåer motionerar om åtgärder och på andra sätt agerar för att öka attraktion och rekrytering – i stället för att verka för att man skall gallra i prästbeståndet man redan har.

Fredag innebar Luleåresa för mig för en begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka – som var min kyrkliga uppväxtmiljö. Det var Maria Lindahl, några och 40 år gammal, som skulle jordfästas. Hennes far och mor är sedan barn- och ungdomstid en del av min/vår vän- och bekantskapskrets och det kändes självklart att möta upp. Jag for ensam. Primärhustrun vill på grund av en förebyggande cellgiftsbehandling som påverkar immunförsvaret undvika större folkhopar och jag valde av samma skäl bort minnesstunden men i gudstjänsten var jag med i bänken.

Det är fel och avigt att föräldrar skall behöva begrava sina barn! Det är min enkla åsikt som jag delade med pappans tvillingbror. Helt rätt! svarade han. Och fortsatte: Jag hade hellre gått på din begravning än den här!*

Lördag blev något av en mellandag i förberedelsetankarnas tecken.

Söndag morgon 8.30 ringde väckaruret. Uppgiften framför mig var gudstjänsten i Älvsby kyrka kl 11 med temat Vägen till livet och sina speciella Bibeltexter. Egentligen inget problem alls. Huvudtexten var en del av vad evangelisten Johannes berättar att Jesus kvällen före korsfästelsen sa till sina följeslagare om att han skulle lämna dem. Poängen i det är skitenkel! Genom händelserna och på det sättet Jesus lämnade sina lärjungar in i döden – och sedan uppståndelsen – skapade han Vägen till livet för alla. Lätt som en plätt och enkelt som en ugnspannkaka! Men…

Barnkören skulle sjunga! Ett halvdussin flickor från årskurs 1 till 4 ungefär. Sådant ger gudstjänsten en annan karaktär än de flesta söndagars sammankomster.

Tro inte att jag ogillar den saken! Eller besväras! Tvärtom!! Dock är det en speciell utmaning med barn och barnens svans. Redan i förberedelsen vet jag ju att en barnkörs svans är påtaglig. Grovt räknat drar varje korist i snitt med sig 5 stycken föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, åsnor och åsninnors fålar. De flesta av dessa kan förväntas vara rejält kyrk-ovana. Sedan finns några konfirmander i kyrkan – också ganska ovana och på detta finns ett numera ganska litet kyrko-vana stammisar. Sett så gjorde jag en prognos på runt 60 gudstjänstfirare av sammansatt slag och träffade hyfsat rätt – 64.

Uppgiften att leda sådan gudstjänst och i sådana sammanhang i förkunnelsen försöka visa på något vettigt skrämmer mig inte ett dugg. Jag triggas! Om det blir vettigt vet jag inte men utmaningen är stimulerande. Att främst i resonemang med barnen försöka rita budskapet har varit den väg jag oftast tagit. Så blev det igår också. Hur det funkade får andra bedöma.**

Efter gudstjänsten kunde jag i alla fall konstatera att vecka 16 är över. Nu är det vecka 17, en udda vecka med Bibelstudiet i församlingsgården tisdag 18.30. Den gruppen är öppen att ansluta till de udda veckorna. I morgon kommer resonemanget att handla om nattvarden. Innan, tidigare på dagen, möts folkhögskolans styrelse men sådana träffar följer inte dansk-svenska veckonummer.

* Detta, noble Bloggläsius, skall du inte missförstå eller tolka som att vi ogillar eller är främmande för varandra. Tvärtom! Det är den sanna verkligheten mellan vänner, goda vänner, som kanyttra sig i till synes bister klartext.

** Att ha barn i fokus tror jag är Jesusaktigt. Därför gillade jag skarpt när det så kallade ”barnbordet” fanns framme i koret. Att som präst i en gudstjänst ha ritande barn i närheten kan en del uppleva utmanande men att barn på den platsen får det lättare att från och till följa med är vida överlägset den undanskuffade position eventuellt närvarande barn nu ges i ett utrymme längst bak under läktartrappan. Jag vet att de som jobbar nuförtiden resonerat om saken och tagit beslutet att återförvisa eventuella ungar dit ner. Jag tycker det är fel.

Så blir det!

En veckas publicerings-stopp, inte -topp.

Jag tar inte med datorn till Hemavan dit vi reser i morgon. När jag publicerar något här på bloggen har jag lapp-toppen som verktyg – oftast vad jag skrivit i tellefånen och mäjlat till mig själv. Nu blir det stopp i verksamheten. En vecka i Hemavan får ägnas åt annat.

Med start Palmsöndag 19.00 kommer jag att ansvara för andakter och gudstjänster i Hemavankyrkan varje kväll under Stora veckan – utom Skärtorsdag då Mässan är sammanlyst till Tärna. Jag väljer då att vara datorlös men läsförsedd som komplement till möjligt friluftsliv. Tanken är att det på så vis blir en bättre fjällvecka – typ. Visst har jag med mina skidor för turåkning men jag blir i så fall ensam om sådana övningar. På grund av operationen för en vecka sedan är Primärhustrun rekommenderad att inte åka skidor alls utan nöja sig med att vara konvalecent till fots och till grops. Att promenera och sola i grop med henne blir därför friluftslivet denna vårvintervecka. Vad det dessutom verkar kommer vädret att vara sisådär åtminstone en bit in i veckan.

Med detta skrivet så bör du, noble Bloggläsius, alltså inte vänta mer skriverier de närmaste dagarna. Det råder pubiceringsstopp.

Jag hann inte in på det i förra inlägget, alltså vad jag gjorde under mitt nästan två veckor långa bloggpaus. Tror inte för ett ögonblick att du, noble Bloggläsius, vibrerar av nyfikenhet i saken men väljer att berätta i alla fall.

Jag såg på TV.

Slappt att sägandes då inte bara på skidornas världscup med och utan bössa eller diverse nyheter och dokumentärer. Jag såg en 60-avsnitts-serie på Netflix på spanska – La Reina del Sur. Inte dokumentärt alls, ”bara” ett drama i och kring mexikanska knarkmaffior och saker runt sånt. Egentligen inte speciellt sevärd men jag fastnade för den likt tidigare för en del andra serier på spanska. Orsak? Språket. Det är språket jag vill åt. På gymnasiet (för mer än 50 år sedan) läste jag spanska i två år och i mitten av 90-talet repeterade jag ganska fåfängt inför en studieresa till Guatemala och El Salvador. Konstruera meningar kan jag inte alls men jag har märkt att åxå slötittande utvecklar förståelsen en smula – förutom att vad jag gjorde var ett tidsfördriv.

Jag har läst.

Inte mycket, ihärdigt och intensivt men i alla fall en del. I folkhögskolans bibliotek finns en Sveriges kyrkohistoria i 8 band som jag redan före jul gav mig i kast med. Nu är jag i slutet av volym 4 om Enhetskyrkans tid på 1600-talet. Då skulle lutherdomen – för att låna en ordvändning från rena nutiden – vara de ”svenska värderingar” som skulle hålla samman riket och dess provinser. Mycket faktaspäckat. Allt vad jag gjorde i det stycket har jag inte gått in att memorera men onekligen ser jag likheter mellan dåtidens hållning och senare och nutida resonemang om vikten att ha så kallat ”svenska värderingar”.

Jag har pusslat.

I julklapp fick Primärhustrun och jag ett 1000-bitars. Den yngre av sönerna fick åxå ett. Sedan de på var sitt håll lagts böt vi lådor. På det kom först ett om 500 bitar som redan fanns i fastigheten och sedan ett om 1000 till lånat av dottern som bor inom synhåll. Att pyssla med pussel är både enahanda och kontemplativt och blev i alla fall en del av vad jag gjorde i stället för att blogga.

Det var den femte mars jag senast publicerade något här på min blogg. Sedan dess har två veckors vatten flutit under broarna och ett och annat tåg åxå gått. Hur som helst har uppehållet blivit ganska långt för att vara jag – som egentligen har ambitionen att blogga minst två gånger i veckan. Vad har då hänt som gjort att inget hänt?

En anledning är att inget hänt inom de flesta fält jag brukar ”bevaka” med olika blogginlägg. Givetvis är det skenbart i flera fall.

Kriget Hamas-Israel fortsätter ju. Mer än 100.000 personer i Gaza har dödats eller skadats av ihållande israeliska utrotningsåtgärder med både flygbombning och markstrid. Till detta kommer den medvetna svält- och belägringstaktik som Israel tillämpar trots protester från både EU och USA och som svenska höger-kristna så kallade ”Israelvänner” tiger om – med undantag för politiker inom KD och SD som reser på solidaritetsbesök till illegala israeliska bosättningar på Västbanken. Ska man skriva om sånt? Viktiga saker är det men några blogginlägg hr det inte blivit de sista veckorna.*

Regeringen verkar lite NATO-bakis och är tyst och passiv denna och alla andra frågor. Den verkar mest vänta på alla de utredningar den tillsatt. Det gäller den nämnda konflikten i Mellanöstern såväl som att aktieskolorna ger vinstgivande falska betyg som snedvrider intagningarna till utbildningar och anställningar. Ingen näve i bordet alls! Bara ordbludder. Naturligtvis är detta ideologiskt styrt i den borgerliga övertygelsen att det är rätt att stjäla offentliga medel för att gynna kapitalet. Samma tjyvmoral gör att man inte vill att det ska ske en registrering av förmögenheter i värdepapper och/eller fastigheter. De rikas rikedom skall hållas osynlig för folk i allmänhet. Som du märker, noble Bloggläsius, följer jag TV- program typ Agenda, 30 minuter, Politikerbyrån med flera även om jag inte bloggar om grejerna.

I Lokalsamhället händer inget speciellt som väcker min skrivklåda. Möjligen skulle Kanis-dagen i förrgår då Lisa och Ava åkte skidtävling kunnat ge ett inlägg men det blev inte av – av skäl jag nedan kortfattat återkommer till.

Med kyrkliga sammanhang är det på samma sätt som med de kommunala. Förutom bevakningen i Kyrkans Tidning av biskopars och andra klerikala socitetspersoners resor samt en och annan debattartikel om brist på präster, diakoner och annat sker inget bloggvärt vare sig på lokal, regional eller nationell nivå. Folk som styr och leder verkar rejält overksamma.

Efterbehandling av den kirurgi Primärhustrun genomgick i början av året framskrider enligt plan och schema som jag i detalj valt att inte redovisa här på bloggen. Så knallade det på fram till i fredags kväll då det blev resa till akuten i Sunderbyn. Stomin krånglade på ett sällsynt men för vården ändå känt sätt och det krävdes en ny nattlig operation. På lördagen var jag till patienten med lite olika pinaler men redan igår fick jag hämta hem henne. Tre resor Älvsbyn-Sunderbyn på tre dagar blir lite enahanda bilkörning.

Jag nämnde att kusinerna Lisa och Ava tillsammans med 90-talet andra barn åkte skidtävling och fick var sin medalj. Bilden är Avas målgång. Lisas skymdes av folk. Evenemanget betydde att huset gästades av Avas mamma och lillebror samt att Lisa också sov hos oss samtidigt som det bar iväg till Sunderbyn med mormor. I denna anhopade del av händelser kände jag – och känner – att vuxna barn är ett starkt stöd. Som pappa finns reflexen kvar att finnas till för sina barnen och skydda och bära dem. Så ska det vara men sanningen är ju att de också är vuxna och att man växelvis får vara till för varandra.

Så här långt har jag mestadels berättat vad jag inte gjort här på min blogg sedan 5 mars. Vad jag faktiskt låtit tiden gå till får jag återkomma med – kanske.

* Igår kväll fick jag en påringning av en vänsterpartisktiskt sinnad Luleåperson som tydligen läser min blogg. Orsaken till att vi vet om varandra (och att personen tar del av min blogg) ligger inom fältet personliga bekantskaper – typ. I alla fall framfördes en undran om jag den 6 april skulle kunna tänka mig att tala vid en solidaritetsmanifestation för Palestina utanför Shopping i Luleå. Det är ju lite hedrande att få den frågan men jag bad om betänketid. Manifestationer av olika slag kan innehålla både det ena och det andra och utomhus blir det lätt lite ryckigt. Att då som präst stå och under några få minuter berätta om aktuella viktiga saker i konflikten Palestina-Israel och kanske dela intryck därifrån kan lätt missförstås. Att finnas med i ett panelsamtal eller liknande under tak vore en annan sak. Vi får se hur jag gör.

Idag skulle min pappa fyllt 100 – om han levat.

Det är värt en promenad och ett ljus på hans och mammas grav.

Egentligen är det lite märkligt. Det är snart 20 år sedan han dog, två år efter mamma. Gastkramande sorg var väl aldrig för handen och än mindre nu. Dock går inte en dag utan att någon tanke går till de två.

Kan det bero på att jag i år blir 71?