intellektuell vecka?

En ny vecka börjar nu!

 

Helgen var arbetsuppgiftsfri. Mycket bra efter begravningen jag skrev om i förra inlägget. Min egen sorg efter den mycket gode vännen blev som redan nämnts lagd i malpåse på fredagen. Den kom på lördag som blev en låg dag.

 

Samtidigt fylldes huset av stim och glam. Barnbarnen i Luleå med föräldrar kom. Lillkusinen Lisa är ju här och då behöver man ses. Farbrodern alias morbrodern var också här. Full stuga!

 

Nu är det måndag förmiddag. Om en halvtimme kommer kollegan med bil. Vi ska till en tvådagars samling i Luleå för präster och diakoner. Fortbildningsdag idag. Imorgon nomineringar och sånt för val av ny biskop och en del annat.

 

Fortbildningen bär rubriken Teologi på liv och död – teologi för folkkyrkans utmaningar i en postsekulär samtid. Blir alltså att ta tillbaka glasögonen från lilla Lisa för att själv försöka se intellektuell ut.

 

Under rubriken Nöje och Evenemang är jag rubricerad för onsdag kväll i Boden. Ämnet för kvällen är Nattvarden – som i sanning är ett evenemang. Om kvällen förtjänar ordet nöje vette kissemissen. Någon sorts chuch-up-comedy blir det i alla fall inte. Sånt är jag inte bra på.


pilgrimen framme

Det var begravning igår. En speciell begravning.

 

Missförstå mig rätt!

Alla begravningar är speciella. Naturligtvis. En familj, släkt och vänkrets har förlorat någon som var speciell för dem. Sorgerna, saknaderna och minnena blir speciella vid varje begravning.*

Men igår var det ändå speciellt – för mig som skriver denna blogg som är alltigenom privat och personlig.

 

Min gode vän Ragnar Nilsson begravdes och jag var den präst hans 6 barn gav förtroendet att leda Begravningsgudstjänsten, en gudstjänst och minnesstund jag hur som helst skulle varit på även om en kollega fått uppdraget.

 

Hösten 1979 lärde vi känna Ragnar och blev goda vänner. Detaljer om de nästan 4 decennierna behöver jag inte beskriva närmare för dig, noble Bloggläsius. Det räcker att du vet att han var en av mina fem-i-topp-vänner. Kvinnor har – eller hade – oftare än män någon eller några speciella väninnor att dela vått och torrt med. Karlar har det inte riktigt så men just Ragnar är bland de närmaste jag skulle kunna anföra i den vägen.**

 

Han skulle blivit 80 år till våren. När han var drygt 70gick han för första gången från södra Frankrike till Santiago de Compostella i Spanien. Efter en tid gick han en sväng till. Och nu i höst var det tredje resan. Nästan. Efter ca 60 mil mådde han en morgon på ett härbärge inte bra, la sig att vila och dog.

 

Hemkomsten blev inte den väntade entusiastens och djuptänkarens berättelsefyllda och samtalslystnes vanliga återvändande. Hemkomsten blev i en kista med begravning igår.

Det var många i kyrkan. 6 barn med respektive, runt dussinet barnbarn, släktingar, vänner, grannar, bekanta, primärhustrun, jag, våra döttrar som är Ragnars guddöttrar. Och många andra.

 

Ragnar lärde mig mycket – ofta formulerat i strama sentenser.

  • Livet är för kort för att levas dammfritt! Han var ordningsam men inte pedant.
  • Det är lättare att få förlåtelse än tillstånd! Dels var det en uppmuntran när jag vid ett visst tillfälle yrkesmässigt överskred mitt uppdrag (och ett konto) på ett olovande sätt som senare i alla fall bedömdes bra. Men främst påminner mig sentensen – som kan låta lättsinnig – om hur seriöst Ragnar såg på skuld-ansvar-sanning-förlåtelse-försoning. Han kunde klandra – med all rätt! – och han orkade förlåta. Jag erfor det. Också andra som betydde mycket för honom.
  • Det är aldrig kört! Han tog inte motgångar med en klackspark. Han grävde inte heller ner sig. Han borrade sig igenom. På sin 70-årsfest där vi alla var slipsade och uppklädda kom han i T-shirt med just den formuleringen tryckt på tyget.
  • När glöden är som bäst är korven redan grillad! Han visste hur viktigt det är med tålamod men var också en smula otålig.

 

Sorg och saknad drabbar olika. Barnen med familjer har naturligtvis lidit den största förlusten. Vår församling har också förlorat en som alltid fanns i kyrkan, ibland var kyrkvärd, engagerad i mycket. Människor på byn – vi säger så: på byn – saknar också honom.

 

Jag saknar honom, pilgrimen som nu är framme.***

 


*  Det är fullt rimligt att använda substantivens pluralformer. De som är på varje enskild begravning är ju olika personer med har var sin sorg, saknad och minnesbunt som beror på vilken relation man har till den som dött. Det är ju vanligt att till och med i en skara syskon vid en föräldrabegravning finns mycket olika tankar, minnen, sorger, känslor – typ.

**  Jag är enda barnet. När jag och Primärhustrun gifte oss kom hennes två bröder med som biprodukt i bröders ställe. De och två barn- och ungdomskamrater – också de bröder – är fyra i den handfull jag kallar fem-i-topp-vänner. Ragnar var den femte, den ende på orten.

***  Igår när jag var officiant intog jag officiantens roll och la då oundvikligt en del av mina personliga tankar tillfälligt på hyllan. De är idag jag sörjer – något som yttrar sig bland annat i detta inlägg. Dessutom påminde Facebook mig i morse mig om att det idag är ett år sedan jag bloggade om en annan god väns begravning. Däremellan i sommar en till i den hyfsat nära bekantskapskretsen. Lite tätt nu.


på väg norrut

Det var igår kväll, måndag, som jag och kollegan äntrade tåget för att transporteras till Uppsala. Exegetiska dagen var på tapeten. Nu är vi på väg hemåt. 
 
Det blev en lång och intressant dag. 05.30 var vi framme och en halvtimme senare svartvit vid ett frukostbord å ett av stadens hotell.  I 2,5 timme kunde vi skotta i oss allsköns hotellfrukostingredienser plus en massa kaffe. Sedan började vår dag. 
 
Fyra föredrag fick vi oss till livs. Nästa höst kommer föredragen att publiceras. Om jag idag fattade ungefär en tredjedel idag kommer det publicerade nästa år att få mig att fatta en tredjedel till men den sista sektorn kommer att för alltid (?) att vara dold i obegripligjeternas djungel. Så är det med Exegetiska dagen. Att jag verkligen var där bevisas av bilden. Klicka på den blir vi större.
 
Klockan 21.01 gick tåget. O morgon 7.55 beräknas vi vara hemma för att ge oss i kast med full dag. För min del blir det att förbereda 8 sammankomster otill och med kommande helg. Uppgifterna framför mig är:
  • Expeditionsansvar tisdag eftermiddag. På kvällen samtals- och studiegruppen Te&Tanke. 
  • Onsdag kollegium, info från kvinnojouren, ett eftermiddagscafe (där jag skall berätta om de 95 teserna). Sedan Veckomässa och Kyrkans unga på kvällen. Ett vigslsamtak och ett sorgehusbesök hinns också med. 
  • Torsdag är jag arbetsuppgiftsftri. Dock är jag kallad till tandläkaren. 
  • Fredag en Begravning . 
  • Lördag en Vigsel. 
  • Söndag två gudstjänster. 

Mastig period? Full kubbning i alla fall.


Sova på tåg är inte lätt. TV finns inte men jag är i alla just nu sittande i pentryvagnen i väntan att jag skall stupa på brits. Tills för nyss lästa jag i den bok om dödahavsfynden som kunde köpas idag fast den släpps först i morgon. Odrägligt intressant. 

 

lite tidsförskriv

Tåg är en intressant historia. I tid dessutom. Eller kanske snarare i otid. 
 
Halv fem på morgonen i Gävle kan väl inte med bäst vilja i världen kallas "god tid" även om vi är "i tid". Det betyder att om det inte sker något macklemang blir ankomsten till Uppsala halv sex. 
 
Förr i världen var SJ en pålitlig faktor som vad det verkade säkert som ett urverk levererade extra sov- och väntetider. Dessutom tuffade man Norrbotten-Uppland längs Stambanan som drogs för över 100 år sedan en bit in i landet på säkert ryssavstånd. Restiden blev då 12-14 timmar - minst. Idag körs som förr men på bättre spår till Umeå varifrån det sedan blir fullt blås längs med kusten. 10 timmar till Stockholm - typ. Och därmed kort rörlig nattvila. 
 
"Nattvila" förresten. Det är ett relativt begrepp. Innan allt var packat och klart var vi fem man i kupén. Idel exotiska herrar: Vi två präster från Älvsbyn på väg till Exegetiska dagen, en i södra Lappland boende libanes, en vietnamesisk forskare på flytt mellan Västerbotten och Svealand samt en snubbe från Nordmaling som for ner i landet för att köpa en bil. Nattsyreförbrukare allihop. Och värmehöjare. Nattvila blir som mest några timmar då man sitter på hela ryggen. 
 
Lämnat Gävle har vi i alla fall gjort när jag medelst högfrekventa tumavtryck skriver detta. Rent tidsförskriv om ett ny-ord tillåts. 
 
Mehedeby flimrade just förbi och om en stund passeras Tierp, den ort i universum som var uppväxtmiljön för Primärhustrun i mitt liv. Högfrekvent besöksmål alltså. Tidens tand och årens malande har gjort att nu finns där inget kvar förutom mina svärföräldrars grav. 
Så är det. Åren går - liksom tågen. Men de sistnämnda stannar numera inte i Tierp. 
 
Såja! Där for köpingen!
Och Natanaelskyrkans belysta fasad. I den sammanvigdes vi försommaren 1978 till vad som då kallades "ett äkta redligt förbund". Nu är det knappa halvtimmen kvar att fördriva sittandes i vagnen bakom vår liggvagn. 
 
Bildprydning av inlägget blir en senare historia. För att få det som jag vill duger inte telefonen. Eller så är jag så telefånig att jag inte fattar hur jag ska göra. Klarar bara text. Bildning behöver bildskärm. 

uttåget nalkas

Nu är det plankat färdigt!

Efter gudstjänsten i kyrkan.

Jakob var häldragare och bedragare nämnde namnen som var celebrant. Och annat.

 

Väl hemma vanhelgades Sabbaten med hushamrande. Nu är i alla fall det klart – för en tid. Ny panel också på garagets baksida. Ruttet virke bort, nytt dit. Klarrt å betarrt som man säger här i norr.

 

Om en timme går tåget. 19.01 mot Uppsala och den där i morgon efterlängtade Exegetiska dagen. Tre saftiga halvt obegripliga föreläsningar väntar och så tågresa hem natten mot tisdag.

 

Mycket hög nördfaktor!


dimman lättat

 

Högtryck är lustiga saker – på hösten. I alla fall enligt väderpratarna på TV. Det blir mulet och dimmigt när det är högtryck, inte som på sommaren och vintern klart och soligt. Högtrycket över norra Norden håller i sig vilket gör att det varit dimma och moln idag också.

 

Men igår lättade det ett tag. Solen bröt igenom. Och allt klarnade!

 

Det blev inte klarare vad gäller relationen mellan prästerna och den jordiske arbetsköparen. Där ligger foggen och smoggen. Men vad gäller just väder, vind och höstfärger glimmade det och jag kunde ta ovanstående bild från samma plats jag tog den som beprydde de två förra inläggen. Bägge bilderna är så kallade panoramabilder vilket gör dem lite förvrängda. Men det får man ta. Vi har fin balkongutsikt i alla fall – alla årstider.


vänta i dimma 2

 

När jag började det förra inlägget hade jag en annan tanke på vad det skulle bli än vad det vart. Att det skulle handla om att vänta i dimma var jag klar över och gick ut på balkongen för att ta en illustrativ bild – en en panoramahistoria som visar hur en höstmorgon kan te sig från den fastighet jag och primärhustrun bebor. För de oinvigde och utsiktslöse vill jag upplysa att det i det gråa finns ett par höstvackra berg som inte syns. Som inte syntes inte när jag tog bilden. Nu börjar de komma fram. Sol skingrar ju dimma.

 

Tanken att vänta i dimma – när jag började skriva alltså – var att låta det gå ett litet tag innan det var dags att denna prostdag – som följs av ordinarie arbetsuppgiftsfria fredag-lördag-söndag – fortsätta att spika på vårt hus - eller rättare sagt vårt garage. Panelbytet fortsätter men det är mycket mysigare att en prostdag göra sådant när solen lyser och nattdaggen torkat upp både gräs och grejer. Vem vet. Kanske det till och med kommer att gå att klippa gräset.

Inlägget vänta i dimma blev alltså  – vänta i dimma 1. Och detta vänta i dimma 2.

 

Att hamra och spika och bygga och hålla på är egentligen inte min grej. Jag är ganska så ohänt – ett underbart dialektalt uttryck som avser att man inte enbart har tummen utan massor av fingrar mitt i näven. Det stannar nästan vid att jag fattar i vilken ända jag skall hålla hammaren och att spikens vassa spets skall riktas mot virket när man slår.

 

Men jag är inte 100% oklipsk! Jag kan ju räkna ut hur saker kan göras – eller kanske mer skulle kunna ha gjorts. Summan av mina egenskaper är att det inte går speciellt fort samt att jag kan känna en förfärligt stark avund mot folk som bara fixar grejer.

 

Solen är på väg igenom nu.

Min väntan i dimma snart över.


nås nivån?

I kväll kan jag nå nivån. Kanske.

Den nivå jag satt själv för att en dags datum skall skrivas upp på en lista.

Listan innehåller datum och ibland orsaker till att man från ett visst antal unika IP-adresser tittat in på min blogg.

Såhär runt ½11 ikväll är det nära.

Statistikstapeln lika spännande som det norska valet.


två dar i skogen

 

I helgen har det varit vackert väder. Jätteskönt.

Jag har dessutom varit arbetsuppgiftsbefriad fredag-lördag-söndag. Också skönt.

Tid att vara ute, fixa, dona och röra på sig.

 

Fredag eftermiddag handlade det om trädgården – efter att ha fixat livsmedelsinköpen för helgen. När det gjordes – inköpen alltså – befanns det å lokala Cooperativabutiken finnas färsk filead strömming. Det är en firre som för ett antal är sedan var betydligt mer högfrekvent både i butik och på middagsbordet. Mindre förekommande i Bottenviken? Eller bara skillnad mellan uppväxt i Luleå och nu boende några mil in i landet? Vem vet...

 

Jag slog i alla fall till och köpte några hekto – två portioner + några extra att i kallt skick ha på smörgås som snacks.

Grillen fram för halstrad strömming, så kallat sotare. Färsk mandelpotatis – ganska små knölar – direkt ur landet. Egenodlade grönsaker. Så löd menyn.

Vad vill du dricka till? sporde jag Primärhustrun. Öl! blev det snabba svaret. Eller vatten.

Jaha! Ingen medelhavsdricka denna fredag alltså, inte rött eller vitt.

Till strömming? Aldrig!

 

Top-of-Älvsbyn heter nåt man kan sysselsätta sig med. Det handlar om jag tror tio bergstoppar man ska ge sig på att besöka under en sommar. Bra utflyktsmål, alltså.

Vi har inte systematiskt gått in för det hela men ett par har det blivit. Falkberget fick besök om lördagen. Fint väder, fin utsikt, mysig brasa, gott kaffe.

 

Vägen upp fick jag tankar kring. Eller utifrån. Tankar som har att göra med förändringar, planer, församlingsutveckling, mål, vilja, missmod, kapitulation, halvheter och liknande. Att skriva om de funderingarna lägger jag till min redan nu ganska välfyllda att-blogga-om-lista. Kan bli nåt en regnig dag.

 

Apropå bloggeri meddelades jag e-post-vägen att kompisen Stig Sundström beslutat sig för att inte blogga mer. Han önskade att jag skulle ta bort länken till hans blogg långt nere till höger. Fixat.

 

Söndag firade vi gudstjänst – Högmässa – i Älvsby kyrka tillsammans med 45 andra. Min padawan Jakob förkunnade och var celebrant. Efter gudstjänsten bjöd Centerpartiets nomineringsgrupp för det kommande kyrkovalet på kyrkkaffe och lite information. Det var således några extra centerpartister i kyrkan. Den röstsedel de vill jag skall använda om två veckor tog jag av pur nyfikenhet med för att se vilka som kandiderar som firar gudstjänst nu när det skulle vara något speciellt. Alla på listan var inte där. Men jag kunde pricka av flera.

Nästa söndag gör Socialdemokraterna samma manöver. Och jag. Dessutom är det jag som enligt långtidsplaneringen har förtroendet att leda den Högmässan.

 

Efter kaffet ut i lingonskogen! 20 liter plockarplockade lingon och 5 liter handplockade blåbär senare var vi nöjda och for hem, åt middag och rensade de skogliga allemansgåvorna. En hink lingon återstår att rensa – i morgon.

 

Ett i många avseenden rekreerande veckoslut.


det var maagiskt

Jag vet inte om jag är helt uppdaterad i vilka sätt att säga saker som tiden kräver. Att tänka och tycka det många anser tiden kräver har jag väldigt svårt att göra. Jag vill inte bara ha tidsanda. Jag kräver argument och lite skalle, sådant jag saknar i hela cirkusen kring det stundande kyrkovalet. Kommer nog att återkomma om det. Nu gäller det ord och hur man säger saker.

Alltså: Åter till rubriken: det var maagiskt.

 

Man säger så om allt möjligt. En konsert var maagisk, maten smakade maagiskt, det var maagiskt väder, stämningen på läktaren är maagisk, det kristna ungdoms-lägret var helt maagiskt, predikan var – men det hör man sällan – rent maagisk.

 

Naturligtvis fattar jag att det nu bara är ett allmänt förstärkningsord typ jätte, skit, hyper, bauta, grymt och fett. Min goda uppfostran gör att jag här utelämnar könsord. Likaså avstår jag att nämna de svordomar och kraftuttryck som Emil i Lönnebergas pappa Anton skulle ha som anledning att förvisa mig ut i snickerboa. Jag nöjer mig med att begrunda det jag uppfattar vara språkliga nykonstruktioner – som gissningsvis egentligen inte är aktuella längre utan redan nu ersatta av andra.

 

Men de funkar ju! Ta detta exempel:

Mina barnbarn, alla tre, är jätte-skit-hyper-bauta-grymt-fett underbara. De är rent maagiska! Jag har värsta barnbarnen, alltså!

Där fick du, noble Bloggläsius, ett till. Dessutom med bakvänd förstärkning.

 

I förra inlägget nämnde jag strulande internet och att det var självaste modem-roter-dosan som det är nåt vajsing med som orsakade tjafset. Och att nya grejer kommer i morgon.

När det trevliga och hjälpsamma supporttjejen gav det tidslöftet tänkte jag – men sa inget – att det nog kan vara lite optimistiskt. Hade hon strax före lunch egentligen koll koordinaterna för Älvsbyn och att landet faktiskt är ganska avlångt?

 

Jag fick rätt i min aning. Det kom inget dagen efter. Som äkta norrbottning blev jag varken grymt eller fett besviken. Jag vet att det blir så. Mellansverige därifrån allt sänds ligger ju faktiskt i periferin. Så det tog en dag till. Till igår. Då kom paketet med den nya modem-roter-dosan. Som såg ut exakt som den gamla.

 

När sådant skall kopplas in stiger pulsen. Jag blir jätte-skit-nervös. Kommer det att funka? Eller blir jag bara galet bauta-frustrerad då jag inte begriper vad som händer och fötter?

Allt ska slås av. TV och rubbet. Sedan kopplas om. Slås på. Skriva in en och annan besvärjelse-kod. Och efter en stund: rent maagiskt! Det funkade hyperbra!

Det – var det ockulta krafter? – som skapat problemen var på något vis exorcerat. Vi var ånyo ånlajn med tillvaron – inklusive Netflixserien Star Trek Voyager säsong 7 avsnitt 8.  

 

Var det magi eller teknik? Jag vet inte.

 

Bilden?

Den beror på förarfel. I mitt pekfingervalsande klämmer jag inte till mellanslagstangenten på min dator tillräckligt hårt. Det skapar ofta samskrivningar av ord. Första meningens helt uppdaterad blev heltuppdaterad. Det var så galet – ännu ett vanligt förstärkningsord – att bilden blev lämplig. Fett långsökt. Eller maagiskt lustigt.


tackavettjateleverket

I lådan med leksaker för riktigt små barn finns...

 

Jo! Vi har kvar den lådan med klenoder från början av 1980-talet och framåt. Det är kanske till och med ännu mer rätt att tala om lådorna.

 

I alla fall finns i en av lådorna en röd telefon i plast. En leksak som avbildar en telefon. En riktig telefon. En sån där plomp som stod på ett bord, sladdanknuten till ett uttag. Och med en lur kopplad till plompen med spiralkonstruerad trasslande sladd.

Om man ville meddela sig med omvärlden lyfte man luren från klykan på plompen ovansida, satte den mot örat och inväntade ett ihållande tjut. Kom sådant indikerade det kontakt med systemet. Då påbörjades vridpetningen på den rörliga nummerskivan ovanpå plumpen. När det rätta antalet siffror var insnurrade kom nya ljud i luren man höll mot örat. Långa avbrutna tut som indikerade att något händer i en plomp som svarar mot det nummer man just pillrat fram.

 

Där skrällde det!

Långt borta, på helt främmande ort eller nära hos grannen. Där skramlade en annan plomp till och fick ägaren att lyfta sin lur, trycka den ena änden mot örat och – om det var rätt gjort – in i lurens andra ände säga sitt nummer eller sitt namn. Att bara säga Hallå ansågs ovårdat. Och man hade kontakt!

 

Ibland hände det när man pillrat att serien långa avbrutna tut bara fortsatte. Minut efter minut. Det betydde som regel att den eftersökte plompägaren inte var hemma. Eller stod i duschen. Kom snabba tut-tut-tut förstod man att någon annan pillerjocke hunnit före. Den man ville ha tag på var upptagen.

 

Precis på samma sätt men tvärtom var det om någon annan ville snurra fram mitt nummer för att ringa mig. Det hette ringa eftersom skrälltonen som larmade att något var på gång var en ringsignal. Bestämd av Televerket. Eller LMEriksson. Eller bara för att avståndsljudmaskinens uppfinnare hette Bell. Man kan ju filosofera om hur det varit om man till exempel valt ett fågelläte som signal. Då hade vi ju inte ringt varandra. Vi hade kraxat. Eller pipat – OBS: ett p!

 

Tillbaka till leksakslådan.

Ingen nutida unge vet vad den röda plastplompen med lur-i-snöre är!

Vad den användes till. Hur den fungerade.

Telefoner ser ju inte ut så nu!

De är bara små monolitformade sladdlösa pinaler. Med kamera och allt möjligt i. Fast nog är det lite lurigt att man ska ändå trycka på en bild just av en lur när man medelst dessa moderna manicker söker kontakt med någon. Pratkontakt alltså.

 

Det statliga televerket och de riktiga telefonerna finns inte mer.

Inte heller en riktig Post eller Volvo Amazon.

 

Har det blivit bättre. Eller?

Tekniken är bättre. Det vore fel att förneka. Kanske har det gjort livet enklare. Utom när det krånglar förstås. Då är det helt obegripligt.

 

Telias support har i alla fall kunnat fastslå att det inte är lokalt förarfel som gjort att Internet och en del annat inte funkat klanderfritt de senaste dagarna. Det är självaste modem-roter-dosan som det är nåt vajsing med. Och så Netflix. Men det är visst ett annat problem. Och dysfunktion hos några lustiga servrar utanför mitt tangentbords aktionsradie.

 

Men en genväg till internet har jag fått tips om – innan nya grejer kommer i morgon.

Fast den genvägen ska jag inte bruka nu.

Publicerar på jobbet.

 

JA! UNDER EN PAUS!


lite irriterad!

Det blir ett kort inlägg denna natt mot måndag.

Och publicering blir först på dagen, måndagen.

Jag skriver nämligen inte på telefonen – alldeles för petigt.

Jag skriver på min dator – som har vajsing på internettet.*

Skriver, sparar på ett USB, publicerar i morgon.

Haft arbetsuppgiftsfritt veckoslut denna helg.

Blev bärskogen. 20 liter fina blåbär. ½ hink kvar att rensa.

 

Blev faktiskt inte ens gudstjänst. Lite skämmigt – kanske.

Statistiken visar att 40 stycken var där.

Det var höstomstart för Skatten. Alltså söndagsskolan.

Men ingen Mässa. En enbart verbal-musikalisk gudstjänst.

Några vill ha det så. Bantad Jesusnärvaro. För alla.

Och krasst sagt: då det inte var en Mässa att missa missade jag inte en massa.

 


*  När saker fel- och undersöks via telefoners 4G kommer idel obegripligheter. Nåt om att det skulle vara nåt med en DNS-server och att då felet kanske finns utanför vårt med bredband berikade hem. TV funkar. Inte Netflix, inte WiFi. Fattar åssit.


flera tänkbara

 

När man bloggar hänger ens tankar ihop!

I alla fall hos en själv. Åtminstone hos mig själv.

Jag gissar att det är långt från att alla läsare som tror det men det är så i alla fall.

 

När jag bloggar mixar jag text och bild. Det blir mest text men varje bloggpost bildsätts lite diskret. Oftast blir det en bild, ibland ett par tre stycken.

En bild kan, ibland med rejäl tidslucka, återkomma i flera inlägg som i mitt huvud handlar om besläktade saker. Ibland är bilden konkret, ibland mer av en symbol, alltid med en mening. Det kan bli en citron om jag är sur eller en flugsvamp när jag försöker vara giftig. Den kan också vara helt konkret av mig själv när jag badar med barnbarnen i Piteälven. Som regel är bilden i alla fall unik för just den bloggpost det är frågan om.

 

När man bloggar finns det mer saker att blogga om än tid att blogga. Olika tankespår kopplade till eller helt separata från varandra. Bildkollaget visar på en del jag nu har i huvudet. Men bara det – rättare sagt: en del av det – som är lite präst- och arbetsknutet. Inga barnbarn, inget väder, ingen natur, ingen politik, ingen bok, inga studier.

Alltså egentligen inget intressant riktigt?

 

Nu, noble Bloggläsius, är det bara för dig att klura. Eller gissa.

Vad gömmer sig bakom bilderna? Vilka fem eller fler tänkbara blogginlägg?

 

Skicka ditt tävlingsbidrag via kommentarsfältet.

Det namn eller den signatur som kommer närmast får ett hedersomnämnande.

 

Med vad ska jag börja?

Eller ska jag börja men något helt annat?


luthersk hundteologi

Detta år passar jag på att läsa en del av och bläddra än mer i en del av vad Martin Luther har skrivit. I inlägget en hemsk tanke! av den åttonde denna månad nämnde jag att de aktuella läs- och blädderobjekten är några volymer betitlade Doct Martin Luthers Skrifter uti ett efter tidens behof lämpadt Urwal tryckta 1854.

Mitt i läsandet och den varvande husunderhållningen kom så svågern och svägerskan med sitt barnbarn. Det innebar paus i aktiviteterna. Men det livade upp Skorpan.

 

Skorpan är grannens Golden Retriever. Hon är en mogen vovve på 13 år med apportera som favoritsysselsättning. Apportera mer än hon orkar.

Ibland när hon och hennes husse är ute och han är sysselsatt med något hus- eller trädgårdsaktigt arbete kommer hon över till oss – om vi är ute samtidigt alltså – med sin tennisboll i munnen och vädjande blick i ögonen. Och får några kast att hämta.

 

När så Tyra och Adrian, våra barnbarn, var här blev det en gyllene tid för sagda hund. En femårig och en sjuårig människovalp innebär ju ungefär hur många kast som helst. Hon lär ha sovit som en skjuten efter en speciellt intensiv dag – gamla tanten. Hon var så leksugen att vi fann henne liggande med bollen i munnen framför bron i väntan på att barnen skulle komma ut och leka.

 

Vi for med Tyra och Adrian till Järvsö och var borta några dagar. Väl hemma igen var det bara vi, primärhustrun och jag, fullt upptagna mellan regnen med att måla hus och hålla på. Likt Skorpans husse. Så när då Rosa, 6 år, kom med sin farfar och farmor blev det sprall i jycken.

 

En ny människovalp! En osliten en!

Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Jag tror att du, noble Bloggläsius, fattar mönstret.

 

Sådana aktiviteter kan ju inte hålla på för evigt. Vilket för oss tillbaka till Luther.

 

Svågerns och svägerskans barnbarn är väldigt förtjust i gamla böcker. Märkte vi. Och sa svågern. Gamla böcker med frakturstil – kruuseoola på lokal dialekt. Den lilla tösen hittade min aktuella Luthervolym, bar omkring den, bläddrade i den, pratade för sig själv. Låtsades läsa.*

 

Riktigt gulligt blev det på vår stora balkong vi har gemensam med grannen. Hunden låg och vilade. Rosa kom med boken. Satte sig vid vovven. Och ”läste” högt.

Och Skorpan lyssnande. Såg förnöjd ut, tillfreds med den sunda läran.

Kanske ändå saknade det riktigt centrala i luthersk hundteologi: Bollen allena!

 


*  Några dagar senare när de åkt fick jag leta länge. Sent omsider hittade jag boken i en korg fylld med små barns alla möjliga pysselattiraljer.


morrisen avställd

Han körde en Morris – om jag minns rätt.

 

Den unge präst som när jag gick på högstadiet kom till Örnäsets församling och fick ansvaret för den ungdomsgrupp jag var med i. Hette Morén och körde Morris.

 

Givetvis blev det Morrisen som smeknamn, inte öknamn. Vi sa det med värme redan då. Naturligtvis inte till honom men väl om honom. Och med åren har jag kommit att värdesätta honom och det föredöme han var mer och mer.

 

Jag har använt tempus för förfluten tid – märkte du det?

Jo – så är det. Morrisen är avställd. Bilen gissar jag för länge sedan, ägaren Ove Morén detta år, knappt 82 år gammal.

 

Onsdag förra veckan var begravningen. Bloggarkompisen tobbe lindahl skriver bra om den – klicka här. Jag har inte så mycket mer att tillägga annat än vad jag tidigare berättat om honom, Morén alltså – här. Med bilden. Och vid ett annat tillfälle nämnt honom i förbigående – här – som modell för åtmistone en aspekt av min förkunnelse.

 

Ove var en angelägen präst. Han drev saker. Ville säga något till dem som hörde, inte bara dra sina tankar. Just tilltalet, närvaron gav det viktiga intrycket.

Hans närvaro hos oss unga och annorstans betydde nog en del frånvaro från fru och barn. Till dem formulerade jag vid begravningen: Tack för lånet! Och till Ove: Vila i frid.


floden kommer!

Den sista tiden har präglats av ihållande spridda skurar varvat med rejäla rotblötor. Regn alltså. Lite skvätt då och då en del dagar, ibland tokregn som idag. Tack och lov hann jag igår få upp den nya panelen på garaget. Åtminstone provisoriskt. Under virket var det inte helt snustorrt så helt färdigspikat är det inte. Men upphängt och vatten-avvisande i alla fall.

 

Egentligen var det tisdag förra veckan jag tänkte naja upp virket.

Du ska väl inte hålla på med det där nu! Dom kommer ju strax!

Så löd primärhustruns tillsägelse när hon for till järnvägen för att möta sin äldste bror med hustru och ett sexårigt barnbarn.

Att ha svågerassistans vid spikning är väl inte så dumt! tänkte jag men foglig som jag är anpassade jag mig till önskemålen och lät hammaren vila. Och det blev ända till igår.

 

Det har alltså regnat ganska mycket. Samma regn och plusgrader har sent på säsongen fått en jättemassa snö i fjällen att bli vatten i flytande form. Piteälven stiger därför kraftigt. Badstranden där jag i torsdags doppade mig – årets hitintills enda dopp i Sverige – är nu helt under ytan och regnet fortsätter.

 

Men som bilden visar var i alla fall den dagen OK. Mina barnbarn badade liksom svågerns. Men bara en farfar, den tuffe, vågade sig i det våta. Dessutom blev det sommarens primärgrillning den dagen.

 

Under den vecka som gått har också en och annan annan händelse hänt som kan förtjäna ett och annat annat blogginlägg. Denna regniga dag blir därför kanske en författardag.


husunderhållning

Lugn! Lugn!

Jag har inte börjat spela munspel.

Jag som amatörmusiker är ingen husunderhållning.

 

Den äldre av sönerna jobbar på en arkitektfirma i Luleå. På nån fortbildning han var på läste föreläsaren ur jag tror det är Tredje Mosebok om spetälska på hus och konstaterade att redan i biblisk tid visste man hur fukt, mögel och andra angrepp skulle angripas.

 

Mellan regnen, resorna och besöken angriper vi vårt hus. Ommålning främst. Men också byte av en del väggpanel – som bilden visar. Riva och ställa i ordning är ganska trist. Hänga ny panel kul. Som när man tapetserar.

 

Ett aber i sammanhanget var att vi i förrgår fann att snörasskyddet på själva villan på tre ställen perforerat plåttaket. Det betydde att grannen och jag – främst han – igår ägnade oss åt amatörplåtslageri för att förhindra intrång i fastigheten. Det pausade panelbytet.

 

Imorgon bitti var det planerat att svåger och svägerska med ett av deras barnbarn skulle komma. Lämpligt. Jag hade hunnit panelandet klart idag.

Igår kväll skickade de en bild från tåget. De kommer alltså strax. Blir en annan typ av husunderhållning. Kul.

 

Och troligen inget bloggande på ett par tre dagar – minst.


hesa fredrikas tjut*

 

Ungefär vid 19.30-tiden igår kväll gjorde han det. Eller hon.

Då tjöt det: Perioden slut.

Pausen har börjat, den som kallas semester.

Kommer ganska lagom – typ.

 

Och då börjar jag naturligtvis fundera.

Det här med semester. Varför? Vad innebär den? Motiv?

 

Först: Naturligtvis skall folk ha semester! Tro inte jag menar något annat. Jag är inte missunnsam. Tro inte heller att jag för egen inte vill ha en paus i arbetet – eller behöver det. Det är inte saken i sig – semestrar, ledigheter, lov – jag funderar över. Men motiven. Tankarna, känslorna, snackkulturen.

 

När den äldre av sönerna vid sju års ålder skulle börja skolan följde jag honom till plugget första dagen. Traskande hand i hand över skolgården hördes hans stora suck och orden. Nåja! Nu är det bara den här terminen kvar till det blir jul. Det går fort. Lite samma attityd som Pippi Långstrump visar när hon vill börja skolan för att kunna få lov.

Så långt barn och litterära figurer. Nu tillbaka till mina grundtankar. Eller grunda tankar?

 

Är pausperioder till för laddning för gott arbete eller är arbetet ett nödvändigt ont mellan semestrarna? Är helgerna återhämtning och vila för att verka? Eller är måndagar till fredagar en värk mellan det verkliga lediga livet?**

Naturligtvis spelar det här roll vilket arbete men har. Och vem man är.

Men också hur man ser på arbete, uppdrag, livsuppgift, medmänniska, sig själv.

 

På jägar- och samlartiden jobbade man ½-tid. Det fick jag veta när jag för en massa år sedan deltog i en arkeologisk utgrävning av en 6000 år gammal boplats. Annan tid ägnades åt pyssel, historier, lugn och relationer. Förhållandet mellan när man vilade och var aktiv reglerades naturligtvis inte av fabrikssirener, stämpelur, avtal eller klockor. Det var behovet av insats som styrde liksom tillgången på dagsljus. Mammutjakt – som i och för sig inte förekom i Norrbotten – krävde intensiv insats mer än reglerad arbetstid. Mörka vintrar begränsade verksamheten till vegetativt historieberättande i hyddans halv-ide-tillvaro.

 

Jordbrukarens tillvaro var snarlik med att vara årstids-, dagsljus- och grödeberoende. Olika uppgifter under året i olika tempo. Att verka och att leva gick ihop. Hantverket fungerade på samma sätt. Vissa tider gjordes mer skor än andra tider, timrades fler hus än annars. Mycket jobb betydde mer arbete, lågsäsong mindre. Man gjorde i alla fall sin plikt och fyllde sina beting.

 

Nu min tes: Det industriella lönearbetet med den postindustriella tjänstemannatillvaron har stukat om den fria människan som arbetar till gagn för sig själv och sina medmänniskor till anatomiska urverk med större eller mindre grad av arbetsmoral. Att göra sin tid när tiden skall göras blir viktigare än att göra det som behöver göras när behov och möjligheter uppstår – både för arbetsköpta och arbetsköpare.

 

Eftersom det tankesystemet styr har jag liksom ungefär hälften av alla kyrkoanställda semester nu. Att en stor del av svenska folket också har så kallad fritid som medför att de i annan grad än annars kan ha rum för intryck om tro, liv, sanning osv betyder väldigt lite. Det skulle egentligen kunna innebära ett medvetet tre-termins-tänkande vad gäller fördelning av arbete och icke-arbete i kyrkan. Gud tar ju inte semester – typ.

 

Men jag har. Fyra veckor.

 

PS: Klicka här för intressant semesterläsning att öva engelska – och moral.

 


*  Att mångas arbete inte är kontorsupplagt måndag-fredag 8-5 varierar bara när attityderna råder, inte frågeställningen i sig.

**  Hockey-mistluren är härmed försedd med ett genusperspektiv. Den maskuline Fredrik borde ge bestämningen Hese Fredrik, inte hesa. Men då det sägas Hesa tyder det på att namnet egentligen skall uppfattas feminint – Fredrika. Eller ersättas med något neutralt: Signalen.

Eventuell likhet av denna sak med vissa kyrkliga ”debatter” om så kallat inklusivt språk – Den Helige eller Den Heliga Anden, liksom kring det manliga Herren, är (kanske) bara en slump.

Dessutom kan det vara värt att nämna att när jag i mitt ordbehandlingsprogram – Word – skriver inklusivt markerar programmet det som en felstavning. Ordet finns alltså inte!


39 år på dagen

Facebook är ett mycket snabbare socialt medium än en blogg. Där går det så snabbt att vad som skrivs och delas försvinner ganska omgående. På en blogg av mitt slag lever ett inlägg länge – kanske en vecka, ibland lite längre, vid enstaka tillfällen ännu mer. Som nu.

 

När jag bloggar brukar jag meddela på Facebook att jag gjort så. I morse kunde jag därför därför där se att jag för två år sedan den 11 juni bloggat om att det då var 37 år sedan jag och sju andra prästvigdes i Luleå Domkyrka. Då det idag är samma datum och dessutom detta år samma veckodag återpublicerade jag den aktuella Facebook-noteringen med länk till det gamla inlägget. Här – alltså på bloggen – har det idag till det två år gamla inlägget kommit en kommentar. På Facebook fick reprisen betydligt fler reaktioner. 55 personer har publicerat en Tumme upp eller ett Hjärta. Några har kommenterat med Grattis! Eller – från en dotter till en av mina prästvigningskompisar – Tack för dagens skratt! eller liknande.

 

En ställde denna fråga:

Om du ser tillbaks på dina drömmar och tankar då och hur kyrkan utvecklats...

Hur har det blivit, tycker du?

 

Det kan man inte besvara på Facebook! Kräver alldeles för långa utläggningar. Ett blogginlägg av ens avsevärd längd rymmer inte de många ord som då måste skrivas. Kanske en serie...

Såhär svarade jag i alla fall där – med rättad grammatik:

Funderar en hel del i den saken. Många gånger ganska dystert, ibland positivt. En del kan nog skina igenom på min blogg.

Om ett år är det 40 år sedan jag prästvigdes och i samma veva fyller jag 65. Det har tidigare hänt att erimitusar och erimitöser på den höjden av livet tilltagit i frispråkighet – eller bara försvunnit ut i tystnad. Vi får se hur det blir "om Herren dröjer och vi får leva" som min farmor brukade säga.

 

Onekligen funderar jag över saken.

Och över vilka drivfjädrar jag har, vad jag behöver för att ha prästlust.

Och om man i uppdraget skall se i backspegeln var man varit på vägen, genom sidorutan för att kolla där man är eller framåt på vägen som möter. Genom åren har jag nog i mina uppdrag varit ganska vindrutig och nu är det inte så lång sträcka kvar. Det får mig att fundera.

 

Den vecka som nu varit var tänkt att ge återhämtning utan arbetsuppgifter. Så har det varit men med tillägget att jag dessutom varit förkyld med snor, hosta och lätt feber. Lite onödigt – typ.

Men å andra sidan har jag som morfar fått ta emot bilder och filmer på hon som föddes på måndag och fyller en vecka i morgon. Det livar humöret.


trött baksmälla

Nu ska rubriken inte tas alltför bokstavligt. Gårkvällen innehöll inte det mått av jästa, brända och destillerade vätskor – faktiskt inget alls i den vägen – att rubriken skulle vara bokstavligt sann. Tvärtom. Den skall uppfattas symboliskt, metaforiskt, mytologiskt eller poetisk – vilket man vill. Bara inte bokstavligt.

 

Det är ett välkänt faktum, eller åtminstone min erfarenhet, att när en tid av anspänning och ihärdig koncentration på viktiga uppgifter är över blir det tomt. Man skulle naturligtvis kunna säga Det är ju bra, nu kan man vila upp sig! men för mig blir det inte alltid så. Hos mig blir det bara tomt, nästan deprimerande tomt.

 

Att ”avsluta” vårterminen – tyvärr är kyrklig verksamhet alldeles för mycket tvåterminstänkt – med att ett par veckor efter konfirmationen resa med samma ungdomar en vecka utomlands är i sanning en anspänning. Man – man är alltså jag – är på tårna hela tiden. Kompetenta pålitliga och arbetskamrater som axlar ansvar och uppgifter helt perfekt ändrar inte på det. Läger tar sin tribut också när allt går på räls. Från morgon till kväll och drygt det råder åtminstone Gult beredskapsläge.*

 

Det var intensivt och meningsfullt att varaεν Πυθαγόρειο och hemkommen på söndag kväll blev kläm-måndagen och tisdagens världsliga helgdag mycket välkomna. Onsdag förmiddag sammanställde vi våra intryck och resten av veckan plus kommande veckoslut är arbetsuppgiftsutan.

 

Om lägret innebar Gul beredskap kom nyheter från hemmafronten på lördagen att höja en annan livsberedskap till Orange nivå. Primärhustrun meddelade i telefon att dottern tillika den blivande barnaföderskan skickat ett SMS om att värkarbetet startat så smått. Egentligen skall blivande far- och morföräldrar inte oroas med sådant men moderns mamma valde att ringa upp dottern, alltså modern, och uppgifterna från det samtalet fick jag mig till livs εν Πυθαγόρειο. Lite Tilt i huvudet blev det. Inte helt Game over men Tilt.**

 

Innan avresan på söndagen kom inga nya notiser men under eftermiddagen nåddes jag av beskedet att den unga familjen åkt in och befann sig värkande tillstånd på patienthotellet i Huddik. Fortsatt Orange beredskap och sömn på ohåga natten motmåndag. Den dagen hörde vi ingenting men då vi varit med förr – jag är ju pappa till fyra – fattade vi att tystnaden berodde på aktivitet och jag gick upp i Röd beredskap.***

På kvällen kom första bilden på hon som fötts 18.04. Barnet,modern och ej att förglömma fadern mådde väl. Spänningen släppte. Natten mot tisdag sov vi som skjutna.

 

Alltså: Två rejäla anspänningar packade med tankar och intryck. Klart man blir bakis!

 

Dessutom: Nissen i stolen bakom mig i planet mellan Arlanda och Luleå nös sjuttielva gånger. Flygmaskinens luftkonditiovädring distribuerade hans malware till alla ombord, åtminstone jag är angripen. Snorar, hostar, lite feber. Trött.

 


*  Man kan googla på Gul beredskap och se vad det – och andra färger – betyder i olika sammanhang. Gör gärna det.

**  Jag vet inte hur det är nu i modern digitaliserad tid men i min ungdom fanns så kallade flipperspel som kunde ge signalerna Tilt och Game over. I bägge fallen var det färdigspelat.

***  Jag har som värnpliktig sjukvårdare betittat ett planerat kejsarsnitt och sedan som sagt varit med vid 3½ förlossning – vår äldsta förlöstes med mycket akut snitt. Att vara på-gång-morfar innebär ett ihärdigt rastlöst vandrande - den värsta förlossningen hitintills.


Tidigare inlägg
RSS 2.0