framtidskrivandets trefald

Om ett par timmar kommer mitt bloggande att kanske, rentav troligen, hamna i en annan fas. Vid ½6-tideni eftermiddag lämnar jag bostaden med destination flygplatsen utanför Luleå.  ½8 ikväll går flyget till Arlanda och jättetidigt – vi snackar tidigt! – i morgon bär det iväg till Samos. Där skall jag vara i två veckor – i tjänsten.

 

Först handlar det om en – detta har jag bloggat om tidigare – veckas läger för vuxna. På det är vi 18 stycken. Sedan en veckas konfirmand- och ungdomsläger. På tre sätt – minst – kommer detta att påverka mitt bloggande.

 

Tiden kanske inte räcker.

Läger med innehåll och sociala bitar tar nästan all vaken tid i anspråk. Serien P minus – i Grekland π µινυς – kan komma att halta både i skrivrytm och innehåll. Jag har som ambition att skriva en snutt per dag men det är inte säkert det håller. Hur som helst har jag med både dator och en del referenslitteratur.

 

Ämnen kanske trängs.

På läger händer ju saker värda att beblogga. Ska det komplettera P minus eller trycka undan? Kanske är du, noble Bloggläsius, helt likgiltig inför detta dilemma av den enkla anledningen att du tycker bägge sakerna är hjärtligt ointressanta. För mig som är denna bloggs ägare, härskare och mästare är dock problemet reellt.

 

Tekniken kanske strular.

Vanligen bloggar jag från datorn hemma och vårt eget inter-net. Nu har jag med mig ”företagets” lap-top och den kanske inte alls blir sams med internättet där nere. Jag kanske kommer att skriva och skriva och skriva men inte kunna publicera något förrän jag åter är hemma i moderlandet.

 

Vad missar jag när jag är borta?

  • Barnbarnet Adrians födelsedagskalas! 6-åringen skall firas och farfar är på vift. Men så är det.
  • Sommaren har kommit! Det är lika varmt i Älvsbyn som på Samos och betydligt mer spännande vatten i diken, bäckar, åar och älvar. Piteälven är mycket hög nu men det fattas ändå 1½ meter till storöversvämningen 95. För någon vecka sedan när vi träffade yngste sonen kollade hans moder på en hemsida som rapporterar vattenstånd och liknande där kunde man se hur långt det var kvar till den gamla höjdlinjen. Nittifem-nittifem-nittifem! ylade gossen som var 3½ år när det begav sig. Alltid när man pratar vårflod kommer nittifem upp! Det är väl inte så underligt svarade hans hulde fader. Hemsidan morsan kikar på heter Noak. Översvämningen på hans tid har gett avtryck i språk och tanke till den dag som idag är.
  • Pensionärernas dag missar jag också. Det är ett årligt återkommande kyrkligt rajraj som i år inte kunde placeras någon annan helg än på Pingstdagen. Nu tillhör jag inte målgruppen – ännu.
  • Grönskandets tid missar jag en del av. Men vad det slår ut! Jag tror löven har blivit större medans vi var i kyrkan! utbrast en gudstjänstfirare igår efter gudstjänsten i Vidsel. Det är det charmiga med Norrbotten – björkarna grönskar samtidigt som snödrivorna ligger kvar.
  • Takläggningen! Vi ska byta takplåt på huset. Det vill säga: Vi har lejt en firma som skall byta takplåt på huset. Arbetet skall börja när som helst och ta 1½-2 veckor.

 

Nu skall jag (se om jag kan) publicera detta jobb-lap-tops-skrivna alster.

Sedan skall jag packa färdigt.

 

(Innan jag stänger ned datorn kollade jag. Publiceringen lyckades.)


blogg & facebook

När jag har bloggat brukar jag omedelbums (fast det ibland dröjer någon timme) dela mitt blogginlägg på Facebook. Jag gör alltså reklam där för vad som händer här. Det gör ingen nytta alls!

Så kallade ”vänner” där tittar vad jag kan bedöma inte in här. Bloggens besöksstatistik visar att 20-40 olika IP-adresser tittar in varje dag. Om dessa läser det jag skrivit eller bara konstaterar Inget värt att läsa nu heller! har jag ingen aning om. Gissar dock – Nej! Är fast övertygad om – att min serie P minus mer avskräcker än lockar. Var dock förtröstansfull! Om ungefär 1½ månad har jag räknat ner till noll.

 

Utöver bloggreklam på Facebook skriver jag sällan där. Läser en del och kan inte hålla mig från att då och då sprätta ur mig en kommentar. Naturligtvis markerar jag ”gilla” när mina barnbarns föräldrar eller andra anhöriga lägger upp bilder på Tyra, Adrian och lilla Lisa.

Men ibland unnar jag min Facebook-läsekrets en och annan mer vidlyftig betraktelse. Som idag – lördag – då jag vid lunchtid skrev detta:

 

Biljetterna utskrivna!

 

På måndag reser 18 vuxna från Älvsby församling på en gemensam tro- och temaresa till Samos i den grekiska skärgården. Innehållet är samma men modifierat som för ungdomar som gjort motsvarande resa de senaste åren:

 

  • Undervisning kring 4 personer – Maria, JohannesPaulus samt den utombibliska heliga Pelagia.

  • Regelbundet andaktsliv.
  • Besök i Efesos i Turkiet. Paulus (och senare Johannes) verkade där och de kristna fick av den sistnämnde ett brev som finns i Bibeln. Också besök till det hus utanför staden där Maria bodde.
  • För den som vill kanske tripp till Patmos där Johannes fick ta emot uppenbarelserna som blev Bibelns sista bok.
  • Samtal.
  • Skoj och underhållning något fysiskt stillsammare än bland tonåringarna.
  • Egen tid för läsa och tänka.

 

Efter vuxenveckan blir jag kvar för första konfirmandlägret, alltså en vecka till, med ca 30 ungdomar.

 

Hemma igen sista tisdagskvällen i maj för några intensiva hopplockningsdagar innan söndag 3 juni då jag för sista gången (som fast anställd komminister) leder gudstjänst och predikar i Älvsby kyrka. Den 4:e börjar semestern som 1 juli tippar över i pension.

 

Så skrev jag där då, nu här.

Ska jag nu där göra reklam för det jag gjort här som ju bara är vad jag tidigare gjorde där.

Snacka om existentiell brottning.


värme och mc-besök

Kortbyxorna kom fram idag!

Middagen avåts utomhus i solgass!

Sista snön försvann från tomten!

 

Detta är klimatologiska fakta värda att korteligen beblogga fastän uret passerat midnatt efter Kristi Himmelsfärds dag 2018. Åxå värt att nämna är att kompisen tobbe lindahl (vars blogg jag länkar till i listan långt ner till höger) tog sig en mc-tur för att ljuga en stund. Alltid trevligt. Han bor i Luleå men när vi far till stan brukar barn och barnbarn hamna före i besökskön så det blir mest när han kommer till Älvsbyn som vi umgås.

 

Han klandrade mig!

Undrade om jag fastnat i Lukasevangeliet. Jag fattade inte ett dugg. Han visade mig sin telefon genom vilken han brukar läsa det jag skriver här. Den app-araten indikerade som sista skriveri ett inlägg publicerat klockan 00.27 den 26 april.

 

Jag bloggar varenda dag! (nästan) sa jag.

Är en bit in i Apostlagärningarna. Och lite annat också.

Efter titt i min dator kunde jag med ett elakt flin säga: Du har ”missat” 18 inlägg!

Det orkar jag aldrig läsa ikapp! konstaterade han.

Men det är hans förlust. Eller inte.


bibel bräcker bloggning

Att ha gett sig i kast med att dagligen skriva ett blogginlägg om ett Bibelkapitel får bland annat den bieffekten att det inte bloggas om annat viktigt i tillvaron. Det jag hållit på med längre än Jesus fastade i öknen är ju att bränna ungefär en timme med att läsa på lite och sedan skriva ett blogginlägg som i sin manusform är på ungefär ett A4. Att då ta ytterligare en timme i anspråk för att beblogga något annat låter sig inte göras, särskilt eftersom det hela redan i utgångsläget lider av ett sena-kvällen-eller-tidigt-på-natten-syndrom.

 

Vad har jag då inte kunnat blogga om? Ett antal tåppicks kan radas upp såhär sent den kväll jag inte kommer att orka skriva P minus 54 som får anstå till imorgon eller i övermorgon.

 

Vårens militanta framfart!

Om lördagen gjorde jag och Primärhustrun en utflykt in i självaste naturen. När vi cyklade över älven såg vi att isen låg kvar men verkade vara allvarligt rutten och porös. Regn och mild väderlek hade påverkat täcket men det var ändå inte uppbrutet.

Det var det dagen därpå och igår såg vi under promenaden över till Norrabyn att flaken raskade nedströms mot Bottenviken. Fåglarna som håller till på fälten just ute i Norrabyn – gäss, änder, svanar, tranor och andra fjäderfän – rör sig i motsatt riktning, uppströms i riktning myrlandet och fjällen.

Blåsippa är vad jag fattat fridlyst. Den skall inte heller finnas såhär långt norrut. Dock har någon någon gång trotsat fridlysningen, grävt upp en och annan planta nere i södern och stoppat ned den i jorden i en och annan extrem södersluttning där det nu blommar (alldeles invid drivorna). Tussilago lyser också mellan snölegorna.

 

Sossarna har skärpt sitt invandringsmotstånd ytterligare.

Om det tycker jag inte. Alltså inte så att jag inte tycker något. Tvärtom. Jag tycker inte om det. Att S blir ett nationalsocialistiskt arbetarparti är fel. Att moderater och (till min förvåning) kristdesperater intimt trycker sig mot SD för att få väljarvärme förvånar mig inte men jag trodde att S var mer fasta än så i det ideologiska humana solidariska hullet.

 

Idag för sex år sedan blev jag farfar till barnbarn nummer två – Adrian. Mumma!

 

Det var tre saker jag inte hunnit blogga mer vidlyftigt om eftersom tiden gått – och går – åt till den i läsekretsen impopulära serien P minus. Men man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg. Något får offras.

 

Denna dag, tisdag 8 maj, har i övrigt sedan i morse fyllts av praktiska förberedelser av lektioner och arbetsmaterial för de kommande två kursveckorna på Samos. Jag säger kurser eftersom det är vad det är i två former. Dels rent praktiskt eftersom dagarna innehåller ”lektioner” och reflexioner enligt en uppgjord plan och tanke. Naturligtvis blir det inte exakt samma den första kursveckan med vuxna deltagare som den andra med främst högstadieelever – men det är kurser. Dessutom sker det i samverkan med Älvsby folkhögskola och är därför i deras och i formell mening kurser.

 

Bibelstudiegruppen samlades ikväll för sista gången denna termin. Samtalet handlade om kapitel 10-12 i Apostlagärningarna men fick sig en rejäl urspårning eller alternativriktning eftersom det kom upp frågor och synpunkter på situationen i Mellanöstern – innan vi återgick till mitten av den Bibelbok vi dryftat sedan i januari.

 

Och så har Trump tvärt emot vänners råd försämrat relationerna med Iran. Jag tror inte att den hårdheten i affärer bygger en säkrare värld. Att bara Israel och Saudi-Arabien stöder honom säger en hel del.


inte P minus men om annat

Det snurrar och surrar kring Petrus!

 

Så kommer rubriken för P minus 58 att lyda.

Men först ett kort inlägg om något annat.

 

Det är på kvällskvistarna jag oftast skriver mina P minus. På nattkröken till och med. Som det nu kan bli problem med.

  • Ikväll – det är 4 maj 2018 – börjar hockey-VM. Att vara TV-publik vid sådana viktiga evenemang tar tid.
  • Om en dryg vecka reser jag och 17 andra till ön Samos i den grekiska skärgården. Där skall jag under en vecka söka fungera som ledare för en temaresa med vuxna liknande den vi gör med nykonfirmerade ungdomar – naturligtvis då modifierat för vuxna. Ett flyg kommer efter en vecka för att ta deltagarna tillbaka till Arlanda. Den maskinen har med sig de ca 30 ungdomar som är församlingens första omgång konfirmander på Samos detta år. Jag blir kvar på holmen som lägerpräst och undervisare för att efter ytterligare en vecka flyga hem med dem i den maskin som den andra omgången ungdomar med andra ledare kommer ner med.
  • Förhoppningsvis väl hemkommen sista tisdagen i maj blir det hopplock och städ innan jag söndag 3 juni för sista gången som komminister leder gudstjänsten i Älvsby kyrka. Någon officiell så kallad avskedspredikan blir det av olika praktiska skäl inte frågan om – kanske kan sådant bli aktuellt någon gång efter sommaren. Men det är den sista gudstjänsten innan den sammanhängande semesterperiod som sträcker sig juni månad ut. Från och med 1 juli är jag, som norrmännen säger, pensjonist.
  • Junisemesterns första vecka innebär litet stort kalas. Lisa, barnbarnet i Järvsö, fyller ett år och mormor och morfar skall naturligtvis med sin närvaro hedra jubilaren samt förnöjas av densamma. När sådan bilsväng görs genom hela halva landet avser vi också under veckan att möta andra släktingar som är mer jämnåriga med oss själva men alls inte lika söta – som Lisa alltså.

 

Det kan alltså bli ryckigt med P minus – eller som det kommer att heta från Samos: π μινυς.


mulen kallsdags-tanke

Våren verkar ha tagit en paus.

Inte nog med att den kommit sent, de hejdar sig också.

Kallpratet i saken är det enda som blomstrar.

 

Ordet kallprat är intressant. Svenskar anses i internationell jämförelse vara dåliga på sådant. Small-talk heter det på engelska och vad jag har hört – men jag kan ju ha fattat fel – har vi spärrar för sådant. Bara att komma in i en tredjedelsfylld buss, inte sätta sig ensam utan invid någon och till den okände ställa den modifierade på-spåret-frågan Vart är du på väg? uppfattas som ganska nära ett hemfridsbrott – om inte det kan förklaras av att man är ett barn, onykter eller vad som brukade kallas förståndshandikappad.

 

Kallprata ligger alltså inte riktigt för oss – typ. Men det kan fungera lite i alla fall på fester, sociala tillställningar, inbokningar på samma charterhotell och liknande. Bara man undviker vissa ”känsliga ämnen”. Vad jobbar du med? är OK men Hur mycket tjänar du? är fel – som om de sakerna inte har med varandra att göra. Det raka Vad röstar du på då? är inte heller lämpligt ens ett valår men allmänt samtal om samhälle går an. Vid Jag är kristen. Var står du religiöst? tjuter alla sektvarningsalarm. Ekonomi, politik, religion är tre saker vi inte kallpratar om med okända – ofta inte ens med välkända.

 

Detta förvånar migrantgrupper. De har ofta ingen ekonomi att prata om eller skryta med men politik och tro är intressanta naturliga ämnen att dryfta.

Nu tycker många Kommer man hit skall man lära sig hur vi gör och är i Sverige!

Betyder det att de skall lära sig att svenskt hålla käft – förutom att vara artig genom att ta i hand när man hälsar. Det är ju så VI gör i Sverige! – VI vita europeiska medelklassmän. Det har statsministern sagt. Därtill rätten och packen Eder efter.

 

Nu spårade jag ut. Återvänder till skriftligt kallprat om kallpratet.

 

Det vi dock ofta, dagligen och med vem som helst kallpratar om är vädret – hur varmt eller kallt det än är. Vädret är ett evigt samtalsämne som skapar samhörighet i folkhemmet. Kanske är det till och med så att det ämnet skapar så mycket upplevd gemenskap att vi inte behöver dryfta politik eller religion för att känna att vi umgås och hör ihop. Men i andra länder där solen lyser från en klarblå himmel veckor i sträck är det ju inget att snacka om. Men hos oss växlar det ju och blir värt att dryfta. Andra skandinaver liksom britterna har också ömsom regn och ibland solsken och mycket väder i pratet.

 

Detta blogginlägg blev ett kallpratigt sådant men kanske nödvändigt för att bryta monotonin i P minus och ett nummer. Ute är det i alla fall inte varmt. Det är molnigt, grått och fuktigt – ett kallt väder värt ett kallprat. Som jag nu släpper.

 

Släpper vädret alltså. Inte väder. Att släppa väder kallpratar man inte om. I alla fall i Sverige.


själviska skittristigheter

För att uppenbara det givna: Det är om mitt eget bloggande jag nu först skriver. Sedan kommer annat.

Det är onekligen deprimerande att till höger i listan över bloggposter se ett monotont P minus i en till synes evig nedräkning. Faktiskt ganska skittrist. Vad ger det?

Behovet av en längre avvikande rubrik blir påtagligt.

 

vad det ger mig -återgår till frågan – är runt en timme dagligen av Bibelläsning och tankeformuleringskonst vid tangentbordet. Faktiskt enormt intressant. Inte resultatet jag kommer fram till – SÅ högmodig är jag inte! Men anmarschen. Bläddrandet. Ögnandet av grekisk text – av tidsskäl bara ögna, inte läsa, analysera, översätta. Skumma en tjock kommentar – av samma tidsskäl inte läsa utan bara skumma, ibland bläddra.

 

"Du läser ju sånnadär knäppa böcker. Du kan lika gärna tenta dom."

Så löd Primärhustruns ord när jag för en del år sedan funderade på om jag skulle hoppa på en 40-poängskurs* för att öka min teologie kandidatexamen till en teologie magister. Jag gjorde så och fick mitt magisterarbete väl godkänt i november 2006. Det roliga med saken var dock inte resultatet utan själva arbetet.

När jag funderar över och skriver P minus intensivjobbar jag inte på det sättet men onekligen varmkörs min exe-get-iska motor en del även om det är på tomgångsvarv. Motorn är i alla fall inte still.

Att jag skriver skittristigheter har därför helt själviska motiv.

 

Olikartade skittristigheter

 

Det är inte rubriken på ett annat inlägg utan på fortsättningen av detta och äe en utmanande förolämpning mot andra sätt att blogga. I min närhet.

Om det är monotont att följa min bloggs enahanda innehåll är det också monotont att till exempel. se samma rubrik dag efter dag hos någon annan som bara skriver en gång i veckan. Skittrist!

Eller på en ännu annan som oftaligen skriver i och för sig ganska skarpsinnigt men ändå enahanda kritik av kyrkan och vad som där händer och fötter följt av kommentarer som sällan går på sak utan hamnar i två olika diken.

Eller på ytterligare en annan som ihärdigt utan att alls sympatisera med demsamma hänvisar till artiklar med obskyrt udda innehåll i frikyrkoblaskorna Dagen och Världen idag – eller så fotboll.

 

Jag läser de bloggarna. Jag till och med länkar till dem.

Tycker att de är läsbara och följdvärda med just sina olikartade skitviktigheter.

 

Och jag fick en rubrik som bryter monotonin i rubriklistan till höger.

 


*  40 poäng då är 60poäng nu efter det att universitetssystemen bolongaiserats.


fort och illa

Fort och illa, kan ingen gilla.

Sakta och väl, slår ingen ihjäl.

 

Poemet kommer från min mamma. Det är inte hon på bilden. Hon brukade i alla fall säga så. Som så många gånger förr är det sant just nu runt midnatt mellan den 25:och 26:e april 2018.

 

Dagen har varit lång. Den arbetsuppgiftsfyllda dagen.

 

Det var frukost i Församlingsgården från 7 i morse. Den var inte obligatorisk men då min ena dotters ordstäv Gratis är gott är dant var jag där före ½8. Filmjölken var dessutom slut hemma

Klockan 8 började dagen. Kyrkoherden sjuk men det var kollegium i alla fall. Prat och plan och viss dragkamp till ½10 då det var kafferast.

Sedan gick det slag i slag med förberedelser och kalenderfrågor fram till lunch, mer förberedelser, två konfirmandgrupper, Veckomässa som annan sjuk kollega egentligen skulle ha celebrerat, träff med den grupp vuxna som om knappt tre veckor reser till Samos växelvis med inhopp i träff med konfirmandföräldrar. Allra sist samtal med föräldraledig kollega som varit med på (och hållit i) konfirmandföräldraträffen. Lämnade Församlingsgården 22.30 efter att ha tagit emot ett telefonsamtal.

 

Det blev en lång dag.

 

Därför, i enlighet med mammas poem tar jag ikväll en försening. Skriver inte som jag egentligen skulle ha gjort P minus 67. Skulle kanske kunna bli något mellan kvartsvettigt och halvbra, inte mer. Skjuter därför denna sena ganska tankeurblåsta timma saken framför mig. Skall försöka ”komma ikapp” någon av de närmaste dagarna då jag faktiskt är arbets-uppgiftslös – alltså har semester.

 

Jag vet att ingen vare sig tvingar mig, väntar av mig eller längtar efter att jag varje datum skall skriva något kort lätt-exe-get-iskt om ett Bibelkapitel. Det gör jag bara för att jag själv valt att så skall ske och för att jag tycker det är både småkul och intressant. Mina texter är varken småkul eller nämnvärt intressanta för någon annan men det ger jag kissemissen i. Det är att läsa Bibeltexten och kommentarer kring den som får mig att gå igång.


biskopen kommer!

Åxå jag fattar att det blir enahanda med P minus, ett blogginlägg varje dag om ett kapitel ur Bibeln. Nog fattar jag att det inte attraherar läsare. Skriften på väggen är tydlig i bloggstatistikens form. Därför är det av nöden att flippa in också annat som kanske attraherar en vidare inte så Bibel-sugen läsekrets. Kanske.

 

Vad händer i övrigt?

Vad kan vara värt att berätta på en blogg?

 

Lisa for!

Det hände på tisdag denna vecka. Då for lilla Lisa med föräldrar hem till Järvsö efter att ha varit med hennes morfar – alltså jag – och mormor här och i Björkliden i 1½ vecka. Det blev tvärtyst.

Är jag bitter! Nää! Men lite butter över att det blev så tomt.

 

Våren kommer!

Fort går det. De väldiga mängder snö som samlats denna vinter töar nu undan i en farlig fart. Solen går upp tidigt och håller sig ovan horisonten långt ut efter kvällstimmarna. Plusgrader. Regn igår natt. Snön far illa. Fortsätter det på detta vis kommer denna sena vår vara ikapp alla andra vårar kanske redan till Valborg.

Naturligtvis söker jag hjälpa årstiden på traven. Hackar is och skottar ut snö på redan avsmälta områden. Allt för att det skall gå fortare.

Är jag bitter? Nää! Inte butter heller. Inte ett dugg.

 

Byråkratin växer!

Onsdag denna vecka fick vi information om nya regler för lagring av personuppgifter. Handlar visst om nya EU-regler som det bara gäller att följa. Besvärligt men i princip OK.

Värre är att Svenska kyrkan på så kallad ”central” nivå fattat beslut om vad som skall sparas, arkiveras och diarieföras. En massa saker. Vad jag fattat skall i princip till exempel alla planer och upplägg för konfirmand- och ungdomsverksamhet, all inbjudningar, skrivelser, brev och till och med skrivna predikomanus sparas. Och mycket annat.

Varför Kyrkostyrelsen bestämt detta har jag lite svårt att förstå. Tanken söker sig onekligen till andra jättearkiverande krafter i historien. GESTAPO, KGB och STASI var skurkorganisationer där byråkrater och högt uppsatta var så rädda om sina egna skinn att de för att i varje läge kunna freda sig var tvungna att i detalj hålla reda på allt och alla. Inte bara kyrkan drabbas av den andan. Samhället som sådant utvecklas i samma kontrollerande riktning. Administration – ad ministre eller nåt sånt är latin och betyder till tjänst – som skall vara till för verksamhet blir till kontors- eller kanslistyre över verksamheten – grekiska för det är byrå-kratia.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men butter.

 

Biskopen kommer!

På söndag. Det är värt att nämna. För några veckor sedan var han här i två dagar och – som det heter – visiterade Älvsby församling. Nu kommer han för att delge resultatet när alla som vill äter smörgåstårta efter Festhögmässan.

När han var här fördes många goda samtal och församlingens olika verksamheter blev presenterade. Det var positiva dagar som gav god eftersmak. Lite avslöjande var dock Veckomässan biskopen ledde på onsdagskvällen. Inte så att det var något fel eller så i den gudstjänsten, alltså vad som gavs, eller vad min ungdomskamrat biskop Hans gjorde. Inte alls. Guds Ord och förlåtelse samt Jesus kropp och blod var ju där. Som varje onsdag. Jesus alltså.

Han, alltså ”bara Jesus”, brukar på onsdagarna inte dra så mycket folk. Upp till ett dussin ungefär. Max. För några år sedan var vi ofta bara tre eller fyra så just den verksamheten är faktiskt den del av vad som sker i Älvsby församling som procentuellt sett expanderat mest de senaste åren. 200-300% när det ”bara” är Jesus.

Men när biskopen också var där kom de fram som tydligen inte tycker att ”bara Jesus” räcker. Kyrkoråd, kyrkofullmäktige, arbetslag och många andra kom för att frotterar vid detta speciella tillfälle. De kom, de som inte ens på söndagarna kommer när det ”bara” är Jesus. Under 40 år som präst borde jag lärt mig att många av dem som anses ha, och anser sig ska ha, inflytande i en församlings öden och äventyr är lika noga med att vara med vid vissa speciella evenemang som det är noga med att vara frånvarande i det reguljära församlingslivet. Visst har jag lärt mig att det är så – men jag har inte kunnat försona mig med det.

Är jag bitter? Nää! Inte bitter. Men rejält butter.


bloggens död

Samtidigt som jag skrev förra bloggposten – P minus 85 – funderade jag över Bloggens död. Eller kanske: Att sakta strypa läsekretsen.

 

Läsarna av min blogg har aldrig varit många. Nu verkar de bli än färre.

Reaktioner på Facebook där jag påannonserar att jag bloggat här blir också färre – det vill säga nästan inga alls. I alla fall inte till mina lättviktiga – kan också särskrivas som lätt viktiga – alster om den förste Jesus-berättarens lilla skrift.

 

Nu skiter jag ju i om någon läser eller inte.

Alltså inte helt. Det är ju kul om någon läser och kommenterar.

Men jag skriver för min egen del – inte någon annans.

 

För andras skull självcensurerar jag mig nog en del. Till och med en hel del. Hur det blir med sådant när jag gått i pension om 85 dagar vet jag inte. Kanske blir det ännu mindre att skriva om då när jag faktiskt får mer tid. Ingen vet. Inte jag i alla fall.

 

Den närmaste framtiden kan det bli hackigt med bloggandet. I alla fall med publicerandet. Min ambition är nog att skriva men jag vet inte hur det kommer att vara med internetanslutning i den stuga där jag kommer att bo.

Det är dags för den vårvinterliga semesterveckan i Björkliden. Vi åker i morgon, primärhustrun och jag, och lämnar fastigheten under grannens bevakning – han med den stora hunden. Lilla Lisa, 10 månader, med mor och far blir också med. Den familjen kom från Järvsö igår.

 

Och då fattar ju alla att det kan bli snävt. Semester, utevistelse, tittut-lekande barnbarn, mat, sömn. Intelligent bloggande hamnar lätt i strykklass – för att inte tala om mitt knappt intelligenta.

 

När jag öppnade publiceringsverktyget för att lägga ut förra inlägget fanns alltså i huvudet de då ännu inte skrivna funderingar som inledde detta inlägg. Måste nog erkänna att den kommentar jag då fann till inlägget P minus 89 blev en uppmuntran.

 

Å andra sidan vet jag: Han är svårstrypt!


ännu mer snö

I morse var det dags att föreviga lite snö – på bild alltså. Innan projektet med att flytta åtminstone delar av mängden. Det kan ju bli ganska kul att kunna se ut – typ.

 

Jag började en trappa ner i souterrängen. Öppnade dörren ut mot baksidan och tog min första bild. Klicka på den blir den större och du kan, noble Bloggläsius, se drivan som bildades av att sönerna under Påskhelgen röjde av taket. Ur en annan vinkel, från sidan, ser man att den är på god väg upp mot balkongen.

 

Framsidan på håll är också intressant. Till vänster om förstu-kvisten räcker snön upp på halva fönstret. Det är en glipa mellan väggen och drivan så det trycker i alla fall tack och lov inte emot rutan. Till höger om sagda förstukvist är vår uteplats. Där är det också snö. Men var i alla fall röjt så man tar sig in i garaget.

 

Garagetaket skottades av bakåt. Östersluttningen ned mot baksidan är full.

 

Vad var då dagen projekt?

Uteplatsdrivan borde bort. Vänsterdrivan på framsidan bör toppas. Långdrivan på baksidan likaså.

 

Men så kommer problemet: Var ska snön läggas?

Framför huset finns ingen plats. Tomterna längs vår gata är för små. De är så små att inte ens det man vanligen skottar av infarter och gångar kan läggas någonstans. Vi brukar alltid – och har tillstånd att göra så – när det varit ett snöfall på 7cm eller mer knuffa ut snön mitt på vägen och så skapa en mittsträng som det gäller att ha i åtanke så att man väljer rätt fil när man kommer i sin bil. I samband med att snösvängen då går tar en inlejd traktor bort mittsträngen och flyttar snön till veritabla berg på kommunal mark i slutet av vägen. I år kommer den bergskedjan inte att vara borta innan midsommar.

 

Vi får alltså göra så men vi får inte köra ut takskott på gatan. Det måste lösas på annat vis. Och det finns bara ett: Transportera det vita mellan huset och garaget och dumpa det på baksidan, i slänten. Avståndet mellan huskropparna är lämplig för snöförare av halvbreddsformat, inte mer.

 

Det var alltså det jag skulle göra. Åtminstone med uteplatsdrivan. Som var om inte hård som sten så i alla fall duktigt kompakt. Snön från taket hade ju ramlat ner en våning och då helt tappat sitt fluff. Blytungt! Förfärligt bökigt att först hacka sönder med spade och sedan snöföra iväg.

 

Arvegodset kom fram. Min pappas gamla timmersvans från hans skogshuggardagar på 1940-talet. Perfekt för att såga drivan i tärningar om ungefär 50x50x50cm för att sedan knuffa kuberna i taget ner på baksidan. Det blev många tärningar. Det är ännu inte klart. Halvavröjt bara.

 

Medan jag höll på började det snöa på nytt. 15 nya centimetrar väntas innan det slutar frampå morgontimmarna.


blandade undranden

Man kan ju inte bara skriva P minus någonting. Annat händer ju också. Tiden vill som inte räcka till. Inte ens om jag köper en klocka till kommer jag att kunna göra den nuvarande skickelsedigra tillvaron litterär rättvisa.

 

I alla fall är det nu Påskdagens kväll. Beskedet måste ges, samma som i dagens predikan i Älvsby kyrka, då jag hade bland annat en burk konserverade fiskbullar som pedagogiskt tillhygge.

 

Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Det är det kristna beskedet till världen i alla tider!

Det är centrum! Resten är mer eller mindre perifert. Inte oviktigt men mer perifert.

 

Med det sagt tillbakablickar jag på denna vecka – Den Stora veckan.

 

I P minus 95 gav jag en glimt av veckans början och i P minus 93 nämnde jag om Långfredagen. Vad jag då inte berättade var att svinottetidigt på Skärtorsdagen anlände med tåg primärhustruns 10 år yngre 08-boende lillasyster med ett av sina barn. Barn och barn? Tösen som således är kusin till våra barn fyller snart 22. Ett vuxet barn alltså.

 

Efter lite reseandhämtning från deras sida bar det av till Luleå med skridskor på utrustningslistan. Inte min, givetvis. Jag har aldrig lärt mig åka på sådana saker. Men hustrun hade sina rör och yngste sonen sina. Till sörlänningarna förhyrdes långfärdsskridskor. Sedan bar det iväg till Norra hamn och ut på Is-banan som går på fjärdar och älv runt hela centrum till Södra hamn. Lånespark fanns på Sparkeringen och jag tog en sådan. Vet inte folk vad en spark är är det väl lättast att just vid detta tillfälle beskriva den som en is-rullator på stålmedar.

Det blev alltså en friluftseftermiddag. Hem till Älvsbyn följde yngste sonen med.

 

Under fredagen efter gudstjänsten blev det skidtur innan äldsta dottern kom med make och baby i magen. Inte make i magen, bara baby, och det fram till i sommar. Då befanns det förläggning av folk i alla sovrum och porslinet kom att diskas hela traven ner.

 

Påskafton kom den äldre av sönerna med sin äkta hälft och de två barnbarnen Tyra (8 år) och Adrian (snart 6). Ännu fullare hus även sedan det gravida paret for hem till sig i Unbyn.

 

Så långt hade jag sedan torsdag morgon varit arbetsuppgiftsbefriad. Idag fick jag leda Högmässan i Älvsby kyrka* liksom i morgon på Annandagen – fast då firas (märkligt nog) inte Mässa. Att klämma in anständigt förberedelsearbete i det ganska överbelagda huset och tidstillgången är inte det lättaste – men det måste ju gå även om tak också skall skottas av.

 

I vinter har det snöat kopiöst-massor. Hur mycket som helst! Generalangrepp på nederbörden ägde rum  under eftermiddagen. Säkerhetssele och allt både från hus och garage. Nu är det knappt möjligt att fönstervägen se över drivan på baksidan.

Jag for också till mamma och pappas grav för att sätta en blombukett i snön. Gör det varje påsk. Likt kvinnorna som på påskmorgonen gick till Jesus grav undrade jag. De undrade ju enligt berättelsen om hur de skulle få undan stenen, jag undrade om jag över huvud taget skulle hitta graven.

 

Det gick! Det var ju skottat. Eller snarare snöröjt. Relativt nyligen har det tydligen varit gravsättning i samma kvarter – kyrkogården är indelade i sådana – och därmed var ju en massa snö borta. Jag höftade: Ungefär här bör nog graven finnas. Med lånad spade grävde jag. Inte uppifrån utan från sidan. Jag stod ju på det avröjda markplanet. Det blev en grotta i snötäcket och efter ett tag stötte jag på en gravsten som inte var den jag skulle till. Två meter till höger gjorde jag ett nytt försök och en dryg meter in i nederbörden mötte jag en annan sten. På den kunde jag läsa trombers. Rätt!

 

Jag reste min ledbrutna kropp och placerade min bukett i snötäcket rakt ovanför mamma och pappas grav. Ytan jag tryckte ner blommorna i var i bröstvårtehöjd på mig. Det betyder en meter snö ovanför gravstenen. Väldiga volymer.

 

Nu har svägerskan och kusinen rest. Jag skall snart gripa mig verket an med morgondagens förkunnelse utifrån berättelsen om lärjungarna som med Jesus som obekant följeslagare gick till Emmaus. Kanske hinner det till och med bli ett P minus 91. Eller så blir jag ”försenad” i det stycket.

 


*  78 personer firade gudstjänst, 46 kommunikanter. Bilden är den färgläggningsbild de 6 barnen vid barnbordet fick att pyssla med.


nollåttor & co

Idag fick jag höra att jag blivit tråkig på min blogg. Gissar att det är det återkommande exe-get-iska bräkandet som bidragit till tristessen. Jag kan förstå det. Det blir ju som enahanda, detta med Bibelnoteringar, även om det i mitt tycke är högeligen intressant. Jag menar inte att just mina skriverier är högeligen intressanta. Så högmodig är jag inte. Men ämnet – Bibelförståelse – är intressant hur tråkigt det än är.

 

Men jag har känt det själv också – det enahanda. Att jag behöver varva med något annat. Som nu.

 

Ibland brukar man prata om nollåttor och menar stockholmare, kanske mälardalningar eller rentav i allmänhet stortätordsfolk. Fjollträsk är ibland hos en del norrbottningar ett namn på rikets huvudstad och nittinior beteckningen för dem som bor där – som ju som alla vet inte är helt hundra.

 

Skämtsamt eller allvarligt menat – det finns en spänning mellan storstad och landet i övrigt, särskilt de så kallade skogslänen. Den märks i flyttströmmar, nyhetsgenomslag, attityder i TV-soffor och på många sätt. De så kallade ”glesbygdskommunerna” anses av många – de som inte är riktigt hundra – vara tärande även sedan de med sviktande skatteunderlag investerat 12 år eller mer i utbildning av alla dem som sedan flyttat och därmed snällt betalar sin kommunalskatt till skolor, äldrevård och omsorg i de mer folktäta delarna av landet.

 

På många sätt blir relationen ojämlik till förmån för nollåttorna i Fjollträsk, nolltrettiettorna i Göteborg och nollfyranollorna i Malmö, särskilt om man jämför dem med nollniesjuttiåttorna i Pajala och nollniesexniorna i Arjeplog. Det gäller ekonomi, arbete och mycket annat – inte minst attityd.

 

Detta finns också inom kyrkan, medvetet hos en del, av bara farten hos andra. Det som fick mig att skriva detta blogginlägg var att jag såg ett exempel på den saken i en debattartikel om den nya Kyrkohandboken. Artikeln fanns att läsa i tidningen Dagen – här – och innehöll följande famöst förvirrade formulering: Det är ett i hög grad krävande arbete att forma gemensamma ramar och struktur för ett gudstjänstliv som ska kunna fungera i allt från vitala storstadsförsamlingar till små glesbygdskapell.

 

Vad är det för tankefel han gör, den pensionerade tidigare biskopen i Göteborg Per Eckerdal, när han ställer upp sin jämförelse? Ser du attityden? Hade det stått stora storstadsförsamlingar och små glesbygdskapell hade det kanske legat något i resonemanget. Men så står det inte. Det står vitala – ett odiskutabelt positivt begrepp mot små – som därmed faktiskt men outtalat klassas som icke vitala.

 

Finns det sakskäl att tro att det är så? Tro att göteborgare och stockholmare är smartare än lantisar – om man lånar Anna Kindberg-Batras ungdomligt oförståndiga formulering? Är man vitalare per kilo kroppsvikt i en församling med 40.000 kyrkotillhöriga än i en med 4.000?

 

Mina 40 år som präst har inte gett mig anledning att tro att det är så! Begränsar jag mig till Luleå stift kan jag rada upp exempel på församlingar – Pajala, Vittangi, Boden och andra – som verkar på ett mycket vitalare sätt än dem som i egna ögon verkar vitala – Umeå, Skellefteå och andra städer längs med kusten.


ömma ljumskar

Det är lätt hänt att när det nu bara är ungefär tre månader kvar tills dess jag lämnar min tjänst som komminister i Älvsby församling så vandrar många tankar till just ”det kyrkliga”. Det är väl inte fel. Det blir en påtaglig omställning för mig – det har jag skrivit om. Kanske blir det också en viss, rentav efterlängtad, omställning för församlingen.*

 

Men man kan inte bara skriva om sånt på sin blogg! Då blir den ju en såndär tjyrkblågg som hemfaller åt om än vettigt så i alla fall ganska enfaldigt innehåll.** Alltså skriver jag nu om något annat: sport och ömma ljumskar.

 

Jag var arbetsuppgiftsfri om torsdagen. Om det var så kallad ”ledig dag” eller en semesterdag minns jag inte – men har det givetvis uppskrivet på ett blad i en mapp i min väska i ett annat rum. Hur som helst blev det en passiv dag med bara lite snöskottning som bisyssla.

 

Fredagen var jag inte heller i arbetsselen. Dagen bjöd på kalasväder vilket gjorde att när Primärhustrun slutat efter lunch så stack vi till skogs. På skidor i strålande sol och några minusgrader. Den pulsmätare jag fick i julklapp har jag liksom inte kommit igång att använda än men hade jag inte haft skidor hade skogsturen definitivt gett anledning till pulsmätning av flera slag. Det har ju denna vinter kommit gott och väl en meter snö – på sina håll ännu mer– och när det aldrig efter nyår varit någon allvarlig mildvädersperiod är alltsammans ett enormt fluff som släpper igenom skidlösa fötter ända ner till lingonriset. Men som sagt: Jag hade ju skidor.

 

Skidspårssystemet strax utanför samhället är enormt fint. Det passar både för folkhögskolans skidelever och andra som vill träna hårt, för primärhustrun med flera som önskar motionera kraftigt och och för mig och mina likar som nog motionerar men gränsar till att polemasa i skog och sol. Vi var väl ute i ett par timma ungefär. En sportig och skön dag.

 

Lördag vräkte snön ner! Men det gjorde inget. Vi skulle ju till Luleå för att titta på basket. Det är sport. På Facebook skrev jag:

Nu snart basket i Luleå, just den sportens svenska huvudstad. Inte dam. Inte herr. "Gladan gul" heter barnbarnet Tyras lag. Tjejer 7 år.

 

Vi fick se tre matcher, farmor och jag. Duktiga barn. Fullt utvecklade tekniskt och taktiskt är de väl knappast men fyllda av spelglädje och entusiasm. Och engagerande för publiken.

Tänk själv! Liten flicka får boll. Stelnar. Ser ut att tänka: Jag har boll. Där är korg. Jag kastar!

Hemmapubliken skriker Nej! Fel korg! Andra hållet! Puh – miss.

Fast det var någon annans barnbarn som stod för den insatsen.

 

Jag skolkade från gudstjänsten idag. Vet inte ens om jag har dåligt samvete. Det är ju så många som gör så utan att det bekommer dem alls och jag har ansvarat för gudstjänsterna tre helger på raken och har uppgiftsfri dag av obestämd art – finns på bladet nämnt ovan.

Jag ville se damernas 10 km från SM-veckan i Skellefteå så min plats i bänken fick stå tom – skam att sägandes. Jag känner mig nog bara lite svikig – typ.

 

Sedan stack vi till skogs igen, madammen och jag.***

En ny skidtur. Längre i tid än i fredags beroende på två faktorer.

Ett: Jag åkte en längre sträcka.

Två: Jag hade andra skidor. Inte sådana där dåliga skidor som de skyller på i OS och på andra tävlingar. Jag hade andra skidor – de vallningsfria turskidor jag brukar ha när vi far till fjälls. De är tyngre och trögare än de blixtvallade löparskidorna jag hade i fredags (då det inte heller gick nämnvärt fort).

 

Och jag kände att jag hade ömma ljumskar. Bävar för morgondagen.

Flätan till höger är vår Tyra.

 


*  Med församlingen menar jag här både dem som i grunden och praktiken är församlingen i Älvsbyn, alltså de som firar gudstjänst, och själva organisationen med styrelse, arbetslag och allt annat jox.

**  Ordet enfaldigt skall här uppfattas som ett räkneord typ tvåfaldigt, trefaldigt och ett fyrfaldigt leve för brudparet.

***  Madammen och Primärhustrun är samma person. Ville bara variera framställningen stilistiskt.


100 dagar

Idag är det 100 dagar kvar till pensioneringen jag skrev om.

Den 23 mars är P minus 100 – typ.*

 

Det är ju som ett begrepp det där med 100 dagar. Nyvalda amerikanska presidenter brukar vilja göra en massa och ställa till med en del sina första 100 dagar. Andra likaså.

 

Men just 100 dagar kommer nog inte av en start. Det handlar mer om en sorti med bulle och bång, ett sista ryck. Det var ju såhär:

 

Franska revolutionen 1789 startade en förvandling av Europa och världen som vi ser effekterna av i den dag som nu är. Efter tumult och bokstavlig av-knoppning av den franske kungen blev så småningom Frankrike i alla fall avrepublikat. Napoleon gjorde sig till kejsare, genomförde nya lagar och förde krig mot dem som inte gillade Frankrikes nya anti-elitistiska idéer – inklusive den svenske kungen Gustav IV Adolf. Han – Napoleon alltså – fick efter att ha dominerat och omformat kontinenten så småningom stryk och förvisades till ön Elba i Medelhavet. Därifrån återvände han till Paris den 20 mars 1815, tog med folkets stöd makten på nytt, samlade krafter men fick stryk vid Waterloo. Reaktionärerna kunde därför den 28 juni 1815  återinsätta det förrevolutionära kungahusets representant Ludvig XVIII. 28 Mars till 28 juni var Napoleons sista ryck i 100 dagar.

 

Hur blir mina sista 100 dagar som anställd i Älvsby församling?

Något startkaos à la Trump kan det ju inte bli. Tack och lov. Jag startar ju inte.

Vissa dagar kommer jag ju också att vara ledig. Och semester nästan hela juni. Så något Napoleon-ryck blir det väl inte heller.

 

Eller: Varför inte?

Behövs det inte ryck av både den som har 100 dagar kvar och alla andra? I fler än 100 dagar?

 

Via en blogg som jag läser (och som en annan som läser den blev anmäld till Domkapitlet för att han gjorde) lotsades jag till en intressant artikel i den brittiska publikationen The Guardian. På engelska kan du läsa den här. Min svenska översättning kommer kanske sen.

 

Som jag ser saken har det under mina 40 år som präst gått käpprätt åt... – ni vet.

Vad är och vad var min roll i det? Det är en allvarlig fråga.

 

Fler än jag behöver ställa den. Kanske också andra mer än jag. De som har haft mer ansvar och mer makt i kyrkan. Chefer. Styrelser. Men jag ställer den själv också: Vad är och vad var min roll? Och vad gör jag av de 100 dagar som är kvar?

 

Det, noble Bloggläsius, återstår att se.

Men som du nog märker är jag rastlös.

 


*  Hur det känns och så skrev jag i förra inlägget och upprepar inte här.


avslutad anställning

Idag tog jag en promenad till Församlingsgården. Det är ju inget märkvärdigt i sig. Jag gör ju ofta det då det är i den jag – liksom själva kyrkan som ligger intill – har min tjänstestationering med arbetsrum, fyllda bokhyllor, rörigt skrivbord och allt.

 

Men – Jag var arbetsfri idag och gick dit i alla fall för att lämna in ett dokument med nedanstående ordalydelse:

 

 

Härmed meddelar jag skriftligt vad som via muntlig information varit känt i tämligen lång tid.

I och med juni månads utgång 2018 avser jag att pensioneras och lämna min tjänst som komminister i Älvsby församling.

 

Älvsbyn den 22 mars 2018

Stig Strömbergsson

530621-9055

 

 

Så var det gjort!

 

Om det var alldeles nödvändigt vet jag inte. Inte kamreren heller men han tyckte ändå det var bra. Alltid fint med att en sådan sak blir skriven och kan diarieföras – typ.

 

Vad skall du göra som pensionär?

 

Så frågar folk. Både när- och fjärrstående.

Även jag spörjer mig själv samma sak.

Ärligt talat vet jag inte. Än.

 

Det är inte så att jag längtar efter att få lämna tjänsten. Jag är inte trött eller less på att verka som präst i Älvsby församling. Eller i kyrkan som helhet. Fåfäng som jag är tror jag till och med att jag nog skulle kunna ha en del att ge och bidra med ett eller två år till. Men jag har satt ett datum för när min sträcka i den lokala komministerstafetten skall vara färdigsprungen. Jag är alltså inte euforiskt lycklig över det och inte heller på något vis sorgsen eller harmsen. Jag har bara satt mitt datum.

 

Det är alltså en tjänst en präst lämnar vid sin pensionering. Att vara präst vigdes man till och det ämbetet och uppdraget i Vår Herres hage är kvar tills döden skiljer oss åt – eller att jag eller kyrkan begär en skilsmässa. Präst med uppdraget att förkunna Guds Ord och förvalta sakramenten är jag också i juli och framöver. Det är plattformen eller plattformarna för den saken som ändras, kanske försvinner.

 

Den tredje juni leder jag (inom min anställning) för sista gången Högmässa i Älvsby kyrka – och kanske Vidsel. Måndag den fjärde börjar min semester. Från den kommer jag inte att gå tillbaka till väntande höstarbetsuppgifter. Det gör nog att semestern kommer att kännas lite annorlunda men inte farligt. Den kommer att kännas längre, ända tills dess primärhustrun går i tjänst efter sin semester.

Men så blir det säsong för blåbär och för lingon. Det blir nog i och efter den vevan som omställningen kommer att kännas en del.

Det kan bli som ett tomhetsangrepp. Eller inte. I alla fall kommer att se nytt folk göra det jag under några år försökt göra. Troligen göra de det annorlunda. Förhoppningsvis bättre.

 

Rekryteringen (som jag inte alls tar del i utan bara är nyfiken på) verkar dock såhär långt positiv. Intressenter finns. Sökande också. Observera pluralis. Det är inte singularis. Och mer än dualis. Det är kul. Andra i närheten söker också präster – Älvsby folkhögskola, Piteå och Boden. Att finnas i ett sånt bädtajming-stim är inte helt optimalt men vad det verkar verkar Älvsby församling vara lockande. Det är enligt min enkla mening helt korrekt och välförtjänt – men alla är ju inte lika välinformerade och vidsynta som jag. Vissa med dålig allmänbildning lever i tanken att städer ”är bättre” – som Kindberg-Batra i vilseledda unga år.

 

Bilden? Funderade på att återanvända den i förra blogginlägget men hittade en annan.


maximalmallig

Det har jag varit idag – maximalmallig!

 

Jag och primärhustrun har tillsammans fyra vuxna barn. Utan varandra har vi inga. Hela kvartetten är källor till stolthet, glädje, omsorg och ibland genom åren en och annan föräldrafundering. Alltså sådana föräldrafunderingar som hör ihop med att de finns, inte att det egentligen finns något (vi vet) att i alla fall oroligt fundera kring.

 

Den yngste har idag gett oss en bok. Vad det lider kommer jag att skriva ett inlägg som kommer att hamna i kategorin Predikaren 12:12 där jag skriver om böcker jag läst. Jag tänker skriva om den när jag läst den, inte när jag fattat den. Skulle jag vänta till dess blir inget skrivet.

 

Boken är Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis och författaren är Daniel Strömbergsson, den yngste av våra fyra och som när han var liten bar familjesmeknamnet Heffaklumpen.

Idag lade han fram och försvarade sin licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet där han är anställd som forskare/doktorand inom Department of Engineering and Mathematics, Division of Machine Elements – bara det pampigt obegripligt för en teolog som bloggar.

 

Gossen höll en föreläsning, diskuterade med sin opponent och svarade på publikens frågor – allt på engelska och i två timmar. Han blev Godkänd. Framöver ämnar han knoga vidare i gebitet för att bli doktor i just detta och/eller något angränsande för hans fader och moder lika obegriplig.

 

Vi fattade inte så mycket, primärhustrun och jag. Av vad det handlade om. Men lite.

Vad vi verkligen fattade var att han i våra – och även andras – ögon gjort mycket bra ifrån sig.

Och att han, liksom sina syskon, är källa till stolthet, glädje, omsorg.

 

Alla fyra!

Inget snack om saken.

Var och en på sitt sätt och lika mycket.

Men idag var det Daniels dag!

 

Bilderna? Inledningen på PowerPointPresentationen, Opponeringen (opponent till vänster), Godkännandeögonblicket.


hattifnatten 30

Min pappa hette Torsten – i familj och släkt kallades han ofta Totte. Lite förvirrande var det då min morbror Thorfrid benämndes på samma sätt. Mina farbröder Knut och Karl blev på samma vis Knutte och Kalle och min kompis Torbjörn blir ofta Tobbe – vars blogg jag länkar till långt nere i högerspalten.

 

Sånt är inte smeknamn. Det är bara uttalsvarianter på vad folk faktiskt heter. Riktiga smeknamn behöver inte alls ha någon som helst ljudlikhet med namnet utan kan vara rena ersättningsord. Hattifnatten är ett sådant. Förutom några mystiska figurer i Mumindalen var det vad jag när han var väldigt liten kallade vårt tredje barn – gossen Jonatan alias Jonte. För trettio år sedan innebar hans födelse att jag blev trebarnsförälder. En stor dag.

 

För att fira honom lite i stillhet gjorde vi ikväll en resa fram och tillbaka till Luleå. Käkade tillsammans med honom, hans två barn alias våra barnbarn, hans fru och hennes föräldrar. Kärnfamiljsmöte med andra ord. Storkalas blir det nästa helg då Tyra fyller 8. Då blir det baluns med presenter och klenoder till henne, hennes far – som alltså fyller idag – och hennes hulda moder som fyllde sitt för några dagar sedan. Ikväll var det som sagt mer i stillhet – typ.

 

Trettio år går fort. Under det ögonblicket har den lilla hattifnatten blivit en både vuxen och klok man som hedrar fader och moder på alla vis.


ragnhild hägglund rip

Jag är på väg till Umeå. Med tåg en onsdagskväll i februari. Efter en humle-läsk i restaurangvagnen kan ju en bloggtext skrivas – att bli publicerad i morgon eller övermorgon då jag kommit hem.

 

Ragnhild Hägglund var min moster. Mammas yngsta syster född hösten 1929. Mamma var 4 år äldre och näst yngst av fem levande, sex födda, barn. Invid är en del av dödsannonsen.

 

Mamma liksom pappa har varit borta i flera år nu. Liksom mina övriga mostrar, morbröder, farbröder och fastrar. Mina svärföräldrar är också döda. Nu är Ragnhild som den sista i den generationen också död och jag är på väg till begravning. Den blir i morgon 13.00 i Arnäs kyrka norr om Örnsköldsvik. 

 

Ragnhild mötte kärleken i mans form relativt sent i livet. Minns jag rätt gifte sig hon och Olle 1978-9. Hon fick aldrig själv bli mamma. V...

 

Här blev jag avbruten i mitt tumknapprande på telefonen. En annan resenär – kvinna från Taiwan – bad mig om hjälp att ringa ett svenskt telefonsamtal. Sedan samtalade vi nästan ända fram till Umeå.

Väl där fann jag mitt hotell och nattviloplats. Nu är det torsdag förmiddag och om en timme kommer kusiner från Skellefteå för att plocka upp mig.

Jag fortsätter om Ragnhild.

 

...i syskonbarn blev hennes barn. Gott öga till oss alla. Och till våra respektive och våra barn. Till och med våra barnbarn.

Hon höll reda på födelsedagar, förmedlade händelse- och sjukdomsnyheter och var släktens sambandscentral.

 

Klockan ett blir det begravning. Mina kusiner har bett mig vara officiant. Jag fick det förtroendet också när deras föräldrar begravdes.* Helt OK.

 

Min moster blev 88 år. Det är mer vemodigt än knipande sorg. Tomt - typ. En förebedjare på jorden har avslutat sitt uppdrag. Eller flyttat det. Ingen tror väl att hon till förmån för oss andra lägger av att tjata på Jesus bara för att hon får Honom inom räckhåll.

 

Nu är det fredag närjag fortsätter att skriva lite på detta inlägg – hemma. Och kan bildsätta det.

 

Det var alltså begravning igår. Fler än vi trodde mötte upp vilket var kul – i den mån en begravning är kul. Jag liftade alltså med kusiner från Umeå till Arnäs. Inte i tid till begravningen men väl till minnesstunden anslöt yngre av döttrarna som är lilla Lisas manna, bjuden till ett dop i Älvsbyn nu på söndag. Pappan var tvungen att vara hemma och jobba så lilla Lisas mamma valde uppresedag från Järvsö den dag lilla Lisas morfar – det är jag – var i trakterna runt Övik. Tillsammans åkte vi hem efter begravningen.

 

När min moster fyllde 80 bjöd hon sina syskonbarn med respektive på kalas i Skellefteå. Och naturligtvis poserade hon för avbildning mitt i karlahögen. Klicka på bilden blir den större.

 

Egentligen är vi sju kusiner men de två äldsta bor i södra Sverige och kunde inte ansluta vare sig igår eller på 80-årskalaset. Två brödrapar i Skellefteå och jag finns på bilden. Från vänster är vi Ainas söner Martin och Krister Johansson, jubilaren själv, jag som är son till Ingegerd, Thorfrids två yngsta Mats och Thommy Östlund. De två sydboende Thorfrods-pojkarna Per-Olof och Jan-Erik var som sagt inte med. Jag är yngst. Mats, som var krasslig och inte kunde vara med på begravningen, är hela 48 timmar äldre.

 

Nu har alltså Ragnhild som den sista i sin generation flyttat vidare. R.I.P. 

 


*  Lite "släktpräst" alltså för den sidan av klanen. Vid begravningen av Ragnhilds make Olle agerade dock den lokala prästen. Hon fanns på orten och hade en relation till min moster och det tycker också jag var "en bättre lösning".


glitter och glamour

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 1. Jag valde dock glitter och glamour enär det var temat för en fest jag och primärhustrun var bjudna till om lördagskvällen.

 

Vi blir inte bjudna på fest ofta – utanför våra egna barns och barnbarns födelsedagspartyn. Vi bjuder inte på kalas i nämnvärd omfattning utanför den kretsen så det jämnar ut sig. Men nu var vi likväl bjudna.

 

Kyrkoherden i Älvsby församlings pastorat fyller 50 längre fram i vår. Huruvida hon är helt extatiskt lycklig över den saken skall hållas osagt men det är i alla fall ett faktum. Hennes man fyllde 50 i höstas. Det betyder:

 

100-årskalas! Med temat glitter och glamour.

Som vi var bjudna till.

 

Alla som känner mig vet att jag inte i nämnvärd omfattning är glittrande eller glamorös. Det har som aldrig varit min fluga. Men det fick det då bli. En fluga, alltså. För 45 spänn. Inte ens en 50-öring per år de fyllde. Så var det kravet uppfyllt.

 

Jag skulle vara toastmaster tillsammans med den maskerade betydligt betydligt mer glamorösa kvinnan som syns på bilden – som i övrigt också visar den ena jubilaren. Vi skulle hålla ordning på de ca 40 gästerna, fördela talare, sångare, kåsörer, gratulanter. Samt hålla en tidsplan.

 

Det var inte svårt. Folk var glada. Både de ur kyrkoherdens yrkesmässiga kontaktnät och de ur kapten Bergmans troppar. Han är officer. Det fanns en del andra – inte minst en massa respektive men också andra vänner – som inte direkt tillhörde dessa två världar Kyrkan och Försvaret.

 

Kalaset hölls i en mäss på A-någonting i Boden. Siffran har ramlat ur minnet. För länge sedan när jag i närheten lumpade på I19 hette det ställe vi nu var på S3 – där faktiskt min pappa gjorde sin lump en gång i tidernas morgon. Kapten Bergman hör till detta A-någonting vilket jag gissar var ett villkor för tillträde till mässen.

 

Försvaret är ett traditionsbärande sammanhang. Liksom Kyrkan. Så till exempel fanns på övervåningen porträtt av en massa tidigare förbandschefer. Många! I kyrkan är det på samma vis. Kyrkoherdar blir efter de slutat ”hängda i sakristian”. Inte bokstavligen – även om det en och annan gång kanske varit befogat – utan det handlar det också där om porträtt. Fotografier mest, inte målningar.

 

Jag gick runt och tittade. Lite småfascinerad. Tog som lite av ett återfall. Jag tillhör ju de årsklasser av svenska män fått viss militär inblick. För mig var det 1975-76 med 10 månaders blod svett och bårar och sedan ett par repmöten.*

 

Men det är lite skillnad på dem som är hängda i sakristian och de som dinglar på mässen. Kyrkoherdar ser oftast både seriösa och allvarliga ut men verkar vara glada galenpannor jämfört med utse utseendet hos skaran av Kronans bistra blickande befäl.

 

Sedan visade kalaset att officerare av idag ingalunda är de hela vägen upp tillknäppta typer som porträtten yrkeskåren. Tvärtom. Kyrksidan är ju – och det vet jag ju sedan förr – inte heller alltid så seriös och allvarlig som många fördomsfulla ofta tror. Människor i reella livet är något annat än porträtt och mediala schabloner.

 

Jag höll ett litet tal om 1967 och 1968, de år kalasisterna såg dagens ljus. Jag tog hjälp av Wikipedia för att få en lista över händelser. Inte då filmer, musik, idrott och andra särintressen utan mer allmänhistoria och lite kuriosa.

 

Listorna blir långa och publiceras inte här.

De är intressanta och känns lite otäcka.

 

1967 tog en militärjunta makten i Grekland, Sverige vann för första gången herrdubbeln i VM i bordtennis, Biafra förklarade sig självständigt från Nigeria och Sexdagarskriget ägde rum mellan Israel-och Egypten-Jordanien-Syrien – har effekt än idag. Det var svåra raskravaller USA. Sverige införde högertrafik och Disneyfilmen Djungelboken hade världspremiär. Världens första hjärttransplantation gjordes på ett sjukhus i Kapstaden och Julia Roberts föddes.

 

1968 började med FNL:s och Nordvietnams Têt-offensiv som inte vände själva kriget men väl den amerikanska hemmaopinionen. Sveriges utbildningsminister Olof Palme demonstrerade tillsammans med Nordvietnams Moskva-ambassadör mot USA:s bombkrig vilket fick USA att ta hem sin Sverige-ambassadör. Martin Luther King blev ihjälskjuten liksom Robert Kennedy. Tjeckoslovakiens nya regering och kommunistpartiets ledare Alexander Dubcek lovade demokratiseringar vilket medförde att Warszawapaktens styrkor invaderade. Paris-studenterna revolterade och revolterna spred sig. Kyrkornas världsråd höll generalförsamling i Uppsala och Postnummersystemet infördes. Det var Olympiska spel i Grenoble och Mexico City. Sveriges första pizzeria öppnades och ”Alternativt julfirande” såg dagen ljus. Kvinnoorganisationen Grupp 8 bildades. Den franska politikern Marine Le Pen är årsbarn med min kyrkoherde – say no more.

 

Vad var det för otäckt med det där?

Det är ju intressanta händelser rent historiskt? Som fått effekter och följder.

 

Det otäcka är att jag minns det!

 

Och om jag minns det som hände för 50 år sedan – hur ung är jag då nu?

Man är på ett kalas för några man känner sig jämnårig med och minns aktivt de år de föddes – hur mycket glitter och glamour ligger i det?

 


* Jag skrev inte fel där! Det skall vara bårar. Jag lumpade som kompanisjukvårdare för vad som åtminstone då kallades Norrlandsskyttekompani. Där och då var det bårar. Också blod både i utbildning och praktik.


Tidigare inlägg
RSS 2.0