kyrklig självbild

 
Vi renoverar hemma!
 
Jodå! Så är det. Blivna två kvarboende sedan fyra ättelägg mer eller mindre helt och fullt lämnat fastigheten verkar det märkligt nog så att vi har behov av mer utrymme. Färre personer behöver större rum – typ*. Det innebär att väggar – egentligen en vägg – har demonterats**, tak och annat målas, golv kommer att läggas och tapeter tapetas upp så fort det beställda kommer. Troligen full kubbning med vardagsrummets golv och samma rums och kökets väggar åt veckan. Även lite el skall kabeldras. Den åtgärden är så enkel att jag själv skulle kunna utföra den bara jag kommer ihåg att skruva ur säkringen men för att rätt skall vara rätt skall sådant utföras av en legitimerad lysmask. Detta sladdar dock något då elfirmans många större projekt tillåts ha ledningen och lämnar oss i väntans spänning.
 
Vad har detta med den stora att göra? Och med rubriken?
 
De ä int lätt å förklar för den som int nåt begrip sa Ingemar Stenmark en gång när han efter ett succéåk ombads förklara för TV-kommentatorn hur han burit sig åt. Samma sak gäller i denna fråga men jag gör i alla fall ett försök:
 
Fordomdags var det så att en massa olika varianter av kyrkligheter gavs synligt utrymme när man ville visa vad Svenska kyrkan var och står för. Där fanns stad och landsbyggd, gospel och motettkör, män och kvinnor, kyrkoråd och barntimme, väckelsefolk och sökare, högkyrkliga och de som inte var lika höga och mycket annat. Mångfald rådde och ett bildkollage över kyrkan för säg 25-30 år sedan hade avspeglat och visat att alla de många som då fanns hade utrymme av både eget och gemensamt slag och att alla då sågs som – nu kommer det viktiga – boende under samma tak.
Visst fanns det i den mångfalden väggar som skilde rum från rum – så är det ju i stora familjer där det naturliga är att den som har ett rum tillåts att i inte ringa utsträckning möblera det efter eget huvud. Det fanns dörrar mellan rummen så att man kunde gå in och vara hos varandra – som i stora familjer och visst hände det att det slogs en del i dörrarna – som i stora familjer. Viktigt i allt detta var dock att fast man var olika och många vistades och räknades man in under samma tak med både egna och gemensamma utrymmen – så som det är i stora familjer.
 
När jag härförleden plockade ihop en del papper fann jag den kuvert-folder som innehållit mitt röstkort för kyrkovalet. Jag känner mig hyfsat kyrkligt välinformerad så jag tittade inte när det begav sig så noga i materialet utan greppade bara röstkortet och spatserade till vallokalen. Nu i städartagen skärskådade jag dock häftet och fann det bildkollage som i skannad form pryder detta inlägg – den stora bilden alltså. Jag uppfattar att avsikten avser ge valmanskåren en bild av vad Svenska kyrkan innehåller och innebär.
 
Jag behöver inte beskriva alla montagets bilder i detalj. Jag tror dig, noble Bloggläsius, själv ha förmågan att räkna antalet män och kvinnor, se i vilka funktioner de är satta och fundera kring vilka känslor och budskap alltsammans förmedlar liksom att en stund klura över vart alla hannar i olika åldrar tagit vägen liksom den stora familjens mångfald. Grunna också om detta är en slump eller ett val och av vem eller vilka. Och varför.
 

*  Muttrande detta bland jämnåriga nickar de eftertänksamt och medhållande i tanken på sina stora icke längre brutna golvytor och den enorma inglasade och uppvärmda veranda som uppförts lagomt till dess att det nästan inte finns kvar någon som halvkulna sensommarkvällar avser sitta där.
**  Den lilla bilden visar inledningsfasen av detta arbete.

lekenskolan brann

 
Jag började blogga i mars 2005. Det bloggverktyg jag då använde blev mer än lovligt segt och i juli samma år flyttade jag det redan skrivna hit till denna blogg och fortsatte här. Hela tiden har jag noterat de datum då fler än 50 unika IP-adresser tittat in.
 
Den 2 februari 2009 bröts 50-vallen för första gången med inlägg om att en av samhällets låg- och mellanstadieskolor stod i ljusan låga. Det var de tre inläggen stress..., det luktar rök och det ryker i ruinerna som tog besökskurvan över halvhundranivån under några dagar. Det rekordet – 67 stycken – tangerades inte förrän i slutet av oktober samma år när Kyrkomötets i undergivenhet gentemot en sekulär religiöst neutral statsmakt ändrade det av Gud instiftade äktenskapet.
 
Lekenskolan brann alltså i februari 2009. Ytan skolan stod på städades av så att bara källarplanet fanns kvar i igenplomberat skick. Så har det varit tills nu då man inlett byggandet av ett boningshus med ICA-butik i undervånningen – om jag fattat rätt. Stora dunkadunkaspett bilar sönder källarbetongen, grävmaskiner gräver och lastbilar och dumprar transporterar. Allt detta har skett under veckan under stort oväsen och richtermätbara vibrationer. I morse gick vi under vår icke vanligtvis förekommande lördagsmorgons-promenad förbi platsen där nu stillhet råder och som ser ut som bilderna visar.
 
Jag gissar att detta inlägg inte kommer att spräcka någon besöksvall.

mässa bön stillhet

Jag har skrivit en kort text som publicerats på Älvsby församlings hemsida – här – och som jag väljer att lägga ut också här på bloggen. Visst skulle jag bara enkelt kunnat länka till hemsidan som i sig är värd att besöka men jag placerar texten också här för att kunna ge den en liten kommentar.
  
Nya” gudstjänster
 
Från och med september har gudstjänstlivet i Älvsby kyrka ändrats något – och en del andra saker runt gudstjänsterna.
 
Söndagarnas huvudgudstjänster klockan 11.00 ligger fast som tidigare. I ungefär var annan firas nattvard, i var annan inte. Ungefär en gång i månaden flyttas gudstjänsten till klockan 16.00 med en enkel middag efteråt. Här på hemsidan kan man längst ner till höger under Aktiviteter se mer i detalj vad det blir för slags gudstjänst, vem som är ansvarig etc.
 
Den Veckomässa som tidigare firades på torsdagar har flyttats och firas nu på onsdagarna klockan 18.30. Det är en gudstjänst av ett lite enklare slag kring ett litet altare närmare dem som är där, sång och utan ackompanjemang av professionell musiker, man hjälps åt att flytta stolar och annat.
Kort efter Veckomässan startar – fortfarande i kyrkan – de flesta onsdagskvällar ungdoms-gruppens program som kan röra sig om ett kort Bibelstudium, samtal och fördjupning runt ett tema eller annat. Även andra än ungdomar är välkomna att vara med. Vid 20-tiden går sedan ungdomarna över till Johannesgården för mer ungdomsgårdsliknande gemenskap och fika.
 
Stilla stund i kyrkan är det nu på Veckomässans ”gamla tid” torsdagar 18.30. Med utgångspunkt i Martin Lönnebos Frälsarkrans är Stilla stund ett tillfälle för enskild reflexion och att i all enkelhet slappna av från oro och stress, be, tända ljus, meditera till lugn musik. Innan har kören Nya toner övat från 17.30 och efteråt vid 19-tiden övar Kyrkokören – bägge i Församlinsgården.
 
Så långt texten jag skrev och med några veckor på nacken verkar det bli som vi trodde. De olika delarna på onsdagskvällarna – Mässa, program i kyrkan och ungdomsgårdsstuk – balanserar och kompletterar varandra väl med både profil och inriktning likaväl som öppenhet och låga trösklar – plus en ålderblandad liten församlings konkreta möte med Jesus i bröd och vin. Torsdagarna samlar både rutinerade gudstjänstfirare och vad man lite slarvigt skulle kunna kalla ”nya” personer till bön och eftertanke.
 
Mässa, bön, stillhet – det är Mission!

jag gör tvärtemot

I förra inlägget antydde jag att jag läst en par intressanta artiklar med koppling till situationen i Mellanöstern. En av artiklarna beskrev jag handla om att USA som krafteligen och allvarligen ogillar massförstörelsevapen i Mellanöstern nog också måste sluta blunda för den israeliska arsenalen – som ju är nukleär.
 
I en kommentar till inlägget uppmanar signaturen BR mig att inte skriva om Israels bomber. Givetvis fick den uppmaningen mig att göra tvärtemot och söka skapa en översättning av den debattartikel som Victor Gilinsky och Henry D. Sokolski skrivit och som publicerades i New York Times den 18 september. Google översätt gav mig sin variant som jag sökt putsa till bättre svenska. Vill man läsa den engelska grundtexten klickar man här.
 
I artikeln presenteras författarna med följande ord: Victor Gilinsky, tidigare medlem av Nuclear Regulatory Commission, är energikonsult . Henry D. Sokolski, tidigare handläggare i försvars-departementet vad gäller ickespridningspolitik, är verkställande direktör för Nonproliferation Policy Education Center. 
 
 
Låt oss vara ärliga om Israels kärnvapen
 
Det nyligen ingångna avtalet mellan USA och Ryssland om Syriens kemiska vapen har klargjort vad som borde ha varit uppenbart för länge sedan: President Obamas försök att upprätthålla internationella normer mot massförstörelsevapen i Mellanöstern kommer att trassla in USA i en diplomatisk och strategisk labyrint som handlar om mycket mer än Syriens kemiska arsenal.
 
President Bashar al-Assad i Syrien insisterar att syftet med hans kemiska arsenal alltid varit att motverka Israels kärnvapen. Om Syrien faktiskt avrustar – hur blir det då med Egypten och Israel? Egypten (om vars kemiska vapen USA har varit märkligt tyst) riktas mot Israel. Och Israel har naturligtvis sina egna kemiska vapen för att avskräcka Syrien och Egypten, och det handlar inte om att ge upp dessa. En rubrik i den israeliska dagstidningen Haaretz för några dagar sedan slog fast: "Israel är orubbligt i att inte ratificera något fördrag om kemiska vapen före sina fientliga grannar."
 
Dessa tre länder har inte anslutit sig till konventionen om biologiska vapen heller. Och Israel är inte medlem i the Nuclear Nonproliferation Treaty trots att man har utvecklat sin en egen formidabla kärnvapenarsenal som snart kommer att bli det centrala faktum i detta drama vare sig USA gillar det eller inte.
 
USA: har självt länge skapat hinder för övergripande förhandlingar om massförstörelsevapen i Mellanöstern. Medan världen i oändlighet diskuterar Irans nukleära kapacitet och sannolikheten att man där kommer att lyckas utveckla en atomarsenal nämner knappast någon i USA någonsin Israels kärnvapen.
 
Obama låtsas, likt sina föregångare, att han inte vet något om dem. Detta tabu hindrar diskussioner i Washington och internationellt. Det har avhållit Amerika från att pressa Egypten och Syrien att ratificera kemiska och biologiska vapenkonventioner. Hade man gjort så skulle det omedelbart medfört invändningar vad gäller den amerikanska acceptansen av Israels kärnvapen.
 
Det som upprätthåller detta spel är myten att Amerika är bundet till att tysta ner israeliska kärnvapen på grund av ett avtal mellan president Richard M. Nixon och Israels premiärminister Golda Meir 1969. För president Nixon gällde det främst att att få israeliskt stöd i det kalla kriget. Han och Golda Meir förstod behovet av att avskräcka Sovjet från att förse dess arabiska allierade med kärnvapen. En offentlig Israelisk kärnvapenarsenal skulle ha lett till påtryckningar på Moskva att göra så. Men sådana kallakrigetorsaker för Amerika att hålla mun har dunstat för årtionden sedan. Alla vet att israelerna har atombomber. Den största effekten idag av otydligheten är att seriösa regionala förhandlingar om rustningskontroll förhindras.
 
Alla andra länder i regionen har skrivit under The Nonproliferation Treaty men det finns fortfarande olösta frågor. Syrien avslöjades 2007 med att bygga en olaglig kärnreaktor som Israel snabbt bombade. Assad har fortfarande inte tillåtit internationella inspektörer att noggrant undersöka platsen för den utplånade reaktorn. Och Syriens allierade Iran misstänks för att försöka sätta ihop ett eget vapen för att utmana Israels nukleära monopol. Faktum är att många analytiker tror att president Obamas beslut att dra en "röd linje" för att spärra användningen av kemiska vapen i Syrien i själva verket drivs av behovet att visa att han är beredd att använda våld mot Iran om man där går längre för att skaffa kärnvapen.
 
Denna häxbrygd var tänkt att vara ämnet för en internationell konferens enligt ett enhälligt uppdrag 2010 från medlemmarna i The Nonproliferation Treaty, inklusive USA. Den konferensen har inte ägt rum, delvis på grund av Vita huset ambivalens om hur det kan påverka Israel.
 
I april uttryckte den amerikanska biträdande statssekreteraren för internationell säkerhet och ickespridning, Thomas M. Countryman, ett hopp om att konferensen skulle hållas denna höst. Och tidigare denna månad uppmanade Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov alla parter att sätta ett datum för konferensen "så tidigt som möjligt”. Han hävdade också att den bör omfatta Israel och Iran. Ryssland försökte få med konferensen i förra veckans överenskommelse men utrikesministern John Kerry motsatte sig detta. Saken kommer dock inte att försvinna.
 
Om Washington vill att förhandlingar om massförstörelsevapen i Mellanöstern ska fungera – eller om så bara för att undvika att Amerika gör sig löjligt – bör Obama börja att vara uppriktig. Han kan inte räkna med att de länder som deltar i en konferens tar Amerika på allvar om Vita huset fortsätter att låtsas som om att vi inte vet att Israel har kärnvapen – eller för den delen vet att Egypten och Israel har kemiska eller biologiska vapen.
 
Och om Israels hållning i ämnet är så låst att man inte kan komma ut måste Obama låta USAs regering vara ärlig om Israels arsenal och agera på dessa fakta, både USA och Israel till godo.

skärpelse!!

 
Det torde vara dags nu!
Att skärpa sig alltså!
När det gäller detta med att blogga – typ.
 
Förra inlägget skrevs den 16:e på kvällen. Ett rent måndagsjobb. Adderar man sju till sexton hamnar man på en måndag igen. Alltså idag. En bloggeridag.
 
Är jag sporadisk är dock läsekretsen trogen och lojal. Till en del. Dagar jag blogginläggar samt dagen efter blir det ungefär 50 olika IP-adresser som inte har annat vettigt för sig än att titta på rubriken till det skrivna. Om de läser min litterära produktion skall vara osagt.
Sedan sjunker det! Jodå! Konjunkturkänsligt är vad det är. Besöksstatistikkurvan planar ut på knappt halva nivån men jag kan konstatera att dag efter dag är det ändå ett tjogtal som inte verkar ha något liv över huvud taget. De gluttar in på bloggen fast inget nytt är att finna. I sanning tappra typer!
 
Min nivå av bloggflitighet och att jag varierar det jag skriver om stimulerar statistiken – har jag märkt. Långa uppsatser attraherar inte – har jag fått höra. Kort och kärnfullt ska det vara och om en sak i sänder – tycker en del. Lättbegripligt utan komplicerade analyser och utan svåra ord. Gärna roligt men inte skarpa utfall av provocerande slag – vill några. Andra efterlyser verbala rundpallar åt håll de gillar.
 
Jag skall skärpa mig!
Jag skall blogga oftare – för det finns grejer i röret.
 
Till exempel var jag och madammen i mitt liv igår på Kulturens hus i Luleå och avnjöt föreställningen Svenskar är också människor av och med Fredrik Lindström. En kul och klurig rackare. Både allvar och skratt i knappa två timmar. Näst intill en humoristisk överdos.
 
Innan föreställningen hade vi ätit middag å lokalt mathak med de i Luleå boende barnen med medföljande personer för att sedan högtidligen slakta en födelsedagstårta hemma hos barnbarnen Tyra och Adrian. Det är deras farmor som fyllt år för en månad sedan men det har inte blivit tillfälle att dar samman klanen innan igår.
 
Inte så mycket i som via den israeliska oppositionstidningen Haaretz har jag fått korn på ett par artiklar vars innehåll intresserar mig och som jag funderar på att i översatt form undfägna läsekretsen med. En artikel är skriven av Israels biträdande utrikesminister och förordar officiell nedläggning av den så kallade Oslo-överenskommelsen. Skrämmande läsning av fredsförstörande extremisttankar med säte och stämma i den israeliska regeringen. Den andra artikeln handlar om att USA som krafteligen och allvarligen ogillar massförstörelsevapen i Mellanöstern nog också måste sluta blunda för den israeliska arsenalen – som ju är nukleär. Men jag har inte kommit till skott med att översätta de artiklarna är. Får se om det blir av. Kanske klickar patronerna.
 
Att elitserien i ishockey bytt namn tänker jag inte acceptera!
SHL uttytt Svenska Hockey-Ligan – vad är det för svammel?
Låter som nåt huligangäng på tunga motorcyklar, inte som en idrottslig serie på elitnivå. Fast heta vad det heta vill – för sydländska läsare vill jag bara nämna att Luleå stift dubbeltoppar tabellen!
 
Detta var axplock av vad jag kunnat blogga om om jag bloggat senaste veckan. Till detta skall sägas att på jobbet händer jätteroliga saker som verkligen fyller mig med iver och inspiration. Om det återkommer jag.
 
PS: Den inläggsobservante kanske ävenledes noterat att min skriveriserie om resan till och vistelsen på Samos inte ännu fått ett tydligt slut. DS.

färre på samma nivå

Så är då 2013 års upplaga av kyrkovalet överståndet. Ser man till de mer perifera siffrorna på nationell nivå kan det konstateras att den samlade politiska borgerligheten backar över lag. Både Centerpartiet som ställt upp som parti och de andra grupperna med lösare förhållanden till respektive moderpartier tappar. Det gör mig inte ett dugg.  
 

De två andra politiska partierna gick framåt – S och SD. Gissningsvis har de utan att för ett ögonblick vilja det i någon mån hjälpt varandra framåt. S har mobiliserat mot SD och fått sitt folk till valurnorna – 198761 personer mot 186234 förra gången. Troligen passar det SD bra att vara skällobjekt och det har nog i någon mån hjälpt dem att få 40288 röster mot 18815. Denna dryga fördubbling innebär faktiskt dock bara bagatellartade 6%.

 

Nomineringsgrupper utan hel eller halv partianknytning har antingen legat still – FK – eller avancerat – POSK. Sådant kan naturligtvis anses intressant om men nu anser den nationella nivån intressant – vilket jag inte gör.

 

När jag skriver på detta sätt om den nationella nivån kan det uppfattas som lätt förklenande. Tro bara inte att det handlar om något slags demokratiförakt från min sida. Nästa höst kommer jag i det val som då går av stapeln att ge full aktning åt Riksdagsnivån. Den är av avgörande om än inte allenarådande betydelse. I kyrkan är det dock tvärtom. Lokalförsamlingen är den avgörande och grundläggande nivån som jag strax återkommer till mer i detalj.

 

Regionalt är det kräftgångar för nästan alla nomineringsgrupper utom POSK. Från att ha varit fjärde största grupp i Stiftsfullmäktige är man nu nummer två bakom S som med 44% av de avgivna rösterna naturligtvis är störst. Tillsammans med Centerns 11% kan S fortsätta att utgöra den stadiga lätt konservativa rödgröna blandning som ofta dominerar i glesbygdens kyrkliga styrelsevärldar.

 

Lokalt så – i Älvsby församling. Hur blev det där?

 

Valuppställningen var enkel. Tre listor. S, C+Kd, V i tävlan om 25 mandat.

Av 5790 röstberättigade valde 765 att rösta – 799 var det förra gången. Trots detta blev valdeltagandet exakt detsamma som 2009 – 13,2%. Det kan synas paradoxalt att färre ger samma nivå men saken beror på att på antalet röstberättigade sjunkit något på grund av i nämnd orsaksordning: avflyttning, högre döds- än födelsetal, några utträden.

Har jag räknat rätt är det ungefär en av åtta som röstat. Sju av åtta kan anses vara ointresserade eller är så trygga med hur kyrkan fungerar att de tyckte sig kunna lämna saken åt dem som vill engagera sig.

 

Hur gick det då?

S nådde 352 röster vilket är ett tapp med 7 jämfört med för fyra år sedan.

C+Kd fick 310 sedlar vilket är 73 mindre än i förra valet.

V gick från 57 till 72.

Den additionsmedvetne ser att det fattas 31 och exakt så många röster var ogiltiga.

 

Ser man till pocenten – man ska vara noga med pocenten – blir det 47,96, 42,23 och 9,81, detta att jämföra med de tidigare 44,93, 47,93 och 7,13. Mandaten förändrades till 12-11-2 mot tidigare 10-11-2.

 

De lokala storförlorarna var C+Kd men det parlamentariska läget förblir detsamma. V är vågmästare mellan de andra och behövs för att S skall kunna säkra ordförandeposterna – vilket är den enda omröstning vart fjärde år då man i fullmäktige kan ana politiska skillnader. Framför oss ligger fyra år av fortsatt enigt och gemensamt ganska halvtråkigt men gediget och gott ansvarstagande präglad av ekonomisk återhållsamhet – absolut inte snålhet!. Inte värst upphetsande – men stabilt.

 

Spännande och festligt var det dock att samma dag som det var kyrkoval valde 40-talet tonåringar att skriva in sig som konfirmander verksamhetsåret 2013-14. Det kyrkovalet innebär ett något högre deltagande än förra året. Mycket inspirerande.

En annan inspirationskälla är den modifiering – och växt – vi tror att församlingens Kyrkans-Unga-grupp är stadd i. Programupplägget är av ett slag jag aldrig sett tidigare och det kommer nog att bli anledning att återkomma i det ärendet när och om koncept sätter sig.


kyrkovalets slutprutt

I övermorgon sker valet. Kyrkovalet alltså. Någon fantastisk valrörelse har jag inte drabbats av. Vill man vara väljare kyrkovalet måste man själv aktivt söka information om kandidater, valplattformar, program, löften och annat som när det kommer till kritan kanske inte ens finns att finnas.
 
En riksledande socialdemokratisk person deklarerade tidigt avsikten att köra kyrkovalet ”under radarn”. Med det menade han att man inte skulle dra till sig för stor uppmärksamhet genom att övertyga andra utan nöja sig med att mobilisera partiets kärntrupper för att så säkra sina mandat. Jag finner tanken att utan kampanjer genomföra ett val i smyg klart suspekt. Om ledarnomenklaturan i vilken bananrepublik som helst skulle deklarera att för att säkerställa fortsatt dominans skall ett kommande val göras så att valdeltagandet hålls nere skulle alla och envar klassa det som ett allvarligt demokratiskt underskott.
 
Att döma av dagens insändaruppslag i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen har den nationella sossepampens tanke inte fallit grä(s)rötterna på läppen – tack och lov. Inte heller ledarredaktören väljer att minimera uppmärksamheten – vilket är bra. Även andra nomineringsgrupper skriver flitigt insändare men i någon mån tycker jag att Centern verkar hålla sig ”under radarn”. Skribenterna är mest kopplade till de församlingar som finns inom Piteå kommuns gränser. De tre grupper som går till val i Älvsby församling verkar snarare använda sig av stealthteknik – googla gärna på det ordet.
 
Insändarvägen agerar alla grupper lika och likadant som i tidigare kyrkoval – och jag tycker det är så trist. Den stora fronten går mellan de grupper som tydligt representerar de politiska partierna – S, C (och SD) – och de som är mer eller mindre så kallat "opolitiska". Agitationen kan kokas ner till följande paroller:
 
Rösta på oss som har en tydlig politisk hemvist – alla andra är opålitliga!
Rösta på oss som har en tydlig kyrklig hemvist – alla andra är opålitliga!
 
Den fråga jag ställt mig i kyrkoval efter kyrkoval återkommer: Varför går man till val på karikatyrer av vad man menar vara de andras defekter och inte på sakliga positiva presentationer av vad man själv konkret och lokalt vill göra?
 
Jag tror att en ändring av valsystemet skulle kunna bota detta. Idag är det direktval till lokala, regionala och nationella nivåer vilket gör att vissa grupper kan formera sig till representation på nationell nivå utan att vara lokalt förankrade någonstans – Sverigedemokraterna är ett exempel. I ett system med indirekta val där utgången av den lokala nivån speglas i regionerna och på riksplan är bättre. Då skulle inga krafter som inte lever lokalt kunna tillskansa sig nationell makt (och partistöd).
 
På de lokala nivåerna skulle det då naturligtvis vara helt fritt fram att organisera sig, bilda grupper och agera. Politiska partier, grupper med lösare politisk anknytning, helt opolitiska gäng, rörelser som EFS, laestadiander eller frimärksklubbar, låghalta vänsterhänta biodlare i Tvärån, ateistiska kyrkotillhöriga – Go for it! Demokratin i kyrkan ger alla rätt att vara med och söka de kyrkotillhörigas förtroende.
 
Men låt valet gälla något!
Vill något konkret och visa det!
Lova något som man efter fyra år kan se om ni försökte genomföra!
Ge kyrkodemokratin en frisk doft – eller lägg av!
Som det nu är kringgärdas valet mest av en unken lukt – faktiskt.
 
På söndag skall jag rösta.
Jag gör det för att jag respekterar demokratin – mer än dem jag måste rösta på.

kyrko(k)valet

Jag inser att jag som engagerad och tyckande kyrkotillhörig borde skriva något saltat och pepprat vad gäller det stundande Kyrkovalet – men jag vet faktiskt inte om jag ids. Saken är ju ungefär lika spännande som att titta på när någon slutar röka. Ändå gör jag det – efter en utvikning som börjar nu.
 
Jag tycker att de kyrkoval jag ställdes för på Samos var mycket intressantare än den låtsasdemokrati som firar sin triumf på söndag. På ön som är 4,5 gånger 2,5 mil ungefär finns 999 kyrkor – sa guiden. Ytan motsvarar Älvsby kommuns (och församlings) men med 45000 innevånare. Annorlunda mer sydsvenskförståeligt kan man ange ytvidden till en fjärdedel av Gotlands. Knappt tusen kyrkor så packade ställde mig inför en massa kyrkoval. Gå in eller inte gå in, klättra upp eller inte klättra upp, fotografera eller inte plåta. Hela menyn fanns – stora, mindre, små och pyttesmå. En del var inte större än ett svenskt tvåhåligt torrdass. Många var som studentrum ungefär. Och så fanns det stora grejer.
 
Rent bedrövligt oländigt till låg en del av dem. Högt uppe på berg eller i raviner där någon eremit levt utsatt för klimatets påfrestningar och byggt sig ett bönhus. Det är just de som de kyrkorna verkar vara – bönhus. Hus för enskild bön, för att tända ett ljus, för att fira en liten Eukaristi – Mässa eller Nattvard som vi säger i väst.
 
Med den utvikningen i ryggen blir vårt kyrkoval liksom så banalt. Tre lokala listor finns i Älvsbyn. Det är S och C med Kd och V. De flesta på listorna är milt uttryckt glesa nötare av kyrkbänkar – men några är framför allt på C-Kd-listan. Inte ofta ser man kandidaterna i rollen som bedjande ljuständare. Eller som deltagare i Eukaristin.
 
Skall jag vara ärlig förstår jag inte vilken skillnad det blir mellan om jag röstar på Reidar, Greger eller Harry. Ingen profilerar sig ju i relation till de andra. Ingen går till val på något som inte de andra kan tänka sig. S och C-Kd går inte att skilja åt. De två nomineringsgrupperna brukar få ungefär halva fullmäktige var med V som vågmästare, något som vanligen medfört att S kunnat besätta ordförandeposterna.
 
Förstå mig nu rätt! Folket på listorna är hedervärda personer! De vill kyrkans bästa och kyrkans väl – det ifrågasätter jag inte. Och de bidrar med ansvar. Och med kunnande. Och med generositet och god vilja vad gäller verksamheten i alla dess stycken, främst diakonin och sådant som har ungdomar som målgrupp. Men det är bara inte spännande.
 
Jag har en bekant som i flera omgångar verkat som valövervakare i olika länder i Afrika och Asien och annorstans. Jag frågade honom följande:
Om ett val i ett land skulle ha ett valdeltagande på säg 15 procent – skulle det valet internationellt sett ha legitimitet?
Nej! Nej! Nej! sa han med frenesin hos en kulspruta.
Då måste det innebära att jag kan anse mig fri att strunta i vad som beslutas i fullmäktige och Kyrkoråd rent lokalt, på stiftsnivå eller i det nationella så kallade Kyrkomötet.
Njaä! Njaä! Jag vet inte det jag! sa kamreren som hörde vår dialog.
 
De lokala kandidaterna har valt att inte gå i slagväxling med varandra i någon sorts debatt eller hearing. Alla väljer att köra valet ganska så under radarn och man bara mobiliserar de olika partiernas kärntrupper. Listorna har bjudit på kaffe efter var sin gudstjänst – det är sant. Och i det sammanhanget informerat. Men gått i närkamp med varandra för att vinna röster har de noggrant valt bort. Lokalt.
 
I närområdet är det ganska likadant även om en del insändare figurerat i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Likaså har ett par ledare i bladet ifråga aktualiserat det hela och uppmanat folk att rösta och då rösta S. Men riktig ordning har ledarsidan inte på sina grejer. Idag – måndag – stod det att valet är på lördag, inte söndag.
 
På nationell nivå finns nomineringsgrupper som på de flesta håll inte finns lokalt. Högsta styrande organet lockar tydligen och tillmäts större vikt fastän den nationella nivån ju faktiskt inte är den avgörande. Lokalnivån – församlingarna – är enligt stadgarna den grundläggande nivån vilket ju gör att valet där borde vara viktigast.
 
Via bloggportalen Dagens kyrka har jag kommit att läsa två bra och vettiga bloggar om det stundande valet. Jag rekommenderar dig, noble Bloggläsius, att ta del av analyserna här och här. Gå också och rösta! Kryssa individer du har förtroende för. Kom ihåg att du har rösträtt redan från 16 års ålder.

samos VII – korvåvin

Ett tidigare inlägg hade rubriken samos V – kyrkovalett. I slutet av det inlägget skrev jag detta om det jag just då skrivit: När jag började skriva var min tanke att på ett krystat sätt få det att handla om kyrkoval här på Samos men av inläggets längs ser jag att det måste anstå till en senare skrivning – alltså kyrkovaletvå eller kyrkovaletre.

Detta är inte ens kyrkovaletvå.

 

Den sista förra månaden tillkom sedan bloggposten samos VI – taxfree. Sedan har det varit helt skrivlöst när det gäller kategorin Speciella resor – och även annat. Orsaken är inte en allmän bedövning och mentala sviter efter taxfree-handeln – om nu någon till äventyrs trott det. Det är bara skrivklådan som vägrat infinna sig. Massor har hänt som jag kanske återkommer till. Men bara ett blogginlägg har tillkommit sedan vi kom hem, det förra om att ungdomsgruppen startar upp för hösten.

 

På Samos – i tanken är jag tillbaka där nu – startade jag tidigt i ottan dagen efter den örontur jag redan berättat om. Gick strax före sju på en tvåtimmars morgonpromenad i gryningsljus. Norrut från hotellet några kilometer ut på en udde. Där svängde vägen österut men jag fann det för gott att svänga tillbaka.

 

Att gå är egentligen ett väldigt bra sätt att färdas. Man hinner se så mycket. Och höra en massa. Små detaljer av alla slag vad gäller rikemanshus med skyltar jag väl inte förstod orden på men nog minsann fattade innebörden av, växter av olika slag, morgonpigga hönsfåglar, bara lite trafik etc. Cyklar man blir det ungefär samma sak så länge man inte hojjar fortare än vad en normal människa kan långdistansspringa. I lätt lunk hinner man också så att säga ”ta in” en massa. Färdas man fortare än vad kroppen själv mäktar att förflytta sig utvecklar hjärnan dock ett tunnelseende som kapar intryck. Gissar att det har en djup evolutionär förklaring. Våra sinnen går inte fortare än benen.

 

Efter frukost på hotellet – runt nie sådär – traskade vi på vanligt sätt in till centrum av Samos lilla stad i akt och mening att ta en buss till Pythagorio på sydkusten. Länstrafiken på Samos är inte lika turtät som hemma i Norrbotten – på vissa sträckor här, alltså – så vi hade lite tid att slå ihjäl. Av en slump hamnade vi i den enda trafikljusreglerade korsningen vi såg på hela veckan. Nödvändig att prova.

 

Klockan 12 gick bussen och vi följde med till en kostnad av en och en halv Europeng per person. Femton kilometer senare klev vi av och befann oss då på en betydligt mer turistfälleaktig plats än där vi bodde. Längre badplatser att bebada, antika kyrkoruiner och annan sten att beglutta, en fungerande stor kyrka att beskåda och caféer att befika. Tiden fördrevs på ett trevligt vis till det var dags för kvällens inbokade event: Båtturen!!

 

Jodå! Vi åkte båt. En sådan där turistguiderekommenderad tripp med mat, dryck, grekisk ganska jämmerlig musik och stjärnskådning i totalt mörker ute till havs. Vi hamnade vid ett bord tillsammans med två andra svenska par. Damerna beställde fisk. Vi lite mer fegt inställda pojkar spelade safe och tog in korv. Med vitt vin. Allt skall ju prövas! Tar nog öl nästa gång. Eller fisk.

 

Sedan mörkret fallit klättrade vi upp på övre däck för att i mörkret se avlägsna ljus. Vi såg den turkiska staden Kusadasi med den förort som vi bodde i när jag var på ungdomslägret på försommaren men framför allt såg vi stjärnor – alltså brinnande gasklot i yttre rymden. Massor! Vintergatan gick som ett ljust streck över himlen. Och Skorpionen! Den stjärnbilden står som högst i söder under sommaren. Strax söder om polcirkeln är det ändå ganska lågt och ljust på nätterna så den kan man inte se. Tidigare kvällar på Samos hade jag kunnat skönja den trots allt skräpljus som stadsbebyggelse bjuder på men nu var det första gången jag tydligt såg den konstellationen – som det heter på astronomiskt finspråk. Häftigt!

 

Vi 23-tiden var vi i hamn. En buss tog oss tillbaka till Samos stad för en natts sömn innan en ny dag.


gammelmans glädje

Såhär skrev jag på min plats och i några grupper i Facebook alldeles nyss:
 
Från och med nu i september firas VECKOMÄSSA i Älvsy kyrka på onsdagar - inte torsdagar som förr - klockan 18.30. Första alltså om en dryg timme och den blir lite annars. Mer "amatörmässig" kanske. Proffessionell kantor är till exempel inte med - vi får sjunga själva. Och lite annars - kanske.
Efter mässan startar Kyrkans Unga för hösten och detta i kyrkan - ca 19.15. Programpunkter, tema-snack, Bibelstudier kommer att vara i själva kyrkan två onsdagar av tre innan alla går till Johannesgården - gamla Konstgården - för snack, fika och slapp. Den tredje onsdagen blir det Johannesgården direkt efter mässan.
Detta att Kyrkans Unga höststartar tycker jag är betydligt mer spännande än att Obama är i Stockholm! Och viktigare!
 
Återkommer i ärendet!!

RSS 2.0