johannes δ

 

 

 

Vad är nu detta?

 

Kanske undrar du det, noble Bloggläsius.

I alla fall undrar jag.

 

Rubriken johannes δ kan tyda på att det är en serie på gång.

Att jag har skrivit johannes α, β, γ – alfa, beta och gamma – och nu sätter en rubrik med δ – delta som är fjärde bokstaven i grekiska alfabetet – kan tolkas som att jag detta första halvår tänker göra något liknande som för ett år sedan då jag förutom ”ordinarie bloggerier” om väder, vind, händelser, resor och barnbarn näst intill dagligen skrev blogginlägg med lätt Bibel-vetenskapliga noteringar kring ett kapitel ur Bibeln. Jag började det projektet i slutet av mars och och inläggen fick rubriken p minus som någon slags nedräkning till pensioneringen vid halvårsskiftet. Tanken sprack att det skulle bli sammantaget 100 dagliga noteringar – det blev bara runt 70.*

 

Jag skrev blogginlägg då, inte en bok. Men de blev en bok tryckt i hela tio exemplar. Jag har kvar ett som är vikt för en person jag ännu inte haft tillfälle att överlämna alstret till. Här skall man dock notera att jag skrev inte en bok, det blev bara en. Jag skrev en massa blogginlägg. Därför påstår jag kryptiskt att jag inte skrivit en bok, bara gjort en.

 

Är det något liknande på gång nu med johannes alfa, beta, gamma och nu delta? Jag vet inte.

I alla fall blir det inte så systematiskt men kanske ändå något i spridda skurar. Skriva kanske jag gör men publicera allt eller regelbundet här på bloggen kanske inte blir av. Vi får se. Bilden ovan har jag i alla fall specialutformat för att kunna använda som illustration till johannes så många bokstäver som det nu kan bli.**

 

Bilden är ett montage – som synes.

  • Till vänster det tecknade horndjuret använder jag för att illustrera blogginlägg med Bibel-vetenskapligt – exe-get-iskt – innehåll.
  • Skissen invid är min egen illustration av kristen tro i dess centrala delar. Jag har använt den tidigare här på bloggen men framför allt då och då i undervisningssammanhang. Den prydde också omslaget till den bok som bildades av förra årets bloggande.
  • Den lilla bilden visar den del av Älvsby kyrkas altarkors som symboliserar evangelisten Johannes.

 

Nu till barnbarnen i Luleå!

Tanken var att jag idag skulle hälsa på i Tyra och Adrians skola men den lille gossen blev sjuk så skolbesöket har skjutits på framtiden. jag skall åka ner i alla fal och vara med honom en del innan också hans famor dyker upp och vi ska äta innan vi far på Tyras basketsmatcher.

Full kubbning.

 

 


*  Markus berättelse om Jesus har 16 kapitel. Lukasevangeliet består av 24 och hans andra volym Apostlagärningarna 28.

**  Skulle det skena iväg kan jag ta till det system som förr i världen användes när det gällde bilarnas registreringsnummer. De var max femsiffriga och inleddes med en bokstav som visade i vilket län bilen bodde. Stockholms stads bilar var märkta med A, Stockholms län med B, Uppsala med C och så vidare till och med Jämtland med Z. Om en hundratusende fordon skulle dyka upp la man till en bokstav – jag såg Stockholmsbilar med AA, AB och BA och Göteborgare med OA. Bokstäverna Å, Ä och Ö användes dock inte på svenska bilar. Norrbotten fick heta BD och Västerbotten AC. Jag gissar att det var när AB höll på att växa ur kostymen som man bytte till det nuvarande icke-regionella systemet.

Hur som helst: Skulle jag tillämpa det systemet med mina grekiska bokstäver skapas ju fantastiska tillväxtmöjligheter.


johannes γ

Detta är en direkt fortsättning av inlägget johannes β.

 

Hur är evangeliet?

 

Jag tänker inte nämna om allt Johannes skrev. Breven och Uppenbarelseboken lämnar jag för att koncentrera på evangeliet.

 

Johannes skrev troligtvis under ganska lång tid och sammanställde det slutligen med en bestämd avsikt: Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn. (Johannes 30:30-31). För att vi ska Tro, egentligen förbli och djupna i Tro, och genom Tro ha Liv, evigt Liv – det är avsikten.

 

Den bakgrund Johannes förutsätter är ungefär att minst ett av de andra evangelierna är kända för de som hör hans skrift läsas. Kanske inte Markus eller Lukas i skriven form men i alla fall det innehållet förmedlat muntligt. Mot den bakgrunden skriver han ett "kompletterande" evangelium, ett "inre" evangelium som skiljer sig en hel del från de andra som ju var skrivna tidigare och det som vanligen berättades.

 

Johannes beskriver Jesus verksamhet som att den pågår i ungefär tre år. Hos de andra är det max ett år. De andra tar i stor utsträckning upp händelser men Johannes presenterar mer samtal med Jesus och sina egna tankar. Det de andra berättar utelämnar Johannes till största delen och det han har med saknas hos de övriga. Ändå uppstår inte motsättningar. Johannesevangeliet innebär komplettering, fördjupning, vidareutveckling.

Johannes arbetar med motsatspar: Liv-död, Tro-otro, Ljus-mörker, Sanning-lögn, Kärlek-hat. Och han är kategorisk. Det är vitt eller svart utan gråskalor. Antingen-eller. Visst finns detta också hos de andra författarna i Nya testamentet men tydligast hos Johannes.

Man kan också säga att Johannes beskriver en utveckling av tro och otro. I kapitel 1-4 antyds bägge, i kapitel 5.12 växer otron, 13-17 utvecklas lärjungarnas tro, 18-19 innehåller otrons höjdpunkt och 20-21 mynnar ut i orden om Tomas: Han såg och trodde.

 

Johannes talar väldigt tydligt om Jesus gudomlighet. Redan i början slås den fast.Ordet var Gud och till exempel i kapitel 5 talas om Jesus likheter med Fadern.

 

Vill man kan man dela Johannes i två huvuddelar: Tecknens bok kapitel 1-12 och Förhärligandets bok kapitel 13-21. Delarna har något olika karaktär. I Tecknens bokbeskrivs vad Jesus gör och säger, i Förhärligandets bok berättas om Jesus sista dygn i Jerusalem. Det är därifrån Bibeltexterna hämtas för Faste- och Passionsgudstjänsterna detta år – och Veckomässorna nu under 2019.

 

Johannes har en förkärlek till sju-tal. I uppenbarelseboken nämns sju församlingar, sju insegel eller sigill, sju basuner osv. 

I Johannesevangeliet gör Jesus sju tecken, alla i första delen kapitel 1-12 – vatten till vin, botar en pojke, botar en lam, mättar 5000, går på vattnet, botar en blindfödd och uppväcker den döde Lasaros.

Sju gånger proklamerar Jesus sin likhet med Fadern genom att betonat använda Gudsnamnet Jag är – livets bröd, världens ljus, grinden in till fåren, den gode herden, uppståndelsen och livet, vägen och sanningen och livet, den sanna vinstocken. 

Jesus håller sju tal – alla i Tecknens bok samt ett avskedstal i Förhärligandets bok. Han gör sju resor från Gallileen till Judeen, nämner sju likheter med Fadern osv.

 

Johannesevangeliet är djupt. Det kräver eftertanke. Det skapar tro. Det är inte lättsmält alltigenom. Och varför skulle det vara det? Varför skulle Guds Ord vara så lätt att det bara tillfredsställer den Bibelläsningslättja vi ofta har?

 

Om man arbetar med texten – läser, lär, begrundar och ber – möter man som i Bibeln i övrigt hos Johannes den han vill berätta om: Jesus, Guds son, vår Frälsare som ger evigt liv.

 

Till sist: ett förslag.

 

Från Fastlagssöndagen till Påsk är det sju veckor – Fastan. Fastlagssöndagen fungerade länge ensamt som inledningen på Fastan och så var det 1987. Denna atmosfär finns kvar även om Fastan numera startar på riktigt med Askonsdagen veckan efteråt.

 

Om och hur man fastar är varje människas egen sak. Att under den tiden på något sätt ändra rutiner och koncentrera sig på Gud är en god sak.

 

Det kan man göra på olika sätt – läsa Johannesevangeliet till exempel. För att få tro och liv. 

 

Måndag-tisdag-onsdag kan man läsa ur Tecknens bok (och när man är färdig börjar man om). Läsa, lära in och ta tid till bön samt memorera nyckelställen. Torsdag-fredag-lördag gör man på samma sätt men håller sig i Förhärligandets bok. På söndagarna firar man gudstjänst med församlingen.

 

Att under Fastan göra på detta eller liknande sätt samt leva i daglig självrannsakan och förlåtelse och flitigt delta i Nattvarden kan vara ett sätt att ställa sig mer mottaglig för Livet från Gud Fastan 1987 – och 2019.


johannes β

Förra inlägget hade rubriken johannes  α . Det lilla α -et är den grekiska bokstaven alfa och betecknar att det var det första inlägget i en sammanhållen serie. Nu står det β, alfabetets  andra bokstav beta. Med tiden kommer gamma i  johannes γ .

Introduktion till alltsammans gavs i förra inlägget. Här kommer "föredraget".

 

Johannes – fiskare, lärjunge, apostel, evangelist. 

Om Johannes och hans skrifter

 

Fem böcker i Bibeln bär namnet Johannes: Johannes evangelium, Första Johannes brev, Andra och Tredje brevet samt Uppenbarelseboken. Nu skall jag en liten stund försöka berätta vem författaren till dessa skrifter är, lite grand om de lika böckerna samt ge ett förslag till hur man kan tränga djupare i dem till exempel under den Fastetid vi nu går in i.

 

Vem var Johannes?

 

Egentligen är det bara i Uppenbarelseboken som Johannes tydligt nämns vid namn. I inledningen. I det Andra och Tredje breven kallas han bara den gamle. I Första brevet och i Evangeliet nämns inget namn alls. Däremot nämns att författaren är ett ögonvittne till Jesus, en som känner Jesus och lärjungarna väl. Och har mycket god lokalkännedom i Palestina. 

 

Om själva evangeliet – överskriften är ett senare tillägg – alltså egentligen är anonymt så vet vi i alla fall. Det fanns en som hette Ireneus som var lärjunge till en Polykarpos som var vän med lärjungen Johannes. Just Ireneus skriver på 100-talet i ett verk som bevarats: Därefter utgav Johannes, Herrens lärjunge, han som låg vid Jesu bröst,också själv evangeliet medan han bodde i Efesos i Asien. En Klemens av Alexandria som levde åren 150-216 skriver i en bevarad bok om de Bibliska böckerna: Johannes, som den siste, gjorde i betraktande av det som var uppenbart i andra evangelier (…) ett "andligt" evangelium, uppfordrad därtill av ansedda män och under gudomlig ledning av Anden.

 

Lägger man samman vad som står om honom i Nya testamentet skapas ungefär följande bild:

 

Han var från Galileen, närmare bestämt Betsaida. Han var lillebror till Jakob, en annan av lärjungarna. Hans pappa hette Sebedaios och var fiskare, sannolikt ägare av ett fiskeriföretag med några anställda. Det var när bolaget Sebedaios & söner lagt till vid Genesarets strand strax utanför Betsaida som Jesus sa till Jakob och Johannes: Följ mig! (Markus 1:19-20). De lämnade då Sebedaios i båten med sitt folk – de anställda – och följde Jesus.

Det var inte första mötet – troligtvis. Johannesevangeliet berättar att en lärjunge – Johannes – och Andreas som är bror till Petrus är lärjungar till Johannes Döparen som visar på och hänvisar dem till Jesus. Vid stranden och båtarna var det kallelsen att följa och leva med Jesus som kom, inte första kontakten.

Jakob och Johannes kallas Sebedaios söner.Deras mamma kallades i gamla Bibelöversättningen Sebedeus´ söners moder. Lägger man ihop en del parallellställen får man fram att hon hette Salome och brukade följa och understödja Jesus och hans lärjungar ekonomiskt. Det tyder på att ägarfamiljen till Sebedaios & söner var tämligen välbärgad. En tidig kristen legend – som bara är en legend – säger att Salome var syster till Maria, Jesus mamma. Det skulle betyda att Jesus och Johannes var kusiner. Men det är som sagt en legend.

 

Johannes släkt hade någon sorts affärs- eller släktförbindelser med övreståndspersoner i Jerusalem. Johannesevangeliets anonyme lärjunge kände översteprästens tjänare och var väl hemmastadd där för att vara från Galileen.

 

Johannes och Jakob, eller Jakob och Johannes om man tar dem i åldersordning, var hetlevrade (som ville be ner straffeld över en samarisk by), ambitiösa (som ville ha hedersplatser i Jesus rike) och tillhörde tillsammans med Petrus en inre krets av Jesus följeslagare. De fick vara med vid uppväckandet av Jairos dotter, uppe på härlighetens berg och vid en del andra mer interna tillfällen.

 

Johannes är, eller förefaller vara, en av de trognaste av Jesus lärjungar. Det är han som ligger till bords närmast Jesus vid den sista måltiden. Det är han som finns vid korset under Jesus dödskamp och det är han som av Jesus får uppdraget att ta hand om Maria, kanske Johannes moster.

 

Efter Jesus himmelsfärd, under urförsamlingens tid i Jesusalem som Apostlagärningarna beskriver det, finner vi Johannes som en av församlingsledarna. Han deltar i Samarien-arbetet men sedan blir det tyst. Huvudledaren för församlingen i Jerusalem är Jakob, hans bror som blir den förste av de tolv som avrättas. Men om Johannes är det tyst. Kanske är han kvar som Marias försörjare. En legend säger att Maria dog år 48. Vad Johannes gjorde sedan vet vi inte mer än att man tror att han verkade i Palestina – men likaväl kan han tidigt gett sig av till Efesos, huvudstad i den romerska provinsen Asien.

 

År 67 utvandrade de kristna från Jerusalem och undgick därmed stadens förstörelse år 70. Det kan också vara så att Johannes var med vid den utvandringen. På 80-90-talen dyker han i alla fall säkert upp i Efesos – om inte tidigare. Där blir han ledare för de kristna husförsamlingarna och blir den siste i livet av apostlarna.

 

Under en förföljelsevåg förvisas han till Patmos där han får och dikterar de uppenbarelser som blir Uppenbarelseboken. Då då förföljelsen avstannar hösten 96 återvänder Johannes till Efesos där han dikterar sina brev, ansvarar vid sammanställningen av evangeliet och dör ungefär år 98-100. Uppgifter från fornkyrkan talar om en naturlig död vid högålder men det finns också uppgifter som mest verkar vara fantasier om att han blev martyr. Tanken kan dock vara frestande: Jesus hade ju förutsagt att de ärelystna Åsk-sönerna skulle få en död likt Jesus död – med judar som bödlar. Jakob blev den förste av de tolv som dödades av judar. Legender som finns om att Johannes som den siste av de tolv också dödades av judar kan vara intressanta, knappast sanna.

 

Det är alltså denne hetlevrade, välbärgade fiskeriföretagarson som blir Jesus-lärjunge. Han blir en av tolv apostlarna med uppdrag att tala å Jesus vägnar, grunda församlingar, besluta om läran, förlåta synder. Det är också fiskaren, lärjungen och aposteln Johannes som blir evangelist – ansvarig för tillkomsten av våra Biblars fjärde evangelium.

 

johannes α

För en tid sedan pysslade jag med en del gamla papper och fann – bland en del annat – sju finstilt handskrivna A5-sidor med rubriken  Johannes – fiskare, lärjunge, apostel, evangelist. Om Johannes och hans skrifter. Bladen var manus till ett föredrag jag höll i Älvsby församlingsgård den 28 februari 1987. Det var församlingsdagar den helgen som inledning på Faste- och Passionstiden och just det året var det Johannes berättelse om Jesus sista tid i Jerusalem som var i fokus i olika gudstjänster och samlingar fram till Påsk.  

 

Också i år, 2019, är det Johannes berättelse man under Fastan följer i kyrkan – i Älvsbyn bland annat i samband med Veckomässan på onsdagskvällarna 18.30. I söndagarnas gudstjänster är det i år Andra årgångens texter man läser och flera av dem är tagna ur det som Johannes skrivit vilket innebär att Johannes-texter kommer att vara med om inte alla så i alla fall de flesta söndagar ända fram till Pingst. Då Bibelgruppen från och med nästa vecka ger sig i kast med Johannes brev och Samos-resenärs-gruppen kommer att ha evangeliet i fokus tänkte jag att mitt gamla föredrag i renskriven lätt bearbetad form skulle kunna vara ett häfte som kanske kunde vara till nytta för någon denna "Johannes-vår". Jag gjorde ett häfte för utdelning i grupperna och med baktanken att kanske publicera texten här. Jag har alltså hållit på det hela ett par veckor, också det med en baktanke: Jag ville ha det "i bakfickan". 

 

Igår startade Torsdagsgruppen på folkhögskolan för våren. Man kan läsa om den här. Kort sagt handlar det om en föreläsningsserie med blandat innehåll under några veckor. Jag var först ut denna säsong och tänkte att just mitt Johannesföredrag var lämpligt "att ha i bakfickan" om gruppens önskningar om vad vi skulle prata om inte skulle fylla de två timmar som fallit på min lott. 

 

Det blev kvar i bakfickan. Efter ett kort bikupande gav den 55-hövdade skaran följande 4 ämnen de ville att jag med skott från höften skulle försöka belysa.

  • Vilka kyrkor/samfund finns (och har funnits) i Älvsbyn och hur har de utvecklats?
  • Vilka planer har kyrkan när olika klyftor växer i samhället?
  • Hur förhåller sig bikt och själavård till varandra?
  • Ojämnvikten i antal män-kvinnorna i Bibeln?

De fyra punkterna – som i och för sig skulle kunna bli separata blogginlägg – upptog de två timmar jag hade till förfogande. Fickan förblev således stängd. Nu öppnar jag den och publicerar i två kommande inlägg (johannes β och johannes γ) det som står i mitt lilla häfte – och som jag sa för 32 år sedan.

 

Bilden (som kommer när bloggskrivningsverktyget börjar funka och jag slipper telefonen) har jag använt här i bloggen tidigare. Den är min tecknade sammanfattning av kristen tro – med ett par Johannes-citat.


bloggkrångel

När jag bloggar gör jag det medelst dator, sällan annat. Nu krånglar platsen där man skriver inlägg, väljer bilder etc och jag hänvisas till telefonen.

Det är jobbigt att skriva då så jag ber dig, noble Bloggläsius, att ha tålamod. Tre inlägg ligger i röret, skrivna och allt. Och kommer vad det lider. 

 

 

Ovanstående korta rader skrev jag fredag kväll. Nu lördag förmiddag kommer jag på en omväg som kanske åtminstone kan innebära att den huvudsakliga textmassan i mina skriverier kanske kan dyka upp. Bilder, länkar etc får dock vänta. (Bilden sattes in 0213).

 


repriser & långbänk

Jag börjar med långbänken!

 

I tre veckor har det bara med någon ynka dags undantag varit kallare än 20 grader, oftast mellan 25 och 30. Det är värt att notera då kylan dämpar aktiviteten en hel del och gör en lat. I alla fall mig.

 

Så till reprisen – den ena.

 

Jag såg det på söndagsmorgonen i återblicken Facebook bjuder på och som bilden visar – den blir större om man klickar på den.

För 6 år sedan var Kyndelsmässodagen också den 3 februari och jag hade att förkunna på EFS här i byn. När jag såg detta var det ett par timmar kvar till gudstjänsten i kyrkan detta år men ingen överraskning. Jag hade noterat saken redan på lördag när jag satte mig för att skriva ned tankar inför helgens uppgifter.

 

Jag har som sed och har alltid haft som sed att när det gäller en så kallad Huvudgudstänst – oftast söndagar 11.00 – vara noga med att skriva min förkunnelse från noll, att förbereda mig som om jag inte tidigare hade jobbat med just den texten. Detta har varit min sed, policy, vana och rutin. Det har även varit min sed, policy, vana och rutin att i fulltext skriva det jag avser säga. Mening för mening. Allt. Visst har det förekommit undantag i form av en och annan mind-map och någon gång i Familjegudstjänstsammanhang en teckning av hur jag tänker mig att white-board-tavlan skall växa fram och se ut under samtal med barnen (och de vuxna) men de undantagen bekräftar bara min regel: Jobba från noll och manus i fulltext – maskinskrivet, handskrivet eller utskrivet.* Manuslös eller bara stolp- eller punktförsedd har jag ytterst sällan ställt mig bakom en ambo eller äntrat en predikstol.

 

Fast jag söker jobba från noll tittar jag då och då ändå i gamla noteringar för att se vad jag tidigare sagt kanske till samma människor. Jag gjorde så i lördags och fann att jag behandlat andra årgångens text för sex år sedan men då på EFS, alltså i en annan lokal med till stor del (men helt) andra gudstjänstfirare. Jag fann också att jag för tre år sedan med kort varsel fick göra ett inhopp i kyrkan då en kollega blivit sjuk. Då återanvände faktiskt det gamla i lätt bearbetat skick – noterat i manus. När jag satt där med mina papper fann jag alltså att jag två gånger hållit en predikan som var väldigt lik den förkunnelse som förra veckan skvalpat runt i min skalle och som jag avsåg att börja formulera.**

Jag erkänner! Jag bearbetade mitt gamla manus. Strök en och annan del. Lade till en del annat. Och följden blev att jag vart tredje år hållit ungefär samma predikan. Är det fuskatt köra sådana repriser?

 

Den andra reprisen börjar i morgon. I morgon kväll.

 

Det har formats en grupp som i vecka 20 vill resa på en grupp- och temaresa till den grekiska ön Samos – om detta har jag berättat tidigare. En del av dem som skall fara i år var med i våras och en del är nya. Det finns också platser kvar.

I morgon kväll ca 19.15 samlas anmälda och ännu inte anmälda resenärer till en första förträff – kallad Samos-cirkel. Så gjorde vi månatligen förra året och det konceptet var bra. Exakt repris blir det naturligtvis inte då det är andra människor och till en del annat innehåll vi fokuserar på i år. Men lite recycling känns det som – eller kanske nåt-vettigt-igen.

Klockan 19.15 alltså! Med möjlighet att innan fira Veckomässa i kyrkan 18.30.

 

Men innan i morgon bitti skall bilen till verkstan. Ny servopump ska dit men det är egentligen också en repris då pumpen tidigare suttit i en annan bil lik vår. Och med bilen lämnad för omvårdnad kort promenad till Folkhögskolan för att undervisa i religion på Allmän linje. Islam är på tapeten och majoriteten av gruppen är muslimer.

 

Och det skall fortsätta vara kallt...

 

 


*  De manus som befinnes vara maskinskrivet – det finns ett antal – tillhör de första åren av min tid som präst. Jag övergick mer och mer till handskrivna vikta A5 men menar nog egentligen att den gamla Facit-Privat-maskinen var en finurlig uppfinning med tangentbord och skrivare i ett.

**  För sex år sedan publicerade jag på bloggen det som då sagts – här.


slapp-pangschis!

Jag har ju helt kommit av mig!

Det var en vecka sedan jag bloggade. Frågan inställer sig:

Är man en bloggare om man bara bloggar en gång i veckan? När man skulle kunna skriva mer då man har mycket mer tid än förr?

 

När jag för ett antal år sedan promenerade hem från folkhögskolan som då var min arbetsplats mötte jag ett par jag kände, någonstans 15-20 år mindre unga än vad jag var/är. De var då nyligen pensionerade och vi bytte tankar om livet, tillvaron och vardagen.

Vi har så mycket att göra! förtäljde de. Vi är SÅ upptagna!

Jag har en teori om vad det beror på, sa jag.

Jaha? blev reaktionen.

Jo, fortsatte jag. Tiden räcker inte för allt ni ska göra för att ni blivit så gamla att allt går så sakta.

Mannen sparkade mig på smalbenet.

 

Jag hade mer rätt än jag trodde. Inte så att det jag nu gör går sakta när jag gör det men det gäller ju att komma sig för att göra det – eller något. Det märker jag ju att jag inte kommer mig för. Jag skulle kanske kunna göra det eller det – men det kan jag ju göra sedan blir som min tankegång. Att som pensionär få, som det heter, göra som man vill betyder att man ofta inte ens kommer sig för att vilja.

 

Men det finns också faktiska faktorer – här hade min svensklärare på gymnasiet markerat med rött och skrivit Störande upprepning.

 

Sträng kyla är en pacificerande faktor. Bara någon enstaka dag har det de sista tre veckorna varit mindre kallt än minus 20. De dagarna – jag tror det är två – var det runt 15 och snöade ordentligt. Mellan 25 och 30 har varit normaltemperatur i januari.

Det är inget att göra något åt. Inte ens att bli arg eller förvånad över. Är man norrbottning med åtminstone något bakom pannbenet vet man ju att januari sällan innehåller mildväder och då jag faktiskt inte måste något eller någonstans så kan jag ju sitta snällt i min fåtölj med en kopp varm dryck, se någon serie på Netflix och kanske nicka till då och då.

 

Färre intryck spelar in. När jag var i tjänst, och inte förfogade över tiden som jag ville, fick jag ju intryck som stimulerade tankelivet och kanske i någon mån bloggandet. Det gällde också i höstas då jag var ny-ledig men ändå tjänstgjorde ungefär på halv tid. De impulserna är jag nu utan i ganska stor utsträckning. Det känns lite tomt men är ändå helt i sin ordning. Men eljest. Att för egen del hitta rollen av att vara kristen och präst och tillhöra en församling men detta inte yrkesmässigt är jag inte riktigt framme vid än.

Ändå: Något händer också för mig i gränstrakterna till att verka i församling. Jag har ögon mitt i ansiktet och öron på sidan om huvudet samt hjärnan att fundera med i närheten av dessa sinnesorgan. Dessutom har jag ju en och annan uppgift man bett mig hålla i.

 

Bibelstudiegruppen på kvällstid är en sådan uppgift, en evighetsverksamhet i Älvsby församling. Under de 40 år jag kan överblicka kan det möjligen vara någon termin den tagit time-out men då har det berott på stora vakansproblem på prästsidan. Annars har den funnits. Ofta har det funnits ytterligare en eller två grupper som regelbundet samlas för att läsa och prata om vad det står i Bibeln.

1983 flyttade den dåvarande kyrkoherden och jag fick då förmånen att hålla i vuxenstudieverksamheten under hela 80-talet samt en bit in i decenniet efter även om jag då slutat i församlingen och hade annan tjänst. Nya präster, framför allt en, tog sedan vid men sedan denne, förra kyrkoherden, som hållit i det hela gott och väl i mer än 20 år slutat blev betinget mitt igen.

 

I tisdags gjorde jag i ordning en ny deltagarlista för vårterminen. 23 namn. Alla på listan är inte närvarande varje gång men 17-20 brukar vi vara tisdagar udda veckor kl 18.30 i Älvsby församlingsgård. Gruppen är öppen och givetvis inte begränsat till dem som finns på listan. Nya kommer alltid till ungefär i den takt som andra inte längre deltar. Det finns de som varit med länge men man behöver ju inte vara raketforskare för att fatta att flera av dem som deltog på 80-talet inte länge är på banan utan har – som det heter i Frälsningsarméns dödsannonser – befordrats till härligheten.

Denna vecka kom vi i alla fall via en äventyrlig båtresa och ett skeppsbrott på Malta äntligen till Rom. Det tog oss  ungefär ett år att paddla genom Bibelboken Apostlagärningarna. Nu blir det nya tag och nästa gång – den 12 februari – planerar vi att börja med de brev som evangelisten och aposteln Johannes skrev och som finns i våra Biblar. Vi börjar med första brevet – vilket knappast torde förvåna någon – och räknar med att innan sommaren hinna den delen av Johannesskriverierna.

 

Samos-cirkeln börjar nästa vecka. Det har varit två informationsträffar för att man skall kunna få veta vad det handlar om och fundera på om man vill anmäla sig. Första onsdagen i februari ca 19.15 (efter Veckomässan som börjar 18.30) startar denna månatliga tanke- och förberedelsedel för dem som avser att åka med. För det blir en resa. De anmälda deltagarna räcker för det. Och så finns de som sagt att de skall med men inte ännu anmält sig men jag bedömer att det i alla fall finns platser kvar om någon som läser detta skulle bli nyfiken. I vecka 20 går själva resan och då är det händelser, personer och resonemang ur Johannes evangelium som vi skall ägna viss tid åt varje dag. På församlingens och folkhögskolans hemsidor kan man lära ser om saken.*

 

På söndag har man bett mig ansvara för gudstjänsten i Älvsby kyrka. Gissa från vilket av Nya testamentets fyra evangelier texten är hämtad och som förkunnelsen skall utgå ifrån! Kan det, liksom många söndagar under första halvåret, vara Johannes? Och när Fastan väl börjar – vilken författaren berättelse om Jesus lidande och död följer man i år? Rätt igen.

 

Här stoppar jag – för nu.

 

Men jag har (minst) en grej till som bryter slapp-pangschis-tillvaron. Jag skall under vårterminen vikariera som religionslärare på Allmän linje på folkhögskolan. Träffade deltagarna första gången i onsdags. 19 på listan men 4 sjuka. De flesta runt 20 år gamla. 5 så kallat svenskfödda. I övrigt Eritrea, Somalia, Afghanistan, Iran, Japan, Syrien. Drygt halva gruppen svarade Islam på min fråga Vilken religion har du?

Skall bli intressant! Särskilt då det nu är Islam som skall tas upp innan Hinduism, Buddism och annat. Under hösten jobbade de med Judendom och Kristendom.

 

 


* Måste man vara kristen för att delta? är en fråga jag fått.

Svar: Nej! Man är sig själv! Troende, tvivlande, sökande, intresserad, kompis. Öppen bör man vara då det ju är kristna saker och hyss som präglar dagarna – men det är liksom en annan sak. Man måste inte anse sig eller anses ”färdig”. Viktigt!


julklapp till betlehem

Detta blogginlägg hade först rubriken Adaktussons nattmössa.

Jag ändrade den – rubriken, inte mössan – till ovanstående som mer motsvarar huvuddelen av innehållet.

 

Lars Adaktusson (KD) propagerar ivrigt och kraftfullt onyanserat om att svensk vänster (liksom FN, EU och största delen av svensk borgerlighet) är i hans ögon Israelfientlig. En artikel i gårdagens Aftonblad – klicka här – är ett exempel. Argumentationen bygger helt kort på att Israel till skillnad från omgivningen är en fungerande demokrati med god ekonom, fri press, demonstrationsrätt mm.

 

Mig veterligt brukar svensk vänster (liksom FN, EU och största delen av svensk borgerlighet) inte kritisera de sakerna. Det är inte Israels inre förhållanden man tungt kritiserar utan de punkter där denna demokrati agerar ovärdigt demokratier och sätter sig över folkrättsregler genom att till exempel flytta in den egna befolkningen på ockuperat eller som man själv kallar det: omtvistat område. Det är detta svensk vänster (liksom FN, EU och största delen av svensk borgerlighet) kritiserar – men aldrig Adaktusson.

 

För en dryg vecka läste jag på nätet i den israeliska tidningen Haaretz och fann en nyhets-artikel jag fann intressant. För några år sedan var jag i Betlehem och såg själv hur israeliska bosättningar på palestinsk mark påverkar staden genom att försvåra kommunikationer, begränsa vattentillgång och annat. Då artikeln handlade om Betlehem kopierade och sparade jag den i min dator.

 

Adaktussons nattmösseslutsatser i Aftonbladet igår fick mig att översätta och här för min begränsade läsekrets publicera Haaretz-artikeln. Google Translate gjorde grovgörat och jag har försökt förbättra svenskan. På engelska finns den här.

 

 

Israels projekt på Västbanken ringar in Betlehem med bosättningar

 

Regeringen har avdelat cirka 1200 dunam (300 tunnland) för att planera ett nytt bostadsområde som skulle utvidga bosättningen Efrat in mot Betlehem – detta i ett område som anses särskilt känsligt av diplomatiska skäl.

 

Området förväntas expandera det bebyggda området i bosättningen Gush Etzion upp till den palestinska stadens södra utkanter på ett sätt som skulle ringa in Betlehem med bosättningar.

 

Den civila förvaltningen överlämnade området till Bostadsministeriet i slutet av förra månaden, ett steg som gör det möjligt att starta aktiva planering av området Givat Eitam (Eitam Hill). Kullen ligger i Efrats förvaltningsområde men på östra sidan av separationsbarriären.

 

År 2013 försökte regeringen att skynda på en omfattande byggnation i territorierna, inklusive flera hundra bostäder i Givat Eitam. Premiärminister Benjamin Netanyahu torpederade då en liknande plan på grund av internationellt tryck.

 

Ungefär ett år senare försökte bostadsminister Uri Ariel öka expansionen men stoppades. År 2016 meddelade regeringen att en markundersökning hade genomförts på platsen för att skapa ett sammanhängande område statligt land mellan Kullen och Efrat. Detta steg togs med tanke på planen att bebygga Kullen på privat mark som ägs av ett dotterbolag till KKL – Judiska Nationalfonden.

 

En framställan mot den planerade byggnaden på platsen gjordes till Högsta Domstolen av rörelsen Peace Now. I slutet av förra månaden informerade staten HD om att ett viktigt steg tagits för att bygga vidare på platsen: Området tilldelades Bostadsministeriet för planering. Efter att fördelningsförfarandet på kort tid avslutats börjar den faktiska planeringen av ett bostadsområde på platsen.

 

I sitt tillkännagivande till HD skrev Statens Åklagarmyndighet /på besvärligt byråkratispråk, over anm/: "Nyligen har avsikten hos Svarande 2 (myndigheten som ansvarar för övergiven statlig egendom i Judeen och Samarien) formulerats, med kunskap om det politiska ledarskapet, att ingå kontrakt i ett licensavtal för planering med Bostadsministeriet, avseende statens mark i uppgörelsen med Efrat som ligger i centrum för framställningen, i syfte att planera ett bostadsområde. Ett tillkännagivande av denna avsikt offentliggjordes den 26 december 2018 i Betlehems Samordnings- och Förbundsstyrelse, och ett meddelande skickades till det Palestinska samarbetet."

 

Som ett resultat avdelade regeringen ett stort område till Bostadsministeriet för att planera området – 1.182.5 dunam på Kullen. Planeringslicensen är planerad att träda i kraft inom 30 dagar efter offentliggörandet av meddelandet den 26 december.

 

Chefen för Settlement Watch team i Peace Now, Shabtay Bendet, sa: "Regeringen korsar en röd linje genom att förorda en ny bosättning i E2, något som sannolikt kommer att bli ett dödligt slag mot chansen till fred och en tvåstatslösning. Netanyahu-regeringen tar ett farligt och dolt steg för att undvika offentlig kritik i Israel och över hela världen. Det är ingen slump att detta gjordes direkt efter det att nyvalet tillkännagavs och den allmänna uppmärksamheten i Israel riktar sig mot politisk utveckling, och under julhelgen när hela kristna världen är på ledighet."

 

Efrats kommunfullmäktige byggde en liten utpost mellan två byggnader på Kullen i september förra året. Denna illegala utpost fungerade som ett slags uttalande av rådets avsikt: Ett bostadsområde på platsen som förväntas omfatta flera hundra bostadsenheter.

 

 

26 december gavs denna ”julklapp” till den muslimska och kristna befolkningen i Betlehem. Är det en nyhet Adaktusson sovit över?


mest i landet

Vädret är något man inte kan göra något. Hur vackert det än är.

Men vackert är det! Varit så i inemot en vecka.

 

I januari betyder vackert väder smällkallt. I alla fall i Älvsbyn där jag bor. 30 minusgrader plus minus 3-4 stycken. Vi har nu haft kallast i landet flera dagar. Jag tror det var i förrgår man sa på TV att i Älvsbyn hade uppmätts landets lägsta temperatur denna vinter. När jag skriver detta gassar solen som minst lågt på himlavalvet och det är minus 27.

 

Inget svammel, alltså.  Och inget att göra något åt annat än att anpassa sig med stugsitteri och, om man går ut, rejäl påbyltning. Gnälla är ingen idé. Det finns folk som gör det – piper över både snö eller kyla eller vintermörker eller alltihop – som om det är något alldeles oväntat när man bor i Norrbotten. Lavvitårlivit! säger jag bara. Lavvitårlivit!

 

Men nu har jag blivit lite djuriburig. Vad ska jag hitta på att göra?

 

  • Sortera papper? Båååring! Även om det skulle behövas. Jag har sjuttielva manus till predikningar, föredrag, lektioner, griftetal, bibelstudier och annat som jag skulle kunna ta tag i och mata in i det register- och kartoteksystem som jag upprättade när jag började som präst. Men...
  • Titta på TV? Går väl an men nu börjar det bli trist. Regeringsfrågan är ju klar. Star Trek – The Next Generation med kapten Jean-Luc Picard är Netflixad till sitt slut. Star Trek Deep Space Nine är ju bara SÅ töntig. På Netflix fann jag dock en rysk serie om Trotsky som var intressant.
  • Läsa en bok? Det gör jag. Har tre på gång. Två ligger på framtidens hög och fyra fjärrlån väntar jag på från biblioteket.
  • Fara till Luleå och hälsa på i barnbarnens skola – eller annat folk? Den tanken är god men att temperaturen är ju kring tretti kyler ner saken något.
  • Men att blogga då? Sådant kräver, hur osannolikt det än av resultaten verkar att vara, att jag tänker och för att kunna tänka på något behöver jag få något att tänka kring. Visst finns det sådant men det är ju som samma sak hela tiden och jag har redan skrivit om kylan, vårens Samosprojekt och annat. Mina försök att få någon Bloggläsius eller Bloggläsiös att i kommentar visar att den tänker leder inte till rusning. Allas hjärnor verkar ha frusit ihop eller så har allas tangentbordsfingrar stelnat i kylan.

 

Men med ingenting att skriva någonting om får man skriva någonting om ingenting – någonting jag nu gjort.


facebookoskop...

. ..tror jag inte på! Inte horoskop heller! Det säger jag först.

Sedan säger jag: Ibland halvstämmer det ganska bra.

 

Vad gäller horoskop – som jag inte själv läser – har jag ändå varit med om att det passat in. Vid ett tillfälle var jag med om att det på en tidigare arbetsplats, där kaffepausens lilla högläsningsstund var lokaltidningens stjärnprognoser, att texten en dag sa: Din ekonomiska situation kommer påtagligt att förbättras. Det var inte bara mitt zodiaktecken det gällde. Flera andra i djurkretsen  spåddes med besläktade formuleringar liknande utveckling. Vi satt alla tagna av insikten att arbetsplatsens löneutbetalningsrytm verkade styras av planeterna gång på himlavalvet. Eller hur det nu var.

 

En liknande sak är det med det jag med rubrikens ord kallar facebookoskop. Jag menar olika tester och liknande som man kan göra i detta sociala forum och på andra platser på nätet. Vilka parametrar och algoritmer – som jag inte vet vad det är – eller annat som används har jag inte en susning om. Ibland erbjuds jag att bara genom en bedömning av mitt porträtt få en karaktäristik av vilken mumindalsinnevånare jag motsvarar eller vilket yrke som skulle passa mig. Jag gör inte alla sådana ”tester”. Inte heller offentliggör jag resultatet av alla de få jag gör. De stämmer ju inte! Men ibland faller det ut ganska väl. Faktiskt.

 

I maj 2015 fick jag följande ”diagnos” om Mumindalen:

Du är Mårran! Du är överskuggad av din ensamhet och mörka sida. Man är rädd för dig och undviker dig men det är bara för att de inte förstår dig. Du är inte farlig och har aldrig skadat någon. Dina dystra tankar följer dig men du van vid att få så som du vill.

Inte helt fel.

 

Kollar jag vilken av Astrid Lindgrens olika figurer jag är blir jag Emil vilket är helt fel! Karlsson på taket stämmer bättre – vacker och genomklok och lagom tjock man i sina bästa år. Orden vacker, genomklok och lagom kan man dock ha delade meningar om.

 

Vilket yrke passar ditt ansikte bäst för?

Det var en testfråga förra helgen. Svaret syns i bilden invid – som blir större om man klickar på den. Då bild och berättelse hör ihop kommer nu ett avslöjande: Jag tänkte faktiskt bli lärare.

 

Så tänkte jag när jag gick gymnasiet. I Religionskunskap och Matematik. Ganska knasig ämneskombination men jag var road och intresserad av bägge ämnena. Med inemot ett halvsekel på nacken finner också jag det hela ganska obegripligt men icke desto mindre var det så.*

 

Med dessa lärarplaner började jag med 40-poängskursen AB Religionskunskap i Uppsala. 40 poäng på den tiden var ett läsår. Kursen kunde fungera både i en filosofie och teologie kandidatexamen.

Efter detta första år var jag framme vid valet och kvalet. Fil kand för att bli lärare eller Teol kand för att bli präst?

 

Halva tredje terminen för att bli präst innebar råplugg av den grekiska Nya testamentet är skrivet på, näst intill oanvändbart i Grekland av idag. Andra halvan gällde Gamla testamentets hebreiska, ett lika dött språk. Målet var att man efter denna Språktermin skulle med hjälp av ordlista och grammatik kunna arbeta med dechiffrera Bibeltexter på deras originalspråk. Jag är inget språksnille (heller) så nu var det ödets hösttermin. Eller vägvalets.

 

I den ungdomsfromhetstradition jag fanns i var tanken inte främmande att som vi sa lägga ut ull. Det var att på olika sätt men likt Gideon i Domareboken kapitel 6 om att söka vägledning från Gud. I mitt aktuella fall blev det ungefär följande samtal i bön:

Gud! Jag börjar språkterminen! Språk är inte min grej. Men jag skall plugga hårt. Låter Du mig klara språken går jag vidare på teologivägen. Kuggas jag ser jag det som en signal på annat. Jag begär inte att Du skall skriva mina tentor. Det ansvaret tar jag men om det är Din tanke att jag inte skall bli präst är det ett bra sätt att styra av mig nu. Att kuggas i språk är ingen prestigeförlust alls utan nästan bara väntat.

Jag klarade grekiskan och hebreiskan med minsta möjliga marginal.**

 

Som präst har jag alltid känt mig mest bekväm i pedagogiska arbetsuppgifter. Förkunnelse, Undervisning av konfirmander och i Bibelstudiegrupper tycker jag att jag haft lätt för. När det kommer till samtal, själavård och terapeutiska uppgifter har jag väl inte varit dålig eller känt motvilja men ändå upplevt att det inte riktigt varit mitt bord. Jag är fylld av beundran för dem som till exempel verkar inom Sjukhuskyrkan. Jätteviktig sak men Nej! Verkligen inte i mitt fält. Där är inte mina talanger. Finns sådana är de mer av pedagogiskt slag.

 

Och jag blev ju lärare! På Folkhögskola i 16 år.

Efter det mest förkunnelse och undervisning i församlingen de sista fem åren innan pensioneringen. Som det är si och så med. Jag har denna vår blivit ombedd att göra tre saker:

Leda Högmässa i kyrkan en gång i månaden följd av en andakt på ett äldreboende samma dag och sedan Veckomässan onsdag efteråt. Det är Förkunnelse.

Bibelstudiegruppen tisdagar udda veckor 18.30. Undervisning.

Temaresan för vuxna till Samos vecka 20 med förberedelsesamlingar. Också Undervisning.

Och nu i dessa yttersta tider har jag svarat positivt till att vikariera som religionslärare. Anhopning av uppgifter för nutida ordinarie lärare på folkhögskolan gör att det behövs ett inhopp, för mig blir det ett återfall, en dubbeltimme på skolans allmänna linje. Också Undervisning.

 

facebookoskopet kanske stämmer.

 

 


*Mattebegåvningar finns i dynastin. Bägge sönerna blev ingenjörer. En av dem doktorerar med matte som forskningsverktyg. Googlar man mitt efternamn – alla Strömbergsson är släkt – hittar man förutom en massa fotboll och annat också en professor i matematik.

**Lite ironiskt är det då att efter Språkterminens 20 poäng blev huvudämnena i min examen Bibelns två testamenten i språkliga varianter – 20 poäng i Gamla och 40 i Nya. När jag sedan blev Teologie Magister blev det 40 till i som det heter Nya testamentets exegetik.

Till detta kan nämnas att poäng och examensnamn numera är annorlunda. Multiplicerar man allt med 1,5 hamnar man i de siffror man räknar med idag. 


bildstory

I början av 1990-talet fick jag delta i en tre veckor lång studieresa till Guatemala och El Salvador. På flera sätt blev den resan en kurvpunkt för mitt sätt att tro, tänka och förstå Bibel, kyrka, samhälle, andra, mig själv och annat. Att använda ordet vändpunkt för att beskriva vad mötet med kontextuella tolkningar, befrielseteologi och dito pedagogik vore att ta i. Jag var redan på den resan – som mycket i svenska teologi och pedagogik – utifrån egna erfarenheter som församlingspräst, att ha haft konfirmander och vuxenstudiecirklar i SKS-anda, numera studieförbundet SENSUS. Folkbildningsidealet behövde jag inte helomvändas till men att ta kurvan skarpare åt det hållet är aldrig fel och om detta skulle jag kunna skriva mångmeterlånga blogginlägg – men avstår.

 

En mening med resan var att vi efteråt skulle vi vara informatörer om vårt möte med en annan kyrka och dess villkor och med det söka vara inspiratörer för församlingsutvecklingen här hemma. Vi skulle anteckna, samla material och inte minst fotografera för att kunna berätta. Detta var före digitalkamerornas tid. Det handlade därför om att ta kort, främst dia-bilder. Något yngre läsare kan behöva Googla fram vad det är/var. Det handlade kort uttryckt om att i sin kamera ha så kallad film och ur film till min kamera kunde jag få fram 36-38 bilder. Film var ganska dyrt i inköp, framkallning och montering i ramar. Jag tror jag hade tio filmer med mig och tänkte att mer än mellan 350 och 400 bilder kan det ju inte bli frågan om, 15-20 bilder per dag.

 

Ta inte en bild om ni inte har en berättelse till bilden!

När ni har en story till en bild blir den värd att visa!

 

Så löd råden vi fick av en av medresenärerna. Han var journalist och borde rimligen veta. Mer sa han naturligtvis men poängen han ville ha fram är att kort bara visar men bilder berättar.

 

Jag tog många kort under den resan. En del blev också bra bilder som gick att visa som stöd för mina berättelser.

Resultatet kanske var si och så men också detta blev en kurvpunkt i tankegången. En tid senare förstärktes kurvan av en finländsk vuxenpedagog (Siv Their?) som i en bok berättade om en uppmaning hon fått när hon kört fast i något hon förberedda sig för att säga eller skriva. Hon fick rådet av sin man som var civilingenjör: Kan du inte rita din tanke har du inte tänkt färdigt.

 

Med detta och annat – inte minst familjegudstjänster med barn – i bagaget försöker jag ofta åtminstone för mig själv få till en bild, en skiss eller en illustration till det jag skall presentera. Jag lyckas inte jämt men ibland får berättelsen en bild.

 

Men det slår åt andra hållet också. En bild skapar associationer och tankar som är mer än, går utöver, bilden. Bilden får en story och den behöver inte alls vara tänkt av den som framställt bilden utan dyker bara upp i min (förvirrade) hjärna.

 

Jag har inte skrivit så mycket och så tätt på min blogg den sista tiden.

Men jag har samlat bilder, något som numera i denna digitala tid är busenkelt och kan göras ekonomiskt ohämmat. Och bilder har gett mig tankar om både ditt och datt.

 

Bilden som pryder detta inlägg är en sådan. Klicka på den så blir den större. Jag tänker inte nu berätta mina (kyrkliga) tankar kring den. Detta blogginlägg är redan långt nog. Men jag gör en annan sak:

 

Jag utmanar dig, noble Bloggläsius!

Jag utmanar dig att i kommentarsfältet skriva dina tankar till bilden.


jag ger upp!

Uppgivenhet är inte ett framträdande drag hos mig. Alltså den rena kapitulationskänslan som kvider: Detta går inte alls! I stället är jag envis och tjurskallig i en omfattning som långt ifrån alla omkring mig uppskattar men som hos mig fungerar positivt – oftast.

 

När det kommer till läsning av böcker blir detta tydligt. Går du, noble Bloggläsius, igenom mina blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12 kan notera att jag läser om lite av varje. Långt ifrån allt känns jätteintressant men åren har lärt mig att om man biter i och kör på blir det mesta åtminstone halvt begripligt och därför intressant. Men det måste vara halvt begripligt hur intressant det än kan tänkas vara och den bok jag nu i halvläst skick placerar i hyllan är för mig långt ifrån halvfattningsbar. Ämnet är krångligt och speciellt väldigt långt borta från vad jag för det mesta sysslar med. Språket är dessutom fack-utrikiska och det gör det ju inte lättare.

 

Men jag försökte! Och är imponerad!

 

Här har jag i ett tidigare inlägg berättat vad det gäller och nu skriver jag i klartext att boken Condition Monotoring of Wind Turbine Drivetrains Using Wavelet Analysis fattar jag faktiskt inte ett dugg av. I alla fall nästan inte ett dugg. Bara lite. Att det handlar om maskiner begriper jag. Det gäller växellådor (tror jag) och hur man med resonansvågor (tror jag) skall kunna mäta och notera slitage på vitala komponenter (gissar jag) så att de kan bytas innan de totalpajar. Men mer förstår jag inte. Engelskan är krånglig och fylld av tekniska facktermer. Matematiken ska vi bara inte prata om! Jag var naturvetare på gymnasiet för ett halvsekel sedan så jag känner igen krumelurerna men det stannar där.

 

Obegript och halvläst ställs den i hyllan. Författaren är den yngste av våra fyra barn och det är hans licentiatavhandling vid Luleå tekniska universitet som kvalar in på hyllplats. Som pdf-fil kan den laddas ner här.


bragepriset...

  ...visste jag inte vad det var förrän nu. Den okunskapen skapade inga som helst problem men att veta det gör ingen skada heller. Vad det verkar verkar det vara en norsk motsvarighet till det svenska Augustpriset som årligen delas ut för böcker i olika kategorier.

 

Boken Kartornas Historia av Thomas Reinertsen Berg är just läst. Den var inte en av de julklappsböcker jag fick annat än som ett ojulklappsinslagen present från mig till mig själv. Intressant. Lite norsk kanske eftersom författaren är norrman men utveckling och processer i nabo-landet kan ju inte skilja sig så alldeles våldsamt från hur det var i gamla Svedala.

 

Kartor bär budskap skulle kunna vara en kärnfull summering. Budskap om det samhälle och de ideer som ritade kartan. Inte alltid har det handlat om ”exakt återgivning” i skala 1:1 utan snarare om ideologisk eller annan intressemotiverade försök till avbildning av land och vatten.Faktiskt väldigt intressant! Och jag slås av det faktum att vad som skulle kunna kallas ”moderna kartor” med därtill hörande geografiska tankegångar är relativt sena tankemodeller. Kontinentaldriften till exempel är bara femti år fast den pågått länge.

 

Bokens baksidestext lyder:

 

Vad är en karta? Hur har människor föreställt sig världen genom historien och vad säger kartorna om oss själva?

Thomas Reinertsen Berg tar oss med på en resa från stenåldersmänniskornas mystiska symboler fram till GPS och Google Earth i en underhållande och rikt illustrerad berättelse om vetenskap och världsbilder, konst och teknologi, makt och ambitioner, praktiska behov och drömmar om det främmande.

Vi får möta visionära geografer, heroiska upptäcktsresanden och karthistoriens okända hjältar. Utvecklingen i Norden – under lång tid en vit fläck på kartorna – löper som en röd tråd genom boken.

Kartornas historia vann den norska bokbranschens finaste utmärkelse – Bragepriset – och har översatts till ett tiotal språk.

 

ISBN 978-91-7779-705-0.


en skärmdump

Det har blåst över!

 

Så verkar det vara söderöver där den där elavbrottsskapande trädfällande blåsten bedarrat. I vår egen fastighet har också vinden mojnat.

 

Nyåret är passerat. Alla barn och barnbarn har nu lämnat sina far- och morföräldrar. De har återvänt till där de bor för skola, arbete och annat. I morgon drar också Primärhustrun tillbaka till sitt jobb och pensionären, alltså jag,  blir ett antal timmar ensam i fastigheten. Då de två gudstjänsterna jag fick ansvara för denna Trettonhelg nu ligger i förfluten tid och Tour de Ski liksom JuniorVM i ishockey är över har en viss ro och stillhet infunnit sig. Kanske blir det till och med tid att blogga lite. I kväll bara en kort snutt fast det finns mycket jag funderar kring.

 

I veckans nummer av Kyrkans tidning fanns en riktigt bra artikel som inte är tillgänglig för vem som helst på deras hemsida. Synd. Dn handlar pm förkunnelsens innehåll och funktion i Svenska kyrkan av idag. Ett par doktorander intervjuas. Kanske återkommer jag till den och det temat längre fram. Nu nöjer jag mig med att i all ödmjukhet påstå att forskningen håller på att komma fram till vad jag under flera år observerat och tyckt.

 

Nu blir det skarpt läge att rekrytera till och förbereda läs- och temaresan till Samos i maj. Man kan läsa om den på Älvsby församlings och älvsby folkhögskolans hemsidor.

 

Barnbarnet Adrian, till sist, är en finurlig filur. Han går 6-årsklass. Tydligen har hans hulde fader och moder tagit med honom till en butik för att inhandla någon sorts innedoja. Barnen springer ju i strumplästen vilket formligen käkar strumpor. Då han erbjöds de som är avbildade ovan utbrast han vad som också står i skärmdumpen från vår Messengergrupp. Klicka på den blir den större.

 

Lite kärleksfullt halvsågad känner man sig.


2019 – jaha

 

 

 

Först av allt önskar jag alla nobla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ett

 

GOTT NYTT ÅR!

 

Så var det gjort.,,

 

De stora barnbarnen* har ett hatkärleksförhållande till en sak som de yngre** inte ännu hunnit ta ställning till. Det handlar då om att handla. Alltså att följa med farfar – det är jag – på hans under förhandenvarande omständigheter dagliga promenad till COOPerativabutiken för att som det med lätt föraktfull ton sägs kompletteringshandla. De förhandenvarande omständig-heterna är att vi är nio vuxna och fyra barn i huset och att de vuxna häller i sig hektolitrar med kaffe och trycker i dig kvadratmetrar med Norrgott-bredda brödstycken bestaplade med ost eller annat pålägg. Mejerivaror, grönsaker och frukt försvinner också likt materia i universums svarta hål.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner?

 

Så långt hann jag skriva tidigare idag innan det var dags för COOP-besöket. Nu ärhon – klockan alltså – in emot midnatt mellan 1 och 2 januari 2019. De flesta sover. Jag får lite datortid tillika fysiskt utrymme för mig själv och min dator.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner? löd frågan.

Svaret är enkelt: Det tar sån tid! Du ska ju prata med alla människor!

 

Jag pratar inte med alla på byn. Det är en överdrift! Men ofta blir det med någon eller några man växlar några eller flera uppdaterande ord. 40 år på orten har ju satt sina spår – typ. Och folk är ju trevliga. Varför skulle jag gå in för motsatsen?

 

Dessa enkla promenader och annan tid nu när jag inte är i aktiv tjänst innebär tillfällen till mång slags funderingar kring vitt skilda ämnen. En och annan kan nog bli ett blogginlägg när huset om några dagar töms och mer skrivtid ställs till förfogande. Vem vet.

 

 


* Det är i Luleå Tyra åtta och tre kvarts år samt hannes bror Adrian sex och ett halvt.

** Småkusinerna Lisa från Järvsö är ett och ett halvt och lilla Ava som tekniskt sett är bodensare är snart ett halvt år.


Om

Min profilbild

RSS 2.0