stigstrombergsson

Eller blir rubriken road-trip 6 bättre?

Vi är ju fortfarande på och mitt i vår resa hemifrån,  befinner oss i ett regnigt Hemavan med bara fem TV-kanaler. Funderingar lufsar vidare kring både det ena och det andra – ofta kyrkliga ena och andra.

Bilden som pryder detta inlägg (och som blir större om man klickar på den) har jag använt förr. Inte minst pryder den framsidan på och är en bärande tanke i INGEN BOKBOK som jag lät trycka för två år sedan och som varken då eller senare vält kiosken. I all sin enkelhet visar skissen på en uppdelning och en förbindelse. Tillvaron och de flesta människors uppfattningar om den är uppdelad i en gudomlig sida och en mänsklig. Mellan dessa finns förbindelse – i kristna sammanhang är det framför allt Jesus själv men också Bibel, Kyrka, gudstjänst, förkunnelse och annat kan beskrivas som bron. 

Att uttrycka och forma kristen tro kan sägas handla om var på bron man placerar sig och betonar. Man kan lägga sig åt vänster så nära vad Bibel och kristet arv betyder i form, språk och innehåll att det nästan inte når över och blir någon genklang hos folk av idag. Man kan också ta sina utgångspunkteråt höger i nutidsmänniskors situation så till den grad att vad Gud gjort och visat i och genom Jesus och orden om honom nästan hamnar i strykklass. Naturligtvis handlar det i bägge fallen om var på bron man placerar sig. Här kan man göra rätt på många vis. Vad som är bäst kan man alltid samtala om.

Låt mig ge ett eller ett par tre exempel.

Det samtal som i dagarna förs på sociala medier om hur frågor skall ställas vid vigslar kan man placera på bron. Skall den sanning att inemot vart annat äktenskap går till skilsmässa styra om brudparens vigsellöften så att orden till döden skiljer oss åt bör utgå? Eller skall kyrkan hålla fast vid Jesus-orden vad Gud fogat samman får människor inte skilja åt? Som jag uppfattar det handlar det om var på bron man placerar sig, åt det högra eller vänstra hållet – som inte har något med det politiska höger-vänster att göra.

Hur man i olika församlingar i sina gudstjänster använder olika alternativ i manualen Svenska Kyrkans handbok av 2017 är en liknande placeringsfråga. Ska man lägga sig åt vänster med mer klassiska formuleringar i böner och sånger som mer i detalj målar upp Jesus och vad han gjort och gör? Eller ska man gå åt höger och söka ge människors (tänkta) situation och livsfrågor ett språk med mindre dogmatik eller Bibelanknytning? Det handlar innerst inne om var på bron man väljer att söka vara.

Med det som sjungs i gudstjänster är det på samma sätt. Skall musik och icke tonsatta böner utgå från vad Gud i och genom Jesus gjort och gör eller ska man anknyta till hur människor känner, tänker och tror? Olika lägen i var på bron blir aktuella.

Var placerar jag mig? Hur uppfattas jag?

Var försöker jag vara när jag tänker teologi, förkunnelse osv?

Jag tror jag drar åt vänster i skissen. I alla fall söker jag mig gärna åt det hållet.

Ikväll ska jag, om några kommer till Mässan klockan 19, söka angripa den händelse som dominerar Kristi förklarings dag på det sättet.

Idag, lördag 22:a juli, mötte vi när vi kom till Tärnaby och Hemavan den store norske invasjon. Kjempe-stor! Norska bilar överallt. ICA i Hemavan var packat med norrmän. Lukrativ gränshandel. Från Saxnäs som vi lämnat strax före 10 blev kontrasten stor.

I växling mellan regn och uppehåll nådde vi dagens resmål två och en halv timme efter start. Nu ska vi vara här en vecka och jag kan bara repetera det provisoriska blogginlägg jag gjort tidigare, det med rubriken hemavan innan denna serie road-tripp-inlägg. Veckans fjällprästeri innebär Mässa i morgon söndag 23 juli klockan 19, Önskesång på onsdag och Gudstjänst fredag samma tid.

Tilläggas bör att jag förutom dessa angivna tidpunkter också har som uppgift att på morgonen öppna kyrkan och hissa flaggan och på kvällen göra det omvända. Att plocka fräscha blommor till altaret hör också dit samt hyfsad vistelse i närheten, kanske tidspassning runt 19 också de andra kvällarna.

Vädret är för oss nordbor naturligtvis alltid värt en kommentar. Ikväll är den enkel: Regn! Hur det blir i morgon är lite ovisst.

Vårt road-trippande innebar också intressanta möten och samtal med folk. En man från Iran som forskat i Paris och haft jobb och egen firma i Sverige. Ett gäng brittiska MC-gubbar. Ett par från München. Ett par stockholmare.

Till sådant kommer, inte minst utifrån den provokation som låsta kyrkor innebär, funderingar på relationen kyrka och folk – inte minst i semestertider. Ofta klagas det över att folk inte möter upp i kyrkor. Mer sällan gör kyrka och församlingar vad som behövs för att möta folk.

Det är viktigt att veta att kyrkan inte är ett kontor!

Jag vet inte om ett inlägg en dag då man inte byter morgonens vistelsepunkt mot en annan på kvällen ska kallas road-trip. Hur som helst var fredagen den 21:a en sådan dag. Vi var alltså kvar i Saxnäs och rörde oss bara lite i terräng och omgivningar. I morgon road-tripar vi vidare till Hemavan.

I Strömsunds kyrka – tror jag det var – såg vi att altartavlan föreställde den händelse som brukar kallas Kristi förklaring. Evangelisterna berättelser om eventet och man kan läsa det i evangelierna – först Markus kapitel 9 verserna 2-13, sedan Matteus 17:1-8 och Lukas 9:28-36. En anspelning på händelsen finns också i Andra Petrusbrevet 1:16-18. På söndag är det Kristi förklarings dag med Lukasvarianten som huvudtext. Klockan 19 är det då gudstjänst i Hemavankyrkan – med Mässa.

Idag när vi besökte Fatmomakke en kort bilkörning från Saxnäs fann vi att samma Bibelhändelse var vad altartavlan där visade men på ett annat sätt. Klicka på bilden blir den större. Nu ligger dessa nämnda kyrkor inte nära varandra alls. Inga kyrkor ligger nära någon annan i denna glesbygd där det är mycket folk som inte bor. Idé- och historiskt hör dock stora områden i Norra Norrlands inland och fjälltrakter ihop vilket leder mig till funderingar kring om just Kristi förklaring spelat en tankemässig roll när kyrkorna byggdes eller smyckades konstnärligt. För Strömsund var det i samband med en restaurering 1928 som den nuvarande tavlan målades. Kyrkan i Fatmomakke är den tredje på det stället. I den har funnits två varianter av tavelmotivet ända sedan man uppförde kyrkolokal nummer två som ersatte ett 50 år äldre kapell. Det var faktiskt just i Fatmomakke Vilheminafjällens första gudstjänstlokal byggdes den tid då endast samer, ännu inga nybyggare, fanns och verkade i området.

Så – spelade (och spelar) händelsen när Jesus tog med sig tre av sina följeslagare upp på ett berg och lät dem se hur han förvandlades och samtalade med de himlatagna Moses och Elia någon speciell roll för folket i området? Och att de på toppen av berget fick höra Rösten som sa vem Jesus innerst inne och ytterst ute är?

Nu, torsdag kväll den 20:e juli, har vi kommit oss till Saxnäs i den västerbottniska fjällvärlden. Vi färdades från Gäddede på den så kallade Vildmarksvägen nära norska gränsen. På resan passerade vi den punkt i konungariket Sveriges vägnät som har den största höjden över havet – 876 meter. Givetvis var närliggande toppar högre men med vanlig bil utan terrängkörning blir det inte mer.

Tänkte jag stora sammanhängande halvdjupa tankar under dagens etapp?

Nä. Inte idag. Inte mer än att jag i en bok jag nu läser sett att vetenskapen räknat ut att universum bildades för cirka 13,8 miljarder år sedan men att samma vetenskap uppskattat att ljuset från några avlägsna grejer varit på väg i (om jag minns rätt) 27 miljarder år. Hur det går ihop fattar jag inte men tanken oroade mig inte nämnvärt under bilresan – bara lite.

Varför Dorotea?

Den frågan kom under onsdagens bilkörning från Vilhelmina via Strömsund till Gäddede i Härnösands stift. Noga sagt var frågan: Varför har jag varit i Dorotea förr?

Två-tre-fyra svar kom på rak arm: Vi har kört genom!

När barnen var små (och vid ett tillfälle bara tre) valde vi Inlandsvägen (E45) för resan ner till Svealand för att besöka barnens morfar, mormor och övriga släktingar på Primärhustruns sida. Skälet till Inlandsvägen var att vi kände oss dyngless på E4 efter kusten. Åtminstone nedresan till Svealand fick därför en delvis annan dragning. Två andra passeringar kopplas rimligen till att jag och den yngste av gossarna i liten hyrlastbil passerat när vi skulle assistera pojkens äldsta systers flytt från Östersund till Luleå.

Köra igenom en ort kvalificerar inte för att ha varit där – vilket jag vet att jag varit. Min fråga kvarstod därför: Varför har jag varit i Dorotea förr? Minnet rådbråkades och logiken flödade i huvudet.

Det måste ha varit 1991-92 någon gång när jag hade uppdraget att vara Stiftsadjunkt (i Luleå) för Gudstjänstliv och Evangelisation och då på nåt vis kopplat till Lilla boken om kristen tro. Med det inbjuder jag dig, noble Bloggläsius, att följa med längs med memory lane till en kyrka som framställde sig saftigt annorlunda än av idag – enligt min enkla mening.

I slutet av 1980-talet började man ladda för ett jubileum 1993. 1593 hade man vid Uppsala möte valt att vara lutheraner och avvisande till Gustav Wasas sonson Sigismund som var kung också i det katolska Polen. Jubileet 1993 skulle dock inte vara att storsvenskkyrkligt trona på minnen från fornstora dar som det står i hockeysången utan mer vara ett tillfälle för tankearbete vad det 400 år efter Uppsalamötet innebär att vara en Evangelisk-Luthersk kyrka med uppdraget att för folket förkunna kristen tro i sin tid. Saken fick två syften. Någon sorts teologisk självbestämmelse ”inåt” och en evangeliserande satsning ”utåt”. Notera att det faktiskt då gick att prata om ”inne i” kristen tro och ”utanför” densamma – utifrån människors egna val och självbenämningar. Kyrkan som folkrörelse syntes på det sättet fast man fortfarande var statskyrka med det offentliga uppdraget att folkbokföra och ha nio av tio svenskar som formella medlemmar.

Svenska kyrkans bekännelsearbete kallades det mer inåtvända arbetet som bland annat innebar en hel del böcker. Utifrån ett förslag hade det dåvarande kyrkomötet också beslutat sig för att det skulle tas fram ett material för masspridning till alla hushåll och ett studiematerial för folkbildande studiecirklar. Det blev Lilla och Stora boken om kristen tro och det bör att ha varit för att lansera den idéen och promota evangelisationen som jag var i Dorotea – typ.

Så fortsätter en del resetankar när man åker bil på sin road-trip 2.

Det var tisdag 18:e juli och strax före halv nio som vi stack hemifrån. När jag nu skriver är det runt midnatt och håller på att bli onsdag. Vi är i ett boende i Vilhelmina Kyrkstad och härifrån kör vi vidare under onsdagen.

Att åka bil tillsammans långa sträckor betyder kanske inte att många ord sägs. Primärhustrun och jag har varit ett par i närmare ett halvsekel och då är ju en hel del färdigbabblat. Naturligtvis varken moltiger vi men inte heller kommenterar vi alla träd vi passerar. Tid för egna tankar finns onekligen. Om både det ena och det sjunde.

Så funderar jag till exempel på varför det är så tyst om Israel. Jag menar i tidningarna Dagen, Världen Idag och Kyrkans Tidning. De blaskorna brukar anses vara ”kristna” – om nu tidningar kan vara det – och är både lika och olika.

Likheten är att de alla tre fokuserar på vad redaktionerna tror intresserar dem som prenumererar och vad dessa kan anses behöva. Blaskorna har ganska olika ”kunder”. Kyrkans tidning har i stort svenskkyrkliga läsare, anställda och förtroendevalda framför allt. Dagens läsare är ganska frikyrkliga – om man använder ett begrepp som är lite passé. Världen Idag är av samma ull men ännu mer, ännu radikalare, ännu mer reaktionär eller rentav extrem.

Tillbaka till Kyrkans Tidning som jag läser på webben och ibland på bibblan. Egentligen är den ganska ointressant. Något bråk eller skandalöst från någonstans och sedan en väldig fokusering på kyrkans ledningsfunktion. Artiklar om biskopar och andra högdjur, inte församlingsliv i tassemarkerna. Perspektivet blir väldigt uppsaligt och kyrkokansliigt.

De som läser Dagen och Världen Idag är per kilo kroppsvikt mer intresserade av Israel än genomsnittet av svenskar. De är också – att döma osäkert av kommentarer på Facebook – tämligen eller rejält Israel-vänliga och i mångt och mycket borgerliga, inte typ vänster eller så.

I 29 veckor har stora massor i Israel protesterat främst mot den nya extremregeringens arbete för att underminera rättsväsendet. Högerhögerstyret i Jerusalem verkar också för att expandera de illegala bosättningarna på ockuperad mark. Inget av detta verkar Dagen och Världen Idag vilja oroa sina läsare med. Varför? Israelintresse finns ju. Eller tänker redaktionerna att ”kunderna” inte ska behöva få cirklar rubbade?

Så går en del resetankar när man åker bil på sin road-trip 1.

Numera kommer oftast ett blogginlägg till på så sätt att jag skriver text i funktionen Anteckningar i tellefånen. När alstret är hyfsat klart mailar jag det till vår lapptopp och därifrån efter viss bearbetning publiceras det här. Som regel försöker jag också illustrera det hela med en bild.

När då själva bloggposten finns sparar jag ordbehandlingstexten i datorn med sökvägen Den här datorn – Dokument – för blogg – tidigare och sedan år och månader. Där finns nu, innan detta inlägg 2984 filer i 196 mappar. Bloggbilder sparas åxå i egna mappar. Allra sist söker jag i tellefånen upp inlägget här på bloggen och länkar till det på min fäjsbåck.

I datorn har jag nu skapat mappen självcensurerat för sånt jag kanske i vissa stunders hetta eller under mer långvarig grämelse knåpat ihop men vid lite kyligare tanke beslutat att inte publicera – ännu. Idag hamnade ett och ett halvt inlägg med tankar om att en del folk till synes aktivt väljer att bojkotta gudstjänster de kallar ”våra”. Jag funderade vad som kan ligga bakom sådant och hur det skulle kunna tänkas bli om jag själv skulle aktivt och med genomtänkta motiv strejka från en del gudstjänster. Den texten hamnade i mappen självcensurerat. Åtminstone tills vidare.

Varför?

Jag vill att bloggandet skall vara informativt och beskrivande mer än polemiskt. Naturligtvis inte till varje pris men det känns vettigt att ta vissa hänsyn. Om folk man kan tänka sig syfta på mot sina vanor skulle läsa min blogg skulle de sannolikt bara krypa djupare i de tystnadens hål varifrån man varken förklarar eller diskuterar. Gallsprängda bloggningar skapar därför ofta ingenting mer än att framställa bloggaren som en grälsjuk surrkuse. Hur sant det än kan vara i mitt fall är det inte kul att exponera sig så även om det jag uttrycker i sak är sant.

Till detta skall också sägas att självcensur slår till ibland när innehållet på alla sätt och vis är positivt och glädjande men kanske inte är lämpligt att lägga ut. Underbara barnbarn eller andra närstående ska till exempel inte finna sig exponerade på nätet – typ.

Tredje inlägget denna onsdag handlar om något helt annat.

Nu är bokningen gjord! För några dagar sedan. Flyg 3 september till den grekiska ön Samos för en vecka där tillsammans med Primärhustrun i mitt liv. Det blir vår fjärde tur. Jag har tappat räkningen på hur många svängar och veckor det blev för mig ”i tjänsten” när jag var församlingspräst men för oss två blir det fjärde resan.

Vi hade en fordran på resebolaget TUI, min svåger och jag. Den resa vi planerade göra 2020 brann inne på grund av pandemin och vi valde då att inte ta slantarna tillbaka utan i stället låta dem plus 10% stå inne. Nu blir det inte han och jag som far utan jag och den av hans systrar jag är gift med.

Vi var inte helt Samos-låsta! Vi kollade även resmål för direkt-charter från Luleå men avfärdade alternativen. Spanien? Nää! Kreta? Där är det för turisttjockt. Rhodos? Möjligt men ändå inte. Småskaligheten på Samos utan hotell som ser ut som strandade Finlandsfärjor är trivsam och det fick därför bli den kända ön – men inte på nordsidan där vi var de tidigare gångerna. I stället fick det bli Pythagorion på sydkusten men öster om stadens eller byns centrum, inte väster om dit alla mina i-tjänsten-resor gått. Princessa Riviera Resort heter hotellet ca 2 km från ”centrum”. Nu återstår bara att fixa sig ner till Arlanda senast dagen innan. Tåg? Flyg? Roadtrip med bilen? Den delen är oplanerad.

Det här med roadtrip kan jag anknyta till. Innan den 22:a denna månad ska vi nog göra en sådan men när jag skrev ursprungstexten till detta inlägg hade vi inte ännu bestämt vart. Poängen är att vi ska vara framme i Hemavan det ovan angivna datumet för en veckas vistelse och jag ska vara så kallad ”fjällpräst”. Förutom att då ha tillsyn över själva Hemavankyrkan innebär det att också ha ansvar för gudstjänster där klockan 19 minst tre kvällar, söndag, onsdag och fredag. Om andra turistar i Hemavan och skulle vara intresserade av Bibelprat eller liknande kan sådant bli i kyrkan också fler kvällar klockan 19.

Nu har jag bara i tellefånen kvar text till 1½ blogginlägg som jag kanske publicerar framöver. Vi får se hur självcensuren slår.

Nu kommer andra inlägget – om ännu en bok.

Redan den gamle kung Salomo, om det nu var han som skrev Bibelboken Predikaren, suckade i kapitel 12 vers 12 över sin stora tillgång till litteratur. Troligtvis var det dock inte han som på 900-talet före Kristus var deppad. Författaren var snarare någon annan som sisådär runt 600 år senare var uppgiven inför allt det utgivna. Vara hur det vara vill med den författarfrågan verkar det lite inkonsekvent att klaga över en för stor bokflod och samtidigt med egen skrift bidra till högvattnet.

I förrgår fick jag en bok. Fick och fick? Den ska betalas men i brevlådan fick jag en tredje bok min ungdomskompis Thommy Bäckström knåpat ihop. Hans två tidigare alster har jag under rubriken epidemisk skrivklåda berättat om här och här. Så kallat ”stor litteratur” var inte de två tidigare men kul att ha då jag känner honom som skrev ner sina minnen från unga år.

Den tredje boken Djuren vid Jämtbölesjön är av helt annan karaktär. Riktigt praktfull. Större format och en massa bilder av 90 olika stora, mellanstora och riktigt små kryp han under 30 år fotograferat i närheten av sommarstugan. Till bilderna har han skrivit text om varje varelse. Detta bokformat – minns vad jag i förförra blogginlägget skrev om format, typ, stil och annat – gör att det inte är en bok med ett löpande innehåll för sträckläsning. Snarare är volymen något att bläddra och slå i fram och tillbaka mellan grodor, fåglar och insekter. Bokens art styr hur den blir läst.

Jag är rejält impad av kompisens prestation, inte minst vad gäller fotograferingen. Kul att äga den som bidrag i bokflod.

Idag är det onsdag 12 juli och nu under förmiddagen kommer jag att publicera tre blogginlägg. Man kan undra Till vad nytta? Lindrad skrivklåda? Fåfänga? Att mål och mening med livet saknas? Att minska skrivna men inte publicerade texter i tellefånen? Annat?

Detta första är en kort kommentar om en bok jag såg, tog och lånade på biblioteket. I förförra inlägget boksnobbism nämnde jag att Dick Harrison är en författare som häver ur sig en uppsjö av populärvetenskapliga böcker för var och en somär intresserad av historia. Kolla hans namn till exempel på www.bokus.com. Hans Imperiernas fall – från Akkad till USA är bara en i högen och det var den jag fann på bibblan.

Man blir inte dummare av att läsa Harrison även om en volym från hans tangentbord delvis innehåller samma stoff som en och annan bok han skrivit. Framställningen är flyhänt och upplysande. Så är det också med Imperiernas fall där han räknar upp en massa lång- och kortlivade politiska välden genom historien, deras framväxt, utvecklingar och i de flesta fall tillbakagångar. En intressant bok!

Baksidestexten lyder:

Stormakter har förundrat människor ända sedan dessa först bredde ut sig över jorden för tusentals år sedan. Men alla dessa historiska imperier har förr eller senare fallit. Assyrier, babylonier, romare, perser, araber, kineser, mongoler, britter, tyskar, fransmän, liksom även svenskar har underkuvat grannar och spritt sina ideologier och sin kultur till omvärlden – bara för att sedan mista nästan allt.

Varför har då stormaktsväldena brutit samman? Varför föll till exempel antikens mäktigaste imperium, de romerska kejsarnas välde? Oändlig forskarmöda ägnats åt denna gåta men slutsatserna pekar fortfarandet åt vitt skilda håll.

Med ett mäktigt helhetsgrepp och stor berättarglädje binder Dick Harrison ihop epoker och kontinenter – från det mesopotamiska Akkad till USA under Trump och Biden.

Hur har imperier uppstått och vidmakthållits? Vilka brister har och yttre omständigheter har orsakat deras fall? Detta är frågor som ställts genom historien och som är lika aktuella och viktiga idag som någonsin tidigare.

Riktigt intressant är att han daterar sitt Efterord den 30 april 2021. Då var han färdig och manus gick till förlaget som publicerade boken året därpå. Detta betyder att berättelsen om det ryska-sovjetiska-nyryska imperiets expansion och variation inte räcker fram till sin nuvarande fas med kriget i Ukraina, inte heller NATO-imperiets dagsaktuella tillväxt.

Därför ska man läsa historia. Den utvecklar sig hela tiden.

Prova först tyda detta:

olikasorterstextinnebärolikasortersläsningdetärenbärandetankeijoelhalldorfsresonemangibokens

folkidenstartarhanenvandringikilskrifternasmesopotamienochtarläsarenmedgenomskriftkonstens

historiaframtilldagsdatomedtwitterinläggfacebookochandrasåkalladesocialamediernärmanlämnade

tavlornamedkilskriftochinristadehieroglyferförattocksåskrivamednågonsortsalfabetiskskriftpåpapyr

usochpergamentskrevmanpådetvisjagnugjortidethärstycketdesomlästesgjordedethögtochuppfatt

ademedbådeögonochöronvadbokstäverbarförmeningsynochhörselsamverkadeidenädlakonstenatt

läsasombarakanskefemavhundrabehärsladeunderantiken

Nu gör jag det enklare för dig,noble Bloggläsius, och tar till vara att man så småningom ändrade sättet att skriva så att man gjorde mellanrum mellan orden och införde skiljetecken. Det betydde inte att man slutade läsa högt eller åtminstone mumlande men lite fortare kunde det i alla fall gå. Lästeknik, materialet texten var skriven på, stilen på bokstäverna och annat förändrade både läsningen och texterna i sig – där sådana fanns och hos dem som kunde läsa dem. Och detta var innan man började trycka böcker.

I Joel Halldorfs Bokens folk – en civilisationshistoria från papyrus till pixlar berättar han kunnigt och förödande intressant om sådant jag nu bara här gett en hastig intitt i. Baksidestexten lyder:

Att läsa, snabbt och långsamt, har varit vägen till kultur och bildning i Europa. Men det har aldrig bara handlat om vad som stått i böckerna, utan också om hur vi har läst dem.

Djupläsning och skumläsning har lagt grund för en hel civilisation: ett rikt inre liv, offentlighetens stora samtal och vetenskapliga framsteg. Men tryckkonsten har också skuggsidor: förtryck, folkmord och fake news. I den här boken möter vi nunnor och nazister, revolutionärer och recensenter, poeter och predikanter, arbetare och algoritmer, bibelläsare och byråkrater, tech-entusiaster och tidningsredaktörer. Alla med sina böcker och sina alldeles särskilda sätt att läsa.

Bokens folk är en kulturhistorisk exposé om läsandets, skrivandets och böckernas betydelse. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, och vad den digitala revolution som vi just nu genomlever egentligen betyder.

Om Halldrofs bok säger jag till sist två saker:

Den ena är att det är en avde mest intressanta jag läst på länge! Jag rekommenderar dig som läser min blogg att införskaffa den eller sätta den på någon lämplg önskelista.

Den andra saken är att jag (och många) skulle må väl av att åter förmuntliga och förältliga – nya ord – mitt läsande. Det finns så mycket att läsa att man (om man läser) inte läser något ordentligt och på djupet. Då är det en poäng att veta att all litteratur fram till mitten av 1800-talet skrevs och nyttjades i grupp.. Det som skrevs skrevs för högläsning och omläsning, inte skumläsning. Det betder en utmaning till att läsa text, till exempel Bibeltext, i den anda som rådde när den skrevs.

Jag gillar att läsa böcker. Har alltid (minst) en på gång. Till detta har jag (o)vanan att här på bloggen berätta om det mesta jag läst. I kategorin Predikaren 12:12 läggs de inläggen förutom ett då och då som sorteras in i Exegeten bräker.

Ytterst lite skönlitteratur tuggar jag mig igenom. Jag dras mer till facklitteratur i ganska skilda ämnen. Grovt hugget kan sådant delas i tre nivåer.

En nivå är populärvetenskapliga volymer som till exempel de Dick Harrison sprutar ur sig i stor omfattning.* Målgruppen för sådant är intresserade personer utan omfattande studier eller yrkeskontakt med ämnet i fråga. Ibland finns i de böckerna en avdelning noter efter texten och oftast en binge litteraturtips.

Så finns vetenskapliga böcker. Där är målgruppen folk som redan är fackfolk tränade i ämnet. Många av mina och andras Bibelkommentarer är av det slaget med både notapparat – ofta sidvis – och litteraturförteckning.

En underavdelning till de vetenskapliga är de som har tydlig avsikt att flytta forskningsfronten framåt en större eller mindre bit. Sånt är ofta rejält preciserande kring något snävt speciellt och tämligen obegripliga för andra än den akademiska värld där forskningen utspelar sig. Sonens doktorsavhandling Improving detection and diagnosis of bearing failures in wind turbine drivtrains är ett bra exempel.**

För närvarande har jag fyra böcker på gång plus ett par lästa som ännu inte är omberättade här. Var lugn, noble Bloggläsius! Det och de kommer att nämnas på grund av min tydligt fåfänga oblyga boksnobbism.

* I inlägget fakta mot foliehattism av den 12 dec 2019 finns en lista över vad -12-12

** Bland annat bloggposten oj så svettigt! behandlar detta den 17 oktober 2020.

Den 18 juni skrev jag i inlägget framtidsperspektiv 2 om att det fanns en troligt men då ännu inte klar framtidsgrej. Utifrån min egen listighet och en och annan underhandskontakt har jag haft saken klar för mig i någon vecka men nu har protokollet kommit och dimmorna kan lyftas – om någon känt sig vilsen.

Svenska kyrkan har två ansikten – minst. Det ena är likheten med den offentliga sektorn vad gäller styre, organisation och i mångt och mycket en hel del attityder. Det andra är karaktären av folkrörelse som betonar frivilliganslutning, direktdemokrati och att sprida sin idé och kultur. Tyvärr är det så att det förstnämnda plytet paradoxalt efter man år 2000 slutat vara statskyrka vuxit på det andras bekostnad.

Det finns ett band mellan Älvsby folkhögskola – som är ett uttryck för folkrörelsesidan – och Svenska kyrkan som organisation. Jag upplever att det bandet var starkare förr än vad det är nu – men kan ha fel. Hur som helst uttrycks bandet formellt åtminstone på så vis att Stiftsstyrelsen i Luleå utser skolans ordförande – men delegerat saken till sitt Arbetsutskott. I den instansen har man beslutat att utse lilla mig till att från och med 1 juli vara ordförande för styrelsen för Stiftelsen Karlsdal med Älvsby folkhögskola som den vidlyftiga rubriken lyder.

När jag fick frågan sa jag Nej! till att börja med – av två skäl. Det ena var att jag tycker att ordföranden bör vara en som är yngre och mer i den kyrkliga farten än en 70-årig pensionär. Det andra var tanken att mina 16 år på skolan, även om det nu är tio år sedan jag slutade, skulle fresta mig till att bli verksamhets-klåfingrig. Det ska man inte vara i en styrelse som inte ska bry sig i detaljer. Styrelser ska normalt sett hålla sig till mål, regelverk och ramar. Punkt.

Då jag och Primärhustrun en dag valde att äta lunch på skolan berättade jag för ett par tidigare arbetskamrater att jag blivit tillfrågad men avböjt. Det utsatte mig för operation övertalning. De menade, helt rätt, att jag begriper och gillar vad folkhögskola och folkbildning är och skulle kunna vara ett stöd för rektor som leder skolan. Det gjorde att jag började tvivla på mitt Nej! så jag kontaktade rektor – som var en annan av mina arbetskamrater när jag jobbade där. Jag ville höra med honom om vad han och skolan behöver och få en ärlig synpunkt på om jag skulle kunna vara nyttig – som han ser det. De där dialogerna la mer ved på tankebrasan och jag ändrade mitt Nej! till ett Jag står till förfogande.

Jag tror inte att den aktuella nomineringsgruppen och sedan Stiftsstyrelsens AU behövde kravallstaket för att ordna skaror som ville ha uppdraget men det är ändå en poäng att vänta på protokollet som tydligt visar att det har klarnat.

Är det ett stort uppdrag? Ja och Nej. Skolan leds av rektor och verksamheten genomförs av kompetent folk för vilka – jag vet! – det inte spelar nämnvärd roll vem som är styrelsens ordförande. På det sättet är jag inte viktig men kanske och förhoppningsvis kan jag vara lite nyttig. Att jag är en folkbildningens vän är odiskutabelt. Att jag har tid att vara bollplank och diskussionspartner är också sant. Att jag bor på orten kan vara en faktor. Att jag är kyrklig går inte heller att förneka. I det sistnämnda är jag dessutom en varm anhängare av aspekten folkrörelse och rejält skeptisk till den offentlig-sektor-tendens jag nämnde högre upp i inlägget.

Att jag skulle börja kalla mig och vilja kallas Ordförande Stig är inte aktuellt.

Jag tänker inte heller skriva en liten röd bok.

Undrar om jag får en ny kepa...

Jag håller på att läsa en bok om läsning. Jag kommer att återkomma till den då den är läst men redan nu kan jag säga att den är bra och jag skall ta innehållet i beaktande när jag läser.

När jag fyllde 70 fick jag – som jag nämnt – fyra böcker. Nu är det fem. Den äldre av sönerna berättade att den han beställt ännu inte kommit så den skulle jag få lite senare. Det blev i fredags. Primärhustrun och jag tänkte göra en Luleå-dag med diverse ärenden. Hon skulle hämta sitt nya pass hos polisen samt låta reparera glaset på sin mobil. Till Röda Korset skulle vi lämnalite grejer. Hos den nyss nämnde gossen skulle vi hämta godis vi – och hans syster med familj i Älvsbyn – köpt som sponsring för Luleå-barnbarnens fotbollslag (eller basketen?) och till detta den bok han beställt. Ovanpå allt detta planerade vi att gå ut och äta för att sedan å biograf beglutta den senaste Indiana-Jöns-filmen. Det sista fick vara. Efter måltiden flanerade vi lite och for sedan hem i stället.

Läser du i mitten? sa sonen med klander i stämman.

Jag bläddrade just då i boken Ögonblicken skriven av Lars Hedström, född 1953 och likt jag uppvuxen på Örnäset i Luleå. Troligen har vi åtminstone under högstadiet gått på samma skola men vem han vare sig var eller är vet jag inte. Vi växte upp i parallella samhällen – han i trevånnings lägenhetshus länst in på Edeforsgatan, jag i ett villaområde inte långt ifrån men med ett litet skogsparti emellan. Nu ska man inte överdriva det där med parallella samhällen, i alla fall inte inom Örnäset. Hela bostadsområdet uppfördes från och med 1950 – vår villa 1958 – och befolkades av unga hyfsat jämnåriga familjer med försörjning knuten till järnverket. Garanterat minst hälften av alla pappor jobbade där! – så också min. Andra knogade med sånt järnverkare behövde – skolor, affärer, annat. Nästan alla mammor var hemmafruar med barnen. Effekten blev att det kryllade av ungar i den omfattning att alla inte kunde känna alla.*

Boken är på ca 90 sidor och innehåller ett dussintal korta noveller knutna till Örnäset, NJA/SSAB och Luleå. I innehållsförteckningen såg jag Holms café på sidan 47 och läste där vilket gjorde att sonen utropade sitt Läser du i mitten?

På lördagsförmiddagen hade jag som något av ett avbrott mellan och mitt i tjockare böcker läst hela boken. Jag är egentligen ingen novellist – för så vida inte bloggande räknas som novellande – men blev positivt tagen och påverkad av de korta berättelserna. Det var berättelser om orginal som jobbade i verket, om personer som försvunnit, beskrivningar av miljön osv.

Och minnen väcktes och lite filosofiska tankar föddes – bland annat då av Holms café alldeles invid Norra Örnässkolan där jag gick årskurs 1-9**. Framför allt köpte vi godis där. Som grundskoleelev gör man inte så många kondis-besök men ett och annat blev det naturligtvis och då framför allt under gymnasietiden. Inte poppade vi mycket ur jukeboxen heller. Gjorde vi det var det knappast låtar av Owe Thörnqvist vi valde. Hans truddiluttar och slagdängor bröt in i tillvaron (och plågade oss) via andra kanaler. Det märkliga är dock att om jag råkar höra Dagny från 1958 dyker intriören från Holms upp i skallen.

Förklara det, den som kan.

* Vill man veta mer om områdets utseende och historia kan man läsa här.

** Författaren Hedström bör rimligen gått på Södra Örnässkolan sina första 6 år.

Innan du, noble Bloggläsius, ger dig i kast med att läsa detta blogginlägg kan det vara på sin plats att du läser 100 års lögner som jag publicerade den 19 augusti 2016 – klicka här. En av de böcker jag fick när jag fyllde år i år är från samma författares tangentbord som den jag berättade om för snart 7 år sedan. Ämnet är snarlikt.

Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia skriven av Ingmar Karlsson, tidigare diplomat i Mellanöstern, ger för den vetgirige en god men inte fullständig repetition av den tidigare boken men framför allt en uppdatering fram till våren 2023 av det tjyv-å-rackarspel som fortsatt kring situationen Israel-Palestina. Den konflikten är just nu visserligen inte den största på planeten och har tyvärr helt hamnat i både diplomatisk, politisk och medial skugga av Rysslands illegala ockupation av icke-ryskt territorium, dess anspråk på stora landområden och dess totala underkännande av Ukraina som land, nation och folk. Att Putins attityd och agerande är en karbonkopia av hur israeliska toppolitiker resonerat och resonerar och vad de gjort och icke-gjort, gör och icke-gör, orkar USA och EU inte se – och om man ser det väljer man att inte bry sig.

Efter att ha läst boken är jag än mer övertygad om att det sätt vi i Europa och inte minst i en del förment ”kristliga” sammanhang, sett och fortfarande ser på konflikten har varit och är falskt, partiskt, nykolonialt och inte så lite rasistiskt. Håller man fast vid min jämförelse kan man säga att många godtroget valt och väljer att ”heja på ett Ryssland”, stöder ockupation, annekteringar och folkfördrivning.

Baksidestexten lyder:

"Alla inser problemet mellan araber och judar. Men inte alla ser att det inte har någon lösning. Det finns ingen lösning. Varför skulle araberna sluta fred? ... Vi har tagit deras land."

Så sade David Ben-Gurion, som så småningom skulle bli Israels förste premiärminister, redan 1919. Två år tidigare hade den brittiska regeringen lovat ett nationellt hem åt det judiska folket i Palestina, trots att befolkningen till 93 procent utgjordes av araber.

Det hävdades då, och än idag, att Palestina var "ett land utan folk för ett folk utan land". Palestiniernas motstånd mot koloniseringspolitiken kunde därmed avfärdas som terrorism, trots att man insåg hur situationen skulle komma att utvecklas.

I ”Folket som inte fick finnas” skildrar den tidigare diplomaten Ingmar Karlsson den mer än hundra år gamla konflikten ur ett palestinskt perspektiv. Han berättar om en sedan länge bortglömd del av den palestinska och israeliska historien och bidrar därmed till att förklara de nutida motsättningarna mellanlandets befolkningsgrupper.

Jag uppmanar alla, inte minst var och en som av politiska eller skumma ”teologiska” skäl klassar sig som såkallade Israel-vänner, att våga utmana sina etablerade uppfattningar.Läs Folket som inte fick finnas som avslöjar segrarnas och andras tjyv-å-rackarspel.