oj så svettigt!
Igår eftermiddag var det lite time out. Tillräckligt med folk fanns i köket hos den äldre sonen och hans familj. Jag vegeterade i en soffa och började skriva i telefånen. Efter rubriken ovan fortsatte jag:
Jag förstod vad de sa men fattade inte vad de pratade om. I alla fall inte detalj. Bara lite på ytan. Tror jag.
Det var kl 9 i morse det började. I sal A109 på Luleå Tekniska Universitet. Daniels disputation för att bli Doktor i Maskinteknik, underavdelning Tribologi om jag fattat rätt. Allt var på engelska – hans presentation, en opponent, en opponent till och ännu innan ett par tre som inte var med över nätet utan fanns i rummet också ställde frågor. 12.15 var det slut. Paus för lunch.
Tid 14-hundra ges resultatet och sedan middag hos Doktorns storebror.
Där satt jag. Hur klockan-två-beskedet utfallit var i den skrivande stunden inte klart men att hans femåriga arbete skulle godkännas var klart. Så brukar det vara. Doktorander disputerar inte om handledare och omgivning inte bedömer att det går vägen. Utfrågningen och dialogen var i god konstruktiv anda. Det hängde aldrig upp sig. Naturligtvis är det också så att ingen förutom den som disputerar vet bättre vad som är skrivet och hur arbetet är gjort. I en paus sa en initierad till mig att Heffaklumpen* gjort ett mycket bra och imponerande arbete.
Sonen svarade redigt och klart (men för mig ganska obegripligt) och behärskade läget lugnt. Opponent och andra var positiva och konstruktiva men ändå slog pappa-reflexen till vid 20-i-12-tiden och jag tänkte: Nu får ni faktiskt sluta djävlas med pojken! Jag vet att den reaktionen varken var rättvis eller lämplig med avseende på språket men är jag pappa så är jag.
På Messenger finns en grupp som heter Släkten som säger pling och som består av Primärhustruns syskon med anknutna relationer och avkommor. För att i någon mån fylla aktivitetsbehovet publicerade jag där vid tre-tiden det kursiverade stycket ovan utan att ha nåtts av det formella resultatet. Strax efteråt kom dock Doktorn så vi fick veta vad vi visste. På Facebook hade jag också nämnt det hela med orden:
Pustar ut!
Den yngre av sönerna disputerade under förmiddagen. På utrikiska.
Är inte helt o-stolt - nordsvenskt uttryck för att jag är skit-mallig.
Så småningom anslöt storasystern i Unbyn med familj och det blev gala-middag. Det känns som jul konstaterade Adrian 8½ år. Inte olikt. Mörkt ute. Just det folket på plats även om jularna brukar innebära fler. Festlig mat.
Apropå Adrian – jag fick låna hans säng inatt. Farmodern slaggade i syster Tyras. Om någon timme åker vi hem och där och då kommer denna text hamna på bloggen.
* Givetvis kallad han han inte sonen så. Heffaklumpen var familjens smeknamn på den yngste när han var riktigt liten.
Lite hemlandstoner för en som har disputerat själv och även sysslat med vindkraft. Växellådan är en akilleshäl i sammanhanget, därför har jag propagerat för att använda järnvägens lågfrekvens 16 2/3 Hz vilket tar ner varvtalet på generatorn och förenklar växellådan.
Stort grattis till sonen! :-)
Noterar att min gamle kamrat erkänner att det finns något han inte begriper (bäst)😄
Kommentaren ovan KAN ge intrycket att jag är nån huvva messerschmitt som alltid tror jag vet bäst och mest. Så är det inte. När någon kan en sak mer än vad jag kan har jag inga problem att böja mig. Logiska och vettiga resonemang funkar åxå. Men när folk som vet mindre och bara envist känner eller tycker eller envisas, särskilt om de har eller anser sig ha makt, så får jag moddra, spader som det heter på riksdialekt.
