skitgudstjänster?

Först av allt: Rubriken kommer sig INTE av någon speciell gudstjänst i lokala kyrkan. Absolut INTE. Tro inte det! Framför allt inte efter förrgårdagens som jag hade förtroendet att leda.

 

I stället är det en längre tids, faktiskt flera års, funderingar som skapat rubriken – OBSERVERA frågetecknet i den. Jag har länge haft tankar kring församlingarnas skitgudstjänster och varför många och vissa berörda verkar aktivt bojkotta dem. Min gissning är att det jag nu skriver och funderar inte bara är en lokal fråga utan beklagligt nog finns ganska generellt. Häng med!

 

I en församling, den lokala och flesta andra, fungerar saker och ting i dessa steg.

  1. Kyrklig personal klurar och funderar kring hur en församlings gudstjänstliv och annan verksamhet ska formas och vad som från dem skall ”erbjudas” dem som bor i församlingen.
  2. Församlingens ledning väger samman dessa klurigheter till åtgärder och gemensamma handlingsplaner.
  3. Sammanvägningen dras för styrelsen som godkänner planerna och ställer sig bakom dem och blir med de åtgärderna ansvariga ”med-erbjudare”.
  4. Sista steget i denna formella kedja är att det högsta beslutande organet Kyrkofullmäktige.årligen antar de skrivna verksamhetsplanerna och godkänner redovisningarna. Med det sällar sig de förtroendevalda till skaran ”erbjudare” av gudstjänster och annat jox som man tycker är lämpliga för oss som bor i församlingen. 

Med denna kedja har alltså allesammans, anställda och förtroendevalda, ställt sig bakom rubbet. Jag frestas då att tänka att de innerst inne anser det de godkänt ändå vara skit. Jag bygger den tanken på att de allra flesta av dem ju så gott som konsekvent väljer att inte fira gudstjänst med dem som församlas – om de inte är arvoderade eller har en sammankomsten som ålagd arbetsuppgift.

I min trånga huvudskalle gnager därför frågor som Vilken signal sänder en slaktare som vägrar äta korv? Varför arrangerar man för mig och andra församlingsbor skitgudstjänster man själv bojkottar? Varför bjuder man andra söndagligen på sånt man för egen del näst intill desperat undviker?

 

Naturligtvis är jag inte intresserad av att spekulera i alla dessa personers inre liv och motiv för vad de gör och inte gör. Att rannsaka sådant är Guds sak, inte min. Det jag i all enkelhet vill påtala är signaleffekten som uppkommer när kyrklig personal och förtroendevalda gör – eller inte gör – som de gör.


sur-stig bloggar (mindre)

Här och var i cyberrymden kan man ramla över bloggar, så kallade influensare, artikelförfattare, debattörer och tyckare som vad det verkar ha sitt huvudsakliga näringsintag i att äta citroner och dricka ättika. De klagar på allt, gormar om det mesta, som tjurar och surar. Jag vill inte vara en sådan!

 

Men det är så att jag på en tidigare arbetsplats första halvan av 1990-talet fick smek- eller öknamnet Sur-Stig. Dock sas det med viss värme i tonfallet. Det fick mig i alla fall att tänka efter och genom åren hålla kvar tanken. Ihärdigt ifrågasättande av saker kan ge ett skevt intryck av vad man är för en typ – typ sur-typ.

 

Naturligtvis innebär inte det att saker och ting både i samhälle och kyrka inte skulle kunna ifrågasättas. Inte bara kunna utan måste ifrågasättas. Det är inget farligt. Är en sak bra tål den om någon ifrågasätter delar av saken. Är saken dålig måste den ifrågasättas. Sånt som kan uppfattas som kritik behövs om sammanhanget vill vara sunt men särskilt i kyrkliga sammanhang tenderar man ofta att vara gräsligt kritik-rädd och undvika sådant som kan avslöja problem eller rentav skapa konflikt. Bättre är då att lägga sig till med slogans som Allt står väl till, allt står väl till – trots att de orden i Bibeln är kännetecken på de falska profeternas utsagor.

 

Att ifrågasätta och kritisera är alltså något legitimt men att bara göra så blir i mitt tycke onödigt surt – i alla fall här på min blogg. I min telefon och i min dator men bara där har jag därför ett antal halv- och näst intill hel-skrivna ting jag till syvende och sist valt att inte publicera här. Kanske tycker någon att sådan självcensur är lite tråkig. Definitivt är det något som glesar ut avstånden mellan blogginläggen. Jag vill helst skriva och berätta om positiva ting men hittar nästan inget som kittlar igång just den behandlingen av tangentbordet. Effekten blir då att sur-stig bloggar (mindre).


RSS 2.0