stigstrombergsson

Att helt och klart ge en bra diagnos vad gäller böcker, artiklar och annat jag läst och läser är jag inte rustad för. Än mindre kan jag diagnostisera mig själv kring varför jag läser just det jag läser eller inte. Diagnosen nörd har jag ibland gett mig själv men det täcker inte allt.

Det finns måste-läsning av olika slag – kurslitteratur, instruktioner, material för att ens arbete kanske skall bli bättre, manualer för apparater osv. En del sådana måsten är inte längre för handen men en del är kvar.

En annan sort är intresse-läsning. Dit hör nog en del böcker ur en någon av de nyss nämnda typerna som jag egentligen nu inte måste läsa nu men har intresse för. Annat blir läst av purt intresse, mer eller mindre koncentrerat – böcker om historia till exempel.

Länder som försvunnit 1840-1970 är de senaste genomplöjda volymen. Just ordet volym blir i detta fall tveeggat. Formatet pocketbok varslar om litet format men över 450 sidor skapar viss volymisitet. Hur som helst berättar norrmannen och författaren Bjørn Berge om 50 länder som uppstått och försvunnit under den angivna 130-års-perioden och som ett uttryck för sin kortare eller längre existens också gett ut egna frimärken. Jag får intrycket att han är en notorisk och avancerad filatelist som fått infallet att skriva ungefär rejält blogg-långa texter om speciella märken i sin samling. Sedan – fortfarande mitt intryck – slogs han av tanken att sno ihop sina texter till en bok och då spetsat till det hela avsevärt genom källhänvisningar, notapparat och litteraturförteckning. Det är som sagt mitt intryck, kanske färgat av att mina böcker – p minus 100 och INGEN BOKBOK – kommit till på samma vis men utan det andra seriösa steget.

En del av bokens 50 länder kände jag till innan – eller åtminstone hört namnen på: Schleswig, Oranjefristaten, Hijaz, Danzig,Manchukuo, Trieste, Biafra. De flesta var helt nya och rejält osannolika: Östrumelien, Iquiquie, Eldslandet, Inini, Ryuky med flera. Som det är med så mycket annat jag läser blev jag nog inte dummare men stark faktainlärning och lagring i långtidsminnet blir det inte frågan om. Det är dock en kul grej att ha i bokhyllan. Kanske kan jag någon gång i någon diskussion spänna mig med värdelöst vetande ur en liten struntbok med påståenden som Jag läste om Sydshetlandsöarna – som hade en viss självständighet 1944 – att det i en blåval finns 10000 liter blod. Det är lika mycket som i 2000 människor.

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Jag har lärt mig ett nytt ord – durativ. Det är en aspektform av ett verb som uttrycker pågående handling, jämför gärna det engelska ordet duration, alltså nåt som pågår. Det pågående hos mig är bland annat en viss nördighet och det var i utlevandet av den nördigheten jag snappade upp ordet i en nyläst boks Ordförklaringar.

Att jag på lite olika sätt har, och gärna också odlar, en viss nördighet är inte okänt. Jag går till och med in för det i olika fält av livet och vad jag tillåter mig vara intresserad av. Språk, särskilt en del gamla sådana, är en sådan sak. Ser jag realistiskt på saken är det nog en följd av min prästutbildning. På den tid det begav sig ingick både gammal hebreiska och gammal grekiska i vad som krävdes för att bli det som då kallades teologie kandidat.* Halva tredje terminen innebar råplugg av grekisk grammatik och glosor. Andra halvan torterades jag med hebreiska på samma vis. Med detta i ryggen gick man vidare i studier av texter ut Gamla och Nya testamentet på deras grundspråk – som är radikalt annorlunda än vad som idag talas och skrivs i Israel och Grekland.**

Under sammantaget en termin jobbade jag med hebreiskan och litteratur kring Gamla testamentet. Två terminer samma visa med grekiskan och Nya (och betydligt senare i livet ytterligare två halvfartsläsår i det senare). Sådant, noble Bloggläsius, grundlade en durativ nördighet hos mig som jag ganska gärna kan tänka mig att då och då snobba med.

Det finns andra nördar. Yngsta prästkollegan råkade nämna att hon – om jag fattade rätt – pausat de direkta teologistudierna för att under ett år läsa Akkadiska, ett semitiskt språk som dog ut för 2500 år sedan. Varför? blev mitt spontana utrop. Inget direkt svar gavs annat att det verkade intressant.

I någon mening kan jag hålla med. Akkadiskan var ett semitiskt språk som sedan utvecklades till assyriska och babyloniska – bägge utdöda – och tog över sumerernas – icke semiters – kilskrift. Akkadiskan har med det skrivsättet lämnat en massa lertavlor om både det ena och det andra.

Har du någon litteratur om saken? blev min fråga från nörd till nörd. Hon gav ett jakande svar och lovade att ta med en del till sitt rum på Pastorsexpeditionen. Dagen därpå fann jag tre böcker men lämnade en akkadisk grammatik där den låg. Två följde med hem men en av dem ska jag inte böka mig igenom – en självinstruerande lärobok på engelska i babyloniska. Någon gräns för durativ nördighet måste faktiskt finnas!

Men Ett hav av mäktig rörelse – Om de semitiska språken av Ola Wikander tog jag och har läst. Sanningen att sägandes var det mycket av de ungefär 200 sidorna som jag inte begrep mycket av – nästan inget faktiskt. Ändå var den intressant och när Wikander berättar om hebreiska tändes ett och annat minnesljus. Det var många år sedan jag sysslade med det språket och de mesta har försvunnit ur eller rentav bortträngts in i någon dunkel hjärnvindling. Ord som radikal, verb-rot, status construktus, jussiv och flera andra termer kände jag igen och flaschade tillbaka till tidigt 1970-tal då jag kämpade med de sakerna. Faktiskt en intressant bok – trots allt – som bekräftade en kvarvarande och kronisk durativ nördighet.

* Under gymnasietiden kom jag/vi på ungdomsläger och i andra sammanhang i kontakt med en då gammal präst. Han tyckte krasst att latin också skulle ingå. Han menade att präster rimligen behöver kunna läsa den skylt Pontius Pilatus satte upp på Jesus kors och som på grekiska, hebreiska och latin beskrev vem han är och vad han dömts för. Latinet var borta på min tid men de andra två språken ingick. Numera i dessa yttersta tider kan man bli faktiskt bli präst helt utan men vanligen med ett av de språk Bibelförfattare skrev sina alster på.

** Jag fick alltså verktyg att dechiffrera texter från antiken. På de nutida varianterna av språken kan jag inte ens beställa korv.

Efter huvudärendet i detta inlägg påmin blogg kommer en notis om hyckleri i förkroppsligad form. Innan dess kommer en för mig, uppvuxen i Luleå och efter bara några unga år i universitetsstaden Uppsala också sedan många år är bofast Norrbottning, en inblick i en konstant debatt av lite varierande intensitet. Tankebrottningen gällar sådant som centrum och periferi, utsikspunkt och skevseende, viktigt och mindre viktigt.

Historien om Norrland – Dimmans land: Från istid till hungerår är första delen av ett verk i två delar skriven av en av Sveriges mest uppskattade folkbildare – Historiepoddens Robin Olovsson. Jag saxar från baksidestexten:

I Dimmans land får vi möta personer som är okända för de flesta men alla viktiga för den stora berättelsen om Norrland. Från de allra första människorna som befolkade Norrland till färgstarka karaktärer som trumslagarpojken Hendrich Walter, Magnus ”Vildhussen” Huss och sameflickan Milla ”Maria” Andersson-Clementsdotter. Vi möter också den svenska historiens portalfigurer som Gustav Vasa och Carl von Linné – men sedda från ett nytt, norrländskt perspektiv.

Här berättas omvärldens äldsta skida, om arkeologerna somskingrade dimman över Norrlandsforntid, om häxprocesser, om Västerbottens hövding och om när och varför man började säga ”Norrland”.

Robin Olovsson är uppvuxen i Arvidsjaur men utflyttad till Stockholm, utbildad gymnasielärare i historia och svenska och specialiserad på Norrland. Genom Historiepodden har han blivit en av landets mest folkkära populärhistoriker.

Måndag för en vecka sedan trampade jag och Primärhustrun till folkhögskolan på kvällskvisten. Vi hade anmält oss till ett föredrag just av Robin Olovsson efter årsmötet för Älvsby forskarförening. Exakt starttid för föredraget var inte satt mer än att det skulle vara efter årsmötet som vi alltså utan att vara medlemmar blev åhörare till. Att vara publik vid ett årsmöte är oftast lika intressant som att titta på när någon försöker sluta röka och forskarföreningens ändrade inte detta. Dock är sådant nödvändigt så det är bara att bita ihop och vänta. Föreningen har faktiskt – och detta gjorde mig förvånad – runt 250 medlemmar. Alla var inte där men skolans kapell/aula var fullsatt.

Efter årsmötet var det dags för Robin Olovsson som gav axplock och intro till både sin bok och den koloniala attityd som präglat och präglar det Mälardals- och centralmaktsperspektiv som styr och styrt svensk politik, historieskrivning mm mm. Upplysande och bra. Tanken att från Norrland – vad det nu är – kan vi hämta saker men inte i övrigt något att bry oss med har dominerat och dominerar. Inte minst syns det i den nu aktuella rapporteringen och värderingen av Northvolt-konkursen och annat som hör till den gröna omställningen i norr. Stockholms-perspektivet är bara SÅ tydligt från media, Tidö-pakten såväl som från den så kallade oppositionen.

Köp och läs Historien om Norrland – Dimmans land: Från istid till hungerår. Den är inte dyr. Volym två kommer till hösten och fortsätter en försummad konstant debatt.

Nu den ovan utlovade efter-inläggs-notisen:

Som svar på Trumps mångfaldiga tullkampanjer har en kanadensisk gränsprovins strypt export av el till delar av USA. Om det skriver Trump: Kan ni föreställa er att Kanada skulle sjunka så lågt att de använder el – som påverkar oskyldiga människors liv – som ett förhandlingsvapen och hot?

Att hans kompis Nethanyahu strypt all el till Gaza värderar han inte på samma vis. Hycklare!

Läsa böcker gör jag gärna. Ofta flera ganska samtidigt. Naturligtvis sitter jag inte med två-tre uppslagna på en gång. Så extrem är jag inte men ofta kommer en bok in och pausar läsningen av en eller två andra i ungefär en halv månad.

I förrförra inlägget gav jag ett exempel på saken när jag nämnde att ett TV-program fick mig att ta fram och läsa om en bok om Maria Magdalenas evangelium och också boken Apokryferna till Nya testamentet (som jag inte nämnde då). Det avbröt halv-om-läsandet av en Bibelvetenskaplig doktorsavhandling som i sin tur avbrutit en bok om övre Norrlands historia.

Yngsta och nyaste prästkollegan här i byn tipsade för en tid sedan om ett webbinarium, alltså en fortbildning över skärm. Den skulle handla om hur folk som firar gudstjänst de facto upplever och erfar gudstjänsterna. Målgruppen för det hela var främst präster och kanske musiker med anställning. Sådana hade getts inloggningsmöjlighet. Jag är inte anställd men tänkte att om folk i Älvsby församling skulle delta kunde jag sitta med för att kika över axeln – typ. Dock ville inte arrangörerna – Stiftskansliet – att kollegier gemensamt skulle glo via storskärm. Man skulle det skulle vara individuellt för gruppindelningar och annat. Sammantaget innebar det att jag inte var med direktnär det webbades.

Kollegan är jämfört med mig av betydligt yngre årgång som bekvämt antecknar föreläsningar och annat med dator, inte med penna och block. Hennes förträffliga och begripliga anteckningar fick jag efteråt via e-post. På något vis blev jag då indirekt med och provocerades att besöka lokala Bibblan för att beställa ett fjärrlån. Den boken kom och skapade ännu ett bokavbrott i läshögen.

Nu är Kyrkbänksteologi – en studie av gudstjänstfirares liturgiska praktikers teologi genomläst. Det är en doktorsavhandling skriven av Elin Lockneus, aktiv präst i Härnösands stift. En påminnelse om lånetidens snara slut innebar att de ca 250 sidorna nog snarare blev genomskummade. Idag blev det därför dags att ta promenad för att lämna tillbaka den.

Per definition är doktorsavhandlingar kombinerat tråkiga och innehållsrika. Själva formatet avhandling är riktat in i och till den akademiska världen och forskningen där. Det är helt OK men betyder också att många sidor ägnas åt redovisning av områdets forskningsläge, teoretiska analysinstrument och metodfrågor – ofta lika torrt som att äta kex i en öken. Det som sedan beforskades och formulerades är vilka praktisk ganska omedvetna teologiska hållningar som gudstjänstfirare uttrycker genom vad de gör, sina praktiker. Saklig och torrt – men absolut inte ointressant.

Jag funderar mycket över hur gudstjänster fungerar för oss i bänken, inte bara för aktörer i koret och på orgelpallar. Som pensionär är jag ju själv bänkad betydligt oftare än att vara aktiv i koret och tycker mig därmed ha rätten att ur bänkens vinkel fundera både tyst och högt. Lockneus avhandling gav en del ved till mina tankebrasor men faktiskt mest i form av stora teoretiska klabbar, inte stickor som riktigt tänder min hjärna. Frågan om hur bänkfolk upplever tingen är dock viktig. Präster (och musiker), som sällan eller nästan aldrig firar gudstjänster de inte själva leder, behöver få det perspektivet. Avhandlingen kan för detta ge en del men framför allt är det eget kyrkbänksnötande i den egna församlingen som kan ge känslan av vad som funkar och inte.

Bokens baksidestext lyder:

Vad händer egentligen, teologiskt, när en gudstjänstfirare slår sig ned i kyrkbänken på söndagsförmiddagen? Det finns knappt någon teologiskt forskning med fokus på dessa vanliga personers gudstjänstliv. Genom att se närmare på vad gudstjänstfirare faktiskt ägnar sig åt när de firar gudstjänst framträder i denna bok en gudstjänstteologi som är relationell, levande och i rörelse.

Forskningsstudien bygger på ett rikt fältstudiematerial från två församlingars gudstjänstliv i Equmeniakyrkan och Svenska kyrkan. Detta material analyseras med praktikteorier samt teologiska teorier om kroppsligt kunnande, språklig artikulerande och visdom. Resultatet bidrar till en fördjupad kunskap om och ökat intresse för gudstjänstfirarnas liturgiska praktiker och deras teologi.

Kyrkbänksteologi är en avhandlig i praktiskt teologi, framlagd vid Enskida Högskolan Stockholm.

Idag har jag via Facebook fått besked att ett nytt bokavbrott är att vänta. Återkommer.

Att säga att det i dagarna är oroligt i Mellanöstern vore en rejäl underdrift. Det är krig i ett nästan ödelagt Gaza. Krig och förstörelse i Libanon. Beskjutningar från Jemen. Övervåld på Västbanken. Terroriströrelser i regionen inklusive den ultrahögerdominerade regeringen i Israel förefaller efter sina förmågor löpa amok i total nonchalans mot FN, USA, EU, humanitära organisationer och folkrätten. Att helt hänga med är inte det enklaste men efter fattig förmåga försöker jag på olika sätt – främst nyheter och litteratur.

Jag har nu i mina hyllor tre intressanta böcker skrivna av Ingmar Karlsson. En av dem är Roten till det onda – uppdelningen av Mellanöstern 1916-2016. Den kom ut 2016 och jag bloggade om den här. Folket som inte fick finnas – palestiniernas historia kom 2023 och bebloggades – här. Nu har jag läst min tredje och senaste på drygt 200 sidor: De kristna i Mellanöstern – slutet på en tvåtusenårig historia? Den kom i år.

Rubrikerna för olika avsnitt i böckerna visar på vissa avgränsningar men också att det finns en del överlappningar, inte minst när författaren drar upp en del historiska linjer.

Baksidestexten till den senaste lyder:

Under tusentals år har Mellanöstern präglats av religiös mångfald. Här finns de tidigaste spåren efter mänsklig högkultur och här har flera av världsreligionerna sitt ursprung. Inte minst de kristna kyrkorna har en lång historia i området. Idag har regionens många konflikter ställt mångfalden på sin spets. De senaste hundra åren har den kristna minoriteten sjunkit från tjugo procent av befolkningen till fem procent. Är en tvåtusenårig historia på väg att ta slut?

Ingmar Karlsson skildrar med stor sakkunskap denna utveckling. Mot en kyrkohistorisk bakgrund får läsaren en bild av de kristnas första möten med islam, livet under korstågen och 400 år som minoriteter i Osmanska riket. Vidare berättar han om religionens roll i mellankrigstidens franska och brittiska mandat samt i de självständiga staterna efter andra världskriget – och dagens kritiska läge.

Idag finns det omkring 100 000 invånare i Sverige med hemhörighet i Mellanösterns kristna kyrkor. Denna bok är därför inte bara en fascinerande historisk exposé utan också en högaktuell redovisning av en utveckling som angår oss alla.

Ingmar Karlsson var svensk diplomat i Turkiet och Syrien och berättar på ett fint och klart sätt fakta och erfarenheter som borde få inte minst helt okritiska ”kristliga” Israel-sympatisörer att tänka efter – om de ids läsa och vill försöka fatta mer än vad de redan har förutfattade meningar om.

Alla tre rekommenderas!!

Varning! Ett ganska långt blogginlägg.

Tidigare har jag berättat om dagen då våra fyra vuxna barn som present till sin 70-åriga mor tömde vinden på allsköns bråte – deras och annat. Det kvarvarande resultatet av aktiviteten är ett antal lådor med allt framför allt böcker och annat som Primärhustrun och jag för sådär ett drygt kvartsekel sedan gallrade ut från våra bokhyllor. Volymerna packades då i banankartonger som baxades uppför stegen till kallförvaring men som nu tack vare ätteläggens insats är på markplan i garaget.

Jag började titta så smått i lådorna och har nu läst ett par böcker jag läst tidigare. Först skall då sägas att rubrikens lätt nedsättande ord klantarsel inte på villkors vis syftar på författarna. Absolut inte! Tvärtom var både Rune Klingert och Per-Olof Sjögren seriösa kyrkliga tänkare både i sin tid såväl som för deras framtid – som är nu.

Malmbergsprosten Klingerts lilla bok En levande församling på knappt 80 sidor är ett intressant tidsdokument från början av 1980-talet. Egentligen går den tillbaka på och är en bearbetning av en tidigare upplaga från mitten av 1950-talet. För mig är det intressanta att jag minns diskussionerna och debatterna som också boken blev en del av.

Klingert hade en vision – som titeln anger. Han räknades som så kallat högkyrklig och sökte förverkliga den visionen på platser där han fick vara något av en pionjär i församlingsbyggande – Surahammar, Vuollerim och Malmberget. Det gemensamma för sammanhangen var att orterna var relativt nya och befolkningen därmed nyinflyttad, relativt ung, ganska politiskt vänsterinriktad och tämligen sekulariserad. Att då Klingert för ett resonemang om att Sverige inte längre är ett ”kristet land” – om det någonsin varit det – är naturligt. Utifrån det synsättet blev frågan om församlingsbyggande, evangelisation och doppraxis levande.

Jag minns diskussionerna i början av 80-talet. Att man i Malmberget införde dopsamtal och la dopen i det ordinarie gudstjänsterna eller samlade ett par tre dop till gemensam dopgudstjänst gav många traditionalistiska folkkyrkopräster akut skrämselhicka. Det är väl just minnet av debatterna på konvent och prästmöten som gör boken till ett intressant tidsdokument. Att dessutom idéerna bakom – men inte en del utanverk kring – vad man skulle kunna kalla det högkyrkliga programmet i stort slopats är tragiskt och har försenat nögvändigt kyrkligt reformarbete med flera årtionden.

Per-Olof Sjögren var domprost i Göteborg och har skrivit en massa böcker – och annat. Han räknades också till de högkyrkliga men allt hans skrivande präglas inte nämnvärt av den saken. Boken Bekänna sin tro är en studiebok på 130 sidor som rör sig på det svenskkyrkliga allmänteologiska fältet i sin genomgång de två Trosbekännelser som används – och i än högre grad skulle kunna varieras – i gudstjänsterna.

På titelsidan står med min handstil: Använd som material i två studiecirklar arbetsåret 86-87. Sammankomstutkast mm finns sparade. Boken är användbar men inte lysande! Med den texten ringande i ögonen botaniserade jag i de tre pärmar jag har fyllda med sånt som hör till Bibelstudier och liknande från främst tiden 1983-1993. Där hittar jag just sammankomstutkast för de två grupper om ca 15 deltagare i varje som då arbetade med Bekänna sin tro. Jag blir imponerad av mig själv – faktiskt. Skryt luktar illa men nu får du faktiskt, noble Bloggläsius, stå ut med lite odör.

När min förste kyrkoherde 1983 lämnade församlingen fick jag (ensam på fyra prästtjänster) ta över att leda den studiecirkel för vuxna han nitiskt prioriterat och värnat om. År ut och år in hade jag sett honom gå till Bibelstudierna till och med när han var ledig. Aldrig hade jag ens fått vikariera i sammanhanget. Det berodde inte på att han misstrodde mig utan bara för att han villa vara i det själv utifrån mantrat: Det ger så mycket att förbereda och leda studiecirklar!

Vi – detta har jag nämnt en och annan gång under mitt nästan 20-åriga bloggande – var ca 15 personer som var annan vecka på kvällstid studerade Bibelboken Apostlagärningarna, vägledda av biskop Bo Giertz´ kommentar. Det tog oss två år innan vi via skeppsbrottet på Malta i kapitel 27 med Paulus kom oss till Rom i kapitel 28. När man under så lång tid läser och resonerar om den Bibelboken driver Lukas-texten en grupp till att fundera kring och längta efter saker som församlingstillväxt och evangelisation – det är oundvikligt.

Arbetsåret efter och utifrån en kanske lätt naivistisk läsning av Första Johannesbrevets kapitel 5 verserna 14-15 valde jag ett material med 50 fristående Bibelstudier – Jesus en av oss – och la upp två olika serier av ca 40 av dem. Jag reserverade också lokal och kvällstid för två gupper. Tanken var att grupperna skulle ha samma material men inte göra exakt samma sak utom vid ett par gemensamma samlingar. I brev med inbjudan till den höstens studiecirkel gav jag uppmaningen Ta med en kompis! Vi blev sammantaget ca 30 personer. När vi på våren 1986 avrundade cirklarna sa en av deltagarna: Till hösten gör vi väl som i höstas och tar med en kompis.

Då blev det runt 60 personer i fyra grupper som var för sig (med en och annan gemensam storträff) möttes var annan vecka. För mig blev det i praktiken att leda Bibelstudium varje måndag och onsdag mellan 19 och 21.

De påföljande åren mattades det hela något. Deltagarnas bekantskapskrets var kanske lätt genomtjatad och en och annan valde att inte fortsätta efter ett eller två första år. I vart fall bibehölls nivån på tre grupper om ca 15 i varje.

Jag nämnde ovan att när jag bläddrade i mina pärmar blev jag imponerad av mig själv. Det skall man inte förstå som att jag skulle anse att det jag planerade och genomförde var speciellt genialiskt eller lysande. Inte alls! Det jag dock ser är att jag var målmedveten i ordets bägge betydelser. Jag var mål-medveten om syftet – för att låna ord från den nutida Kyrkoordningen – att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Jag var nog dessutom målmedveten i betydelsen envis som en röd gris. Jag tror att just denna dubbla målmedvetenhet kan vara en avgörande poäng. Jag är inte skickligare än andra prällar vare sig teologiskt eller pedagogisk – även om jag förvärvat en viss erfarenhet. Det som skedde då är därför något som alla klantarsel kan.

Men nu då? I höst?

På grund av vakanser och annat fick har jag för en tid fått tillbaka stafettpinnen för studieverksamhet med vuxna. Därför blir det som brukligt en Bibelgrupp i Älvsby församlingsgård tisdagar med udda veckonummer kl 18.30. Den skall under hösten gripa tag i den äldsta skrivna berättelsen om Jesus – Markusevangeliet. Passar bra för både nybörjare och veteraner. Skulle vi bli många kan gruppen delas i två. På onsdagarna oftast jämna veckor efter de Veckomässor klockan 18.30 som jag betros leda (och kanske oftare) är det tillfälle för öppna samtal kring vad de som är där (eller ansluter ca 19.15) har lust att resonera om just då. Arbetsnamnet på detta är Ovangelie-träffar – med och för dem som känner sig ovana. Kanske kan just temat Att bekänna sin tro, dock utan den boken, på ett eller annat sätt bli aktuellt till våren. 2025 fyller nämligen den längre av våra trosbekännelser 1300 år.

Jag känner mig fortfarande målmedveten på bägge sätten.

Jag har läst igenom en bok till. Pö om pö. En bok med en inledning följd av 10 uppsatser om skilda aspekter eller delar av en del kyrklig verksamhet. Titeln är just Livskraft i församlingen – berättelser från Luleå stift. Hela bibban är material inför präst- och diakonmötet i Luleå i höst. Inför det förväntas deltagarna ha läst boken – typ.

Trots att jag är pensionerad präst – så kallat emeritus – ämnar jag mig alltså till prästmötet. Det är inte på eget initiativ utan snarare något förmedlat. Kyrkoherdarna har vad jag fattat inbjudits att efter omdöme med-anmäla eventuella vigningstjänstgubbar och dito gummor de kanske använder sig av i församlingslivet. Den lokala herden frågade därför om jag ville räknas in. Naturligtvis tackar jag inte nej till två nätter på hotell i Luleå och dagsprogram som egentligen inte (längre) berör mig. Ett speciellt sido-pass skall dock ägnas åt oss emeriti. Det latinska ordet betyder förbrukade. Märkligt är att många av oss återbrukas mer eller mindre flitigt i olika sammanhang då nyrekrytering av präster och diakoner inte på långa vägar motsvarar pensionsavgångarna.

Tillbaka till boken, dess uppsatser och karaktär.

I Livskraft i församlingen är det frågan om just berättelser från Luleå stift, alltså inblickar i enskilda personers arbete, erfarenheter och tankar kring sådant de är involverade i. Karaktären blir med det något av individuella vittnesbörd mer än övergripande analyser. Om det är bra eller dåligt har jag ingen bestämd uppfattning. Hur materialet används när alla möts i höst spelar härvidlag stor roll. Möjligen anar jag en individualisering och privatisering jämfört med till exempel biskop Rune Backlunds Framtiden tillhör oss. Luleå stift 1989-1994. Ämbetsberättelse angiven vid 1995 års prästmöte. I den luntan hade jag själv som stiftsadjunkt uppdraget att skriva två avsnitt.

Naturligtvis skiljer sig karaktär och innehåll mellan två böcker med nästan 30 års intervall. Vore det inte så vore det hemskt. Till detta kommer att en biskopelig ämbetsberättelse som under den statliga tiden före år 2000 skulle avges åtminstone vart sjätte år hade en annan mer officiell karaktär än ett nog så bra samtals- och inspirationsmaterial. Utmaningen 1995 – jag skrev om gudstjänstlivet och vuxenarbetet – var att ge en överblick över hur saker mer generellt utvecklades i stiftet. Materialet Livskraft i församlingen varken är eller behöver vara en ämbetsberättelse på samma sätt. I stället ges lokal inblick i bitvis samma men också andra saker än för 30 år sedan.*

Det skall bli intressant att delta.

* Vill du, noble Bloggläsius, brottas med mer text kring boken från 1995 sak rekommenderar jag det snart 3 år gamla blogginlägget det är även mitt fel som du kommer till om du klickar här. Nyare blogginlägg som misslyckad präst tangerar också saken.

Först av allt: Rubriken uttrycker INTE ett önskemål från min sida. 

Vad den handlar om är en bok med titeln The end of Israel – dispatches from a path to catastrophe vars innehåll är skrivet av Bradley Burston. Boken är sammansatt efter Hamas vettlösa angrepp den 7:e oktober förra året men har inte fått med det senaste halvåret då Israel med försvar som argument systematiskt ödelagt Gaza och nu dödat upp mot 40.000 personer – varav vart fjärde är barn. Bokens titel uttrycker i alla fall varken i sig eller hos mig en önskan. Den är dock kanske något av en prognos.

Bradley Burston som står för som författare är USA-född jude som i unga år flyttade till Israel för att leva där. I tidningen Haaretz* har han under flera år skrivit artiklar och krönikor. Det är 75 sådana från 2006 till 2023 som grupperats under olika teman, inte kronologiskt. Sammantaget har det landat på 370 sidor.

Om man skulle ordna ett led efter hur folk ställer sig till den israeliske premiärministern Nethanyahu och ställa de positiva längst fram skulle Bradley Burston hamna mycket långt bak. Det märks i hans artiklar och krönikor. Flera av dem förstår jag inte alla detaljer i då de anspelar på både utrikes- och inrikespolitiska händelser och detaljer jag inte har på mina fem fingrar. Huvudspåret är dock tydligt. Högervridningen av israeliska regeringar och Nethanyahus motiv och roll i det ger författaren klart farhågan om att Nethanyahu (med flera) kan innebära the end of Israel som en demokratisk stat där alla som bor i det man kontrollerar – Israel i sig invid en palestinsk stat eller ett stor-Israel from the river to the sea – lever rättvist med samma rättigheter och skyldigheter.

En mycket läsvärd bok – om än inte enkel. Kan beställas på bokus.se.

* Tidningen Haaretz är en oppositionstidning, inte ett regeringsorgan. När jag fick vara med på en studieresa till Palestina och Israel liknade en av våra svenska guider tidningen vid Dagens Nyheter här hemma – liberal, socialt medveten, en smula åt vänster. Blaskan Jerusalem Post sa han politiskt motsvarade ungefär Svenska Dagbladet, alltså mer åt höger. Skillnaden var att i Sverige var/är DN större än SvD, i Israel är JP större än Haaretz.

Då och då anhopar det det sig.

Det gäller läsning av påbörjade och en bit-in-pausade böcker.

Nu är högen påtaglig.

The End of Israel – dispatches from a path to catastrophe är en. Den kom ut i slutet av 2023 och är en serie artiklar från 2007 till förra året skrivna av Bradley Burston för den israeliska tidningen Haaretz. Artiklarna står inte kronologiskt utan mer tematiskt men allt är samlat i perspektiv av det öppna krig i Gaza som startade den 7 oktober och fortfarande pågår. Att säga att Burston är Nethanyahu-kritisk vore en underdrift. Hans kritik mot premiärministens höger-riktning är konstant och när nu den militanta bosättarhögern drar det hela till än värre vinklingar blir det inte mildare. Jag återkommer när jag läst hela.

Isaiah 13-39 skriven av Otto Kaiser håller jag också på med men med ganska lågt varvtal. Det är en Bibelvetenskaplig kommentar i serien Old testament Library, volym 2 av 3 kring profeten Jesaja. Den första volymen kring kapitlen 1-12 har jag läst. Nu är jag således inne på volym 2. En annan författare står i volym 3 för resten av Jesajaboken från kapitel 40 till slutet. Givetvis ligger också den i röret för kommande lässtunder. Återkomer.

I förra blogginlägget skrev jag att jag kommit över Rosenius kommentar till Romarbrevet i två volymer. Givetvis började jag läsa krusse-orden i band 1 och har hunnit en bit in i hans fromma och uppbyggliga utläggning. Mycket är kvar! Återkommer.

Romarbrevet är titeln på en annan bok jag sedan länge haft i hyllan men inte läst i sin helhet. Lätt inspirerad av Rosenius tog jag fram den mer strikta Bibelvetenskapliga kommentaren som ingår i den ganska gamla serien Tolkning av Nya testamentet som jag har några volymer av. Författaren Anders Nygren jobbade där med den grekiska grundtexten och det verkar jag också ha gjort för en massa år sedan – vad gäller början av det långa brevet. Nu finns det läs- och analysprojektet i högen. Tidsplanen för detta kan inte anges men jag gissar att jag återkommer i saken något av de närmaste åren – om i får levva som min farmor brukade säga.

Jesaja-läsandet innebar att jag via lokala bibblan beställde ett fjärrlån av något jag trodde var en vetenskaplig studie yngre än Old testament Library. Den bok jag önskade kom i början av veckan från Universitetsbiblioteket i Lund. Jag kommer att återställa den på studds. Den var inte vad jag trodde den skulle vara, alltså en modern kommentar till Jesaja-texten. I stället visade sig Commentary on Isaiah vara en nyöversättning av en kommentar som en medeltida författare skrivit om Jesajaboken. Medeltidsteologen ifråga – på engelska Andrew of Saint Victor – levde på 1100-talet och skrev en för den tiden ganska speciell kommentar till olika böcker i Gamla testamentet. Googla gärna på namnet. Hur intressant det i och för sig än kan vara avstår jag från att läsa ur och om medeltidens Bibeltolkning. Återkommer alltså inte!

Som du ser, noble Bloggläsius, har jag sommaren räddad åtmistone vad gäller läsprojekt där mycket är på g.

Nu är det avklarat!

En av anledningarna till den senaste tidens återhållsamma bloggande har ställts tillbaka på sin hylla. Noga sagt gäller det volym 8 av bokverket Sveriges kyrkohistoria med undertiteln Religionsfrihetens och ekumenikens tid. Bokens plats är referenshyllan i folkhögskolans bibliotek varifrån böcker egentligen inte får lånas hem eller ens tas. Trots den lokala ordningsföreskriften tog jag någon månad före jul mig friheten att ställa och tog hem volym 1 om Missionstid och tidig medeltid. Sedan har jag med avbrott för läsning av andra böcker och andra saker i livet nu knåpat mig genom hela Sveriges kyrkohistoria om sammantaget upp emot 2500 sidor. Igår krönte jag det med sista volymen som handlade om 1900-talet.

Jag föddes strax efter mitten av det århundradet. Jag var medvetet kyrkligt engagerad den sista fjärdedelen av seklet. Detta betyder att jag har hyfsat hög igenkänning av händelser, utvecklingslinjer, nyckelpersoner och annat både utifrån att jag själv minns det eller har tillbakakunskap om. Det gjorde volym 8 extra intressant.

Historia är i sig alltid intressant – också äldre historia. Sveriges kyrkohistoria är väldigt mycket Svenska Kyrkans historia men inte helt och fullt. Från början, den tid som främst volym 1 avhandlar, fanns inte ens ett Sverige så som vi idag tänker oss det. Det fanns landskap och regionala stormän men inte någon stat och än mindre en nation eller nationalkänsla. Kyrkan var å sin sida då en mer kompakt, överstatlig och övernationell historia som med sin tro och gudstjänst till de nordiska länderna förde med sig skrivkonst, förvaltning, myntväsende och annat från den europeiska kulturen – främst från det som idag är Tyskland och England.

Under långa tider bestod skillnader i regioner men efter hand som staten stärktes efter reformationen gjordes kyrkan mer enhetlig – och med det också staten. Ändå var inte enhetligheten något dominerande. Tvärtom. Kyrkans stift var självständiga och formade själva sitt gudstjänstliv, prästutbildning, musikalitet och annat, inte sällan under frän debatt.

Just detta sista slog mig när jag läste och jag kom att uppleva den tysta slätstrukenheten vi ser i kyrkan och hos den kyrkliga ledningen av idag som något trist och i bjärt kontrast mot umgänget förr. En biskop kunde då skriva en bok om något och en annan biskop eller domprost kunde med en annan bok i höjd med fotknölarna såga det skrivna – utan att det ansågs opassande. Som jag ser det har främst slutet av 1900-talet inneburit en förmesning av umgänget både i Svenska kyrkan och mellan kristna rörelser och samfund. Jag drar inte den slutsatsen bara av vad jag läst. Jag har varit präst i mer än 45 år och minns debatter och det fria diskussionsklimatet i början av min prästtid. Idag är kyrkans accepterade åsiktkorridor mycket smalare, trösklarna för acceptans högre och takhöjden ägre – paradoxalt nog.

Av historiska skäl har alltså Sveriges kyrkohistoria i mångt och mycket varit Svenska Kyrkans historia på topp och beslutsnivåer men främst i de två sista banden kommer också andra kyrkliga ting med – till exempel väckelserörelser och frikyrkobildningar. Totalt sett dominerar ändå symbiosen mellan staten och kyrkan, kungar och kyrkoledare osv. Framställningen i de åtta volymerna är vid och faktaspäckad till den grad att detaljer inte fastnar i minnet, bara större linjer.

Volymerna är:

1. Missionstid och tidig medeltid – 227 sidorom tiden från ca 830 till mitten av 1200-talet.
2. Hög- och senmedeltid – 267 sidor om andra halvan av 1200-talet fram till 1523.
3. Reformationstid – 331 sidor om i huvudsak 1500-talet.
4. Enhetskyrkans tid – 305 sidor om 1600-talet.
5. Individualismens och upplysningens tid – 279 sidor om 1700-talet.
6. Romantikens och liberalismens tid – 297 sidor om första halvan av 1800-talet.
7. Folkväckelsens och kyrkoförnyelsend tid – 353 sidor om tiden mitten av 1800-talet över sekelskiftet 1900.
8. Religionsfrihetens och ekumenikens tid – 403 sidor om 1900-talet.

Alltsammans är dock mycket läsvärt.

Mitt under det att jag höll på med boken jag berättade om i inlägget manisk produktiv inföll Luleå stifts internationella konferens som jag beskrev i fälten hava grånat. Vid den konferensen hade bokhandeln Duvan i Piteå dukat upp en massa jox och där köpte jag en sak jag tror kan vara ett funktionellt boktips – en ganska liten bok (19,5x14 cm) på knappt 200 sidor. Boken är en intressant mix.

Författaren Magnus Persson är uppväxt inom Pingströrelsen och har också varit pastor där. Det betyder att han har erfarenhet av och positiv inställning till det sammanhanget. För att bredda sina tankemönster har han läst bland annat katoliken Martin Luther och utbildat sig till och är nu prästvigd för EFS/Svenska kyrkan. Redan 2017 då han var pingstpastor skrev han boken Kristi kyrka – om kyrkans kännetecken. Det är andra upplagan från 2020 utgiven på EFS-förlaget som jag nu skaffat mig till priset av 250 slantar.

Vad blir det för kackalorum när en pingstprogrammerad läst Luther och ger ut en bok via EFS?

Frågan kan ställas och ges svaret: Inget alls! Alltså inget kackalorum. Tvärtom! Det blev en bra tankevidgande framställning om den kristna Kyrkans sju kännetecken Ordet, Dopet, Nattvarden, Nycklarna (boten/bikten), Ämbetet, Gudstjänsten och Korset (efterföljandet).

Jag tycker alltså att Persson lyckats bra! Om Kyrkans kännetecken och dess centrum kan man skriva och har man genom åren skrivit hyllkilometrar av saftigt fördjupande och ibland polemiska böcker. Den lilla volym jag köpte under Internationella konferensen blir då en bra och tydlig sammanställning av viktiga saker och är definitivt ett funktionellt boktips för enskild läsning men kanske än mer för samtal i bokcirklar eller liknande sammankomster – om sådana finns och/eller uppstår.

Först av allt: Rubriken är INTE en beskrivning av mig sådan jag är just nu vad gäller både ditt och datt – inte minst dittet och dattet att skriva här på min blogg. Kommentaren är i och för sig onödig då saken är fullt synlig – eller snarare osynlig – för varje Bloggläsius som kroniskt eller tillfälligt botaniserar här. Rubriken är alltså inte en självbeskrivning. I stället handlar den om något annat.

Julfirandet för ett par månader sedan gav en lämpligt stor trave böcker att lugnt och stilla försöka ta sig igenom – med pauser för andra böcker, någon TV-serie, pusselläggning eller annat. I klapphögen fanns i alla fall en biografi om en person jag inte tidigare hört talas om. Anledningen till mitt kunskapshål är nog att jag tycker genren ”biografier om levande personer eller nyligen avlidna” inte är så intressant. Att den biografade dessutom var en högborgerlig arbetsmyra utan formell makt lägger också på motivationslocket en smula. Men: har man fått en present är det en present man fått. Det förpliktigar! Det är bara att läsa!

Så är nu gjort. Jag har tagit mig igenom Jag måste ha varit olidlig – Arvid Fredborg, krigskorrespondent, författare och rådgivare. Bokens cirka 400 sidor är skrivna av sonen Lars Fredborg och kan nu placeras i hyllan för läst jox.

Att skriva biografi om sig själv eller en närstående är nog speciellt. Blir man då närblind? Sovrar man bland fakta och upplevelser? Idealiserar man? Eller censurerar?

Hur som helst tycker jag att i sådana aspekter landar sonen på fötterna när han berättar om pappans livsverk utanför familjen – som han nästan inte berör alls. Han framställer den högborgerlige och konservative Arvid som näst intill manisk produktiv när det gäller att i olika bakgrunder verka för de ideal han har. Hans ideal kan man ha, ogilla, se som möjliga eller tycka vara hopplösa. Att vara anti-kommunist och ekonomisk jätteliberal kan ha sin realism. Att verka för starkare monarki i Europa efter både första och andra världskrigen – återupprätta styrelseformen både i Tyskland och ett tänkt restaurerat Österrike-Ungern med gamla provinser – torde kunna sorteras in i mappen märkt ”Orimliga idéer”. Det intressanta är dock att han utan att inneha någon formell maktställning i alla fall är så manisk produktiv. I det avseendet är han rentav föredömlig för var och en som brinner för något – oaktat vad.

Värd att läsa.

Först lite om drakar i världen:

Julens klapphög tenderade att barnbarnen kvantitativt gynnades vad gäller antalet paket. Deras föräldrar blev inte utan men fick färre. Mor- och farföräldratyper som vi blev naturligtvis inte utan men klappar till oss som redan har (eller själva köper) det vi tycker vi behöver är knappast det mest viktiga vad gäller vad som läggs under granen.

Hur som helst innebar det några böcker – ett säkert tips.

En började jag läsa direkt men tog tajmaot när jag fick Svensk Exegetisk Årsbok som jag berättade om den 22:a januari i inlägget seå 88/2023. Efter den tillbaka till julklappsboken Drakspår – på jakt efter världens mest kända reptil av Bo Eriksson, knappt 350 sidor.

Mycket intressant!

Tankar om drakar och liknande djur och odjur finns och har funnits i alla tider i alla kulturer över hela världen. Egentligen är detta ganska märkligt då monsterreptilen inte finns eller har funnits någonstans vare sig i historisk tid eller tidigare. De är en ren fantasiprodukt tvärs igenom men med lite olika innebörd på olika ställen och i olika tider. Kanske kan man tycka att ämnet har lite klass av onödigt vetande för nördar. Strunt i det! Eriksson kartlägger och redovisar saken i boken som är en god genomgång av drakar i världen.

Så över till världens drakar:

När vi skulle fara till Uppsala med omnejd – jag berättade om resan i förrförra inlägget lite mesigt? – konstaterade jag att boken om drakar var läst till mer än hälften och troligen inte skulle räcka under vår tripp. Med den insikten packade jag i stället ned en annan av julklappsböckerna jag då ännu inte påbörjat.* I väskan hamnade då Imperierna fall – från Akkad till USA skriven av historikern Dick Harrison.

Jag gillar Harrisons sätt att berätta och äger flera volymer sprungna ur hans vad det verkar nästan patologiska skrivklåda. De runt 400 sidorna i Imperiernas fall håller hans stil och berättar populärvetenskapligt om stormakter och välden från Akkad i Mellanöstern för ungefär 4300 år sedan till dagsläget våren 2021 då han tillägnar sin hustru manuset. Att på det sidantalet tugga sig igenom imperier på alla kontinenter och under så lång tid blir naturligtvis mycket översiktligt och att surfa lite på ytan. En rejäl litteraturförteckning i slutet ger dock tips om man vill fördjupa sig i Stormoguls rike eller Ryssland-Sovjetunionen-Ryssland eller annat. I sanning lärorikt om världens drakar.

Att Harrison våren 2021 tillägnade hustrun det han skrivit betyder – tyvärr – att bitar saknas: Rysslands angrepp på och ambitioner vad gäller Ukraina och Nato- och EU-imperiernas reaktioner på gäller detta är en sådan bit. Det kalifat IS utropade i Irak-Syrien och världens reaktion kom inte heller med. Vad gäller så aktuella ting får man lita till sitt minne och nyhetsbevakningen i SVT och SR.

* Att ha flera böcker på gång är för min del inget ovanligt. Jag gillar det inte men är så i alla fall.

Vi är hemma i Älvsbyn sedan igår eftermiddag. Behandlingsveckan i Umeå är bakom oss. vistelsen på hotell Björken likaså och även trivsamma kaffestunder hos ett par kompispar. Väl hemma blir det enklare att publicera vad jag på hotellrummet petade ner i min tellefån.

I förra inlägget nämnde jag en bok – Ateisten som visste för mycket. I den ägnar sig författaren Andy Bannister åt vad som brukar kallas apologetik. Wikipedia beskriver inledningsvis den saken som verksamheten där man argumenterar för något, ger skäl för, och med ord och argument försvarar något (från grekiskans ἀπολογία, "försvarstal"). Vanligen är det en lära eller teori man argumenterar för…

Det handlar alltså om att argumentera kring påståenden och åsikter.

Om denna sak måste nu först sägas att när det gäller livsåskådningar i allmänhet och religion i synnerhet är åsikter faktiskt inte alls den viktigaste aspekten men finns naturligtvis med. Dumt vore att säga annat. Till kristen tro hör åsikter, till muslimsk tro likaså liksom till hållningen ateism. Dessa åsikter kan vara olika eller lika. De går att argumentera kring. Sådan argumentation kallas apologetik.

Viktigt att veta är nu att det inte främst är att ha åsikter som gör en till kristen, muslim eller annat. Den aspekten finns som sagt men är bara en bråkdel av vad tro innebär. I vår västerländska nutida kultur blir gärna denna sida förstorad på ibland ganska olyckliga sätt. En del diskvalificerar sig själva eller andra utifrån att man har eller inte har någon viss åsikt. Andra beväpnar sig med några teorier och menar sig i sin ensamhet utifrån dessa ha en tillräcklig livsåskådningsmässig identitet. Till sist skall också sägas att om åsikt vore ensamt det viktiga skulle ju tro vara otillgänglig för små barn, personer med intellektuell funktionsnedsättning eller dementa.

Vidare: Till tro hör också insikt som enligt min mening är en ännu mindre del än paketet åsikter. Oftast föds insikter ur en kombinationen av information och erfarenhet och kan variera oerhört mellan människor, också med samma tro.

Hos troende människor, vilken tro eller icketro de än har, är alltså åsikt och insikt med men som bråkdelar av konceptet tro. Det bärande och avgörande är i stället vilken avsikt man har – avsikten att vara kristen, muslim, ateist eller något annat. Det är avsikt som styr riktning, påverkar tillit och formar beteende typ bön, gudstjänst och liknande. Tro är alltså primärt avsikt och tillit.

Att argumentera kring åsikter är alltså att bedriva apologetik men är samtidigt en marginell företeelse. Det går inte att argumentera eller debattera någon till att bli till exempel kristen. Man kan ge skäl för saken, kanske också påvisa missförstånd, fördomar och bristande logik hos folk som oftast utan både avsikt och insikt har åsikts-mässiga invändningar mot tro.

Boken Ateisten som visste för mycket går fram på den linjen med framför allt ateismen som motspelare. Den är ett resonemangsangrepp ur kristen vinkel mot åsikter som angriper kristen tro. Detta kan låta tungt och teoretiskt men just denna boks 230 sidor är inte djupt filosofiska. Tvärtom! Med humor och med viss raljant ton pucklar författaren på några utvalda ateistiska debattörer som ju ofta själva raljerar över tro och troende.

Just detta sista är inget ovanligt fenomen. Det är lätt att möta så kallade ateister som raljerar och inte sällan hånfullt hanterar tro och till exempel kallar all religion för vidskepels. I varandras sällskap och ibland offentligt framställer man sig som den upplysta delen av mänskligheten som von-oben anser troende vara oinformerade, hämmade eller rätt och slätt dumma i huvudet. Inför sådant duckar gärna översnälla troende människor men Bannister böjer inte på nacken. Tvärtom! Han använder också anklagelser om inkonsekvens och viss skämtsamhet och visar att också ateism är mer än en åsikt eller insikt utan främst beror på avsikten att stelbent och fundamentalistiskt vägra ta in andra tankar än sådana man redan har bakom sitt förment gudlösa pannben.

Rekommenderas! Som begagnad kostade boken bara 15 spänn, som ny knappt 200.

Om du, noble Bloggläsius, brukar läsa vad jag skriver kanske du minns att jag i inlägget road-trip 10 berättade att jag i botaniska trädgården i Hemavan köpt en bok för framtida bruk. Det var inte en stor och tung sak vare sig till format eller innehåll, bara en pocket på knappt 200 sidor.

Det var baksidestexten på Insekternas planet av norskan Anne Svedrup-Thygeson som väckte min nyfikenhet: För varje människa som lever på jorden finns 200 miljoner insekter. Bara det är ju ett förfärande perspektiv som får det att klia både i hårbotten och på huden. Måste läsas!

Det är nu gjort. På ett glatt informativt sätt har jag fått en liten inblick i småkrypens stora och ibland bisarra värld. Vill man kan man säga att den innebar en hel det så kallat ”värdelöst vetande” men den graderingen är en sak som bara styrs av tycke och smak. Låt mig ge bara ett par exempel av många ur innehållet.

Det är ett faktum att en massa små flygfän gillar frukt som blivit gammal och halvkomposterad. Det vet man ju, inte minst nu i rötmånaden. Men vad i bruna bananer är det som lockar? Svar: alkoholen! Den bildas ju vid jäsning och är mycket populärt för en viss flugsort och då främst för hannar på parningsjakt. Dessa verkar vara helt inriktade på dubbelnöjet kröka och göka. Forskarna har då noterat att de flugherrar som så att säga ”inte fick till det” med parningen efteråt och deprimerade i sitt lottlösa tillstånd i högre utsträckning än rivalerna som lyckats gav sig hän åt mer jästa finkelbananer.

Eller ta honungsbin som tydligen har två magar. I den ena packas vanligt krubb för egen energi, matsmältning och sedermera bajsning. Det är i den andra magen som blommornas sötsaker magasineras för transport till kupan. Framme där spyr flygfäet upp innehållet ned i en motsvarande mage hos en kollega. Hon – alla arbetsbin är honor – kånkar med innehållet djupare in i kupans inre regioner och kräks där upp det för lagring. Vad det lider kommer sedan biodlaren som av någon anledning menar sig äga insektssamhället och skördar det lagrade samt stoppar det i burkar. Betänk därför, käre läsare, att den klick honung du tar i tekoppen eller på frukostyoghurten egentligen är en dos dubbel bi-spya.

Boken kostar knappt 80 spänn. Rekommenderas!

Nu kommer andra inlägget – om ännu en bok.

Redan den gamle kung Salomo, om det nu var han som skrev Bibelboken Predikaren, suckade i kapitel 12 vers 12 över sin stora tillgång till litteratur. Troligtvis var det dock inte han som på 900-talet före Kristus var deppad. Författaren var snarare någon annan som sisådär runt 600 år senare var uppgiven inför allt det utgivna. Vara hur det vara vill med den författarfrågan verkar det lite inkonsekvent att klaga över en för stor bokflod och samtidigt med egen skrift bidra till högvattnet.

I förrgår fick jag en bok. Fick och fick? Den ska betalas men i brevlådan fick jag en tredje bok min ungdomskompis Thommy Bäckström knåpat ihop. Hans två tidigare alster har jag under rubriken epidemisk skrivklåda berättat om här och här. Så kallat ”stor litteratur” var inte de två tidigare men kul att ha då jag känner honom som skrev ner sina minnen från unga år.

Den tredje boken Djuren vid Jämtbölesjön är av helt annan karaktär. Riktigt praktfull. Större format och en massa bilder av 90 olika stora, mellanstora och riktigt små kryp han under 30 år fotograferat i närheten av sommarstugan. Till bilderna har han skrivit text om varje varelse. Detta bokformat – minns vad jag i förförra blogginlägget skrev om format, typ, stil och annat – gör att det inte är en bok med ett löpande innehåll för sträckläsning. Snarare är volymen något att bläddra och slå i fram och tillbaka mellan grodor, fåglar och insekter. Bokens art styr hur den blir läst.

Jag är rejält impad av kompisens prestation, inte minst vad gäller fotograferingen. Kul att äga den som bidrag i bokflod.

Idag är det onsdag 12 juli och nu under förmiddagen kommer jag att publicera tre blogginlägg. Man kan undra Till vad nytta? Lindrad skrivklåda? Fåfänga? Att mål och mening med livet saknas? Att minska skrivna men inte publicerade texter i tellefånen? Annat?

Detta första är en kort kommentar om en bok jag såg, tog och lånade på biblioteket. I förförra inlägget boksnobbism nämnde jag att Dick Harrison är en författare som häver ur sig en uppsjö av populärvetenskapliga böcker för var och en somär intresserad av historia. Kolla hans namn till exempel på www.bokus.com. Hans Imperiernas fall – från Akkad till USA är bara en i högen och det var den jag fann på bibblan.

Man blir inte dummare av att läsa Harrison även om en volym från hans tangentbord delvis innehåller samma stoff som en och annan bok han skrivit. Framställningen är flyhänt och upplysande. Så är det också med Imperiernas fall där han räknar upp en massa lång- och kortlivade politiska välden genom historien, deras framväxt, utvecklingar och i de flesta fall tillbakagångar. En intressant bok!

Baksidestexten lyder:

Stormakter har förundrat människor ända sedan dessa först bredde ut sig över jorden för tusentals år sedan. Men alla dessa historiska imperier har förr eller senare fallit. Assyrier, babylonier, romare, perser, araber, kineser, mongoler, britter, tyskar, fransmän, liksom även svenskar har underkuvat grannar och spritt sina ideologier och sin kultur till omvärlden – bara för att sedan mista nästan allt.

Varför har då stormaktsväldena brutit samman? Varför föll till exempel antikens mäktigaste imperium, de romerska kejsarnas välde? Oändlig forskarmöda ägnats åt denna gåta men slutsatserna pekar fortfarandet åt vitt skilda håll.

Med ett mäktigt helhetsgrepp och stor berättarglädje binder Dick Harrison ihop epoker och kontinenter – från det mesopotamiska Akkad till USA under Trump och Biden.

Hur har imperier uppstått och vidmakthållits? Vilka brister har och yttre omständigheter har orsakat deras fall? Detta är frågor som ställts genom historien och som är lika aktuella och viktiga idag som någonsin tidigare.

Riktigt intressant är att han daterar sitt Efterord den 30 april 2021. Då var han färdig och manus gick till förlaget som publicerade boken året därpå. Detta betyder att berättelsen om det ryska-sovjetiska-nyryska imperiets expansion och variation inte räcker fram till sin nuvarande fas med kriget i Ukraina, inte heller NATO-imperiets dagsaktuella tillväxt.

Därför ska man läsa historia. Den utvecklar sig hela tiden.

Prova först tyda detta:

olikasorterstextinnebärolikasortersläsningdetärenbärandetankeijoelhalldorfsresonemangibokens

folkidenstartarhanenvandringikilskrifternasmesopotamienochtarläsarenmedgenomskriftkonstens

historiaframtilldagsdatomedtwitterinläggfacebookochandrasåkalladesocialamediernärmanlämnade

tavlornamedkilskriftochinristadehieroglyferförattocksåskrivamednågonsortsalfabetiskskriftpåpapyr

usochpergamentskrevmanpådetvisjagnugjortidethärstycketdesomlästesgjordedethögtochuppfatt

ademedbådeögonochöronvadbokstäverbarförmeningsynochhörselsamverkadeidenädlakonstenatt

läsasombarakanskefemavhundrabehärsladeunderantiken

Nu gör jag det enklare för dig,noble Bloggläsius, och tar till vara att man så småningom ändrade sättet att skriva så att man gjorde mellanrum mellan orden och införde skiljetecken. Det betydde inte att man slutade läsa högt eller åtminstone mumlande men lite fortare kunde det i alla fall gå. Lästeknik, materialet texten var skriven på, stilen på bokstäverna och annat förändrade både läsningen och texterna i sig – där sådana fanns och hos dem som kunde läsa dem. Och detta var innan man började trycka böcker.

I Joel Halldorfs Bokens folk – en civilisationshistoria från papyrus till pixlar berättar han kunnigt och förödande intressant om sådant jag nu bara här gett en hastig intitt i. Baksidestexten lyder:

Att läsa, snabbt och långsamt, har varit vägen till kultur och bildning i Europa. Men det har aldrig bara handlat om vad som stått i böckerna, utan också om hur vi har läst dem.

Djupläsning och skumläsning har lagt grund för en hel civilisation: ett rikt inre liv, offentlighetens stora samtal och vetenskapliga framsteg. Men tryckkonsten har också skuggsidor: förtryck, folkmord och fake news. I den här boken möter vi nunnor och nazister, revolutionärer och recensenter, poeter och predikanter, arbetare och algoritmer, bibelläsare och byråkrater, tech-entusiaster och tidningsredaktörer. Alla med sina böcker och sina alldeles särskilda sätt att läsa.

Bokens folk är en kulturhistorisk exposé om läsandets, skrivandets och böckernas betydelse. Den hjälper oss att förstå vilka vi är, och vad den digitala revolution som vi just nu genomlever egentligen betyder.

Om Halldrofs bok säger jag till sist två saker:

Den ena är att det är en avde mest intressanta jag läst på länge! Jag rekommenderar dig som läser min blogg att införskaffa den eller sätta den på någon lämplg önskelista.

Den andra saken är att jag (och många) skulle må väl av att åter förmuntliga och förältliga – nya ord – mitt läsande. Det finns så mycket att läsa att man (om man läser) inte läser något ordentligt och på djupet. Då är det en poäng att veta att all litteratur fram till mitten av 1800-talet skrevs och nyttjades i grupp.. Det som skrevs skrevs för högläsning och omläsning, inte skumläsning. Det betder en utmaning till att läsa text, till exempel Bibeltext, i den anda som rådde när den skrevs.

Jag gillar att läsa böcker. Har alltid (minst) en på gång. Till detta har jag (o)vanan att här på bloggen berätta om det mesta jag läst. I kategorin Predikaren 12:12 läggs de inläggen förutom ett då och då som sorteras in i Exegeten bräker.

Ytterst lite skönlitteratur tuggar jag mig igenom. Jag dras mer till facklitteratur i ganska skilda ämnen. Grovt hugget kan sådant delas i tre nivåer.

En nivå är populärvetenskapliga volymer som till exempel de Dick Harrison sprutar ur sig i stor omfattning.* Målgruppen för sådant är intresserade personer utan omfattande studier eller yrkeskontakt med ämnet i fråga. Ibland finns i de böckerna en avdelning noter efter texten och oftast en binge litteraturtips.

Så finns vetenskapliga böcker. Där är målgruppen folk som redan är fackfolk tränade i ämnet. Många av mina och andras Bibelkommentarer är av det slaget med både notapparat – ofta sidvis – och litteraturförteckning.

En underavdelning till de vetenskapliga är de som har tydlig avsikt att flytta forskningsfronten framåt en större eller mindre bit. Sånt är ofta rejält preciserande kring något snävt speciellt och tämligen obegripliga för andra än den akademiska värld där forskningen utspelar sig. Sonens doktorsavhandling Improving detection and diagnosis of bearing failures in wind turbine drivtrains är ett bra exempel.**

För närvarande har jag fyra böcker på gång plus ett par lästa som ännu inte är omberättade här. Var lugn, noble Bloggläsius! Det och de kommer att nämnas på grund av min tydligt fåfänga oblyga boksnobbism.

* I inlägget fakta mot foliehattism av den 12 dec 2019 finns en lista över vad -12-12

** Bland annat bloggposten oj så svettigt! behandlar detta den 17 oktober 2020.

Jag håller på att läsa en bok om läsning. Jag kommer att återkomma till den då den är läst men redan nu kan jag säga att den är bra och jag skall ta innehållet i beaktande när jag läser.

När jag fyllde 70 fick jag – som jag nämnt – fyra böcker. Nu är det fem. Den äldre av sönerna berättade att den han beställt ännu inte kommit så den skulle jag få lite senare. Det blev i fredags. Primärhustrun och jag tänkte göra en Luleå-dag med diverse ärenden. Hon skulle hämta sitt nya pass hos polisen samt låta reparera glaset på sin mobil. Till Röda Korset skulle vi lämnalite grejer. Hos den nyss nämnde gossen skulle vi hämta godis vi – och hans syster med familj i Älvsbyn – köpt som sponsring för Luleå-barnbarnens fotbollslag (eller basketen?) och till detta den bok han beställt. Ovanpå allt detta planerade vi att gå ut och äta för att sedan å biograf beglutta den senaste Indiana-Jöns-filmen. Det sista fick vara. Efter måltiden flanerade vi lite och for sedan hem i stället.

Läser du i mitten? sa sonen med klander i stämman.

Jag bläddrade just då i boken Ögonblicken skriven av Lars Hedström, född 1953 och likt jag uppvuxen på Örnäset i Luleå. Troligen har vi åtminstone under högstadiet gått på samma skola men vem han vare sig var eller är vet jag inte. Vi växte upp i parallella samhällen – han i trevånnings lägenhetshus länst in på Edeforsgatan, jag i ett villaområde inte långt ifrån men med ett litet skogsparti emellan. Nu ska man inte överdriva det där med parallella samhällen, i alla fall inte inom Örnäset. Hela bostadsområdet uppfördes från och med 1950 – vår villa 1958 – och befolkades av unga hyfsat jämnåriga familjer med försörjning knuten till järnverket. Garanterat minst hälften av alla pappor jobbade där! – så också min. Andra knogade med sånt järnverkare behövde – skolor, affärer, annat. Nästan alla mammor var hemmafruar med barnen. Effekten blev att det kryllade av ungar i den omfattning att alla inte kunde känna alla.*

Boken är på ca 90 sidor och innehåller ett dussintal korta noveller knutna till Örnäset, NJA/SSAB och Luleå. I innehållsförteckningen såg jag Holms café på sidan 47 och läste där vilket gjorde att sonen utropade sitt Läser du i mitten?

På lördagsförmiddagen hade jag som något av ett avbrott mellan och mitt i tjockare böcker läst hela boken. Jag är egentligen ingen novellist – för så vida inte bloggande räknas som novellande – men blev positivt tagen och påverkad av de korta berättelserna. Det var berättelser om orginal som jobbade i verket, om personer som försvunnit, beskrivningar av miljön osv.

Och minnen väcktes och lite filosofiska tankar föddes – bland annat då av Holms café alldeles invid Norra Örnässkolan där jag gick årskurs 1-9**. Framför allt köpte vi godis där. Som grundskoleelev gör man inte så många kondis-besök men ett och annat blev det naturligtvis och då framför allt under gymnasietiden. Inte poppade vi mycket ur jukeboxen heller. Gjorde vi det var det knappast låtar av Owe Thörnqvist vi valde. Hans truddiluttar och slagdängor bröt in i tillvaron (och plågade oss) via andra kanaler. Det märkliga är dock att om jag råkar höra Dagny från 1958 dyker intriören från Holms upp i skallen.

Förklara det, den som kan.

* Vill man veta mer om områdets utseende och historia kan man läsa här.

** Författaren Hedström bör rimligen gått på Södra Örnässkolan sina första 6 år.