stigstrombergsson

Rubriken är inte en följd av utflykter för att hitta bär – hallon, blåbär och hjortron. Sådana finns, till ochmed åkerbär. Men det är för varmt. Älvsbyn hade idag mellan 08 och 14 tredje högsta temperaturen – 26,1. Inläggets titel härrör inte heller från mitt mellanstadiemedlemskap i orienteringsklubben Renen eller motsvarande aktiviteter på 19:e infanteriregementet i Boden 1975-76. Nu gäller skog och träd i stället en bok jag just läst ut.

En gång i världen fanns en bemärkt man vid namn Anders Nygren (född 1890, död 1978) som var professor, biskop, ledamot av Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund mm och på sin tid en teologisk tungviktare som skrev flera böcker. Någon renodlad fokuserad Bibelforskare – det jag kallar exe-get – var han inte. Hans ämnesområden var främst systematisk teologi och teologisk etik men naturligtvis fanns rejäla kunskaper i bägge de bibliska grundspråken i hanns hjärna.

1943 skrev han i serien Tolkning av Nya testamentet en 450 sidor tjock bibba med rubriken Romarbrevet. Den är volym sex i serien och utgavs av AB Verbum/kyrkliga centralförlaget i Stockholm. Min bok som jag för länge sedan nog köpt på antikvariat är en nytryckning från 1968.

Här ska man då vara observant vad gäller placering, tid och avsikt. Nygren var biskop i den Evangelisk-Lutherska Svenska kyrkan, professor i troslära/dogmatik med tydlig Luther-inriktning vid ett svensk statligt universitet som när det begav sig hade viss anknytning till kyrkan som var knuten till en stat som inte ännu hade full religionsfrihet. Främsta målgruppen för kommentarserien var givetvis evangelisk-lutherska präster med svenska som arbetsspråk.

Den exe-get-ik jag läst mest och gillar bäst är ganska olik den metod Nygren använder sig av. Hans metod saknar dock inte poänger och styrkor. Han målar med ganska bred pensel kring huvudtankar och bärande linjer han (helt vettigt) ser att Paulus har men fördjupar sig inte i detaljer. Yngre Bibelforskning å andra sidan vrider och vänder ofta i stor detaljrikedom till den grad att helheter blir lidande och att man inte ser skogen för alla träd. I Nygrens fall blir det alltså tvärt – en tydlig skog men lite detaljer om träden.

Man måste inte kunna grekiska för att följa hans resonemang. När han på grekiskan tar upp vissa centrala ord ger han alltid en översättning till svenska, oftast i Bibelöversättningen från 1917. Det är OK. Att en man född 1890 på 1940-talet skriver med ett i nutida ögon ålderdomligt språk får man godta. Det skapar inga oöverstigliga hinder. Att påminnas om den syn och de resonemang Paulus konsekvent för om två eoner eller tidsåldrar tycker jag också är viktigt – och att det medfört tankar kring skog och träd.

Jag har återupptagit ett projekt jag tidigare i inlägget jag fasar ut! den 18 juni 2021 berättade att jag lagt ner. Nu är jag på gång igen om än i starkt modifierad form. Då och då genom åren har min tanke varit att knoga mig igenom den hebreiska texten till Jesaja-boken i Gamla testamentet. Då mina gamla och små kunskaper och färdigheter i hebreiska med åren avvecklats till helt fordomtida och obefintliga gav jag så småningom upp hela klabbet inklusive att läsa Bibel-forskares kommentar(er) till texterna. Detta ändrar jag nu på så vis att jag slutligen väljer att inte svettas över finesserna i den hebreiska texten. Dock har jag återvänt till att läsa kommentarer men tycker ändå att funderingar kring sådant kan höra hemma i kategorin Exe-geten bräker.

Via lokala bibblan har jag beställt en nyutkommen vetenskaplig kommentar till profeten Jesajas bok. Jag har inte fått den än och kan därför inte i skrivande stund orda i funderingar yngre än dem jag får från det ganska gamla tre-volymer-verk jag själv ägt sedan många år – men inte läst noga eller helt. Det är alltså mina ”gamla” böcker jag nu läser – med deras begränsningar. Att ”begränsa” måste alla göra – det är naturligt. Att välja synvinkel och arbetsmetod måste också varje Bibelforskare göra. Allt kan inte alltid och överallt komma med. Därför behöver jag nog flera böcker och ser fram emot när lokala bibblan levererar.

Nu går jag vidare – och gissar att en del läsare nog ger upp här – och berättar om Jesaja-boken och efter det hur man kan tackla och tillämpa det som står där*.

• Till att börja med innehåller den vad en profet vid namn Jesaja förmedlade på 700-talet före Kristus i då aktuella situationer. Den typen av meddelanden gavs enligt tidens sed och genrer muntligt i poetisk form. Poesi sjunker djupare och blir lättare att minnas än pratiga prosatexter av den sort jag oftast levererar.
• Av någon anledning valde någon eller några senare att i skriven form samla ihop ihop de spridda muntliga poetiska utsagorna. Varför? Vilka tänkte de sig skulle ha användning för dem påtagligt flera år efter utsagornas situationer? I vilkenordning hamnade profet-orden – tematiskt eller kronoligiskt?
• Bland eller i närheten av dessa senare redaktörer fanns en ny profet som i den situationen – då i Babyloniska fångenskapen – förmedlade nya budskap till folk där och då som vanligt på vers.
• Detta nya lades ihop med det tidigare skrivna men inte bara som en fortsättning. I stället integrerades det nya med det gamla på olika sätt. Variationerna i poesin tyder på detta. Man kan se skillnaden mellan Jesaja och ”den andre Jesaja” men en heltäckande knivskarp gräns kan inte dras. Det nya varvades med det gamla för den nya tidens behov ungefär som man varvar pastaplattor med köttfärssås när man gör lasagne.
• Historien rullar vidare. Ännu senare i en ännu nyare situation uppträder åtminstone en, kanske flera, budbärare i vad man kan kalla Jesaja-anda. De profetiorna integreras på samma vis i det tidigare materialet till det vi kallar Jesaja-boken. Alltsammans blir ingredienser i en jesaja-lasagne – om liknelsen tillåts. När, var, genom vem och till vilka de olika profetorden ursprungligen riktats är alltså inte självklart och tydligt i alla stycken.

Helheten som blev ”slutprodukten” växte fram under 4-500 år och var hyfsat klar säg 200 före Kristus. Men omdiskuterad. Den grupp vi nu kallar samaritaner, blandfolket i Samarien, ansåg (och anser) bara de fem Moseböckerna som gudagiven auktoritet. På samma vis var det med sadduceerna i Jerusalem på Jesus tid. Olika andra profeter och skrifter kunde dessa i och för sig tycka vara intressanta och vettiga men bara Lagen var rättesnöre, kanonisk.

Andra delar av den dåvarande judendomen både i Palestina-området och ute i den grekiskspråkliga förskingringen hade en vidare kanon – Lagen, Profeterna** och Skrifterna. Fariséerna tänkte så. Jesus och hans följeslagare likaså. Den unga kristna kyrkan adopterade den synen, alltså hela det vi kallar Gamla testamentet.

Med hela denna redogörelse i bagaget flyter frågor upp: Hur ska man förstå och tolka denna jesaja-lasagne? Ska man (som mina gama kommentarer gör) försöka sortera isär lasagnens ingredienser och söka förstå varje klick köttfärs, pastaplattebit och kryddkorn för sig? Eller ska man tackla ugnsformens innehåll, alltså hela den färdiga maträtten ”på totalen”? Och om man gör så – vilken tolkningspunkt ska man försöka gå in för? Jesus med sin samtid? Den tidiga Kyrkan? Direkttilltal till oss i vår tid?

Sånt funderar jag över.

Ingen ringer 1177 eller annat larmnummer.

* I inlägget var ska jag förstå? som jag skrev den första juni för snart tre år sedan finns liknande tankar som i detta. Det visar att jag inte släpper saker så lätt.

** Med Profeterna menas här dels de Bibelböcker som är kopplade till namngivna profeter som till exempel Jesaja. Det vi kallar De historiska böckerna – Josua till och med Andra kungaboken – räknas också dit då de handlar om profeter.

Under mellandagarna kom den skrift jag kallar nördboken. Det händer varje år. Förr kom den redan i oktober-november men de senaste åren allt senare. Den omedelbara mellandagseffekten blev i alla fall att läsningen av sånt jag fått i julklapp fick sig en tajmaut – liksom ett läsprojekt jag var inne i före jul som i sin tur klapparna pausat.

I klartext är nördboken Svensk Exegetisk Årsbok utgiven av Svenska Exegeiska – det betyder Bibelvetenskapliga – Sällskapet och innehåller föredrag från ett par exegetiska dagar hösten ett drygt år innan, några andra artiklar samt en hel del recensioner av nyutgiven vetenskaplig litteratur.

I år var det övergripande temat Bibelns relation till antik utbildning, på engelska The Bible and Ancient Education. Det mesta av innehållet är på fullt begriplig engelska men själva sakerna kan vara krångliga intill obegriplighetens och kanske onödighetens gräns. Obegripligast för mig var en utredning kring hur Artificiell Intelligens används i översättningssammanhang mellan olika språk men att algoritmerna ännu inte nämnvärt börjat tillämpas på antika språk. I sammanhanget var det det teoretiska avsnittet om hur själva AI-et funkar som jag gick bet på till den grad att jag faktiskt hoppade till ett annat avsnitt.

Det övergripande intressanta att fundera kring efter läsningen av de 277 sidorna är skillnaden mellan vår skriftkultur där alla både kan och har något att läsa och antiken då de flesta inte kunde läsa och ännu färre hade något läsbart att glo i. I den kulturen skrivs och förvaltas de böcker vi har i våra Biblar främst av folk i en övre medelklass – om man använder ett modernt begrepp. Det var också i sådana sammanhang det fanns utbildningar i någon form även om det mesta av ”skolande” skedde genom att ”eleven” var lärling till en som kunde något – vare sig det gällde att snickra, baka bröd, plöja eller rentav läsa och skriva. Skillnaden mellan den tiden och vår tid kan inte överbetonas och spelar roll när det att i vår tid tolka den tidens skrifter både vad gäller stora linjer och detaljer som seå 88/2023 ger exempel på – bland mycket annat.

Den 8:e maj skrev jag i bloggposten värsta fotnoten att mina Bibelvetenskapliga kommentarer till Nya testamentets två brev till de kristna i Tessaloniki hade 40 respektive 60 år på nacken. Denna bloggning kan tas som en fortsättning på det resonemanget och är ett exempel på fortsatt nördighet.

All forskning har – som jag fattat det – två riktningar.

Man forskar på bredden för att försöka se hur allt hänger ihop. Då blir det ytliga översikter ofta på ABC-nivå.

Man forskar i den andra riktningen och går på djupet för att borra i någon detalj. Det flyttar den så kallade forskningsfronten just där men bara just där. Resultatet blir som en text jag för någon vecka sedan såg i en Facebookgrupp jag är med i: Än professor hä jär ain såm lersä mair å' mair åm meinner å' meinner å' dejlslut sä vait han alldaila om engenteing.*

På lokala kommunbiblioteket beställde jag den bok som var nummer 25 på listan i värsta fotnoten. Jag valde den i tanken att nyare böcker av denna sort innehåller diskussion och sammanställningar av äldre forskning. Det dröjde lite innan jag fick den men så småningom kom den och vad det lidit har den också blivit läst. Nu skall den senare idag återbördas till bibblan för retur till Universitetsbiblioteket i Lund. Fjärrlån är en utmärkt sak!

Boken motsvarade inte min första förväntan. Paul's Macedonian Associations: The Social Context of Philippians and 1 Thessalonians av professor Richard S. Ascough´s är inte en på-bredden-bok utan mer av en detalj-borrare – därmed mycket intressant för en nörd som jag! Den är en avhandling från 2003 men vad jag fattat – bland annat av denna länk – finns den i utvidgad och nyare form från 2020.

I vad har Ascough då borrat och hur?

Han börjar med en inventering av inskriptioner och noteringar kring olika slags Associations i den antika världen runt Medelhavet. Det svenska ordet Sammanslutningar kan vara en lämplig översättning av det breda fältet av begravningsföreingar, religiösa grupper, inflyttade på annan ort, yrkeskategorier och annat. Hans borrning smalnas geografiskt av till Makedonien – ungefär norra Grekland – och tidsmässigt till 100 före och 100 efter vår tideräknings början. Frågeställningar blir då vad olika noteringar och inskriptioner kan visa på vad gäller olika sammanslutningars organisation, sociala förankringar, verksamheter, ledarskap och annat. I nästa steg resoneras kring huruvida de kristna grupperna i Thessaloniki och Filippi, att döma av Paulus brev till dem, kan ha uppfattat sig och av andra uppfattats som en Association bland flera.

Vad leder borrandet till? Mycket! Bland annat att de kristna var låg-status-folk med manuella arbeten för att klara livets nödtorft – det som tidens gerkisk-romerska elit ansåg vara något för slavar, dumt folk och hästar. Just i Makedonien verkar det dessutom inte, till skillnad från storstäder som till exempel Rom och Efesos, ha funnits nämnvärda judiska grupper eller församlingar vilket betyder att de Jesus-troende där kan antas främst ha ”hedniska” rötter, inte nämnvärt rotade i judiska föreställningar eller det vi kallar Gamla testamentet.

Det finns också en massa annat intressant. Låna den gärna via ditt lokala bibliotek. Eller köp den via länken ovan. Jag avser dock inte att inhandla ett eget ex. Jag har ju läst boken.

* För läsare söderöver utan allmänbildning i nordsvenska landsortsdialekter gör jag ett försök till en uddlös rikssvensk översättning: En professor är en som lär sig mer och mer om mindre och mindre och till slut vet han allt om ingenting.

Jag är nu sedan några dagar färdig med att i den ordning jag den första juni berättade om i inlägget till vad nytta? sortera de manus jag genom åren samlat på mig vad gäller förkunnelse i olika former. Då måste jag erkänna att jag har aldrig förkunnat utifrån något avsnitt ur Bibelboken Nehemja. Det bli alltså nehem-nej. Samma sak gäller den samtida Esra-boken och säkert också annat. Kanske återkommer jag i sådana saker vad det lider. Nu konstaterar jag bara faktum: nehem-nej. Saken stör mig lite – men bara lite.

I Svenska kyrkan fungerar praxis så att man i gudstjänsterna absolut oftast förkunnar utifrån den tredje textläsningen som tas ur något av evangelierna. De söndagliga avsnitten ur breven och ur Gamla testamentet blir mer sällan predikostoff. Vilka textavsnitt som läses och när under året framgår av Evangelieboken som finns inbunden i en vanlig Psalmbok. Systemet äratt det är Bibeltext som man valt tematiskt för varje sön- och helgdag och i tre årscykler.

Resultatet av detta blir bland annat att jag i mitt manusarkiv har rejält mycket som utgår från evangelierna men att brevtexter och avsnitt ur Gamla testamentet inte förekommer i samma utsträckning. För beredelseord och liknande har jag dock ofta valt brev eller GT.*

Det är på 15:e söndagen i Trefaldighetstiden med temat Ett är nödvändigt som det i första årgången finns en Nehemja-text – kapitel 9 verserna 19-21. Den 22:a söndagen i samma kyrkoårsperiod – med temat Frälsningen – har i sin andra årgång kapitel 2 verserna 11-20. Någon Esra-text finns inte i systemet och resten av vad som kallas det Kronistiska historieverket är representerat bara en gång till. Detta är en förklaring så god som någon till att jag inte predikat mig hes över det materialet.

Nyfiken som en blodletande mygga i ett släckt sovrum kollade jag vidare i saken men då ur en annan vinkel. Om något avsnitt ur Nehemja citerats eller anspelats på av någon av de fyra evangelisterna eller annan bibel-författare kan jag ju kanske så att säga indirekt ha besökt fältet. Jag kollade därför i ett par register och fann 5 ställen i Nya testamentet som citerade eller alluderade på 4 ställen i Nehemja – dessa: Nehemja 9:6 citeras i en bisats i Apostlagärningarna 4:24. Samma vers återkommer i Uppenbarelseboken 10:6. På något vis alluderas med en tvärt-emot-betydelse i Johannes 8:33 på Nehemja 9:36. En annan alludering finns i Romarbrevet 11:16 och då till Nehemja 10:37. Om Nehemja 11:1 verkligen återkommer hos Matteus 4:5 som ett av registren föreslår ställer jag mig tveksam till.

Om du, noble Bloggläsius, beväpnar dig med en Bibel kan du själv kolla dessa sifferuppgifter.

Med detta gjort dök jag ner i mina manuslådor. Apostlagärningarna 4:24 och verserna däromkring har jag inget till. Inte heller till Uppenbarelseboken 10:6. Något med Johannes 8:33 finns inte och inte till Romarbrevet 11:16. Till den händelse som berättas om i början av Matteus fjärde kapitel finns två fusklappar – från Första söndagen i Fastan 2015 och 2018. Det handlar om när Jesus frestades av djävulen. Jag uppmärksammade inte alls den eventuella ordlikheten angående stadsbebyggelsen i Jerusalem. Mitt nehem-nej gäller också vad om man räknar med indirektheter.

Men denna nya tanke har jag fått av att skriva just detta inlägg.

Jag antar att åtminstone en del av dem som hörde den gamle klurige Johannes berätta kunde sina skrifter i vad vi kallar Gamla testamentet.** Dessa kan ha hajat till över att Jesus motståndare tvärt-emot-citerar den gamla skriften vad gäller slaveri och frihet vilket då blir Johannes sätt att än en gång säga allt om dem – och om Jesus.

Om detta var ett exe-get-iskt bräkeri av nämnvärd klass må andra bedöma. Åtminstone jag roades av att skriva det och placera det i den kategorin.

* Här kan tilläggas att allt det som finns i de fyra evangelierna inte kommit med i Evangeliebokens urval. Släktregistren i Matteus kapitel 1 och Lukas kapitel 3 är till exempel aldrig vad man kan kalla ”predikotext”. Avsnitt i något av evangelierna med sånt Jesus sa och gjorde kan saknas men kommer med via något annat eftersom Matteus-Markus-Lukas har många dubbletter till varandra. Man kan därför med trygghet säga att den som väljer att fira gudstjänst varje söndag och helgdag under tre år har fått allt som är skrivet om Jesus uppläst för sig.

** Om hans berättarteknik skrev jag i förrförrförra blogginlägget den gamle berättar.

Jag fick en flock tankar i kyrkan Heliga Trefaldighets dag – utöver de tankar den yngre kollegan* delade i förkunnelsen. Han ordade utifrån evangelisten Johannes berättelse om möten och samtal strax innan Jesus väcker den sedan några dagar döde Lasaros ur graven – kapitel 11 verserna 17-27.

I slutet av gudstjänsten besökte jag i tanken storstaden Efesos säg år 90 enligt vår tideräkning. Där, i medelhavsområdets tredje eller fjärde stad, fanns kristna. En del av dem hade judiskt ursprung och börjat tro att Jesus var den Befriare deras Gud sänt. Andra Jesustroende kom ur andra religiösa sammanhang och var hedningar som är det samlade namnet på alla som inte var judar.

Av cirka 250.000 innevånare var gissningsvis max 10.000 kristna inemot år 100, alltså bara några procent. Socialt tillhörde dessa inte samhällseliten, snarare tvärt om. Det var slavar, lönearbetare och några i den lägre medelklassen som dominerade när man samlades till gudstjänster.

Det ordet är viktigt – gudstjänster. I flertal. De kristna i Efesos hade ingen kyrkobyggnad. Ingen församlingsgård heller eller annan gemensam stor lokal. Det var i hemmen man samlades, hos de i medelklassen som hade plats och golvyta för kanske 30-40 personer att mötas.** Lite division leder till runt kanske 200-250 ”husförsamlingar” i olika delar av staden. Troligen var det husägaren och någon till som fungerade som ledare för gudstjänsten som i allt väsentligt byggde på judarnas sätt att fira gudstjänst i synagogorna men med den kristna Mässan som tillägg.

Aposteln Johannes var Ledaren med stort L för hela Efesos-rasket. Efter frigivningen från Patmos år 96 var han en gammal man, det sista och enda ögonvittnet till Jesus fortfarande i livet. Jag tänker mig att han då och då – kanske med rejäla mellanrum – besökte vilken av Jesus-grupperna som helst och där berättade. Åhörarna hade andra berättelser om Jesus. En del äldre kunde minnas Petrus och Paulus. Orimligt är inte att en del ”husförsamlingar” hade utskrivna former av vad apostlarna muntligt brukade berätta – Markus, Lukas eller Matteus till exempel – och att dessa skrifter cirkulerade mellan grupperna och lyssnades till ofta och noga.

Och ibland kommer ”den gamle”. Han får sitta hyfsat i mitten. De flesta kristna i kvarteren omkring möter upp. Barn och unga är nog längst fram för att se och höra gubben som när han berättar är extra klurig. Med lite av en glimt i ögonen och en räv bakom örat – bildligt! – tar han i sin berättelse upp sånt som de andra inte brukade nämna vare sig i tal och i de skrifter som nog börjat cirkulera. Ett bröllop i Kana är ett exempel. Ett långt resonemang med Mässa-anknytning efter det att 5000 fått äta – den händelsen berättar alla om – är ett annat. Att Jesus mötte en samarisk kvinna som blir den första som i klartext hör honom säga sig vara Messias är ett tredje. Att Lasaros syster, den aktiva och frenetiska Marta, blir den som först bekänner Jesus som Guds son är ytterligare ett.***

Men vänta nu! Vi har hört att det var Petrus som kom med den bekännelsen!

Jag kan gissa att en 12-åring ropade så. De äldre log imjugg eftersom de kom ihåg att för två och ett halvt år sedan hade den illmarige åldringen skapat sensation på precis samma vis genom att hoppa över den välkände och beryktade Petrus för att i stället ställa fram samma sak men från en tämligen okänd kvinna. Vad blir effekten? Johannes variant skapar på något vis att det blir en dubbel inlärning för 12-åringen och alla andra. Hans klurighet skapar en dubbel tankeväckare och inbjudan till alla på plats att tro och bekänna samma sak.

Om det var Johannes själv eller en ledsagare som följt med bland grupperna och hört hans story många gånger som skrev ned den till vad vi kallar Johannesevangeliet låter jag vara en öppen affär. Författarskap är inte bara och inte ens främst att ha hållit i pennan. Jag kan till och med fantisera om att skrivaren gjort sin skrift utan att den gamle visste det förrän det var klart och då godkände det hela. Eller så fick Johannes slipade muntliga berättelse skriven form sedan han dött – så att den gamle berättar vidare via uppläst text för kristna grupper i Efesos och på alla andra håll – inklusive för oss som var i Älvsby kyrka på Heliga Trefaldighets dag.

Bilderna? Den ena fäster kopplar till detta inläggs kategori. Den andra är första bilden på lilla Lisa som föddes för 6 år sedan. Hennes födelsedag firar vi i dagarna två, både måndag och tisdag.

* När vi pratar om honom hemma får kollegan smeknamnet Svampen. Vi säger det vänligt utan ett uns av hån när vi pratar om grabben som ju heter Karl-Johan.

** För en massa år sedan läste jag en forskaruppsats om den demografiska situationen hos de kristna i Korint i slutet av första århundradet. Min beskrivning bygger på den. Det finns inte någon anledning att tro att det var annorlunda i Efesos.

***Dessa exempel finns i Johannesevangeliet kapitel 2, 6, 4 och 11.

1883 års så kallade Normalupplaga är både tillgång och gissel. Som jag ser det är den fullständigt oanvändbar men kan ändå vara till viss nytta. Jag har blandade känslor. Hur som helst är den ett mellanspel i historien om svenska Bibelöversättningar. Om sådant kan den vetgirige få en hel del information på Wikipedia – här. Jag ger bara några hållpunkter.

Bibeln översattes första gången i sin helhet till svenska i samband med reformationen på uppdrag av Gustav Vasa. Den kallades därför Gustav Vasas bibel och fick stor betydelse för svenska språket. Bland annat introducerades bokstäverna ä och ö. Texten anses utgöra gräns mellan fornsvenska och nysvenska. Nya testamentet kom ut 1526* och hela bibeln 1541.

Gustav Vasas bibel blev den reformerade Svenska kyrkans bibel som reviderades två gånger 1618 och 1703. Dessa revisioner fick även de namn efter respektive regerande kung, och kallas därför Gustav II Adolfs bibel och Karl XII:s bibel. Karl XII:s bibel var den officiella svenska kyrkobibeln i drygt 200 år fram till 1917.

Från början var detta dyra böcker. Jag läste någonstans att för Gustav II Adolfs bibel blev normen att ett exemplar skulle finnas i varje sockenkyrka. Troligen kunde förmögna aldelsfamiljer också skaffa sig en egen Bibel. Bouppteckningar och annat visar att Karl XII:s bibel blev mer och mer spridd till nivån att hyfsat självägande bönder med 5-6 kor eller mer blev ägare. Riktig masspridning blev det inte frågan om än.

1773 tillsattes en bibelkommission för att ta fram en ny översättning – den andra. Det kom det att dröja 144 år innan man 1917 var klar med vad som då kom att kallas 1917 års kyrkobibel eller Gustav V:s bibel. Under det långa arbetet gav kommissionen ut flera andra prov-versioner av Nya testamentet, bland annat Normalupplagan 1883. Den var i prisläge för hyfsad masspridning men innehöll bara Nya testamentet. Den första helbibel som prismässigt kunde bli ”var mans egendom” var faktiskt 1917 års översättning.

Nya fynd av handskrifter, ökad kunskap och svenskans utveckling gjorde att behovet av en ny tredje översättning blev större och större. 1981 var Nya testamentet därför nyöversatt och 1999 Gamla testamentet. Tillsammans (med en del annat) kallas de Bibel 2000.

Översättningar och bearbetningar har att brottas med några problem. I grunden gäller det att flytta hebreisk och grekisk text till ett målspråk. För oss är det svenska men samma sak gäller vilka andra språk som helst. Man behöver klura kring vad man ska översätta, alltså vilka handskrifter man skall utgå från. Om man ska översätta ordagrannt eller i sak och betydelse innebär vägval. Vilken svenska man skall välja behöver man dryfta – en speciell enhetlig Bibelstil eller på språknivåer som ungefär motsvarar grundtexternas. När det gäller dessa saker – och många andra – har de tre översättningarna och serien av revisioner och andra gamla och nya översättningsförsök haft olika ideal.

Med det tillbaka till Normalupplagan 1883. De som gjorde den ville ligga nära den grekiska grundtexten. Mycket nära. Det betydde då att varje gång ett grekiskt ord dök upp översattes det med ett och samma ord på svenska – såkallad lexikalisk översättning. Det betydde också att man i stor utsträckning gick in för att behålla den grekiska ordföljden och det språkets grammatiska konstruktioner och finurligheter med bisatsflätningar, particip och annat. Fasligt texttroget blev det! Men riktigt dålig svenska! Redan 1883.

Men 1883-an är jättebra när man som jag vill brottas med grundtexter och försöka översätta något så när på egen hand. Glosorna kommer i rätt ordning! Verbformeroch annat tjolahopp behöver jag inte helt och fullt utreda på egen hand. Den är tillgång och gissel.

* Detta betyder att om bara några år fyller Bibeln på svenska 500 år vilket om något är värt att uppmärksamma. Nyöversättningar pågår och Svenska Bibelsällskapet ligger i startgroparna.

När jag skriver blogginlägg händer det att jag i en och annan fotnot lägger in tilläggs-, sido-eller detaljinformation som om det lades i själva löptexten skulle tynga ner den eller dra uppmärksamheten på avvägar. Så blir det också nu när jag knapprar ner några tankar om hur Bibelvetenskap, på finspråk exegetik, fungerar.

All vetenskap går framåt och lägger kunskap till vad man redan vet. Nya rön läggs till gamla insikter som då kanske modifieras eller rentav överges. Så är det även i Bibelvetenskapen. Ny litteratur får därför ett värde och lite äldre böcker kan bli passé. Inom till exempel medicin eller teknik går vetenskaplig utveckling ganska fort och 10-15 år gamla resultat kan mycket väl bli inaktuella men i Bibelvetenskapen är hastigheten lägre. Detta betyder att de två böcker jag har med kommentarer till Paulus bägge brev till församlingen i Thessalonike inte nödvändigtvis måste vara värdelösa – även om de skrevs för 60 respektive 40 år sedan. I vissa stycken har naturligtvis saker tillkommit men i andra delar inte mycket mer än vad som var tillgängligt förr.

Jag gjorde en sökning på vilken litteratur som finns på svenska universitets- och högskolebibliotek runt de två Paulusbreven jag nu sysslar med. Sökresultatet i detalj finns i fotnoten* nedan – med den yngsta litteraturen först. Jag har ”städat” listan lite från dubletter och liknande men det blir i alla fall mer än 100 titlar. De två böcker jag äger står med rödfärgad text – nummer 64 och 81. Det kan vara värt att notera att det mesta är yngre än mina två volymer!

För mitt ändamål gör de åren inte så mycket. Vad gäller den grekiska texten, dess ord och deras betydelse har inget avgörande hänt de senaste 150-200 åren. Inga avgörande nya handskriftsfynd har gjorts. Texten är välanalyserad och tröskad fram och tillbaka. Därför håller de gamla böckerna vatten ganska bra. Där forskningsläget möjligen ändrats kan som exempel finnas i listans nummer 25 som kan tyda på att man nu vet mer om brevens sammanhang vad man gjorde förr. Det kan mycket väl bli frågan om att via kommunbibblan fjärrlåna just den boken – och en och annan annan.

Med viss trygghet i magen går jag alltså vidare med den litteratur jag har och redovisar bara allt annat nedan i värsta fotnoten.

* På webbsidan www.libris.kb.se kan jag den 6:e maj 2023 se att Exegetik och litteratur om Bibeln (bibliotekskod Cc)får 38122 träffar. Delar man upp det blir det 11468 för Gamla testamentet (Cca), och 12222 för Nya testamentet (Ccb). Som synes är det en massa böcker så man måste begränsa sig mer.

I Nya testamentet får Evangelierna och Apostlagärningarna (Ccba) 4320 träffar, Breven (Ccbb) 3345 och Uppenbarelseboken (Ccbc) 542. Det är fortfarande en gräslig massa som behöver delas upp.

Paulus dominerar brevskrivandet i Nya testamentet liksom forskningen i brevlitteraturen. För Romarbrevet (Ccbba) blir det då 522 träffar, Korinthierbreven (Ccbbb) 497, Galaterbrevet (Ccbbc) 237, Efesierbrevet (Ccbbd) 147, Filipperbrevet(Ccbbe) 121, Kolosserbrevet (Ccbbf) 107, Thessalonikerbreven (Ccbbg) – som jag var ute efter – 113. Om de brev Paulus skrev till enskilda personer finns drygt 200 titlar – Timotheosbreven (Ccbbh) 100, Titusbrevet (Ccbbi) 60 och Filemonbrevet (Ccbbj) 45.

Andra än Paulus skrev brev. Det anonyma Hebreerbrevet (Ccbbk) får 244 träffar och De katolska breven – Jakobsbrevet, Petrusbreven, Johannesbreven, Judasbrevet) – (Ccbbl) 319.

Tar man nu listan över böcker om Thessalonikerbreven får man följande resultat med de yngsta först. De böcker jag äger är rödfärgade.

1. Tanja Forderer. Bok på för mig obegriplig tyska. 2022
2. Kim, Seyoon, 1946- Paul's gospel for the Thessalonians and others essays on 1 & 2 Thessalonians and other Pauline epistles. 2022
3. Brookins, Timothy A. First and Second Thessalonians 2021
4. Sunnliden, Håkan, 1952- 1-2 Thessalonikerbreven: en bibelteologisk kommentar 2021. finns också som E-bok
5. Eubank, Nathan First and second Thessalonians 2019
6. Tobias Nicklas. Bok på för mig obegriplig tyska. 2019.
7. Carlsson, Leif, 1950- (författare) I väntan på återkomsten: första och andra Thessalonikerbrevet 2018
8. Gillman, Florence Morgan 1-2 Thessalonians / Florence M. Gillman ; Mary Ann Beavis, volume editor. 2 Thessalonians / Mary Ann Beavis and HyeRan Kim-Cragg ; Linda Maloney, volume editor ; Barbara E. Reid, general editor. 2017, E-bok 2016.
9. Gupta, Nijay K. 1-2 Thessalonians: a new covenant commentary 2017
10. Ravasz, Hajnalka, 1981- Bok på för mig obegriplig tyska. 2017
11. Mölk, Christian, 1981- 1 Tessalonikerbrevet: helga er i väntan på Jesu återkomst 2015.
12. Thiselton, Anthony C. 1 & 2 Thessalonians: through the centuries 2011. Även som E-bok.
13. Donfried, Karl P. The theology of the shorter Pauline letters [Ljudupptagning] 2010
14. Schmidt, Eckart Bok på för mig obegriplig tyska. 2010
15. Fee, Gordon D.The First and Second Letters to the Thessalonians 2009
16. Röcker, Fritz W. Bok på för mig obegriplig tyska. 2009
17. Bridges, Linda McKinnish. 1&2 Thessalonians 2008
18. Ellis, J. Edward Paul and ancient views of sexual desire: Paul's sexual ethics in 1 Thessalonians 4, 1 Corinthians 7 and Romans 1 2007
19. Furnish, Victor Paul. 1 Thessalonians, 2 Thessalonians 2007
20. Witherington, Ben, 1951- 1 and 2 Thessalonians: a socio-rhetorical commentary 2006
21. The expositor's Bible commentary. 12, Ephesians--Philemon / Tremper Longman III & David E. Garland, general editors. 2005.
22. Metzger, Paul. Bok på för mig obegriplig tyska. 2005
23. Paddison, Angus Theological hermeneutics and 1 Thessalonians 2005. Även som E-bok.
24. Nicholl, Colin R. From hope to despair in Thessalonica situating 1 and 2 Thessalonians 2004
25. Ascough, Richard S. Paul's Macedonian associations: the social context of Philippians and 1 Thessalonians 2003
26. Burke, Trevor J. Family matters : a socio-historical study of fictive kinship metaphors in 1 Thessalonians 2003
27. Konradt, Matthias. Bok på för mig obegriplig tyska. 2003
28. Green, Gene L.The letters to the Thessalonians 2002
29. Yeo, Khiok-Khng. Chairman Mao meets the apostle Paul: christianity, communism, and the hope of China 2002
30. Cousar, Charles B. Reading Galatians, Philippians, and 1 Thessalonians : a literary and theological commentary 2001
31. Tellbe, Mikael, 1960- Paul between synagogue and state : Christians, Jews and civic authorities in 1 Thessalonians, Romans and Philippians 2001 Avhandling
32. Vom Brocke, Christoph Bok på för mig obegriplig tyska.2001
33. Peter Gorday Ancient Christian commentary on Scripture : New Testament. 9 Colossians, 1-2 Thessalonians, 1-2 Timothy, Titus, Philemon 2000
34. Abraham J. Malherbe The letters to the Thessalonians: a new translation with introduction and commentary. 2000
35. Karl P. Donfried and Johannes Beutle The Thessalonians debate: methodological discord or methodological synthesis? 2000
36. Walton, Steve Leadership and lifestyle: the portrait of Paul in the Miletus speech and 1 Thessalonians 2000
37. Walton, Steve, Dr. Leadership and lifestyle the portrait of Paul in the Miletus speech and 1 Thessalonians 2000 E-bok
38. Kjær, Torben Første Thessalonikerbrev: indledning og fortolkning 1999
39. Légasse, Simon Les Épîtres de Paul aux Thessaloniciens 1999
40. Still, Todd D. Conflict at Thessalonica : a Pauline church and its neighbours 1999
41. Traugott Holtz Bok på för mig obegriplig tyska. 1998.
42. Holmstrand, Jonas, 1959- Markers and meaning in Paul: an analysis of 1 Thessalonians, Philippians and Galatians / Jonas Holmstrand ; 1997
43. Holmstrand, Jonas, 1959- "Jag vill att ni skall veta, bröder- " : övergångsmarkörer, textstruktur och innehåll i Första Thessalonikerbrevet, Filipperbrevet och Galaterbrevet = [I want you to know, brothers-] : [a study of transition markers, structure and thought in First Thessalonians, Philippians and Galatians] 1996 Avhandling
44. Johanson, Bruce C. 1 Thessalonians 2:15-16: prophetic woe-oracle with εφθασεν as proleptic aorist. 1995. (Ingår i: Texts and contexts edited by Tord Fornberg and David Hellholm; assisted by Christer D. Hellholm.)
45. Martin, D. Michael The new American commentary. 33, 1, 2 Thessalonians 1995
46. Smith, Abraham, 1957- Comfort one another : reconstructing the rhetoric and audience of 1 Thessalonians 1995.
47. Menken, Maarten J. J. 2 Thessalonians 1994
48. Schlueter, Carol J. Filling up the measure: polemical hyperbole in 1 Thessalonians 2.14-16 1994
49. Collins, Raymond F. The birth of the New Testament : the origin and development of the first Christian generation 1993
50. Donfried, Karl P. The theology of the shorter Pauline letters 1993
51. Mason, John P. The resurrection according to Paul 1993
52. Hiebert, D. Edmond 1&2 Thessalonians 1992.
53. Adinolfi, Marco. Bok på för mig obegriplig spanska eller italienska. 1990
54. Raymond F. Collins The Thessalonian correspondence 1990
55. Wanamaker, Charles A. The Epistles to the Thessalonians : a commentary on the Greek text 1990
56. Holland, Glenn S. The tradition that you recieved from us: 2 Thessalonians in the Pauline tradition 1988
57. Hughes, Frank Witt Early Christian rhetoric and 2 Thessalonians 1988
58. Müller, Peter. Bok på för mig obegriplig tyska. 1988
59. Hyldahl, Niels Tessalonikerbrevene fortolket 1987.
60. Johanson, Bruce C. To all the brethren : a text-linguistic and rhetorical approach to I Thessalonians 1987 Avhandling
61. Malherbe, Abraham J. Paul and the Thessalonians : the philosophic tradition of pastoral care 1987
62. Jewett, Robert The Thessalonian correspondence : Pauline rhetoric and millenarian piety 1986
63. Collins, Raymond F. Studies on the first letter to the Thessalonians 1984
64. Ragnarsson, Per-Erik, 1948- Thessalonikerbreven 1983
65. F. F. Bruce Word biblical commentary Vol. 45 1 & 2 Thessalonians 1982
66. Bernspång, Erik, 1921-2012 Första och andra Tessalonikerbrevet : kommentar för bibelläsaren 1980
67. Reese, James M. 1 and 2 Thessalonians 1979
68. Kemmler, Dieter Werner Faith and human reason : a study of Paul's method of preaching as illustrated by 1-2 Thessalonians and Acts 17, 2-4 1975
69. Harnisch, Wolfgang Bok på för mig obegriplig tyska. 1973
70. Laub, Franz Bok på för mig obegriplig tyska. 1973
71. Best, Ernest A commentary on the First and Second epistles to the Thessalonians 1972
72. Hendriksen, William, I & II Thessalonians 1972/1955.
73. Trilling, Wolfgang Bok på för mig obegriplig tyska. 1972
74. Arvidsson, Ebbe, Till Tessaloniki : en studiebok över första brevet till tessalonikerna 1971.
75. Frame, James Everett A critical and exegetical commentary on the Epistles of St. Paul to the Thessalonians 1970/1912
76. Henneken, Bartholomäus Bok på för mig obegriplig tyska. 1969
77. Morris, Leon The Epistles of Paul to the Thessalonians : an introduction and commentary 1968/1956
78. Giblin, Charles Homer The threat to faith: an exegetical and theological re-examination of 2 Thessalonians 2 1967 Avhandling
79. Kenneth Grayston The letters of Paul to the Philippians and to the Thessalonians 1967
80. Arvidsson, Ebbe, Till Tessaloniki : en studiebok över första brevet till tessalonikerna 1966
81. Tillägg: Linton,Olof: Pauli mindre brev i Tolkning av Nya testamentet. 1964
82. Dewailly, Louis-Marie Bok på för mig troligen obegriplig franska. 1963
83. Morris, Leon The Epistles of Paul to the Thessalonians : an introduction and commentary 1963
84. Nellessen, Ernst Bok på för mig obegriplig tyska. 1963
85. Stewart, Ruth The prototype church : studies in 1. Thessalonians 1963
86. Rigaux, Béda. Bok på för mig troligen obegriplig franska. 1956
87. Neil, William The Epistle of Paul to the Thessalonians 1950
88. Martin Dibelius. Bok på för mig obegriplig tyska. 1937. 3:e upplagan.
89. Erdman, Charles Rosenbury, The Epistles of Paul to the Thessalonians 1935
90. Martin Dibelius. Bok på för mig obegriplig tyska. 1925. 2:a upplagan.
91. Lagergren, Carl Gustaf, Tessaloniker- och Galaterbreven : historisk-analytisk översikt 1917
92. Arvedson, Helge Paulus' brev till tessalonikerna.1915
93. Frame, James Everett A critical and exegetical commentary on the Epistles of St. Paul to the Thessalonians 1912
94. Wohlenberg, Gustav Bok på för mig obegriplig tyska. 1903
95. Lichtenstein, Jechiel Bok på för mig obegriplig tyskliknande språk. 1902
96. Thessalonians and Galatians : introduction, authorized version, revised version with notes, index and map 1902
97. Schneider, Johannes Bok på för mig obegriplig tyska. 19nn.
98. A. Kolmodin Pauli första Thessalonikerbref öfversatt och förklaradt. 1893
99. George G. Findlay The epistles to the Thessalonians 1891.
100. Denniston, J. M. Ancient landmarks, or, the chief lessons of the epistles to the Ephesians, Philippians, Colossians, and Thessalonians 1868
101. Heinr. Aug. Wilh. Meyer Bok på för mig obegriplig tyska. 1850
102. Roos, Magnus Friedrich, Kort förklaring öfwer S:t Pauli 2 epistel till de thessalonicer jemte några noter och slutanmärkningar 1834
103. Domey, Olof Bok på för mig obegripligt latin. 1791
104. Floderus, Johan, Bok på för mig obegripligt latin. 1779
105. Rudbeckius, Petrus Johannis, d.y., Bok på för mig obegripligt latin. 1670
106. Calixt, Georg, Bok på för mig obegripligt latin. 1654.
107. Bradshaw, William, A plaine and pithy exposition of the second Epistle to the Thessalonians. By that learned & judicious diuine Mr William Bradshaw, sometime fellow of Sidney Colledge in Cambridge. Published since his deceasse by Thomas Gataker B. of D. and paster of Rotherhith 1620 E-bok
108. Rollock, Robert, Bok på för mig obegripligt latin. 1601
109. Aretius, Benedictus, Bok på för mig obegripligt latin. 1580

Håll med om att det blev värsta fotnoten.

Den andra januari berättade jag att jag läst klart den så kallade nördboken, alltså denna vinters omgång av Svensk Exegetisk Årsbok. I slutet av den bloggposten skrev jag: De 23 recensionerna visar samma spretighet och helt klart finns det många böcker jag inte tänker köpa – men kanske fjärrlåna via lokala biblioteket.

Så har då skett! En helt perfekt service! Från Göteborg skickades en efterfrågad volym till Älvsbyn. Efter några veckors vistelse hemma hos oss och i rivalitet med andra böcker och sysselsättningar är den nu läst och skall sedan detta blogginlägg publicerats återbäras till bibblan för retursändning till södern. Förutom slitage på skosulor har hela det kalaset kostat mig 50 spänn vilket inte ens täcker portot fram och tillbaka genom landet. Som sagt: En helt perfekt service!

Den bok det nu handlar om är The First Biography of Jesus – Genre and Meaning in Mark´s Gospel skriven av Helen K. Bond som är verksam vid universitet i Edinburgh i Skottland. Det är en hyfsat färsk bok – från 2020 – som bidrar till förståelsen av en gammal bok, Markusevangeliet i Nya testamentet skriven någonstans åren 65-75.*

Vad slår mig då när jag läser The First Biography of Jesus?

Först en sak: Detta har jag läst förr!

Det är ju egentligen ganska självklart. Jag tror att jag i mina hyllor har 5-6 Bibelvetenskapliga kommentarer till hela eller delar av Markusevangeliet och att dessa nämner samma saker är ju ingen överaskning. Det blir repetition men också orsaken till att läsningen av ytterligare en går ganska raskt.

Men så: Detta var en intressant vinkling!

Det finns ju sånt jag inte tidigare tänkt på eller visste. The First Biography of Jesus ger en hel del av den sorten när författaren läser Markus i den genre av levnadsteckningar som var vanlig i grekisk-romerska och judiska sammanhang under antiken. När man då berättade om människor, deras historia och karaktärer, arbetade man inte som moderna historiker gör, alltså så lidelsefritt och torrt faktamässigt som möjligt. Vad man ville få fram påverkade hur man skrev – vilket egentligen är självklart då som nu men nog var mer accepterat då. Det Helen K. Bond då ger på sina 260 sidor är en massa exempel på andra antika författare och vad de skrev och det hela blir stundom faktiskt ganska tråkigt. Det kluriga blir att hon sätter genren i relation till hur Markus skrev och hur hans skrift då kan ha uppfattats av dem som hörde den läsas. Det, noble Bloggläsius, är en intressant vinkling.**

Just vetenskapsvinkling blir då en tredje sak som slår tanken.

Vad jag nu menar och vill försöka uttrycka gäller all vetenskap – fysik, historia, litteratur, farmakologi, skidvalleri, teologi eller vad som helst. All vetenskaplig forskning är ju alltid speciell och alltid smal i den meningen att man borrar i en detalj kring något. Vilken detalj man borrar i och vilka metoder man använder – för att inte tala om vilka avsikter man har – påverkar resultaten. Inte då nödvändigtvis så allt motsätter sig allt utan snarare så att en synvinkel belyser och kompletterar annat. Därför är det bra att läsa flera böcker även om de till synes vid en ytlig anblick kan verka handla om och innehålla samma saker.

Nu skall The First Biography of Jesus till bibblan som öppnat klockan 11.

* Är man lite nördig kan man via länken böcker om allt längst ner till höger – om man läser detta på en dator, i telefåner vet jag inte om det syns – komma till en förteckning över allt om vad som helst som finns på svenska bibliotek. Glor man där kan man se att enbart till Markusevangeliet finns 560 titlar från mitten av 1500-talet och framåt. 190, i runda svängar en tredjedel, är från år 2000 och senare. 60 har 10 år på nacken och 17 är från 2020 eller senare. Till detta kan nämnas att sökmotorn ger för de andra evangelierna 724 träffar till Matteus, 618 till Lukas och 964 till Johannes och vad gäller gammalt, nytt och nyast fördelar joxet på samma vis. Tydligen pågår väldigt mycket forskning.

** Lite pittoreskt blir då beskrivningen av sokrates lugna död. Han var ju en sådan där filosof som alltid med kluriga och lugna samtal levde sitt liv och frågade sina frågor. Giftbägaren han fick tömma innehöll odört som i normalfallet skapar smärta, kramper, ryckningar och alla möjliga sorters obehagligheter. Det visste man i Antiken men när levnadsbeskrivaren berättar om Sokrates blir det viktigare att ställa hans död i likhet med hans liv och låta giftet fungera på annat sätt – typiskt för genren.

Uppgivenhet drabbar sällan mig. Envishet och kanske viss kreativitet gör att jag oftast tar mig igenom motgångar av skilda slag. Så långt livet fört mig har det för det mesta funkat. Ett viktigt skäl torde vara att de motgångar jag mött inte varit speciellt allvarliga typ obotlig sjukdom, olyckshändelser eller liknande. Jag har gått på pumpen i mindre ting och för det mesta kunnat hantera mina uppgivenheter.*

En sådan liten pump som får mig att sucka jag ger upp! är en i och för sig intressant bok som dock blir tämligen obegriplig och kanske lite på sidan om vad jag dagligen och stundligen funderar kring. Jag fick korn på den via ett kort program i TV-kanalen Axess där Bibelforskaren Natalie Lantz berättade om sin forskning. Du kan, noble Bloggläsius, se programmet genom att klicka här. Den 15:e december förra året hintade jag om saken i inlägget nördbok och axess. Med en generad rodnad på kinden erkänner jag nu en månad senare: jag ger upp!

Den är svår boken – alltså doktorsavhandlingen The Hypertemple in Mind – Experiencing Temple Space in Ezekiel, The Temple Scroll and Mishnah Middot. Riktigt knepig. Jag ger mig inte in i att försöka på lätt svenska återberätta vad (jag tror) den försöker beskriva. Tror inte jag har en susning i att göra den rättvisa. Är man riktigt nyfiken kan man på engelska läsa om boken här.

Men ändå... Det är ju intressant att det i profeten Hesekiels bok finns en vision av ett nytt tempel. Profeten befann sig ju inte i Jerusalem som ju var tempelplatsen. Han var i Babylonien och tillhörde dem som i första vågen deporterats i det som kallas Den babyloniska fångenskapen. De som tog del av hans text var hans landsmän också i exil fjärran från Jerusalem. Med tiden kom en andra våg deporterade och de mötte hans text med sina erfarenheter av att sedan Jerusalem intagits det inte ens längre fanns något tempel alls. Har jag fattat det rätt sysslar avhandlingen med vad som händer i huvudet på folk som får ta del av en text som så att säga inte stämmer med vad de tycker vara ”den verkliga världen”. Blir det en ?annan värld” i huvudet då? Och kan en sådan ”tankevärld” befolkas och rymma en verklighet – alltså i detta fall att Gud och människa faktiskt kan mötas i ”tankevärlden” och att ett sådant virtuellt möte kan vara ett genuint möte?

Ungefär på sidan 100 av 270 kommer min suck – jag ger upp! Då har jag också fått besked från bibblan att de vill ha tillbaka boken eller att jag ska komma in för att få lånetiden förlängd. Jag skall gå dit idag eller i morgon och låta dem returnera avhandlingen (som jag av den släta ryggen förstår inte lånats av någon annan före mig) till Umeå Universitetsbibliotek. En fantastisk service att för bara några kronor kunna fjärrlåna sånt som ett kommunbibliotek rimligen inte kan ha i egna hyllor.

Men jag går miste om nåt – givetvis. Lantz går ju vidare och presenterar ett par andra texter med tempel-visioner. En är de så kallade Tempelrullen som man med en massa andra döda-havs-rullar hittade i Qumran. Den är skriven efter Hesekiel när man byggt ett nytt tempel i Jerusalem och skissar på något sorts alternativ till den korumperade helgedomen där. En tredje text är en rabbinsk tempelbeskrivning från 200-talet efter Kristus. Då d fanns et absolut inte något tempel i den ”verkliga världen”.

Dessa två texter analyserar Lantz med samma tanke – att de tankebilder texterna skapar blir en virtuell verklighet man mentalt kan röra sig i. I alla fall tror jag det är så. Jag har inte läst allt och inte fattat allt jag läst. Jag har bara nått slutpunkten: jag ger upp!

* Ett undantag torde vara den serie händelser och ickehändelser, ord och ickeord, som under 2012 och 2013 gjorde att jag drog mig tillbaka från tjänsten som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola och tog ett vikariat i Älvsby församling - som vad det led övergick i tills-vidare-anställning. Situationerna då på folkhögskolan har jag inte bloggat om vare sig när det hände eller senare. Lite skvalpar det runt i huvudet sådar 10 år senare som en del av tankarna bakom förra blogginlägget.

I förra inlägget snärlig 2023? aviserade jag den sista december tankar på att jag i och med utgången av 2022 skulle bli en avgången bloggare. Denna tankegång skapade inget mediapådrag likt vad som hänt om kungen abdikerat eller så. Det kom ett par vädjanden om att fortsätta på Facebook – jag nämner där att jag bloggat – men i övrigt inget. Å andra sidan kom inga Äntligen! eller Så skönt! eller Det har jag tyckt länge! Ändå är inget av detta orsaken till att jag nu i januari detta nya år faktiskt befinner mig vid tangentbordet och skriver det jag nu skriver. Det är nog mest motviljan mot lösa trådar som leder till seå 87/2022.

I förförra inlägget oenkelt att fatta jag skrev jag den 29:e december: Boken som kom är dock inget för trångskallar vare sig före, under eller efter jul. Jag har nu hunnit till sidan 202 och återkommer i saken när jag bökat mig igenom de drygt 200 sidor som är kvar.

Nu är det bökat! 420 sidor av Svensk Exegetisk Årsbok – som jag brukar kalla Nördboken. I år är underrubriken Bibeln i politiken – The Bible in Politics. Den saken hade jag inleningsvis missuppfattat. Jag trodde det skulle handla om Politik i Bibeln och berätta för mig hur man genom att vetenskapligt nagelfara Bibeltexter visa på politiska spel bakom till exempel israeliternas uttåg genom Röda havet, intrigerna vid kung Davids hov och statskuppen som satte Salomo som hans efterträdare och en massa annat. Så fel jag hade! De 17 artiklarna gräver inte främst, nästan inte alls, i de sakerna. Det vore om inte helt omöjligt så i alla fall saftigt anakronistiskt. Med det fina ordet syftar jag på att blanda tider och med vår tids uppdelning mellan religiösa ting och samhällssaker – vi gör ju den uppdelningen! – skruva sönder det som i källmaterialet är EN sak. Det är värt att betänka att folk under lejonparten av mänsklighetens historia överallt där människor funnits och finns inte har man delat världen i skilda andliga och sekulära områden. Det är de sista 200 åren som man i en begränsad västeuropeisk miljö tankemässigt sökt separera tingen så att samhällssaker som är gemensamma och religion som så kallad privatsak avgränsats från varandra. Möjligen funkar det hyfsat för oss – vi är ju barn av vår tid – men uppdelningen funkar inte om man med vår tids brillor glor på gångna tider.

Nu handlade Nördboken inte om Politik i Bibeln utan tvärtom: Hur Bibel och Bibelargumentation påverkar och påverkat politik. Det är ett ganska nytt forskningsfält som ligger under det man med ett fint ord kallar receptionshistoria. De 7 huvudartiklarna tar upp sånt i hyfsat aktuell tid – Bibelargument och tolkning i England och Tyskland under Första världskriget, tankar kring Den barmhärtige samariern som argument för både generös och restriktiv svensk asylpolitik, vissa amerikanska evangelikalers framfart i Trump-anda osv. Naturligtvis intressat och inte lite avslöjande. Jesus red på en åsna men helt klart är att det – här syftar jag inte på forskarna i Nördboken utan på dem de beforskat – finns nutida åsnor som försöker rida på Jesus.

Bland de 10 andra artiklarna behandlas också en del andra spridda ämnen av ganska smala karaktärer. Det är ju all vetenskaps villkor att nörda in på någon detalj i något sammanhang. De 23 recensionerna visar samma spretighet och helt klart finns det många böcker jag inte tänker köpa – men kanske fjärrlåna via lokala biblioteket. Från den inrättningen har jag redan en som jag nu skall försöka ge mig på. Den 15 december nämnde jag den i bloggningen nördbok och axess.

Så till något helt annat för bloggläsare som också är fäjsbåckare. Klickar man här möter man barnbarnet Lisa när hon reagerar på att hon senare idag med föräldrar blir middagsbjudna. Mormor och morfar skall koka palt.

  Nu har den kommit! Min nördbok. Senare än vanligt men i alla fall. Att säga att julen därmed är räddad vore att gå till överdrift men lite frid har ändå insmugit sig. Jag slipper nu oroligt leta i brevlådan var annan dag som numera Postnord har inskränkt sig till.

Det var Primärhustrun som kom in med den i morse. Hon kastade den på mig där jag fortfarande låg kvar i sängen. Tydligen hade paketet följt med morgontidningen. Vara hur det vara vill med den distributonstekniska saken så blev effekten att min nördbok för ögonblicket var obläddringsbar. En limmad bok som är 22 grader kall öppnar man inte. Sådetså! Den måste få rumstemperatur först så att limmet inte spricker och allt blir ett lösbladssystem. Det är alltså på samma sätt som när man bakar då smör ibland skall vara i rumstemperatur eller smältas till något som kallas fingervarmt. Därför ligger nu den hett efterlängtade Svensk Exegetisk Årsbok 87/2022 i köket för av-kylning i betydelsen bli av med kylan, inte kylas av.

TV-kanalen Axess TV följer jag inte hela dagarna. Visst gillar jag dess fokus på vetenskap, bildning och tradition men för mycket sådant gör en slapp och övermätt. En och annan småfånig serie på Netflix – typ Wednesday om dottern i familjen Addams – ger tillräckligt med slapphet.

Men ibland blir det en excess i Axess – fy så fyndig jag är! Igår kväll handlade ett kort pratprogram under titeln Förklara din forskning om ett doktorsarbete i Bibelvetenskap. Jag såg det. Smalt och nördigt men fullt tillräckligt för att jag senare idag efter att ha fått vaccin mot lunginflammation kikade in på bibblan för att genom dem fjärrlåna The hypertemple in mind plus en längre undertext av Natalie Lantz.

Jag återkommer om böckerna när jag läst dem. Det ligger nog ganska långt fram i tiden. Vänta inget i den vägen före jul.

Den 6 november skrev jag inlägget återupptaget projekt. Om det jag berättade om då kan sägas att inte går det fort. Vill du, noble Bloggläsius, i detalj ta del upplägget för det långsamma kan du klicka här.

Mina tre böcker – Bibelvetenskapliga kommentarer till Paulus eller någon annans brev till de kristna i Efesos eller någon annanstans – säger ganska mycket samma saker. De har en introduktion om brevet i allmänhet, dess författare, adressater, struktur och annat. Den bok jag börjar med är mest vidlyftig, detaljrik och mångordig. I den svenska boken som har sin allmänna introduktionen i slutet repeteras inte allt men en hel del. Den tredje tar upp det viktigaste som naturligtvis de två andra också nämnt. Det blir repetition hela vägen, många likheter och en och annan skillnad.

När det kommer till kommentarer av själva Bibeltexten är det på samma vis. Efter hälsningen i de två första verserna brottas man med Nya testamentets längsta mening i verserna 3 till och med 14. På grekiska är det en enda mening där bisatser och jox flätas finurligt. På svenska (och engelska) blir det språkligt ganska ovettigt vilket gör att man när man översätter behöver bryta upp det hela och sätta en och annan punkt. På väldigt många sidor, många sidor och ett antal sidor (49-30-16) resonerar, vrider och vänder de som skrivit mina böcker på den meningen. De ser och säger i mångt och mycket samma saker men inte helt. Som exempel kan nämnas att den tjockare av de engelska på protestantiskt vis ser omvändelse och beslut som något som förenat brevets adressater med Guds agerande i och genom Kristus. Den katolska boken ser naturligtvis samma saker men visar också på dopet, konfirmationen/smörjelsen och Nattvarden. Den svenska ligger emellan med viss protestantisk dragning.

Det jag ser är alltså att mina tre författare på nåt sätt och i någon mån läser in sin egen situation i texten från antiken. Att på så sätt läsa in kallas med ett fint ord för eisegetik och är något oundvikligt. Alla gör det i någon mån, till och med vetenskapsmän. Till skillnad från många som kommenterar olika Bibel-ting på Facebook håller dock forskarna huvudet kallt och är medvetna om att de själva påverkar och påverkas när de försöker läsa ut ur texten – det som kallas exegetik – och klura på vad den säger.

Jag ser än en gång att översättning är en klurig kampsport. Som exempel kan anges att när man på engelska i vers 15 säger faith in the Lord Jesus är det en bra återgivning av grekiskans πίστιν ἐν τῷ κυρίῳ Ἰησοῦ. På svenska går det inte riktigt lika bra. Den grekiska dubbeltydigheten som funkar på engelska måste vi rent språkligt bryta upp och välja om tro är i eller på Jesus. Är Jesus det område eller den miljö vi är i och tror eller är han något av ett objekt vi tror på lite smått på håll? Själva språket spelar oss det sprattet.

Naturligtvis ligger jag inte vaken om nätterna, kastar mig fram och tillbaka och gråter i vånda över dylika ting men onekligen stannar jag upp och funderar. Resultat blir i alla fall inte går det fort. På två veckor har jag traskat mig fram 14-15-16 verser, inte mer. Faktum är dock att jag inte behöver rusa på. Jag har ingen dead-line, inget tentadatum eller så. Jag har inte ens mycket att göra. När jag ”studerar” utan att studera blir det si och så med studiedisciplinen. Jag anar att den borde skärpas upp lite till säg en eller två timmar om dagen för att inte inte går det fort ska bli inte går det alls.

Var lugn, noble Bloggläsius! Var lugn!

Det jag nu har i tankarna kommer inte att leda till en serie blogginlägg av helt läsvärd kvalitet. Inte ens halvt läsvärt. Definitivt inte heller en serie men kanske i alla fall ett och annat. Kanske. Blir det så blir det i kategorin Exe-geten bräker med den bild som pryder detta inlägg och som kanske för vissa fungerar som en varningstriangel.

Jag har tre böcker som är sisådär vetenskapliga kommentarer till Efesierbrevet i Nya testamentet. Två är på engelska, en är på svenska. En har jag läst förr och kort nämnt om här. En större sak har jag halvläst tidigare men en – den svenska – är i princip nästan helt oläst. Dessa tre är nu det projekt jag i dessa yttersta tider dyker in i som ett medel för att skingra tankarna från den nya regeringen och dess abrovinker*. Trots att de tre kommenterar samma Bibeltext blir de olika. Detta kan bland annat kan bero på författarna, målgrupperna och avsikterna – och säkert annat åxå.

För olika avsnitt i Efesierbrevet kommer jag hela tiden att se på den grekiska grundtext jag alltid brukar använda – Nestles Novum Testamentum Graece. Det exemplar jag har tryckes 1971 och införskaffades tredje terminen jag läste i Uppsala för gräsligt många år sedan.

Till att börja med avser jag först läsa vad den tjockare på engelska har att säga – Ephesians av Frank Thielman i serien Baker Exegetical Commentary on the New Testament. Den är på ca 500 sidor och väldigt detaljerad med hänvisningar till den grekiska grundtexten, olika textvittnen osv. Man kan hoppa över sådana tekniska avsnitt och bara ta en löptext skriven för målgrupperna förkunnare, lärare och (lite avancerad) Bibelnyfiken allmänhet men jag gillar teknikaliteterna. Thielman har sin hemvist i protestantiska – evangelikala? – sammanhang vilket färgar in måttfullt vad gäller till exempel resonemang kring dop och ämbete.

Den svenska kommentaren låter jag sedan stå i tur. Den har samma uppbyggnad i översättning, teknikaliteter och allmän utläggning men är inte lika omfattande vad gäller de tekniska grejerna. De tänkta målgrupperna är ungefär densamma som Thielmans. Forskaren Johnny Jonsson som skrivit just den delen om runt 300 sidor av KNT – Kommentar till Nya Testamentet – är en akademiker som vad jag fattat hör hemma i svensk frikyrklighet vilket gör att han nog lättare ser vissa saker mer än andra grejer.

Den tredje boken är lite annorlunda. Ephesians i serien Catholic Commentary om Sacred Scripture är mycket sparsam vad gäller det texttekniska. Den är också mer inriktad på präster, lärare och Bibelgruppsledare i praktisk församlingsverksamhet bland katoliker i Nordamerika. Detta är också författarens livsmiljö och spelar nog in i vad han ser och tar upp på sina drygt 200 sidor – till exempel vad gäller dop och ämbete.

Hur lång tid kommer det att ta att med dessa tre-fyra åror ro igenom detta? Det vette kissemissen! Till vad nytta? Det vette samma kissemiss! Allt måste ju inte ha en nyttoaspekt. Nu den kommande veckan kommer jag kanske igång. Efter höstlovet alltså. Barnbarnen Tyra och Adrian har varit här under del av lovet och det innebar inte den mest optimala pluggmiljön för ett återupptaget projekt.

* Via Google får man veta att abrovink har betydelse typ kringgående rörelse, krumelur; fiffig åtgärd, trick; ljusskygg affär, fiffel; konstig sak, grej.

Det förrförra blogginlägget avrundades med nogra ord om Jobs bok i Gamla testamentet och några böcker och tankar kring den. Det ”projektet” är på långa vägar inte helgjort än och kommer aldrig att bli det men något ska man ju skriva om på sin blogg.

Jag nämnde startfrågan – Job? Vad är det för litteratur? Egentligen? – som gjorde att jag började rota i ett par bokhyllor.

Utifrån maximen ”äldst går först” började jag att på nytt läsa Boken om Job och hans lidande skriven av professon Johannes Lindblom (†1974). Att boken var gammal visste jag. Den var ju kurslitteratur eller nåt liknande när jag pluggade i Uppsala. Bara prislappen 12 kronor på bokhandeln LundeQ ger en åldersdiagnos. Telefonnumren jag skrivit in under mitt namn innanför pärmen likaså – 0920-19651 var mitt hemnummer i Luleå och 018-461784 gick till mynttelefonen i min första studentkorridor. Boken hamnade alltså tidigt i bokhyllan. Jag har andra upplagan från 1966 – den första kom 1940 – och den kan närmast beskrivas som en utblick i hur främst de dominerande poetiska delarna av Jobsboken kan jämföras med annan litteratur från antiken men också senare. Jämförelser med gamla egyptiska och babyloniska skrifter är intressant liksom inblick i grekiska dramer samtida med Jobs-boken – när den nu skrevs och sammanställdes – men också hur Jobs-boken senare påverkat annan litteratur i framför allt i det kristnade Europa både på Medeltiden och framåt.

OK! Jobs-boken är litteratur! Att jämföra den med annan litteratur är en möjlig angreppsmetod som efter genomgången av tillkomst och en del annat bara blev och förblivit mördande tråkig. Redan första gången jag läste den ändrade jag titeln till Boken om Faust och hans lidande, ett omdöme som består. Googla gärna Faust.

En helt annan vinkel har Lidandet – Bibelteologisk kommentar till Jobs bok. Den är skriven av den peruanske befrielseteologen Gustavo Gutiérrez om vilken jag tidigare bloggat här och här. På spanska skrev han den 1985 och på svenska kom den ungefär tio år senare. Det är alltså en yngre bok och hanterar Jobs-boken ur en helt annan synvinkel och med helt andra glasögon – de fattigas lidande i Syd- och Centralamerika. Deras erfarenhet och resonemang sätts i relation till framför allt Jobs egna tal i boken. De så kallade ”vännerna” argumenterar som förtryckarna gör.

Får man göra så? Alltså att välja ett raster att se genom när man går in i en text?

Till att börja med är det oundvikligt att man gör så, alltså har med sig för-förståelse, synpunkter, erfarenheter, infallsvinklar och annat. Den jag är hänger alltid med när jag möter något och spelar in i hur jag uppfattar ord, böcker, filmer, bilder, vad som helst. Att vara medveten om sådant hos sig själv – sin hermeneutiska position som det heter på fackspråkiska – är viktigt samt att hantera det med ett öppet förstånd. Söker jag bara bekräftelse av det jag redan tänkt tänker jag inga nya tankar men jag behöver vara medveten om vad jag har i tanken – dubbeltydigt! – så att jag inte lurar mig själv. Att medvetet byta synvinklar och glasögon är därför viktigt – inte minst i kampsporten Bibelteologi.

Närmast ”orden som de står” är då The Book of Job skriven för snart 40 år sedan av Norman C. Habel, luthersk präst och professor i Australien. Habels bok finns i serien Old Testament Library som gav ut en massa böcker skrivna av akademiska Bibelforskare. I sådan forskning – exegetik på finspråk – används flera arbetsmetoder för att så torrt och faktamässigt det bara går försöka förstå ”orden som de står” och förstods av författare och de första lyssnarna. Att Old Testament Library domineras av forskare som hör till olika protestantiska kyrkor ger ännu en nyans men inte så viktig – egentligen.

Jag tycker exegetik ärskitroligt! Och det nästan hur faktatorrt det än är. Jag tycker till exempel att ljudlekar och textfinesser i Nya testamentets grekiska texter ibland ärså balla att ögonen tindrar. Men jag har mina gränser. På hebreiska är det inte alls lika kul. Jag jobbade även med det språket under studietiden men det var svårt redan då. Jag har till och från gjort försök att uteruppväcka det slumrande till rentav genom distansstudier – ett misslyckande jag har berättat om för 15 år sedan under kategorin Studier. Alla ansträngningar i den hebreiska vägen misslyckades vilket betyder att den strikt vetenskapliga Job-kommentaren som Habel skrivit kommer att återställas till folkhögskolans bibliotek i av mig bara delvist läst skick.

Job? Vad är det för litteratur? Egentligen?

Så löd den där frågan som provocerade mig att läsa på och om. Ett klart svar har jag inte, bara några. Till det har jag också egna idéer i saken. Kanske blir det ett inlägg till. Kanske.

Rubriker skall öppna, väcka intresse och kanske förbrylla. Dessutom skall de rymmas på en rad i länkförteckningen man ser till höger om man läser min blogg på datorn och inte telefånar sig med liten skärm. Därför blev det kyrklig skånska fast det jag skriver om varken är jätte-direkt kyrkligt och definitivt inget skånskt. Ändå har det med dialekter att göra.

Jag har just läst en bok, en liten sak om ungefär 125 sidor. Jag köpte den vid Piteåresan jag för 10 dagar sedan nämnde i inlägget glugg i raden. Jag måste säga att det är en av de bästa böcker jag läst. Trots detta rekommenderar jag inte för var man och kvinna Att tolka Bibeln i dag – påvliga bibelkommissionens dokument om bibeltolkningen i kyrkan. Den är för speciell. Kolla bara baksidestexten:

ATT TOLKA BIBELN I DAG

Bibeln är en mänsklig skriftsamling, präglad av förhållandena i olika tider och kulturer. Samtidigt är den Guds evigt giltiga ord. Hur gör man rättvisa åt bådadera? Hur ska Bibeln tolkas och förstås?

Påvliga bibelkommissionens dokument ger en överblick över nutida bibeltolkningsmetoder och över den mångfald av frågor som i dag inställer sig när det gäller att förstå Bibeln. Dokumentet talar för en syn på Bibeln med många olika nyanser, inom såväl forskningen som kyrkolivet och kulturen.

Detta är den andra reviderade utgåvan av den påvliga bibelkommissionens dokument »L’interprétation de la Bible dans l’Église« (1993). Boken kom ut på svenska för första gången år 1995 (Katolska Bokförlaget) i översättning av Anders Ekenberg.

Vad gör att jag inte rekommenderar alla och envar att omedelbums skaffa och läsa? Är det för att den är ett katolskt dokument? Nää, inte det! Absolut inte. Kanske skulle jag som lutheran på min kyrkliga dialekt uttrycka samma sak lite annorlunda men faktiskt säga samma sak. Det är inte den svaga katolska dialekten utan den exegetiska. Den är ett ganska tekniskt vetenskapligt språk inom Bibelforskningen och alla behärskar inte den dialekten – som inte har något med skånska att göra.

Men alla präster hajar klyket – om man plockar fram ett gammalt slanguttryck. Eller ska åtminstone haja och för sådana är Att tolka Bibeln idag en bra kortfattad sammanfattning av hur forskning och tolkning kan och ska fungera tillsammans – och hur det inte skall vara. Naturligtvis är den som allt nördigt ganska sak-tråkig. Det hör till sorten. Ändå blir avsnittet som sågar bokstavlig så kallad fundamentalistisk läsning och tillämpning av Bibeltexter ren underhållning.

Så visade det sig att det var. Dock inte i munnen men i alla fall fanns glugg i raden – som jag inte ens hade koll på. Nu har jag koll och gluggen är provisoriskt fylld.

Vi, Primärhustrun och jag själv, for till Piteå tidigare i veckan. Bland annat skulle vi besöka en firma som renoverar kök och titta oss omkring där. Till nämnda annat kom i mitt fall besök i bokhandeln Duvan. Den har nischat in sig på vad många skulle kalla ”kristna böcker”. Vad ”kristna böcker” egentligen är och var gränserna går till sådant som inte är det vet jag inte. Hur som helst har butiken böcker från många förlag som går in för att ge ut litteratur kopplad till Bibel, kyrka och kristen tro. En del är fantasifullt skräp, annat är gediget och bra. Jag köpte två böcker. Av dem har jag läst den ena – och med det sett en glugg i raden.

Jag har ganska många böcker i genren vetenskapliga Bibelkommentarer. En lång ojämn rad, inköpt vid olika tillfällen, på olika språk och från olika förlag. Som exempel kan jag nämna en svensk kommentar på 300 sidor till Efesierbrevets 6 kapitel och två engelska på 500 och 200 sidor till samma brev. Ett annat exempel är en svensk på 200 sidor till Filipperbrevets bara 4 kapitel. Tjockare verk och tunnare om fler Bibelböcker finns naturligtvis.

I bokhandeln såg jag, utgiven på ett seriöst förlag, den lilla boken Den sunda läran har sin källa i liturgin – om apostolisk tradition i Pastoralbreven. Sådana titlar får saliven att rinna. Författaren Biörn – han stavar så! – Fjärstedt är pensionerad biskop i Svenska kyrkan. Till sin akademiska inriktning var och är han Bibelforskare. Riktigt förtjust i honom blev jag när han för en del år sedan dissade förförförre ärkebiskopen K-G Hammars Bibeltolkning som ”teologiskt nattstånden”. Fjärstedt som är äldre än Hammar hade varit hans lärare under studietiden och menade att Hammar fastnat. Han hade inte gått vidare och tillägnat sig en mer vaken Bibelforsknings senare resultat efter tysken Rudolf Bultman – ungefär.*

Väl hemma började jag läsa men reste mig snart ur fåtöljen och undrade stilla: Vad har jag om Pastoralbreven? – alltså de två brev Paulus skrev till Timotheos samt brevet till Titus, summa 13 kapitel i Nya testamentet. Vid bokhyllan mötta jag glugg i raden. Inte så att det fanns utrymme att pressa in fler volymer just på det hyllplanet men pinsamt nog såg jag att jag saknade kommentarer till dessa tre brev. Om jag haft sådana av samma halt som annat jag har hade det rört sig om runt 1000 sidor – men icke. Och på bordet vid läsfåtöljen låg Fjärstedts bok på bara 125 sidor.

De där böckerna med många sidor tröskar väldigt mycket fakta om språk, kultur, tänkbara betydelser när Bibeltexterna skrevs och lästes ochmycket annat. Sådant ryms givetvis inte på de blygsamma sidorna i Fjärstedts bok – men finns under ytan. Många Bibelforskare vill, om jag tar en liknelse, beskriva hela isberg och flera som läser dem känner sig som Titanic. Den sunda läran... visar bara en isbergstopp men seglingsvan som jag är i dylika farvatten anar jag glaciären under ytan. För mig har den inte tagit bort bokhyllans glugg i raden men som provisorisk lagning och utfyllnad funkar den. En bra bok! Rekommenderas!

Baksidestexten lyder:

Mot slutet av sitt liv skrev aposteln Paulus några brev till sina mest betrodda medarbetare, tydligen efter häktningstiden i Rom i början av 60-talet. Två till Timoteus, ett till Titus. Den förste ansvarig i Efesos och den andre på Kreta.

Breven har kommit att kallas Pastoralbreven och innehåller råd och förmaningar om ordningen i gudstjänsterna och förhållningsregler för de ansvariga, biskopar och presbyterer, diakoner och församlingsänkor. Det finns flera likheter med föreskrifterna i första brevet till kyrkan i Korinth.

Breven är högt aktade i bysantinsk och orientalisk kyrkotradition och även i den latinska som äkta apostoliskt arv. Sämre är det på protestantisk mark särskilt efter bibelkritiken och den tyska liberalteologin. Där är det vanligt att förneka paulinskt författarskap.

Nytt i breven är betoningen på den sunda läran, sund tro, sunda ord och att det sunda, friska återfinns i den liturgiska traditionen. Motsatsen är det tomprat som förekom i gudstjänstens fria undervisningsdel. Liturgiska citat är inlagda till stöd för det apostoliska resonemanget. Breven är också tänkta att föreläsas i gudstjänsten.

* Den här utläggningen kan nog en del tycka vara nördig i överkant. Om så är fallet håller jag med. Ändå är det sant. Bultman var på sin tid banbrytande men redan när jag läste i Uppsala diagnostiserades han lite slarvigt som en död tysk. I Lund där det också fanns ”teologer” var han inte ännu ute och det var där KG hade snappat upp det som fanns att snappa. Med tiden blev det fason också på Lund.

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Och varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende utifrån...

I slutet av oktober 2020 skrev jag dessa kursiverade ord som ungefär stämmer med situationen idag. Den avgörande skillande är bara att Svensk Exegetisk Årsbok för 2021 kom i brevlådan först efter årskiftet 21-22, inte under hösten som brukligt. Hur som helst är de drygt 200 sidorna mest på engelska nu genomlästa. Engelskan funkar ganska bra men särarterna i vad som tas upp är ibland så speciella att jag skulle blåljuga om jag så att sidorna är genomförstådda.

Undertiteln den här gången är Bortom det skrivna – Beyond yhe Whritten och som vanligt inleds alstret med några artiklar som avspeglar innehållet i Exegetiska dagen året innan, alltså pandemihösten 2020. Det blev fyra föredrag i olika men besläktade ämnen. På det sedan fem andra artiklar kring olika Bibelvetenskapliga ting och till sist tretton recensioner av nyutkommen facklitteratur kring olika delar, aspekter och detaljer i någon eller några Bibelböcker. Tillsammans informativt, rejält nördigt och inte alltid lätt att begripa.

Men en sak – åtminstone – har stimulerat tankegrävandet för egen del. Egentligen rör det sig om en självklarhet som likt många andra självklarheter lätt faller i glömska. Vi läser Bibelns texter – eller borde göra det – och ser orden på det eller de språk vi själva kan. Bibeln kommer in i sinnet genom ögonen. Vi tror lätt det som är skrivet är skrivet för att fungera så – vilket inte är fallet!

Mellan 700 före till 100 efter Kristus var läskunnigheten inte allmän. När profeter, krönikörer, evangelister, apostlar och redaktörer producerade de skrifter som vi ser i våra Biblar skrev de för att någon enstaka läskunnig skulle låta andra höra orden. Man skrev alltså för öronen, inte ögonen. Det påverkade sättet att skriva.*

Ett av föredragen tar upp den saken och visar med exempel från evangelisten Johannes hur lååångaaa voookaaaleeer i slutet och början av ord i en del Jesus-repliker skapar fokus och en hörbar eftertänksam auktoritet i vad som sägs. När Jesus kritiseras och ifrågasätts är olika s-ljud – på svenska s, ps, ks, x,sh, sch etc – vanligare. Uppläsarens röst blir med det mer spetsigt väsande.

Jag tycker sådant är förödande intressant, särskilt om man beaktar att de dialoger Johannes berättar om på grekiska från början var på arameiska. Det är alltså evangelisten som, utöver att ge ett referat av vad som hände, formade och formulerade orden för dem som skulle höra dem återges av en i tekniken kunnig uppläsaren.

Den ljudtekniken försvinner nästan helt en översättning – tyvärr. Det ändrar inte faktum att texter som är skrivna för att höras bör läsas högt vare sig man är ensam eller i flock. Det är en tes jag då och då drivit och nu fått styrkt av en av artiklarna i seå 86/2021.

* Detta gäller nästan all text från antiken, till och med privatbrev. En general, politiker, affärsman eller liknande behövde inte kunna läsa utan hade införskaffad en slav eller annan som kunde flytta ord han eller – men inte lika ofta – hon såg med ögonen till ord som hördes i örat. För grupper blir det naturligtvis på samma sätt. Därför skrevs saker för att höras.

Det har jag inte fått – något judasbrev. Skulle så varit hade det väl varit en försändelse med förräderi- och svekinnehåll men inget sådant har hamnat i brevlådan. Inget judasbrev, alltså.

I stället kommer blogginlägget av att jag fortsatt läsa i och om Judas brev i Nya testamentet. I förrförra blogginlägget berättade jag om en bok jag läst om brevet och en del annat jox. Nu har jag läst ännu en Bibelvetenskaplig kommentar.

Jag har gluttat i den grekiska texten. Jag väljer ordet glutta. Stenhårt noga med lexikon och grammatik har jag inte angripit materialet. Judas brev nämligen åtminstone minst tvåfalt krångligt.

Ett speciellt krångel är att det finns ord i det som inte finns någon annanstans i Nya testamentet och att i skallen försöka slå in en glosa som bara finns en gång tycker jag är överambitiöst.

Mer generellt krångel är att det just är ett brev eller liknande där författaren stiligt och stilfullt argumenterar, undervisar och tillämpar. Meningsbyggnad och allt möjligt blir då knepigare än i mer berättande prosatext som till exempel i evangelierna. Det betyder inte att breven är ”tyngre” teologiskt. Evangelierna, alltså berättelserna om Jesus, är också tunkt tankeladdade – ibland något alldeles förfärligt! – men genren gör åtminstone språket lättare.

Brevförfattaren Judas – namnet var vanligt på Jesus tid – är inte den i övrigt kände Iskariot som sålde Jesus för en dryg månadslön. Förväxla inte. Brevförfattaren presenterar sig som bror till Jakob som i sin tur i Apostlagäningarna nämns vara en av Jesus bröder. Det släktskapet berättade jag om i förrförra inlägget.

Vilka brevet är skrivet till anges inte och personliga notiser eller hälsningar saknas. Det gör att det blir marigt att datera brevet men det sätt som resonemangen förs på var vanligt inom judendomen det första århundradet och det gör att de flesta forskare daterar det förre år 100. Skulle så vara fallet, och om denne Judas var son till Josef i förra giftet och alltså äldre än Jesus, är det troligt att någon skrivit i hans namn lite i efterskott – inte alls onormalt eller skandalöst under antiken.

OK. Vad handlar brevet om och hur tacklas problemen?

Det har blivit kris bland de Jesustroende. En inre kris som hotar tro – både vad gäller trons innehåll, det man tror på, men också sättet man tror och lever ut sin tro. Det har dykt upp eller uppstått internt folk som i teorin men framför allt i praktiken förnekar tron genom ett liv i utsvävningar. Vad är det?

Nya testamentet – norm och rättesnöre i den kristna Kyrkan – visar att de som trodde på Jesus ingalunda skaffade sig en annan moral och etik än judendomen i sig. Det är ingen skillnad vad gäller respekten för det heliga, livet, egendom, äktenskap, sexualitet och så vidare. Vad gäller mat och högtider och cermonier blir det skillnad men ser man till exempel till de 10 buden är det ingen skillnad alls i etiken och de kristna har samma etik som fariseerna – faktiskt. Kanske är man till och med skarpare. Befrielsen genom Jesus innebär inte att synder blir tilllåtna utan förlåtna!

Det som hänt hos dem Judas brev är skrivet till är att det kommit in moralslappisar i gänget. De är folk som tänker på sig själva, tar för sig, fjäskar, splittrar och gör sin egen lust, sin livsstil och sina nycker till norm och praktik också i församlingarna. Genom att ur Gamla testamentet visa på liknande ting och hur det då bedömdes och vad som då hände beskriver Judas rötan och dömer ut den – i huvuddelen av brevet.

Just den Bibelanvändningen är skojig. Som du märker, noble Bloggläsius, har jag inte höga krav på vad som är skoj. Vill man uttrycka det lite fiffigt kan man säga att Judas jobbar typologiskt.

Han ser situationen, letar i de skrifter har har (både i och utom det vi kallar Gamla testamentet) efter liknade slag och bedömer det hela utifrån de gamla proto-typerna, drar sina slutsatser och skriver. Han ser. Han bedömer. Han handlar. En god befrielseteolog!

Den här sortens tankar får jag när jag läser och studerar ege-get-ik, Bibelvetenskap. Den här gången var det René Kieffers kommentar i boken Filemonbrevet, Judasbrevet och Andra Petrusbrevet i serien EFS-förlagets serie KNT – Kommentar till Nya testamentet (volym 18) som kickade igång skallen så att en del sipprade ut genom tangentbordet och landade här.

Naturligtvis blir det också anledning att fundera över läget idag för den tro som en gång för alla anförtrotts åt de heliga (vers 3) och att idag bygga liv på er allara heligaste tro (vers 20). Finns de situationer Judas brottas med idag? Vad gäller lära? Och liv? Om så är fallet: Vad ser vi? Vilka bedömningar och slutsatser skall dras utifrån Judas brev som med innehåll och metod tillhör kanon och tillsammans med Bibelns andra skrifter skall vara norm och rättesnöre för lära och liv i Kyrka och för en kristen? Och hur agerar vi?

Så lät vårt treåriga barnbarn, lilla Ava, i somras. Beskäftigt hade hon stegat fram till diskbänken, fattat tag i skåpdörrarna, vräkt upp demsamma och yttrade – och nu sär skriver jag – sitt va-haj-vi-häj-då? samt signalerade avsikten att göra en noggrann undersökning.

Vi, hennes mormor och morfar, avbröt det hela men pekade ändå ut en och annan relevant sak. Här är komposten där du kan slänga bananskal. Det här är soporna och där ska glasspinnar och annat skräp stoppas. Annat i skåpet behöver du inte bry dig om. En del saker får du inte röra. Stäng!

Det är ju så med barn. Total och obegränsad nyfikenhet på allt i ett skåp men både si och så med prioriteringarna. Burken med uttjänta batterier behöver inte analyseras för att utröna om de ligger huller om buller eller prydligt travade med plus-minus åt samma håll och efter färg och fabrikat. Att skilja på kompost och brännbart är mer väsentligt – typ. I alla fall tycker vuxna så.

Vad har detta med bilden att göra, den bild jag brukar låta pryda bloggningar i kategorin Exe-geten bräker och som oftast handlar om Bibelforskning på olika nivåer? Har en treåring och hennes morfars diskbänksskåp någon koppling till att läsa, tolka och forska i Bibeln och dess texter? Sambandet kan synas långsökt men finns. Kanske inte samband men i alla fall likheter.

Först: Vissa saker är viktigare att ha kläm på än andra. Större grejer som är lätt åtkomliga för alla och envar och som man återanvänder ofta. I diskbänken är det kärl för kompost och brännbart. Vad gäller Bibel är det det viktiga och gott normalbruk vanlig Skriftläsning och Bibel-tro.

Sedan: Visst finns bisaker av mindre vikt. Burken med uttjänta batterier i skåpet och detaljer i Bibelns text och omvärld som mer eller mindre ingår i eller kan ha betydelse eller kanske haft betydelse för den som skrev och dem han skrev för. Forskningen, alltså den vetenskapliga exe-get-iken, går in för att total-avtäcka och kartlägga allt sådant i stort och smått. Det är både intressant men stundom tröttande. Det påminner inte så lite om den ovan nämnda batterisorteringen.

Lokala kommunbiblioteket är mycket bra att fixa fram allsköns nördig litteratur. Via bibblan har jag fjärrlånat en bok som annars bara finns på två bibliotek i landet: Jude and the relatives of Jesus av Richard Bauckham, en brittisk forskare – googla gärna honom. Boken handlar alltså om ett kort brev i Nya testamentet, ett som inte bär spår av den skrivklåda till exempel Paulus visar utan har mer storleken av den sorts brev jag själv på snigelpostens tid brukade skriva till vänner och bekanta. Judas brev består faktiskt bara av 29 meningar i svensk översättning, färre i min utgåva av den grekiska grundtexten som har ett lite annorlunda system för detta med skiljetecken.

Uppenbart har också Bauckham, likt de flesta forskare åtminstone i exegetik, närmat sig sitt material med lilla Avas attityd vahavihäjdå? Metoden är att dra fram allt möjligt, många texter, fragment, citat i judiska och kristna och andra skrifter från ungefär samma tid och senare för att sedan se om man kan få ihop något sorts mönster eller linjer i det hela. Klar tre-årings-metod! Allt skall besiktigas och bedömas!

När systematiseringen sedan görs blir det en blandning – också hos Bauckham. En massa intressanta fakta om vilka roller Jesus bröder och systrar, andra släktingar, olika namngivna personer och än fler hade i den kristna kyrkan fram till andra hälften av 100-talet ungefär.* Eller detaljerade listor över hur Judas – som är en av Jesus ”bröder” – finurligt behandlar material ur Första Henoksboken (som inte ens finns i Bibeln) och att gruppen i Qumran (de med Dödahanvsrullarna) jobbade på samma finurliga vis när de citerade och förklarade olika saker om gamla profetior och de då nuvarande yttersta tiderna.

Exe-get-ik/Bibelforskning är alltså precis som om en treåring skulle ges full fart i skåpet under diskbänken. Massor med saker utrivet på golvet. Boken – som förresten är från 1991 – skall nu återlämnas och jag har varken hunnit eller ens gått in för att i detalj vända på allt som nämns på de nästan 400 sidorna. Allt är faktiskt inte lika viktigt.

Men en sak jag hittat namn på handlar om hur jag tänker mig att Jesus uppväxtmiljö var – inte en sak att bråka om eller lida martyrdöden för men ända intressant. I yngre år var jag en klar Helvidiusian men sedan några år tillbaka är jag nog mest en Epiphaniusian, något mer än Hieronymosian. Jag böt för några år sedan uppfattning i den frågan då jag fick mer info, ställdes inför skäl, tänkte och vägde. Då ändrade jag mig men nu vet jag till och med vad de olika uppfattningarna i frågan kallas – googla.

Förresten: Rent generellt och i alla möjliga ting är det inte fel eller livsfarligt att byta ståndpunkt – när man får och ges skäl för det. Att bara ducka när man får skäll, inte skäl, är fel. Det är också fel att för att undvika eftertanke välja att uppfatta kritiska skäl som skäll – generellt och i alla möjliga ting. Men det är som sagt en annan sak.

* Som ett exempel kan nämnas vad jag minns jag fick reda på om den Salome som Markus, bara Markus, nämner i sin berättelse om Jesus begravning och uppståndelse. Vem var hon? Bibeltexten i sig ger inga upplysningar men drar man likt Bauckham fram allt man kan hitta i diverse tidiga kristna skrifter får man förslag bland annat: Syster till Jesus mamma Maria, gift med Josefs bror och därmed svägerska till Maria, en av Josefs döttrar i förra giftet, den barnmorska/jordemoder som biträdde när Jesus föddes i Betlehem och säkert en och annan relation till jag inte minns på rak arm. Det är bara att välja eller låta bli. Ingen vet mer än det uppenbara att hon måste varit bekant till Markus och känd av den/dem Markus skrev för. Hade de inte vetat vem hon var hade han ju inte nämnt henne.