stigstrombergsson

Varje år!

Varje år återkommer det.

Varje år återkommer den.

Som ett urverk.

Och varje år får ett blogginlägg ett likartat utseende utifrån...

I slutet av oktober 2020 skrev jag dessa kursiverade ord som ungefär stämmer med situationen idag. Den avgörande skillande är bara att Svensk Exegetisk Årsbok för 2021 kom i brevlådan först efter årskiftet 21-22, inte under hösten som brukligt. Hur som helst är de drygt 200 sidorna mest på engelska nu genomlästa. Engelskan funkar ganska bra men särarterna i vad som tas upp är ibland så speciella att jag skulle blåljuga om jag så att sidorna är genomförstådda.

Undertiteln den här gången är Bortom det skrivna – Beyond yhe Whritten och som vanligt inleds alstret med några artiklar som avspeglar innehållet i Exegetiska dagen året innan, alltså pandemihösten 2020. Det blev fyra föredrag i olika men besläktade ämnen. På det sedan fem andra artiklar kring olika Bibelvetenskapliga ting och till sist tretton recensioner av nyutkommen facklitteratur kring olika delar, aspekter och detaljer i någon eller några Bibelböcker. Tillsammans informativt, rejält nördigt och inte alltid lätt att begripa.

Men en sak – åtminstone – har stimulerat tankegrävandet för egen del. Egentligen rör det sig om en självklarhet som likt många andra självklarheter lätt faller i glömska. Vi läser Bibelns texter – eller borde göra det – och ser orden på det eller de språk vi själva kan. Bibeln kommer in i sinnet genom ögonen. Vi tror lätt det som är skrivet är skrivet för att fungera så – vilket inte är fallet!

Mellan 700 före till 100 efter Kristus var läskunnigheten inte allmän. När profeter, krönikörer, evangelister, apostlar och redaktörer producerade de skrifter som vi ser i våra Biblar skrev de för att någon enstaka läskunnig skulle låta andra höra orden. Man skrev alltså för öronen, inte ögonen. Det påverkade sättet att skriva.*

Ett av föredragen tar upp den saken och visar med exempel från evangelisten Johannes hur lååångaaa voookaaaleeer i slutet och början av ord i en del Jesus-repliker skapar fokus och en hörbar eftertänksam auktoritet i vad som sägs. När Jesus kritiseras och ifrågasätts är olika s-ljud – på svenska s, ps, ks, x,sh, sch etc – vanligare. Uppläsarens röst blir med det mer spetsigt väsande.

Jag tycker sådant är förödande intressant, särskilt om man beaktar att de dialoger Johannes berättar om på grekiska från början var på arameiska. Det är alltså evangelisten som, utöver att ge ett referat av vad som hände, formade och formulerade orden för dem som skulle höra dem återges av en i tekniken kunnig uppläsaren.

Den ljudtekniken försvinner nästan helt en översättning – tyvärr. Det ändrar inte faktum att texter som är skrivna för att höras bör läsas högt vare sig man är ensam eller i flock. Det är en tes jag då och då drivit och nu fått styrkt av en av artiklarna i seå 86/2021.

* Detta gäller nästan all text från antiken, till och med privatbrev. En general, politiker, affärsman eller liknande behövde inte kunna läsa utan hade införskaffad en slav eller annan som kunde flytta ord han eller – men inte lika ofta – hon såg med ögonen till ord som hördes i örat. För grupper blir det naturligtvis på samma sätt. Därför skrevs saker för att höras.