stigstrombergsson

Kategorin Lokalsamhället här på min blogg får inte många inlägg. Den 2011-08-28 klockan 14:41:40 beskrev jag den i ett inlägg i kategorin Bloggpolicy med orden att jag i den följer Älvsbyns utveckling när något sådant sker vart annat år och ungefär så har det blivit. Senast jag skrev var i anslutning till att Polarbageriet brann men nu kommer i alla fall något.

Idag stod det klart för mig att jag efter nyår – Om I få levva! som min farmor brukade säga – kommer att leva i en kommun under helt andra villkor än någon gång tidigare i min personliga historia. Tro nu inte, noble Bloggläsius, att jag och/eller min livskamrat är stadda i någon sorts geografisk omlokalisering till annan boendeort. Det är inget för oss. Våra livshistorier vad gäller var man är folkbokförd är tämligen fantasilösa – fyra respektive två kommuner.

För Primärhustrun är det så att hon föddes i Vännäs iVästerbotten. Familjen flyttade till en by i vad som nu är Kramfors kommun i Västernorrland och sedan till Tierp i Uppsala län. När hon studerade i Uppsala och på en folkhögskola utanför Stockholm var hon enligt då gällande regler och möjligheter fortfarande skriven i föräldrahemmet. Det blev när vi nygifta och granna flyttade till Älvsbyn som det hela ändrades. Fyra kommuner alltså.

I mitt fall var uppväxten i Luleå. Som Uppsalastudent var jag fortfarande skriven hos mamma och pappa. Omlokaliseringen hit till Älvsbyn kom 1978.

Jag har alltså under mina snart 70 år hört hemma i två kommuner, bägge stabilt och envetet styrda av Socialdemokratiska Arbetar-Partiet då och då med visst flankstöd av Vänstern. Detta ändras nu då jag i dagens Lokala Världsblad alias Piteå-Tidningen ser att en borgerlig koalition tar över makten i Älvsbyn och sossarna förpassas till oppositionsbåset. Det är de nyuppståndna Moderaterna som med Liberaler, KD-are och Sverigedemokrater tar över styret. Att så sker beror på att Centern som så kallad ”vågmästare” släpper till, öppnar för SD och borgar för borgarstyre.

Politik och samhällsledning är i mångt och mycket ett förvaltande som bara tickar på. Det gäller nationellt, regionalt och framför allt lokalt. Några tvära stora kast befarar jag inte. Jag tänker mig att också fortsättningsvis våga mig på att ta promenader trots att högerkrafterna nu ska styra. Men lite kymigt känns det. Eller åtminstone ovant. Det blir ju en ny erfarenhet.

Det gäller att betona rätt. Man skulle kunna tro att rubriken syftar på polarkalotten och vad som händer med polar-isarna där. Så är det inte. Det jag syftar på är läget för dem som har anställning på Polarbröds just nedbrunna fabrik här i Älvsbyn – alltså helt andra polarisar.

131 stycken varslades igår. Det är hela golvet. När och för vilka varslet leder till uppsägning är oklart men alla är varslade och fick info om det på förmiddagen. Klockan 13 var det dags för tredje skiftlaget att möta oss präster för någon form av debriefing-samtal. De andra två lagens samtals-tillfällen har jag berättat om.

Det var annorlunda jämfört med måndag denna vecka som var olika måndagen det brann. Nu var man nästan tillbaka på ruta ett. Men eljest då det på något vis var väntat. Vemod rådde med olika känslor, situationer osv beroende på ålder, kynne och annat.

Fackklubbens ordförande intervjuades i TV. OBServera var intervjun skedde och textremsan innan ljudet kommer. Klicka här.

I dagsläget är konsekvenserna för de direkta polarisarna och samhället som helhet svåra att överblicka – annat än att det är en käftsmäll för individer och hela konkarongen. Flyttar de unga nu? Hur attraktiva är 50+på arbetsmarknaden? Och var? Och...?

Folket är min profet lär den salvadoranske biskopen Oscar Romero ha sagt – han som mördades vid altaret av militärjuntans dödspatruller. Med folket menade han alla döpta som ju genom dopet fått Den Helige Ande. Anden talar till församlingarna står det i Uppenbarelseboken. Anden talar, profeterar, genom folket som är grunden för församlingen-Kyrkan. De kyrkliga hierarkierna och strukturerna skall ge akt på vad Anden säger.

Kyrkan måste göra ropet ur misären till sin bön sa han också, den där Romero. Det har jag vetat sedan jag var i El Salvador för många år sedan men har påmints extra om det nu. Det misären ropar skall Kyrkan i sin gudstjänst ge ord åt i bön. I gudstjänster och annars skall skall man be misärens människors böner eller de böner de miserabla skulle bett om de haft vett att be.

Ett sätt att ”få till” detta är att medvetet formulera om bönerna. Det kan handla om Syndabekännelser och annat men kanske främst om de så kallade förbönerna i gudstjänsterna. I Veckomässan igår kväll ändrade jag i den förbön som finns i (och enligt min mening alltid skall finnas i) Nattvardsbönen. Formuleringar som vi ber för dem som blablabla blev vi ber med dem som blablabla. Naturligtvis innehöll bönepunkterna andra od än blablabla.

Idag reste Primärhustrun och jag till fjälls. Vi är i Jäkkvik några dagar. Boken om Oscar Romeros förkunnelse är med och skall om-läsas.

Huset hemma bevakas av reslig granne.

Det har gått en vecka sedan bageriet brann ner. Coronan och Coviden trycktes undan som näst främsta samtalsämne bland folk – åtminstone dem jag möter.* Vidden och omfattningen börjar kunna skönjas liksom vissa konturer för framtiden.

I inlägget lätt utschasad nämnde jag att det skiftlag som var på plats i fabriken när det började brinna samlades på eftermiddagen dagen efter till debreifing-samtal. Sedan har viss kontakt skett mellan församling och företag och anställda men jag har inte varit inkopplad. Det man beslutat är dock att även de andra två skifteslagen skall ges tillfälle att mötas för (åtminstone) ett ordnat samtal. Igår blev det då dags igen även för mig. Och i morgon med tredje laget.

Ett välkänt mantra är krisens olika faser – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Förra veckan gällde chock, alltså den förvirring och vanmakt man känner inför en påtaglig förändring. Det, förutom ren fysisk trötthet då det för de flesta varit si och så med sömnen natten mot förra måndagen, märktes tydligt. Igår märktes lika tydligt att chocken om inte helt släppt så i alla fall för de flesta glidit över i reaktion. Orden flödade som champange på en Formel-1-prispall både om vad som hänt och vad som kan tänkas hända.

Givetvis kan det finnas folk som känner panik inombords men allmän uppgivenhet har inte inställt sig. Man – det är golv-folk jag skriver om – har tilltro till sitt företag parat med insikten om att det bara gått en vecka och att det finns många beslut som skall tas och att en uppbyggnad kommer att ta tid. Man är fattade och grundtrygga och vill hjälpas åt.

Statsministern kom igår. Och industriministern. De kan naturligtvis inte heller trolla fram en fabrik eller 250 jobb över en natt, inte ens till vare sig första oktober, november eller december. En del trycker på för att regeringens långbänk vad gäller att starta en dag-brotts-gruva i Laver nu skulle behöva komma till ett beslut (om öppning) men det skulle inte heller betyda något snabbt. Det tar tid att starta gruvor och jag tror att en sådan sak hur som helst bara bli en halv åtgärd. Arbetsstyrkan på Polarbageriet är fifty-fifty vad gäller honor och hannar men gruvisar är enligt mina fördomar mestadels manfolk. Dessutom ogillar jag i grunden tanken på nya stora – nu snackar vi STORA! – miljöfarliga ökenhål i Norrbotten. Bilden som blir större om man klickar på den är från Aitik utanför Gällivare. Den gropen – har jag hört – är lika stor som Stockholm innanför tullarna. Googla Aitik för bilder och kartor får du se.

Som jag ser det löser ett eventuellt och tveksamt Laver inte situationen nu. Utbildningar och andra åtgärder är bättre med trygghet rent ekonomiskt som grundbult. Fast anställd personal har ännu inte permitterats eller sagt upp utan får sina löner. Så bör det förbli. Att sänka A-kasse-nivåer som Centerpartiet tror är världens bästa kur mot allt inklusive fotvårtor hoppas jag verkligen Socialdemokraterna inte går med på i budgetarbetet. Det vore fel. Dessutom politiskt självmord. Bättre är då att säga att ”Januari-samarbetet” Annie-nglöst av-Lööf-ats och utlysa extraval.

* Främsta samtalsämnet är den goda tillgången på blåbär och lingon.

Så känner jag mig faktiskt denna måndagskväll – lätt utschasad. Lilla Lisa med föräldrar startade dagen 06.00. Det var enigt plan då de ämnade köra hem till Järvsö idag. Vi märkte uppvaknandet konkret av att lilla Lisas mamma likt när hon själv var liten med bestämda steg klampade in i sina föräldrars sovgemak och gav order. Hon stängde fönstret med orden Det är risk för ammoniakutsläpp från Polar!

De for vid ½8-8-tiden. En timma senare ringde Brunetten – som jag berättat. Vid 16.30-tiden var jag hemma efter att ha sökt leda en bearbetning i grupp med ett 10-tal av brandnattens skiftlag och några ur ledningen. Mina två prästkollegor satt i andra rum med sina grupper.

Vidden av det hela börjar sjunka in. Visst! Vi fick inga på sjukhuset och inga i bårhuset – till allas stora lättnad. Bara materiell förödelse. Ändå är effekten samma i samhället och kommunen som om det vore i Stockholm och en arbetsplats för 32000 personer (!) slagits ut på en enda natt. Kommunen är liten så effekten blir stor. Norrländska Social-Demokraten han få med sifferuppgiften i sin alldeles utmärkta ledare som kan läsas här.

Den nära framtiden blir olika för olika ”nivåer” i företaget. Det blev tydligt när vi pratade i de.breifing-gruppen. För ägarna och folk i olika styr- och ledningspositioner blir det bråda dagar. De har att söka vägar för framtiden. För kvinnorna och männen på golvet ser det bara tomt ut. Ovisshet och vanmakt råder då deras arbetsplats och arbetsgemenskap bokstavligt har gått upp i rök. Här finns något av ett klass-perspektiv som är viktigt att ha i åtanke både för företaget, kommunen och församlingen. Folk kommer att må olika. Det intryck jag får (så här långt) är att alla parter ser detta och vill ta ansvar.

Vad gäller rök så ryker det än. Släckningsarbetet pågår. Vinden har dock mojnat något och dessutom kantrat lite. Röksträngen passer inte längre rakt ovanför den del av samhället där vi bor. Det mesta har dessutom brunnit så det blir nog inte fler sotflagor på gräsmattan och aska på biltaket.

Det blev en omtumlande dagsom gjort mig lätt utschasad.

PS: Varför blev du utkallad? Du är ju pensionär? Så kan någon undra – eller inte.

Det enkla svaret är att två av de tre präster som tjänar i församlingen pendlar in från Piteå och vägarna in till Älvsbyn var i början av dagen spärrade på grund av ammoniak-risken. Diakonen är också Pite-pendlare. Diakoniassistenten bor visserligen i församlingen men vägen till centralorten var spärrad från det hållet också. Och jag bor granne med Brunetten... DS.

Hemma igen denna lokalt helt tumultartade dag. Med tumult menar jag inte (främst) att fastigheten nu sedan några timmar är tom på barnbarn utan mer på den osedvanliga aktivitet denna måndag fört med sig och som jag skrev om i förra inlägget.

Alldeles nyss kom detta SMS-meddelande:

Räddningsledaren vid branden i Polarbröds fabrik i Älvsbyn, Älvsbyns kommun i Norrbottens län meddelar att faran för gasutsläpp av ammoniak nu är över och att de restriktioner som funnits nu har hävts.

Skönt. Nu syns bara rökpelaren, sot faller och det känns lite i näsan. Hur framtiden blir för vi se men vid det utomhusmöte jag var på kl 10 meddelades att fabriken skall byggas upp. Merparten av Polarbröds personal var där, delade känslor och pratade i små grupper. Klockan 14 idag blir det en träff till då gissningsvis nog inte lika många kommer. En timme senare kan främst det arbetslag som var i selen i natt och som evakuerades ut ur brasan mötas för debrifing ledd av oss präster i Älvsby kyrka. OBServera att jag skrev oss. Pensionären också.

Lite för att variera det egna huvudets innehåll byter jag nu helt ämne.

Följande text hänger ihop med blogginläggets rubrik. Jag skrev igår för att publicera idag, måndag. Då årets slogan åtmistone till en del är Håll ut! och Håll i! håller jag fast vid min plan och ger den texten nu.

Det förekommer på Facebook att folk inför en helg skriver en del tankegångar som börjar med orden i rubriken. Det både kan och får man göra men jag väljer absolut att INTE göra så. Möjligen kan jag frestas att om mån- eller tisdagar skriva under rubriken Om jag hade predikat så blablabla. Alltså i efterskott men inte innan helgen. Munkavle eller denna tidens omdiskuterade mask gäller.*

Jag tolkar ämbetssyskonens om jag skulle predika som att de inte ska predika men har svårt att i tanken sluta. Det kan bero på att de är utan tjänst, är mellan tjänster eller likt mig vara i stadiet efter tjänst – med svårigheter att mentalt lägga av.

Vem har inte det, förresten? Jag har ju svårt att sluta. Jag har full förståelse för känslan och lusten att göra det man är vigd till – vara Det Gudomliga Ordets Tjänare.**

Så vem vet? Kanske jag när höstmörkret faller faller för frestelsen att blogg- och Facebook-predika men då blir det i efterskott. Alla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ska ha kvar möjligheten att opräglade på söndagen få sig till livs vad de i tjänst varande behagar överraska och kanske först sedan möta kompletterande eller korrigerande tankar från mig. Vi får se.

* Om utifall kanske jag en söndag (eller annan dag) skulle ha uppdrag att förkunna eller hålla ett föredrag kanske jag, om jag finner det lämpligt och andan faller på, formulerar någon slags träjler för vad som komma skall – inte annars.

**På latin heter det Verbi Divini Minister, förkortas VDM, och är vad präster i vigningen får uppdraget att vara tills dess de ligger i träfrack eller Herren kommer.

I natt kom meddelanden om brand i Polarbageriets fabrik några kilometer härifrån. Inga personskador men anläggningen blir totalförstörd vilket naturligtvis på sikt – än så länge icke överskådlig – kommer att påverka orten. Mer akut är att den ammoniak som finns i anläggningens kylsystem löper risk att explodera eller läcka ut. Därför skall vi hålla oss inne idag och det finns avspärrningar i samhället.

Men nyss sedan jag just börjat skriva ringde Brunetten – alltså kyrkoherden – och undrade om jag kunde vara med som prästförstärkning när Polar-anställda samlas för krisinfo borta på Kanisparkeringen. Sticker strax dit.

Lilla Lisa med föräldrar kom sig genom avspärrningarna imorse. Det var planerat att de skulle resa hem idag så branden var inte den utlösande faktorn. Vi är alltså själva nu.

...gjordes igår och idag. Inte heller i förrgår. Dagen innan blev det dock av. Likaså för ett par veckor sedan då vi faktiskt gjorde en hel del kontroller.

Många saker har samverkat och samverkar till den nu aktuella kontrollverksamheten. Ser man långt tillbaka i historien finner jag min början redan på mellanstadiet. Då fick jag på Norra Örnässkolan* i Luleå byta klassrum från ”småbarnslängan” där jag tillbringat mina första tre skolår. Det blev en hemvist i helt andra ändan av utbildningskomplexet närmast matsalen men på våning två. Och en ny lärare – magister Stig Cullman.

Hur kontrollerande han var rent generellt kan jag inte uttala mig om men han var en bra lärare som vi hade i alla ämnen, också gymnastik med lek och idrott även om det inte var vad jag hade mest talang och intresse för. Han var påhittig dock, majjen. Så här i efterskott gissar jag att han efter att ha tagit del av långvädersprognos bara bestämde att På torsdag efter lunch blir det friluftsdag. Ni ska ha med skidor, pjäxor, utekläder (som vi ju alltid hade), en tom kaffeburk med ståltrådshänge och en tepåse! Aktiviteten blev att lära sig göra upp eld och av snö i burken få fram något som gällde för brun varm dryck med röksmak. Kul.**

I friluftandet plöjde han också varsamt in sitt stora intresse – kontroller. Flera i klassen blev på fritiden medlemmar i Orienteringsklubben Renen. Jag var ingen löpare. Känslan var att punkterna vi skulle hitta sannolikt var nedgrävda. I trimtävlingar som ordnades varje vecka kom jag i alla fall inte sist. En som hette Erik hade gipsad fot och kryckor. Jag lärde mig hur som helst hitta i skogen, läsa karta och använda kompass vilket var till nytta då orientering återkom då och då under skoltiden liksom det år jag tillbringade vid Kungliga 19:e Infanteriregementet i Boden.

När jag blev ihop med hon som blev min fästmö och numera Primärhustru fanns antydningar till att åter komma vilse i tassemarkerna. Hennes bröder, mina blivande svågrar, var orienterare men vi anslöt inte. Skog, mark, friluftsliv, fjäll räcker. Läsa karta och kanske bruka kompass är bra färdigheter i alla fall.

Om magistern på mellanstadiet var den första orienteringseldsjälen jag mötte och de blivande svågrarna fanns där är det ändå så att deras nit och flit vida överträffas av kompisen och tidigare kollegan på folkhögskolan Sture Norén. Han är nog inte ensam men definitivt huvuddrivfjädern till flera årliga lokala leta-kontroller-i-skogen-projekt. Berömvärt!

Jag och Primärhustrun har de senaste åren köpt kartan/kartorna och tassat runt i skog och mark för att leta upp de nedgrävda kontrollerna. Att säga nedgrävda är nog en överdrift men då det man ska hitta är i Gropen 2x2m västra kanten kommer känslan.

Runt Älvsbyn finns en massa skog och mark att placera kontroller i. Ser jag tillbaka på mitt bloggande skrev jag i juli 2012 hur vi letade kontroller i området runt Kanis – här och här. Förra sammaren fanns Naturpasset också i området nära Storforsen med en massa att hitta. I år är det terrängen på andra sidan älven kring och på Hund- och Rackberget som skall kontrolleras. Det håller vi på med nu. Vi tar inte allt på en gång utan betar av lite i taget under kontrollerade former. Den maskerade bilden är från senaste turen.

Ett extra bra initiativ i år var det så kallade Corona-passet som vi gjorde för ett par veckor sedan, innan barnbarnen vällde in. Stuket är detsamma men kontrollerna finns nära och i samhället och ligger ganska tätt. Varianten måste passa perfekt att göra tillsammans med barn i mellanstadieåldern eller för folk som är väldigt ovana vid skog och mark. Att Sture Norén också i grunden är – om jag minns rätt – mellanstadielärare är något man stilla kan meditera kring. Hur som helst Busbra!

Till sist: Vi skall till Luleå idag. Igen. I förrgår var vi där och hjälpte till vid när Tyra och Adrian med föräldrar flyttade in i sitt nyköpta hus. Idag bjuds alla flyttgubbar och flyttgummor på mat på nya stället. Det och regn betyder att idag blir det ingen kontroll.

* Numera heter den bara Örnässkolan och härbärgerar högstadieelever.

** Jag förutsätter, noble Bloggläsius, att du är så klipsk att du fattar att detta skedde under vårvintern. Längre fram under teminen byttes skidor mot cykel och full matsäck för start 05.00 från skolan för tur till Gammeschtaviken för att glo på fåglar.

Älvsbyn är ett litet trevligt ställe att leva i men det händer egentligen inte så mycket stora saker. Inga skjutningar, kravaller eller omnämnanden när president Trump twittrar. Ganska behagligt alltså. Trots det har jag en kategori här på bloggen – Lokalsamhället. Inte mycket skrivs där fast det mesta som jag skriver om händer just i detta lokalsamhälle – dock inplaceras i andra kategorier. Redan när jag skapade kategorin hade jag nog på känn att den inte skulle användas högfrekvent. Jag beskrev den 2011-08-28 klockan 14:41:40 i ett inlägg (i kategorin Bloggpolicy) så att jag i kategorin Lokalsamhället ”följer Älvsbyns utveckling när något sådant sker vart annat år”.

Och nu kommer det – en kort bloggning om Älvsbyn. Eller om att bo i en avkrok, ett ställe där (nästan) inget händer. Att det är min belägenhet och mitt lott i livet blev tydligt i morse när jag läste Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen. Där finns en daglig spalt om vad som hände i spridningsområdet aktuellt datum för 100, 75, 50 och 25 år sedan och det finns där ofta småintressanta kuriosa. Det som hände för ett kvartssekel sedan är ju extra intressant då det ju utspelat sig under min boende- och prenumeratiostid i regionen.

Vad stod då idag om idag för 25 år sedan?

Jo att Älvsby församling uppmärksammar att det är 100 år sedan den lösgjordes från Pite församling och blev självständig.

Det måste vara rekord i att bo i en avkrok – att tidningen uppmärksammar att man för 25 år sedan uppmärksammade något som hände 100 år tidigare. Det är svårslaget.

Vi är nu i tiden före Påsk. I år som så många tidigare år pågår i Svenska kyrkan den så kallade Faste-kampanjen. Den har väl aldrig – i vart fall under den tid jag som 63 år ung kan överblicka – haft till syfte att man skall just fasta eller så. Fokus har varit ett annat: Internationellt bistånd.

Tidigare hade sådant Lutherhjälpen som affischnamn och den vägen samlade man in pengar för katastrofinsatser, sjukvård och så kallad u-hjälp. Andra tider av året organiserade Svenska Kyrkans Mission andra insamlingskampanjer för kyrkoutveckling, församlingsbildning och liknande i främst Afrika och Asien. I församlingarna var det ofta samma människor som var aktiva vid bägge årorna men det kunde också hända att det fanns rivaliteter mellan folk som lite ensidigt engagerade sig för kroppens överlevnad och dem som mer betonade vikten av själarnas frälsning – typ.

Då Jesus både botade sjuka och förlät syndare blir en sådan uppdelning riktigt korkad. Detta och att situationen förändrats i samhällen och kyrkor i Afrika, Asien och Latinamerika har lett till ett helhetsperspektiv kring Svenska kyrkans internationella arbete när man fortsätter att engagera sig till förmån för våra medmänniskor utomlands. Faste-kampanjen har alltså bestått. Detta år syftar alltsammans till att stödja landsbygdsutveckling främst i Afrika. Bra!

I den vevan kom en idé som andra tillämpat före oss: Vi präster skulle i de lokala livsmedelshandelsbodarna lansera prästost. Kunde vara en kul grej. I vevan skulle vi tillhandahålla informationsmaterial om det där landsbygdsutvecklingsarbetet och möjlighet att ge ett bidrag. Butikerna skulle också kunna ge bidrag till kampanjen.

I förrgår – onsdag – stod två av prällarna ett par timmar på ICA och lanserade ost och information. Jag och kollegan Jakob var på COOP igår. Och det var kul. Det blev många man pratar med och flera som prackades på en extra ostbit. 27 ostar om dryga ½-kilot räknade ICA-prällaterna till innan de gjorde sina egna stödköp. Det angav alltså ribban för oss på COOP torsdag kl 15. Klockan 17 hade vi pådyvlat folk 35 bitar och kunde därmed kora oss till guldmedaljörer i detta lokala ost-OS.

Som medel att få in mycket pengar kanske det inte är jätteeffektivt att agera så som vi gjorde. För mig spelar det mindre roll. Jag tycker faktiskt inte kyrkan skall tigga pengar i så stor utsträckning. Det rimmar lite illa när folk i media ser att kyrkligt folk – andra än vi – rumlar om och rullar slantar. Jag ogillar också en del attityder som absolut inte driver men ibland kan följa med kampanjer av detta slag – attityden Skänk en slant! Det är ju behjärtansvärt. De har det ju så hemskt. Dels är det inte alltid sant men framför allt är den drivfjädern fel. Människor skall stödja varandra av rättviseskäl, inte på grund av gråtmildhet.

Men att kränga präst-ost var en kul grej. Särskilt Norrmejeriers som ju innebär producerat i vår egen region. Vi kan göra det fler gånger om så bara för snackstunderna med folk i vårt mindre samhälle där kanske inte alla känner alla men många i alla fall känner flera.

Ett par från ungdomsgruppen anslöt. Det var inte alls planerat men de valde att vara med sina KU-ledare in emot en timme och ägnade sig ivrigt åt att piska folk de kände till vårt bord. För det skall Sofia och Hilda ha ett stort tack!

Idag har jag demonstrerat.

Storgatan upp och ner.

Tillsammans med 300 andra.

Det var några tjejer i årskurs 9 som låg bakom aktionen bestörta över att en av deras klasskamrater planeras bli utvisad till Afghanistan – efter dryga tio år i Sverige.

Jodå! Det är rätt uppfattat. Den afghanska tösen kom hit när hon var fyra, talar välklingande Älvsbymål och är svensk enligt egen utsago. Lokalpressen har skrivit om saken under ett par dagar. Idag var det dags för kamraternas demonstration.

Jag gick med – naturligtvis!

Flickan känner jag inte men tycker i alla fall att man bör tillämpa Barnkonventionen på så sätt att hon som varit här så länge och är så naturaliserad bör beviljas ett uppehållstillstånd som sedan utifrån anknytning vidgas till modern. Pappan och en bror har farit tidigare. Vad som hänt dem har flickan och mamman, vad jag vet, ingen aning om.

Jag gick med – naturligtvis!

När högstadieelever tar initiativ, samordnar sig och ger upp lunchrasten för att stödja en vän ser jag det som min vuxna, kyrkliga och prästerliga plikt att ansluta – typ. Under gång i slutet av tåget pratade jag med en lärare som lite skämtsamt sa Det är inte säkert att de alla vet vad ordet solidaritet betyder och inte heller kan stava det rätt – men de kan verkligen visa det! Solidaritet och engagemang skall man solidarisera sig med och engagera sig för.

Jag är stolt över att känna organisatörerna!

Jag är glad över att jag fick tillfälle att gå med!

Då jag är lite trögtänkt fick jag mig en extra promenad. Först hade jag ju gått från kyrkan ned till högstadieskolan där tåget startade och gick i minus 12 upp till kyrkan och sedan åter till skolan varifrån jag naturligtvis hade att traska tillbaka till där jag startat. Nästan framme kom tanken att ett av plakaten hade texten Vi vill ha rättvisa och därför naturligtvis har sin plats i Högmässan i Älvsby kyrka kommande söndag – med Samhällsansvar som tema och en predikotext som talar om att han – alltså Jesus – skall föra rätten fram till seger. Jag citerar fritt ur minnet.

Redan på tisdag, innan jag visste att det skulle bli demonstration, undrade jag om någon eller några av konfirmanderna skulle vilja läsa texter, vara kollektörer och annat i gudstjänsten. Inte avsikten men väl effekten blir därför att Evangelietexten med ”citatet” ovan kommer att bli läst av en flicka som jag såg i demonstrationen. Det känns fFint.

Mer text och filmklipp hittar man här och här.

Den fösta februari skrev jag om vad som kanske blir ett försök till ett mindre litterärt projekt. Ordet mindre skall här förstås både som måttstock på den litterära halten och som beskrivning av omfånget. Efter jag att den trettioandra dagen i nådens år 2012 skrivit lokala kyrkohistorier 1 fortsatte min hjärna att vara tankesmedja i saken och jag gjorde en preliminär disposition av vad jag skulle kunna berätta – typ en innehållsförteckning – som kom att se ut ungefär såhär: 

• lokala kyrkohistorier 0: Sistskrift – egentligen förordet som inte kan skrivas förrän allt annat präntats ned.
• lokala kyrkohistorier 1: Intro – skrevs 2012-02-01.
• lokala kyrkohistorier 2: Avståndets perspektiv – jfr en fjälltur.
• lokala kyrkohistorier 3: Kronologier – torra årtal, avgörande händelser (svårbedömda). Ofta präst/kh-centrerat med viss proaktivitet (jfr Pontius Pilatus,). Kyrkorådsordförande (inte intressant p g a likhet oberoende av parti och reaktiviteten).
• lokala kyrkohistorier 4: Historien beskriver vad? Det beslutade och det som det finns källor till, församling i juridisk-administrativ-formell-geografisk mening. Protokoll och hårdfakta. Församling i betydelsen vad som sker i kyrkan saknar källmaterial, är ofta ledningsbeslut kring det som är församlingens liv.
• lokala kyrkohistorier 5: Kyrkoordningen GUDM – Gudstjänst, Undervisning, Diakoni, Mission.
• lokala kyrkohistorier 6: Mätpunkt 1980 – Lyngemark.
• lokala kyrkohistorier 7: Mätpunkt 1985 – vicepastorn.
• lokala kyrkohistorier 8: Mätpunkt 1990 – Nebel.
• lokala kyrkohistorier 9: Mätpunkt 1995 – Söderström.
• lokala kyrkohistorier 10: Mätpunkt 2000 – Lång.
• lokala kyrkohistorier 11: Mätpunkt 2005 – Längre.
• lokala kyrkohistorier 12: Mätpunkt 2010 – ungefär idag.
• lokala kyrkohistorier 13: Tillbakablick på skrivandet. Slutreflexion.

Detta var alltså tanken för en och en halv månad sedan. Tidspanik föreligger inte. Det är ju först nästa år som någon för Älvsby kyrkas räkning skall blåsa ut 200 ljus på den stora jubileumstårtan. Jag hinner nog skriva om och när andan faller på. Det blir i formen av blogginlägg jag skriver. Kanske sätter jag samman dem i bearbetat skick till något pappersaktigt men det får vi se. Det är inte det viktiga. Då bloggen är skrivformen tar jag gärna mot tips, kommentarer etc kring sådant som läsekretsen kan vilja ha med eller ta del av min syn på.

Rubriken för detta inlägg är lokala kyrkohistorier 2(?) och som redan märkts tar jag inte alls upp vad som står bland punkterna ovan. I stället är det ett utbyggt intro så rubriken lokala kyrkohistorier 1:1 kanske skulle vara mer passande – om man nu är fundamentalist i sådana saker. Ser jag till vad som fyller mitt sinne är det just nu nog mest vad lokala kyrkohistorier 4 skulle handla om. Detta beror på att jag för någon dag sedan avslutade min genomläsning av utkast till ett bokmanus av en seriös författare.

Älvsby församlings historia – kyrkan 200 år är titeln på det Uno Westerlund skriver. Han är historiker – till skillnad från mig som bara berättar historier – och har tröskat igenom protokoll, brev och all möjlig dokumentation. Utkastet jag fått förtroendet att läsa är på knappt 87000 ord*. Det berör kyrkans och församlingens historia så som den kan tecknas i historikerns källmaterial från medeltid till idag. Förskräckligt intressant!!

Dokument som är historikers källmaterial berör bara bitvis vad som hände. Många saker blir ju aldrig skrivna och bland det skrivna gör forskaren ett urval som än mer begränsar ämnet. Vad folk tänkte och vad som diskuterades i stugorna eller sades på kyrkbacken utifrån dagens predikan eller ens vad predikan handlade om, hur många som var i gudstjänsten och mycket annat kommer inte med. Det mesta av sådant blev ju aldrig dokumenterat och bland dokumenten måste ju urvalet göras, särskilt när det är övergripande svep man söker beskriva. Detta är ingen kritik av historikers arbete i allmänhet eller Westerlunds i synnerhet utan bara ett konstaterande av källmaterialets natur och hur historieforskning fungerar. På den arenan har Uno Westerlund enligt min mening lyckats väl – igen**. Jag känner mig hedrad av att blivit ombedd att i förväg läsa hans manus.

Om man travesterar John Lennon något kan man säga att han sagt: Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat*. Det är en intressant vinkling. Dessutom sann.

Genom att spika upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg kom Martin Luther att göra något som startade ett historiskt skeende av genomgripande karaktär. Han hade givetvis inte en aning om att det var det han gjorde. Han var ju upptagen med att spika. När hammarslagen slogs ältade han troligen i tanken de motargument han väntade sig i den akademiska debatt som spikandet var avsedd att inleda.
Columbus skapade historia genom att för Sydvästeuropas räkning upptäcka Amerika men det fattade han aldrig. Han var ju upptagen med att söka sjövägen till Indien.
Det finns många andra händelser av typen Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat och läsaren inbjuds att i kommentarer ge fler exempel.

För mer än 200 år sedan beslöt man att bygga en kyrka i norra delen av vad som då var Pite Socken. I nådens år 1813 var bygget klart. Enligt skröna jag hört – sann eller osann är här inte viktigt alldenstund den i alla fall är bra – var det dragkamp mellan byn vid älven och byn vid Korsträsket om var kyrkan skulle placeras. Någon erbjöd sig att om kyrkan lades i den mindre och mer på sidan liggande byn vid älven skulle han donera spiken till bygget. Då spik då som nu kostar kosing kom sparsamheten – snålheten? – att avgöra frågan. Besluts togs som skulle komma att medföra att andra samhällsfunktioner samlades till där kyrkan var. Byn vid älven skulle växa till centralorten i Älvsby kommun och en långt efter det avgörande beslutet grundad folkhögskola skulle komma att heta Älvsby folkhögskola.  Hade beslutet gått i andra riktningen skulle jag nu vara innevånare i Korsträsks kommun och arbeta på en likaledes benamnd arbetsplats – huvva!
Inget av detta visste dock de som tog beslutet. De var ju upptagna med att bygga en kyrka och göra besparingar på spikkontot. Alltså: Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat.

I dagens Lokala Världsblad finns en artikel om att man nu inleder förberedelsearbetet inför kyrkans 200-årsdag nästa år. Det skall bli intressant. 200 år är inte ankskit! Själv har jag varit Älvsbykyrklig en sjättedel av den tiden – den senaste sjättedelen, vilken annars. Kanske har jag sett, rentav varit med om, att när jag och andra varit upptagna med annat så har historia skapats. Vem vet.

Här på bloggen kommer jag att fundera lite om sådant – tror jag. Förverkligar jag den planen kommer det att handla om tiden från 1978 till nu – plus lite av vad jag hört om vad som hänt tidigaredet kan alltså här på bloggen bli frågan om en serie helt oombedda – möjligen bitvis oönskade – inlägg med rubriken lokala kyrkohistorier samt ett nummer under kategorin Lokalsamhället. Kategorialternativet Församling använder jag inte till detta utan låter det vara en plats för lokala, regionala, nationella och internationella kyrkligheter av mer aktuellt slag.

En person har tyckt till om att det gått några dagar sedan jag senast skrev. Det kan ju knappast betraktas som en folkstorm. Tre-fyra dagars uppehåll är ju inte så farligt. Av olika rutiga skäl och randiga orsaker har jag inte drabbats av skrivklåda – faktiskt har jag till och med funderat över att helt sluta blogga.
Men då jag nu är en allmänt undergiven typ villig att gå medmänniskor till mötes vill jag söka pränta några rader – särskilt då jag i morse faktiskt fann något att reta upp mig på.

I filmen Pirates of the Caribbean – jag menar här den första av flera med allt efter hand dalande kvalitet – dyker då och då upp hänvisningar till någon form av codex för hur pirater skall pirata. I en del av dessa vevor kommer en tolkningsproblematik fram kring om man alltid och allestädes som strikta regler skall följa codexen eller om skall man uppfatta den mer som vägledning, en guideline, för sitt agerande. Just den tematiken är sannolikt den mest, och därmed enda, djupsinniga saken i filmen. Alltså om ett regelverk skall uppfattas som ovillkorligt bokstavligt eller vara till mer generell vägledning?

I dagens Lokala Världsblad* påminns vi om denna principiella problematik – nu betydligt viktigare än i en spelfilm. Man kan läsa om det här och här. I korthet kan sägas att regler Migrationsverket använder säger att brudgummen i det bröllop vi bevistade i våras – läs här – nu måste lämna sin gravida hustru här i Sverige för att fara tillbaka till Irak för att där på svenska ambassaden söka inresa till Sverige för att kunna leva med sin familj som när hela karusellen snurrat har utökats med det barn de nu väntar. Så säger regelverket att det ska gå till. Säger regelverket så skall reglerna följas! Sådetså! är regeltolkarnas besked.

Fast på hemsidan för svenska ambassaden i Irak kan följande intressanta text läsas:
Ambassaden för Irak handlägger inte ärenden rörande visum och uppehålls- och arbetstillstånd. För dessa ärenden hänvisas till Sveriges övriga ambassader i regionen (t.ex. Amman, Ankara/Istanbul, Damaskus eller Teheran). Ambassaden har inga besökstider för allmänheten. 

Det betyder ju att de förhållanden som regelverket förutsätter – en fungerande ambassad – inte föreligger. Ska då regelverket följas till punkt och pricka? Särskilt att när det faktiskt är så att om ambassaden fungerat hade mannen enligt regelverket utan problem fått tillstånd att anhöriginvandra. Är det då inte rimligt att nu i det rådande läget se reglerna som gajdlajns och agera i enlighet med deras anda, inte deras bokstav?

För mig är svaret i sådana situatioen givet. Regler skall utformas och tillämpas för människornas skull, inte tvärtom. När förhållanden som regler normalt avser inte föreligger kan regler inte rimligtvis alltid tillämpas bokstavligt. För mig är det självklart i ett fall som detta. Och andra.

Därför återanvänder jag nu en formulering jag använt i ett annat sammanhang**. Jag låter mina ord till de beslutande på Migrationsverkets förvaltningsprocessenhet i Göteborg bli samma det den stränge textilläraren sa när barnens stickningar inte blev som de skulle:

Riv upp! Gör om! Gör rätt!

I mitt bloggande anlägger jag en viss självcensur i en del stycken. Så skriver jag till exempel bara ytterligt sällan om familj eller släkt och då bara i informerande ordalag. Samtal och diskussioner i det sammanhanget för jag i det sammanhanget och inte på bloggen.
På liknande vis gör jag i en hel del som har med lokalförsamlingen och/eller folkhögskolan att göra. Jag har andra kanaler än min blogg för åsiktsuttryckande i de sammanhangen. För att vara extra noga utsträcker jag min självcensur till nästan allt som har med skolans arbete att göra, också sådant som inte speciellt berör mig. Men ibland händer for skolans räkning något speciellt som jag bebloggar. Idag är det en sådan dag.

Idag står det om upphandlingen i tidningen sade madammen då hon väckte mig i morse när hon gick till jobbet*. Hoppla! tänke jag och stapplade ur sängen. Nu ska vi se...

Min arbetsplats berörs på lokala världsbladets förstasida och sedan ett uppslag längre in i tidningen. Jag läste. Tänkte. Läste om. Tänkte. Tänkte bland annat: ska det som står där bebloggas?

Då jag gissar att en del av mina regelbundna läsare också läser Piteå-Tidningen vore det löjligt om jag inte skrev ens något om det jag i någon mån känner och har känt till och nu också ges allmän beskådan genom lokalpressens förstasida. Alltså kommenterar jag ytterst privat och i min mening återhållsamt dagens artiklar – som kan läsas här och här. Läs de artiklarna!

Såhär har jag fattat saken:

För drygt två år sedan var det stort halligalli i kommunen då man valde att rejält strama åt KomVux-verksamheten och flytta in den från självständighet till att sortera under gymnasieskolans ansvarsområde. Under ett antal år hade Vux gjort ett bra jobb både inom och utöver vad en kommun måste tillhandahålla men i åtstramningens tidevarv valde kommunen att krympa verksamheten till vad man är skyldig att ge medborgarna, bland detta Svenska För Invandrare (SFI).

En del tidigare Vux-anställda bildar då ett utbildningsföretag ”Framtid i Norr AB” som när kommunen gjorde en upphandling av tjänsten att på kommunens uppdrag ge SFI befanns ha inkommit med vad som av kommunen bedömdes vara det bästa anbudet. Folkhögskolan lämnade också anbud men fick inte uppgiften. Den gick till Framtid i norr på två år med möjlighet för kommunen att förlänga ett plus ett år. Det beslutet var det ingen – säger och skriver ingen – av ”förlorarna” som förde talan emot.

När de två åren börjar gå mot sitt slut väljer tydligen kommunen att inte utnyttja rätten till ett tredje och fjärde år utan gör en ny upphandling av nästan exakt samma slag**. Anbuden kanske blev annorlunda – vad vet jag? Denna gång bedömer de tjänstemän på kommunen som har uppdraget att göra upphandlingen att folkhögskolans anbud är det som bäst passar vad de vill ha utfört. Detaljer i detta är utanför min kännedom men jag konstaterar att skolan fick förtroendet och inriktade sig på att leverera SFI från och med första veckan i augusti.

Kommunens beslut överklagas!
Detta är tidningens nyhet idag men det gjordes och var känt (och självcensurerat) av mig innan sommaren. Det är det formella man överklagar, alltså beslutshanteringen. Givetvis står det en fritt att göra så om man anser att formella fel begåtts. Det är till och med rätt att göra så. Det ligger i rättssamhällets natur att man kan överklaga – om man har på fötterna.

Kanske har man på fötterna men i artikeln finns också en del rena barfotasaker. Som exempel på en sådan barfotasak framför representanter för Framtid i Norr tanken att anbudsförfarandet skulle vara riggat till folkhögskolans förmån redan från start. Detta sägs två gånger i artikeln men inga belägg ges för saken. Det bara påstås – barfota! Om den saken kan jag ärligt säga att vi på folkhögskolan innan och under hela upphandlingen var skitspända på hur det skulle gå. Vi hade ingen som helt förhandstrygghet. Många av oss trodde knappast att vi skulle ta hem anbudet. Detta tvivel kom givetvis inte av att vi skulle anse oss svaga eller så utan för att vi visste att vi i denna upphandling har konkurrenter som också är seriösa och kompetenta. Men denna gång bedömdes vårt anbud starkast och våra förhoppningar slog in: Två år med kommunal option på ett plus ett år.

Hur det blir får vi se. Kommunen verkar – vad jag fattat – göra en ctrl-alt-delete och starta om upphandlingen. En sådan process kommer att ta hela höstterminen. Under tiden bedriver kommunen SFI – som är ett kommunalt ansvar – med egenanställd personal men i lokaler man hyr på folkhögskolan. Varken folkhögskolan eller Framtid i Norr har alltså för närvarande uppdraget. Sista PT-artikeln är säkert inte skriven.

PS: En del av kommentarerna på PT:s webbsida är bara så sanslösa – som webbkommentarer är. Men så är det ju vanligen anonyma gnällspikar som figurerar i de sammanhangen. DS.