stigstrombergsson

Värmen fortsätter!

Strax runt +30 tredje dagen i rad.

Plums i böljan igår och snart också idag.
Så att inte skallen drabbas av härdsmälta.

Bara det lokala stackmolnet med eventuell inneboende åska drar iväg.

Klaga över värmen gör jag dock inte eftersom jag lovat att inte göra så försåvida jag är hemma i fäderneslandet och inte är sjuk. Orsaken till detta löfte står att finna flera år tillbaka i tiden, under den epok av tillvaron då inga barn befolkade det unga parets boende eller intervenerade i den ordnade och strukturerade tillvaron vi då hade. I brist på arvingar kom dock konung Tjabo den store alias Karl XVI Gustav att något påverka kalendern eftersom han önskade min närvaro vid ett repetitionsövande Norrlandsskyttekompani någonstans i Sverige. Någonstans var närmare bestämt i sin förta etapp strax öster om Gällivare där vi av någon anledning skulle kriga ett tag innan vi förflyttades till någon hopfrusen hjortronmyr mellan Nedre och Övre Soppero. Hopfrusen skulle kunna vara det heltäckande ordet för hela arrangemanget. Vi kom inte ur skorna på två veckor och en dag - säger en dag - skuttade kvicksilvret upp till -16 vilket gjorde att vi kastade mössa och handskar.

Det var alltså rejält kallt! Två timmar tog det mig att tina loss halsduken från skägget sedan vi efter att ha skidtolkat en hel natt i -25 äntligen få upp tältet och eld i kaminen. Då bataljonen några dygn senare åter skulle förflytta sig - jag var frånvarande just då - vägrade helt sonika repgubbarna eftersom det då var -35, på vissa myrstråk kallare. Myteri på repförband blev Norrbottens-Kurirens löpsedel i krigsstilsstorlek.*

I den vevan lovade jag att inte klaga över värmen.

(Paus för badstrandsbesök)

Var var jag?

Jo! I den vevan lovade jag att inte klaga över värmen försåvida - jag repeterar - jag är hemma i fäderneslandet och inte är sjuk. Och därför klagar jag inte. Pustar bara en aning.

Nu blev dagens bad inget bad. Väl framme på Lillstranden mulnade det alldeles duktigt och en kopp kaffe och sju Mariekex senare började det regna så smått så vi packade ihop och for hem. Och givetvis slutade det då regna.

Till sist: När det är varmt och skallen drabbas av härdsmälta är det gott med något salt - en kaviarsmörgås till exempel. Bilden föreställer en härmsälta som det radikalt billigare Kalles-plagiatet coop lanserar innebär.

Att döma av SMHI kan det konstateras att orten jag bebor haft landets näst högsta temperatur idag - 27,8 grader. Högsta temperaturen var två ynka tiondelar ovanför och uppmättes tre och en halv mil ovanför, alltså uppströms, Älvsbyn - alltså i Vidsel.

Sådan värme medförde att jag för första gången denna sommar uppsökte badstrand där jag inte bara var passiv bokläsare utan faktiskt rentav doppade mig. Inte så jättefarligt hemskt - men nästan.

Förutom att puffa i värmen vill jag också puffa för det man kan hitta här.

Till livets villkor hör regelbundna icke kostnadsfria besök på den lokala cooperabutiken. Att familjen de senaste åren krympt något har bara i någon mån förändrat penningutläggsnivån, dock inte besöksfrekvensen som fortfarande är på två till tre gånger i veckan. Detta är givetvis inget att vare sig säga eller blogga något om ifall det inte då och då leder till att häpnadens tappade hakor behöver plockas upp från golvet. Som idag, alltså, då handelsbutiksvandringen ställde mig inför fakta: Nu är det dussinet fullt! Eller fult! Eller både och.

För snart två år sedan kom en butiksvisit att leda till ett i allvarlig ton författat och ovan omnämnt inlägg om att Kalles Kaviar lämnat sitt enhetssamhälleliga trovärdiga ortodoxa innehåll för att pluraliseras till en massa med riktig Kalles inte helt igenkänningsbara avarter.

Då, för snart två år sedan hade förfallet nått fram till nio - säger och skriver nio, alltså 9 - olika varianter av Kalles Kaviar fast åtminstone i några av fallen det rimligen borde sättas "" kring ordet kaviar.**

Och nu, kamrater och bloggläsare, nästan två år senare så är det dussinet fullt! Eller fult!

I butiken och på Kalles-concernens hemsida finner jag att de flesta "gamlingar" finns kvar men har i något fall fått lätt modifierat namn. Vederstyggligheten Kalles Randiga med banan som provocerade fram inlägget i september 2007 har glatt nog halkat ut ur sortimentet. Dock kan fyra nytillskott i Kallesfamiljen noteras:

Kalles Randiga skaldjur har jag aldrig prövat. Låter som ett onödigt plagiat till Kalles Kaviar räka som i sig var en onödighet och följaktligen också fått vila i affärens kyldisk.

Kalles Kaviar Guld beskrivs med orden: En extra välrökt kaviar med mer rom, viket ger mer smak och karaktär. En kaviar för den sanna kaviarälskaren. Lite underligt känns det med extra välrökt eftersom själva Kalleidén var lättrökt. En Kalles utan Kallighet alltså! Men god. Faktiskt. Madammen föredrar den.

Kalles kaviar original KRAV är ju en fiffig idé. Exakt samma som den ursprungliga klassiska trovärdiga gedigna omtyckta invanda självskrivna tuben men med KRAV-märkta råvaror. Ännu inte testad men en klar kylskåpskandidat.

Kalles prickiga är det mest toklarviga sedan bananvarianten!! På hemsidan beskrivs den som ett extra milt kaviarpålägg som är jättegott som pålägg på frukostmackan. Betyder vaddå?? Att den inte passar på godnattsmörgåsen? Eller inte kan pricka in eftermiddagsmellanmålet?
Man kan få fläckar över hela ryggen för mindre!!

Kyrkan måste göra ropet ur misären till sin bön.

Så står det någonstans i boken Ärkebiskopen är mördad! som är en doktorsavhandling skriven av Hans Damerau. Väl värd att läsas och läsas på nytt. Vilket jag just gjort.

För med en del böcker är det ju så att de manar till omläsning. Bibeln är givetvis en samling sådana böcker. Stengrunden av Bo Giertz en annan. Från helvetets brevskola av C S Lewis en tredje. Listan kan göras längre.

Första gången jag läste Ärkebiskopen är mördad! var det just den fetstilade tanken ovan som fastnade. Den efterföljande tankegången är att när kyrkan gör ropen hos de människor som lider - i det sammanhang och det lidande de befinner sig i - till sin bön, kommer hon på rätt våglängd för att förkunna, bidra med hopp in i människornas misär - sådan den ser ut. Givetvis är detta inte tänkt som en metod typ Om vi ber för några kommer vi att kunna evangelisera vårt budskap till dem. Självklart är en sådan hållning alldeles för ytlig och det begrep jag redan första gången jag läste boken. Naturligtvis handlar det i stället om att söka likna Jesus som i hela sin gärning gör människornas misär - sådan den i alla stycken var och är - till sin bön, till sin egen situation och sin egen erfarenhet, och bär fram det till Gud.

Ärkebiskopen är mördad! handlar mer exakt om hur ärkebiskop Oscar Romero arbetade med att förbereda sin förkunnelse samt vad och hur han predikade. Utifrån tanken att alla döpta har fått den Helige Ande såg han det döpta folkets klagan, kritik, behov som den profetiska rösten i sin tid vilken han som ärkebiskop var skyldig att förmedla genom de kanaler som stod honom till buds. I predikan lät han Kyrkans lära och erfarenhet möta människors erfarenheter och bedömningar vilket gjorde hans förkunnelse till platsen för levande teologi - teologins ort.

Och det var genom att göra så han väckte vrede hos de krafter som tjänade på den strukturella samhällsynden. Dessa fann för gott att den 24 mars 1980 skjuta Romero när han i en liten kyrka stod bakom altaret för att fira mässa. En bild av den platsen finns i inlägget viene el cambio.

Skall man skriva ett blogginlägg gäller det att kunna göra det utan större abrovinker - och på rätt sätt. Texten jag nu skriver rör sig i en för mig helt obekant programvara och framställs med en tillika nyuppflappad appartur - en tockendäringa totalt mikroskopisk lapptopp. Närmast att likna vid en läpptipp.

Det är alltså en dator som är hur liten som helst å med knappar på andra platser än man är van. Utom bokstaveriet alltså. A ligger invid S under W som man nästan aldrig använder. Dock gäller det att vara försiktig för tangentbordet är så litet att man om det vill till kommer man att peta på alla tangenter samtidigt.

Open Office heter dessutom den installerade programvaran. Det är vad jag fattat någon sorts gratisnedladdad piratverksamhet riktad mot Gatesimperiet och skall utifrån vad andra säger fungera alldeles utmärkt. Vi har det visst också på hushållet stationära datamaskin men där brukar jag aldrig vara skrivande då sådant för min del mestadels sker i miljön av den av arbetsplatsen ägda bärbara datorn jag utrustats med. Dessutom gäller det då också att välta undan den snart 18 år gamle heffaklumpen som ofta befinner sig därstädes spelande något dödandraspel.

Denhär nya är som sagt så liten, så liten. Väger nästan inget. Gissar att om jag skulle nysa skulle jag inte bara kladda ner skärmen utan sannolikt också skicka apparaturen in i väggen. Erhöll manicken som födelsedagspresent införskaffad med resurser tagna ur hushållets gemensamma ekonomi*.

Och har nu skrivit ett blogginlägg mest för att testa hur den är att skriva på - eller med.

Innan inläggets oviktiga sak som bilden illustrerar bjuder jag på en hart när ovidkommande och helt oefterfrågad samtidigt lätt lärarmässig och besserwisserig utredning kring något som i realiteten inte har någon avgörande betydelse.

Senaste revisionen av Evangelieboken - alltså urvalet av texter ur Bibeln man gjort för användning i Svenska kyrkan olika sön- och helgdagar - innebar att Midsommardagen än en gång böt karaktär. Eller åtminstone karaktärsrenodlades.

Gammalt tillbaka firades Midsommardagen alltid den 24 juni på ett fast datum 6 månader före Jul. Dåförtiden bar den sig alltså åt som alla till Julen kopplade helgdagar då gjorde men numera bara perioden Jul-Trettondagen gör då de fortfarande är fast förankrade på datum men rörliga vad gäller veckodag*. Själva ämnet för Midsommardagen var också jul-aktigt och handlade om Johannes Döparens födelse. Enligt Jesus-berättaren Lukas kapitel 1 var Johannes nämligen 6 månader äldre än Jesus och det var vad som styrde alltsammans. Johannes Döparen hette faktiskt dagen fram till 1925.

Det var i början av 1950-talet som en del av dessa datumfixerade veckodagsvarierande julkopplade helger flyttades till närmaste söndag för att man skulle få fler veckor som inte skulle trasas sönder av helgdagar. Johannes Döparens dag blev i den vevan inte en söndag utan fick skapa en dubbelhelg** genom att firas den lördag som infaller under perioden 20-26 juni - i år alltså igår. Midsommeriet hade då kopplats så intensivt till dagen att den fick två fokus genom rubriken Skaparen och Vägröjaren eller nåt åt det hållet.

Senaste evangelieboks- och kyrkoårsreformen skapade stukad ordning åt hela härligheten. Midsommardagen som alltså firades i går då folk är lite dagen efter sin Midsommarafton har numera helt tappat sin julkoppling och bär det kyrkliga firningsämnet Skapelsen. Idag - söndag - är i grunden en numrerad söndag efter trefaldighet men ersätts med den helige Johannes Döparens dag och temat Den högstes profet och har blivit något av en skyltsöndag för kommande jul - mitt i sommarvärmen.

Dagen och vädret till ära var det idag friluftsgudstjänst på Kyrkmalmen, alltså området mellan Älvsby kyrka och kyrkstugorna. Helt OK gudstjänst där solsken, temperatur och vind alla var av angenäm styrka och smak***. I den storstilspsalmbok jag försågs med befanns uppslaget där psalmerna 291 och 292 kunde återfinnas vara hopbeckade av en intorkad dit utlagd portionssnus av obekant märke. Sång och pris! tänkte jag. Moget. Verkligen moget.
Värt att mobiltelefonfotografera och beblogga.
Alltså vad portionssnusandet leder till.

Igår var det alltså den 20 juni och lördag vilket enligt ovanstående blev Midsommardagen i år. När firningsdagarna ändrades 1953 var den 20 juni också en lördag. Dagen efter var alltså söndan första året man flytta missommarn. Så brukade mina föräldrar ibland beskriva vilken morgon jag såg dagens ljus. Alltså idag den 21:a.  För LVI år sedan.

**  En helgdag en lördag verkar ju i dessa yttersta tider inte märkvärdigt men man måste veta att dåförtiden gällde 6 dagars knog och ett dygns arbetsbefrielse inledd med helgmålsringning lördag 1800. Midsommardagen en lördag blev alltså inte en ledigdagsförlust - bara en flyttning. Annat blev det dock med Jungfru Marie Bebådelsedag och Kyndelsmässodagen ...

För något år sedan gick i tevevisionen en programserie om svenska språket med dialekter och egenarter. I avsnutten* om nordsvenska varianter nämndes att om man jämför språk finner man att det går åt fler ord att beskriva en sak på italienska eller annat söderlägetungomål jämfört med att säga samma sak på norska eller svenska. Det är till och med så i att man norra Sverige, norra Norge, norra Finland och norra Ryssland är fåordigare än i respektive språks sydligare domäner. Polcirkelnärhetens ordkarghet med sammandragningar av rubrikens typ - sistvigseln? i stället för kanske den sista vigseln - beskrevs med begreppet större språkekonomi.

Orsaken till detta iakttagna fenomen stod dock inte att finna. Eller sades i var fall inget om. Min teori är att det beror på att vi nordboende instinktivt nedbringeönskar värmeförluster genom pladderöppen mun med dendärtillhörande tungförfrysningsrisken - språkekonomiskt uttryckt.

Sistvigseln? är alltså den inläggsrubrik som föranledde denna vidlyftiga inledning.

Sistvigseln är kanske något jag skall ha idag då jag skall leda en Vigselgudstjänst. Ute. Vid en sommarstuga. I uppehållsväder**. Och mygg***. Med 100 personer på plats. Kul!!

Sistvigseln kan det bli om högvördiga Domkapitlet i Luleå schabblar om ungefär ett halvår. Då skall kapitlet förteckna de präster man vill att Kyrkostyrelsen hos Kammarkollegiet skall anhålla om vigselrätt för. För så blir proceduren om jag fattat det rätt: Domkapitlet meddelar Kyrkostyrelsen i Uppsala vilka prällar man har och Kyrkostyrelsen ansöker hos Kammarkollegiet som ger vigselrätten som ett personligt förordnande till den enskilde prällaten.

Sistvigseln kan det då bli idag eftersom jag som visserligen är en vanlig präst inte har en vanlig prästtjänst som anställd i någon av Svenska kyrkans församlingar. Jag prällar ju lite på sidan om, anställd vid en kyrklig folkhögskola. Det gör att risken/möjligheten åtminstone teoretiskt finns att jag tappas bort i hanteringen. Och då blir ju dagens insats kanske sistvigseln.

Så frågade mig en av mina arbetskamrater igår. Jag kommer inte ens ihåg vad frågan egentligen syftade på, eftersom den är en del av hans och mitt kollegiala umgänge. Inte sällan söker vi överträffa varandra i konspirationsteoretiskt tänkande och rör oss då på mycket vida fält alltifrån den globala kapprustningen till vem och vilka dunkla motiv som ligger bakom att det ibland inte finns pepparkakor till kaffet på lunchen. Läsaren kan av detta ana att det hela tiden är frågan om allvarliga saker där vi anar illistiga krafter under ytan - inbitna konspirationsteoretiker som vi är.

Förförra veckan överraskades jag om tisdagskvällen med att det sändes dubbla avsnitt av serien LOST. Trevligt. Verkligen trevligt.

Förra veckan var det likadant. Kändes trevligt till att börja med men runt midnatt, en god bit in i kvällens andra avsnitt, ville det som somnas ifrån hela härligheten och efter tre - säger tre - vardagsrumssoffenickatillningar kände jag mig så borta att jag omlokaliserade min utmattade lekamen till sovrummet för intagande av mer stadigvarande slummerläge.

Ikväll blir det också två avsnitt.
Och därtill säsongsavslutning!!
Helt oförhappandes!!

• Jag ser konspiratörer bakom alltsammans!
• Jag ser bakom arrangemangen subversiva element som söker beröva mig och åtminstone en person till* veckans mest hägrande TV-inslag!
• Jag ser krafter som vill undertrycka en medial höjdpunkt som får tittaren att ställa sig filosofiska grundfrågor kring tidens och rummets förhållande till elektromagnetiska kraftfält invirade i olika människor förutbestämda öden och bestämmelser!
• Jag ser att det i dolda utrymmen finns ett hemligt oLOSTigt sällskap som till att börja med skapade säsonger så korta att lejonparten av året blev LOSTlöst.
• Jag ser att steg två av deras agerande blev att flytta programtiden från den tidpunkt tidigare år fixerat - onsdagar 2100 - till en mycket senare timma samtidigt som man genom att lägga det veckodagen innan försökte skapa illusionen att programmet sändes tidigare.
• Jag ser deras steg tre - dubbelavsnitt så att man på tre veckor skulle hinna smussla förbi upplevelser som i normal takt skulle tagit 1½ månad att avnjuta. Och allt detta för att utplåna Sawyer, Kate, Hurley och alla de andra och låta dem försvinna in i en reva i rumtidskontinuet.

Är det inte upprörande??

I alla fall är det nu 52 minuter kvar till kvällens första avsnitt.
Till det andra och sista 107 minuter.

För många år sedan var jag på ett tonårsläger på vad som dåförtiden hette Pitedalens folkhögskola*. Gissningsvis var jag i 16-17-årsåldern vilket innebär att sedan dess har vatten rullat och tågen flutit under broarna i 40 år. Under ett kvällsprogram - vilka mestadels var av underhållande art - gjordes plats för inslaget Frågelådan. Lappar med anonyma frågor kring kristligt ditt och datt skulle tas fram ur den Frågelåde-märkta skokartongen, läsas upp och besvaras av en panel ledare.

Jag minns nu inte frågorna exakt men i ett av svaren byggdes ungefär följande resonemang:
Flera av frågorna ni ställt - också denhär (vilken det nu var) - har det gemensamt att de handlar om hur långt man kan gå, hur mycket man kan avlägsna sig från säg Bibeln, och ändå vara rätt. Ibland kan det påminna om tävling i att cykla nära en kajkant. Hur nära kanten kan jag cykla utan att drulla i? Kan vara en farlig lek. Riskfylld tävlan. Är det inte bättre att hålla sig på avstånd från kanten? I säker zon? Typ?**

Då något år tidigare i hemstaden Luleå ett par grabbar tävlat just i kajkantsnärhetscykling och en av dem då fallit i och drunknat, kom tankegången i ledarkommentaren kännas viktigt. Kanske kändes den också bra för den blyge och hämmade fegis som jag då var och kanske alltfort är. Det jag vet är att tanken inte är så tokig vad det gäller kajkanter - och teologi.

Hur långt kan man frigöra sig från kristen lära och praxis och fortfarande vara rätt?

Den frågan tycker jag är viktig. Givetvis menar jag inte att man för säkerhets skull alltid skall bevara och hålla fast vid det gamla eller att inget kan eller får förändras! Bort det! Men jag funderar ändå kring saken. Och...

Jag tycker att förändringar, reformer, måste kunna motiveras väl. Mycket väl.

Jag tycker att de som önskar förändringarna då har bevisbördan.
Jag tycker att förändrarna då måste visa att det är teologisk möjlig och pastoralt nödvändig.

Jag tycker att om nyheter ska görast till obligatorier måste det visas vara teologisk tvingande.

Annars cyklar farligt nära kanten. I alla fall min kant.

Detärintekloktvaddetregnar!!!

Ochgråttochmuletsåmanbaravillsomna!!!

Med de långa orden torde ämnet vädret vara näst intill färdigbehandlat. Den 14 juni vanliga år brukar det ha varit lite mer somrigt men i år när sommarledigheten för många skjutits en vecka fram verkar det som om SMHI anpassat väderleken.

I morse i samband med gudstjänst nåddes jag av beskedet som innebär att en lång period av enträgna förböner i någon mån kommer att byta innehåll. Lite av ett slut men samtidigt en start eller i alla fall en ändrad fortsättning.

Boken När tiden tar slut - motivförskjutningar i frikyrklig apokalyptisk tolkning av det judiska folket och staten Israel av Göran Gunner nämnde jag i förförförförra inlägget. Nu är den färdig(om)läst ända till sitt slut och jag måste säga att jag begriper bara lite mer än förra gången jag läste den..

Att jag inte begriper mycket mer beror inte på att doktorsavhandlingen är svårbegriplig eller att Gunner är kryptisk. Tvärtom. Han gör ett gediget arbete och söker verkligen bringa reda i något nästan ingen funderar över - som så många avhandlare gör. Det är själva ämnet som är rörigt - alltså hur olika författare inom svensk frikyrklighet under främst 1900-talet läst in sina egna olika tankar och (förvirrade) (politiska) idéer i ett begränsat antal verser i Bibeln.

När de gör detta - eller mer gjorde detta - kan man se att deras slutsatser blir samma som deras insatser men framställda som dragna ur Guds ofelbara ord. Avhandlingen visar att olika författare läser in olika saker i samma Bibelord och når var sin alldeles ofelbara tolkning av saker som när Jesus skall komma tillbaka, när tusenårsriket kommer, judarnas roll, Hitlers betydelse samt att allt staten Israel gör är rätt och att demoner och araber kan parallellställas och därför drivas bort. Då jag är intresserad av Bibeltolkning - hemskt vore väl om jag som präst inte var det - fascineras jag av i vilken stor utsträckning olika författare når olika själv-säkra resultat av samma lilla antal Bibelord, ofta lyfta ur sitt sammanhang. Det finns också, visar avhandlaren, författare som med typ 15 års intervall når helt nya slutsatser kring samma sak och samma Bibelställen och därmed får ytterligare en bok utgiven på samma förlag som publicerade hans förra bok samt flera andra författares böcker med andra in- och slutsatser kring samma ämne.

Jag rekommenderar Gunners avhandling som ett inlägg i Bibeltolkningens tankebrasa.

Ärkebiskopen är mördad! är titeln på den bok jag nu startat att (om)läsa. Den är också en doktorsavhandling där Hans Damerau har analyserat predikningar hållna av ärkebiskop Oscar Romero i El Salvador 1977-80. Givetvis kommer jag att återkomma i ämnet när jag läst den färdigt.

Verkar det virrigt? Jag ger ett exempel:

Kyrkostyrelsen har nu kommit med det slutliga förslaget till en ordning för vigselgudstjänst möjlig att använda vilket utseende paret än har. Jämfört med det nuvarande förefaller - observera förefaller - inget speciellt hårresande eller uppenbart stolligt. Ser man dock till hur det som sägs i den nuvarande vigselordningen blir sagt i den nya kan man mycket väl säga att det sägs - fast det står osagt. Och ändå har det blivit viktigt att inte säga vad man tidigare sagt eftersom det tidigare sagda framledes måste lämnas osagt - fast man givetvis kan tolka in det i vad man säger.

Är det klarare nu? Nähä! Jag gör ett nytt försök:

Att vid samkönade vigslar - enbart sådana (?) - börja säga äkta makar i stället för man och hustru är ju ingen hårresande skillnad - eller? Ändå är det ju en skillnad då det inte är samma sak även om de som är man och hustru mycket väl kan anses vara äkta makar. Ordbytet i ordningen för Vigselgudstjänst kommer med detta att uttrycka en läroskillnad - eftersom Svenska kyrkans lära avspeglas i och uttrycks av hennes sätt att fira gudstjänst.
Skillnad fast det verkar så likt - typ.

Vidare: att ha lyft in en Bibeltext ur Ruts boks superpatriarkala sammanhang för att göra det till någon form av illustration till (kvinnliga) samkönade relationer må kunna anses rejält krystat men är inte unikt. I den nuvarande vigselordningen finns exempel på Bibelställen man lyft från ett sammanhang då det handlar om medmänsklig eller medkristen kärlek till att associeras med den relation de som vigs har och skall ha till varandra. det är inte ett lika långt lyft som Rut-textens men tillvägagångssättet är i princip detsamma.

Om man hade varit tydlig och inlett den nya Vigselordningen med ord som Den samkönade kärleken är instiftad av Gud... hade det varit lättare att se konturerna och förstå vad som sägs. Så tydlig vill man inte vara men ändå är det vad man vill säga utan att egentligen säga det.

Och det, kamrater och bloggläsare, är en förändring av teologin - maskerad i osagdhet.

Beror på? Ingen aning!!

Kanske har prälleriet - och frikyrkopastoriet att döma av en del av kommentarerna till pastorsbloggen inlägg om skolavslutningar - nöjt sig med att vara vänliga komframåsäger som annonserar nu ska treorna spela blockflöjt eller nu skall rektorn prata.

Kanske har de talat om sommarens fantastighet samt gett några enkla moralistiska uppmaningar att ta hand om varandra och andra - samt i snålblåst njuta av eventuellt rentav tvåsiffergradigt badvatten.

Kanske har de dristat sig att trotsa Skolverkets dekret men ingen journalist tycker det är farligt och värt öda trycksvärta på. Kanske tycker till och med murveln att ett ord om Gud eller Jesus är bra.

Jag har som sagt ingen aning. Men funderar...

Vad jag vet var hur det vart - alltså blev - på folkhögskolan.

Jag vet vad som sjöngs. Och sades - eftersom det var jag som sade. Och bads - jodå: bads.

Allt som Skolverket inte gillar.

Finner det därför gott att meddela att också jag avser att ta en paus i bloggandet - åtminstone till senare i kväll. Eller till i morgon. Eller på söndag.
På återläsande!

Ändå skulle det kunna bloggas om en massa.

(S)partiets högsta etablissemangs oförmåga att begripa att man gjorde fiasko i EU-valet och kritiseras av Aftonbladet är i sig värd några tankar. Mariga Mona et consortes visar samma stoppaskallenibuskenmentalitet som ledningen för Svenska kyrkan gör när det gäller att utvärdera och analysera sin förankring hos folket.
Andan Vi säger att det är bra så är det bra! dominerar.
Dåliga nyheter finns inte! är attityden.

Beröringsskräck för religion visar bland annat Högskoleverket och får mothugg på sin kritik av teologiutbildningarna i landet. Skolverket å sin sida fortsätter ha sin religionsfobiska hållning till hur skolavslutningar i kyrkor skall se ut. Bara så patetiskt.

Själva avslutade vi på folkhögskolan idag med psalmer, sånger, situationsanknytande reflexioner, mer sång, predikan om Guds ingripande för vår skull genom att låta sig födas som människan Jesus som levde vårt liv, dog vår död, uppstod och är med oss alla dagar till tidens slut, bön i tacksamhet över detta, gemensamt Vår Fader och sist tillsagd Välsignelse. Givetvis innebar detta inte ett lagbrottande alldenstund vi är en folkhögskola men jag undrar ändå om jag ändå inte brutit litegrand mot överhetens förordningar i alla fall eftersom ...
- jag säger inget mer för att inte sätta eventuella antitropoliser i kvasiintellektuell rörelse.

Senaste numret av Illustrerad Vetenskap berättar om religionens roll för evolutionen och slutsatsen av detta skulle innebära att jag är skapelsens krona. Seriöst talat är artikeln intressant men är inte ännu åtkomlig via www.illvet.se så läsaren uppmuntras att köpa blaskan (nr 9/2009) eller ännu hellre prenumerera.

När tiden tar slut heter en bok jag för närvarande läser (om). Det är en doktorsavhandling av Göran Gunner och handlar om - jag citerar undertiteln - motivförskjutningar i frikyrklig apokalyptisk tolkning av det judiska folket och staten Israel. Riktigt rörigt forskningsfällt det där med hur man bland ytterstatidenförutsägare och Jesuankomstberäknare resonerat och räknat och räknat om och bytt resonemang och förändrat sin matematik och färgats av amerikansk kärnvapenretorik och stått i från 1870-talet och 100 år framåt - betoning på senare delen av tidsperioden. Jag gissar jag återkommer när boken är färdigläst.

På något sätt måste man ju!

På något sätt måste man göra det så många gör!

På något sätt ska man väl kommentera resultatet i EU-valet!

För det blev ju resultat.

Lite udda och nyhetsväckande resultat.

Nästintill förskräckande resultat.*

Vänsterpartiet kollapsade och Miljöpartiet gjorde succé. Moderaterna förlustvann och Sossarna segerförlorade, De små borgarpartierna i övrigt medförde ingen upphetsning mer än att de stackare som röstade KD stökade om så att gubben Alf en bit ner på listan avancerade till partiets enda namn i EU. Krysstök blev det också hos M. Junilistan fick ingen sommar och Sverigedemokraterna får hålla sig hemma i det land de vill bevara solid-ariskt. Alltså stadigt vitt.

Och så Piraterna som gör storslam! Går från ingenting till över 7% på ett surfafrittprogram!

Detta tror jag de vanliga partierna skall se som en skrift på väggen**. Inte att Piraterna sakligt sett innebär något politiskt men att det faktiskt var Piratpartiets väljare som tillkom och höjde valdeltagandet. Deras väljarkår är till 75% män 18-30 år gamla, många med låg utbildning. I den kategorin har man vanligtvis det lägsta valdeltagandet och Piraterna fick upp dessa, som upplever sig kölhalade av de vanliga maktbärande partierna, i riggen!  Dessutom var det nog så att sjörövarna tog vinden av Sverigedemokraterna som annars hade legat närmast till att få flera av jollrogerrösterna.

Givetvis är Piraternas kärnfråga om det här med fildelning en struntfråga. Och egentligen blir jag en liten smula småförbaskad över att fildelning av dessa 7% anses viktigare än frågor som arbetslöshet, skola, vård, omsorg, internationell solidaritet och annat som seriösa politiska partier vill pyssla med. På något sätt måste man ha en svart lapp för ena ögat för att vara så bortskämt engögd.

Men det stora problemet är att mindre än hälften av de som hade kunnat rösta faktiskt gjorde det. Detta, kamrater och bloggläsare, anser jag mycket allvarligt. Näst intill demokratiparodiskt. Som i USA ungefär. Och jag tycker frågeställningen vilken legitimitet EUparlamentarikerna kan anses ha blir viktig. Samt frågor om hur demokrati skall förnyas och fördjupas.

Till hösten blir det i alla fall tjyrkoval. Valet kommer att genomförs fritt, korrekt och demokratiskt och kanske 15% av de röstberättigade kommer att delta. Uppfattningen att resultatet skulle kunna anses representativt blir därför bisarr. Ändå uppträder de i kyrkan stora - M, C, S - utan insikt om den demokratikris som kyrkans styrsystem befinner sig i.

Nu är det 136 minuter kvar till kvällens första avsnitt av LOST. Direkt efteråt sänds ett avsnitt till och dit återstår det enligt programtablån för TV4 189 minuter.

VAD GÖR GUD? Egentligen?

Den funderingen kan ha många bottnar och en massa plan.

Vad gör och vill Gud kring saker i mitt liv, kring framtidsplaner, yrke, val. Eller kring hälsa, sjukdom, lidande, död?

Vad gör och vill Gud om åsikter, värderingar, äktenskap, ekonomi?

Vad gör och vill Gud kring utvecklingen i kyrkor, samfund? EFS?

Vad gör och vill Gud med EU, kommunala musikskolan, vård, omsorg, skola?

Vad gör och vill Gud ....?

Svar och tankar kring funderingar av dessa typer är minsann inte enkla. Eller entydiga.

De blir frågan om eftertanke, förnuft, bön, Bibel, erfarenhet, mer eftertanke, mer förnuft.

För det verkar ju (ofta) så att ju mer detaljerat man frågar Vad gör och vill Gud? desto mer vaga blir svaren.

Undrar man dock om övergripande svar på frågan VAD GÖR GUD? blir det lättare att ana svar och se linjer. Faktiskt. Och tankar kring det tänker jag uppehålla mig vid nu ett tag. Och det är öppna tankar att tänka kring. Ditt förhållande till vad Gud gör och vill är ju ditt förhållande. Där kan jag inte ge direktiv. Bara tankebidrag.

VAD GÖR GUD? Egentligen?

Här behöver man starta i förra helgen. I Pingsten. Som är helhetens helg

För Pingsten - så som den är återberättad i Bibeln med Anden som eldslågor och att alla språk kunde uppfattas - är en Guds avgörande insats för helhet från uppdelning och splittring.

Uppdelningen, splittringen beskrivs i Bibelns berättelser med berättelsen om Syndafallet i Bibelns tredje kapitel om kvinnan, ormen, frukten, mannen och Gud. Här kan man haka fast i detaljer och börja diskutera om det gick till så och i så fall när och var. gör man det löper man risken att bomma poängen. Berättelsen handlar nämligen inte främst om exakt hur det gick till utan är mer en förklaring hur det är. Där är poängen! Eller poängerna!!

•  Kontakten människa-Gud är bruten - ut ur Eden.

•  Relationen människa-människa är förstörd - över och underställande.

•  Förhållandet människa-skapelsen är grundskadat - arbete och födande plågsamt.

Ett annat Bibelexempel på den brutna helheten är att vi talar olika språk. Enligt Bibeln en följd av våra själviska gudsupproriska tilltag. Lästes förra helgen i berättelsen om Babels torn.

I detta läge GÖR GUD!  Och GUD GÖR DET GUD VILL GÖRA!!

Det Gud GÖR är att skapa helhet, helande, enhet, helighet

•  Gud förenar sig med människan genom att bli människa.

•  Gud helar relationen till människorna genom Långfredagens och påsken händelser. Alltså att som människa dö och uppstå för människorna.

•  Gud bryter söndringen, enar, människa-människa genom sin Ande - pingstens händelse. Som upphäver språksplittringen i Jerusalem den dagen. Som ett tecken på vad Gud vill/gör. Genom Anden.

•  Gud helar hela världen (genom kyrkan och) vid Jesu återkomst.

Allt detta är det stora helhetsprojektet. Det GUD GÖR, VILL. Hela. Ena. Helga. Genom Anden.

En parantes: Detta betyder att allt som söndrar, splittrar, bryter mot helhet och enhet Gud-människa, människa-människa och människa-skapelse är emot Guds avsikt. Alltså synd. Allt! Det kan inte vara Andens verk. Utan en annan andes. Slut parantes.

När Gud helar sin värld - HUR GÖR GUD?

Redan sagt: blir människa! Jesus från Nasaret., avlad av den helige Ande, född av... osv.

Gud arbetar alltså nerifrån, underifrån, inifrån.

Det sättet kan synas ineffektivt. Borde vara bättre att bara brassa på med Allmakten. Änglar, basuner och allt. Den som inte skulle bli from då är ju inte skapad!

Men det är en annan väg Gud väljer: möta människan: nedifrån, underifrån, inifrån.

Så Gud utvalde ett folk - litet, oansenligt och lika Gudsfrämmande som andra folk. Sökte med klent resultat förädla folket men det blev besvikelser hela vägen.

I detta måttligt perfekta folk levde så Gud som en hantverkare. Och tog kontakt, avslöjade sig, visade sig, agerade. Nerifrån, underifrån, inifrån.

Och summerade efter en tid det som är dagens text:

Textläsning: Matt 11:25-27 - (lästes två gånger).

Är du lärd och klok eller som ett barn?

Skulle jag säga till var och en av er som är vuxen: Du är okunnig och tokig! skulle ni känna er förolämpade. Säger jag: Du är barnslig! blir ni lika sura.

Så är du lärd och klok eller som ett barn? Alltså ärligt? Egentligen?

För det var ju så motsatsparen i texten var

Lärda och kloka å ena sidan som inte tar emot det Gud gör. Som inte godtar.

Lika barn å den andra sidan. Som accepterar.

Läser man Matteus fram till vårt ställe har man läst om många som avvisat Jesus. Så det måste vara dem Matteus/Jesus åsyftar med orden lärda och kloka. Vilka var det? Svaret på det visar hur ser riskgruppen ser ut?

Riskgruppen var de troende, de fromma, de som älskar Guds ord, de som ber, de som firar gudstjänst, de som är betrodda, de som anses vara rätt, de som anses ha sitt på det andliga torra, de som själva anser sig vara rätt, själva anser sig ha sitt på det andliga torra, de som har många välgrundade tankar om Gud.

De lärda och kloka - då och i alla tider - är alltså religiösa sanningsförsvarare som slår knut på sig själva och den villervallan avvisar Jesus. Det är de som är klara i läran och tycker Jesus visar sig på tok för släpphänt när han tar in allsköns människor i sin gemenskap. Han accepterar ju allt. Tjuvar, horor, Guds-ords-brytare. Ingen ordning! I deras ögon blir Jesus en liberal-teolog med slapphet utan gränser. Så inte i vår synagoga, tack!! Eller vårt samfund, församling, kyrka.

Så låter de lärda och kloka som har så många tankar att de inte uppfattar Guds.

Och de som i Matteusevangeliet är som barn, tagit emot Jesus, förstått, fått det uppenbarat för sig, är just de personer som de gudfruktiga troende tycker är så fel. Som gör så fel. Tycker så fel. Tar så fel. Har så fel. Som barn som inte vet.

Det är de människorna som tar in Jesus och tar emot Jesus som Guds gåva eftersom de inte har något alternativ. I sin okunnighet om och brist på åsikter om hur Gud är fokuserar de på den Gud Jesus visade på. Och den Jesus-visade Guden blir så de okunnigas Gud.

Det är SÅ GUD GÖR. Går bakvägen, underifrån, inifrån. Då som nu.

Det är därför Gudsmötet, Jesusmötet, 9999 gånger av 10000 är ett underifrånmöte, en oansenlighet - i yttre mening. Det är på så sätt Anden lotsar till Sonen som uppenbarar Fadern. Det är VAD GUD GÖR. Och HUR GUD GÖR det. Detta att Anden lotsar till Sonen som uppenbarar Fadern.

Du som är lärd och klok - vet, förstår, tycker, bekänner.

Bevara dig själv från att vända ryggen till. Avvisa andra. Underkänna andra. Låt dig inte luras till att vända ryggen åt den kärlek Gud visar också de oväntade. Och det oväntade.

Ha Jesus som föredöme. Han som aldrig vände ryggen åt någon - utom att han höll fram den åt dem som piskade honom förstås.

Låt Anden fortsätta att lotsa dig till Sonen som uppenbarar Fadern.

Du som är som ett barn - okunnig, oerfaren, ny, liten, misslyckad, trasig, sorgsen, upplever du inte duger, anses opassande av andra, vadsomhelst. Se på Jesus. Hur han är. Vad han gör. Vilka han ger sig åt. Och du ser Gud. För det är så Gud gör när Gud genom Jesus skapar helhet, nerifrån, underifrån, inifrån.

Låt Anden på det viset lotsa dig till Sonen som uppenbarar Fadern.

Till sist en liten notis till:

I Nattvarden är det klockrent tydlig att Gud skapar helhet, nerifrån, underifrån, inifrån.

Där ber vi Fadern att Anden skall komma till brödet och vinet så att det blir Sonens kropp och blod. Så att vi genom en materiell småsak, bröd och vin, nerifrån, underifrån och inifrån får del av honom som också idag förenar oss med Fadern, Gud. Till den helhet och enhet som var i begynnelsen. Och skall råda i evigheten.

Amen.

Idag jag nationaldagat! Alltså deltagit i ortens firande av konungariket Sveriges nationaldag. Och liksom förra året fylls jag av ambivalenta känslor: Jag är SÅ glad att jag är svensk! och Så väldigt patetiskt!*
Dessutom infinner sig när hela härligheten avfyras i kyrkan känslan av att kyrkorummet, invigt för gudstjänst i den luthersk-katolska** kyrkan, kapats för andra ändamål.

Efter avfirningen i kyrkan fortsatte programmet i församlingsgården där det bland annat såldes kaffe med liten kaka för överpriset 20 slantar. Detta gjordes till förmån för ett insamlingsprojekt i Eritrea och. Internationella gruppen - sådan finns i de flesta församlingar - inkasserade och utserverade ungefär 200 fika.

Nu börjar strax landskamp i fotboll mellan konungariket Svedala och den lede dansken. Förlust på nationaldagen skulle bli för bittert. Kommer att lubba in när jag hör att det rafflar till sig men blir annars sysselsatt med att knyppla ihop predikan för i morgon. EFS flyttar denna helg ut till sommargården Lillstrand och har bett mig dela ord och tankar.

Rubriken? De som var församlade i kyrkan var näst intill alla av 60+årgångar och svenskfödda. Men några yngre fanns - mestadels nya svenskar födda i utomlandet.

Fri tanke kan man lansera.

Jag anser att religionsämnet bör tas bort både i grundskolan och på gymnasiet!
Återkommer kanske i ämnet.

Så skrev jag i slutet av förra inlägget. Nu har tre läsargestalter - efter en del trugande - efterfrågat en utveckling av tanken. Och den kommer nu.

Först vill jag säga att till mina arbetsuppgifter hör att undervisa elever på gymnasienivå men mestadels över gymnasieåldern i något som skall motsvara gymnasieskolans Religion A*. Ordet motsvarar är här ett viktigt ord. En folkhögskola behöver inte göra exakt som en gymnasieskola, bara något som motsvarar det gymnasiet gör.

Denna vår har det dessutom fallit på min lott att ansvara för Religion inom ramen för grundskolans SO-block. Eleverna som då blivit utsatta för min aktivitet tillhör gymnasieskolans IV- program. De går detta IndiViduella program för att - i de flesta fall -reparera ett eller flera betyg IG - Icke Godkänd - från högstadiet.

Religionskunskapen är ett av en bukett SO-ämnen. De andra SocialOrienterande ämnena är Samhällskunskap, Historia och Geografi och den indelningen gäller både grundskola och gymnasium. Att de hör ihop förstärks ofta dessutom av att en och samma lärare ansvarar för hela SO-blocket. Fast ibland har en lärare tre ämnen och en annan det fjärde - alltså Religion.

Och då fungerar det ofta på följande vis. Jag talar nu om den allmänna skolan.

• I Samhällskunskap studerar man dagens svenska samhälle med tillbakablick på den nära historien och viss utblick på hur samhället är organiserat i en del andra länder. I sammanhanget demokrati - detta är ett exempel - nämns då de svenska folkrörelsernas roll för demokratins införande men det mesta av väckelse- och frikyrkorörelsens betydelse i sammanhanget hoppas över eftersom det behandlas inom Religionskunskapen. På samma sätt görs med frågan om betydelsen av religion, kyrka, religionsmöten etc. Det hänskjuts till Religionsdelen av SO-blocket.
• Historia behandlar politisk, ekonomisk, social och i någon mån idémässig och ideologisk historia men betydelsen i historien av religioner och trosföreställningar behandlas mycket kort eftersom det skall tas upp i Religionskunskapen.
• Geografi handlar både om Asiens floder, klimat, naturtillgångar, människors livsbetingelser mm men att man i Indien är hinduer nämns mycket kortfattat eftersom det ju behandlas i Religionskunskapen.
• Svenska är inget SO-ämne men när det gäller delinnehållen litteratur, drama, kultur osv nämns givetvis betydelsen av Bibeln och annat religiöst skriveri men den förkrossande lejonparten av sådant hoppas över i tanken att det skall behandlas inom ramen för... Gissa vilket ämne!.
• Engelskan fungerar på samma sätt.

Detta betyder att religion och tro som egentligen är djupt integrerade delar av samhälle, historia, språk och kultur lyfts ut ur sitt naturliga sammanhang och hamnar i något som näst intill kan liknas vid en privatmarginal. Alltså dendär marginalen som religion och tro har hamnat i när man i vår religionsfobiska tid reducerat den till att vara en privatsak.

Den marginalen kommer dessutom ofta rejält i kläm när studierna hamnar i tidsnöd. Lärares marginalisering av, främlingskap inför eller rent ointresse för, gör att religion och livsåskådning de facto lätt faller bort. Eller reduceras till ett halvhjärtat minimum.

Jag skulle därför vilja reducera det som idag kallas Religionskunskap till säg fyra temastudier kring enskildas brottning med existentiella och etiska frågor. Religionernas samhälleliga, sociala, historiska och kulturella betydelse och funktion vill jag ska behandlas där de aspekterna hör hemma - alltså i ämnena Samhällskunskap, Historia, Svenska m fl. Skulle man göra så skulle det faktiskt bli mycket mer religion, ökad förståelse och bättre insikt.

Givetvis vet jag att detta i dagsläget är utopiskt eftersom saken rent officiellt är lik en björkkrist infrusen i is. Dessutom finns krafter som helt vill befria skolan från allt vad religion heter och hänföra allt som har med tro att göra till den privata sfären. Därför kommer fronten idag i praktiken att handla om att man måste slå vakt om volymen för det marginaliserade - fast jag egentligen anser att religionsämnet bör tas bort både i grundskolan och på gymnasiet! Så att björken frigörs ur isen.

Inlägget skrevs givetvis i god tid innan det publicerades - strax efter kommentartrugningen kopplad till förra inlägget. Bilden togs i våras i Björkliden och föreställer just en späd björplanta infrusen i is.

Vad skall jag nu skriva om??

Jag är lite skrivbakis efter Pingsthelgens långskrivande av tre inlägg med samma tema samt ett extra däremellan. Konstaterar också att maj månad innebar 19 inlägg och att jag igår nådde näst högsta besöksantal genom tiderna. Är nu egentligen inte inspirerad att skriva något speciellt - fast det har ju aldrig hindrat mig förr.

Vädret kan man skriva om.

Det är kallt. Eller åtminstone svalt. Sommarn var i förrgår. Så var det ämnet uttömt.

Bloggar kan man skriva om.

Går man axplockande nerifrån och upp i länkarna till höger kan nämnas att torbjörn lindahl nyligen skrivit intressant och informerande under rubriken Lutherdom och protestantism. På pastorsbloggen har det under och efter helgen diskuterats kring det här med manifestationer. Rensat ogräs har lars dahlbäck gjort. Skrivklådan består hos johnny lestander, hanna johnselius har tagit blogguppehåll på obestämd tid och fredrik norberg tappat den klåda jag nyss nämnde en kamrat johnny hade kvar.

Nyheter kan man skriva om.

Svenska kyrkans inflytande på svenska universitet är för stort är en skojig sak jag lite smått skadeglatt läste i både Dagen och Dagens Nyheter. Det skojiga i det hela är att den kritik som Högskoleverket riktar mot teologiinstitutionerna i realiteten kritiserar planerna hos en del kyrkliga höjdare att låta universiteten ta hand också om konfessionella delar av präst-utbildningen. Eftersom jag tycker förslaget är dåligt gillar jag när det kritiseras.

Fri tanke kan man lansera.

Jag anser att religionsämnet bör tas bort både i grundskolan och på gymnasiet!
Återkommer kanske i ämnet.

Huvudärendet för inlägget kan formuleras.

Utifrån kommentarer och reaktioner skrev jag ett mellan(in)lägg där jag underströk att även om man av olika skäl tänder av när det gäller ekumenik anser jag att den avtändningen inte skall få råda. Ekumenisk är en plikt som ska fullföljas även om man inte känner sig inspirerad - typ.

Till detta vill jag också säga att ingen må tro att jag anser den plats som Svenska kyrkans lokaler och verksamhet faktiskt har som tillräcklig och att allt är frid och fröjd bara man har kyrkan mitt i byn och folk kommer till dop och begravningar samt en och annan gudstjänst. Naturligtvis behöver man utifrån dessa faktorer arbeta vidare, skapa nya kontakter och nya arbetsfält liksom fördjupa de kontakter man redan har.

Som sagt: Hitintills har jag rört mig på trygga gatan eftersom jag framfört tankar jag bygger på någon form av inre svenskkyrkliga faktorer. I detta tredje inlägg lämnar jag denna trygghet och styr ut min tankeskuta på betydligt mer minerade vatten där både ömma tår och brevlådor att fastna med skägget i kan finnas. En tredje ekumenikavtändade faktor är nämligen ekumeniska erfarenheter jag tidigare gjort. Eller kanske är det formerna för den ekumenik jag oftast mött.

Ekumeniska satsningar på en ort innebär ofta att de olika samfunden har gudstjänster eller serier av gudstjänster tillsammans. Samt tar gemensamt ansvar för vissa saker. Och att pastorer, präster och liknande möts. Så var det i alla fall när jag var församlingspräst i Älvsbyn.

I sammanslutningen Älvsby evangeliska predikantförbund träffades ungefär en gång i kvartalet två pingstpastorer, en baptistpastor, en missionspastor, två predikanter/pastorer inom EFS och fyra kyrkpräster. Vi samtalade, bad, fikade, skämtade, böt erfarenheter, planerade och hade det gott. Ytterst sällan ställdes vi mot varandra men den matematikbenägne kan av det ovanstående räkna ut att tre frikyrkoförsamlingar var lika manstarka som Svenska kyrkan och så fanns där två EFSare som vågmästare - om det skulle ha hettat till - vilket det (nästan) aldrig gjorde.

I predikantförbundet fördelades ansvaret för andakter och gudstjänster på olika ålderdomshem, pensionärsboenden och långvården. Problemfritt. Etablerad praxis var att kyrk-prästerna tog ungefär hälften av betinget och de andra delade på andra halvan. No problems!

Då och då slöjdade vi ihop någon form av gemensam satsning. Det var 1980-tal så det kunde röra sig om kampanjer med inrest talare, allt i akt och mening att nå några man kallade onådda. Eller så satsade man på evangeliska böneveckan på så sätt att man onsdag kväll till söndag kväll böt predikstolar utifrån ett speciellt cirkulationsschema jag nu inte i detalj kommer ihåg. Tanken var dock den att när den ekumeniska gudstjänsten var i en kyrka var det förkunnaren i den kyrkan som ledde mötet, predikanten kom från en annan av kyrkorna och sångarna från en tredje. Lördagskvällarna var på EFS och söndagarna i Älvsby kyrka - det minns jag.

Det var i detta jag gjorde mina ekumeniska erfarenheter - förutom dem jag hade med mig från gymnasietiden i Luleå. Och min erfarenhet blev att all ekumenik fick frikyrkostil. Alla gudstjänsterna följde mönstret välkommen, kanske en gemensam sång, sångarna sjöng tre-fyra sånger, inledande Bibelläsning med kort kommentar och fri bön, en gemensam sång med kollekt, en gäng sångarsånger till, predikan, ett par sånger, avslutningsord. Och det var en så självklar ordning!! Ett så givet ritual för alla gudstjänsterna. Även när man var i Svenska kyrkan. Frikyrkostuk hela tiden.

De flesta gånger fanns faktiskt inte ens Fader Vår med*. På förslag från mig (mötesledare i kyrkan) att predikanten (frikyrklig) skulle landa predikan i Trosbekännelsen ville han inte det då den för frikyrkofolk skulle kännas främmande. Att den var vanlig där han just då var gäst räknades inte**. När en prästkollega en annan gång skulle avsluta - också i kyrkan - och valde att göra det så att han klädd i alba och stola gick inför altaret för att där be vänd mot detsamma, hörde jag en man i bänken framför mig med försmädlig röst säga till ett annat frikyrkotrossyskon som satt bredvid: Jaha! Nu blir det altarexercis!*** Kanske är jag känslig och gör mig märkvärdig men jag kände mig då faktiskt dissad. Ledsen. Och fundersam. Och började tycka att ekumenik kändes jobbigt.

Det jag nu flera år senare menar med dessa exempel är givetvis inte att just de exemplen är viktiga i sig utan mer att de visar på något av ett mönster. Och det mönstret är att jag som kyrkling upplever att de ekumeniska satsningarna till sin form nästan undantagslöst blir frikyrkliga. Och att den ritualen inte kan eller får kompletteras. Och när det nu är så måste jag vara ärlig och säga att det sänker min lust att ekumanifestera.

Lysande undantag finns dock!

I samband med OAS-rörelsens sommarmöten i Älvsbyn 2007 och 2008 upplevde jag en ekumenisk mångfald. Människor från flera samfund firade flera gudstjänster tillsammans. Där fanns gudstjänster som till sin form var icke liturgiska - det som är vanligast i frikyrko-sammanhang men också vanliga i Svenska kyrkans samlade gudstjänstliv. Men där fanns också de liturgiska gudstjänsterna med sina gemensamma böner, sin kompakta volym Bibelanspelningar, altare, koreografi och framför allt mässa. OAS-sammanhanget, som till sin grund är Svenskkyrkligt, upplevde jag ekumeniskt trovärdigt. Och inspirerande****.

Till sist: Av de tre inläggen manifestera Jesus tror jag det går att förstå att jag - kanske också andra kyrklingar - inte alltid kan ta fram viljan till ekumanifestationer ur lusten till ekumenik. Viktigt blir då att inte nöja sig med det utan i stället ur den ekumeniska plikten plocka fram viljan att konkret arbeta för att det skall bli en hjord och en herde - om man nu får citera Jesus såhär på slutet.

** Jag brydde mig inte om detta utan valde att när jag till avslutning skulle leda i bön mana de samlade att stå upp och bekänna den kristna tron. Kyrkfolk och EFSare tackade mig efteråt.

*** 28 år gammal  var jag varken frimodig eller kvicktänkt nog att fråga de 60-åriga farbröderna vilket öppet ekumeniskt sinnelag som låg bakom den attityden. Tyvärr.

**** Kring OAS kan man ha andra funderingar med bäring in mot det ekumeniska. Praxis i ämbetsfrågan är en sådan men det ändrar inte att man i Älvsbtn lyckades manifestera en god ekumenisk mångfald.

Jag har skrivit två inlägg med rubriken manifestera Jesus. Och jag har aviserat att ett tredje kommer. Till dessa två inlägg har läsare gett kommentarer - vilket är kul och en av bloggeriets poänger.

Parallellt med att jag skriver och får kommenterat på bloggen här är det skrivet och kommenterat och diskuterat kring samma ämne på pastorsbloggen - länk till höger, en bit ner. Där har något jag skrivit här berörts helt kort - vilket för mig är helt OK. Här skriver jag dock inte direkt om vad som sker där - utom just nu - men det är nog oundvikligt att jag här kanske påverkas litegrand av hur det är där*.

Av kommentarer både här och där har jag förstått att jag i de två manifestations-inläggen inte fixat - ännu - att exakt pricka in saker och ting så som jag menat. Det jag skrivit om är faktorer - hårdvara och mjukvara - i Svenska kyrkan som kan göra att hennes personal bara blir halv- eller kvartsintresserade av vissa slags ekumeniska manifestationer. Mina tankar grundar sig inte på statistik eller liknande utan bygger bara på att jag funderat över hur jag själv funderar.

Nu till mellan(in)läggets viktiga inlaga:

Bara för att jag inte till 100 känner för en sak anser jag inte saken oviktig!!

Hängde läsaren med här? Jag skriver det igen:

Bara för att jag inte till 100 känner för en sak anser jag inte saken oviktig!!

Många gånger kan det ju faktiskt vara tvärtom. Det man känner - eller känner för - kanske varken är det riktiga eller viktiga. Och det man inte känner för eller bara känner för sisådär är det rätta och nödvändiga. Jag är väldigt lur på att det ofta kan vara på det sättet att trots att en sak inte känns bra måste man gå den vägen därför att det är rätt, inte nödvändigtvis lätt.

Så av vad jag skrivit och kommer att skriva - tro inte jag inte vill ekumenik!!

För mig är ekumenik ett uppdrag som måste vara angeläget också när man känner måttligt. Ekumenik är en plikt** som går utöver variationerna vad gäller känslor och inspiration. Just därför är det viktigt att man på ett juste sätt försöker förstå både hur man själv och hur olika ekumeniska samarbetspartners uppfattar situationer och resonerar. Och det är som bidrag till den tankebrasan hos mig själv och andra jag skrivit de två inläggen manifestera Jesus - och det tredje som kommer.