stigstrombergsson

Jag såg en stand-up – på Netflix – där en islänning inför brittisk publik pratade om både ett och annat. Bland annat kåserade han om folk och språk i andra nordiska länder. Sverige och svenskar tog han faktiskt inte med men vad gäller Danmark ordade han om något han fann bisarrt. De numrerar veckorna och fäster avseende vid numreringen. Så svensk jag är utbrister jag Je suis danois! Veckonummer är en briljant sak som ger ordning och struktur åt åtminstone delar av tillvaron. Därför blev rubriken för detta inlägg den den blev: vecka 16 är över med dess händelser och eskapader.

Veckor med jämna dansk-svenska nummer är jag listad att leda Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – med eftersnack om några är hugade. Så var det i onsdags men med modifikationen att en konfirmand skulle döpas i direkt anslutning. Lätt som en plätt att väva ihop. Kollegan som har konfirmanderna döpte först men sparade förbönen efteråt och Herrens bön till Mässan som jag ledde. Beredelseordet fick bli bryggan mellan dopet som levs i bot och bönen om förlåtelse. 17 personer på plats, 13 nattvardsgäster.

Torsdag när Primärhustrun for till Sunderbyn gick jag på bibblan bland annat för att läsa Kyrkans Tidning i pappersformat. Jag brukar göra så. Bladet har inte den kvaliteten att jag bränner beskattade slantar på en prenumeration. Det blev alltså på bibblan jag kunde läsa att en tredjedel av Luleå stifts idag yrkesaktiva prästerskap går i pension innan 2030. Liknande om än inte riktigt lika höga siffror gäller för i princip alla stift. Tankarna travade sig i huvudet: Varför? Är det församlingarna som är så dysfunktionella att de inte är rekryterade miljöer? Eller är det (vi) präster som inte ger inspiration till kallelse? Eller andra orsaker? Till detta kommer också undringen varför inte ledningen och kyrkopolitiker på olika nivåer motionerar om åtgärder och på andra sätt agerar för att öka attraktion och rekrytering – i stället för att verka för att man skall gallra i prästbeståndet man redan har.

Fredag innebar Luleåresa för mig för en begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka – som var min kyrkliga uppväxtmiljö. Det var Maria Lindahl, några och 40 år gammal, som skulle jordfästas. Hennes far och mor är sedan barn- och ungdomstid en del av min/vår vän- och bekantskapskrets och det kändes självklart att möta upp. Jag for ensam. Primärhustrun vill på grund av en förebyggande cellgiftsbehandling som påverkar immunförsvaret undvika större folkhopar och jag valde av samma skäl bort minnesstunden men i gudstjänsten var jag med i bänken.

Det är fel och avigt att föräldrar skall behöva begrava sina barn! Det är min enkla åsikt som jag delade med pappans tvillingbror. Helt rätt! svarade han. Och fortsatte: Jag hade hellre gått på din begravning än den här!*

Lördag blev något av en mellandag i förberedelsetankarnas tecken.

Söndag morgon 8.30 ringde väckaruret. Uppgiften framför mig var gudstjänsten i Älvsby kyrka kl 11 med temat Vägen till livet och sina speciella Bibeltexter. Egentligen inget problem alls. Huvudtexten var en del av vad evangelisten Johannes berättar att Jesus kvällen före korsfästelsen sa till sina följeslagare om att han skulle lämna dem. Poängen i det är skitenkel! Genom händelserna och på det sättet Jesus lämnade sina lärjungar in i döden – och sedan uppståndelsen – skapade han Vägen till livet för alla. Lätt som en plätt och enkelt som en ugnspannkaka! Men…

Barnkören skulle sjunga! Ett halvdussin flickor från årskurs 1 till 4 ungefär. Sådant ger gudstjänsten en annan karaktär än de flesta söndagars sammankomster.

Tro inte att jag ogillar den saken! Eller besväras! Tvärtom!! Dock är det en speciell utmaning med barn och barnens svans. Redan i förberedelsen vet jag ju att en barnkörs svans är påtaglig. Grovt räknat drar varje korist i snitt med sig 5 stycken föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, åsnor och åsninnors fålar. De flesta av dessa kan förväntas vara rejält kyrk-ovana. Sedan finns några konfirmander i kyrkan – också ganska ovana och på detta finns ett numera ganska litet kyrko-vana stammisar. Sett så gjorde jag en prognos på runt 60 gudstjänstfirare av sammansatt slag och träffade hyfsat rätt – 64.

Uppgiften att leda sådan gudstjänst och i sådana sammanhang i förkunnelsen försöka visa på något vettigt skrämmer mig inte ett dugg. Jag triggas! Om det blir vettigt vet jag inte men utmaningen är stimulerande. Att främst i resonemang med barnen försöka rita budskapet har varit den väg jag oftast tagit. Så blev det igår också. Hur det funkade får andra bedöma.**

Efter gudstjänsten kunde jag i alla fall konstatera att vecka 16 är över. Nu är det vecka 17, en udda vecka med Bibelstudiet i församlingsgården tisdag 18.30. Den gruppen är öppen att ansluta till de udda veckorna. I morgon kommer resonemanget att handla om nattvarden. Innan, tidigare på dagen, möts folkhögskolans styrelse men sådana träffar följer inte dansk-svenska veckonummer.

* Detta, noble Bloggläsius, skall du inte missförstå eller tolka som att vi ogillar eller är främmande för varandra. Tvärtom! Det är den sanna verkligheten mellan vänner, goda vänner, som kanyttra sig i till synes bister klartext.

** Att ha barn i fokus tror jag är Jesusaktigt. Därför gillade jag skarpt när det så kallade ”barnbordet” fanns framme i koret. Att som präst i en gudstjänst ha ritande barn i närheten kan en del uppleva utmanande men att barn på den platsen får det lättare att från och till följa med är vida överlägset den undanskuffade position eventuellt närvarande barn nu ges i ett utrymme längst bak under läktartrappan. Jag vet att de som jobbar nuförtiden resonerat om saken och tagit beslutet att återförvisa eventuella ungar dit ner. Jag tycker det är fel.

Så blir det!

En veckas publicerings-stopp, inte -topp.

Jag tar inte med datorn till Hemavan dit vi reser i morgon. När jag publicerar något här på bloggen har jag lapp-toppen som verktyg – oftast vad jag skrivit i tellefånen och mäjlat till mig själv. Nu blir det stopp i verksamheten. En vecka i Hemavan får ägnas åt annat.

Med start Palmsöndag 19.00 kommer jag att ansvara för andakter och gudstjänster i Hemavankyrkan varje kväll under Stora veckan – utom Skärtorsdag då Mässan är sammanlyst till Tärna. Jag väljer då att vara datorlös men läsförsedd som komplement till möjligt friluftsliv. Tanken är att det på så vis blir en bättre fjällvecka – typ. Visst har jag med mina skidor för turåkning men jag blir i så fall ensam om sådana övningar. På grund av operationen för en vecka sedan är Primärhustrun rekommenderad att inte åka skidor alls utan nöja sig med att vara konvalecent till fots och till grops. Att promenera och sola i grop med henne blir därför friluftslivet denna vårvintervecka. Vad det dessutom verkar kommer vädret att vara sisådär åtminstone en bit in i veckan.

Med detta skrivet så bör du, noble Bloggläsius, alltså inte vänta mer skriverier de närmaste dagarna. Det råder pubiceringsstopp.

Jag hann inte in på det i förra inlägget, alltså vad jag gjorde under mitt nästan två veckor långa bloggpaus. Tror inte för ett ögonblick att du, noble Bloggläsius, vibrerar av nyfikenhet i saken men väljer att berätta i alla fall.

Jag såg på TV.

Slappt att sägandes då inte bara på skidornas världscup med och utan bössa eller diverse nyheter och dokumentärer. Jag såg en 60-avsnitts-serie på Netflix på spanska – La Reina del Sur. Inte dokumentärt alls, ”bara” ett drama i och kring mexikanska knarkmaffior och saker runt sånt. Egentligen inte speciellt sevärd men jag fastnade för den likt tidigare för en del andra serier på spanska. Orsak? Språket. Det är språket jag vill åt. På gymnasiet (för mer än 50 år sedan) läste jag spanska i två år och i mitten av 90-talet repeterade jag ganska fåfängt inför en studieresa till Guatemala och El Salvador. Konstruera meningar kan jag inte alls men jag har märkt att åxå slötittande utvecklar förståelsen en smula – förutom att vad jag gjorde var ett tidsfördriv.

Jag har läst.

Inte mycket, ihärdigt och intensivt men i alla fall en del. I folkhögskolans bibliotek finns en Sveriges kyrkohistoria i 8 band som jag redan före jul gav mig i kast med. Nu är jag i slutet av volym 4 om Enhetskyrkans tid på 1600-talet. Då skulle lutherdomen – för att låna en ordvändning från rena nutiden – vara de ”svenska värderingar” som skulle hålla samman riket och dess provinser. Mycket faktaspäckat. Allt vad jag gjorde i det stycket har jag inte gått in att memorera men onekligen ser jag likheter mellan dåtidens hållning och senare och nutida resonemang om vikten att ha så kallat ”svenska värderingar”.

Jag har pusslat.

I julklapp fick Primärhustrun och jag ett 1000-bitars. Den yngre av sönerna fick åxå ett. Sedan de på var sitt håll lagts böt vi lådor. På det kom först ett om 500 bitar som redan fanns i fastigheten och sedan ett om 1000 till lånat av dottern som bor inom synhåll. Att pyssla med pussel är både enahanda och kontemplativt och blev i alla fall en del av vad jag gjorde i stället för att blogga.

Det var den femte mars jag senast publicerade något här på min blogg. Sedan dess har två veckors vatten flutit under broarna och ett och annat tåg åxå gått. Hur som helst har uppehållet blivit ganska långt för att vara jag – som egentligen har ambitionen att blogga minst två gånger i veckan. Vad har då hänt som gjort att inget hänt?

En anledning är att inget hänt inom de flesta fält jag brukar ”bevaka” med olika blogginlägg. Givetvis är det skenbart i flera fall.

Kriget Hamas-Israel fortsätter ju. Mer än 100.000 personer i Gaza har dödats eller skadats av ihållande israeliska utrotningsåtgärder med både flygbombning och markstrid. Till detta kommer den medvetna svält- och belägringstaktik som Israel tillämpar trots protester från både EU och USA och som svenska höger-kristna så kallade ”Israelvänner” tiger om – med undantag för politiker inom KD och SD som reser på solidaritetsbesök till illegala israeliska bosättningar på Västbanken. Ska man skriva om sånt? Viktiga saker är det men några blogginlägg hr det inte blivit de sista veckorna.*

Regeringen verkar lite NATO-bakis och är tyst och passiv denna och alla andra frågor. Den verkar mest vänta på alla de utredningar den tillsatt. Det gäller den nämnda konflikten i Mellanöstern såväl som att aktieskolorna ger vinstgivande falska betyg som snedvrider intagningarna till utbildningar och anställningar. Ingen näve i bordet alls! Bara ordbludder. Naturligtvis är detta ideologiskt styrt i den borgerliga övertygelsen att det är rätt att stjäla offentliga medel för att gynna kapitalet. Samma tjyvmoral gör att man inte vill att det ska ske en registrering av förmögenheter i värdepapper och/eller fastigheter. De rikas rikedom skall hållas osynlig för folk i allmänhet. Som du märker, noble Bloggläsius, följer jag TV- program typ Agenda, 30 minuter, Politikerbyrån med flera även om jag inte bloggar om grejerna.

I Lokalsamhället händer inget speciellt som väcker min skrivklåda. Möjligen skulle Kanis-dagen i förrgår då Lisa och Ava åkte skidtävling kunnat ge ett inlägg men det blev inte av – av skäl jag nedan kortfattat återkommer till.

Med kyrkliga sammanhang är det på samma sätt som med de kommunala. Förutom bevakningen i Kyrkans Tidning av biskopars och andra klerikala socitetspersoners resor samt en och annan debattartikel om brist på präster, diakoner och annat sker inget bloggvärt vare sig på lokal, regional eller nationell nivå. Folk som styr och leder verkar rejält overksamma.

Efterbehandling av den kirurgi Primärhustrun genomgick i början av året framskrider enligt plan och schema som jag i detalj valt att inte redovisa här på bloggen. Så knallade det på fram till i fredags kväll då det blev resa till akuten i Sunderbyn. Stomin krånglade på ett sällsynt men för vården ändå känt sätt och det krävdes en ny nattlig operation. På lördagen var jag till patienten med lite olika pinaler men redan igår fick jag hämta hem henne. Tre resor Älvsbyn-Sunderbyn på tre dagar blir lite enahanda bilkörning.

Jag nämnde att kusinerna Lisa och Ava tillsammans med 90-talet andra barn åkte skidtävling och fick var sin medalj. Bilden är Avas målgång. Lisas skymdes av folk. Evenemanget betydde att huset gästades av Avas mamma och lillebror samt att Lisa också sov hos oss samtidigt som det bar iväg till Sunderbyn med mormor. I denna anhopade del av händelser kände jag – och känner – att vuxna barn är ett starkt stöd. Som pappa finns reflexen kvar att finnas till för sina barnen och skydda och bära dem. Så ska det vara men sanningen är ju att de också är vuxna och att man växelvis får vara till för varandra.

Så här långt har jag mestadels berättat vad jag inte gjort här på min blogg sedan 5 mars. Vad jag faktiskt låtit tiden gå till får jag återkomma med – kanske.

* Igår kväll fick jag en påringning av en vänsterpartisktiskt sinnad Luleåperson som tydligen läser min blogg. Orsaken till att vi vet om varandra (och att personen tar del av min blogg) ligger inom fältet personliga bekantskaper – typ. I alla fall framfördes en undran om jag den 6 april skulle kunna tänka mig att tala vid en solidaritetsmanifestation för Palestina utanför Shopping i Luleå. Det är ju lite hedrande att få den frågan men jag bad om betänketid. Manifestationer av olika slag kan innehålla både det ena och det andra och utomhus blir det lätt lite ryckigt. Att då som präst stå och under några få minuter berätta om aktuella viktiga saker i konflikten Palestina-Israel och kanske dela intryck därifrån kan lätt missförstås. Att finnas med i ett panelsamtal eller liknande under tak vore en annan sak. Vi får se hur jag gör.

Idag skulle min pappa fyllt 100 – om han levat.

Det är värt en promenad och ett ljus på hans och mammas grav.

Egentligen är det lite märkligt. Det är snart 20 år sedan han dog, två år efter mamma. Gastkramande sorg var väl aldrig för handen och än mindre nu. Dock går inte en dag utan att någon tanke går till de två.

Kan det bero på att jag i år blir 71?

Denna text publiceras om några dagar då vi återkommit hem. När jag börjar skriva den är vi i Uppsala dit vi kom torsdag morgon. Efter incheckning på hotell polemasade vi oss med pendeltåg till Vattholma där Primärhustruns bror bor, han vars fru dog på Juldagen.

Fram mot kvällningen åkte vi tillbaka till Uppsala. Den resan tar 17 minuter. Då noterade jag på en skylt hur fort tåget körde. När nivån 130 passerades sa jag Så här fort vågar jag inte åka men då det gick över 190 knutar blev det spännande. Vid 199 lättade lokis på gasen. Är att inte nå 200 lite mesigt?

På fredagen blev det pendeln igen till Vattholma. Begravningsgudstjänsten i Lena kyrka var bokad till klockan ett och jag var av hennes man och hennes tre söner ombedd att vara officiant. Ett förtroende ska man söka leva upp till.

Den dagen blev intensiv. Runt 80 personer mötte upp i kyrkan och drygt 65 på minnesstunden. Efter den blev det sedan en de-närmaste-samling i bostaden. Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka på hotellet. Inte heller denna resa nådde pendeltåget 200 knyck.

Lördag sov vi ut. På hotellet serveras frukost till klockan 11 så vi hade ingen brådska. På programmet stod möte med hustruns andra bror och maka hemma hos deras son med sambo – de två andra 70-plussarna hade övernattat där. Vi fikade i ungdomarnas fina lägenhet, tog en promenad med mat och for så småningom – vi o-unga alltså – till Vattholma på nytt. Där fanns då kvar han som blivit ensam och den yngste av pojkarna som bor inne i Uppsala.

Söndagsförmiddagen gick i lördagens morgontecken och töcken. Vi packade, checkade ut och gick till Helga Trefaldighets kyrka för gudstjänst. Den kyrkan ligger på stenkasts avstånd från Domkyrkan vars storslagenhet vi valde att undvika. Sedan några timmar att slå ihjäl innan tåget går norrut vid 7-tiden ikväll.

Som du ser, noble Bloggläsius, skrev jag under söndagseftermiddagen och när jag nu fortsätter har vi passerat Gävle. Innan vi for besökte vi Pias brorson i hans lägenhet – den yngste av Merethes söner. Trevligt. Om tåget går som planerat är vi i Älvsbyn 05.14 i morgon.

En sorg- och begravningssituation vi just varit i kan och skall stämma till eftertanke på flera sätt. Dels finns tankarna på de närmast drabbade – naturligtvis. Men att också våga tänka för egen del blir viktigt. Man får ju inte behålla varandra i all evighet. En gemenskap genom flera årtionden tar rimligen någon gång slut på ett eller annat vis. Någon blir ensam. Och barn och barnbarn ska rimligen överleva de som blir 70 eller 80 eller fler år. Blandade och inte alltför lättsamma tankar – om man underdriver saken.

Till sist under måndagen: Nu är vi hemma i fastigheten. Tåget var bara en och fyrtio sent. Klockan 7 fanns ingen taxi så vi promenerade hem. Det är väl inte lite mesigt?

Generellt taget har det under den senaste tiden blivit glesare än förr med skriverier här på min blogg. Under november och december förra året fick jag ihop sju inlägg per månad. Nu i januari verkar det bli på samma sätt.

Orsakerna till detta är olika. Det primära är brist på inspiration rent generellt men också att jag inte tycker det händer ting värt att blogga om. Givetvis är detta tyckande väldigt selektivt. Den så kallade LVU-skandalen i Älvsbyn kunde fått en skrivning, folkslakten i Gaza likaså – men jag har som inte kommit till. Att Primärhustrun opererades efter nyår och att en av våra svägerskor dog på Juldagen har också tagit tankeenergi från diverse skriverier.

Nu blir det i alla fall både glest och paus. Om ett par timmar lägger vi oss på nattåget söderöver. Svägerskans begravning blir på fredag. Till veckan kommer vi hem och då får vi se hur det blir med bloggerier och annat.

Det är nog dags nu – alltså att skriva åtminstone något om hur tingen varit sedan jag senast skrev.

Börjar jag då med vädret kan jag meddela att kylan släppte och förvandlades till plusgrader. Det gjorde inte så mycket då den luftfyllda fluffiga snön kylde av från marken. Slask och modd uteblev därför. Nu är det återigen stabila men inte många minusgrader så faran får väl anses vara över.

Om jag sedan går över på väsentligheter kan jag meddela att på måndagen fick jag hämta hem Primärhustrun från sjukhuset i Sunderbyn. Kirurgi och tiden efter har där funkat enligt plan. Hon är konvalescent men mår under förutsättningarna bra.

Tillsammans med barnbarnet Lisa plundrades julen ut redan på onsdag eftermiddag. Skall man vara noga var det lite i förtid. I min barndom var julgransplundringar och hopplock av krubba och annat förbehållet 20:e-dagen med tillnamnet Knut. Datum hit eller dit spelar ingen roll då arbete tillsammans med en 6-åring alltid är kul – och kröntes med glass.

I nästa vecka startar den så kallade församlingsverksamheten om för våren. Med det menar man de diverse olika grupper på vardagar typ konfirmander, barnverksamhet, körer osv. Gudstjänstlivet i sig brukar inte rubriceras som verksamhet av den typen. Det har ju pågått under helgernadå annat pausat – och många tagit ledigt. Veckomässan på onsdag kväll fick då vara en tjuvstart i en – och detta tycker jag är smått anmärkningsvärt – julgrejsutstädad kyrka. Jag tycker man hade kunnat vänta med bortplocket till 13:e-dagens oktavdag den 20:e. Det är inte värsta viktiga saken men ett tecken på att Kyrkans år till och med i kyrkan faller tillbaka i både teori och praktik – som det gjort i frikyrkorna och andra reformert smittade sammanhang.

Till veckan, inom ramen för den nämnda så kallade församlingsverksamheten, kommer jag att så att säga ”få tillbaka” uppdraget att leda Bibelstudierna tisdagar klockan 18.30 i veckor med udda nummer. Underbemanningen på prästsidan gör att man bett mig kliva in under våren. Om det blir fortsatt fokus på Luthers katekeser eller om det tar tajmaut för något annat för vi se.

Onsdagkvällar i veckor med jämna nummer ligger på mig att leda Veckomässa i Älvsby kyrka med start 18.30 – och eftersöljande pratkväll för dem som vill.

Till detta kommer gudstjänst ungefär en söndag i månaden – i det rådande vakansläget.

Finns annat värt att blogga om?

ÖB och hans uttalande om mental krigsförberedelse?

Kyrkans Tidnings fixering på ”den kyrkliga elitens” görande och låtande?

Regeringens och de krist-sionistiska tidningarna Dagens och Världen Idags oförmåga att kritisera framfarten hos Mellanösterns mest välbeväpnade och brutala krigsmaskin?

Eller något annat?

Inspiration vill liksom inte infinna sig. Kanske behöver jag att någon utmanar eller provocerar mig.

Vad det verkar verkar det vara så. SMHI och andra väderorakel säger i alla fall så. Vid 14.30-tiden den 7:e januari när jag skrev detta i tellefånen sa en app i den att det var minus 21 i Älvsbyn men just hos oss ned mot älven var det fortfarande 27 grader kallt.

Det har varit en kall vecka sedan jag den 2:a skjutsade Primärhustrun i mitt liv till Sunderbyn för hennes livsomställande kirurgi. Det har faktiskt varit så förnicklat kallt – inklusive dagen då vi var ström- och telefonlösa – att någon icke alldeles nödvändig sjukbesöksresa gjorts. Visst hade det känts bra för mig och kanske också för henne att mötas men man måste ju vara förståndig också. Hon har ju efter omständigheterna haft det varmt och gott och varit trygg i vården och mig har det inte heller gått någon nöd på i min av kylan färgade passivitet – förutom att det varit ganska trist.

Imorgon kommer kylan att helt ha släppt – sägs det.

Då blir det Luleåresa och faktiskt då för hemhämtning av den då utskrivna.

Väderomslaget ger i alla fall lite konstiga siffror. Text-TV-titt gav temperaturen klockan 10 i förmiddags och visade kallhålen Katterjåkk och Nikkaluokta som varmast i landet. Orten jag bebor var fortfarande kyligt pålitlig. Värmeböljan från nordväst hade inte ännu hunnit hit när jag skrev men nu vid 21-tiden när jag publicerar det hela är det faktiskt bara 16 minus på vårtermometer. Appen i telefonen säger 3 grader. Det kryper uppåt.

Funderingar på annat än familj, släkt och kyla har denna vecka hamnat i bakgrunden. Vad gäller kyrkliga ting händer ingenting som fångar min uppmärksamhet. Situationen i Mellanöstern tuffar på men ingen, inte ens jag, går igång på saken. Vår tjära regering flyter trögt, lika trögt som andra Israel-sympatiserare typ tidningarna Dagen och Världen Idag, när det gäller att markera mot svält- och utrotningskriget i Gaza. Sånt brukar jag blogga om men det har inte blivit av. De böcker jag fick i julklapp ligger också stadigt i olästa högen.

Nej! Det är nu inte frågan om något ned-eller uppräkningssystem typ de Bibelkommenterande blogginlägg jag våren 2018 de sista 100 dagarna innan jag pensionerades skrev näst intill varje dag. Nu är det bara lite livs- och hälsouppdateringar med utetemperaturen som rubrik.

Pia, Primärhustrun i mitt liv, opererades med start onsdag morgon. Hade vädret varit vettigare hade jag nog trots att jag inte visste några tider åkt till sjukhuset under eftermiddagen men då det var så svinkallt avstod jag – som vi kommit överens om. Visst telefonerande på kvällskanten gav via sköterska infon att allt gått enligt plan men också att hon inte ännu var på vårdavdelning. Jag kunde i alla fall framföra en hälsning.

När jag vaknade torsdag morgon var det helt mörkt i fastigheten. Ingen el. Inget Telia heller. P4 Norrbotten – vi har batteriradio – berättade att 4000 abonnenter i Älvsbyn varit strömlösa sedan 4-tiden på natten och att det var ovisst när systemet skulle funka igen. Och det var korrekt avrundat 40 grader kallt – alltså ute. På grund av elavbrottet låg internet mestadels nere men ett SMS från den radiolösa dottern 2 minuter bort slank igenom med frågan om jag visste nåt. Jag tog med P4 och gick dit där de kokade varm dryck på spritkök och var där till ½16 då ström och Telia kom tillbaka. Du förstår säker, noble Bloggläsius, att det inte heller denna dag blev nån bilkörning till Luleå. Vi satt liksom mer och mer påpälsade fast i en (alltmer) isande tystnad.

Vid 16-tiden svarade hustrun i telefon och vi kunde få en uppdatering av hur hon mådde. Ingreppet hade gått enligt plan och det cancer satt i var avlägsnat. Värk, diverse slangar och jox var kvar men hon lät ändå vid gott mod.

Då strömmen återkommit började cirkulationen av fjärrvärmen funka igen. Jag gick hem och fann att vår suterrängkåk hållit tempen hyfsat – 17 grader på övervåningen – och att elementen var varma. 12 timmar utan ström och samband rekordkall januari får en onekligen att tänka på sårbarheten i samhället och tapperheten hos dem som fixat, donat och kopplat förbi det som pajat.

Det blir ingen sjukbesöksresa på fredag heller. Visserligen ska det då enligt prognos ”bara” vara runt 30 men det finns inte – tack och lov! – tvingande medicinska skäl till det risktagande trafiken innebär. Jag blir därför hemma och kommer bland annat att publicera denna text jag författat strax efter midnatt mellan torsdag och fredag. Samt se hockeyfinalerna.

Så har det blivit ett nytt år.

Vad det ska bära med sig är öppet både positivt och annat.

Bägge aspekterna finns i pajplajn.

Själva nyårsfirandet gick i det fulla husets tecken. Nästan hela klanen – sonhustrun blev hemma – möttes för nyårsmiddag och väntan på tolvslaget. Alla var dock inte övernattare. Sonen och de två äldre kusinerna for vid ettiden och Ava nattade hos kusin Lisa ett drygt diskuskast bort. Det betydde att den äldsta och den yngste av barnen, svärsonen och lille August var kvar i fastigheten. Så framåt Nyårsdagens kväll for de. Jag och Primärhustrun blev själva i kåken.

Nu den 3:e är midvinterkölden hård – runt 38 minus. Jag är nu ensam i huset efter gårdagens resa Älvsbyn-Sunderbyn-Unbyn-Älvsbyn. Idag på förmiddagen opereras Pia. Därför skulle hon vara på plats redan igår för en del prover och övernattning på patienthotell i natt.

Vad vi förstått beräknas operationen ta ca 4 timmar och handlar om ett påtagligt ingrepp med 1,5-2 månaders konvalescens och sedan permanent stomi. Vården beskriver det hela som rutin med förväntat positivt resultat och vi får lita på den samverkande treenigheten vårdens resurser, personalens skicklighet och Guds helande kraft. En cancerdiagnos för 40 år sedan var ofta en dödsdom men nu behöver det inte vara så. Tvärtom! Vetande och resurser är ofantligt mycket större och mer precisa. Fördenskull är det inte kul men i grunden känns det lite oroligt tryggt.

Jag åker inte till Sunderbyn idag – om jag inte måste. I minus 38 är det klokt att avstå icke absolut nödvändiga resor. Madammen i mitt liv är ju i goda händer.

Bilden är från runt 12-slaget mellan december och januari. Den visar våra fyra numera vuxna barn på toppen av den stora snöhög de intensivt grävde i och lekte på som små. Naturligtvis inte exakt samma snöhög utan denna vinters upplaga.

Såhär under och efter jul har jag, likt många med blogg eller som är aktiva på andra sociala medier, brukat bjuda läsekretsen på mer eller mindre vidlyftiga julreferat. Idag på tredjedagen skulle jag kunna göra så och varva hur julfirandet senaste veckan med barn och barnbarn varit utfyllt med funderingar kring diverse kyrkliga ting och saker från världen i stort.

Jag gör inte så nu. Detta inlägg är inte ett sådant. Jag låter julen anstå och nöjer mig nu med att nämna att vi igår fick ett tråkigt besked. Den yngre av min frus två äldre bröder ringde. Han meddelade att hans fru, alltså vår svägerska, efter en tids allvarlig sjukdom under Juldagen avlidit. Naturligtvis har vi vetat om hennes sjukdom och haft viss inblick i måendet men att det skulle ta den här vägen var vi inte inställda på – även om fruktan funnits.

Faktum är i alla fall att vår vän och förtrogna Merethe inte längre lever. Hon har lämnat min svåger, sina tre söner och ett knippe vuxna och halvvuxna barnbarn samt en liten nyföding – förutom övrig släkt och vänkrets. Denna dominerande händelse trycker undan andra tankar att skriva om i ett blandat julreferat.

R.I.P.

Inför jul och nyår finns en hel del att göra och stå i både i tanke och gärning. Jag tycker mig därför varken ha tid eller motivation att skriva långa drapor om vad som hänt under året, händer just nu eller kommer att hända. Visst finns tankar och uppslag om både det ena och det andra. Texter att kanske publicera växer fram i tellefånens funktion för Anteckningar men tids- och tankeluckor för kreativt skriveri lyser med sin frånvaro. Faktum är att jag inte ens har fått till det här med julkort i år och därför fattar jag mig jul-kort och önskar med detta dem som läser min blogg och/eller ser mig flimra förbi på Facebook en fin jul.

Bilden förresten!

Den tog jag i den lutherska kyrkan i Betlehem. I år ställs på grund av kriget i Gaza och de israeliska bosättarnas och soldaternas framfart på Västbanken allt julfirande utom gudstjänster in i staden. Värt att tänka på för oss som lätt ställer in gudstjänstfirande för allt annat.

Att göra så kan vara stöld men inte alltid. Att resajkla annans text och ord handlar ibland bara om att återanvända eller bruka-en-gång-till. Det är inte riktigt stöld. Eller? Vara hur det vara vill med moralen är det i alla fall så att det i mitt kontaktnät på Facebook bland många andra och mycket annat finns en och annan pensionerad präst med inhoppningsuppgifter – om sådant och sådana se förra blogginlägget. En sådan publicerade idag en text en annan prälle tidigare prästerat om Lucia. För att du, noble Bloggläsius, skall få upplysning och ökad bildning vill jag därför resajkla annans text, lätt bearbetad.

Lucia (latin, ’den lysande’, ’ljusbärerskan’), var född cirka 283 i Syrakusa, Sicilien, död 304. Hon var jungfru och blev med tiden martyr och helgon inom Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan med festdag 13 december.

Den unga kristna jungfrun Lucia led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse. Hon avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen. Hon kan också hålla två ögon på ett fat, vilken åsyftar legenden att hon före sin död rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade. Guds moder (Jungfrun Maria) gav henne dock nya och ännu vackrare ögon. Som attribut har hon dessutom en palmkvist och en oljelampa eller ett ljus i handen.

Legender och berättelser om Lucia går tillbaka till antiken och staden Syrakusa år 283 efter Kristus. Då föddes Lucia i en adlig och välbärgad familj. Fadern var av romerskt ursprung men dog tidigt och Lucia uppfostrades av sin mor Euthycia. Moderns namn antyder att hon hade grekiskt påbrå.

Lucia ville helst av allt förbli jungfru och leva ett helgat liv i Guds tjänst. Modern Euthycia hade lidit av en svår sjukdom i många år och hon blev övertalad att företa en pilgrimsfärd till Catania där helgonet Agatas grav fanns. Pilgrimsfärden och besöket vid den heliga Agatas grav botade henne. I glädjen över att ha blivit botad gick Euthycia med på Lucias önskan om att skänka sin hemgift till de fattiga.

Enligt tidens sed hade Lucia blivit bortlovad som fästmö och den blivande fästmannen kände sig lurad på den hemgift han hade väntat sig. Han insåg nu att Lucia var kristen och angav henne för myndigheterna. Enligt legenden stack Lucia då ut sina ögon eftersom hon tänkte att det var hennes vackra ögon som fått den svekfulla fästmannen att intressera sig för henne. För sin trohets skull belönade Gud henne genom att genast ge tillbaka ögonen.

För att pröva om Lucia var kristen anmodades hon av prefekten i Syrakusa att offra till de romerska gudarna. På det svarade hon: "Ett rent offer till Gud är att besöka änkorna, de föräldralösa och pilgrimerna som behöver hjälp, och det är redan tre år sedan jag gav ett sådant offer till Jesus Kristus genom att dela ut all min egendom." Prefekten beslöt att straffa Lucia genom att skicka henne till en bordell men hon vägrade blankt. Då tände man en eld runt henne, men elden rörde inte henne. Till slut kallade man fram bödeln som stack en dolk i hennes sida. Det påstås att det var fästmannen som fungerade som bödel.

Efter sin död år 303 blev Lucia snart ett av den katolska kristenhetens största helgon. När Norden kristnades på 1000-talet kom Lucia till oss som ett av många katolska helgon. Det moderna Luciafirandet, med Lucior med ljus i håret, är inspirerat från en berättelse där det sägs att Lucia bar ner mat till fångarna i de mörka fängelsehålorna, utan det är för att skänka lite ljus i en tid av mörker (i den julianska kalendern, den kalender vi hade fram 1753, var 13 december vintersolståndet, det vill säga årets mörkaste natt). Men legenden säger ändå för att kunna ta så mycket mat som möjligt i sina händer satte hon ljus på huvudet.

Jag finner, onekligen med viss förvåning, att det finns ett troget 30-tal unika IP-adresser som varje dygn kollar på min blogg fast där inte händer nåt. Märkligt. Det är samtidigt en lite smula uppmuntrande de perioder jag är bloggimproduktiv – som den senaste tiden. Eller så kanske det är en källa till bekymmer. Har folk inget liv – typ?

Det finns dock anledningar denna oktober till min nuvarande bloggtorka.

En sådan är anhopning av arbetsuppgifter. Här gäller det dock att missförstå saken rätt. Som pensionerad präst är min kalender mer tom än välfylld men visst vakanseri bland prällarna i lokalförsamlingen medförde Högmässa en söndag och två veckomässor var sin onsdagskväll. Det varken är eller verkar vara mycket, särskilt då onsdagarna sedan förr intecknats. Det var söndagen som tillkom. Ett fenomen jag noterat sedan jag genom pensioneringen fått färre uppgifter är att fokus och laddning ökar för de saker jag faktiskt har. Direkt förberedelsetid är inte mer men skvalpet i hjärnan inför dem är på något sätt intensivare.

En annan mer speciell uppgift tog också utrymme i hjärnvindlingarna – Torsdagsgruppen på folkhögskolan. Det är ett gäng om 60-70 personer som varje vecka mellan klockan 10 och 15 samlas för att inklusive lunch ta del av föreläsningar om olika saker och lyssna till olika aktörer som då medverkar. När jag var skolpräst där innebar det ett eller två inhopp per termin, i något mindre grad sedan jag slutade på folkan och blev församlingspräst. Pandemin pausade Torsdagsgruppen men nu var det dags igen.

Men om vad? När jag ser programmet finner jag personer med speciella kunskaper och erfarenheter de kan dela med sig av i en serie folkbildande föreläsningar. Jag har inget speciellt sådant att bidra med annat än jag är den jag är – präst som bott 45 år i Älvsbyn.

Vad ska jag prata om och göra? var en fråga jag ställde till några jag vet brukar vara med. Du vet mycket om öl svarade en som hört omtalas att jag surrat i den saken för säg 8 år sedan. Det är inte ens sant! förklarade jag innan tillägget Det har jag ju redan gjort. När jag uttryckte tanken Händelser som hänt och människor jag mött – med slopad censur och tystnadsplikt kontrade hans hustru – vi var arbetskamrater på 80-talet – med sitt Då kommer inte jag! I ett snack på Coop fick jag förslaget att prata om ateism och hur ihåliga de resonemangen är. Kändes lite inspirerande – faktiskt. Naturligtvis har jag träffat folk som är intelligenta och ateister men faktum är att jag aldrig hört dem resonera ens någotsånär välinformerat och intelligent när de uttrycker tankar om tro och religion. Jag funderade ett tag över att morra om kyrkans in-, av- och utveckling och hur folk i min generation – de flesta torsdagisar är i min ålder plus 5-10 år – som de facto är kyrkotillhöriga men väljer att hålla sig kyrkligt osynliga. Den idén skrinlade jag av två skäl. Det skulle bara verka grinigt och provocerande och det skulle vara att alltför intensivt studera tillvaron i backspegeln vilket är improduktivt då varken samtid eller framtid inte ligger åt det hållet.

Vad blev det då igår? Kanske återkommer jag i den saken.

Tillbaka till oktober och min bloggtorka.

Ett par stycken i famljeklanen fyller år denna månad och visst kalaserande ska därför ske. Det betyder rent praktiskt barnbarns-umgänge varje helg plus att nästan under en vecka möta lilla Lisa vid skoldagens slut då mannan på grund av studier var i Luleå. Allt sådant är både kul och OK. På Facebook såg jag dessutom för några dagar sedan en notering om att umgås med barnbarn gör att man får längre liv. Kanske är det en förklaring till att jag nu lite känner mig 300.

Bilder är intressanta. Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Ibland är det sant, ibland inte. Det finns en uppsjö av intetsägande bilder, särskilt då digitalakameror och tellefåner skapat massproduktion. I mappen Bilder i vår dator finns 8900 filer i 127 mappar, alla tagna mellan 2014 och ungefär 2020-21. Äldre digitala bilder har vi – både jag och Primärhustrun är roade av att fotografera – på en annan hårddisk. Vi har också en hel garderob full med äldre diabilder och framkallade kort från tiden före det digitala genombrottet. Att de alla skulle säga mer än 10 miljoner ord är knappast troligt. Ändå är bilder intressanta – tycker jag.

Här på min blogg försöker jag därför sätta en bild till varje inlägg – mer eller mindre genomtänkt. En allmänt sur och syrlig text kan prydas av bild på skivad citron, tycker jag att jag skrivit något giftigt kan jag använda en bild av en flugsvamp. Inlägg i kategorin Exe-geten bräker har alltid en bild av en get, Predikan mm en tecknad bild av en förkunnare och till skrivningar om Israel-Palestina ländernas flaggor – som exempel. En del bilder återkommer alltså men andra har använts bara vid enstaka tillfällen. På ett eller annat sätt är hela bildsättningen präglad av ett råd en journalist gav när han, jag och några andra skulle resa till Guatemala och El Salvador i början av 1990-talet: Vad vill du säga med bilden du tar? Vilken story får den? Det var ett bra råd – framför allt då film och framkallning var ganska dyra grejer på den tiden. Att göra den kopplingen mellan bild och vad den kan säga har påverkat mig en del, jag tror både mitt fotograferande och min story-telling.

Kan du inte rita upp det du tänkt har du inte tänkt färdigt! sa en ingenjör till sin hustru när hon kört fast i sin kamp för att framställa ett föredrag om vuxenpedagogik. Egentligen är det en variant på samma tanke. Hitta eller skapa en bild som illustrerar din tankegång. Både som präst och lärare har jag i den andan många gånger men inte alltid använt white-board eller annat bildskapande. Tanken skall kunna ge en bild – på ett eller annat ibland ganska krystat sätt.

En bild kan också skapa tankar. Det finns en prästkollega, nyligen pensionerad, som vad gäller bilder är ofantligt mer begåvad än jag. Lars Segerstedt är inte bara som jag en bildsnubblare som använder bilder. Han är en begåvad typ, en konstnär som skapar bilder – som väcker tankar. Den bild som pryder detta inlägg (och fanns med i förrförra och blir större om man klickar på den) är ett sånt exempel. Den drabbade mig i slutet av förra veckan via Facebook. Jag hade då förberett färdigt vad jag skulle säga med anledningen av Bibeltexten om bärarlaget som släpade sin förlamade kompis till Jesus – via omvägen att kvadda ett tak. Jag gjorde då inte om min predikan men fick fler tankar om bärarlaget förutom vad som kom med i inlägget bärarlaget 1.

Tanken som slog mig utifrån Segis bild med hålet och repen – han kallades Segis redan på KGF-tiden runt 1970 – var att när bärarlaget firat ner sin förlamade kompis till Jesus ser de inte längre vad som händer! Det är ju mörkt skumrask där nere i huset så de bländade uppe på det solgassade taket tappar kollen på skeendet.

Tanken som sedan grävde sig vidare i skallen är att vi, vare sig vi är medmänniskor, kristna eller rentav präster, är varandras och andras bärarlag fram till Jesus och tron på honom. Vi är och skall vara bärarlag.

Och: Vi får och behöver acceptera att vi inte har koll hela vägen. Vi får och behöver kanske till och med inse att Jesus gör något annorlunda med den ”vi burit” än vad vi tänkte när vi bar – i bön och på annat vis.

Mina tankar är inte på långa vägar färdigtänkta. Bilden kan mycket väl innebära tusen ord.

Dock stannar jag här. Kommentarsfältet är öppet.

...eller inget.

Det är en ren smaksak hur man betecknar sina dagar, i klartext den knappa vecka som gått sedan jag senast skrev något här på min blogg. Jag ger ett axplock.

Lille August kom till morfar och mormor i fredags!

Det är en skickelsediger händelse. Gossen som är tio månader kryper och blir därför inte alls kvar på den plats där han placeras. Grinden som hindrar trapptumling är därför åter på plats. Han låter hela tiden men det är ofta svårt att förstå vad han menar. Hans mamma, vår förstfödda, var givetvis också med, dock inte storasyster och barnens pappa. De två var på resa till kungliga huvudkommunen.

Näsan snorade igen!

Det är ingen stor händelse på höstkanten. Barn och barnbarn drar med sig sånt. Ett ihärdigt tipp-dropp satte sig mer på humöret än på tillståndet i övrigt. Jag/vi drabbades till exempel inte av feber, inte heller av något i luftvägarna.

Skylten sattes upp!

Jag var förbi på folkhögskolan och påminde om att det nu är oktober. Skylten kom upp måndag efter lunch. Nu på torsdag är tillvaron vit.

Kommande bloggprojekt?

OBServera frågetecknet i den mellanrubriken. Det är kompisen jag skrev om i förra inlägget som har en och annan tanke som inte är helt tanklös. Jag funderar själv kring saken lite fram och tillbaka. Jag har inte beslutat mig för något – än.

Utrikesministern har rätt!

Till och med moderata utrikesministrar kan ha det. Terroristklassade Hamas urskillningslösa attack med massakrer är något värt att klandra. Hans ord om att Israel har både rätt och skyldighet att värna sina medborgare är korrekta – liksom hans tillägg inom folkrättens ramar. I det stycket finns det anledning att nu höja ögonbrynen. Hamas bryr sig inte om folkrätten men har inte en susning i världsrymden att föra ett uthålligt krig mot det välbeväpnade Israel. Israel har de resurserna och som erkänd stat skyldighet att följa folkrätten – vilket man generellt är dålig på. Belägringar av den typ man nu genomför – el, gas, vatten, mat, bränsle – mot Gaza är absolut inte folkrättsligt OK.

Någon ”lösning” på problemet ser jag inte, i alla fall ingen snabb. Roten till det hela är naturligtvis ockupationen och världssamfundets oförmåga och ovilja att pressa fram stopp för bosättningarnas tillväxt och etablera den tvåstatslösning som beslutades för 30 år sedan.

Våren planeras.

Det verkar lite paradoxalt men är ända ett faktum den oktoberdag då gräsmattan blivit vit (för första gången denna höst). Tre präster+ har fast anställning i Älvsby församling. Plustecknet betyder att man också använder sig av ett par löshästar – en EFS-präst främst vid begravningar och lilla jag för en och annan gudstjänst. Från och med nyår går dock en av komministrarna till annat uppdrag. Det betyder att jag fått frågan om att höja min medverkan en del. Jag har svarat på förfrågan ungefär på detta vis:

• Jag tar gudstjänster de angivna datumen – Högmässa 21/1, 17/3, 28/3 (Skärtorsdag), 21/4 och 26/5.
• Vad gäller Bibelstudium är tisdagar 18.30 udda veckor bäst med start vecka 3 till och med vecka 21..
• Veckomässor onsdagar 18.30 med eftersnack, ovangelieträffar eller vad det ska kallas blir då lämpligast jämna veckor med start vecka 2 till och med vecka 22. Då ges möjligheten för eventuellt intresserade att möta ett vuxensammanhang för tankebyten varje vecka.

Det blir alltså lite av ett återfall i utökad insats.

Så nu var det bloggat igen...

Språk- och ordformuleringar är kluriga saker. Ofta i svenskan markeras genitiv, alltså ägande, med bokstaven s lagt till en sak eller en person. Det blir då stolens ben och Torbjörns blogg – språkligt en helt problemfri historia.

Lite marigare blir det om en sak eller person redan slutar med bokstaven s – typ Anders, Lars eller just ordet kompis i rubriken. Hur gör man då? Att sätta ytterligare ett s och skapa Anderss, Larss eller kompiss vore så utan snille och smak att Svenska Akademin aldrig skulle godta det. Ibland kan man dock i text se en apostrof ´, till och med apostrof plus ett s, som markör för geitiven – Anders´ eller Lars´s. Enligt min enkla polisiära uppfattning är allt sådant ett uttryck för en anglo-amerikansk imperialism som skadar hjältarnas och kämparnas språk både i hur vi snackar och framför allt hur vi skriver.

Rubriken min kompis problem skulle få en helt annan betydelse om det stod mitt kompis problem. En sådan satsbyggnad vore helt fel och missvisande. Man skulle misstänka så kallad sär-skrivning av de två sista orden och kanske tro att problemet var ett problem för mig, inte för min kompis.

Med detta fullständigt onödiga grammatikblaj i ryggen kan jag nu för dig, noble Bloggläsius, gå över till vad jag faktiskt avser berätta om min kompis problem. Kompisen ifråga är, klart uttryckt, medbloggaren tobbe lindahl vars skriverier man når via länk från min blogg – här. Givetvis blir det nu inte en fullständig och heltäckande redogörelse för alla av mig både kända och inte kända problem utan bara en sak – hans bloggande.

När hans problem startade torde vara lite oklart. Han menar att det var jag som i slutet av mars 2008 provocerade honom till att bli bloggskribent. Om det med det startade min kompis problem skall jag hålla osagt men vi har genom åren läst varandras bloggar och då och då också samtalat i levandes livet om saken. Ett sådant samtal var för lite drygt ett år sedan när vi böt humledrycker med varandra strax efter International Bye A Priest A Beer Day den 9:e september.* Vi pratade om bloggandet i allmänhet. Kanske lite småinspirerad av att jag de sista 100 dagarna innan jag pensionerades i serien p minus och ett nummer våren 2018 författade något varje dag – dessutom oftast men inte enbart Bibelinriktat – beslöt sig min kumpan att från och med sin 69:e födelsedag skriva ett blogginlägg varje dag till dess han skulle fylla 70. Det betyder ett helt år. Snacka om min kompis problem.**

Han har klarat det bra! Dagligen – oftare nattligen – har han levererat längre eller kortare noteringar om vad som hänt och vad han tänkt. Någon gång har det kärvat beroende på att publiseringsverktyget strejkat men det har han kompenserat med att dubblera dagen därpå. Att ett och annat inlägg rent innehållsligt kärvat är tämligen oundvikligt och något man bara får godta.

I nästa vecka är hans år slut och då förändras min kompis problem. Öga mot öga och i telefon har han velat byta tankar om och hur han kanske skulle fortsätta. Han har gett förslaget att jag skall göra på samma vis i ett år. Det lömska tilltaget är inte helt olikt att en narkoman gärna vill ha en och annan knarkarkompis har jag mött med orden: Glöm det! Han har också funderingar kring om vi två pensionerade 70-års-präster skulle växelskriva i något sorts systematik eller dialog. Den tanken är inte helt borti tok men jag tvekar. Risken är att det som nu är min kompis problem kanske skulle bli mitt kompis-problem. Jag tycker han skall komma till ett eget beslut om eventuell fortsättning eller nedtrappande – om det så innebär att han en gång i veckan med kritor och färgpennor ritar något han fotograferar av och sedan publicerar utan text – eller något annat.

* Tyvärr funkar inte IBAPABD något vidare. Förra året gav jag pilsnerdricka till 5-6 kollegor och en av dessa – kompisen – gav något i retur. I år gjorde jag på samma sätt men fick bara en – av mig själv.

** Hans blogg har och har hela tiden haft ungefär fyra gånger så många dagliga intittare än vad som dyker upp här hos mig. Det är inget problem vare sig för honom eller mig men lite förbryllande. Jag tycker inte att hans inlägg är ”bättre” än mina. Att vi skriver om lite olika saker spelar nog roll liksom att hans kontaktnät över både stiftsstaden, Norrbotten och i landet som helhet, dessutom också i utlandet, är större än mitt.

Ibland kan man från vissa ”kristliga” aktörer med politiska högervridningar ta del av en förfasning över att både samhälle och kyrka skulle blivit lidande och kommit att nu försmäkta av vad man kallar 68-rörelsen. Jag delar inte deras ”analys” som jag många gånger uppfattar vara betänkligt foliehattig och stundom har drag av rena konspirationsteorier som bara söker en enkel annan syndabock för sånt man ogillar.

Jag var 15 år 1968. Det betyder att jag var för ung för att vara med i vad som hände det året med studentprotester i Frankrike, kårhusockupation och annat. Den så kallade nya vänstern som debuterade efter det året föll inte alls de etablerade liberala och socialistiska partierna - Centerpartiet, Folkpartiet, Socialdemokraterna och Vänster-Partiet Kommunisterna – på läppen. Den nya vänstern blev i stället rent politiskt en ganska sekteristisk historia med en massa bokstavskombinationer.

Mer på bredden slog dock en del liberala frihetsideal med tiden djupare rötter också i de nämnda partierna – protester mot USA i Indokina, ökad internationell solidaritet med vad man kallade U-länder, feminism, ändrad acceptans för olika samlevnadsformer, ändrad och friare sexualmoral, viss drogliberalism, mode och en hel del annat.* Bara Moderaterna och Kristdemokraterna behöll ända fram till de senaste 30-20-10 åren i viss mån vad man brukar kalla värdekonservativsm men också de partierna har 68tiserats till individualism och liberala idéer. Att detta, som en del inte minst ”kristliga” högerkrafter hävdar, är en stor isolerad sossekomplott är en tokförenkling fullt i klass med att invandring och generös asylpolitik är roten till allt som inte funkar inklusive att man har mossa i gräsmattan.

Jag har ett par dagar varit på Strömbäcks folkhögskola strax söder om Umeå. Vi som var där var rektorer, ordföranden och skolpräster från de 17(?) folkhögskolor i landet som är knutna till Svenska kyrkan och till EFS. Bland annat fick jag då kunskap om 68-rörelsen men ur en helt annan men icke oväsentlig vinkling – egentligen en annan samhällsförändrande 68-rörelse.

Den första folkhögskolan grundades i Sverige 1868, en sak som mycket väl kan ses som något av en startpunkt för utvecklingen av folkrörelser, folkbildning, studieförbund, demokratiutveckling och mycket annat. Tyvärr är nu också den 68-rörelsen nu satt under hot då Tidö-gängets någotsånär anständiga borgerliga partier vill hålla Sverigedemokraterna på gott humör.

Bedrövligt!

* På sociala meder – Facebook – hittade jag för en tid sedan en hälsning till dagens unga. Hälsningen var bilden i detta blogginlägg och följande text: Your grandma wore very short mini skirts, thin panties, high boots, and no bra. She listened to Led Zeppelin, The Beatles, Janis Joplin, and Rolling Stones. She rode on motorcycles and fast cars. She smoked tobacco and other things. She drank gin-tonics, whiskey, and whatever. She came home at 4 am and left for work in the morning. Know that you will never be as cool as your grandma. Excuse me but someone had to say it!