bakvänt blir rätt

Normalt brukar jag skriva något här på min blogg och sedan efteråt på Facebook meddela att jag skrivit och ge en länk till inlägget. Ikväll blev det tvärtom. På Facebook-sidan Svenska kyrkan Älvsby församling skrev jag för en stund sedan den kursiverade drapan nedan som jag nu alltså efteråt med samma bild informerar om här – innan jag på Facekook gör reklam för just detta blogginlägg.

 

Onsdag – i morgon – k  19.45 (ca) är det ”Ovangelie-träff” alias ”Ovangelie-kväll” i Älvsby kyrka. I vänstra spalten finns teman man tidigare föreslagit och i den högra mina noteringar av vad det blev. Tomma rader för mer finns också.

I morgon har jag i bakfickan en liten fakta-berättelse och information om när och hur kristendomen i det som senare blev Sverige introduceras och så småningom avlöste den tidigare Asa-tron. Kanske inte så mycket till livsfråga att dryfta, mer lite fakta att veta.

Vad vi övrigt kommer att resonera om visar sig. Träffen/kvällen är fristående från de tidigare två och öppen för nya tankar och nya människor.

Innan, klockan 18.30, för den som så vill: Veckomässa.

 

Om det vanliga med detta blev bakvänt så är det annat bakvänt som nu vänts rätt – kl 05.11 i morse. Då hade jag vaknat, fixat klädsel och mäjkupp, satt i mig en första frukost och rattat bilen genom Älvsby centralort till Resecentrum, det nya namnet på Järnvägsstationen. Primärhustrun skulle hämtas vid tåget. Luttrad som jag är av ett långt livs tågande hade jag försett mig med något att läsa under den vanliga väntade förseningen.

 

Pilutta dig! Tåget kom exakt i tid. Det som ofta varit bakvänt vändes oväntat rätt.*

Till det kommer det nöj- och trivsamma faktum att min bakvända tillvaro som gräsänkling också nu vänts rätt. Hade jag bara gjort allvar av telefonpåminnelsen att vattna blommorna hade allt varit helt rätt – men i den saken är jag klart fortsatt bakom.

 

Det är kallt nu. Ute alltså. Ungefär 8 minus. En del tycker det är bakvänt men jag anser det rätt. In emot Allhelgona ska det enligtmin enklamening vara kyligt och ha kommit åtminstone lite snö. Som nu. Kristallvackert ute när solen skiner. Det måste dock inte bli som i Karesuando igår – minus 23 komma någonting. Inte än. Inte i oktober. Det vore bakom.

 

Lite bakvänt i förhållande till antydningar i tidigare bloggposter har jag inte skrivit om Bibelstudiet tisdag förra veckan. Inlägget båoka om a rut 3 lyser fortfarande således ännu med sin frånvaro men å andra sidan är det först nästa vecka något mer skall hända i det avseendet. En 3-a kommer nog liksom ett framtida båoka om a rut 4 och kanske fler.

 

Det blev alltså tidigt i morse. För att vända det bakomfaktumet rätt är det nu läge för suss tidigare än vanligt så att jag med frisktmod och nya krafter imorgon kan baka brödet till Veckomässan, leda densamma och sedan möta ”ovangelisterna”.

 

 


* När jag för en vecka sedan åkte tåg norrut – ett senare tåg – var vi framme en halvtimme innan tabell. Då blev det bakvända så in i bänken rättvänt att det blev bakom igen.


omskrivningar

Sär skrivningar brukar många reta sig på. Alternativt roas av. Dagens (första) blogg inlägg handlar inte om sådana. Det är omskrivningar jag vill skriva om – i alla fall till att börja med. Och vissa sådana. Vi använder dem för att mena något annat. I alla fall gäller det när de tas från kroppens värld. Det finns många sådana och jag ger en lista – som du, noble Bloggläsius, är välkommen att ut öka i kommentars funktionen.*  

  • Sticka ut hakan – ta en risk genom att säga något många inte gillar, rentav sanningen.
  • Vända ryggen till – strunta i något eller någon.
  • Sätta ner foten – säga Nej! och/eller Stopp!
  • Slå näven i bordet – vara bestämd.
  • Rynka på näsan – ogilla.
  • Visa framfötterna (var de nu sitter) – ta för sig, vara duktig
  • Himla med ögonen – tycka att någon eller något är dumt.
  • Rulla tummarna – göra ingenting.
  • Slå klackarna i taket – roa sig på något rajtantajtan.
  • Bita på naglarna – vara nervös, tycka något är spännande.
  • Vara på tå – pigg och alert.
  • Knycka på nacken – visa ett lätt osäkert förakt.
  • Vara rakryggad – sann, tydlig, hederlig, modig.
  • Slita sitt hår – kämpa med ett problem eller folk som är omöjliga.
  • Sticka ut näsan – försiktigt våga.

Det är det sistnämnda jag funderar på att göra! Idag. I alla fall en stund.

 

Igår och i förrgår var vädret gris! Omskrivningar från djurriket finns alltså också. Det var ett rusktigt hundväder med ihållande kraftigt regn och blåst. På kall backe. I en mening glatt att gå ut men inte i en annan inte kul alls! Brevlådan tur och retur fick räcka. Att vara 66 år ung gör det marigt att hamna i spagat. Än värre vore att komma sig upp.

 

Igår på kvällen byttes så regnet till blötsnö. I morse var världen därför vit. Inget mer faller just nu från skyn. Alltså ämnar jag nog sticka ut näsan idag för att göra en del ärenden. Att fara till Cooperativa handelsbutiken för diverse inköp är inte direkt att slå klackarna i taket men är på något sätt ändå att sätta ner foten och komma upp ur den isolerade drönartillvaro jag som gräsänkling ett par dagar befunnit mig i.

 

 


*Hoppsan vad det blir sär skrivningar!


barnbarn & bekanta

Som om förra inlägget.
Text kommer när jag kommit hem. 

 

Barn! Tänk på att var ni än befinner er kan det finnas nån som känner nån som känner oss!

Med de visdomsorden förmanade jag min kvartett när de som det heter skulle ut och när de flyttade. Världen är ju så liten.

 

Att den är så bekräftades av att jag på tåget från Järvsö till Gävle mötte den präst som 1978 sammanvigde mig med min Primärhustru. Vi var lite mer än vigselpräst-brudpar då han under några år varit präst i Tierp och umgåtts med mina svärföräldrar. Hon som blev min fru hade något eller några år tidigare varit uppvaktande tärna när han gifte sig. Kände alltså familjen.

 

Viss kontakt har varit sedan dess. Han och hans hustru var värdpar vid min svärfars begravning – jag var officiant – och vi har väl funnits åtminstone på julkortsnivå de flesta år. Senast vi mötte honom var på tåget från Arlanda till Järvsö strax innan svärmors begravning som han på grund av arbetsuppdrag inte kunde närvara vid. Jag var officiant även då.

 

Men som du kanske vet, noble Bloggläsius, finns det folk man omedelbart återknyter till när man om än sporadiskt träffas. Han (och hans hustru) är sådana personer. Nu satt han på tåget. Igen!

Gräsänkling som han var blev det så att vi tog ett mål mat tillsammans innan jag skulle lämna Gävle 20.01. Två pensionerade präster med Fish & Chips och en pilsner var. Kan bara bli bra! Efter avrapporteringar om hälsolägen, barn och barnbarn hade vi ett gott samtal om förfallet i den kyrka vi fått förtroendet att tjäna och fortfarande pensionärsinrycker i. Inte bara kul men viktigt.

 

Vi skildes vid Gävle C. Jag äntrade mitt norrgående tåg som likt vad jag anat kör tillbaka den sträcka jag redan åkt. Men med fullt blås! Hundkissarpaus ska det bliri Bräcke, annars är första stopp Vännäs – och då är vi redan i Luleå stift.

 

Tillbaka till visdomen i blogginläggets början. Vem eller vilka kommer jag att dela liggvagnskupé med i vagn 21? frågade jag mig när jag gick genom korridoren. Framme vid dörren såg jag: Två bekanta Älvsbybor! Folk jag känner en gång till. Tydligen ska man åka tåg för att träffa folk.

 

Ungefär nu när jag passerar platsen där jag startade tidigare idag sitter jag i buffévagnen där det finns läsk av olika slag. Jag skriver på telefån lite blogg innan det är dags att gå och sätta sig på hela ryggen för att vakna innan Älvsby C i morgon bitti.

 
 

sånt på tåg

Torsdag 17 oktober skrev jag på Facebook: 

 

Började dag-tågs-resa söderut 7.12 i morse. Tågbyte i Umeå och Sundsvall och sedan buss från glada Huddik mot Ljusdal/Järvsö. 

Varför är jag nu busspassagerare på E4-an i höjd med Näske krog?

 


Vi tänkte då att när vi nu blivit bussresenärer kommer det att betyda miss av tåget mellan Sundsvall och Hudiksvall. Ett senare tåg troligen med längre väntan som följd. Inte mycket att göra något åt annat än att känna viss irritation. Nu blev det inte då. Schaffisen höll plattan i mattan och vi nådde vårt tåg från Sundsvall sju minuter innan täjkåff. Perfekt. 

 

Vi var inte ensamma som åkte tåg/buss. På bussen var det tyst och stilla men i tågkupéerna var det tillfälligtvis annars:

 

  • Vänlig (in)vandrare som startade konversation med oss redan innan vi lämnade Älvsbyn. I Umeå inbjöd hon - om vi hade längre väntan - till sitt hem och tillbringa tiden där. Trevligt men vi hade bara en knapp timmes väntan mellan tågen.  
  • Surskrikig svinpäls till make/sambo skällde och grälade högljutt på sin henne utifrån en liten bagatell. Härjar man så med sin själs älskade i ett offentligt rum när och där annat folk finns kan man bara ana vilka skitstövelfasoner som exploderar bakom lykta dörrar. Dumpa drummeln! är mitt enkla råd.  
  • Frenetisk gaptuggare satt i solokvistig ensamhet och käkade nåt. Skönt att det var hans profil vi såg på andra sidan mittgången. Mitt emot hade vi kunnat följa tuggorna hor långt som helst ned i det digestiska kanalerna.  
  • Sanslös supersurrare var det två plus en av. Uppenbarligen studenter under förberedelse för lärar-kallet. En gick av i Nordmaling men de andra två kompenserade väl för bortfallet i resonemang om lärare, kursinnehållet och annat.  

 

Vid 17-tiden var vi framme i Järvsö hos lilla Lisa. Klart bekvämt att åka kollektivt. Hade vi sluppit ersättningsbussen hade det varit perfekt. 

 


mysbelåten

Får man vara det – mysbelåten?

Alltså sådär småbelåtet nöjd och glad?

Efter ett par arbetsdagar?

 

I alla fall var jag det igår – mysbelåten.

Trots att jag avtackades för mer än ett år sedan från den tjänst jag hade i Älvsby församling och är pensionär var jag – som det heter – på jobbet tisdag och onsdag denna vecka. Jag vikarierar ju på halvtid.

 

På tisdag eftermiddag var det lite allmänna förberedelser och marknadsföringsinsatser kring Bibelstudierna och inte minst de så kallade Ovangelie-samlingar som kommer att gå av stapeln onsdagar jämna veckor efter Veckomässan.*

 

Senare på tisdagskvällen möttes den mer klassiska Bibelstudiegruppen och beslöt att denna höst börja med Ruts bok i Gamla testamentet. Om det skrev jag på onsdag förmiddag i församlingens bokningssystem: Vi bekantar oss med delar av Gamla testamentets värld genom en "kvinnolinje". I Ruts bok berättas om henne som blev gammelfarmor till kung David. Den gamla berättelsen innehåller/anknyter samtidigt till flera saker aktuella i vår tid: att vara ekonomisk flykting, främlingskap, lojalitet, list, generositet och annat.

 

Onsdag var det kollegium – fast många var borta – och på kvällen Veckomässa och en första gång denna höst Kyrkans Unga. Det var efter detta jag var så mysbelåten. Inte för att Veckomässan var ett massmöte – vi var sju stycken – men den är djupt meningsfull i alla fall. Att det kom ett knappt dussin gymnasister på första ungdomskvällen – tre var i mässan – är inte pjåkigt. Diskussioner, samtal, raka puckar. Jag trivs och tolkar det hela som att de trivs med farbrorn. Att jag vid 66 års ålder skall vara ungdomspräst håller mig kanske ung men är naturligtvis också ett tecken på att situationen på grund av vakanser är lite prekär. Församlingen har dock valt att sätta in en gubbe – mig – i stället för nästan ingen prälle alls. Mig gör det inget. Tvärtom! Ungdomarna gör mig mysbelåten.

 

Idag har jag packat det mesta. Lördag morgon drar jag och madammen i mitt liv till Kreta. En annan ö i den grekiska skärgården än det brukliga Samos. Varför denna nymodighet? Svar: Det flygs direkt från Luleå!

En vecka blir vi borta och den veckan blir nog min blogg ännu tystare än vanligt. Jag släpar inte med någon dator och blogga medelst telefon tycker jag är för pilligt. Kommer naturligtvis att berätta i efterskott under kategorin Speciella resor.

 

Och när jag kommer hem har Konfirmander, fortsättningsgruppen K2 och Kyrkans Unga startat. Till det Bibelstudiet och Ovangelie-gruppen samt Gudstjänster två söndagar av fyra. Massa anledningar att vara mysbelåten!

 

 


* Att det skulle bli så beslutades efter gudstjänsten i söndags. Intresserade valde den dagen och tiden och det medförde denna presentationstext i boknings-och annonseringssystemet:

För samtal kring tro och liv, lära sig mer och ta del andras tankar finns en öppen ”ovangelie-grupp”. Ordet är märkligt. Evangelium brukar man kalla berättelserna om Jesus som är centrum i kristen tro. Många kan vara nyfikna men tycker sig veta lite och känna sig ovana inför de sakerna. I en ”ovangelie-grupp” startar man med vad deltagarna själva vill prata om och försöker koppla ihop sådant med Bibel och kristen tro.

Den som önskar kan innan delta i Veckomässan 18.30.


bloggspirationen falnar

De flesta dagar i veckan är inte som förr. Då gällde det att vakna och ställas inför olika arbetsuppgifter tillvaron bestämt åt mig – gå till jobbet som det hette. Naturligt blev då att sådant fyllde tankelivet också delar av tiden jag inte stod inför konkreta uppgifter.

 

Så är det inte nu. Att vikariera på ½tid i bestämda uppdrag men inte ha in- och överblick i den generella  utvecklingen börjar så sakteliga ändra på tankemödornas tid. Att vara pensionär – ha slutat som det heter – börjar påverka såhär ett år senare. Tanken att vickandet inte i nämnvärd omfattning skall fortsätta efter Fjärde söndagen i Advent gör också att långsiktstankarna kring lokala, regionala och nationella kyrkliga öden och äventyr känns nästan lite meningslösa – faktiskt. I alla fall otacksamma – typ.

 

Ta bara de sista veckornas skriverier i riksorganet Kyrkans Tidning och annat jag mött inte minst på webben.

  • Kris i utbildnings- och rekryteringsfrågan! Ledande figurer är bekymrade och pekar på brister i systemen. När jag och andra för mer än 20 år sedan såg och påtalade detta på regional och nationell nivå fungerade dövörat perfekt.
  • Dopseden rasar! Ledande figurer är bekymrade och pekar på brister i systemen. När jag och andra för mer än 20 år sedan såg och påtalade detta på regional och nationell nivå fungerade samma dövöra.

Det var två exempel på hur dem som makten hafver inte ville ta in prognoser och diagnoser som inte verkade kul. Säkert en frestelse lätt att falla för men inte desto mindre bara en frestelse att om inte ta fel väg så i alla fall inte kliva framåt på den rätta. Tanken att om man står still kommer man inte fel slår lätt sina rötter i sinnena och man glömmer att kyrkan är som en eka på en älv. Om man inte ror uppströms flyter man nedåt.

 

Sådant jag nu antytt brukade jag blogga om när jag var i selen.

Det är jag inte nu och bloggspirationen falnar.

 

Men det finns ju annat!

 

Javisst! Växlande väder till exempel. Regn var annan dag.

Betydde bland annat att en av dagarna denna vecka for jag och primärhustrun till skogs. Fyra timmar senare var vi fikade och försedda med 25 liter lingon och 4 liter fingerplockade blåbär. Allt rensade jag den regniga dagen efter samtidigt som mormodern var Ava-vakt i Unbyn. Det ettåriga barnbarnets hulde föräldraledige fader hade ryggskott och kunde inte lyfta guldklimpen.

 

Onsdag var det också Ava-vakt men jag var hemma med arbetsuppgifter inom min ½tid. Veckomässa och en del förberedelse- och skrivarbete. Bland annat snofsig läjoutade reklamblad med dessa texter:

 

det ”vanliga” Bibelstudiet startar i höst den 10 september.

Som tidigare terminer möts var och en som är intresserad att samtala kring kristen tro och liv tisdagar udda veckor 18.30 i Älvsby församlingsgård.

Tidigare har man i Bibelstudiet kapitel för kapitel gått igenom olika böcker i Bibeln. I våras var det de brev lärjungen Johannes skrev men hur och vad det blir i höst bestämdes inte innan sommaren – bara att det blir något. Deltagare och ledare avgör därför tillsammans i september vad och hur höstens 8 träffar skall få sitt innehåll. Utgångspunkten kan vara texter ur Bibeln eller andra teman som känns aktuella.

Du som tidigare varit med är välkommen tillbaka – naturligtvis! Ta två blad, ett att ge vidare till någon att ta med sig.

Du som inte tidigare varit med är också välkommen att ansluta! Ta också du två blad, ett att ge vidare till någon att ta med sig.

 

ovangelie-grupp”

För samtal kring tro och liv, lära sig mer och ta del av hur andra tänker finns i Älvsby församling hösten 2019 dels det ”vanliga” Bibelstudiet tisdagar udda veckor 18.30 men också nu en speciell ”ovangelie-grupp”. Ordet är märkligt och får därför en kort förklaring:

Evangelium” brukar man kalla berättelserna om Jesus, honom som är centrum i kristen tro. Många kan vara nyfikna men tycka sig veta lite och känna sig främmande för sakerna. Att ansluta i den ”vanliga” Bibelstudiegruppen kan man dock uppleva man är – men behöver verkligen inte alls vara – för ovan för att göra.

Därför finns i höst också en ”ovangelie-grupp” på annan veckodag och tid. Den kommer att fungera utifrån vad deltagarna själva vill prata om och försöka koppla ihop sådant med Bibel och kristen tro. Deltagare och ledare avgör därför tillsammans när, var, vad och hur höstens träffar skall få sitt innehåll.

Det kan bli så att en ”ovangelie-grupp” möts på något dessa sätt i – OBS – Älvsby kyrka:

  • torsdagar 19.00 jämna veckor med start i slutet av september
  • två söndagar i månaden 18.30 – 6/10, 13/10, 3/11, 10/11, 1/12, 8/12
  • en onsdag i månaden 19.15 – 2/10, 6/11, 4/12
  • beslut fattas efter infoträff 8 september efter gudstjänsten – se församlingens Facebook.

Ta två blad, ett att ge vidare till någon att ta med sig.

 

Detta kommer jag att återkomma till.


jämnåreri spelar roll

Jag var på begravning igår.

I Luleå. Närmare bestämt i Domkyrkan.

Jag hade inte begravningen.

Var inte som det heter ”officiant”.

Jag var på begravningen. Satt i bänken.

Och sedan på minnesstunden.

 

Jag var där men inte för att jag var jämnårig med den avlidna. Jag har varit på sådana också, ibland som vän och/eller arbetskamrat men oftast som officiant. Begravningen igår var inte en sådan. Ändå spelar jämnåreriet roll.

 

Med start redan på mellanstadiet och sedan högstadiet och gymnasiet och åren efteråt var vi ett gäng grabbar som hängde ihop ganska mycket. Det var skola och söndagsskola, ungdomsgrupper och föreningar, vänskaplig konkurrens om tjejer osv. Naturligtvis var vi en ganska lös gemenskap där någon eller några fanns med en tid. Flera som likt mig nu är mitt i våra egna 60-tal skulle jag nog inte känna igen om jag mötte dem på gatan. Några av oss halvgamlingar har dock, utan att göra anspråk på att ha varit gruppens centrum, genom alla år i större eller mindre utsträckning ändå hållit kontakten. Bloggarkompisen tobbe lindahl – länk långt ner till höger – och hans tvillingbror är två av dessa.

 

Det var deras mamma som begravdes – tant Rodi.

Hon har som alltid funnits som bakgrundsfigur till mina kompisar – det är ju mammors roll. Nu somnade hon in stilla in på sitt äldreboende i mitten av sitt eget 90-tal som den sista av grabbgängets föräldrar. Nu är vi alla i gubbgänget föräldralösa samtidigt som vi diskuterar våra egna pensioner, pratar barnbarn och oroar oss över egna och andra jämnårigas hälsotillstånd.

 

Livet är märklig sexuellt överförd sjukdom med dödlig utgång.

Det kan också vara evigt. Som det står på mina föräldrars gravsten:

 

När, Herre, du oss väcker

den sista morgonväkt

och du din hand utsträcker

att döma jordens släkt,

ljuvt skall din stämma klinga

och oss det budskap bringa

att ingen död mer är.

 

(Psalmboken nr 150 vers 5)


predikopaus!

Ska bli skönt!

För mig och Älvsbyborna.

Innan de börjar bära märkesknappen.

 

Det blir ingen lång paus men välbehövlig – som det känns idag. Igår upplevde jag mig ganska repig i lacken när jag vid 18-tiden kom hem från Vidsel där jag ansvarat för dagens andra Gudstjänst med nattvard.*

 

Missförstå mig rätt!

 

Jag är inte mot att förkunna – predika är det ord de flesta använder. Tycker det är kul. Tycker jag hittar orden och behöver inte väldigt mycket förberedelsetid. Uppgiften är ju att först klura ut vad man vill ha sagt – alltså Saken – och sedan klä den i Ord. Andra kämpar hårdare med sådant än vad jag tycker mig behöva göra. Nådens gåvor var temat för igår och jag tror nog att jag kanske har viss talang just åt det pedagogiska och undervisande hållet – i alla får jag höra så från andra. 40 år i branschen och erfarenhet som lärare spelar naturligtvis också in. 

 

Ändå kände jag mig repig igår. Kände behov av en liten paus, om än inte i desperat behov. Det har ju bara gått en månad av mitt vikarierande på halv tid men det blev alla söndagar i den månaden. Det var inte tänkt så men det blev så.

 

  • 4 augusti var det två gudstjänster där jag hade i uppgift att vara på plats men inte mer. Kollegan som flyttade ansvarade för gudstjänsterna och jag skulle liksom representera och kanske formulera ett Tack – typ.
  • 10-11 augusti var det på lördagen en Dop- och en Vigselgudstjänst innan Gudstjänst med nattvard i Älvsby kyrka på söndagen.
  • 18:e var det tänkt att jag inte skulle ha ansvar men det blev ett inhopp för krasslig kollega – Gudstjänst utan nattvard i Älvsbyn.
  • 25:e – igår – var det helt enligt plan två gudstjänster satta på mig liksom de två dopen på lördagen och de två begravningarna på fredagen innan. Inga överraskningar.
  • 1 september är det två gudstjänster planerade på lilla mig – Gudstjänst med nattvard i kyrkan och sedan ett äldreboende.
  • 8 september – också enligt plan – två Gudstjänst med nattvard i Älvsbyn respektive Vidsel.
  • 15 och 22 september är det inte jag men sedan tre helger på raken.

 

Planen var alltså två helger, en ”frihelg” och sedan tre helger innan två helger utan några uppgifter för att skapa volym för resa till Kreta. Så var det tänkt och inga problem egentligen annat än att ”frihelgen” den 8:e försvann. Att det blir så är något man får leva med.

 

Men nu har det så att säga gått att ”byta tillbaka” så att jag får predikopaus 1 september. De som regelbundet firar gudstjänster i Älvsby kyrka ges time out från det enahanda vilket de naturligtvis inte far illa av.

 

Beror detta på lata kollegor?

 

NejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNej!

 

Församlingen har vakanser. Folk har haft semester. Därför kom sensommarens och den tidiga höstens helger att i stor utsträckning sättas på mig – också Veckomässorna på onsdagskvällarna. Det var det som hände den 18:e som gjorde sviten så kompakt – och det justeras ju nu till helgen.

 

Vad har efter mina gräsliga funderingar i förra inlägget hänt förutom det jag nu berättat?

 

Primärhustrun fyllde år som planerat vilket firades på torsdagen. Dagen innan anlände den yngre av hennes äldre bröder med hustru efter att ha gått i fjällen och varit på Lofoten. Barn och barnbarn kom om torsdagen men övernattade inte och svågern och svägerskan reste söderut på lördag. Vår yngste kom på lördag-söndag för att plocka bär och det skall jag också göra fast idag. Han och hans mamma hann igår i regnet på Arkeologins dag ta del av ett event där man redovisade en del undersökningar man gjort i villaområdets omedelbara närhet: De gravhögsliknande högarna på Selholmen är natturligt jox. Anledning att skriva om övre Norrlands historia saknas (ännu).

 

Nu lunch och sedan blir det Stigge i blåbärsskogen!

 

 


* Det heter Gudstjänst med nattvard men är lite olika. I Älvsby kyrka är det i själva verket vad som i 1986 års Kyrkohandbok kallades Högmässa, i Vidsel en Söndagsmässa. Alltså lite olika men med samma beteckning.


blött gräs – mm

En del av årets sommar var torr. Det regnade inte på runt tre veckor och eldningsförbud proklamerades i hela Norrbotten utom fjällkommunerna. Torka innebär först att gräsets vertikala tillväxt hämmas och och sedan att det gröna börjar dra mot brunt. Gräsklipparen står still.

 

Så kom regnet. Från och till i ett par veckor. Med uppehåll då och då. Den gröna nyansen återvände men mellan skvättarna var det inte uppehåll långa nog för vegetationen att blåsa torr. Gräsklipparen fick således stå kvar. Inte heller drog jag ut i bärskogen för att leta de blåbär som i år är onormalt sparsamt förekommande. Plocka glesa blåbär är trist och blöta trista blåbär är bara deprimerande.

 

När nu solen skiner behöver jag väl inte kasta mig åt sidan och ta skydd för det snabbt växande gräset men jag ser ju att det når nya höjder jämfört med de senaste veckorna. Det är alltså denna vackra dag dags att klippa. Men gräset är fortfarande – runt 10 på förmiddagen – vått. Klippa blött gräs är nästan lika dystert som att plocka blöta blåbär.

 

Då bloggar jag väl då! tänkte jag och satte mig vid tangentbordet.

Du hade väl kunnat blogga mer när du varit så inregnad kan nån tycka.

 

Det är i någon mening sant men jag har ju varit fullt upptagen med att – förutom ett inhopp för kyrkoherden i gudstjänst och dop i förrgår – göra ingenting. Och jag vill bara säga: Göra ingenting blir man inte fort klar med! Inte jag i alla fall.

 

Vad ligger då framför mig denna vecka, jag som gör ingenting utom att vikariera på halv tid?

  • Idag efter lunch skall jag ut i en by och besöka ett sorgehus. Efter några timmars paus blir det på seneftermiddagen/kvällningen två dopsamtal.
  • I morgon onsdag förmiddag skall vi fortsätta planeringen av konfirmand- och ungdomsverksamheten. Efter lunch skall jag på ett ytterligare sorgehusbesök och 18.30 leder jag Veckomässan i kyrkan med eventuellt eftersnack.
  • Torsdag fyller Primärhustrun år. Barnbarnen Tyra och Adrian kommer på middag för att fira farmor igen.* De andra närboende barnen/barnbarnet förhoppningsvis också kanske med ett par till. En svåger och svägerska som nu turistar på Lofoten beräknas hur som helst att vara på plats.
  • Fredagens två begravningar har bägge fallit på min lott.
  • Lördag två Dopgudstjänster.
  • På söndag leder jag Högmässa i Älvsby kyrka 11.00 och i Vidsel 16.00.

 

Det här med att göra ingenting är alltså ingenting jag kan fortsätta med.

Gissar också att jag kan klippa gräset i eftermiddag.

 

Blåbär? frågar någon. Du har ju ”hål” mellan tiderna och träffarna?

Nää! Inte blåbär än. Att städa bilen är om möjligt ännu tråkigare men icke desto mindre nu grusligt nödvändigt. Kanske blir det någonting som ersätter ingenting när gräset är blött.

 

 


*  I inlägget måndag 29 juli nämnde jag om det stora gemensamma födelsedagsbalunset med presenter och allt som hölls i Luleå. Det gjordes då eftersom Järvsö-borna var här uppe i norr.


högtryck

Just nu har vi badat. I älven 500 meter från vårt hus. Skall snart åka till hemlig destination. Hemlig för mig och frun men inte för våra fyra barn.
 

PS: Nu är det varmare i norra Sverige än på Samos och Kreta, tidigare och kommande resmål. DS. 

 

bensinen inte för dyr...

...av allt att döma!

 

Hade den varit det skulle vi inte gjort det vi gjort idag – dagsutflyktsresa till Jokkmokk. En trivselresa. Nästan lite av en studieresa. I alla fall något kulturellt – typ.

 

Det blev avresa runt halv ett. Massor med vägarbeten på E45-an innan Kåbbdalis där vi för frysmagasinering lanthandlade lokalbakad gahku. Det är med Norrmejeries motsvarighet till Bregottfabrikens reklamlanserade matfett och prästost som pålägg ett utomordentligt odrygt bröd.

 

Det var vägarbeten också efter Kåbban nästan upp till Polcirkeln men sedan kunde det bli fullt blås fram till resmålet: Ájtte Svenskt fjäll- och samemuseum.

 

Vi har varit där förr. Flera gånger. I mitt fall vart femte år ungefär. Ändå är det sevärt både vad gäller sådant som funnits där länge och nya utställningar kring samiskt liv, deras kultur och historia liksom nybyggarnas livsvillkor när de började komma till området och framöver.

Sammanbyggt med museet finns en restaurang. Betydde souvas till middag serverad av en kulle från Afghanistan. Så kan det också vara i Sápmi.

 

Vägarbetena innebar annan rutt hem. Till Boden och höger där. Summa summarum 33 mil bara för nöjes skull. Inte nyttotrafik alls. Ens en kilometer.

 

Så jag undrar: Är det verkligen så att bränslet kostar för mycket?

 

Ändå har vi utöver bilen bara motorklippare, inte som många andra en bil till, en epa, en snöskoter eller en vattendito, en fyrhjuling eller nåt annat bränslebrännande man kör också när man inte måste, bara på kul.


ljusa nätter

Det är kallt nu! En liten smula halvkyligt.

 

När det varit – och det har det varit så de senaste dagarna – mulet och regnat har det känts mörkt och ruggigt. Typiskt väder för att äta soppa, dricka te och göra näst intill ingenting.

 

Men så ikväll sprack molnen upp. Eller blåste bort.

Det blev inte varmare men det blev ljusare. Det blir aldrig mörkt.

 

Så är det varje år och jag blir lika fascinerad varje gång. Solen ner runt 23 och upp vid 2-tiden och vi är bara i månads skiftet maj-juni. Det är tre veckor kvar då det blir ljusare och ljusare innan det vänder. I denna ljusa sommarnatt frestas jag att blogga men är osäker på om vad.

Det blir lätt att det blir något kyrkligt då sådant engagerar mig fast jag inte längre är i tjänst. De uppgifter jag fast jag är pensionerad var ombedd att utföra första halvåret är med ett undantag genomförda. Veckomässan den 12: juni med efterföljande återträff för Vuxen-Samos-resenärerna är kvar. Undervisningsuppdraget på folkhögskolan är också klart med idel godkända nysvenska elever vars kunskaper om Islam, Hinduism och Buddism vida överträffar en ”kontrollgrupp” av svenskfödda jag utsatte för samma prov. Väntat.

 

Vidare:

När jag ger ett blogginlägg med kyrkligt innehåll en spetsig rubrik hoppar besöksantalet till i bloggstatistiken. Så blev det med kyrkligt förfall med frågetecken men sällan annars. Gissar att några vädrade skandal vilket ju var helt rätt. Det är en skandal att man inte värnar det kristna året. Inlägget lästes i alla fall av ett antal man behöver gå mer än ett år tillbaka för att hitta.

 

Betyder detta att surgubbiga giftigheter är en önskvärd genre?

Har inget sådant på gång just nu. I tanken finns en del saker men inte något jag vill skriva om – än. Ikväll var det mest vädret och ljuset jag ville blogga om.


varit tjyvtjockt

 

 

Det är bråda dagar då man ingenting gör!

I alla fall om med ingenting gör menar att man inte jobbar.

Eller att ingenting gör är samma sak som att vara pensionerad.

Det är bråda dagar i alla fall.

 

 

Kolla bara tiden sedan mitten av förra veckan! 

  • På onsdag telepotatiserade lilla Lisa fram ett inlägg här på moggas – morfars – blogg. Hon gjorde det faktiskt i sömnen, sov gott i sin vagn. Väl vaken mellanmålades det och sedan promenad – då åter i vagnen – för att möta mammaoch mormor när de med tåg kom från sitt rajtantajtan i kungliga huvudkommunen. Med det skulle man kunna tro att onsdagen var helt över men så icke. Kvällskulan avnjöts i fåtöljen med ishockey – om det nu var på onsdag – och de två sista avsnitten av sista säsongen av Game of Thrones. Tack och lov är det över nu.
  • Torsdag var en bilresans dag då vi körde tillbaka till Norrbotten för att hemma finalt packa upp inköpta samositiska vätskor – honung, olivolja och annat. En resdag är en ganska händelselös dag trots att den slutar på en helt annan plats än den börjar.
  • Fredag blev det bil igen – till Luleå. När yngste sonen och hans hulda moder åkte till Järvsö medan jag var på Samos var det gossens Audi som var verktyget för resan, inte våran så kallade gubbVolvo. Kläppen hade sedan flugit hem onsdag morgon och behövde ju nu få sin bil tillbaka. Därför tvåfordonsresa till Luleå och i samband med denna hämtning av barnbarnen Tyra och Adrian som skulle vara hos oss under helgen. Resan till Älvsbyn gick via Boden och badet där.
  • Lördag var vädret lite si och så men det gick att vara ute med bland annat en avvinkning av Älvsby församlings årligt sett viktigaste resa – konfirmander till läger på Samos – som jag efter 6 års deltagande inte är inkopplad på. Hockey.
  • Söndag eftermiddag tripp till Luleå igen. Barnbarnen skulle ju återställas till ordinarie vårdnadshavare. Morsdagsfika där. Innan vi for röstade vi i EU-valet – rött och rätt – samt satte blommor på mammas och pappas grav. Hockeyfinal på kvällen!
  • Måndag – det var igår – utvärderade jag och SO-läraren på folkhögskolan Samosresan för vuxna.

Som du ser, noble Bloggläsius, finns det många händelser som var och en skulle kunna bebloggas. Det finns också många andra tankar om församlingsbygge, politik, media, opinioner och annat som skulle kunna vara möjliga att sätta på pränt – om tid och inspiration medgett det.

 

Som knorr på detta inlägg kopierar jag en text jag la ut på Facebook. Jag lade det hos mig själv, i gruppen KU i Älvsbyn och som Evenemang. Var så god!

 

KYRKVÄRDS-PRAO!

 

På torsdag är det Kristi Himmelsfärds dag, 40 dagar efter Påsk. I Bibeln berättas att Jesus under just 40 dagar efter sin uppståndelse visade sig för och förberedde sina följeslagare för fortsättningen och sedan som segrare återvände in i den osynliga världen.

 

Det är anledningen till att torsdagen 30 maj (i år) är en röd dag i almanackan med gudstjänster i kyrkorna - och arbetsledighet för de flesta. Våra helgledigheter har alla (med två undantag om året) syftet att man skall ha tid för gudstjänst och bön. Att många ”åker snålskjuts på Jesus” och gör annat är en annan sak.

 

På torsdag 11.00 saknas (enligt notering jag sett) Kyrkvärdar för gudstjänsten i Älvsby kyrka. Perfekt tillfälle för den som vill prova. Kom som du är 10.30 för intro om Vad och Hur - läsning av text, kollekt mm.

 

Klädsel? Ja! Valfri.

 

Vilken präst som leder gudstjänsten är oviktigt. Präster är en kår där en är utbytbar mot en annan. I gudstjänsten är de ju alla avindividualiserade och ”överklädda” på samma vis. På torsdag är det dock jag som fått förtroendet att leda Högmässan, en gudstjänst med Nattvard.

 

Folk har anmält sig!


tre tankehopp

Vädret hoppar!

Det är aprilväder i maj – apropå allt prat om knasigt klimat.

 

  • Efter att varit varmt runt Valborg snöade det på lördag.
  • Vitt på marken när folk gick till kyrkan på söndag. 66 stycken hade gjort så inklusive kyrkokören. Inemot 20 var konfirmander. Jag talade om Den absurde herden. Det är alltså Jesus.
  • Barmark när gudstjänsten var slut.
  • Mer snö söndag kväll men barmark igen måndag morgon.
  • Snöfall måndag innan lunch så det blev alldeles vitt så vitt man kunde se.
  • Nu vid 16-tiden barmark igen.

 

Stabilt ostabilt väder – typ! Rena aprilskämtet.

 

Nyheterna hoppar!

I vart fall vad gäller detaljer.

 

Skjutandet på varandra har ökat igen mellan Hamas i Gaza och Israeliska stridskrafter. Noga meddelar media hur många raketer som avfyrats från Gazaremsan, hur många israelerna skjutit ner, var andra träffat och vilken skada de gjort på liv, hälsa och egendom.*

Israel skall svara massivt säger Israels premiärminister. Israel gör så men vi får inte veta några siffror om antalet bomber, raketer och granater. Visst kommer det uppgifter om förstörelse, döda och skadade men omfattningen klargörs inte annat än att förlusterna (som vanligt) är högre på den palestinska sidan.

 

Varför hoppar nyheterna så? funderar jag över. Tyder det på att vi i Sverige anser israeliska liv är viktigare än palestinska. Tänk om man byter en del ord där. Säga judiska i stället för israeliska och arabiska i stället för palestinska. Blir det då spegelvänd antisemitism?

 

Ett skutt till

efter dessa tankehopp denna måndagseftermiddag.

 

I förra inlägget skrev jag om en tanke att alla präster borde ha en Bibelstudiegrupp.

Jag tycker det skall vara så. Minst ett sammanhang som möts minst var annan vecka och detta för prästidentitetens skull, för att prästen skall vara präst. Folk för grupper finns bara man öppnar möjligheterna och det är inget annat än en planerings- och prioriteringsfråga.

 

Jag lägger nu till tanken att alla präster borde duka Nattvardsbordet en gång i veckan – eller finnas med i sammanhanget då nattvardsbordet dukas i den församling man har uppdraget att tjäna. Det handlar också en identitet och är bara en planerings- och prioriteringsfråga.

 

Nu har jag hoppat klart!

Nu kan du som läst börja hoppas igen.

 

 


*  För att eventuella så kallade Israelvänner som kanske läser min blogg inte skall få frispel och börja kalla mig terroristkramare eller något liknande meddelar jag med eftertryck att jag tycker det är fel att skjuta från Gaza! Det är fel och dumt. Det leder inte någon vart.


väder och sport...

...har aldrig blivit var sin kategori här på min blogg. Lite egendomligt egentligen eftersom bägge sakerna får min uppmärksamhet varje dag. Nästan det första jag gör på morgonen är ju att kolla temperaturen ute. Sol eller mulet behöver jag inte aktivt kolla. Så fort jag öppnar ögonen märker jag det genom gliporna i persiennerna – denna tid på året och några månader framåt.

 

Hur som helst har den tidiga vårvärmen vikt för ett mer normalt början-på-maj-väder. Idag Nästan 20 grader svalare idag än för några dagar sedan och snö i luften. Det är egentligen bra. Om ljus och värme gör att det börjar knoppas för tidigt kan det hända att naturens produktion av pollinerande insekter inte hinner med de blomster som enligt lagar om blommor och bin skall ombudsflygparas med varandra.

 

Sport kollar vi på varje SVT-kväll 22.00 – minst. Bra att vara lite uppdaterad även om vi inte är några nördar. Golf, trav och motor innebär omedelbart kanalbyte! Svensk herrfotboll följer vi inte men grannkommunens lag i Damallsvenskan intresserar oss. Strongt av dem att resa till sina matcher långt söderut i kungadömet trots att Fotbollsförbundet ursäktar och godtar att ett gäng skåningar inte ville ta sig till Piteå på grund av SAS-strejken. Skandalöst! Lämnar man gubbmage skall laget som är på plats ges segern!

 

Skidåkningen är över både på TV och för egen del. Hockeyn pågår än men är på sin säsongs-sluts-tamp – NHL oräknat. Lite är dock kvar. VM börjar snart och när det är över kan det bli sommar.

 

Kategorierna Väder och Sport finns inte. Det fick bli Allmänt.

Bilden? En gubbmage = walk over. Inte min!


ett stigevangelium...

...har jag inte för avsikt att skriva! Inte heller någon sorts epistel med dignitet. Sådant skulle vara ytterst tvivelaktiga tilltag och tyda på övermod av sällan skådat slag. Jag är inte ens i närheten av att vara så galet ambitiös.

 

Ändå känner jag mig en liten smula i samma båt som de bibliska författarna – Markus, Johannes, Paulus och andra. Detta att ha flera tanketrådar i skallen och fundera på vilken eller vilka av dem som skulle kunna landa i en skriven text, i detta fall ett blogginlägg.

 

Min smarta telefon har förutom grundfunktionen att vara ett redskap för samtal och kontakt också förmågan att kunna ta bilder, spela in ljud, skicka och ta emot brev, hålla reda på biljetter och ekonomi och en massa annat. Den förefaller i många lägen kunna mer och vara betydligt smartare än vad jag själv är. Men en del har jag fattat.

 

Jag kan med lämplig fingertopp nudda appen Anteckningar. Vips öppnas möjligheten för mig som enligt de vuxna barnen och primärhustrun snarast är att betrakta som ett tele-fån att just i telefonen skriva text. Inte bara frukt, grönsaker, mejerivaror, plastpåsar, snus eller annat livsviktigt jag avser inhandla när jag besöker den lokala Cooperativa-butiken. Maskinen sväljer långt mer än inköpslistor av sådana slag. Det går att skriva långa drapor (även om det sker med en ganska klumpig pekfingervals på trång dutt-yta) och sedan till och med direktpublicera det hela hit till min blogg – något tämligen fantastiskt som jag inte ägnar mig åt.

 

I Anteckningar brukar jag skriva idéer och uppslag som kan bli bloggtext och sedan ibland skicka den till min e-post för att redigera texten i datorn för att så småningom lägga den här. Med Kamera samlar jag Bilder att eventuellt hantera på samma sätt. Jag skriver och samlar men inte sällan stannar det av. Sedan jag senast lät något bli till ett blogginlägg har det gått så lång tid att det i bloggerivärlden nästan tangerar en evighet men i telefonen har det i alla fall tidigare och under tiden samlats infall och uppslag. Där finns rubriker som Förpappring, Vakna eller dö, De som sår under tårar, Gör mindre än jag gjorde, Gorilla-Jesus kung i djungeln, Liturgins egen kraft,  Fullt liv!!, Ny lapp på gammalt tyg samt en hel del bilder.

 

Till detta skall sägas att det i huvudskalleknoppen också roterar i annat som inte ens hamnat i telefonen. Problemet uppstår: Vad skall bebloggas? I vilken ordning? Vad känns viktigast? Och Varför?

 

För att ge dig, noble Bloggläsius, ett exempel ger jag nu en av de halvskrivna texterna i min smarta telefon samt några bilder från igår – förutom den ovan.

 

Fullt liv!!

 

Det var Påskmorgonens första tanke.

 

Prästens lilla kråka skulle ut å åka” var vad som hördes.

Gång på gång i all oändlighet. Barnbarnet Tyra sjöng och lekte med lillkusinen Ava som är lika många månader gammal som storkusinen har år på nacken – nio.

 

Jag gick upp till Påsknattsmässan sent igår kväll. Stapplar därför inte till förmiddagen nu. Blir som lite tajt.

Det var en ”fin” gudstjänst om man får säga så. Bibeltexter, ljus, uppståndelserop, dopförnyelse, Mässa. Dessutom med dop av en vuxen man. Kanske blev det i ordrikaste laget och då menar jag inte att Bibeltexter, genomtänkta böner och liturgiska formuleringar är orsaken.

Gjorde jag en rätt uppskattning var vi inemot 60 i gudstjänsten och då praktiskt taget ett helt annat gäng än vad som förväntas klockan 11 på Påskdagen eller på söndagsförmiddagar i övrigt.*

 

*Ett intressant fenomen som också kan beskådas under julhelgen. Julbönsgudstjänsten Julafton 11.00 firas av näst intill helt andra personer än dem som firar Julnattsmässa och som i sin tur inte går i Julottan. Näst intill tre olika församlingar med klara inslag av faktorerna generation och ickesvenskföddhet – i sanning värt en mer noggrann analys.

 

Där slutade det i telefonen. Om barn och barnbarns Påsknärvaro skulle jag naturligtvis kunna berätta massor men sådant måste alltid ske i efterskott. När de är på plats ges inte lugn-och-ro-tid för farfar/morfar att blogga. Han – det är alltså jag – får inte ens sådan läs-ro som ibland innebär ett blogginlägg om någon bok.

 

Men till utkastet jag skrev i söndags kan dock också sägas att förutom att jag nu vet att det var 69 personer i gudstjänsten så har tankarna har gått vidare i telefontexterna Liturgins egen kraft och Ny lapp på gammalt tyg. Det sistnämnda blev dessutom ett markant inslag i Bibel-studiegruppens samtal i tisdags kväll – något som bara det egentligen skulle vara värt att skriva om.

 

Bilderna är från igår den 26:e. Första kortbyxedagen redan i april, samtidigt islossning på älven, blåsippor (med en myra) samt mammas och pappas grav med de årliga under Påsk-dagen utplacerade liljorna.

 

 

 

 


tid och evighet

I det dagliga livet rör vi oss i en mekanisk världsbild där äpplen faller i huvudet på Isaac Newton. Det är bra och hjälper oss att inte ramla från hustak. Denna världsbild är naturvetenskaplig till sin karaktär och fungerar fint för forskning och utveckling på alla möjliga plan – teknik, medicin för att nämna ett par fält.

Men den passar inte för allt. I tankarnas värld har den för många kommit att bli det enda begränsade sättet att (om)fatta tillvaron. Den har ersatt, inte kompletterat, filosofi, tro, metafysik och religion som sätt att (om)fatta vår existens.

 

Ibland snubblar jag över sådant jag begriper. Många gånger ramlar jag över sånt jag inte fattar alls. På olika sätt kan bägge sakerna vara rejält tankekittlande. Ta till exempel artikeln jag översatt här. Jag vill inte skryta med att jag fattar den helt och fullt men jag finner det i alla fall fascinerande att tänka sig tiden inte som en linje utan något som något är alltid, jämt och överallt – som evigheten ungefär.

Jag hittade artikeln här. Google råöversatte och jag putsade till svenskan.

 

Jag fattar inte!

Men tycker det är fränt att vetenskap tar oss från mekaniskt tid till metafysisk evighet – typ.

 

 

En ny teori om tid tyder på att nutiden och framtiden existerar samtidigt

 

Enligt en ny kontroversiell teori är allt omkring oss i detalj planerat och allas öde är redan bestämt. Den nya teorin föreslår att tiden inte passerar och att allt är ständigt närvarande. Faktum är att tiden inte är linjär som vi hela tiden tänkt och allt omkring oss är alltid närvarande.

 

Forskarna menar att tiden bör betraktas som en dimension av rymdtiden, som relativitetsteorin menar, och inte passerar oss på något sätt eftersom rymdtiden inte gör det. Istället är tiden en del av universums enhetliga större struktur, inte något som rör sig inuti den. Enligt en forskare har allt som hänt och allt som händer faktiskt inträffat just nu när tiden är placerad i rymden .

Den nya teorin som föreslagits av Dr. Bradford Skow, tillförordnad professor i filosofi vid Massachusetts Institute of Technology (MIT), menar att om vi skulle titta ner på universum, skulle vi faktiskt observera tid och händelser som sprider sig i alla riktningar.

 

Vad betyder det egentligen? Tja, det innebär att tiden som vi felaktigt känner den inte är linjär som vi har tänkt överallt. Faktum är att allt omkring oss alltid är närvarande.

 

Den nya teorin finns i detalj i Dr Skows bok, Objective Beginning, där han skriver: "När du frågar folk, Berätta för mig om tiden, brukar de komma med metaforer som Tiden rinner som en flod, eller vi går genom tiden som ett skepp som seglar på havet.

 

I Objective Becoming vill Skow övertyga läsaren att saker knappast i praktiken kunde vara annorlunda. För att göra så fyller han mycket av boken med tankar på konkurrerande idéer om tid – de som antar att tiden går över eller flyttar oss på något sätt. "Jag var intresserad av att se vilken slags syn på universum du skulle ha om du tog dessa metaforer om tidens gång väldigt seriöst", säger Skow. "De säger att tiden rinner som en flod, eller vi går genom tiden som ett skepp som seglar genom havet."

 

Dr Skow tror på ett så kallat "block universum" – en teori som säger att det förflutna, nutiden och framtiden finns samtidigt. Med andra ord betyder detta att när en händelse inträffat fortsätter den att finnas någonstans i rymdtiden.

Den nya kontroversiella teorin backas upp av Albert Einsteins relativitetsteori som leder till att rymden och tiden faktiskt är en del av en invecklad fyrdimensionell struktur där allt som har uppstått har sina egna koordinater i rymdtiden.

 

Dr Skow lägger till: ytterligare detaljer: ”Blockuniversum-teorin säger att du är utspridd i tiden, likt hur du är spridd i rummet. Du är inte lokaliserad till en enda tidpunkt."

 

Dr Skow håller med om att när saker förändras så uppfattar vi tiden som om den passerade, men menar att vi är i "spridda tillstånd" och att olika delar av tiden kan prickas in runt omkring i ett oändligt universum.

 


halva inlägg

Först av allt: Kylan är tillbaka! Verkligen på sin plats. 6-8 plusgrader i februari är fel. Tär alldeles för mycket på snötäcket. Nu hoppas jag på mer nysnö ovanpå det hopsjunkna som ändå finns kvar. Vårens årstid skall komma efter vecka 15, inte tidigare.

Sedan: De svenska tjejerna vann stafetten igår. Toppentoppen!

Nu: De halva inlägg detta blogginlägg i sin fortsatta helhet faktiskt skall handla om.

 

Bilden här invid visar hur det till en del ser ut när jag öppnar verktyget Utforskaren i min dator. Under Dokument finns så kallade mappar och under dessa andra mappar och filer.

En mapp heter för blogg.

I den finns de bilder jag illustrerat mina skriverier med – och då och då till en del återanvänder.

När jag var skolpräst/lärare på folkhögskolan drev jag våren 2009 bloggen preacherteacher knuten till det uppdraget – alltså inte en privat blogg. De inlägg jag då och där skrev finns i den mappen. Experimentet blev kort.

Mappen tidigare har många undermappar och många filer. Allt det jag publicerat på bloggen finns där i ordbehandlingsfilsform sorterat efter år och månad. Det blir inget extraarbete att göra så. Jag skriver ju i ordbehandling, inte direkt i bloggpubliceringsverktyget. Det skrivna kan ju sparas på ett klick.

 

Så till det inramade: senare kanske med sina tre mappar.

Det säger sig självt vad bilder innehåller. I mappen kanske finns en del funderingar jag skrivit men valt att än så länge (eller för gott) avstå från att publicera. Lite självcensur finns! Mappen halva beror på telefonen och kom till idag.

 

Jag skriver alltså i ordbehandling medelst tangentbord. Vanligen. Men då och då också i min telefons funktion Anteckningar. Nackdelen med det är att det går sakta. Det blir verkligen fråga om pekfingervals. Fördelen är att skrivandet kan ske spontant lite överallt och närsomhelst och det jag skriver i telefonen – jag vägrar använda ordet iPhone – mäjlar jag sedan till datorn för att där bearbeta och publicera mina aktstycken.

 

Smaka på orden spontant lite överallt och närsomhelst.

 

Vad blir det? Många gånger halvfärdigt. Inte bara oredigerat utan just halvfärdigt. Utrymmer för spontanitet blev kanske bara en kvart eller så. Därför finns just nu två eller två och ett halvt halva inte publicerade blogginlägg just i den mappen. Alla delar ödet att de är skrivna i kyrkan eller ganska direkt sedan jag kommit hem från en gudstjänst och bär den anknytningen.

 

Rubrikerna är satta. nej till EFS och psalm 126 igen och ligger, som man säger, i röret för att – så är planen – i färdigställt skick dyka upp framöver.

 

Undrar vad som kan intressera läsekretsen...

Undrar vilket jag skall ta först...


misssommarskidor

Inte ens i mina värsta anfall av självupptagenhet inbillar jag mig att han eller hon – fler är det nog inte – som regelbundet i all hast ögnar det jag skriver här på min blogg kommer ihåg vad jag i förbigående den 24 juni förra året nämnde i inlägget misssommarrapport. Jag finner mig därför nödd att återupprepa den då givna informationen: i födelsedagspresent av blomma och barn med flera fick jag ett par turskidor.

 

Som information till helt okunniga vill jag förklara att det inte handlar om skidor som ger tur. Spel och dobbel motsätter jag mig å det allvarligaste. Det är inte heller skidor som står på tur som ersättning för andra lagg som kanske inte är perfekt vallade eller nåt sånt. Det är skidor lämpade för att som norrmännen säger gå på tur utan att vara beroende av preparerade spår, pistade områden eller andra artificielliteter. Det var sådana skidor jag fick i misssommar och idag invigdes de.

 

Det har varit så kallt i januari att det liksom inte känts lockande tidigare. Nu är det åt andra hållet plusgrader vilket är dumt så det förslår. Plusgrader i februari är lika galet som snöglopp i augusti – men vanligare. Fredag morgon runt 08.00 var det minus 25 men vid lunchtid bara 5 grader under noll. 20 grader på 4 timmar och det fortsatte. På kvällen plus och igår plus liksom idag då solen också bröt genom molntäcket. Då blev det skidor på men turskidorna, inte löpardito. Till att börja med är jag ingen löpare på någon sorts utrustning och då jag vet att det på grund av temperaturen skulle behövas klister samt vet att jag aldrig haft tur med sådan vallning valde jag de vallningsfria turskidorna för en timmes joggningstaktsåkning. Som kändes bra.

 

Varför åkte du inte igår? hör jag en förströdd fråga.

Varför inte misssommarskidorna redan om lördagen?

 

Jag var ju på kalas typ! I Luleå!

Inte Luleå stifts internationella konferens som genomfördes samtidigt men ett annat kalas.

 

I lördags för en vecka sedan fyllde sonhustrun 30 år.

Fredagen gångna vecka fyllde vår son som är hennes make 31.

Den 1 mars fyller deras dotter tillika vårt barnbarn Tyra 9.

Allt detta blir summa 70 år och sådana kalas missar man inte. De är ju äldre än jag som nu pausar skrivandet för att se första avsnittet av miniserien Les Misérables på SVT. Det vill jag inte missa.

 

( --- )

 

Efter kalaset gick jag och primär hustrun på bio och såg Green Book med Viggo Mortensen i en av huvudrollerna. Sevärd. Rekommenderas.

 

Idag, söndag, innan egen skidåkning var det skidåkning på TV med svenskt guld. Innan dess Högmässa i kyrkan. Om den och annat i relation till den och EFS kanske jag skriver i morgon.

Kanske.


bänketänk

Med ordet think-tank menar man – tror jag – ett gäng mer eller mindre självutnämnda mer eller mindre kunniga mer eller mindre representativa personer som har att ge mer eller mindre vettiga synpunkter på ett eller flera sammanhang. I svensk tolkning blir det tanke-bank eller det vanligare tanke-smedja. När jag hade mitt uppdrag att vara präst och lärare på folkhögskolan myntade vi ordet tänke-bänk som namn på vårt smärre arbetslags rådslags- och planeringssammankomster. Ibland blev en tänke-bänk till en lång-bänk men oftast inte. Vi var ett tämligen effektivt sammanhang där det fattades beslut om planer och vägval även om ibland också beslut fattades i betydelsen saknades.

 

Jag gav detta inlägg en snarlik rubrik. Började skriva på det i söndags efter att Högmässans postludium tonat ut och jag fann mig sitta i min bänk tänkande för fulla muggar. Vad jag då tänkte minns jag dock inte. Hann inte så långt. Skulle ju hem – typ.

 

Men under veckan har det tänkts både löst och fast som jag kunnat blogga om om jag valt att göra någonting i stället för mest ingenting. Någonting av mitt ingenting kommer i alla fall nu.

 

Min gode vän och trätobroder tobbe lindahl omvittnade denna vecka på sin blogg att han avser gå i pension till halvårsskiftet. Han slutar sin prästtjänst ett år efter jag (nästan) lämnade min. Helt logiskt. Han prästvigdes ju ett år efter mig fast vi är jämnåriga och hade varit både vänner och klasskamrater sedan årskurs 3 i småskolan. Vänner hade vi varit hela tiden, dock inte klasskamrater de sista två åren på gymnasiet. Han bytte linje – eller program som det heter nu. Hur som helst slutade vi gymnasiet samtidigt.* Då stack jag till Uppsala medan han blev kvar i norr som ett-års-arbetare åt Kyrkliga Gymnasistförbundet. Därför kom vi i ”otakt”.

Hans notering om pensionering å ena sidan samt till detta folks kommentarer kring att jag inte längre är (fullt) i farten skapar tankar kring just detta – fast inte när jag sitter i kyrkbänken. Det är mest fåtöljens tankar. Eller snarare tankar i fåtöljen.

 

Folk säger: Nu har du tid att göra vad du vill!

Det är sant. Men det blir inte så. Det att jag gör ingenting. Det är ingenting jag gör när jag sitter i min tankefåtölj och tittar på TV. Det har blivit mycket av den varan. En del kan jag skylla på en väldigt kall januari och halva februari. Men inte allt.

 

Men när jag tänker på det så är det nog så att jag nu i skallen har pensionerat mig. På tobbes blogg gav jag en kommentar där jag bland annat skrev:

 

Men det finns andra aspekter med att sluta. Väldigt fort, i egna ögon oväntat fort, blir man en alien på sin arbetsplats - och så måste det ju vara. De som är kvar riktar ju sin uppmärksamhet på framtid och samtid, inte den forntid den som slutat representerar. Man blir fort utstädad. Svårare är det för en själv rent mentalt. Tankar, nyfikenhet och intresse är ju kvar. Sedan är man ju kristen åxå och har att finnas med i församlingen utan ”position”. En omställning.

 

Under hösten var jag utstädad men i egen skalle kvar. Nu känner jag att jag slutat – även om jag fått ett och annat uppdrag att genomföra. Skall försöka resa mig ur mitt ingenting och beblogga dessa någonting. Men inte nu.

 

 


*  Man tog inte studenten dåförtiden. På Hermelinsskolan tror jag det var tre eller fyra studentmössor. Några stackare som tillhörde MUF struttade i fascistkeps. Inte jag.


Tidigare inlägg
RSS 2.0