stigstrombergsson

Jajamen!

Det gör jag idag!

Hela 42 år som pappa!

Den 4 april 1983 såg vår förstfödda dagens ljus – eller snarare operations-salens belysning då hon föddes med icke planerat kejsarsnitt – på Garnisionssjukhuset i Boden. Väntans tider var då över. Primärhustrun och jag avancerade i ett huj från blivande föräldrar till mamma och pappa. Samtidigt gick våra föräldrar upp en division och blev far- och morföräldrar och den nyblivna mammans syskon blev morbröder och moster. Snacka om befodringsgångar!

Det var alltså 42 år sedan jag blev pappa. Att en lillasyster kom runt 1½ år senare och två småbröder anlände när den förstfödda var nästan 5 respektive 8½ ändrade inte faktum. Jag blev ju inte mer pappa då utan bara pappa till mer. Det är därför jag kungör idag att jag fyller år.

Årets första Hemavanvecka är lagd till handlingarna. I lördags faktiskt. Nu är det måndag och visst plocka ihop har genomförts både häroch där. Så har jag till exempel ”städat till” de blogginlägg jag skrev medelst tellefån när vi där i väster var datorlösa. Tvättmaskinen har också gått några varv.

Jag/vi tycker om att vara i Hemavan även om vädret var lite si och så förra veckan. Så är det alltid. En fjällvecka kan vädermässigt vara perfekt men också rena skiten – oftast blandat som i år. Jag gillar också själva tanken med Hemavan-kyrkan. Den finns som ett tecken på vad jag skulle vilja kalla en ”evangeliserade inställning” hos folk, grupper och församlingar som skapade lägergårdar, studiecirklar och överhuvud taget en kristlig infrastruktur och arbete för att nå ut med budskapet. Jag upplever en tendens att detta avtagit å det allvarligaste. Känner jag mig själv rätt har jag nog genom bloggar-åren ordat i den saken och den upplevda tendensen att ha sjunkit från vad som kan göras för att människor skall komma till och växa i tro till vad som måste göras för att kyrkoapparaten något så när inte skall alldeles kallopsa. Tecknen är tydliga. Jag ser dem generellt kring kyrkosituationen i konungariket som helhet, jag ser det regionalt på stiftsnivå och i många församlingar både i Svenska kyrkan och i frikyrkan. Den sammanlagda effekten blir till sådant som färre gudstjänster, färre som firar gudstjänst, haltande ungdomsverksamheter och annat.

I alla fall kom vi hem strax före tre på lördagen. Igår, söndag, var det Högmässa i lokalhelgedomen. Kören med Primärhustrun och drygt 20-talet andra sjöng. Jag hade fått förtroendet att leda Gudstjänsten – men naturligtvis inte kören. Totalt blev alltsammans kanske lite onödigt långt men det är lätt hänt med fyra körsånger, beredelseord, psalmer, predikan, litanian och 56 nattvardsgäster – av totalt 74 i kyrkan.

Efter gudstjänsten dracks kyrkkaffe och i den vevan auktionerades skänkt bröd ut till förmån för Svenska kyrkans intenationella arbete ACT. Jag höll i klubban (som var en hammare) och satte den standard jag kallar missions-försäljnings-regler: Meningen är inte att vara här för att köpa billigt bröd. Vi är här för att ha roligt och bränna pengar till förmån för andra. Jag acceperar inga bud under hundralappen! Allt gick åt.

Månne någon läshungrig Bloggläsius undrar och säger: Jamen Trump då? Och Vance, Nethanyahu, Grönland, Putin, Zelenskyj, Ebba Bush, Ulf Kristersson, jordbävningen i Asien, Gaza, Lars Adaktusson, hälsoläget för påven, Erdogan? Har du inga åsikter, Stig?

Klart jag har! En massa! Men det är en annan historia. Eller snarare många.

Det här inlägget handlade dock bara om att jag är hemma igen.

Jag vet inte hur det blir.

Vet inte ens vad jag önskar eller vill.

Flera tankar susar i skallen. I skrivfunktionen Anteckningar i tellefånen trängs några halva och fjärdedels texter som kanske suktar efter att publiceras på denna min anspråkslösa blogg. I huvudet rusar är mer men jag undrar om jag egentligen lider av att joxet inte bebloggas? Och längtar den eventuella läsekretsen efter nån inblick? Eller fruktar den? Dessutom: Är detta med blogg egentligen inte något helt ute? Betyder en bloggplosion i debatter nåt? Eller inte?

Jag känner mig alltså mitt i debatterna. Det finns ju så många. Trump i USA i förhållande till Ukraina och EU och Ryssland till exempel. Regeringen Nethanyahu i Israel som inte håller det avtal om vapenvila och hjälpsändningar vad gäller Gaza kombinerat med aggression på Västbanken är ett annat. I de sammanhangen kryper ju också Trump i moraset med sin koloniala idé om att tvångsflytta två miljoner palestinier som om de vore indianer från Gaza till något sorts annat reservat. I tomrummet han så tänker sig skapa och dessutom göra amerikanskt vill han bygga semestermiljö för européer och amerikaner. Tankemässigt finns jag i dessa internationella ting också i funderingar över hur ”kristliga” dagsblaskor som Världen Idag och Dagen värderar vad de anser vara värt att rapportera och bevaka – just angående Mellanöstern. Deras kätterska och i olika grad uttalat krist-sionism med framför allt kommentarsfälten på sociala medier tenderar att alltmer eskalera i politisk högerförvridning utan sinne för rättvisa och rättfärdighet.

Fler debatter finns! Var det rätt låt som vann Mello? Jag tycker det! Humor måste trumfa kommersialism. Borde jag ha unnat de norska skiddamerna i alla fall ett guld eller skall jag stenhårt trumpeta Sverige först! Och i Bibelvetenskap – finns det debatter där att klämmas i?

Som du ser, noble Bloggläsius, saknas inte uppslag som den senaste tiden getts (temporärt) avslag. Tiden har ägnats åt annat än tangentbordsexercis. Det har nämligen varit sportlov.

Tror man att sportlov med angränsande helger innebär att far- och morföräldrar alltid har ledig tid bedrar man sig. Tror man att jag klagar bedrar man sig också. Det gör jag inte. Jag konstaterar bara och meddelar att tidsglappet mellan mina blogginlägg tenderar att bli större när barnbarnen är lediga från skolan. Annat flätar till sig och samlar på sig – som bilderna visar.

Fredag kväll innan sportlovet skulle Lisas mormor och föräldrar på konsert i Luleå. Morfar och Lisa skulle då sköta om varandra. Lisa valde att fredagsmyset med övernattning skulle ske hos morfar och mormor, alltså i vårt hus. Hur bra som helst. Bland alla spel vi spelade och aktiviteter vi aktiverade oss med flätade tösen morfars vita lockar. Innan dess hade hon ritat och pysslat vid det skrivbord där morfars predikoförberedelser ägde rum. Om förkunnelsen på Fastlagssöndagen blev bättre eller sämre av det kan jag inte själv bedöma. Jag kan inte när det gäller sånt värdera mina egna insatser. Situationen var dock den att i gudstjänsten skulle ansluta ett drygt 30-tal konfirmander och ledare från Boden på läger på folkhögskolan. De gänget plus dussintalet av Älvsbyns ”egna” konfirmander skapade situationen majoritet tonåringar i Högmässan. Det är en kul utmaning för en präst som är lite mer än 71½ år ung. Jag tycker nog jag kom ner på fötterna – men andra får bedöma.

Om jag håller kvar i kyrkliga sammanhang kan jag nämna att onsdag eftermiddag i sportlovet hade jag fått förtroendet att hålla ett föredrag om något och då inom ramen för församlingens Onsdagscafé. Jag valde då tematik Fasta-Askonsdag med utvikningar. Jättemycket folk var det inte. Jag gissar att det superisiga väglaget – och att andra daglediga kanske hade sina barnbarn på besök – gjorde att några tog det easy i föret och uteblev. Vid Askonsdagsmässan på kvällen var vi i alla fall 22 personer. Det fick mig att fundera på hur det man skulle kunna benämna Veckomässo-församlingen ser ut i relation till Söndags-församlingen men det tänker jag inte skriva om, i alla fall inte nu.

På torsdag vällde barnbarn in. Äldsta dottern med Ava snart 7 och August drygt 2 kom och då blir det också aktivitet med kusinen Lisa snart 8. Fredag för jag med bil till Luleå – lyssnade i radion på damstafettens två sista sträckor – och hämtade Adrian snart 13 och Tyra nyss fyllda 15. Henne hade vi förresten på hennes födelsedag lördagen före Fastlagssöndagen firat i Luleå och vid det partajet uppvaktat också hennes pappa och mamma som bägge fyllt sina år i slutet av februari. Väl inplockad i bilen skjutsade jag i alla fall Tyra till en kompis utanför Boden innan jag och gossen körde till Älvsbyn och där anslöt till hans småkusiner och fastrar på badhuset. Lördag var vi ute i blåsten. Alla åkte skidor utom morfar som drog och åkte bob med lille August. Mellot titta vi på hela stora gänget tillsammans. Under söndagen började det hela trappa av.

Nu är det skol- och arbetsvecka igen. Möjligen kommer det en andra våg av bloggplosion i debatter i form av kommentarer kring ett par nyligen lästa böcker och annat. Dessutom: Pusslet, en 1000-bitars-karta över London av år 1831, är såhär långt bara tvåtredjedelslagt.

Det har blivit glest mellan mina blogginlägg. Faktum är att jag kommer till skott och skriver sällan – jämfört med perioder förr. Då jag sällan bloggar nämner jag ändå ganska ofta att det finns massa saker som fyller min tid och tar en del tankekraft som jag skulle kunna blogga om, alltså ting jag brottas med.

Ett pussel är ett sådant ting jag brottas med. Nu handlar det om julklappsskördens andra småbitssystem. Det första julklappspusslet om 1000 bitar med motivet En gammal världkarta fick jag/vi till om inte snabbt så i alla fall vad det led. Det andra, också på 1000 bitar, har motivet Karta över centrala London 1831 och är ett – ursäkta språket – riktigt helsike. Böjd som ett vinkeljärn över bordet gör att bitletandet hos mig skapar ryggkramp innan ett halvdussin bitar är på plats.

Donald Trumps utfall och förvridna infall är också något jag brottas med. Många andra gör också det. De flesta verkar lika förvirrade som jag och han verkar vara. Att Ukraina startade kriget mot Ryssland för tre år sedan är ju lika knäppt som om någon skulle påstå att USA anföll Japan i Pearl Harbour den 7 december 1941 – något han i och för sig inte (ännu) har påstått. Hugskottet att etniskt rensa bort två miljoner palestinier från Gaza till Egypten och Jordanien och att USA själv skulle äga och bygga en Gaza-riviera för turister är ju så skuvat att klockor stannar. Den gode Donald kör den linjen och får applåder av den israeliska kolonialregimen och kätterska så kallade krist-sionister på hemmaplan. Jag har faktiskt ett bättre och mer rättfärdigt förslag: Låt de palestinska flyktingarna och deras efterlevande, som FN beslutade redan 1948-49 skulle få återvända till de orter de flydde från, komma tillbaka och integreras med dem som efter det invandrat dit. Flytta dessutom till själva Israel de ca 700.000 israeler – klart färre än två miljoner – som illegalt bosatt sig på Västbanken. Palestinierna kan då ta över bosättarnas installationer.

Elon Musk får mig bara att sucka – och pinsamt nog skratta. Jag kan bara hoppas att han får klar sin Mars-raket och tar med sig Donald på trippen utan bränsle för tillbakaresan.

Den israeliska regeringen och armén har nyss fördrivit ca 40.000 palestinier boende på Västbanken. Den krist-sionistiska blaskan Världen Idag nämner det inte och bladet Dagen har en notis. Som jämförelse skulle man kunna ange att det till volymen motsvarar en tömning av hela tätorten Luleå eller två gånger Piteå. Stilla undrar jag om ett sådant tilltag av någon annan och någon annanstans skulle möta samma tystnad.

Vad gäller brottningen inom Svenska kyrkan angående hur kyrkans skogar skall brukas och förvaltas är jag för dåligt insatt för att riktigt få fason på matchen. Dock tycker jag mig skönja två fundamentalistiska linjer – en ganska idealistisk miljölinje och ett rått krasst ekonomiskt tänkande. En svåger till mig är aktiv i Miljöpartiet och fackman inom skog-och-mark-fältet. Han begriper diskussionen bättre än jag. Jag ringde honom i frågan och fick klart för mig att det verkar väga mellan ett mer holistiskt tänkande på så kallat central nivå och – jag citerar honom – stiftsjägmästarmaffians ekonomiska tänkesätt på regional nivå. Vi hade ett intressant och informativt telefonsamtal som bidrag till det jag brottas med i någon mån.

Böcker att läsa travade sig redan på julafton. Än fler har sedan tillkommit. Jag har ännu inte bloggat om en jag läst ut (och som Primärhustrun nu plöjer). Författaren skall hålla ett föredrag på folkhögskolan den 10/3 och då tänker vi få vår bok dedicerad. Efter det berättar jag om den.

En annan bok har jag läst om ett varv till. Jag tycker faktiskt att den är bra och exakt beskriver hur jag tänker. Egendomligt vore om det inte vore så. Jag har ju själv satt samman INGEN BOKBOK – några Bibelstudier i Coronans tid som jag berättat om tidigare. Ett knappt 20-tal exemplar finns i en låda här hemma och ett 5-tal finns för försäljning i Älvsby kyrka. Ingen succé alltså. Nu skall de reas på så vis att alla skall till kyrkan och andra kristliga sammanhang och om någon under Fastan köper något annat för 100 kronor eller mer till förmån för ACT får de ta en bok.

Allt jag brottas med varken kan, får eller vill jag berätta här. Det är inte något som direkt berör mig eller mina närmaste men väl vänner och andra personer i bekantskapskretsen. Tankekraft och engagemang är dock för handen.

Till detta skall nu i veckan jag brottas med ytterligare två saker: Tisdagskvällens Bibelstudium 18.30 – utifrån Markus kapitel 9 och 10 – samt förkunnelsen i kommande söndags Högmässa.

Jag tror orden i rubriken är namnet på en godispåse. Det må vara hur det vill med den saken. Detta blogginlägg handlar inte om godis men väl om annat gott och blandat jag varit med om den senaste tiden efter det jag i fredags från mitt tangentbord publicerade ett kyrkobyråkratiskt bidrag.

Fredagskvällen kom barnbarnet Adrian till farmor och farfar. Hans farbror, den yngste sonen i vår flock var chafför och stannade också.

Om lördagen på dagtid for de två plus farmor till slalombacken medan jag förblev i fastigheten ivrigt grubblande över Septuagesima-söndagens tema Nåd och tjänst och därtill hörande Bibeltexter. I och för sig funderar jag ofta över Bibeltexter men nu var det extra akut då jag fått förtroendet att leda Högmässan i Älvsby kyrka dagen därpå.* Till friluftslivet vid Kanisbacken anslöt äldsta dottern med barnen Ava och August.

Lördag kväll var det kalas i grannkvarteret där barnbarnet Lisa bor. Hennes pappa firade 50 år i livet. Också Tyra med föräldrar anslöt då till festligheterna. Tillsammans med jubilarens föräldrar och en farbror till honom blev vi 16 vid bordet – om jag räknat rätt. Kul!

Söndag ledde jag som jag tidigare antytts Högmässa i Älvsby kyrka och fäktade med en del saker jag valt för att illustrera mina tankegångar kring temat, Evangelietexten ur Lukas 17 och ett par tankar till om hierarkier och hur Jesus i ord och handling inte bara utjämnar utan faktiskt ställer saker upp och ner. Ca 40 personer var där och runt en fjärdedel av dem var konfirmander. Konfirmanderna är ett härligt gäng – som jag (tyvärr bara) möter i gudstjänsterna. Två av dem frågade mig efter Veckomässan i onsdags om de kunde ”hjälpa till” med något på söndag. Jag föreslog textläsningar och beväpnade med var sin psalmbok med snören på rätt plats gick de hem för att se på saken i förväg. Vad gällde den tredje texten bad jag att de skulle titta på den och om de fick några tankar SMS-a dem till mig före lördag 12.00 så att jag skulle kunna väva in det i förkunnelsen. Inga SMS kom utöver att en av dem magsjukeanmälde sig på lördagskvällen. Den andra kom och löste sitt uppdrag.**

Efter paltmiddag på söndagen tömdes huset så helt på barn och barnbarn och jag kunde läsa ut den bok eller de böcker som jag egentligen tänkte att denna blogguppdatering skulle handla om. Det får anstå.

På måndag var det lugn och ro men vid 17-tiden kom yngste sonen. Trött på att bo i lägenhet hade han då mött mäklare och säljare och i och med det mötet förvärvat en villa i Älvsbyn – inom synhåll från vår balkong. Bilden visar hur det blir efter det han flyttat in.

* Jag envisas med att kalla en spade för en spade och en Högmässa för en Högmässa. Naturligtvis kan man ge saker andra namn men jag kan tycka det är onödigt. Beteckningen Gudstjänst med nattvard används ibland som ersättning för Högmässa och jag gissar att det görs i tanken att det skall låta mer begripligt. Jag tvivlar på den begriplighetsvinsten! Det blir ju mindre tydlig kring vad saken gäller. En Veckomässa eller en Sjukkommunion är ju också en Gudstjänst med Nattvard – men är inte Högmässa som visar på något annat betydligt vidlyftigare. Vad sedan Sommargudstjänst med (eller utan) Nattvard är kan jag fatta men undrar stilla varför det inte då också finns Vår- och Vintergudstjänst och en Ruskmässa i November.

** Jag kan begripa tanken att folk i församlingen – inklusive konfirmander – upplever att man ”hjälper till” i en gudstjänst eller på annat vis. Men tanken att folk ”hjälper” prästen tycker jag ändå är skev. Det är församlingen, inte prästen, som firar gudstjänst och folk i och ur församlingen drar strån till stacken. En präst med sin utbildning, träning och erfarenhet har sitt strå – inte att få hjälp utan att ”hjälpa” församlingen att fira sin gudstjänst och att vara kristna. Jag pläderar alltså för det omvända perspektivet.

En uppdatering är på sin plats – det är ju söndag. Veckan som gick får vara ämnet jag om söndagskvällen tar mig an lite dag för dag.

Måndag var spänn-ande – med spänn-vidd. Donald T installerades som president och höll sitt ”linjetal” om hur han tänker sig USA på andras bekostnad ska växa ekonomiskt och territoriellt. Jag hörde honompå radion. På kvällen såg jag i SVT andra delen av Vetenskapens Världs program om intelligenta växter. Olika växter samverkar med varandra till gemensam nytta utan att vilja vara den greataste plantan i skogen. Svampar och tallar verkar faktiskt smartare än Trump som vill erövra Grönland.

Tisdag myglade jag ehuru pensionerad mig med på den på folkhögskolan av stiftet anordnade kontraktsdagen om idealitet och frivilligas möjligheter att bidra i församlingars liv och verksamhet. Närvarande var alla präster, musiker, diakoner, pedagoger och alla som är anställda för uppgifter i de fälten i kontraktet som sträcker sig från Bottenviken till gränsen mot Norge. Vettig dag i stort.

Onsdag – liksom de andra dagarna – pusslade jag en del med ett av de två 1000-bitars elände vi fick i julklapp. Jag har också läst en del – som jag inågot framtida inlägg kommer att återkomma till. På kvällen ledde jag Veckomässan i kyrkan efter jag i ungefär tre kvart pratat med två konfirmander som dykt upp tidigt.

Torsdag handlade vi.

Fredag efter jag varit till brädgården åt vi fisk.

Lördag kom barnbarnet Lisa med föräldrar på middag.

Idag, söndag, var vi i kyrkan, spikade en del i före detta bastun samt la pusslet färdigt.

.

Var detta egentligen en fantasifull vecka?

PS: Också annat – positivt – har hänt men det kan jag inte i nuläget blogga om. DS.

Det har gått mer än tio dar sedan jag sist la ut någon text eller bild här på min oansenliga blogg. Det kan synas vara ett tomrum men i sanning har dagarna inte varit tomma. Tvärtom! De har inte heller varit tankelösa. I funktionen Anteckningar i min mobil-tällefån finns utkast till två bloggposter. Kanske kommer bägge att hamna här. I serien envist och enträget kommer i alla fall vad det lider en femte och avrundande drapa men det kan dröja. Om jag gör allvar av förvisade till efs är mer osäkert. Det är ju generellt så att jag spontant kan börja skriva något som slår in i min skaller men sedan, när jag tänker vidare, blir alltsammans väldigt ordrikt med anknytningar både hit och dit. Inte nämnvärt läsvänligt, alltså. Kanske inte ens vänligt. Jag måste ju tänka på vad jag skriver så jag inte skriver vad jag tänker – för att travestera Nicke Lill-troll.

Före jul blev det ett par resor till Luleå samt turer på byn här hemma. Julklappar till främst barnbarn och barn var avsikten. Mellan mig och Primärhustrun blev det dock ransonerat ety vi tidigare gett varandra var sin ny dunjacka för sammalagt 7,5 tusenlappar. Det fick räcka!

Fredag kväll före 4:e Advent kom yngste sonen. Han fyller inte huset med buller och bång, spring och skubb. Lugnt. Mat för oss tre hos dottern med sin man och dotter – Lisa 7½ – i grannkvarteret.

På lördagen efter Luleåresa gick, om jag minns rätt, utspisningen åt andra hållet. Eller var det på söndagen?

Söndag var jag hur som helst kyrkvakt och tankar som gav rubriken förvisade till efs började slamra runt i hjärnkontoret och i tällefånen.

Måndag, dan före Doppare-dan small det. Äldsta dottern med Ava 6½ och August 2 kom. Barnens pappa skulle jobba natt mot Julafton och anlände först då. Kusinerna Lisa och Ava leker intensivt, ömsom hos Lisa, ibland ute och då och då hos mormor och morfar, alltså hos oss. Lille August rotar på med en massa bilar och annat vi har lagrat sedan de egna barnen var små. Buller i kåken.

Tisdag, själva Julafton, var de flesta av oss i Julbön i kyrkan klockan 11. Det är ett bra sätt att efter gröten på allvar starta dagen. Den samlingen får i stor utsträckning karaktären av Familjegudstjänst. Kollegan som var ansvarig hamnade i en kul dialog med barnhögen som samlats runt krubban.

Efter Julbönen hem till dottern där vi jul-fikade. Där anslöt Lisas farmor och farfar, den nattarbetande mågen och den äldre av våra söner med maka och svåger som julbesökt äldre släktingar tidigare på dagen. Barnbarnen där, Tyra 14 och Adrian 12, var med sina morföräldrar i Spanien. Inalles blev vi i alla fall 15 fikare i omgångar och Lisa med föräldrar och farföräldrar växlade sina paket där och då. Vi andra fick vara vittnen.

Innan Kalle på TV gick jag och Primärhustrun hem för att börja fixa julmaten. Så småningom anslöt de andra. Lisas farmor och farfar valde då att ta det lite lungt och for hem till sig. Det blir rejält positivt stimmigt när hela vårt gäng är samlade. Bara några minuter innan vi 13 skulle sätta oss till bords kom TVÅ tomtar, en gammal och en Nisse. Perfekt!

Med mat i alla magar kunde sedan klappar delades ut. Barn får mer än vuxna – helt rätt. Vad det led var det dags för nattningar. De tre i ”Vita huset” gick hem och de tre från Luleå återvände hem sent på kvällen. Vi var alltså bara sju i kåken.

Juldagens Julotta försov jag mig från.

Annandagen tog jag mig i storm och halka till kyrkan för Julhegens enda gudstjänst med Mässa. Gul trafikvarning var given och nattens storm, underkylt regn och plussgrader gjorde att jag försatte mig själv i stand-by-läge för att hoppa in om kollegan med musikermake inte skulle ta sig från Piteå. Jag var inte ett dugg ombedda att vara beredd, det är något helt självvalt.

Mågen åkte på Annandagen för ytterligare ett nattskift på Sunderby sjukhus och äldsta dottern for tredjedag Jul. Nu är vi tre i kåken och det är betydligt lugnochroare – som Tyra sa när hon var liten.

Idag, lördag, är det rentav slappt. Jag har kunnat skriva detta mer än tio dar sedan sist innan jag griper mig verket an och förbereder mig för morgondagens Högmässa och efterföljande Dopgudstjänst.

Just nu pågår det envetet och enträget en serie här på min anspråkslösa blogg. Det händer naturligtvis saker mellan dessa blogginlägg. Tro inget annat. Här kommer en liten veckorapport.

På måndag denna vecka deltog jag i en liten webb-konferens med den nomineringsgrupp Luleå stift har för att följa främst styrelsernas utseende och funktioner vid två folkhögskolor man inte riktigt verkar vilja vara huvudman för men ändå är knuten till. Vissa märkligheter tycker jag finns i sammanhanget. För ett och ett halvt år sedan nominerades jag av den gruppen och utsågs av stiftet till ordförande för Älvsby folkhögskola men har sedan dess inte hört ett muck om vad stiftsledning eller annat på Stiftskansliet tycker jag skall verka för – mer än att försöka vara nyttig för skolan rent allmänt.

En tripp till Luleå för att leta julklappar blev det på tisdag. I SVT sändes på kvällen i serien Världens historia ett program om huruvida Jesus var gift och hade barn med Maria från Magdala eller inte. Intressant upplägg. Först entusiastiskt om enstaka sena belägg om att det kunde vara så och i slutet lika entusiastiskt stadfästande att beläggen delvis handlar om falsarier. Den lilla boken Maria Magdalenas evangelium skriven av Paul Linjamaa plockades fram ur hyllan för pågående omläsning. För drygt fyra år sedan berättade jag om boken – här.

Onsdag var jag av Älvsby församling bjuden på jullunch på folkhögskolan vilket innebar trevliga kontakter och samtal åt bägge hållen. På kvällen celebrerade jag Veckomässan i Älvsby kyrka.

Torsdag gjorde jag faktiskt inget speciellt – mer än att tänka.

Alla dagar under veckan har Primärhustrun och jag glott på Julkalendern från Lill-Umans kommun. Från och till under dagarna har jag också inte alltför extatiskt funderat över utformningen av en gudstjänst som gick av stapeln i Älvsby kyrka Andra söndagen Advent.

Detta blev en varvad bloggning innan jag envetet och enträget knapprar vidare på vad som verkar bli en serie med den rubriken.

Varje år dyker en Julkalender upp på SVT. Varje år dyker också en ”debatt” om den upp, inte minst i kommentarsfält på vad man kallar sociala medier.

Igår och idag har jag följt inlägg i några sådana debatter. Jag kan inte låta bli att bli förvånad – fast jag är 70+ så inte mycket förvånar mig.

Jag har sett exempel på mental kristallsjuka på ett par ställen, främst hos några som kommenterar i de ”kristliga” tidningarna Dagen och Världen Idag. Där finns folk som ser kristaller och gissningsvis alla blänkande stenar som något ockult och alltigenom jävligt.

Att kalendern också ger exempel på samisk kultur provocerade fram en del ytterst rasistiska och okunniga kommentarer på Facebook till Svensk Dumtid – förlåt Damtidnings artikel om programmet.

Jag såg också, men minns inte riktigt var, en del som spydde galla över den vänstervridning och klimatalarmism de menade sig kunna se utifrån att en av huvudaktörerna hade flätor och kunde tyckas påminna om en ung Greta Thunberg.

Jag å min sida tycker Julkalendern är kul. Avsnitt 6 där en korkad kändis-svealänning blir rädd för en enligt hans mening köttätande rov-ren var obetalbart. Extra rolig för mig är att jag bor i Lill-Uman, alltså Älvsbyn, där mycket spelats in. Jag ser välbekanta miljöer och ortsbor som statister.

Det är en bra julkalender på svt.

Sista dagarna i juni detta år skrev jag om flera saker under rubriken skrivprojekt. Bland annat kom i slutet av det inlägget ett antal rader jag nu återpublicerar:

I slutet av mars 2024 hade orden Vad var det jag sa? snurrat i mitt huvud under några månader. Jag påbörjade då ett skrivprojekt som (kanske) skulle handla om sånt.

Ord som Vad var det jag sa? kan låta kaxiga och försmädliga. När man får rätt och andra visat sig haft fel blir Vad var det jag sa? lätt en snutig replik. Jag brukar inte använda orden så. Tycker det är oförskämt. I stället brukar jag vara mer vidlyftig. När det visar sig, efter en tid, att någon annans vilja och verk mot min inrådan gått i putten brukar jag i stället uttrycka mig med ord som Det är förunderligt att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan när det gäller få ha rätt. Det låter inte så banalt som Vad var det jag sa? men är egentligen lika kaxigt – och kräver lite eftertanke.

Ett skrivprojekt med titeln Vad var det jag sa? har dock inget med sådant att skaffa. I stället handlar det om en saklig fråga om min förkunnelse genom åren som präst. Vad var det jag sa i predikningar, Bibelstudier och annat från 1960-talet och framöver? Vad var det jag sa från predikstolar och i liknande sammanhang? Det är mina enkla frågor.

Det källmaterial jag har att tillgå år mina fusklappar och manus för predikningar, betraktelser, föredrag och beredelseord som jag sparat i mitt arkiv. Mestadels handlar det om manus i full text, inte bara så kallade stolpar eller stödord. Ofta är joxet handskrivet och med det oläsligt för en bred allmänhet. Generellt är lapparna sparade i Bibel-boks-ordning, inte utifrån plats i Kyrkans år eller liknande. Ändå blir det så kallade kyrko-året en viktig faktor. Präster i Svenska kyrkan – jag är ju en sådan – följer ju ofta de evangelietexter som är aktuella olika givna söndagar. Det skapar en betoning på främst avsnitt ur de fyra evangelierna vi har i våra biblar och styr om inte urvalet så i alla fall omfånget och tyngdpunkterna. Med detta sagt börjar Vad var det jag sa? med vad jag sagt utifrån avsnitt i Första Mosebok och reflektioner kring det. Naturligtvis skriver jag inte rent allt! Huvva! Det är reflektioner kring Vad var det jag sa? som nu långt senare hamnar på tapeten – ibland med notiser om situationer och sammanhang.

Slut på reprisen!

Det har nu gått några månader. Jag har givetvis gjort annat än detta och skrivprojekt forts har inte fått prio. Jag har läst, glott på TV, funderat kring både ditt och datt, levt med mina nära och kära, mött också annat folk, glatt mig åt en del saker och förargat mig över annat. Ordentlig vikt tid för systematiskt författande i skrivprojekt forts har inte varit för handen men en del har det blivit. Tidigare idag skrev jag i ett annat dokument denna text om vad jag såhär långt gjort:

Summeras allt ovanstående blir det i november 2024 för Gamla testamentet 262 kortare eller längre manus utifrån 167 textavsnitt. Någon systematisk Bibelgenomgång är det alltså inte frågan om. Fast det är sparat i Bibelboksordning har materialet i huvudsak sitt ursprung i Kyrkans år och plockats ur de över 300 textavsnitt som fanns/finns i Evangeliebokens tre årgångar – om jag räknat rätt.

Nu blir det att gå vidare. Nya testamentet väntar och rent volymmässigt blir det många fler och betydligt mycket mer mångordiga fusklappar att rota igenom. Matteus Jesus-berättelse kommer först – tror jag. Skall sova på saken.

Oktober är snart slut. Ser jag tillbaka på månaden ur bloggperspektiv blev den synnerligen, rentav skammeligen, fattig. Blott och allenast tre inlägg såhär långt: folkbildning & kyrka om just den saken den 4:e, en bit in i oktober om kalaserier, änkans skärv, andra varvet över och stand in den 9:e samt jag är inte död den 18:e som notis angående min bloggtystnad så långt.

Inte blev det bättre! Borta är den tid då jag knåpade ihop ungefär två skriverier i veckan för att inte tala om våren 2018 de sista 100 dagarna innan pensioneringen drog ihop minst ett blogginlägg om dagen – något jag därefter sammanställde i en bok med titeln p minus 100 i hela 10 exemplar, de flesta gissningsvis olästa av dem som fått den.

Vad gör att man inte skriver? Det är alltså jag som i detta fall betecknas med ordet man. Händer inget? Finns inget värt att fundera över och kommentera? Är det att det alldeles står still i huvudet som gjort att tangentbordsfingrarna stelnat? Än mer förbryllande är att jag ärligt talat inte fattar varför i hela fridens dagar min blogg dagligen besöks av mellan 45 och 80 olika IP-adresser. Ingenting finns ju att läsa? Märkligt!

Vad har då hänt? Svar blir: Samma gamla grejer. Folk blir äldre. Krig pågår fortfarande och igen i Mellanöstern. TIDÖ-regeringen gör släta figurer. Valet i USA närmar sig. Hösten har varit ovanligt varm. Böcker blir helt eller halvt olästa. Utvecklingen i lokalförsamlingen och i kyrkan i stort står still – i bästa fall. Löven har ramlat från träden. Håret växer och min hästsvans blir längre. Livet lullar på med beslut varje morgon om det skall bli gröt eller fil till frukost. Allt detta utom möjligen de sista sakerna skulle jag kunnat blogga om till läsekretsens eventuella förnöjelse men det blev inte av tidigare i oktober. Kanske behöver jag provoceras!

Men en sak, den viktigaste, skall jag ändå återkoppla till nu.

Vi hade kalas till för en dryg vecka sedan. I dagarna tre.

Orsaken var att den 20:e oktober 1984 fick vår förstfödda dotter en lillasyster – Snorvan kallad tidigare på min blogg. Det var alltså läge för 40-års-kalas som i olika intensiv grad gick av stapeln hela helgen. Fredagen den 18:e var bord bokat på näringsställe i Luleå. Hela vår ”gamla familj” med kärlekstillägg och resultat av oskyddat sex var på plats. Det betyder vi två ”gamla”, sju andra vuxna och fem barn varav en tonåring. Ett mycket trevligt och ganska surrigt sammanhang – som vi ju är vana vid. Vi – alltså gamlern – övernattade tillsammans med barnbarnet Lisa hos hennes kusiner i Luleå och for hem under lördagen, dag två. Hem till sitt i Älvsbyn kom samma dag också självaste födelsedags-40-åringen som med Lisas pappa vistats på hotell i stifts- och residensstaden. Tredje dagens kalaserande blev på söndagen i form av tårtfika hemma hos just Snorvan med hennes svärföräldrar – de hade avstått fredagsutflykten. Också yngste sonen anslöt en dag till. Hela det firandet är värt att nämna med en åtföljande tanke: Det är underligt att barn och barnbarn blir äldre när man själv, vad man märker, inte åldras alls!

Hur dett blogginlägg faller under rubriken må framtiden utvisa. Listan i förrförra stycket antyder att det och annat där oomnämnt kanske leder till fler skriverier, till en skärpning – eller.

Jag är inte död, inte heller sjuk eller drabbad på något annat sätt. Den bloggtorka som föreligger har olika orsaker. Alla är inte ens vettiga men har ändå varit för handen: mycket TV-tid för omtugg av vad jag tidigare betitta, saker kopplade till folkhögskolan och folkbildning, en och annan gudstjänst, ett Bibelstudium där jag gav gruppen en läxa till nästa gång, annat skrivprojekt att fundera kring, efter fattig förmåga försöka följa utvecklingen både i Mellanöstern och i USA plus en del annat.

Efter helgen kommer jag att återkomma kring om inte allt så i alla fall både det ena och det andra – hoppas jag.

Det torde en bit in i oktober vara dags för en liten uppdatering kring lite olika saker – kalaserier, änkans skärv, andra varvet över, stand in kan vara några exempel. Jag tar det i tur och ordning.

kalaserier

Det har vi haft och skall ha. Vår yngste gosse föddes den fjärde oktober i nådens år 1991 och det. betyder att han jubilerat den gågna helgen. Då vi är ganska många som skall fika och äta sittandes blir hans lägenhet i Luleå i minsta laget och antalet stolar en aning begränsat. Kalaset kom därför att avhållas hemma hos oss i Älvsbyn. Nästan alla i klanen var på plats utom hans bror med familj som hade förhinder och hans svåger från Unbyn som jobbade natt. Kul i alla fall.

Den yngre av döttrarna föddes tjugonde oktober 1984. Det betyder pågående funderingar kring presenter och annat. Blir väl anledning att återkomma i ärendet.

änkans skärv

Så brukar man kalla berättelsen om när Jesus satt i templet i Jerusalem och såg etablerade trygga arbetsföra människor som av sitt överflöd la mynt i en offerkista. Det som hamnade där var tänkt för templets underhåll och bistånd till fattiga. Man kan läsa om det i Markusevageliet kapitel 12 verserna 41-44 som var huvudtext i gudstjänsten i söndags. Texten innehöll också en fortsättning med en bidragsberoende änka som gav några korvören och med henne sympatiserade Jesus. När jag på Primärhustrun testade några tankeparaller till referingens prioriteringar i den nyss lagda budgeten – skattelättnader för duktiga arbetsföra människor med etablerad ekonomi och nästan inget till sådana som inte är av den typen och man kallar bidragstagare – sa hon: Det kan du inte säga! Visserligen är parallellen sann och på pricken men folk kommer bara att låsa sig om du pekar finger politiskt. Naturligtvis var det ett gott råd och jag fick lansera sanningen med mildare ord – men behöll saken om vilket perspektiv på människor Jesus har. Manus till den förkunnelsen är dock handskrivet och publiceras därför inte här.

andra varvet över

Så skulle man kunna beskriva gårkvällens innehåll i den Bibelgrupp jag fått förtroendet att hålla i och leda denna höst – och troligen kommande vår. Vi jobbar med Markus berättelse och hela kapitel 2 till och med kapitel 3 vers 6 var på tapeten tog vi upp det andra av Jesus verksamhetsvarv i norra delarna av landet – så som Markus satt samman sin text för dem som skulle höra den läsas högt. Ett första varv med staden Kafarnaum som bas finns redan i andra halvan av kapitel 1 och ett tredje varm kommer sedan – mycket mer mångordigt. Vi funderade i smågrupper om vilka intryck åhörare får av Jesus. Till detta återknöt jag till när Jesus då han kallar lärjungar säger att de skall bli människofiskare och att vi av det var och en bör fråga sig: Hur ser jag på mig själv? Är jag en fisk? Eller en fiskare? Eller rentav en tro-kontrollerande fiskal. Till detta funderar jag – om än så länge tyst – hur fiskar skall bli fiskare.

stand in

Det ska jag vara i morgon torsdag före lunch. Jag ska vara stand in, inte stand up. På folkhögskolan finns den så kallade Torsdagsgruppen som innebär att åtminstone ett 40-tal personer samlas för att ta del av föreläsningar och program i varierande ämnen. Det är alltså en kulturell sak som hör till detta med folkbildning. Ett sent motbud gjorde att jag fick frågan om jag kunde vara stand in i två timmar. Jag nappade på saken. Vad jag skall prata om och vad vi ska samtala kring vet jag inte riktigt än men gissar att då de får klorna i mig som för dem välkänd präst kan det bli önskemål om nästan vadsomhelst – Mellanöstern? Brudöverlämning? Annat ur blocket religion-livsåskådning-värdering-kyrka osv. Två timmar med bensträckarpaus i mitten.

Spoilervarning: Mellanöstern kommer upp ena timmen utifrån tre böcker jag läst och tidigare bloggat om. Andra timmen får vi se. Det blir i alla fall inte stand up, inte heller solosång eller gymnastik.

Såm he staar hos n’Syrak brukade min morbror säga på klingande Skelleftedialekt för att sedan leverera någon klurighet eller ett visdomsord som ofta men inte alltid var hämtat ur Jesus Syraks bok skriven från runt 130-150 före vår tideräkning. Den boken är en av Gamla testamentets apokryfiska eller deuterokanoniska böcker och ingår i en hel Bibel men finns inte alltid med. I min konfirmationsbibel och i några andra finns de böckerna inte med men i Bibel 2000 finns de.*

Det står i kapitel 38 vers 24: Den lärdes vishet förutsätter riklig fritid. Den grekiska meningen kan också översättas med Den skriftlärdes vishet , till och med skrivarens vishet, förutsätter riklig fritid.

Det är så Såm he staar hos n’Syrak att skrivares skriverier hänger ihop med tillgång på tid -något som gäller också när man har en blogg. Tillvaron har fyllts av annat än bloggerier den senaste veckan. Annat skrivande, Bibelstudiestarten i församlingen, trädgårdsarbete med trädavverkning och barnbarns fotbollscuper har intecknat klockslag. Tack och lov! säger kanske en del. Beklagligt tycker någon annan.

Det blir ingen ändring i saken till veckan. Det är prästmöte i Luleå i två dagar och också pensionerade farbröder och tanter är bjudna. Sånt tar tid men kan ge ett blogginlägg. Framtiden får visa.

* I Egypten dit många judar utvandrat i omgångar gjordes ett par hundra år före Kristus en översättning till grekiska – som de i dagligt tal övergått till – av de hebreiska skrifter judarna i Alexandria fört med sig från Palestina. Den översatta samlingen kallas Septuaginta (LXX) och kom förutom Lagen, Profeterna och Skrifterna att också innehålla en del som inte verkar ha haft direkta hebreiska förlagor i Palestina-området. Denna grekiska variant av det vi kallar Gamla testamentet togs i bruk av grekisktalande judar i förskingringen runt Medelhavet och levde därifrån vidare i de kristna församlingar som efter hand bildades. Man kan säga att den kristna Kyrkan "adopterade" LXX som sedan låg till grund för tidiga översättningar till olika folkspråk – georgiska, syriska, koptiska och framför allt latin. Latinet kom att dominera i västra delarna av Medelhavet och sedan norrut och också i Sverige firades gudstjänsterna på det språket efter ca år 1000 i 500 år.

Inom judendomen kom LXX som man upplevde blivit "kapad" av de kristna att hamna i lätt vanrykte. I synagogorna förvaltade man i stället sina böcker på hebreiska och när Bibeln i Europa på 1500-talet och framåt översattes till olika folkspråk valde man att utgå från de hebreiska texterna, inte den grekiska. Det gjorde att böckerna kom på sidan om – typ.

På Facebook och i andra sammanhang levererar folk så kallade statusuppdateringer, impulser, åsikter och ho vet allt. Jag är inte högfrekvent aktiv där. I stället skriver jag då och då här på min blogg om mitt inte speciellt speciella liv de senaste dagarna. Här komme i alla fall ett inlägg med något av en halvveckorapport.

Lördag förra veckan var det en del rajtantajtan på byn. Hoppborg för barn och diverse aktiviteter. Jag slog följe med barnbarnet Lisa och hennes förädrar. Vädret var vackert och jag träffade folk att prata med om allt möjligt. Lisa träffade på kompisar så morfar blev ledig till sånt. På väg hem snäppade jag in på bibblan för att läsa en och annan artikel kring den debatt om brudöverlämning som på sistone blossat upp. Min enkla åsikt är att kyrkan måste hitta tydliga vägar att markera att det är kyrkan, inte dopfolk, brud(par) eller sorgehus som äger dop-, vigsel- och begravningsgudstjänster. Ett tydligt anvisande Nej! till brudöverlämning liksom till inspelad icke levande musik kan vara sådana markörer.

På söndag var det sista helgen med extra sommartid i kyrkan – 10.00. Jag och Primärhustrun var där tillsammans med 22 andra varav 5 var så kallad kyrkobetjäning. Direkt efteråt bar det iväg ut i lingonmarkerna – yngste sonen hade då anslutit från Luleå – och skörden syns på bilden ovan. En röd hink liksom blåbären rensades och fördelades under kvällens lopp.

Måndag förmiddag lämnade jag in en augusti månads timrapport på Pastorsexpeditionen och sedan hade jag en dejt med tandläkaren. För ett par veckor sedan grubblade tandhygienisten kring om inte en av pluggarna kängst bak till vänster i överkäken hade en spricka. Sånt måste det till tandläkare för att ordentligt avgöra och vid behov åtgärda. Han kollade, tog bort en gammal amalgamfyllning som faktiskt kluvit tanden helt. Alltså drogs bitarna. Nu kan den tanden inte skapa framtida problem. På eftermiddagen började vi så smått genomföra teknikaliteterna för bytet av internetleverantör. Vi fick det inte att funka. Vi rensade en bärhink till.

Tisdag fortsatte vi ett tag med samma uteblivna resultat. Vi begriper oss inte på sånt. Arbetet och mödan pausades eftersom jag skulle på styrelsesammanträde på Älvsby folkhögskola där stiftet placerat mig som ordförande. Bra underlag. Väloljat från rektor och personal. På kvällen kallade in förstärkning i internetarbetet och då i form av Lisas pappa som kan tockena ting – liksom yngste sonen som via telefon varit coach tidigare under dagen. Tillsammans kom vi fram till att vi inte ens fått alla grejer den nya leverantören skulle leverera så det var inte underligt att vi inte fått ihop det. De sista lingonen rensades till sist på kvällen och vilar nu med de andra i frysboxen.

Onsdag förmiddag ringde Primärhustrun, hon som med namn står för telefoni, nät mm, företagets support och gormade över varför vi inte fått all utrustning i rätt tid. En dryg timme senare närjag tittade i brevlådan hade grejen kommit – snabb leverans! Kabeldragning och listspikande vidtog och allt var klart och i drift innan det var dags för mig att gå upp till kyrkan för att förbereda och leda Vecomässan.

Som du ser, noble Bloggläsius, händer det dela tiden något. I morgon bitti ska vi till Unbyn för att barnvakta lille August och plocka äpplen. Också på fredag blir det tripp dit. På söndag ska jag predika i gudstänsten klockan 11.

Missförstå mig rätt. Det har varit en galavecka, inte en galen. I vart fall innebar den några dagars bloggstopp och detta inlägg (kanske) är början på en återhämtning.

Måndag till middag ankom Primärhustruns lillasyster med man och vovve. De stackarna bor vanligtvis i Svealand strax söder om vad flera i Norrbotten kallar Fjollträsk, alltså kungliga huvudkommunen. De hade varit på resa till Härjedalen och kommit så långt i södra Norrland styrde de kosan vidare norrut.

Det var ett tag sedan de besökte oss. För två år sedan då hela klanen samlades i Björkliden flög hon direkt till Kiruna och han var hemma med vovvarna – de hade två då. Långt mellan gångerna betyder mycket att resonera kring – sorg och motgångar i släkten såväl som utveckling för barn och barnbarn, samhälle, natur och allt möjligt.

Vad gäller det näst sista beklagade sig de stackars svealänningarna över den bristande tillgången på blåbär och lingon där nere i Swärje. Sånt är ju lätt fixat i Norrbottens skogar. En liten sväng gav 25 liter lingon att stuva in i bilen samt färska blåbär till frukost hela veckan och ett och annat bakverk. Kul att från vår rika del av landet kunna bistå fattiga släktingar i södra Sverige.*

Onsdagen gjorde vi en tripp till Stor- och Brudforsen. Kvällens Veckomässa var sedan betrodd att ledas av mig och efteråt gick det evenemang av stapeln som jag skrev om i inlägget vill inte hjälpa till – här. Mer om det kanske kommer senare.

Den 22:a – torsdag – var Primärhustruns födelsedag. Systern var som nämnts på plats och lilla Lisa med föräldrar kom på kvällsfika. De bor ju så nära att det är kompatibelt med arbets- och skoltider. De andra barnen med tillägg skulle komma först till helgen.

Fredag strax före lunchtid for sörlänningarna men innan eftermiddagen var långt liden kom äldsta dottern med barnbarnen Ava och August. Givetvis anslöt då kusinen Lisa för lek och hennes föräldrar för middag. Yngste sonen kom också.

På lördagen anslöt så den äldre av sönerna med familj. Då var alla minus svärsonen som haft nattjour på sjukhuset på plats för middag och 70-årsfika. Det betyder 13 vid bordet. På kvällskulan for/gick alla utom yngste sonen och barnbarnet Adrian hem till sitt. Adrian blev kvar hos farfar och farmor då hans fotbollslag hade bortamatch söndag 13.00 mot Älvsbyns jämnåriga – i spöregn visade det sig. Hemmalaget förlorade. Hans systers eftermiddagsmatch i Luleå, också mot ett Älvsbylag, blev dock inställd så någon Luleåresa blev inte av**

Söndagskvällens brittiska deckare avnjöt vi i tomt hus – förutom oss själva. Med galaveckan över blev det till och med lite tid att blogga detta att publicera på måndagen.**

* Vi har ofta sagt så – bistå fattiga släktingar i södra Sverige – vad gäller olika sorters bär ofta förädlade till sylt eller lingondricka.

** Jag nämnde inte något om ett par böcker jag hittat och helt eller delvist läst om, inte hellar något om söndagens onormalt prästtäta gudstjänst i Älvsby kyrka. Återkommer.

Inför Primärhustruns kommande 70-årsdag hade hon tillfrågades av våra barn om det var något speciellt hon önskade sig. Förr i världen svarade ibland hon och alltid jag på motsvarande fråga både inför födelsedagar och julfirande: Snälla barn! Nu blev hennes önskemål annorlunda men mer specifikt: Inga grejer men att ni alla kommer hem och gemensamt tömmer vindan på lådor, kartonger och jox som är ert, tar till vara sånt som ni vill behålla och slänger resten.

Det städevenemanget gick av stapeln i söndags. Söner, döttrar och en måg klängde på stegen och hela garaget fylldes med lådor och kartonger. Det blev också ett släp med främst brännbar materia tänkt för Återvinningen på måndag – samt en hög till att lasta på släpet den dagen.

Jag var listad att leda gudstjänsten i kyrkan och sedan döpa en gosse. Dessa åtaganden samt ett samtal gjorde att jag missade värsta rännandet på stegen men det roliga sorterandet med lagom nostalgi och mycken humor kunde jag ta del av. Vad det led for sedan alla hem till sig utom yngste sonen som semestrar här. Äldsta barnbarnet blev också kvar i Älvsbyn men på folkhögskolan – se här varifrån bilden är ”lånad”.

På måndagen kom äldsta dottern tillbaka med tvenne ungar för några sista sommarlediga dagar hos barnens mormor och morfar. Barnens pappas semester var (redan) slut. Med Avas och Augusts närvaro följde naturligtvis också kontaker med kusinen i villaslingan invid.

Barnbarn och OS fyller inte varje ögonblick. Inte heller badplatsbesök i sommarvärmen. Dock är det så att sammanhängande tid vill som lysa med sin frånvaro för att läsa litteratur eller för att i lugn och ro kunna skriva litterära alster för en blogg. Tänka kan jag göra när jag som morfar drar en sovande dotterson i vagn och en del tankar blir halvskrivna texter i tellefånen – men inte mer. Igår for dock alla utom yngste grabben som har sin bil på verkstad här i byn.

Jag nämnde att jag tänk tankar – förutom att jag tänkt tanka bilen. Några av de tankarna varken kan eller vill jag berätta om på denna min anspråkslösa blogg. Den säkerhetsventilen fungerar inte för att pysa ut förtroenden från andra människor för vilka jag själv i olika saker ibland blir just en säkerhetsventil. Därför måste jag lämna dig, noble Bloggläsius, ovetande. Visst känns det bra att det finns personer som har förtroende för en pensionerad präst men effekten för dem blir bara något av en säkerhetsventil – om de inte tar de olika sakerna som trycker vidare till dem som är inblandade eller har mandat att agera.

Nu är i alla fall en bloggpost om bråda fyllda dagar färdigskriven. Mer kommer.

Min bloggarkompis tobbe lindahl publicerade redan igår kväll ett inlägg om en grej vi bägge fanns med på det gågna veckoslutet – läs gäna här. På Facebook hade värden Thommy Bäckström också sent före midnatt gett en notis om vilka vi var, varför han inbjudit oss och var vi var – här. Med de två länkarna i bagaget behöver jag inte bli så detaljerad. Men...

...det var alltså alltså en gubbklubb 70-åringar – några redan fyllda 71 – som möttes. Sett ur min synvinkel var det kompisar sedan från runt 60 och 50 år tillbaka som genom åren mellan varandra hållit olika grader av kontakt lite hit och dit på lite olika sätt. Kul i alla fall med en form av återträff som visade att gammal vänskap inte rostar. Visst har livet har för oss på lite olika vägar, format olika åsikter och skilda erfarenheter så det var inte bara gamla minnen som kannstöptes. I alla fall hade vi förfärligt trevligt!

Vilka var vi? Börjar man på bilden (som blir större om man klickar på den) med mig själv är det den vithåriga hästsvansen med nacken mot kameran. Vandrar men sedan medurs blir det Håkan Blom, Torkel Lindahl, Håkan Jonsson, Torbjörn Lindahl och Thommy Bäckström.

En mindre släktträff var det i lördags då Primärhustrun och jag var på kalas. Näst yngsta barnbarnet Ava som bor i Unbyn utanför Boden fyllde 6 år. Sådant firas helt rätt med ett mindre partaj med 16 personer. Kul.

Varför jag (fortfarande) bloggar frågar jag mig då och då. Jag gissar att en och annan annan undrar samma sak. Varför? Till vad nytta? Till nöje för vem? På det har jag aldrig förr kunnat ge ett kortfattat någotsånär begripligt svar mer än att det roat mig en smula. Om det genom åren botat eller ökat skrivklådan, alltså behovet att ge tankar ord, skall hållas osagt. bloggandet har gått i vågor både på grund av egen lust och av saker jag tycker är viktigt att fundera över och kanske prioritera med en och annan kommentar växlat. I kategorin Bloggpolicy finns tidigare inlägg om sådant.

Nu i dessa yttersta tider har jag dock snubblat över tanken seriefiguren Kalle, på engelska Calvin, har som motivation för skriverier – se den andra bilden som blir större om man klickar på den. Hans ord får bli den blogganledning jag med ironisk självdistans också anger som min.

Om jag på detta inlägg satt rubriken Slutkrigat i Gaza hade det inte stämt. Det verkar bara så, i alla fall om man ser till hur dagspress, regering och särskilt så kallat ”kristna” tidningar till tystnad tonat ner vad som händer. Ta till exempel den senaste israeliska bombningen med knappt 100 döda och runt 300 skadade i en zon Israel själv förklarat säker och hänvisat folk till. Massakern noteras med i mina ögon en öronbedövande tystnad. Regeringen och utrikesminister andas ingen kritik av att Israel bombat civila. På Facebooksidorna till den Israelvänliga tidningen Dagen och den kristsionistiska blaskan Världen Idag ser man inte ett pip i saken. Inte heller syns och hörs någon upprördhet över att Israel attackerat FN-skolor och nyligen tagit beslut om att utöka de folkrättsvidriga bosättningarna på Västbanken. Att den borgerliga regeringen är så tyst och att de nämnda bladen aktivt väljer att tiga tycker jag luktar illa. Det stinker!

Till sist ett par saker till – kyrkliga sådana.

2026 fyller Nya testamentet på svenska 500 år. En nyöversättning sker nu i Svenska Bibelsällskapets regi och planeras landa om ett par år. Delar är redan publicerade. Det är en idé och delvis redan en plan att dryfta de nya (och äldre) texterna i studiecirklar kommande höst med start i september. I Älvsby församlingsgård blir det då samlingar kring Markus evangelium tisdagar 18.30 i veckor med udda nummer både under hösten och lejonparten av våren. Tisdagar i veckor med jämna nummer samma tid dryftas Paulus brev till församlingen i Filippi följt av Första Johannesbrevet – i Älvsby kyrka eller församlingsgård eller på någon annan plats. Tisdagskvällar blir alltså Bibelkvällar var annan eller varje vecka.*

Nästa år firar den Nicenska trosbekännelsen 1700 år.** En tanke jag fått mig tilllivs är att den söndagligen under 2025 nöts in i församlingen med start 1:a söndagen i Advent – och kanske uppmärksammas ytterligare med ett par temahelger under våren. Jag ska i alla fall ta upp saken med herden och ortens andra prällater.

Kategori för detta inlägg? Farfar/morfar funderar? Bloggpolicy? Politik? Församling?

Det får bli Allmänt.

* Vad gäller onsdagskvällarna efter Veckomässan 18.30 blir det så att efter de gudstjänsten jag får uppdraget att leda – senare planering och annonsering kommer att visa exakt – blir det möjligt att ansluta för öppna samtal om tro och liv – i kyrkan.

** Fakta om den samt hur den lyder hittar man via denna länk.