stigstrombergsson

Igår gjorde jag en ny erfarenhet. Jag var på en begravning. Naturligtvis är det inte en ny erfarenhet. Som präst har jag ju varit inkopplad på många men nu gällde det en person jag kände, inte att vara så kallad officiant där kopplingen – om man får använda det ordet – oftast är att i ett tjänsteuppdrag bistå en familj/släkt vid ett för dem svårt tillfälle. Att söka göra det vettigt och bra är viktigt – tro inte jag tänker annorlunda – men den personliga kopplingen präst-sorgehus är oftast låg.

Begravningen var i Skellefteå, närmare bestämt S:t Maria Katolska Kyrka som tidigare var distriktskyrkan Sjungande dalen i Svenska kyrkan. Den som begravdes var en tidigare Älvsby-präst jag var arbetskamrat med under 1980-talet, Sture Lundberg. Han – hans fru Gunilla var också präst – flyttade till Skellefteåområdet för en massa år sedan. För 17 år sedan fick han en stroke av den valören att han blev permobiliserad och inte längre kunde inneha tjänst. Också hon hade, om jag fattat saken rätt, vacklande hälsa. Kontakten via telefon blev dock mer och mer sporadisk, de senaste åren ingen alls. Men när han nu dog ville jag fara på begravningen.

Bägge två kom med tiden att konvertera till katolska kyrkan. Därför var begravningen i Romersk-katolsk ordning som skiljer sig något från det jag är van. Inte på något allvarligt sätt men tydligt. Det som sjöngs – katolska sångboken 485, 420 och 404 – kunde jag utantill.* Böner påminde om sådant jag är van. Den märkbara skillnaden var dock att officianten, Fader Per, predikade i stället för att hålla vad vi kallar ett griftetal.**

Det blev en klangskillnad – typ. Våra och mina griftetal är ofta mer lik-riktade om ordvitsen godtas. De innehåller oftast en levnadsbeskrivning och ett tilltal till de närvarande och ibland kan själva det kristna budskapet om Jesus uppståndelse mm hamna i bakgrunden. Jag vet naturligtvis vad jag brukat säga. Jag har alltid haft med vad jag menar vara centrala kristna tankar som att Gud genom att bli människan Jesus ställde sig på människors sida i kampen mot döden och allt annat ont och att Jesus efter sin uppståndelse står vid människors sida med stöd, tröst, förlåtelse. Sådant har jag alltid haft med oberoende av om den döde och hans/hennes anförvanter tror eller inte. För mig är det naturligt i en kyrklig begravning.

I den katolska begravningsgudstjänsten ordades oerhört lite om honom vi begravde. Predikan kom att handla om Jesus. Stures namn och anhöriga nämndes i stället flitigt i böner. Det blev personligt med en annan klang. Inte en opersonligt men tydligare Krist-riktat om man så vill. Jag tyckte det var ett bra sätt att göra rätt utan att jag för den skull tycker att det Svensk-kyrkliga sättet är fel. Väl hemma berättade jag för en granne dessa mina intryck och funderingar. Han är från Polen men har bott i Sverige flera år och alltså mött bägge de aspekter jag nu nämnt. Det ni gör är bättre, sa han.

Vila i frid, Sture Lundberg, till uppståndelsens morgon.

* I Svenska kyrkans Psalmbok är det 303, 201 och 188.

** Också Fader Per är en gammal bekanting. Vi gick samtidigt i Uppsala och den 11:e juni 1978 prästvigdes han och jag och sex andra i Luleå Domkyrka. För honom kom dock livet att gå konverteringens väg följt av en prästvigning i Katolska kyrkan.

Jag vet inte om rubriken skrivprojekt rör sig om tre, fyra eller fem tankespår i min huvudskalleknopp. Om det slår ut i fullfjädrade skrivningar är dessutom ovisst. Hur som helst rör sig i alla fall i hjärnvindlingarna och frågetecknet i rubriken är definitivt på sin plats.

Ett skrivprojekt nära för handen strax efter att jag publicerat detta blogginlägg är att knåpa ihop fusklappar inför morgondagens gudstjänster. Det är Apostladagen i morgon. Gammalt tillbaka var temat Petri och Pauli dag – med latinska genitiv-i på namnen. Huvudtexten numera just denna årgång är att Jesus kallar några lärjungar, däribland Petrus, för att göra dem till människofiskare. För detta skall något skrivas som kan bli förkunnelsen i Sommargudstjänst med Nattvard Älvsby kyrka klockan 10.00 och Byagudstjänst i Manjärv klockan 15. Sommarkyrkogruppen – fyra ungdomar och ledare – deltar och medverkar vid bägge tillfällena.

Ett annat skrivprojekt är det du, noble Bloggläsius, nu möter: Jag bloggar vilket bara är SÅ pinsamt 90-tal. Att podda har inte lockat mig, inte heller att göra snärtiga dansfilmer på TikTok eller något liknande. Sånt kanske skulle roa några men troligen oroa betydligt fler. Det skrivna är min grej, inget annat. Därför bloggar jag inte speciellt sammanhängande. Jag skriver om olika saker som sorteras in i olika så kallade kategorier. Inläggen kommer om och när de faller mig in men blir något av ett skrivprojekt om ett eller två inlägg i veckan.

Ett tredje skrivprojekt (som fått ett frågetecken) är att jag har börjat att skriva något om evangelisten Markus skrift i Nya testamentet. Anledningen till det författarskapet är att när Bibelstudieverksamheten drar igång efter sommaren är det Markus skrift som hamnat på tapeten. Jag har under vakanser och liknande i församlingen ”fått tillbaka” uppdraget att leda och försöka utveckla den delen av församlingens Undervisning med vuxna och när våren avrundades röstade en del av deltagarna anonymt och skriftligt med ganska spritt resultat: Jesaja, Jeremia, Paulus brev till församlingen i Thessaloniki, tematiska träffar och Matteus evangelium – två röster. Självsvåldigt och egenmäktigt beslöt jag att strunta i detta spretiga valresultat och i stället lansera Markus. Orsak? Till våren och Fastetiden 2025 kommer berättelsen om Jesus lidande så som Markus berättar den att vara i fokus i gudstjänster och på annat vis. Om Bibelstudiet utgår från det evangeliet kommer vi vid ingången till Fastan att vara framme där lidandeshistorien på allvar börjar – enligt en planering jag gjort redan i juni månad. Gruppen köpte min tankegång och vi startar om veckor med udda nummer klockan 18.30 i Älvsby församlingsgård med början den 10:e september.

Med denna planering i ryggen började jag knyppla på ett skrivprojekt som kanske skulle kunna fungera som bredvid-material till själva Markus-texten. Jättestort och superambitiöst skulle det inte vara. Jag planerade snarare en bearbetning av gamla blogginlägg från mars-april 2018 – P minus 100 till och med P minus 85. Kanskeskulle det kunna bli ett häfte. Ungefär när jag kommit till kapitel 10 snubblade jag, bildligt men inte bokstavligt, över en bok om Markus avpassad för studiecirklar och liknande. Det var på folkhögskolan jag fick ta del av den i samband med ett samtal med kursansvariga där om hur Bibelstudiet i församlingen skulle fortsätta vara en folkbildande samverkan mellan församlingen och skolan. Den visade sig den vara en lämplig bok kanske deltagarna ska få del av. Mitt skrivprojekt känns just nu som något av en överloppsgärning – om än påbörjat. Funderingar om gruppens och verksamhetens utveckling finns dock kvar. Hur väcka intresse hos fler? Tänkbara såkallade ”målgrupper”? Hur rikta en församlings grundläggande uppgift Undervisning till och med vuxna 18+?

Ett skrivprojekt till: I slutet av mars 2024 hade orden Vad var det jag sa? snurrat i mitt huvud under några månader. Jag påbörjade då ett skrivprojekt som (kanske) skulle handla om sånt.

Ord som Vad var det jag sa? kan låta kaxiga och försmädliga. När man får rätt och andra visat sig haft fel blir Vad var det jag sa? lätt en snutig replik. Jag brukar inte använda orden så. Tycker det är oförskämt. I stället brukar jag vara mer vidlyftig. När det visar sig, efter en tid, att någon annans vilja och verk mot min inrådan gått i putten brukar jag i stället uttrycka mig med ord som Det är förunderligt att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan när det gäller få ha rätt. Det låter inte så banalt som Vad var det jag sa? men är egentligen lika kaxigt – och kräver lite eftertanke.

Ett skrivprojekt med titeln Vad var det jag sa? har dock inget med sådant att skaffa. I stället handlar det om en saklig fråga om min förkunnelse genom åren som präst. Vad var det jag sa i predikningar, Bibelstudier och annat från 1960-talet och framöver? Vad var det jag sa från predikstolar och i liknande sammanhang? Det är mina enkla frågor.

Det källmaterial jag har att tillgå år mina fusklappar och manus för predikningar, betraktelser, föredrag och beredelseord som jag sparat i mitt arkiv. Mestadels handlar det om manus i full text, inte bara så kallade stolpar eller stödord. Ofta är joxet handskrivet och med det oläsligt för en bred allmänhet. Generellt är lapparna sparade i Bibel-boks-ordning, inte utifrån plats i Kyrkans år eller liknande. Ändå blir det så kallade kyrko-året en viktig faktor. Präster i Svenska kyrkan – jag är ju en sådan – följer ju ofta de evangelietexter som är aktuella olika givna söndagar. Det skapar en betoning på främst avsnitt ur de fyra evangelierna vi har i våra biblar och styr om inte urvalet så i alla fall omfånget och tyngdpunkterna. Med detta sagt börjar Vad var det jag sa? med vad jag sagt utifrån avsnitt i Första Mosebok och reflektioner kring det. Naturligtvis skriver jag inte rent allt! Huvva! Det är reflektioner kring Vad var det jag sa? som nu långt senare hamnar på tapeten – ibland med notiser om situationer och sammanhang.

Hur långt har jag hunnit just med det skrivprojektet? Vad gäller Första Mosebok hade jag i mars 19 manus till sammantaget 13 avsnitt. Kommen till Andra Mosebok finns 21 manus till hela eller delar av 14 avsnitt och/eller enskilda verser. Mitt i den smeten funderar jag i mitt skrivprojekt kring Vad var det ja sa?

Nu till manus-skrivning inför imorgon!

Efter min farmor fick jag ärva en del litteratur. Först och främst den Bibel med ”nalta grövvre ool” som min pappa och hans bröder på 60-talet köpt åt henne när hennes ögon inte längre fixade den mer finstilta hon tidigare brukat. Farmor dog 1973. Den Bibel som då blev min var en av konungen gillad och stadfäst och av henne välläst 1917 års översättning.

När jag säger välläst menar jag välläst. Ingen sidor fäste ihop med någon annan på det sätt det brukar vara i helt eller delvis olästa böcker med tunna blad. Varje uppslag var i nedre högra hörnet lite buckligt. Gissningsvis kom det sig av att gumman när hon skulle vända blad slickade på pekfingret för att få grepp. Varje sida var så! Vad gäller Nya testamentet, Psaltaren och Jesaja var hörnen inte lite utan rejält fuktskadade. När boken var hopslagen syntes det att de sidorna var särskilt väl använda. Inga understrykningar eller andra markeringar fanns.

Jag tog över arvet som en form av apostolisk succession. Formatet på den Bibeln var också bra då för en teologie studerande och sedan ung präst utan synsvaghet. Då jag skrev och skriver de flesta predikningar på liggande A5 kan de vikta till A6 ligga i den uppslagna Bibeln jag oftast höll/håller i handen. Det är ett sätt att visuellt lansera Bibeln. Dessutom ser det ut som om jag inte har några fusklappar utan talar direkt från Skriften. Det är helt oviktigt men har då och då impat på en och annan.*

I arvegodset efter farmor fanns också fyra volymer C O Rosenius Samlade skrifter. Första ägaren till det verket var G Wikström som var min pappas morfar. De böckerna var tryckta 1902. Stilen är så kallat fraktur eller gotisk stil. Jag har inte läst alla fyra banden men en hel del. Med det i ryggen menar jag nog att jag i sak men inte i språk präglats av just Rosenius (och andra i samma spår). Jesus liv, död och uppståndelse för människors skull är både grunden och käpphästen för våra förhållanden med Gud som på det sättet försonade oss med sig själv – det som kallas nåd.

Här i jämmerdalen men inte i farmors bokhylla fanns/finns två gamla Rosenius-volymer till – Episteln till de Romare till Uppbyggelse i tron och gulaktigheten. Dessa har jag kommit över nu! Via nätet. Jag nappade på en för mig okänd persons – prästs? – bokhyllerensning och via en serie meddelanden på Messenger, en Swishning och Postnords engagemang i saken har nu de böckerna kommit in i högen av oläst jox. De ser ganska likadana ut som de fyra första men är faktiskt några år äldre. 1898 trycktes de för EFS räkning hos Lutheran Augustana Book Concern, Rock Island, Illinois – gissningsvis för svenskt bruk både i USA och Sverige.

Texter skrivna för över 150 år sedan med den tidens ord, grammatik och typsnitt är inget hinder men inte något jag kan skum- och översiktsläsa i toppfart. Med 35 nu lästa sidor säger jag att det är bra att läsningen går sakta. Rosenius är mångordig och grundlig och helt lysande i sitt sätt att väva samman den kristna trons mest centrala delar.

Allt det som står i mina nya gamla böcker kan låta gammalt men är evighetsnytt(igt)

* När Nya testamentet 1981 kom i ny översättning blev det lite eljest. Den Bibel jag då började använda innehöll ett varsamt reviderat Gamla Testamente och det nya Nya. Bibel 2000 kom vad det led och när den gick att inhandla med uppslagsdel och fötternötter köpte jag en variant av den i en storlek som fortfarande medger att eventuella manus kan hållas dolda.

Till detta kan nämnas att min pappa på ålderns höst också behövde en Skrift med ”nalta grövvre ool”. Därför finns som arv efter honom i huset också en Bibel 2000 i den storleken att den vid läsning måste ligga på ett bord. Kanske kan man ha den i knät vid fåtöljläsning men liggande på rygg funkar det inte. Skulle man då somna är risken för näsblod överhängande.

Det mesta av detta inlägg skrev jag sent på eftermiddagen den första juni. Klimatet den dagen – liksom under flera dagar innan – var av den kalibern att rubriken onödigt med samos kändes aktuell. Nu är det lite annorlunda. En efterlängtad kallfront har passerat. Förhoppningsvis blir det också ett mycket välbehövligt regn. Temperaturen i Älvsbyn och i Pythagorion var den första i alla fall exakt samma och mina tankar vandrade då till den ön i den grekiska skärgården och jag skrev denna text i min tellefån:

Förr i världen, innan Covid-pandemin, gruppreste man/vi en vecka från Älvsby församling till den grekiska ön Samos. Under några år var det främst de nykonfirmerade med ledare som for någon gång i maj eller början av juni. Jag tror att det var 2012 första trippen gjordes och då till Turkiet. Det var alltså innan jag 2013 anställdes som komminister – präst i underställd befattning…

Dock gör jag nu den tredje juni ett stopp här. Skulle du, noble Bloggläsius, vara nyfiken på hur det var och vad jag tänkt i saken (också efteråt) hänvisar jag dig till näst intill dagliga blogginlägg maj-juni 2013-2019. Du kan också skriva Samos i sökrutan till höger – om du läser detta på din dator.

Jag har hur som helst tappat räkningen på antalet resor och veckor det blev både med ungdomar och ett par år också med vuxna. Ön och konceptet (som var skitbra!) har satt sig så i sinnet så jag alltid kollar vädret där nere. Då Älvsbyn inte sällan är varmast i landet kommer då och då känslan av att idag är det onödigt med samos.

Med de tre punkterna i slutet av det kursiverade avsnittet avbröt jag som du ser min berättelse om resorna och tankar kring de sakerna. Jag var långt ifrån färdig men valde att klippa ordmängden. Dock finns den kvar i min dator.

I slutet av förra veckan skrev jag under rubriken 8 av 12 en bloggpost i min tellefån. Jag valde dock att inte under helgen vid datorn bearbeta den texten och publicera den. Saker som trädgårdsarbete, pensionärsinhopp, hockeymatcher och morsdagsfirande kom emellan. Nu är det tisdag men det inlägget blir in-bloggat först om ett par dagar. I stället vill jag i ett eget inlägg nämna att det i förrgår var nära ögat.

På Heliga Trefaldighets dag alias Missionsdagen var jag listad att leda Högmässan i Älvsby kyrka. Inga problem förutom en förtanke att söndagskvällens Vårkonsert med kyrkokör och barnkör sannolikt skulle ”dränera” 11-gudstjänstens deltagarantal en ganska stadig smula. Med det blir lätt en Högmässa lite topptung – som regalskeppet Wasa ungefär.

I Älvsby kyrka är det beslutat, brukligt och vettigt att de som har uppdrag i gudstjänsten är på plats 10.00, en timme innan sammanringningen. Den här gången funkade det inte riktig för mig. Runt 9.30 drabbades av jag av ett blodtrycksfall med yrsel och forsande kallsvett. Vi har en blodtrycksmätare och den visade lågt. Inom en dryg halvtimme kom jag mig och var på plats runt 10.30 utan att vara alltför darrig. 
Det förväntade lite låga antalet deltagare samt att jag var lite darrig gjorde då att vi på plats skodde om gudstjänsten till ungefär Veckomässa med predikan eller nåt liknande. Mässa kunde alltså firas!

Sedan blev vi inte så få. Seden att de allra flesta familjer som fått sorg möter upp vid Tacksägelse för avlidna gäller inte längre och det sedan flera år tillbaka. Men ibland sker det. Det kungjordes 7 avlidna med ett sorgehus var på plats. Till detta kom några deltagare vid en kursvecka på folkhögskolan – Ung i Svenska kyrkan – som hade kommit med tåg vid 10-tiden. Summa blev vi runt 35 i kyrkan.

Vad hade hänt om du inte orkat? torde någon kanske fråga – eller inte.

Eller om det varit något allvarligare än ett tillfälligt blodtrycksfall?

Om inte prälle kunnat vaskats fram hade själva Mässfirandet fallit. Ett sådant måste det vara en präst som leder. I det läget hade musiker och kyrkvärdar att forma en gudstjänst/andakt med de församlade. Om annan ledig hyfsat erfaren präst finns på kort avstånd och hemmavid kan en sådan göra ett inhopp på kort varsel. Det skulle funka då psalmer är ju satta och största delen av en Högmässa består av genomtänkta formuleringar att bara läsa eller sjunga. Sådant kan man hoppa in på med hur kort varsel som helst men att till någon annan lämna över den predikan jag skrivit i fulltext hade inte gått. Min handstil är svårtydd även för mig själv. Inför andras ögon är bläckflödet omöjligt att tyda.

Det var nära ögat men allt kom ner på fötterna – någotsånär.

Det rubriken nämner kan man se på många sätt i både kyrka och samhälle.

Regeringens brist på hårda tag mot SD vittnar om ökad tandlöshet. Teologin i Kyrkohandboken 2017 – det är manualen för gudstjänster – jämfört med den från 1986 eller 1942 är ett annat exempel på klenare bett. Fler exempel kan säkert radas upp.

Dock: Det som konkret ledde till detta korta inlägg med dess rubrik var en helt annan sak. Efter några dagars tandvärk under helgen fick jag om måndagen en akuttid hos min tandläkare. Mindre än en timme senare var ökad tandlöshet ett faktum då den molande visdomstanden dragits ut.

Jag såg en stand-up – på Netflix – där en islänning inför brittisk publik pratade om både ett och annat. Bland annat kåserade han om folk och språk i andra nordiska länder. Sverige och svenskar tog han faktiskt inte med men vad gäller Danmark ordade han om något han fann bisarrt. De numrerar veckorna och fäster avseende vid numreringen. Så svensk jag är utbrister jag Je suis danois! Veckonummer är en briljant sak som ger ordning och struktur åt åtminstone delar av tillvaron. Därför blev rubriken för detta inlägg den den blev: vecka 16 är över med dess händelser och eskapader.

Veckor med jämna dansk-svenska nummer är jag listad att leda Veckomässan i Älvsby kyrka onsdagar 18.30 – med eftersnack om några är hugade. Så var det i onsdags men med modifikationen att en konfirmand skulle döpas i direkt anslutning. Lätt som en plätt att väva ihop. Kollegan som har konfirmanderna döpte först men sparade förbönen efteråt och Herrens bön till Mässan som jag ledde. Beredelseordet fick bli bryggan mellan dopet som levs i bot och bönen om förlåtelse. 17 personer på plats, 13 nattvardsgäster.

Torsdag när Primärhustrun for till Sunderbyn gick jag på bibblan bland annat för att läsa Kyrkans Tidning i pappersformat. Jag brukar göra så. Bladet har inte den kvaliteten att jag bränner beskattade slantar på en prenumeration. Det blev alltså på bibblan jag kunde läsa att en tredjedel av Luleå stifts idag yrkesaktiva prästerskap går i pension innan 2030. Liknande om än inte riktigt lika höga siffror gäller för i princip alla stift. Tankarna travade sig i huvudet: Varför? Är det församlingarna som är så dysfunktionella att de inte är rekryterade miljöer? Eller är det (vi) präster som inte ger inspiration till kallelse? Eller andra orsaker? Till detta kommer också undringen varför inte ledningen och kyrkopolitiker på olika nivåer motionerar om åtgärder och på andra sätt agerar för att öka attraktion och rekrytering – i stället för att verka för att man skall gallra i prästbeståndet man redan har.

Fredag innebar Luleåresa för mig för en begravningsgudstjänst i Örnäsets kyrka – som var min kyrkliga uppväxtmiljö. Det var Maria Lindahl, några och 40 år gammal, som skulle jordfästas. Hennes far och mor är sedan barn- och ungdomstid en del av min/vår vän- och bekantskapskrets och det kändes självklart att möta upp. Jag for ensam. Primärhustrun vill på grund av en förebyggande cellgiftsbehandling som påverkar immunförsvaret undvika större folkhopar och jag valde av samma skäl bort minnesstunden men i gudstjänsten var jag med i bänken.

Det är fel och avigt att föräldrar skall behöva begrava sina barn! Det är min enkla åsikt som jag delade med pappans tvillingbror. Helt rätt! svarade han. Och fortsatte: Jag hade hellre gått på din begravning än den här!*

Lördag blev något av en mellandag i förberedelsetankarnas tecken.

Söndag morgon 8.30 ringde väckaruret. Uppgiften framför mig var gudstjänsten i Älvsby kyrka kl 11 med temat Vägen till livet och sina speciella Bibeltexter. Egentligen inget problem alls. Huvudtexten var en del av vad evangelisten Johannes berättar att Jesus kvällen före korsfästelsen sa till sina följeslagare om att han skulle lämna dem. Poängen i det är skitenkel! Genom händelserna och på det sättet Jesus lämnade sina lärjungar in i döden – och sedan uppståndelsen – skapade han Vägen till livet för alla. Lätt som en plätt och enkelt som en ugnspannkaka! Men…

Barnkören skulle sjunga! Ett halvdussin flickor från årskurs 1 till 4 ungefär. Sådant ger gudstjänsten en annan karaktär än de flesta söndagars sammankomster.

Tro inte att jag ogillar den saken! Eller besväras! Tvärtom!! Dock är det en speciell utmaning med barn och barnens svans. Redan i förberedelsen vet jag ju att en barnkörs svans är påtaglig. Grovt räknat drar varje korist i snitt med sig 5 stycken föräldrar, syskon, far- och morföräldrar, åsnor och åsninnors fålar. De flesta av dessa kan förväntas vara rejält kyrk-ovana. Sedan finns några konfirmander i kyrkan – också ganska ovana och på detta finns ett numera ganska litet kyrko-vana stammisar. Sett så gjorde jag en prognos på runt 60 gudstjänstfirare av sammansatt slag och träffade hyfsat rätt – 64.

Uppgiften att leda sådan gudstjänst och i sådana sammanhang i förkunnelsen försöka visa på något vettigt skrämmer mig inte ett dugg. Jag triggas! Om det blir vettigt vet jag inte men utmaningen är stimulerande. Att främst i resonemang med barnen försöka rita budskapet har varit den väg jag oftast tagit. Så blev det igår också. Hur det funkade får andra bedöma.**

Efter gudstjänsten kunde jag i alla fall konstatera att vecka 16 är över. Nu är det vecka 17, en udda vecka med Bibelstudiet i församlingsgården tisdag 18.30. Den gruppen är öppen att ansluta till de udda veckorna. I morgon kommer resonemanget att handla om nattvarden. Innan, tidigare på dagen, möts folkhögskolans styrelse men sådana träffar följer inte dansk-svenska veckonummer.

* Detta, noble Bloggläsius, skall du inte missförstå eller tolka som att vi ogillar eller är främmande för varandra. Tvärtom! Det är den sanna verkligheten mellan vänner, goda vänner, som kanyttra sig i till synes bister klartext.

** Att ha barn i fokus tror jag är Jesusaktigt. Därför gillade jag skarpt när det så kallade ”barnbordet” fanns framme i koret. Att som präst i en gudstjänst ha ritande barn i närheten kan en del uppleva utmanande men att barn på den platsen får det lättare att från och till följa med är vida överlägset den undanskuffade position eventuellt närvarande barn nu ges i ett utrymme längst bak under läktartrappan. Jag vet att de som jobbar nuförtiden resonerat om saken och tagit beslutet att återförvisa eventuella ungar dit ner. Jag tycker det är fel.

Så blir det!

En veckas publicerings-stopp, inte -topp.

Jag tar inte med datorn till Hemavan dit vi reser i morgon. När jag publicerar något här på bloggen har jag lapp-toppen som verktyg – oftast vad jag skrivit i tellefånen och mäjlat till mig själv. Nu blir det stopp i verksamheten. En vecka i Hemavan får ägnas åt annat.

Med start Palmsöndag 19.00 kommer jag att ansvara för andakter och gudstjänster i Hemavankyrkan varje kväll under Stora veckan – utom Skärtorsdag då Mässan är sammanlyst till Tärna. Jag väljer då att vara datorlös men läsförsedd som komplement till möjligt friluftsliv. Tanken är att det på så vis blir en bättre fjällvecka – typ. Visst har jag med mina skidor för turåkning men jag blir i så fall ensam om sådana övningar. På grund av operationen för en vecka sedan är Primärhustrun rekommenderad att inte åka skidor alls utan nöja sig med att vara konvalecent till fots och till grops. Att promenera och sola i grop med henne blir därför friluftslivet denna vårvintervecka. Vad det dessutom verkar kommer vädret att vara sisådär åtminstone en bit in i veckan.

Med detta skrivet så bör du, noble Bloggläsius, alltså inte vänta mer skriverier de närmaste dagarna. Det råder pubiceringsstopp.

Jag hann inte in på det i förra inlägget, alltså vad jag gjorde under mitt nästan två veckor långa bloggpaus. Tror inte för ett ögonblick att du, noble Bloggläsius, vibrerar av nyfikenhet i saken men väljer att berätta i alla fall.

Jag såg på TV.

Slappt att sägandes då inte bara på skidornas världscup med och utan bössa eller diverse nyheter och dokumentärer. Jag såg en 60-avsnitts-serie på Netflix på spanska – La Reina del Sur. Inte dokumentärt alls, ”bara” ett drama i och kring mexikanska knarkmaffior och saker runt sånt. Egentligen inte speciellt sevärd men jag fastnade för den likt tidigare för en del andra serier på spanska. Orsak? Språket. Det är språket jag vill åt. På gymnasiet (för mer än 50 år sedan) läste jag spanska i två år och i mitten av 90-talet repeterade jag ganska fåfängt inför en studieresa till Guatemala och El Salvador. Konstruera meningar kan jag inte alls men jag har märkt att åxå slötittande utvecklar förståelsen en smula – förutom att vad jag gjorde var ett tidsfördriv.

Jag har läst.

Inte mycket, ihärdigt och intensivt men i alla fall en del. I folkhögskolans bibliotek finns en Sveriges kyrkohistoria i 8 band som jag redan före jul gav mig i kast med. Nu är jag i slutet av volym 4 om Enhetskyrkans tid på 1600-talet. Då skulle lutherdomen – för att låna en ordvändning från rena nutiden – vara de ”svenska värderingar” som skulle hålla samman riket och dess provinser. Mycket faktaspäckat. Allt vad jag gjorde i det stycket har jag inte gått in att memorera men onekligen ser jag likheter mellan dåtidens hållning och senare och nutida resonemang om vikten att ha så kallat ”svenska värderingar”.

Jag har pusslat.

I julklapp fick Primärhustrun och jag ett 1000-bitars. Den yngre av sönerna fick åxå ett. Sedan de på var sitt håll lagts böt vi lådor. På det kom först ett om 500 bitar som redan fanns i fastigheten och sedan ett om 1000 till lånat av dottern som bor inom synhåll. Att pyssla med pussel är både enahanda och kontemplativt och blev i alla fall en del av vad jag gjorde i stället för att blogga.

Det var den femte mars jag senast publicerade något här på min blogg. Sedan dess har två veckors vatten flutit under broarna och ett och annat tåg åxå gått. Hur som helst har uppehållet blivit ganska långt för att vara jag – som egentligen har ambitionen att blogga minst två gånger i veckan. Vad har då hänt som gjort att inget hänt?

En anledning är att inget hänt inom de flesta fält jag brukar ”bevaka” med olika blogginlägg. Givetvis är det skenbart i flera fall.

Kriget Hamas-Israel fortsätter ju. Mer än 100.000 personer i Gaza har dödats eller skadats av ihållande israeliska utrotningsåtgärder med både flygbombning och markstrid. Till detta kommer den medvetna svält- och belägringstaktik som Israel tillämpar trots protester från både EU och USA och som svenska höger-kristna så kallade ”Israelvänner” tiger om – med undantag för politiker inom KD och SD som reser på solidaritetsbesök till illegala israeliska bosättningar på Västbanken. Ska man skriva om sånt? Viktiga saker är det men några blogginlägg hr det inte blivit de sista veckorna.*

Regeringen verkar lite NATO-bakis och är tyst och passiv denna och alla andra frågor. Den verkar mest vänta på alla de utredningar den tillsatt. Det gäller den nämnda konflikten i Mellanöstern såväl som att aktieskolorna ger vinstgivande falska betyg som snedvrider intagningarna till utbildningar och anställningar. Ingen näve i bordet alls! Bara ordbludder. Naturligtvis är detta ideologiskt styrt i den borgerliga övertygelsen att det är rätt att stjäla offentliga medel för att gynna kapitalet. Samma tjyvmoral gör att man inte vill att det ska ske en registrering av förmögenheter i värdepapper och/eller fastigheter. De rikas rikedom skall hållas osynlig för folk i allmänhet. Som du märker, noble Bloggläsius, följer jag TV- program typ Agenda, 30 minuter, Politikerbyrån med flera även om jag inte bloggar om grejerna.

I Lokalsamhället händer inget speciellt som väcker min skrivklåda. Möjligen skulle Kanis-dagen i förrgår då Lisa och Ava åkte skidtävling kunnat ge ett inlägg men det blev inte av – av skäl jag nedan kortfattat återkommer till.

Med kyrkliga sammanhang är det på samma sätt som med de kommunala. Förutom bevakningen i Kyrkans Tidning av biskopars och andra klerikala socitetspersoners resor samt en och annan debattartikel om brist på präster, diakoner och annat sker inget bloggvärt vare sig på lokal, regional eller nationell nivå. Folk som styr och leder verkar rejält overksamma.

Efterbehandling av den kirurgi Primärhustrun genomgick i början av året framskrider enligt plan och schema som jag i detalj valt att inte redovisa här på bloggen. Så knallade det på fram till i fredags kväll då det blev resa till akuten i Sunderbyn. Stomin krånglade på ett sällsynt men för vården ändå känt sätt och det krävdes en ny nattlig operation. På lördagen var jag till patienten med lite olika pinaler men redan igår fick jag hämta hem henne. Tre resor Älvsbyn-Sunderbyn på tre dagar blir lite enahanda bilkörning.

Jag nämnde att kusinerna Lisa och Ava tillsammans med 90-talet andra barn åkte skidtävling och fick var sin medalj. Bilden är Avas målgång. Lisas skymdes av folk. Evenemanget betydde att huset gästades av Avas mamma och lillebror samt att Lisa också sov hos oss samtidigt som det bar iväg till Sunderbyn med mormor. I denna anhopade del av händelser kände jag – och känner – att vuxna barn är ett starkt stöd. Som pappa finns reflexen kvar att finnas till för sina barnen och skydda och bära dem. Så ska det vara men sanningen är ju att de också är vuxna och att man växelvis får vara till för varandra.

Så här långt har jag mestadels berättat vad jag inte gjort här på min blogg sedan 5 mars. Vad jag faktiskt låtit tiden gå till får jag återkomma med – kanske.

* Igår kväll fick jag en påringning av en vänsterpartisktiskt sinnad Luleåperson som tydligen läser min blogg. Orsaken till att vi vet om varandra (och att personen tar del av min blogg) ligger inom fältet personliga bekantskaper – typ. I alla fall framfördes en undran om jag den 6 april skulle kunna tänka mig att tala vid en solidaritetsmanifestation för Palestina utanför Shopping i Luleå. Det är ju lite hedrande att få den frågan men jag bad om betänketid. Manifestationer av olika slag kan innehålla både det ena och det andra och utomhus blir det lätt lite ryckigt. Att då som präst stå och under några få minuter berätta om aktuella viktiga saker i konflikten Palestina-Israel och kanske dela intryck därifrån kan lätt missförstås. Att finnas med i ett panelsamtal eller liknande under tak vore en annan sak. Vi får se hur jag gör.

Idag skulle min pappa fyllt 100 – om han levat.

Det är värt en promenad och ett ljus på hans och mammas grav.

Egentligen är det lite märkligt. Det är snart 20 år sedan han dog, två år efter mamma. Gastkramande sorg var väl aldrig för handen och än mindre nu. Dock går inte en dag utan att någon tanke går till de två.

Kan det bero på att jag i år blir 71?

Denna text publiceras om några dagar då vi återkommit hem. När jag börjar skriva den är vi i Uppsala dit vi kom torsdag morgon. Efter incheckning på hotell polemasade vi oss med pendeltåg till Vattholma där Primärhustruns bror bor, han vars fru dog på Juldagen.

Fram mot kvällningen åkte vi tillbaka till Uppsala. Den resan tar 17 minuter. Då noterade jag på en skylt hur fort tåget körde. När nivån 130 passerades sa jag Så här fort vågar jag inte åka men då det gick över 190 knutar blev det spännande. Vid 199 lättade lokis på gasen. Är att inte nå 200 lite mesigt?

På fredagen blev det pendeln igen till Vattholma. Begravningsgudstjänsten i Lena kyrka var bokad till klockan ett och jag var av hennes man och hennes tre söner ombedd att vara officiant. Ett förtroende ska man söka leva upp till.

Den dagen blev intensiv. Runt 80 personer mötte upp i kyrkan och drygt 65 på minnesstunden. Efter den blev det sedan en de-närmaste-samling i bostaden. Vid 10-tiden på kvällen var vi tillbaka på hotellet. Inte heller denna resa nådde pendeltåget 200 knyck.

Lördag sov vi ut. På hotellet serveras frukost till klockan 11 så vi hade ingen brådska. På programmet stod möte med hustruns andra bror och maka hemma hos deras son med sambo – de två andra 70-plussarna hade övernattat där. Vi fikade i ungdomarnas fina lägenhet, tog en promenad med mat och for så småningom – vi o-unga alltså – till Vattholma på nytt. Där fanns då kvar han som blivit ensam och den yngste av pojkarna som bor inne i Uppsala.

Söndagsförmiddagen gick i lördagens morgontecken och töcken. Vi packade, checkade ut och gick till Helga Trefaldighets kyrka för gudstjänst. Den kyrkan ligger på stenkasts avstånd från Domkyrkan vars storslagenhet vi valde att undvika. Sedan några timmar att slå ihjäl innan tåget går norrut vid 7-tiden ikväll.

Som du ser, noble Bloggläsius, skrev jag under söndagseftermiddagen och när jag nu fortsätter har vi passerat Gävle. Innan vi for besökte vi Pias brorson i hans lägenhet – den yngste av Merethes söner. Trevligt. Om tåget går som planerat är vi i Älvsbyn 05.14 i morgon.

En sorg- och begravningssituation vi just varit i kan och skall stämma till eftertanke på flera sätt. Dels finns tankarna på de närmast drabbade – naturligtvis. Men att också våga tänka för egen del blir viktigt. Man får ju inte behålla varandra i all evighet. En gemenskap genom flera årtionden tar rimligen någon gång slut på ett eller annat vis. Någon blir ensam. Och barn och barnbarn ska rimligen överleva de som blir 70 eller 80 eller fler år. Blandade och inte alltför lättsamma tankar – om man underdriver saken.

Till sist under måndagen: Nu är vi hemma i fastigheten. Tåget var bara en och fyrtio sent. Klockan 7 fanns ingen taxi så vi promenerade hem. Det är väl inte lite mesigt?

Generellt taget har det under den senaste tiden blivit glesare än förr med skriverier här på min blogg. Under november och december förra året fick jag ihop sju inlägg per månad. Nu i januari verkar det bli på samma sätt.

Orsakerna till detta är olika. Det primära är brist på inspiration rent generellt men också att jag inte tycker det händer ting värt att blogga om. Givetvis är detta tyckande väldigt selektivt. Den så kallade LVU-skandalen i Älvsbyn kunde fått en skrivning, folkslakten i Gaza likaså – men jag har som inte kommit till. Att Primärhustrun opererades efter nyår och att en av våra svägerskor dog på Juldagen har också tagit tankeenergi från diverse skriverier.

Nu blir det i alla fall både glest och paus. Om ett par timmar lägger vi oss på nattåget söderöver. Svägerskans begravning blir på fredag. Till veckan kommer vi hem och då får vi se hur det blir med bloggerier och annat.

Det är nog dags nu – alltså att skriva åtminstone något om hur tingen varit sedan jag senast skrev.

Börjar jag då med vädret kan jag meddela att kylan släppte och förvandlades till plusgrader. Det gjorde inte så mycket då den luftfyllda fluffiga snön kylde av från marken. Slask och modd uteblev därför. Nu är det återigen stabila men inte många minusgrader så faran får väl anses vara över.

Om jag sedan går över på väsentligheter kan jag meddela att på måndagen fick jag hämta hem Primärhustrun från sjukhuset i Sunderbyn. Kirurgi och tiden efter har där funkat enligt plan. Hon är konvalescent men mår under förutsättningarna bra.

Tillsammans med barnbarnet Lisa plundrades julen ut redan på onsdag eftermiddag. Skall man vara noga var det lite i förtid. I min barndom var julgransplundringar och hopplock av krubba och annat förbehållet 20:e-dagen med tillnamnet Knut. Datum hit eller dit spelar ingen roll då arbete tillsammans med en 6-åring alltid är kul – och kröntes med glass.

I nästa vecka startar den så kallade församlingsverksamheten om för våren. Med det menar man de diverse olika grupper på vardagar typ konfirmander, barnverksamhet, körer osv. Gudstjänstlivet i sig brukar inte rubriceras som verksamhet av den typen. Det har ju pågått under helgernadå annat pausat – och många tagit ledigt. Veckomässan på onsdag kväll fick då vara en tjuvstart i en – och detta tycker jag är smått anmärkningsvärt – julgrejsutstädad kyrka. Jag tycker man hade kunnat vänta med bortplocket till 13:e-dagens oktavdag den 20:e. Det är inte värsta viktiga saken men ett tecken på att Kyrkans år till och med i kyrkan faller tillbaka i både teori och praktik – som det gjort i frikyrkorna och andra reformert smittade sammanhang.

Till veckan, inom ramen för den nämnda så kallade församlingsverksamheten, kommer jag att så att säga ”få tillbaka” uppdraget att leda Bibelstudierna tisdagar klockan 18.30 i veckor med udda nummer. Underbemanningen på prästsidan gör att man bett mig kliva in under våren. Om det blir fortsatt fokus på Luthers katekeser eller om det tar tajmaut för något annat för vi se.

Onsdagkvällar i veckor med jämna nummer ligger på mig att leda Veckomässa i Älvsby kyrka med start 18.30 – och eftersöljande pratkväll för dem som vill.

Till detta kommer gudstjänst ungefär en söndag i månaden – i det rådande vakansläget.

Finns annat värt att blogga om?

ÖB och hans uttalande om mental krigsförberedelse?

Kyrkans Tidnings fixering på ”den kyrkliga elitens” görande och låtande?

Regeringens och de krist-sionistiska tidningarna Dagens och Världen Idags oförmåga att kritisera framfarten hos Mellanösterns mest välbeväpnade och brutala krigsmaskin?

Eller något annat?

Inspiration vill liksom inte infinna sig. Kanske behöver jag att någon utmanar eller provocerar mig.

Vad det verkar verkar det vara så. SMHI och andra väderorakel säger i alla fall så. Vid 14.30-tiden den 7:e januari när jag skrev detta i tellefånen sa en app i den att det var minus 21 i Älvsbyn men just hos oss ned mot älven var det fortfarande 27 grader kallt.

Det har varit en kall vecka sedan jag den 2:a skjutsade Primärhustrun i mitt liv till Sunderbyn för hennes livsomställande kirurgi. Det har faktiskt varit så förnicklat kallt – inklusive dagen då vi var ström- och telefonlösa – att någon icke alldeles nödvändig sjukbesöksresa gjorts. Visst hade det känts bra för mig och kanske också för henne att mötas men man måste ju vara förståndig också. Hon har ju efter omständigheterna haft det varmt och gott och varit trygg i vården och mig har det inte heller gått någon nöd på i min av kylan färgade passivitet – förutom att det varit ganska trist.

Imorgon kommer kylan att helt ha släppt – sägs det.

Då blir det Luleåresa och faktiskt då för hemhämtning av den då utskrivna.

Väderomslaget ger i alla fall lite konstiga siffror. Text-TV-titt gav temperaturen klockan 10 i förmiddags och visade kallhålen Katterjåkk och Nikkaluokta som varmast i landet. Orten jag bebor var fortfarande kyligt pålitlig. Värmeböljan från nordväst hade inte ännu hunnit hit när jag skrev men nu vid 21-tiden när jag publicerar det hela är det faktiskt bara 16 minus på vårtermometer. Appen i telefonen säger 3 grader. Det kryper uppåt.

Funderingar på annat än familj, släkt och kyla har denna vecka hamnat i bakgrunden. Vad gäller kyrkliga ting händer ingenting som fångar min uppmärksamhet. Situationen i Mellanöstern tuffar på men ingen, inte ens jag, går igång på saken. Vår tjära regering flyter trögt, lika trögt som andra Israel-sympatiserare typ tidningarna Dagen och Världen Idag, när det gäller att markera mot svält- och utrotningskriget i Gaza. Sånt brukar jag blogga om men det har inte blivit av. De böcker jag fick i julklapp ligger också stadigt i olästa högen.

Nej! Det är nu inte frågan om något ned-eller uppräkningssystem typ de Bibelkommenterande blogginlägg jag våren 2018 de sista 100 dagarna innan jag pensionerades skrev näst intill varje dag. Nu är det bara lite livs- och hälsouppdateringar med utetemperaturen som rubrik.

Pia, Primärhustrun i mitt liv, opererades med start onsdag morgon. Hade vädret varit vettigare hade jag nog trots att jag inte visste några tider åkt till sjukhuset under eftermiddagen men då det var så svinkallt avstod jag – som vi kommit överens om. Visst telefonerande på kvällskanten gav via sköterska infon att allt gått enligt plan men också att hon inte ännu var på vårdavdelning. Jag kunde i alla fall framföra en hälsning.

När jag vaknade torsdag morgon var det helt mörkt i fastigheten. Ingen el. Inget Telia heller. P4 Norrbotten – vi har batteriradio – berättade att 4000 abonnenter i Älvsbyn varit strömlösa sedan 4-tiden på natten och att det var ovisst när systemet skulle funka igen. Och det var korrekt avrundat 40 grader kallt – alltså ute. På grund av elavbrottet låg internet mestadels nere men ett SMS från den radiolösa dottern 2 minuter bort slank igenom med frågan om jag visste nåt. Jag tog med P4 och gick dit där de kokade varm dryck på spritkök och var där till ½16 då ström och Telia kom tillbaka. Du förstår säker, noble Bloggläsius, att det inte heller denna dag blev nån bilkörning till Luleå. Vi satt liksom mer och mer påpälsade fast i en (alltmer) isande tystnad.

Vid 16-tiden svarade hustrun i telefon och vi kunde få en uppdatering av hur hon mådde. Ingreppet hade gått enligt plan och det cancer satt i var avlägsnat. Värk, diverse slangar och jox var kvar men hon lät ändå vid gott mod.

Då strömmen återkommit började cirkulationen av fjärrvärmen funka igen. Jag gick hem och fann att vår suterrängkåk hållit tempen hyfsat – 17 grader på övervåningen – och att elementen var varma. 12 timmar utan ström och samband rekordkall januari får en onekligen att tänka på sårbarheten i samhället och tapperheten hos dem som fixat, donat och kopplat förbi det som pajat.

Det blir ingen sjukbesöksresa på fredag heller. Visserligen ska det då enligt prognos ”bara” vara runt 30 men det finns inte – tack och lov! – tvingande medicinska skäl till det risktagande trafiken innebär. Jag blir därför hemma och kommer bland annat att publicera denna text jag författat strax efter midnatt mellan torsdag och fredag. Samt se hockeyfinalerna.

Så har det blivit ett nytt år.

Vad det ska bära med sig är öppet både positivt och annat.

Bägge aspekterna finns i pajplajn.

Själva nyårsfirandet gick i det fulla husets tecken. Nästan hela klanen – sonhustrun blev hemma – möttes för nyårsmiddag och väntan på tolvslaget. Alla var dock inte övernattare. Sonen och de två äldre kusinerna for vid ettiden och Ava nattade hos kusin Lisa ett drygt diskuskast bort. Det betydde att den äldsta och den yngste av barnen, svärsonen och lille August var kvar i fastigheten. Så framåt Nyårsdagens kväll for de. Jag och Primärhustrun blev själva i kåken.

Nu den 3:e är midvinterkölden hård – runt 38 minus. Jag är nu ensam i huset efter gårdagens resa Älvsbyn-Sunderbyn-Unbyn-Älvsbyn. Idag på förmiddagen opereras Pia. Därför skulle hon vara på plats redan igår för en del prover och övernattning på patienthotell i natt.

Vad vi förstått beräknas operationen ta ca 4 timmar och handlar om ett påtagligt ingrepp med 1,5-2 månaders konvalescens och sedan permanent stomi. Vården beskriver det hela som rutin med förväntat positivt resultat och vi får lita på den samverkande treenigheten vårdens resurser, personalens skicklighet och Guds helande kraft. En cancerdiagnos för 40 år sedan var ofta en dödsdom men nu behöver det inte vara så. Tvärtom! Vetande och resurser är ofantligt mycket större och mer precisa. Fördenskull är det inte kul men i grunden känns det lite oroligt tryggt.

Jag åker inte till Sunderbyn idag – om jag inte måste. I minus 38 är det klokt att avstå icke absolut nödvändiga resor. Madammen i mitt liv är ju i goda händer.

Bilden är från runt 12-slaget mellan december och januari. Den visar våra fyra numera vuxna barn på toppen av den stora snöhög de intensivt grävde i och lekte på som små. Naturligtvis inte exakt samma snöhög utan denna vinters upplaga.

Såhär under och efter jul har jag, likt många med blogg eller som är aktiva på andra sociala medier, brukat bjuda läsekretsen på mer eller mindre vidlyftiga julreferat. Idag på tredjedagen skulle jag kunna göra så och varva hur julfirandet senaste veckan med barn och barnbarn varit utfyllt med funderingar kring diverse kyrkliga ting och saker från världen i stort.

Jag gör inte så nu. Detta inlägg är inte ett sådant. Jag låter julen anstå och nöjer mig nu med att nämna att vi igår fick ett tråkigt besked. Den yngre av min frus två äldre bröder ringde. Han meddelade att hans fru, alltså vår svägerska, efter en tids allvarlig sjukdom under Juldagen avlidit. Naturligtvis har vi vetat om hennes sjukdom och haft viss inblick i måendet men att det skulle ta den här vägen var vi inte inställda på – även om fruktan funnits.

Faktum är i alla fall att vår vän och förtrogna Merethe inte längre lever. Hon har lämnat min svåger, sina tre söner och ett knippe vuxna och halvvuxna barnbarn samt en liten nyföding – förutom övrig släkt och vänkrets. Denna dominerande händelse trycker undan andra tankar att skriva om i ett blandat julreferat.

R.I.P.

Inför jul och nyår finns en hel del att göra och stå i både i tanke och gärning. Jag tycker mig därför varken ha tid eller motivation att skriva långa drapor om vad som hänt under året, händer just nu eller kommer att hända. Visst finns tankar och uppslag om både det ena och det andra. Texter att kanske publicera växer fram i tellefånens funktion för Anteckningar men tids- och tankeluckor för kreativt skriveri lyser med sin frånvaro. Faktum är att jag inte ens har fått till det här med julkort i år och därför fattar jag mig jul-kort och önskar med detta dem som läser min blogg och/eller ser mig flimra förbi på Facebook en fin jul.

Bilden förresten!

Den tog jag i den lutherska kyrkan i Betlehem. I år ställs på grund av kriget i Gaza och de israeliska bosättarnas och soldaternas framfart på Västbanken allt julfirande utom gudstjänster in i staden. Värt att tänka på för oss som lätt ställer in gudstjänstfirande för allt annat.

Att göra så kan vara stöld men inte alltid. Att resajkla annans text och ord handlar ibland bara om att återanvända eller bruka-en-gång-till. Det är inte riktigt stöld. Eller? Vara hur det vara vill med moralen är det i alla fall så att det i mitt kontaktnät på Facebook bland många andra och mycket annat finns en och annan pensionerad präst med inhoppningsuppgifter – om sådant och sådana se förra blogginlägget. En sådan publicerade idag en text en annan prälle tidigare prästerat om Lucia. För att du, noble Bloggläsius, skall få upplysning och ökad bildning vill jag därför resajkla annans text, lätt bearbetad.

Lucia (latin, ’den lysande’, ’ljusbärerskan’), var född cirka 283 i Syrakusa, Sicilien, död 304. Hon var jungfru och blev med tiden martyr och helgon inom Romersk-katolska och Ortodoxa kyrkan med festdag 13 december.

Den unga kristna jungfrun Lucia led martyrdöden under kejsar Diocletianus förföljelse. Hon avbildas i den kristna konsten med ett svärd eller en dolk och ett sår i halsen. Hon kan också hålla två ögon på ett fat, vilken åsyftar legenden att hon före sin död rev ut sina ögon och sände dem till sin trolovade. Guds moder (Jungfrun Maria) gav henne dock nya och ännu vackrare ögon. Som attribut har hon dessutom en palmkvist och en oljelampa eller ett ljus i handen.

Legender och berättelser om Lucia går tillbaka till antiken och staden Syrakusa år 283 efter Kristus. Då föddes Lucia i en adlig och välbärgad familj. Fadern var av romerskt ursprung men dog tidigt och Lucia uppfostrades av sin mor Euthycia. Moderns namn antyder att hon hade grekiskt påbrå.

Lucia ville helst av allt förbli jungfru och leva ett helgat liv i Guds tjänst. Modern Euthycia hade lidit av en svår sjukdom i många år och hon blev övertalad att företa en pilgrimsfärd till Catania där helgonet Agatas grav fanns. Pilgrimsfärden och besöket vid den heliga Agatas grav botade henne. I glädjen över att ha blivit botad gick Euthycia med på Lucias önskan om att skänka sin hemgift till de fattiga.

Enligt tidens sed hade Lucia blivit bortlovad som fästmö och den blivande fästmannen kände sig lurad på den hemgift han hade väntat sig. Han insåg nu att Lucia var kristen och angav henne för myndigheterna. Enligt legenden stack Lucia då ut sina ögon eftersom hon tänkte att det var hennes vackra ögon som fått den svekfulla fästmannen att intressera sig för henne. För sin trohets skull belönade Gud henne genom att genast ge tillbaka ögonen.

För att pröva om Lucia var kristen anmodades hon av prefekten i Syrakusa att offra till de romerska gudarna. På det svarade hon: "Ett rent offer till Gud är att besöka änkorna, de föräldralösa och pilgrimerna som behöver hjälp, och det är redan tre år sedan jag gav ett sådant offer till Jesus Kristus genom att dela ut all min egendom." Prefekten beslöt att straffa Lucia genom att skicka henne till en bordell men hon vägrade blankt. Då tände man en eld runt henne, men elden rörde inte henne. Till slut kallade man fram bödeln som stack en dolk i hennes sida. Det påstås att det var fästmannen som fungerade som bödel.

Efter sin död år 303 blev Lucia snart ett av den katolska kristenhetens största helgon. När Norden kristnades på 1000-talet kom Lucia till oss som ett av många katolska helgon. Det moderna Luciafirandet, med Lucior med ljus i håret, är inspirerat från en berättelse där det sägs att Lucia bar ner mat till fångarna i de mörka fängelsehålorna, utan det är för att skänka lite ljus i en tid av mörker (i den julianska kalendern, den kalender vi hade fram 1753, var 13 december vintersolståndet, det vill säga årets mörkaste natt). Men legenden säger ändå för att kunna ta så mycket mat som möjligt i sina händer satte hon ljus på huvudet.