är nog dags
Det är nog dags nu – alltså att skriva åtminstone något om hur tingen varit sedan jag senast skrev.
Börjar jag då med vädret kan jag meddela att kylan släppte och förvandlades till plusgrader. Det gjorde inte så mycket då den luftfyllda fluffiga snön kylde av från marken. Slask och modd uteblev därför. Nu är det återigen stabila men inte många minusgrader så faran får väl anses vara över.
Om jag sedan går över på väsentligheter kan jag meddela att på måndagen fick jag hämta hem Primärhustrun från sjukhuset i Sunderbyn. Kirurgi och tiden efter har där funkat enligt plan. Hon är konvalescent men mår under förutsättningarna bra.
Tillsammans med barnbarnet Lisa plundrades julen ut redan på onsdag eftermiddag. Skall man vara noga var det lite i förtid. I min barndom var julgransplundringar och hopplock av krubba och annat förbehållet 20:e-dagen med tillnamnet Knut. Datum hit eller dit spelar ingen roll då arbete tillsammans med en 6-åring alltid är kul – och kröntes med glass.
I nästa vecka startar den så kallade församlingsverksamheten om för våren. Med det menar man de diverse olika grupper på vardagar typ konfirmander, barnverksamhet, körer osv. Gudstjänstlivet i sig brukar inte rubriceras som verksamhet av den typen. Det har ju pågått under helgernadå annat pausat – och många tagit ledigt. Veckomässan på onsdag kväll fick då vara en tjuvstart i en – och detta tycker jag är smått anmärkningsvärt – julgrejsutstädad kyrka. Jag tycker man hade kunnat vänta med bortplocket till 13:e-dagens oktavdag den 20:e. Det är inte värsta viktiga saken men ett tecken på att Kyrkans år till och med i kyrkan faller tillbaka i både teori och praktik – som det gjort i frikyrkorna och andra reformert smittade sammanhang.
Till veckan, inom ramen för den nämnda så kallade församlingsverksamheten, kommer jag att så att säga ”få tillbaka” uppdraget att leda Bibelstudierna tisdagar klockan 18.30 i veckor med udda nummer. Underbemanningen på prästsidan gör att man bett mig kliva in under våren. Om det blir fortsatt fokus på Luthers katekeser eller om det tar tajmaut för något annat för vi se.
Onsdagkvällar i veckor med jämna nummer ligger på mig att leda Veckomässa i Älvsby kyrka med start 18.30 – och eftersöljande pratkväll för dem som vill.
Till detta kommer gudstjänst ungefär en söndag i månaden – i det rådande vakansläget.
Finns annat värt att blogga om?
ÖB och hans uttalande om mental krigsförberedelse?
Kyrkans Tidnings fixering på ”den kyrkliga elitens” görande och låtande?
Regeringens och de krist-sionistiska tidningarna Dagens och Världen Idags oförmåga att kritisera framfarten hos Mellanösterns mest välbeväpnade och brutala krigsmaskin?
Eller något annat?
Inspiration vill liksom inte infinna sig. Kanske behöver jag att någon utmanar eller provocerar mig.
Tror du på två- eller enstatslösning? Det förra kräver att man går tillbaka till 1967 års gränser, medan det senare att man ger upp det där med etnostat.
Nu ser vi den bittra efterbörden av att Väst, under USA's ledning, efter andra världskriget stödde allsköns diktatorer, bara de var antikommunistiska, enligt devisen "mina fienders fiende är min vän" och att man inte medverkade till ett mångetniskt Israel/Palestina.
Just nu ser jag tyvärr nattsvart på världsläget.
Bra att hustrun är "på spåret"!