stigstrombergsson

Det kom uppgifter från Israel om att 7 eller 12 anställda vid UNWRA skulle ha deltagit vid Hamas allt igenom förkastliga attack mot civila den 7 oktober förra året. Omedelbums beslutar det svenska regeringsunderlaget som innehåller både krist-sionister och muslimhatare att bara på denna blotta misstanke frysa allt bistånd via UNWRA.

Nu har en oberoende utredare visat att den israeliska anklagelsen inte kan styrkas Tanken inställer sig att regeringen agerat överilat – eller…

När det ungefär samtidigt kom påståenden om att israelisk militär bryter mot mänskliga rättigheter – det var när det ”bara” var 10.000 döda i Gaza – ansåg samma regering att det var legitima och proportionerliga åtgärder som inte krävde någon kritik eller några åtgärder innan grunden för dessa anklagelser utredds noga efter kriget, inte bemötas spontant.

Kanske kan någon förklara varför man gör den skillnaden att misstanke gäller i ena ledet men bevis i det andra.

OBServera citationstecknen i rubriken. Eller heter det citattecken? Spela roll gummiboll! Enligt Wikipedia kan det heta både och. Klösmärken typ ” kan ha bägge namnen och används mestadels för att i text ange repliker och citat. Ibland kan markeringen också beteckna ironi – så i min rubrik.

Tidigare i veckan såg jag i SVT2 programmet Dox: I väntan på Harmageddon. I direktsändning gick det första gången sent på tisdagskvällen men i SVT play såg jag det lite upphackat redan på måndagen. På SVT play kan det betittas när man så önskar, något jag både rekommenderar och uppmanar dig, noble Bloggläsius, att göra.

Vilka ”kristna” galenpannor var min spontana tanke när jag såg och sett programmets beskrivning av politisk högervridning i stora delar av de så kallade evangelikala kyrkorna och rörelserna i USA. Förutom högervridningen och märklig Bibelanvändning finns hos dessa en totala fixering vid och 120%ig uppbackning av den nuvarande staten Israel och allt vad dess regering, militär och extrema bosättare företar sig.

Folk, både i USA och här hemma, får ha högersympatier om de så vill, till och med extrema. Jag kan tycka mycket sånt är fel och menar att de är vilse i pannkakan men man får tycka annorlunda än jag – bara man inte ljuger eller medvetet förvränger fakta. Till syvende och sist är politiska sympatier och antipatier världsliga saker.

När politiska åsikter – oberoende av riktning – pyntas och motiveras med argument ur tro, Bibel och teologi blir jag mer uppmärksam. Då vill jag av respekt just för Bibel och kristen tro undersöka om resonemangen håller vatten. I det avseendet blir Bibeltugget från en del amerikanska så kallade mega-kyrkor och krist-sionistiska sammanhang både falskt och hädiskt. Visst skriker de sig blå i nobban att hela Bibeln bokstavligt är Guds auktoritära Ord men sedan leker de plockepinn med lösryckta fraser som de kombinerar för att sanktionera synsätt som är helt i strid med Bibliska huvudtankar i allmänhet och hur Jesus är och agerar i synnerhet. Deras så kallade dispentionalism – som den krist-sionistiska tanken kallas – är ursprungligen en engelsk kättersk obiblisk uppfinning från andra halvan av 1800-talet som sedan grott och götts av teologiska fantasier bland en del evangelikaler främst i USA.

Här hemma i svenska sammanhang har i omgångar en viss infärgning av detta skett främst i en del frikyrkliga och frikyrkoliknande sammanhang. De kulörerna är svagare nu jämfört med till exempel på 1970-talet. Då var det betydligt vanligare med tidsscheman för de yttersta tiderna och Jesus årsfixerade återkomst och liknande. Svenska kyrkan och andra så kallat historiska kyrkor har dock i betydligt lägre grad än hos en del reformerta evangelikaler haft inslag den typ av ”kristna” galenpannor man möter i programmet – tack och lov.

Det svenska politiska högerblocket har fryst stödet till UNWRA som är Förenta nationernas biståndsorgan för palestinska flyktingar i Gaza, på Västbanken, i Libanon och i Jordanien. Andra flyktinggrupper i världen stöds genom till exempel UNHCIF men för de palestinier som fördrevs 1948 finns just UNWRA som biståndsorgan. Att det blev den speciella lösningen för Palestina och att den förblivit i 75 år beror på att Israel tvärt emot folkrätten och ett otal uppmaningar från FN vägrat krigsflyktingarna att återvända till de byar och samhällen de jagades bort ifrån. I stället har man bara lagt rabarber på mark, hus, odlingar och annat – en aktivitet som fortsätter. UNWRA blev därför en långlivad historia som nu det svenska högerblocket fryst stödet till. Så har också andra högerstyrda länder har gjort och medvetet valt att se mellan fingrarna och tolerera den humanitära misär som orsakas av det nuvarande hänsynslösa israeliska övervåldet i Gaza. Min enkla mening är att högern hycklar.

De argument ministrar och högerdebattörer för fram är av två slag – att 12 UNWRA-anställda enligt israeliska uppgifter deltog i Hamas-angreppet den 7:e oktober förra året och att svenska skattepengar inte skall gå till skumma individer och organisationer. Låt mig skärskåda detta en smula.

UNWRA har en massa anställda. Både 13000 och 30000 är siffror jag hört i debatten. Att bland så många finns några rötägg är beklagligt men inte ägnat att förvåna – tyvärr. Min stilla undran är om det med hänsyn taget till konsekvenserna av totalt humanitärt sammanbrott är vettigt att kollektivt bestraffa ett helt folk på grund av ett dussin numera avskedade skitskallar. Kritik och förfasning mot att folk deltog i angreppet den 7:e oktober är helt rimlig men då jag varken ser eller hör någon kritik och några åtgärder från högern mot Israel som helhet när deras soldater skjuter personer som visar vit flagg menar jag att högern hycklar på ett pinsamt sätt.

Men Hamas vill utplåna Israel! Israel måste få försvara sig!

Så säger man. Och det är lika självklart som att älgar bajsar i skogen och att Ukraina skall få försvara sig mot Ryssland. Dock undrar jag stilla om det är ett försvarskrig jag nu ser i Gaza med närmare 30000 döda varav de flesta är kvinnor och barn medvetet satta på och under svältgränsen. I sammanhanget kan det vara värt att minnas att också Förintelsen – vars minnesdag vi just uppmärksammat – av sina genomförare och sympatisörer motiverades som en försvarsåtgärd för att rädda den ariska rasen.

Svenska skattepengar skall inte gå till terrorister och andra brottslingar!

Så säger man också. Det är också självklart – men UNWRA är ingen terroristorganisation. Den svenska friskoleverksamheten eller privata sjuk- och tandvården är inte genomgående brottsliga trots att det här och var finns glädjebetyg och ”lustiga” faktureringar. Deras existens, både lagliga och fuskiga, vilar dock på att skattepengar flyter in i verksamheterna.

Och jag undrar: Varför kräver inte högerkrafterna samma perfektionism av friskolorna som man kräver av UNWRA? Det enkla svaret på min fråga är att högern hycklar.

Igår snubblade jag över en artikel på nätet. På engelska. Jag länkade till den på min Facebook väl medveten om att både det utomländska språkte och längden inte omedelbart skulle locka alla mat- och selfiefotograferare till att plöja den. Dessutom handlade artikeln om viktiga men ganska svåra ting.

Nu har jag översatt den. Google Tranlate gav ett råmaterial som jag putsat lite. Bibelcitat har jag återgett så som de står i Bibel 2000. Vill man läsa artikeln på engelska finns den här. Info om organisationen Sojourners bakom artikeln finns här och på svenska i fotnoten efter artikeln.**

KÄRA KRISTNA: ELD UPPHÖR ÄR INTE ATT KAPITULERA

På måndagen uttalade sig Israels premiärminister Benjamin Netanyahu om Israels krig mot Hamas. Han förklarade i ett tal att "det här är en tid för krig" och avvisade växande uppmaningar från hela världen om vapenvila. Netanyahu hävdade att "uppmaningar till vapenvila är uppmaningar till Israel att kapitulera för Hamas, att kapitulera för terrorism, att kapitulera för barbari." Som efterföljare till Jesus måste vi invända. Fred betyder inte eftergift, inte heller betyder vapenvila stöd till Hamas. Tvärtemot våldets logik finns det ingen militär lösning på denna kris. Det här är en tid för fredsskapande – som börjar med en vapenvila.

Att hålla fast vid Jesus uppmaning att skapa fred betyder inte att vi påstår att vi har alla svar; det gör jag absolut inte. Som många människor har jag ofta känt mig maktlös över komplexiteten och omfattningen av denna kris under veckorna efter Hamas terroristattack den 7 oktober. Jag har kämpat med hur jag bäst kan visa uppriktig solidaritet med mina judiska syskon som upplever stigande antisemitism och har berättat för mig att de kände att Israel var deras "sista säkra plats". Jag har också brottats med hur man kan visa djup solidaritet med palestinier som har upplevt mer än 70 år av hinder för ansträngningar att säkra rättigheterna att kontrollera sitt eget öde, såväl som de dagliga förnedringarna, förtrycket och våldet från den militära ockupationen.

Men här är vad jag vet: Krig, till sin natur, påverkar ofta människor att välja sida och avhumanisera den andra sidan för att rättfärdiga våld. Vi har sett farorna med detta binära synsäyy här i USA då vissa studentgrupper till stöd för palestinsk befrielse felaktigt har hyllat eller misslyckats med att fördöma Hamas attacker, medan vissa pro-israeliska grupper (inklusive många amerikanska kristna) har misslyckats med att erkänna orättvisan i den pågående ockupationen av Palestina och de allvarliga dödssiffror som Israels svar har tillfogat civila i Gaza. Men samtidigt som världens makter vill att vi ska välja sida och förklara oss helt (och uteslutande) pro-israeliska eller pro-palestinska, måste kristen medkänsla befrias från favorisering. Som fredsstiftare måste vi hedra Guds bild i varje israel och i varje palestinier.

Avvisa falska poler och likheter

Vi måste placera oss tillsammans med de hundratals israeliska och internationella som Hamas håller fångna som gisslan i Gaza, de 1400 israeler som dödats i Hamas attacker och de mer än 8000 palestinier som har dödats i hem, skolor, kyrkor och flyktingläger av Israels vedergällningsbombningar i Gaza. Vi ska fördöma Hamas attack som ett oförsvarligt terrordåd samtidigt som vi kritiserar staten Israel för dess nuvarande markinvasion, dess 16-åriga blockad av Gaza och långvariga militära ockupation av Västbanken. Vi måste skilja på Hamas, vars uttalade mål är att förstöra staten Israel, och palestiniernas kamp för självbestämmande och värdighet. Vi kan vara tydliga med att fördöma Hamas handlingar inte upphäver krav på rättvisa i Palestina, inte heller bör fördömande av staten Israels handlingar blandas ihop med antisemitism.

Även om vi förkastar falsk polaritet, måste vi också förkasta falska likheter kring långvariga asymmetrier vad gäller makt. USA är den mäktigaste nationen i världen, och i decennier har vi varje år gett miljarder dollar till den israeliska militären, samtidigt som vi gett i stort sett okritiskt diplomatiskt stöd för den israeliska regeringens agerande. Detta stöd har varit nästan orubbligt trots Israels ockupation av Västbanken och Gaza som började 1967. Efter att Hamas tagit kontroll över Gazaremsan 2007, har en strikt blockad gemensamt verkställt av Israel och Egypten fått vissa människorättsförespråkare att likna Gaza med ett "friluftsfängelse". Dödssiffran återspeglar denna extrema maktskillnad: Enligt FN:s siffror dödades 5610 palestinier och 244 israeler mellan 2008 och 2020, en skillnad på nästan 23 till 1 i dödsfall. Offren från de senaste veckorna har vida överträffat denna 12-årsperiod, något som borde få oss alla att våndas.

Palestinska kristna ledare formulerade nyligen i ett öppet brev riktat till västerländska kristna vad det innebär att förkasta falska poler och likvärdigheter. Samtidigt som de gjorde det klart att de "inte tolererar våld – inte ens av de maktlösa och ockuperade", utmanade de västerländska kristna att upphöra med sitt "orubbliga stöd till Israels krig mot det palestinska folket" och beklagade "det fruktansvärda sammanhanget av förtryck som många västerländska kristna teologer och ledare ihärdigt ignorerat.” Även om jag önskar att deras brev varit mer kraftfullt när det gäller att fördöma Hamas fruktansvärda attack, borde dessa ord från några av de människor som har blivit djupt påverkade av det senaste och pågående våldet döma och utmana oss alla som efterföljare till Kristus.

Sök sanningen

I krigets dimma florerar desinformation. Fredsskapande innebär att utreda utbredda antaganden, ställa svåra frågor och söka sanningen. Till exempel, efter att staten Israel förklarat krig mot Hamas, stängde de omedelbart av vatten och elektricitet, släppte tusentals bomber och började förbereda sig för en markinvasion – ett svar som verkade anse att det enda sättet att säkra Israel var att utrota Hamas från Gazaremsan, även på bekostnad av tusentals civila liv. Detta svar bortser från att vissa Hamas-ledare inte bor i Gaza; att experter säger att krossande av terrorism med militär kraft sällan fungerar och att utdraget våld mot minoritetsgrupper – inklusive ockupation och tvångsförflyttning – kan motivera framtida terrordåd. Vi måste ställa svåra frågor, inklusive om Israels uttalade mål att besegra Hamas ens är genomförbart (och till vilken kostnad) och, om Israel skulle lyckas, vem som ska styra Gaza. Hittills har staten Israel inte erbjudit några planer för hur Gaza skulle styras om de lyckas slå ut Hamas.

Staten Israel har rätt och skyldighet att försvara sina medborgare från terrorism och försöka förhindra framtida attacker – men vägen till långsiktig säkerhet börjar inte med missiler. Fredsstiftare måste göra andra alternativ för att säkerställa säkerheten för Israels medborgare mer synliga, särskilt alternativ som inte begår krigsförbrytelser och sår frön till framtida våld.

Några av dessa alternativ inkluderar ickevåldsstrategier, som att arbeta med regionala länder för att arrestera Hamas-ledare och ställa dem inför rätta och prioritera strävan efter en politisk lösning för Palestina vid sidan av att verkställa säkerhetsarrangemang för Israel. Andra alternativ inkluderar mer begränsade militära tillvägagångssätt: den utrikespolitiske experten Richard Haass har hävdat att Israel skulle kunna "utföra riktade attacker mot Hamas ledare och krigare" som ett mer begränsat och effektivt svar, tillsammans med att stärka säkerheten längs Israels gräns mot Gaza. En vapenvila skulle kunna möjliggöra en bredare och sundare politisk diskussion kring både kort- och långsiktiga tillvägagångssätt som tar Israels säkerhet på allvar samtidigt som de på allvar tar itu med grundorsakerna till terrorism.

Vägra att vara passiv

Att ställa dessa frågor och formulera sanningen är viktiga. Genom hela Bibeln befaller Gud både sanning och handling – och förbjuder deras motsatser. "Du ska inte gå med förtal bland dina bröder, och du ska inte stå din nästa efter livet. Jag är Herren” (3 Mosebok 19:16). Just nu är vägran att vara passiv ett sätt att påverka vår egen regering till att använda sin makt rätt.

Även om jag är bestört över president Joe Bidens upprepning av USA:s "orubbliga" stöd för Israel, är jag tacksam att hans administration använde sitt betydande diplomatiska inflytande för att fördröja markinvasionen och har ändrat sin position för att kräva en humanitär paus. Vi måste nu uppmana Biden att gå ett steg längre i att utöva maximalt diplomatiskt tryck för att förhandla fram en vapenvila som ett sätt att förhindra att det pågående kriget leder till en bredare regional konflikt och återuppta flödet av medicinsk hjälp, vatten, mat och bränsle i Gaza.

I mitten av oktober meddelade Biden att USA skickade 100 miljoner dollar i humanitärt bistånd till Gaza och Västbanken. Två dagar senare begärde han mer än 105 miljarder dollar, främst i militärt bistånd till Ukraina och Israel. Endast en tiondel av beloppet (drygt 9 miljarder dollar) skulle gå till humanitärt bistånd för palestinska, israeliska och ukrainska civila. Även om det är oklart om kongressen kommer att godkänna Bidens plan så återspeglar inte att fördela så mycket till krig behovet av att investera i fredsskapande. Den amerikanska regeringen skulle kunna utnyttja sitt inflytande genom att göra ytterligare bistånd till Israel villkorat av en förhandlad vapenvila med Hamas och tillhandahållande av humanitärt bistånd till Gaza.

Ordspråksboken säger att "utan profeter förvildas folket" (29:18), vilket vissa översättningar lyder det "där det inte finns någon syn, avvisar folk återhållsamhet." Återhållsamhet. Ett ord som är både laddat och imperativt i detta ögonblick.

Min största rädsla är att staten Israel, uppbackad av det otvetydiga stödet från den amerikanska regeringen, kommer att fortsätta sitt krig mot Hamas på sätt som skapar ytterligare krigsförbrytelser och orsakar en ännu större humanitär katastrof, vilket i sin tur kommer att uppvigla en ondsint cykel av eskalerande regional konflikt. Nu är det dags att begränsa markinvasionen och bombningarna. Fortsatt krig kommer att förblinda Israel för att se och sträva efter alternativ som har mycket bättre chanser att säkerställa långsiktig säkerhet. Fredsskapande kräver både återhållsamhet och modiga och konkreta handlingar som trappar ned den nuvarande konflikten och öppnar nya möjligheter för mer varaktig fred, säkerhet och rättvisa.

*  Matteusevangeliet kapitel 5 vers 9.

**  Sojourners är en ekumenisk kristen medie- och opinionsbildningsorganisation som arbetar för social och rasmässig rättvisa. Sojourners publicerar en prisbelönt tidskrift, producerar dagliga nyheter och kommentarer på sojo.net och mobiliserar troende människor för social rättvisa genom SojoAction.

Vi försöker inspirera hopp och bygga en rörelse för att förvandla individer, samhällen, kyrkan och världen genom att formulera den bibliska uppmaningen till rasmässig och social rättvisa, liv och fred och miljövård.

Sojourners är kristna som följer Jesus, men som också strävar tillsammans med andra i olika trostraditioner och alla dem som är på en andlig resa. Vi når in i traditionella kyrkor men också till dem som inte passar in i dem. Tillsammans försöker vi upptäcka beröringspunkter mellan tro, politik och kultur. Vi arbetar aktivt för att främja väljar- och demokratiskydd, invandringsrättigheter, korrekt polisarbete, ekonomisk rättvisa, jämställdhet, fredsbyggande och mer.

När vi bygger eb god framtid bygger vi på mer än 50 år av att inspirera, utrusta och mobilisera människor som du – människor med tro och samvete – för att omsätta tro i handling för social rättvisa och fred. Vi inbjuder dig att gå med, att ansluta och att agera. Vi välkomnar dig.

Först av allt – och jag säger det tre gånger:

Jag sympatiserar inte för fem öre med Hamas!!

Jag sympatiserar inte för fem öre med Hamas!!

Jag sympatiserar inte för fem öre med Hamas!!

Med det trefaldiga utropet kanske en och annan så kallat ”Israel-vän” – inte ovanliga också i kristliga sammanhang – kan förmås att inte medvetet vrida mitt följande resonemang till att kalla mig antisemit, judehatare, terroristkramare eller något annat gräsligt. Att så görs kan man ofta se prov på om inte här på bloggen så till exempel i Facebook-trådar på tidningarna Dagen och Världen Idag. Väl vetandes risken ger jag mig i alla fall i kast med en fundering kring konflikens grammatik och vad den lätt gör med oss.

Den terrorattack Hamas gjorde mot Israel för 1½ vecka sedan var vettlös och i alla stycken värd att fördöma. Det är nästan alla eniga om – också jag. Sedan dess har jag ofta hört uttrycket att Israel som ett svar på det angreppet gör si och så – flygbombar, blockerar, stänger av och nu förbereder en markoffensiv för vilken man vill att en miljon människor skall flytta på sig så att de inte skall vara i vägen och komma i kläm. Detta benämns i radio och TV vara ett svar. Jag kan begripa att Israeler och andra känner så.

Det luriga är att orden ett svar på något vis ger åtgärderna legitimitet – alla åtgärder. Min stilla undran är att den konflikens grammatik både lurar oss, trubbar av oss och får oss att göra skillnad på folk. Vad skulle hända om man beskrev Hamas angrepp som ett svar på blockad, ockupation och att bosättare på Västbanken och soldater dödat runt 200 palestinier bara sedan nyår, i tusental om man ser över tid. Skulle raketerna och angreppet också mot civila på något sätt kännas mer legitimt om man i konflikens grammatik beskrev också det som ett svar?

Stödet för Israel är internationellt och starkt. Den svenska regeringen är en i hopen och beslutade direkt att frysa allt utvecklingsbistånd till främst Västbanken. Krafter i regerings-underlaget vill också ta tillbaka erkännandet av Palestina som stat och acceptera Israels annektering av östra Jerusalem genom att flytta den svenska ambassaden dit – som USA och en och annan bananrepublik gjort. I min lilla hjärna dyker tanken upp att folkrätten vi alla står bakom så lätt flyger sin kos och att avsaknaden av kritik mot Israels ockupation, blockad och terrorbeskjutning tyder på att man lurats av konflikens grammatik.

Varenda dag innehåller besked om ekonomin för kära moder Svea.

Kronan faller i värde, priserna är höga, kommuner och regioner ställs inför ekonomiska stålbad. Allt verkar krisa – utom de privata företag inom skola, vård och omsorg som också i fortsättningen får flytta offentliga medel från skattebetalare till aktieägare. Folk som redan har råd att göra reperationer för stora belopp skall få ökade ROT-bidrag för upp-piffning av sina fastigheter och skattelindringar för sina höga inkomster. Exemplen kan bli flera på hur SD för att få fortsatt support av sin stödregering M+KD+L går in för att tillfredsställa moderaternas ideologiskt grundade robbing-hårt-etik som går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika. Miljarder spänn ska därför byta ägare och riktning så att överflödet växer hos de välbeställda och de på den sociala kanten blir överflödiga.

Naturligtvis är detta ideologiskt betingat av övertro på att så kallade ”marknadskrafter” ska fixa allt bara de får fritt fram. I ett pratprogram för en tid berättades att kungar och andra genom historien fram till 1700-talet ungefär lät sina beslut om både ditt och datt styras av planeternas läge i ekliptikan. Hur det fungerade visste man inte men tilltron till horoskopen tilläts styra. Pratprogrammet drog sedan parallellen till dagens nyliberala förtröstan på ”marknaden”. Man vet egentligen inte hur den påverkar men litar bara på den. I ett annat sammanhang liknade någon liberal ekonomi vid att ”navigera efter stjärnorna när det är mulet”.

Ideologi styr också annat. För att stödregeringen M+KD+L fortsatt skall säkra SD-medverkan måste Söder, Jomshof och Åkesson få något med kraftfullt symbolvärde. Sänkt bistånd är en sådan sak så att hemlighetstämplat elstöd och ROT-bidrag ryms i budgeten. Anfall mot bildning ett annat. För att ta det sistnämnda handlar det i dagarna om att en halv miljard på tre år skall sparas på kultur, gemenskap, aktiviteter och kunskapsinhämtning i studieförbundens regi.

Jag kan inte se den viktiga ekonomin i detta. Beloppet är jämfört med annat ideologisk småpotatis. Effekten blir dock stor, framför allt utanför storstäderna. Fjollträsk-perspektivet blir bara SÅ tydligt. 15 miljoner svenskar på olika kulturella evenemang och en femtedel av folket i studiecirklar för förkovran, gemenskap och integration spelar ingen roll när basen skall angripas och ”den upplysta eliten” skall styra.

Jag säger som Lotta på Bråkmakargatan: Fy farao!

Eller med Ronjas ord: Far åt pipsvängen!

Du förstår nog, noble Bloggläsius, vad jag egentligen menar.*

* Under ett repmöte – jag är så aktningsvärt ung att jag gjort sådana imin roll som sjukvårdare i ett skyttekompani – blev jag vid ett tillfälle irriterad på ett befäl som klantat så att en transport av sjuka och ett samband med trossen inte fungerade som det skulle. När jag med min kaffe-kosa i handen uttryckte mitt hjärtas mening satte sig en av kumpanerna i tältlaget upp, talade och sade:

Hör du Strömbergsson. Du är ju religiös och så. Du svär inte och lever f-n som vi andra. Du gormar på ett helt annat sätt så nu undrar jag: ”Vad tänker du?”

Sånt jag skriver här på denna min anspråkslösa blogg sorterar jag utifrån innehållet in under olika kategorier. En är Politik. Om sånt blir det numera inte mycket jämfört med för ett antal år sedan då jag med viss regelbundenhet lät skrivklådan bland annat dryfta situationen Israel-Palestina.

Att mina skriverier minskat beror inte på att problemen där minskat och situationen förbättrats. Tvärtom! Inget har blivit bättre. Den delen av Mellanösterns politiska problem är idag längre från en lösning än förr – tyvärr. Mitt intresse har inte heller minskat men möjligheten att förstå har krymt. De palestinska sidorna har stelnat in i näst intill opåverkbar overksamhet men den åtminstone att begripa. Israel å sin sida är rörigare än någonsin efter en serie val och en nuvarande höger-höger-regering sammansatt av grupper som till nöds kan tolerera premiärminister Benjamin Netanyahu. Här finns massor med namn och partibeteckningar att försöka ha koll på. Det är svårt men jag försöker ändå hänga med en smula.

På Facebook kollar jag därför dagligen rubriker i den israeliska tidningen Haaretz och ibland läser jag artiklar på dess hemsida. Igår gjorde jag det och fann då en debattartikel jag lät Google grovöversätta. Efter att ha gjort en putsning av svenskan ger jag dig, noble Bloggläsius, tillgång till texten. Vill du ha den på engelska finns den här.

Jag är emot fred med Saudiarabien

Rogel Alpher, 5 juni 2023

Hur kommer resten av premiärminister Benjamin Netanyahus mandatperiod att se ut utan fred med Saudiarabien? På grund av hans försök att ändra lagstiftningen har hans djupdykning i opinionsmätningarna blivit kronisk. För att vinna ett omval behöver han en framgång som helt förändrar Israels offentliga samtal och alla dess politiska trender.

Den styrande koalitionen han tog sin tillflykt till för att rädda sitt skinn kommer att vägra kollapsa. Den kommer inte att räddas från sin plåga och kommer inte att rädda honom från plågan av att delta i den, eller från plågan av hans rättegång utan slut. De i hans Likud-parti som vill genomföra ändringarna av det juridiska, Otzma Yehudit och de ultraortodoxa partierna – den fascistiska basen – kommer att fortsätta att dricka hans blod. Justitieminister Yariv Levin, liksom alla Netanyahus tidigare högerhänder i Likud som utmanade eller hotade att utmana honom, har besegrats. Men han kommer inte att gå. I så fall vart? Han har ingenstans att ta vägen. Med ringa stöd bland allmänheten har han inte heller något att lämna. Han stannar. Det kommer också Knessets konstitutionsutskotts ordförande Simcha Rothman (religiös sionism) och Likuds lagstiftare David Amsalem, Tally Gotliv och Shlomo Karhi. Så också även kulturminister Miki Zohar.

Iran kommer att fortsätta besegra Israel i den strategiska kampanj Netanyahu har fört mot det landet i 20 år. Netanyahu, som övertalade USA:s förre president Donald Trump att dra sig ur kärnkraftsavtalet med Iran, bär skulden för att det blivit en stat på tröskeln till kärnvapen, en regional makt som har omringat Israel med missilhot från sina satelliter, en allierad till Ryssland och Kina och en samtalspartner för Saudiarabien.

Netanyahu är inte bara arkitekten bakom ett Iran med kärnvapen, utan också arkitekten för en binationell stat. I 20 år nu har han försvagat den palestinska myndigheten, fördjupat ockupation och apartheid som förberedelse för annektering samt stärkt Hamas i Gazaremsan. På grund av hans misstag har Israel blivit en binationell stat, inte en judisk eller sionistisk, omringad av Iran.

Den israeliska fascismens fader är också fadern till Israels ekonomiska kollaps, försämringen till en tredje-världen-ekonomi med galopperande inflation, skyhöga levnadskostnader och efterblivet utbildningssystem.

I avsaknad av fred med Saudiarabien skulle en fortsättning av Netanyahus mandatperiod innebära fortsatt McCarthyism med "judisk identitet", förföljelse av liberaler och HBTQ-gemenskapen, upplösningen av det israeliska samhället och sammanhållning i armén, fler omgångar av onödiga strider i Gaza, fler bosättningar och illegala utposter, en allt djupare klyfta med administrationen i Washington och ett Vita hus som behandlar honom som en paria.

Men fred med Saudiarabien skulle förändra allt detta. Det skulle vara en diplomatisk bedrift av högsta klass i nivå med fredsavtalet med Egypten. Saudiarabien är inte en liten fisk som Bahrain; det är arabvärldens ledare.

Tyvärr har USA:s president Joe Bidens administration ett starkt intresse av att främja denna fred. Det har Saudiarabien också. Om de krav som presenterades för amerikanerna uppfylls skulle denna fred vara värd mycket.

Netanyahu har också ett starkt intresse av det men är inte kapabel att ge saudierna vad de vill ha – en frysning av byggandet av bosättningar, ett åtagande för två stater och framsteg i förhandlingarna med palestinierna. Han är faktiskt inte ens kapabel att uppfylla sitt åtagande att avstå från att bygga en ynklig yeshiva i utposten Homesh. Följaktligen, om fred skulle slutas, betyder det förmodligen att saudierna har gett upp om palestinierna.

Det skulle vara dåliga nyheter för dessa, men också dåliga nyheter för Israel. Fred med Saudiarabien skulle ge Netanyahu fullmakt att fortsätta gräva in oss i en binationell apartheidstat. Många israeler, inklusive de flesta av demonstranterna mot de juridiska förändringarna, skulle glädjas åt att se palestinierna försvagas ytterligare.

Netanyahu skulle bjudas in till Vita huset. Mainstreammedia skulle fira sådan fred med ett halvår av rapporter om Nir från Petah Tikva som besökte taxfreebutikerna i Riyadh. Netanyahu skulle stiga i opinionsmätningarna. Protesterna mot honom skulle försvagas. Vi skulle trots allt kunna äta hummus i Jeddah.

Därför är jag emot fred med Saudiarabien för närvarande. Det är bättre för Netanyahu att vara så svag som möjligt.

I förra inlägget varslade jag om annat. Nu kommer det då jag berättar att på Första maj traskade Primärhustrun och jag till parken vid Lomtjärn mitt i byn.* Det lokala sosse-partiet arrangerade där sitt första-maj-firande med musik, tal, korv, kaffe och nostalgi-tripp. Ungefär 80 personer skattade jag var på lämpligt hörhåll när tal hölls av Kata Nilsson, tidigare ledarskribent i lokaltidningen, numera kommunalråd i Piteå. Som ”predikant” var hon sjukdomsinhoppare för någon annan – som dagen innan i kyrkan när en av prästerna vikarierade för den annonserade som blivit sjuk.

Det var väl i sig inget fel på ”förkunnelsen” i parken. Kritik mot regeringsunderlaget i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet var något väntat, rimligt och befogat. Vad jag dock saknade var vad man faktiskt vill ska göras, någon sorts vision för framtiden – typ. Upplägget gjorde att mina tankar gick till nykterhetsagitatörer som för ett gäng absolutister talar om superiets vådor eller tältmötesförkunnare som för redan frälsta orerar om den vederstyggliga synden hos ”världsmänniskor” ute i gudlösheten.** I sig inget fel i vad som sades och sägs men skevt utifrån vad som saknads.

Vi gick innan det blev dags för allsång. Textblad med två verser av Internationalen hade delats ut. Den låten tycker sossar är ett måste på Första maj. Det skulle bli ett väldans halligalli om man skulle hoppa över den. Hos traditionalistiska sossar spelar den samma roll som psalmen Fädernas kyrka gör för mer eller mindre högervridna och/eller hembygdsorienterade nationaldagsfirare den sjätte juni. Trots att den inte längre finns i psalmboken sjungs den i alla fall sällan då då och då.***

Internationalen har flera verser. Den andra man valt började med...

I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar står oss bli.

Nej, själva vilja vi oss frälsa och samfälld skall vår räddning bli.

...och den ville jag för egen del inte sjunga. Jag ville inte heller se om kyrkorådets ordförande som var där skulle sjunga den för full hals eller hur den tidigare rådsordföranden och en och annan ledamot i Kyrkofullmäktige eller en närvarande kollega skulle göra. Det är bra att inte veta allt så vi gick.

Jag som nog av många skulle klassas som (hopplöst?) vänsterbliven tycker faktiskt att dagens sossar skulle välja allsång mer genomtänkt och tidsenligt. Att oförblommerat bara återupprepa slagdängor från en förgången statskyrkokritisk tid mer än hundra år tillbaka tycker jag är visar otänkt och ytlig nostalgisk sosseritualism. Bättre hade varit att i denna NATO-entusiastiska tid i stället valt versen

Till krigets slaktande vi dragits, vi mejats ner i jämna led.

För furstars lögner har vi slagits. Nu vill vi säkra evig fred.

Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång

vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.

Bilden? Lille Adrian fyller 11 år idag! Farfar och farmor skall snart åka till Luleå.

* Detta är ett annat Lomtjärn än det man diskuterar och tjafsar om i Piteå. Lokala Världsbladet alias Paltposten alias Piteå-tidningen innehåller med viss regelbundenhet åsikter och resonemang om Norrbottniabanans framtida sträckning och då var i Piteå ett Resecentrum skall byggas – i centrum eller vid ett Lomtjärn mellan stan och Öjebyn.

** Då var förkunnelsen i kyrkan dagen innan mycket bättre. I den fick vi ta del av föredömliga exempel på kamp mot krafter som försämrar – lindrigt uttryckt – förhållandet för andra människor. Exemplen var den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer som gjorde motstånd mot nazismen och den polske prästen Maximilian Kolbe som gav sitt liv för en medfånge i Auschwitz.

*** Att den inte kom med i 1996 års psalmbok beror på att J.A Eklunds anhöriga som ärvt copyrighten motsatte sig varje minimal revidering i någon av de eklundska låtarna i gamla psalmboken. Snacka om fall på eget grepp.

Som jag nu lever här i jämmerdalens verklighet och som jag också ser det när jag lullar runt i cyberrymden ser jag högersvallning både här och där. Jag ser det i svensk politik och i andra länder, i ekonomi och åtgärder, i en massa uttalanden och icke-uttalanden från både små och stora.

Ute i stora världen driver högernationalisten Putin sin raketskjutande linje. Frankrike leds av någon sorts liberalhöger. Tyskland färgas fortfarande av Angela Merkel. Italien styrs av extremhöger. I Storbritannien verkar högern inte ens leda. Biden slog Trump men det är ingen vänstersväng – som jag ser det. Med svenska mått mätt är demokraterna i USA också höger men med vissa försiktiga liberala inslag. definitivt inte en vänstersväng. Erdogan i Turkiet är nationalhöger med religiösa förtecken. Bolonsaro i Brasilien är av samma ull men med annan vinkel. Det spekuleras om Nethanyahu kommer att komma tillbaka i den högraste form Israel någonsin haft. Summan av kardemumman är att världen genomgår en högersvallning och detta i kombination med rapporter som visar att demokrati som styrelseform globalt sett är på tillbakagång.

Tillbaka till ett exempel i Sverige. Jimmi Jeff Dunham Åkesson – googla Jeff Dunham! – talar bakom sina dockor. Dessa vill i panik ge sina kärnväljare i södern kompensation för den el de slösade förra året i pooler och jättekåkar. Visst finns kompletterande vinklingar till detta men helt fel ute tror jag inte jag är när jag säger att de som röstat högerut för fri marknad nu tycker synd om sig själva, vill ha och får hjälp när de kommer i kläm av sina älskade marknadskrafters spel. Att sådant som förr räknades som mild vänster – typ SAP – glidit högerut vad gäller invandring och många andra ting gör det inte bättre. Tvärtom.

När jag kollar här och var på nätet råkar jag ut för mer av en självförvållad högersvallning. Varje dag följer jag nämligen tre bloggar. En av dem bloggar om allt möjligt och är inte höger, snarare tvärtom. De andra två bloggar mest i kyrkliga ting och en av dem är allmänpolitiskt men inte kyrkligt lite svårplacerad. På goda erfarenhetsgrunder gissar jag att den andra röstade på någon av dockorna jag nämnde i början av inlägget. Någon påtaglig frenesi i kommentarsfälten präglar inte dessa bloggar – ungefär som här.

Efter bloggarna går cyberfärden till Facebook. Där finns allt möjligt. De som där är mina ”vänner” utmärker sig inte speciellt men annat blir det när jag kollar Kyrkans Tidning och tidningarna Dagen och Världen Idag. En vandring i den ordningen startar i en ganska opolitisk mitt men sedan högersvallar det tydligt när man tar sig fram i artiklar och ledare för att inte tala om i kommentarsfälten. Ibland blir det faktiskt en liten smula jättegräsligt, framför allt när ett litet antal högfrekventa troll öser galla över både löst och fast. Tuggar jag vidare till Expressen och Aftonbladets kommentarsfält barkar det iväg högerut så det visslar.

Tillbaka till den internationella storpolitiken så verkar det i skrivande stund som Bolonsaro fick däng i det brasilianska valet. De är en bra sak för landets fattiga och för klimatet – om han i strid mot kapital och exploaterande profitörer fixar att genomföra sitt program. Dock verkar situationen rörig just nu.

Men vad är då höger och vänster – kristet sett?

Jag linkade vidare i länkarnas värld och kom att läsa några inlägg i en blogg jag inte regelbundet brukar följa. Det såg då att den bloggaren – en allmänborgerlig kyrklig sådan – i ett inlägg hänvisade till statsministerns regeringsförklaring som betonat orden Frihet och Ansvar. Bloggaren fortsatte: Ja, det är kristna värderingar. Frihet och ansvar.

Jag svarar inte direkt emot men noterar att jag som två nyckelord för så kallat kristna värderingar nog valt lite på annat vis. Ansvar hade jag behållit utan att tveka men Frihet i betydelsen personlig individuell frihet hade jag inte tagit med i mitt ordpar. Där hade det i stället stått Gemensamt eller Solidariskt.

Jag är ju lite vänster – tror jag. Växte upp i med sådana föräldrar och släktingar och har aldrig hittat något bra skäl för högersvallning. Snarare tvärtom. Vad gäller partier är jag snarare vänstrare nu än förr men det beror mest på att SAP högrat så förbajat. Det är inte det viktiga nu. Vad jag funderar över är i stället andra mer generella saker:

Vad som gör att vi kallar vissa saker kristna värderingar?

Är det att jag är lite vänsterskruvad som gör att jag tar med Gemensamt eller Solidariskt där de högergängade betonar Frihet?

Vad av det jag redan har i mig läser jag in i begrepp som kristna värderingar?

Vilka kristna värderingar kommer egentligen ut ur Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter och Jesus som person?

Vad är först, höns eller ägg?

Sådant funderar jag över den första november tvåtusentjugotvå.

I pajp-lajn finns i mitt mobiltelefåneri och i min huvudskalleknopp nu några uppkast till kanske-inlägg på denna min anspråkslösa blogg.

Inget av detta är färdigt och en del inte ens lämpligt att publicera härstädes.

I dessa val och kval gjorde jag i stället SVT:s Valkompass en gång till men nu på ett annat sätt än för någon vecka sedan. Då svarade jag ärligt och uppriktigt så som jag tycker samhället skall utvecklas. Jag rankades i V-Mp-S-sällskapet med M, SD och KD allra längst ned på skalan. Idag i mitt andra test svarade jag som jag tror att jag själv skulle tjäna på saken. Naturligtvis tog jag i mina avvägningar med min Primärhustru så att bägges våra önskningar och nycker kunde finnas med – ekonomiskt och privat.

Gissa vad resultatet blev!

I och för sig blev jag inte förvånad. Som trygg medelklass med det mesta av hälsa och förstånd i behåll blir höger av olika nyanser valet för att få det lätt för egen del. Vill vi se till helheter och laganda blir det rätt att rösta rött – som jag brukar. I andra sammanhang (och i ett av tanke-uppkasten jag nämnde i början) brukar jag motivera olika saker med Jag är ju för tusan kristen! Det gäller också i mina valtankar kring laget och jaget.

Det pågår EM i fotboll nu. Till skillnad från enskildas piruetter i exempelvis simhopp handlar det också om lagspel. Jag manar dig, noble Bloggläsius, att fundera på hur man ska bygga resultat – lätt eller rätt.

Detta inlägg har några dagar på nacken. Jag skrev det i min tellefån innan helgen och partiledardebatten i TV4 med tillhörande utspel. Kanske är det därför inte helt aktuellt men jag väljer ändå att publicera aktstycket. Den politiska röran kan upplösas idag men själva grundsaken – smyga eller skräna – finns kvar. Detta skrev jag:

Missnäje kan ta sig olika uttryck. En del bara tiger och uteblir från olika saker. Några talar förtroligt med någon om någon annan eller något annat. Andra framför kritik sakligt och rentav fränt där den hör hemma. Vissa kastar sig bildligt talat på golvet och vrålar. En del bara tjafsar för att få uppmärksamhet.

Den nuvarande kanske uppseglande regeringskrisen med SD:s misstroendevotum mot justitieministern är ett exempel på det sistnämnda. Varför en del andra borgerliga partier bölar med tre månader innan valet mitt i ett känsligt utrikespolitiskt läge är en gåta. Att pang-pang-Ebba med ambitionen att leda SD för tjejer skulle bjäbba med höll jag i och för sig för troligt men jag väntade mig, måhända naivt, att Uffe Gruff som brukar smickra sig med att vara den vuxne i rummet skulle hålla sig för god för saken. Läbbiralerna trodde jag också mer om. Nu vilar allt på en politisk vilde.

Nu kanske någon frågar: Men Morgan Johansson? Tycker du han är bra?

Det är inte vad saken gäller! Jag vet bara att ministrar, departement och annat styr vissa saker men inte allt. Verktyg som behövs för att stoppa skjutningar mellan ligor och gäng fixas inte på ett ögonblick och ministerstyre har vi inte. Jag anser dessutom att när folk som ena dagen kräver kollektiv bestraffning och att familjer ska utvisas och att invandrares bostäder skall förstöras med schaktmaskiner skränar att en minister ska avgå så löser det inte något problem – förutom att ge lite mediautrymme när opinionssiffrorna dalat.

Till sist i denna sak: Centern tokälskar inte den nuvarande justitieministern men menar att en misstroendeförklaring mot regeringen NU är att missbruka det parlamentariska vapnet. Det är lite märkligt och ovant att tycka att Centern med Annie Lööf i spetsen är de seriösa – men allt är ju relativt.

Med detta har jag berört ena delen av rubriken smyga och skräna – skränet. I de lokala och tämligen kyrkliga sammanhang jag i decennier befunnit mig skränas det lite eller inte alls. Beror det på att allt är frid och freud, att alla är nöjda och ingen är kritisk? Eller på att man väljer att ta smygandets vägar? Och i så fall Varför?

Skränar man och jag rentav för lite? Jag inte bara gissar utan vet att det smygs en del i tassemarkerna. Jag är själv en smygare och vet om en och annan annan som inte heller vill eller åtminstone drar sig för att ”formulera kritik” kring saker och personer. Den situationen är delikat. Balansen är svår och jag och andra kan ha både bra och dåliga skäl till att hålla och ha hållit igen. Klart man inte ska skräna som SD med flera gör i rikspolitiken men ska man av hänsyn och/eller självcensur tiga eller smyga? Jag brukar nog för egen del tänka att jag genom åren och sammanhangen valt att hålla igen och orsakerna till detta är givetvis olika från läge till läge. Att inte framstå som personligen kvirrig på gräns till hämndlysten och bitter finns där. Hänsyn till andra personer eller sammanhang i övrigt finns också – och har funnits. Utan att fördjupa saken kan jag nu flera år efteråt nämna att jag här på min blogg valde smygandets väg kring ord, ageranden och icke-ageranden från ”maktmänniskor” i samband med att jag slutade uppträda som lokalt kyrkligt förtroendevald för S. Det är ett exempel Samma smygval gjorde jag kring den räcka händelser och icke-åtgärder som för ca 10 år sedan gjorde att jag lämnade mitt uppdrag som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Det är ett annat.

Nu nog! Allt har sin tid säger Predikaren i Gamla testamentet. Det gäller också – fast han inte uttrycker det exakt så rubrikens att smyga och skräna.

Först: Den följande texten skrevs på kvällen den 20 juni innan omröstningen i Riksdagen den 21:a fällde regeringen.

Vad är mest spännande? Regeringen eller fotbollen?

Givetvis menar jag inte själva kulan man sparkar på. Själva systemet med kul-sparkande är det som är spännande. EM i fotboll, alltså.

Jag menar inte heller regeringen som sådan utan den regeringskris vi kanske står inför. Fälls styret av att V kräver att punkt 44 ska lyftas ur januariöverenskommelsen eller av att C och L (i den mån L finns) kräver att den skall vara kvar? Det är vad som är spännande.

Vad tycker då jag?

Vänstern har passivt stöttat S med Mp och deras deal med C och L. Det kan inte råda något tvivel om att de inte på något sätt belönats för sitt stöd. De säger själva att de fått backa.

Sossarna säger också att de fått ge avkall på sin vilja i och med januariavtalet och fått genomföra sådant de inte riktigt velat. De berättar också om reträtter.

Centern bröstar sig hela tiden över hur mycket de fått sin vilja igenom. Ingenstans kan jag uppfatta att de pekar på punkter de fått ge upp något i sin samverkan med andra.

Liberalerna låter som C men lägre i tonfal och är tydligt med att mer januari blir det inte innan nästa val – om de, fast L inte själva säger så, finns kvar då.

Vad tycker då jag?

Släpp frågan om fria hyror i nybyggnationen. För gott? Nää! Det är val nästa år och inför det får ju alla driva sitt. Visst skulle en strykning av punkt 44 det innebära (en tillfällig) reträtt för C och L men handen på hjärtat: Vore det inte nyttigt för C att få backa på en punkt och att bevisa att de också kan samverkan med ödmjukhet? Vore det inte moraliskt på sin plats att ge Vänstern något att kunna kvittera ut som en vinst av att ha stöttat S med flera?

Då M och KD lierat sig åt en ytterkant och L aviserat att följa efter – om de finns kvar efter nästa val – torde det vara dax för stureplansliberalen Annie Lööv att dämpa sin centerextremism och prata också med V i stället för att bunta ihop sin egen politiks passiva stödparti med knasbollarna i SD.

Nu är det måndag.

Omröstningen har skett. Vänsterfoten har avgjort matchen och jag förstår – men jublar nog inte – över att klacken i alla fall sattes i backen. Att känna att de som räknar med en ändå inte bryr sig om att räkna med en är i det långa loppet tärande för den som upplever sig oräknad. Det är så i politiken, i arbetslag, familjer och alla möjliga konstellationer. När frustration uppkommer och görs synlig hos den eller dem man inte bryr sig om men ändå utnyttjar behöver de som valt att inte se upphöra med att blunda och söka undvika saken. De behöver visa respekt och vilja hantera läget så att den eller de utanförställda får någon form av upprättelse. Utifrån rent personliga erfarenheter för snart 10 år sedan förstår jag helt och fullt hur V känner och känner näst intill avsmak för stelbentheten hos Centerextremisterna.

Gammalt är det – men kul: https://m.youtube.com/watch?v=bnySn0zixdY.

Tur att inte lynnet styr ord och handlingar mer än det gör. Samtidigt kanske borde det då och då få styra mer. Jag slits mellan de motpolerna likt hötappen mellan två åsnor – eller tvärtom.

Jag kände en irritation strax efter mitten av förra veckan. Det var inte frågan om irritation på grund av eksem eller tidigt insektsbett eller liknande utan jag kände mig bara vrång över en kyrklig sak. Jag skrev om det i funktionen Anteckningar i min telefon. Där är den texten kvar och har inte publicerats här på min blogg. I den fason texten har är det knappast lämpligt att humör och åtgärd följs åt – i alla fall ännu.

Jag kände någon dag senare en annan irritation, också med viss ”kristlig” men främst med politisk inriktning. En ”Vän” på Facebook länkade till ett extremt muslim-hatiskt inlägg prytt med SD-symboler och fyllt av brist på kunskap om situationen och konflikten i Mellanöstern. Jag kritiserade den tendentiösa framställningen i en kommentar.

Algoritmerna slog till. Plötsligt dånade det till med länkar och slogans som helt ursäktade allt, och inte invände mot något, i och kring Israels hela, totala, decennielånga och nuvarande agerande. Det var en annan ”Facebook-vän”  en person jag inte vet vem det är och som är uttalat kristen som stod för produktionen. Irritationen växte och jag lät humör och åtgärd följas åt. Jag avslutade ”vän”-förhållandet. Själv har jag sparkats ut som Facebook-vän ett par gånger men själv har jag inte avslutat sådana relationer med någon som ännu är i livet.

Givetvis meddelade jag personen om mitt beslut och motivet bakom. Jag gjorde det via Messenger med denna text:

Det händer att jag på Facebook tillfrågas om jag tar emot någon som ”vän”. Om jag inte vet säkert vem som frågar kollar jag den personens vän-lista och finns där ”gemensamma vänner” fungerar det som någon form av ”legitimation” och förfrågan kan godkännas. Så måste det gått till när du och jag blev Facebookvänner. Någon annan anknytning hittar jag inte.

Nu har jag gjort något jag verkligen inte brukar göra – avsluta den ”relationen”.

Orsak? Din totala ensidighet i det nuvarande skeendet i Israel-Palestina-situationen och din tydliga brist på empati med den sida vars förluster är mer än 10 mot 1 när det gäller bombningar till och från Gaza och oroligheterna i Jerusalem. Visst – fler än du anser säkert så men extra upprörande är när kristna på sociala medier ensidigt sympatiserar med övervåldet. Jag har oerhört svårt att se Jesus som lidit för alla och som vi har att följa applådera markkonfiskeringar, bombmattor mot civila områden, trakasserier av människor och folk som är svagare – bara för att man har makt.

Den sista tidens ”iver” med inlägg efter inlägg fick mig att stänga av dig – vilket jag tycker är hövligt att jag meddelar.

Stig Strömbergsson, pensionerad präst, Norrbotten.

Rubriken handlar inte om politisk glidning hos mig!

Jag tänkte inte ens när jag för ett par dar sedan i min telefon skrev rubriken och början på ett inlägg att det skulle handla om politik – trots att jag kan se att högertippning verkar vara en näst intill kronisk sjukdom i nästan alla partier. I det stycket tänkte jag bara nämna att förr fanns Högern eller Moderaterna som ankare i på den borgerliga flygeln, innanför dem de mer socialliberala Folkpartisterna, de småfromma KåDearna och den allmänborgerliga Centern innan man kom till småborgarna inom Socialdemokraterna.

Då det relativt nya Sverigedemokraterna nu mutat in värsta nationalistiska högerburen dras på ett märkligt sätt och till skillnad från bara för ett par tre år sedan alla de nyss nämnda partierna åt höger. Det men inte mer tänkte jag skriva innan jag skulle gå in på vad jag ser och hittar i min bokhylla om jag går från vänster till höger på översta raden. Planer kan ändras så jag lämnar hyllan och fortsätter på politikspåret.

Vad gäller de partier jag nyss nämnde är min känsla att den nya retoriken man hör och de nya inriktningarna man ser vad gäller invandringen kommer ur ett hopp om att på det sättet kunna rida på och/eller bromsa SD. Jag försök att ta vinden ur seglen för SD i stället för att blåsa ideologiskt grundad motvind är ett stort (själv-)bedrägeri och ett svek mot de humanistiska, kristna, solidariska linjer man tidigare, fast på lite olika sätt, gemensamt stått för. Att nu fyra partier kommit överens om att det skall bli ännu svårare för människor på flykt att kunna andas ut är kronan på verket – så här långt.

Egentligen är jag förvånad över att det var just vad gäller asyl- och invandringspolitiken de fyra – SD, M, KD och nu L – först skulle manifestera enighet. Trodde nog att denna kvartett skulle mjukstarta med Utredning om samsyn om vattnets betydelse för sjöfarten sådan den framställs grundskolans läroplan* eller något om Huru svin må i ollonskog släppas** eller något annat inte fullt så känslosamt och avslöjande.

Jag har en del moderater i bekantskapskretsen. Trevliga och kloka typer om än med andra fördelningspolitiska ideal än jag har men ändå med hjärtan öppna och på rätta ställen. Jag undrar: Vad säger de nu om alliansen med SD? Har dessa mina vänner också blivit högerförvridna?

Jag har en del kristdemokrater i bekantskapskretsen. Fromma, trevliga och kloka typer som värnat svaga medmänniskor och stått för att vara öppna mot folk från andra länder. Vad säger de om att partiet nu lagt sig i samma säng som SD?

Trots att Liberalerna är små och få finns också en och annan sådan bland mina bekanta. Trevliga och kloka typer – jo, jag kan använda pluralen än. Deras parti står för den nu mest aktuella svängen högerut. Vad säger de om armkrokningen med SD?

Bland bekanta finns också en och annan sverigedemokrat, trevlig och klok i andra frågor än politik man för trevnadens skull undviker att diskutera.

Jag ställer mig frågor men anar att inga svar kommer här – fast kommentarsfältet äröppet. IRL skall vi inte träffas än men när folkflertalet fått sina Covidsprutor tänker jag ställa mina frågor öga mot öga liksom – och här kommer sossarna också in – den generella högervridning man ser på många sätt.

Låt mig bara sist ge ett högersvängsexempel till: Expressens fotbyte om monarkin. Jag tror blaskan kallar sig obunden liberal eller något liknande och i den demokratiska andan har det funnit en lågmäld, på senare år tyst, uppfattning att monarkin är ett i princip förlegat statsskick. Nu har bladet ifråga bytt fot och stöder på ledarplats att ämbeten kan överföras sängvägen. Visst kan jag hålla med om att vår monarki är av det harmlösa, ganska oförargliga och stundom smågulliga slaget men faktum är att principen för sexuellt överförda samhällpositioner är samma som i Saudiarabien.

Bokhyllan återkommer jag till.

* Av mig själv påhittad byråkratisyssla.

** Gammal lag från 1736 – Byggniabalken Kapitel 12 §§1-4.

Jag har en del blogg- och Facebook-rutiner. Vad gäller en del blir det några gånger per dag, annat dagligen och ytterligare annat lite då och då. Till då-och-då-gänget hör den israeliska dagstidningen Haaretz. Den är en ganska liten tidning i Israel där den av många anses stå ”till vänster”. Jämför man profilen med rikstidningar i Sverige ligger Dagens Nyheter närmast till hands. Naturligtvis finns folk som ser DN som en kommunistblaska men det säger mer om sådana högerstyren än om själva tidningen. Så också med Haaretz.

Situationen Israel-Palestina och läget i Israel som sådant ligger i mediaskugga. Andra händelser i Mellanöstern och i världen – Syrien, Corona, presidentval mm – gör att det är bara ett par borgerliga så kallat ”kristna tidningar” som Dagen och Världen Idag – en det tomtar tycker att också Dagen nu blivit ”vänster” – som då och då belyser något.när så sker är det i tydlig Israel-positiv riktning. Med den vinklade ransoneringen på svenska blir Haaretz bra för mig som för en del år sedan fick göra en studieresa i området och gärna fortsätter att odla mitt intresse för situationen ochmänniskorna där.

Gideon Levi heter en kolumnist på Haaretz. Man kan läsa om honom kortfattat här och och mer långfattat här. I den artikel från den sista september som jag – det var länge sedan jag gjord något liknande – nu översatt är han lätt ironisk om de demonstrationer som dagligen sker i Israel mot regeringen ledd av den korruptionsanklagade maktfifflaren Nethanyahu. På engelska hittar du här den artikel Google råöversatte och jag putsat till vad jag tycker blev bättre svenska.

Gruppera Västbanks-brigaden till protesterna.

Låt israelerna möta sin armé

Israels försvarssoldater känsliga sinnen skadas: De skickades för att skingra en demonstration och tillsammans med poliser bemanna vägspärrar. Vid en vägspärr i Jerusalem har en fallskärmsjägare redan förolämpats av en demonstrant. Vart leder denna skam?

Som svar beordrade chefen för generalstaben Aviv Kochavi som är noggrann med att bevara sina soldaters renhet dem omedelbart tillbaka till sina baser. ”Det här är hemskt”, säger protestaktivisten Giora Inbar, brigadegeneral i reserven. ”En gång skickade de fallskärmsjägare till Jerusalem för att driva undan fienden. Igår placerade de beväpnade fallskärmsjägare för att driva tillbaka demonstranter som hade åkt till Jerusalem för att försvara demokratin.”

Enligt Inbar var, mellan "befrielsen" av Jerusalem 1967 och upplösningen av "demokrati-demonstrationen" på Balfour Street 2020, fallskärmsjägarna en lokal gren av Frälsningsarmén. De matade äldre, hjälpte fattiga och tränade fallskärmshoppning på stranden. Med all respekt för herr Inbar är detta en rosfärgad felaktig framställning. De fallskärmsjägare som sändes till Jerusalem den här veckan gjorde precis vad de har gjort största delen av de senaste 53 åren, bara mindre brutalt.

Från Ammunition Hill till Paris Square är detta vad de gjort: kraftfullt upplösa protester och vid vägspärrar kväva folk. En betydande del av vad fallskärmsjägare och alla andra förband gjort de senaste decennierna är polisarbete och kontroll, precis som nu i Jerusalem. Det kanske inte låter bra eller ser snyggt ut och är verkligen långt ifrån heroiskt – jämför den tårögda fallskärmsjägaren från Västra muren med fallskärmsjägaren vid en kontrollpunkt – men det är samma röda basker, den som borde ha varit dold i skam för länge sedan. Det är rutin för polisen och ockupationsarmén, Israels försvarsmakt, att varje natt slå sig in i hem och dra människor ur sina sängar, särskilt för deras politiska aktivitet, en annan skamlig och olaglig handling. Med några års mellanrum genomför de kriminella operationer i Gaza eller Libanon, svåra att kalla krig eftersom det inte finns någon armé som motståndare. Också när de skyddar bosättare i helt olagliga utposter och bosättningar deltar de aktivt i Israels största politiska spel och tar en tydlig och entydig politisk ställning.

IDF är som underleverantör för ockupationen en av de mest politiserade arméerna i världen. Det finns få liknande. Därför säger vi till försvarsministern, stabschefen och brigadgeneral Inbar – bespara oss er egenrättfärdighet och hymlande med ögonen. Det som skedde på Balfour Street är en helt naturlig och nödvändig fortsättning av fallskärmsjägarnas aktivitet vid kontrollpunkten Beka'ot och flyktinglägret Dheisheh. Inga är lika skickliga som de är vid vägspärrarna och inga har mer erfarenhet av att med kraft upplösa demonstrationer. Fråga vilken palestinier som helst. Det är sant att de för närvarande använder silkesvantar i västra Jerusalem tvärtemot hur de utbildats för att fungera i territorierna. Kanske är det därför som Fallskärmsbrigaden, Kochavi och försvarsminister Benny Gantz vill hålla dem borta från staden så att deras färdigheter inte rostar. När allt kommer omkring talar vi på Balfour Street om andra judar, israeliska medborgare, människor.

Men IDF har ännu bättre utbildade styrkor än fallskärmsjägare, vars ära nu är lite dämpad. Kfir-brigadens trupper, infanteribataljonerna utplacerade på Västbanken, är experter på att hantera vägspärrar och demonstrationer. Kanske skulle det vara bättre att flytta dem till Balfour Street för att ersätta de röda baskerna.

Gränspolisen skulle inte heller göra ett dåligt jobb. Släpp helt enkelt gränspoliserna lösa så kommer de att misshandla demonstranterna, stjäla från dem och till och med skjuta hjälplösa autistiska personer. De som gjorde så i ett skräpigt område i Östra Jerusalem kan enkelt efter en kort anpassningsperiod göra samma sak i den västra delen av staden. De självrättfärdiga fruktar att folkets armé kommer att politiseras och den moraliska armén kommer att förvandlas till regimens väktare. Du behöver inte oroa dig. IDF har varit dessa saker ett tag.

Kanske finns det ändå någon positiv aspekt i allt detta: Folket kommer äntligen att lära känna sin armé och hur den fungerar. Skicka Kfir-brigaden till Balfour Street och israelerna blir chockade. Det är en annan anledning till att Kochavi och Gantz vill hålla armén borta från gatorna – så att vi inte får se vad det verkligen gör och hur soldater rutinmässigt behandlar människor.

Den rubriken trodde jag aldrig jag skulle skriva!

Inte heller säga eller ens tänka saken.

Ändå fann jag mig göra allt det denna onsdag i september.

Märklig känsla.

Efter frukost bakade jag brödet för Veckomässan i Älvsby kyrka ikväll klockan 18.30. Sedan den aktiviteten var bortstädad satte jag mig i TV-stolen för att via SVTplay ta del av ”debatten” mellan Trump och Biden den gångna natten svensk tid.

Biden uppträdde ganska hyfsat och var nästan bra. Talade inte bara för sig själv och till motståndaren utan vände sig också direkt till TV-tittarna i – som det heter i grammatiken – andra person både singular och plural.

Trump var enastående bufflig och gav inga argument. Han avbröt konsekvent både motståndaren och debattledaren och blev tillrättavisad av den sistnämnde flera gånger. Han talade bara om sig själv och till motståndaren men lite om väljarna och inte till dem.

Debattledaren Chris Wallace var svettig. Helt enastående i sin strävan att hålla de två men främst den ene - gissa vem - till den ordning bägge parterna godkänt. Fox News som jag inte ger mycket för kan vara stolta över att ha honom i sitt stall.

Jag får inte rösta i det amerikanska presidentvalet – naturligtvis.

Det är intressant i alla fall, både märkligt och ganska skrämmande.

Det är 1 maj idag. Det är en dag för åsikter, viljor och värderingar.

Det är en dag att lansera, diskutera, argumentera och agitera.

Mitt första bidrag på denna min privata blogg är en egen översättning av ett uttalande sista april från något som heter Kairos Palestine. Jag gjorde översättningen genom att låta Google göra grovjobbet och sedan slipa det till vad jag tycker är bättre och rättare svenska. På engelska kan det läsas här.

Men innan du läser vidare, noble Bloggläsius, behöver du kanske veta vad Kairos Palestine är. Det finns svenska ”debattörer” som medvetet sprider fake news om att det skulle vara frågan om en antisemitisk och ersättningsteologiskt gräslighet. Egenligen är det något helt annat – jag påstår den kristna linjen om israel. Jag börjar därför med informationen i slutet av artikel.

”Kairos Palestine”, den mest omfattande palestinska kristna ekumeniska icke-våldsrörelsen, är baserad på Kairos Palestine-dokumentet A Moment of Truth. Det lanserades 2009 och slog fast att de palestinska kristna är en del av den palestinska nationen, kräver fred och att allt lidande i det heliga landet ska upphöra genom arbete för rättvisa, hopp och kärlek. Dokumentet spänner över hela den kristna gemenskapen och är godkänt och undertecknat av alla historiskt erkända palestinska kristna organisationer.

Så till uttalandet Valborgsmässoafton 2020:

Ödestigra konsekvenser av Israels ”koalitionsregering”

Låt mig slippa dina psalmer,

jag vill inte höra ditt strängaspel!

Men låt rätten välla fram som vatten

och rättfärdigheten som en outsinlig ström!

(Amos 5: 23-24)

Styrelsen för Kairos Palestina slår larm om konsekvenserna av det tredje misslyckade israeliska valet på mindre än ett år. Koalitionen som blev resultatet tillträdde 20 april 2020 och är en kombination av två av partierna längst till höger – Bennie Gantz's Blue and White och Benjamin Netanyahus Likud – och en uppgörelse som direkt hotar palestiniernas frihet, hälsa och mänskliga rättigheter.

Beskrivet som en "akutregering" för att ta itu med effekterna av COVID-19, och under skyddet av ett så kallat "coronavirus-kabinett", har staten Israel stärkts i att fortsätta sin politik med rivning av hem, nedläggningar, arresteringar, sätta barn i fängelse och våld från bosättare.

Dessutom:

• Som ett resultat av det politiska arrangemanget gav Gantz upp sitt kampanjlöfte om att ändra Israels Nation-State Law som legaliserar institutionell diskriminering i Israel, East Jerusalem och Västbanken.
• I avtalet om gemensam regering avstod Gantz sitt löfte att inte fortsätta annekteringen på Västbanken utan internationellt samförstånd, och gav Netanyahu fritt att fullfölja sitt långvariga löfte om att annektera betydande delar av Västbanken redan 1 juli.
• Fast ”akutregeringen” bara får ta upp lagstiftning som rör koronaviruset, enades man om att göra undantaget att överväga lagstiftning som relaterar till President Trumps så kallade Deal of the Century.
• Enligt internationell lagstiftning har en ockupationsmakt mandat att se till hälsa och välfärdför de ockuperade, men bristen på medicinska förnödenheter, den fullständiga blockaden av Gaza, Israels kontroll över den palestinska ekonomin, kapning och stöld av palestinska skattepengar samt ökade restriktionerna för rörelse utsätter palestinierna för större risk att drabbas av COVID-19.

Under de senaste åren, särskilt under både Trumps och Netanyahus regeringar, har grunden för fredsprocessen mellan palestinier och israeler saboterats av de olika policyer och tillkännagivanden som bägge administrationerna ensidigt antagit. Den aktuelle uppgörelsen är bara ett drag i detta. Samtidigt som vi ser att ekvationen ”land för fred” har tappat sin trovärdighet och nu ser omöjlig ut för en lösning med två stater, är vi i Kairos Palestine engagerade för att vårt folk och våra kyrkor ska fortsätta kämpa för värden som skapar fred. Jämställdhet och Rättvisa är vår fyrbåk.

Därför uppmanar vi alla kyrkor att stödja dessa värden på alla sätt. Vi uppmanar dem att säga nej till orättvisa i samband med olagliga politiska beslut, och att fortsätta bygga för en framtid i detta land med jämlikhet mellan alla folk, oavsett vilken politisk ram det i slutet leder till.

Vi kämpar för demokrati och de naturliga mänskliga rättigheterna i detta land, att inga människor skall leva under ockupation, diskriminering eller belägring, att människor skall få åtnjuta självbestämmande utan att det påverkas av deras religiösa, nationella eller etniska ursprung. Detta land har välsignats av dess mångkulturella, multireligiösa och multinationella identitet och så ska det se ut i varje lösning.

I denna kamp uppmanar Kairos Palestine människor av tro och alla med samvete runt om i världen att:

• Verka för att era valda företrädare håller staten Israel ansvarig vad gäller internationell rätt och mänskliga rättigheter;
• Kräva att era regeringar inte erkänner Israels annekteringar av Östra Jerusalem och Syriska Golan, att era regeringar uttrycker missnöje med Israels ytterligare planer på annektering och att era regeringar pressar Israel med konkreta åtgärder för att följa internationell lag och FN: s resolutioner. Alla vet vad som som ankommer på israeler och vad på palestinier. Tydliga beslut har redan fattats i FN. Varför fortsätter man vänta med att tillämpa det som redan är beslutat? Gör bara vad ni bestämt. Vidta konkreta åtgärder som tvingar Israel att följa era egna beslut.
• Skydda palestiniernas – och alla människors – rätt att göra motstånd, inklusive bojkott, icke-investeringar och sanktioner till dess Israel uppfyller sina skyldigheter som ockupationsmakt.

Vår maning har sitt ursprung i det som beskrivs i Kairos Palestine-dokumentet som ”kärlekens logik” – en oro för bägge folkens liv och framtid med ett fast hopp om en dag då både förtryckare och förtryckta skapar ett nytt samhälle för alla i landets.

Underttecknat av styrelsen för Kairos Palestine.

Så nu vet du, noble Bloggläsius, hur den kristna linjen om israel ser ut.

Dallas var en amerikansk TV-serie med Larry Hagman, Patrick Duffy, Barbara Bel Geddes och andra och ses idag som en riktig klassisk såpopera. Handlingen kretsade kring familjen Ewing som gjort sig en förmögenhet i oljebranschen men även bedrev boskapsuppfödning. Första avsnittet kom i april 1978 och 357 avsnitt senare tog det slut i maj 1991. Har jag fattat det rätt görs den nu i ny version.

Jag såg inte alla avsnitt men genren såpopera var ny så det blev som en fluga.* Intressant var att jag redan då kunde notera en värderingsförskjutning som irriterade mig – redan då. Karaktären JiAr var inledningsvis en skrupelfri skitstövel som rufflade och bågade medan hans lillebror Bobby var snäll, hygglig och allt igenom helylle. Två år senare var storebror som han alltid varit men då bufflade och knådade även lillebrodern på storebrors vis men behöll ändå sympatierna i TV-fåtöljerna. Långsamt hade ont och gott urholkats. Jag funderade: Vem är det som tjänar på det? – förutom de som gör serien.

Nu ser vi andra värderingsföskjutningar.

Tidigare otänkbarheter blir rumsrena alternativ.

Håll gränsen! sa dåvarande statsminister Torbjörn Fälldin 1981 till Överbefälhavaren när det verkade som om den sovjetiska marinen var på väg för att frita den av sina ubåter som i fyllan och villan kört upp på en kobbe långt inne i Blekinge skärgård. Det var säkert rätt i sin tid och har blivit ett bevingat ord.

Öppna era hjärtan! sa den tidigare moderatledaren Fredrik Reinfeldt – som jag helt oväntat faktiskt numera kan längta efter – då människor flydde från krig, terror och förföljelse. När det sas 2014 var det bara ultrahögerpartiet SD som hade andra värderingar än de då fortfarande anständiga politiska partierna.

Nu hävdar många att samhället kollapsade 2015. Du minns väl, noble Bloggläsius, hur flyktingarna då gjorde att sjukhusen stängde, tågen blev försenade, skatterna rusade upp, betalningsbalansen rasade, lönerna sjönk, att det blev färre sorters chipspåsar i affärerna och att bredbandsutbyggnaden kom av sig?** 2020 gnolar nästan alla partier i SD:s tidigere tonart och vad det verkar är det bara V och C som fortfarande vågar värna internationell humanitär asylrätt framför en allt mer till och med i kristna sammanhang pinsamt rumsren småsvensk och storeuropeiska Festung-tanke med murar, taggtråd och tårgas. Den (hittills) varande höger-blocks-ledaren poserar fritids- och uteklädd i en tom skog för att hävda sina ideologiska SD-kusiners tanke att Sverige är fullt. Tacka vet jag små bistra C-tjejer som kaxar emot!

Vad blir här ”en kristen linje”?

Jesus säger i Matteusevangeliet kapitel 24 verserna 10-13: Då skall många komma på fall och ange varandra och hata varandra. Många falska profeter skall framträda och bedra många. Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Som jag fattar detta blir budskapet att vända-ryggen-åt-och-ogilla-andra ett tecken på falska profeter. Att kärlek tillmänniskor kallnar till förmån för laglöst förtryck av redan drabbade blir ett avfall.

Det gäller att hålla ut och hålla i sanningen att alla människor är älskade av Gud och därför måste värnas – även om det betyder att man själv tar risker. Gör man på annat vis blir man med Astrid Lindgrens ord bara en liten lort.

Och då har jag ännu inte berört Corona-alarmisternas svammel om att flyktingar på gränsen till Grekland och på Medelhavet kommer att dra viruset hit. Sanningen är ju att det främst är sportlovs-snobbiga Italienresenärer som transporterat hit pesten – eller vad det nu är för en snuva.

Jag har inte heller skrivit om Trumphanyahus lösning ser situationen Israel-Palestina som en ost där Israel ges osten och Palestina hålen – enligt det israeliska informationscentret för mänskliga rättigheter B´Tsalem.

* Fler insekter i svärmen blev Dynastin och Falcon Crest. Med tiden blev de så dåliga att parodierna Lödder och Russindalen blev rena lyften.

** För sökerhets skull: IRONI.

Igår nåddes världen av nyheten att USA under ledning av Trump än en gång sätter sig över regelverk och överenskommelser mellan civilicerade stater. Reaktionerna i världen är skarpa men givetvis bara verbala. Ingen har styrka att sätta sig upp mot USA-imperiets nycker och egenmäktigheter.

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag idag en analys av det som hänt, varför det skett och vad det kan leda till åtminstone på kort sikt. Artikeln kan läsas här på engelska. Jag lät Google göra en råöversättning som jag sedan försökt putsa till bättre svenska.

Efter Jerusalem och Golanhöjderna kommer det senaste Trump-uttalandet inte att göra bosättningar lagliga.

Med både Trump och Netanyahu inför politiska problem hemma är tidpunkten för den amerikanska politiska förändringen överraskande, eftersom sekreterare Pompeo insisterar på att all hans administration försöker göra "främja fred"

Utrikesminister Mike Pompeo meddelar att Trump-administrationen inte anser att israeliska bosättningar på Västbanken är ett brott mot internationell lag.

Efter att ha minskat budgeten för den palestinska myndigheten och UNRWA (FN: s organ för att hjälpa palestinska flyktingar), erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och Golanhöjderna som israeliskt suveränt territorium, fanns det bara ett kort kvar i den amerikanska ärmen – och Trump administrationen beslutade att generöst spela ut det nu: Ett meddelande om att bosättningarna på Västbanken inte nödvändigtvis är "olagliga" i USA: s ögon, tvärt emot internationell rätt.

Och precis som meddelandet om israelisk suveränitet över Jerusalem och Golanhöjderna – och ännu mer på grund av konsekvenserna för palestinierna, främst i område C – är denna senaste deklaration också till stor del en symbolisk och emotionell, åtminstone för tillfället.

Situationen på marken kommer inte att förändras över en natt, och internationell lag förändras inte heller bara för att USA beslutade att inte längre erkänna den. På regeringsnivå kommer vissa faktiska förändringar utöver departementets högtidliga förklaringar att i till exempel budgetarbete kräva kongressens godkännande.

I motsats till liknande tidigare händelser var det europeiska gemenskapen snabbt att klargöra sin ståndpunkt – bara minuter , inte dagar, efter tillkännagivandet.

Precis som i fallet med att flytta den amerikanska ambassaden till Jerusalem och FNs senaste omröstning om att förnya UNRWA: s mandat verkar det som om de israeliska och amerikanska regeringarna är förenade, men resten av världen – inklusive Israels nya "vänner" i Öst- och Centraleuropa, Ryssland, Asien och Afrika – fortfarande är enade mot åtgärden.

Det som verkligen är förvånande – mer än själva beslutet som överensstämmer med USA: s president Donald Trumps politik hittills – är tidpunkten. Källor nära premiärminister Benjamin Netanyahu säger att han har "behandlat ämnet i flera månader" och att "beslutet togs i samordning med National Security Council och riksadvokaten." Dessa källor antyder att tidpunkten är avsedd att hjälpa Netanyahu att bilda en högerregering mitt i dödläget med Kahol Lavans Benny Gantz.

Men amerikanska källor säger att det mest betydande trycket för saken kom från Trumps evangelikala anhängare. De ville använda administrationens motstånd mot ett beslut i EU:s högsta domstol om att verkställa märkning av varor från Västbankenen och främja sin mångåriga politik som förespråkar ett erkännande av israeliska bosättningar som lagliga. Denna politik drevs också av dem inom det republikanska partiet.

Genom dessa påståenden är det inte Netanyahus politiska situation som har lett till beslutet om tidpunkten, utan Trumps politiska ställning.Han ser kristna evangelikala som en integrerad del av sin stödbas i det kommande valet, och det är samma krafter som drivit på för de andra besluten som administrationen har tagit under de senaste åren gentemot Israel och palestinierna.

I sitt ganska korta anförande upprepade Pompeo en annan trend som kännetecknar den nuvarande administrationens ståndpunkt: Själva politikskiftet är inte avsett att påverka förhandlingarna mellan de två sidorna som antagligen kommer att enas på egen hand om en ståndpunkt för bosättningarna – när ett slutligt avtal förhandlats fram. Enligt administrationen är motiveringen för detta nuvarande steg att hjälpa till att ”främja freden”, med tanke på att den tidigare administrationens politik mot bosättningarna inte ledde till fred.

Om Netanyahu och Trump båda förblir vid makten kommer bevisbördan att ligga på dem: Hittills har erkännandet av Jerusalem och Golanhöjderna inte exakt fört israeler och palestinier närmare fred.