stigstrombergsson

Sånt jag skriver här på denna min anspråkslösa blogg sorterar jag utifrån innehållet in under olika kategorier. En är Politik. Om sånt blir det numera inte mycket jämfört med för ett antal år sedan då jag med viss regelbundenhet lät skrivklådan bland annat dryfta situationen Israel-Palestina.

Att mina skriverier minskat beror inte på att problemen där minskat och situationen förbättrats. Tvärtom! Inget har blivit bättre. Den delen av Mellanösterns politiska problem är idag längre från en lösning än förr – tyvärr. Mitt intresse har inte heller minskat men möjligheten att förstå har krymt. De palestinska sidorna har stelnat in i näst intill opåverkbar overksamhet men den åtminstone att begripa. Israel å sin sida är rörigare än någonsin efter en serie val och en nuvarande höger-höger-regering sammansatt av grupper som till nöds kan tolerera premiärminister Benjamin Netanyahu. Här finns massor med namn och partibeteckningar att försöka ha koll på. Det är svårt men jag försöker ändå hänga med en smula.

På Facebook kollar jag därför dagligen rubriker i den israeliska tidningen Haaretz och ibland läser jag artiklar på dess hemsida. Igår gjorde jag det och fann då en debattartikel jag lät Google grovöversätta. Efter att ha gjort en putsning av svenskan ger jag dig, noble Bloggläsius, tillgång till texten. Vill du ha den på engelska finns den här.

Jag är emot fred med Saudiarabien

Rogel Alpher, 5 juni 2023

Hur kommer resten av premiärminister Benjamin Netanyahus mandatperiod att se ut utan fred med Saudiarabien? På grund av hans försök att ändra lagstiftningen har hans djupdykning i opinionsmätningarna blivit kronisk. För att vinna ett omval behöver han en framgång som helt förändrar Israels offentliga samtal och alla dess politiska trender.

Den styrande koalitionen han tog sin tillflykt till för att rädda sitt skinn kommer att vägra kollapsa. Den kommer inte att räddas från sin plåga och kommer inte att rädda honom från plågan av att delta i den, eller från plågan av hans rättegång utan slut. De i hans Likud-parti som vill genomföra ändringarna av det juridiska, Otzma Yehudit och de ultraortodoxa partierna – den fascistiska basen – kommer att fortsätta att dricka hans blod. Justitieminister Yariv Levin, liksom alla Netanyahus tidigare högerhänder i Likud som utmanade eller hotade att utmana honom, har besegrats. Men han kommer inte att gå. I så fall vart? Han har ingenstans att ta vägen. Med ringa stöd bland allmänheten har han inte heller något att lämna. Han stannar. Det kommer också Knessets konstitutionsutskotts ordförande Simcha Rothman (religiös sionism) och Likuds lagstiftare David Amsalem, Tally Gotliv och Shlomo Karhi. Så också även kulturminister Miki Zohar.

Iran kommer att fortsätta besegra Israel i den strategiska kampanj Netanyahu har fört mot det landet i 20 år. Netanyahu, som övertalade USA:s förre president Donald Trump att dra sig ur kärnkraftsavtalet med Iran, bär skulden för att det blivit en stat på tröskeln till kärnvapen, en regional makt som har omringat Israel med missilhot från sina satelliter, en allierad till Ryssland och Kina och en samtalspartner för Saudiarabien.

Netanyahu är inte bara arkitekten bakom ett Iran med kärnvapen, utan också arkitekten för en binationell stat. I 20 år nu har han försvagat den palestinska myndigheten, fördjupat ockupation och apartheid som förberedelse för annektering samt stärkt Hamas i Gazaremsan. På grund av hans misstag har Israel blivit en binationell stat, inte en judisk eller sionistisk, omringad av Iran.

Den israeliska fascismens fader är också fadern till Israels ekonomiska kollaps, försämringen till en tredje-världen-ekonomi med galopperande inflation, skyhöga levnadskostnader och efterblivet utbildningssystem.

I avsaknad av fred med Saudiarabien skulle en fortsättning av Netanyahus mandatperiod innebära fortsatt McCarthyism med "judisk identitet", förföljelse av liberaler och HBTQ-gemenskapen, upplösningen av det israeliska samhället och sammanhållning i armén, fler omgångar av onödiga strider i Gaza, fler bosättningar och illegala utposter, en allt djupare klyfta med administrationen i Washington och ett Vita hus som behandlar honom som en paria.

Men fred med Saudiarabien skulle förändra allt detta. Det skulle vara en diplomatisk bedrift av högsta klass i nivå med fredsavtalet med Egypten. Saudiarabien är inte en liten fisk som Bahrain; det är arabvärldens ledare.

Tyvärr har USA:s president Joe Bidens administration ett starkt intresse av att främja denna fred. Det har Saudiarabien också. Om de krav som presenterades för amerikanerna uppfylls skulle denna fred vara värd mycket.

Netanyahu har också ett starkt intresse av det men är inte kapabel att ge saudierna vad de vill ha – en frysning av byggandet av bosättningar, ett åtagande för två stater och framsteg i förhandlingarna med palestinierna. Han är faktiskt inte ens kapabel att uppfylla sitt åtagande att avstå från att bygga en ynklig yeshiva i utposten Homesh. Följaktligen, om fred skulle slutas, betyder det förmodligen att saudierna har gett upp om palestinierna.

Det skulle vara dåliga nyheter för dessa, men också dåliga nyheter för Israel. Fred med Saudiarabien skulle ge Netanyahu fullmakt att fortsätta gräva in oss i en binationell apartheidstat. Många israeler, inklusive de flesta av demonstranterna mot de juridiska förändringarna, skulle glädjas åt att se palestinierna försvagas ytterligare.

Netanyahu skulle bjudas in till Vita huset. Mainstreammedia skulle fira sådan fred med ett halvår av rapporter om Nir från Petah Tikva som besökte taxfreebutikerna i Riyadh. Netanyahu skulle stiga i opinionsmätningarna. Protesterna mot honom skulle försvagas. Vi skulle trots allt kunna äta hummus i Jeddah.

Därför är jag emot fred med Saudiarabien för närvarande. Det är bättre för Netanyahu att vara så svag som möjligt.