fler skjutningar

Då och då tittar jag via nätet till den israeliska tidningen Haaretz. Jag har kommit att gilla journalisten och kolumnisten Gideon Levy – som jag tror är gift med en svenska. Hans penna och tankar är ofta skarpa.

Idag fann jag en artikel man kan läsa här om man gillar engelska. Google Translate gjorde er råöversättning som jag putsade till bättre modersmålsflyt.

 

Två skjutningar i Israel och Palestina – lika brottsliga

Israel skakas av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skjutning av hjälplös palestinier

 

Mohammed Khabali dödades av IDF-soldater som sköt honom i bakhuvudet. Shira Ish-Ran blev allvarligt sårad när hon sköts i buken från en passande bil. Khabali var en ung psykiskt sjuk man som soldater sköt utan uppenbar anledning 80 meter bort på stadens huvudgata. Ish-Ran var gravid i sjunde månaden när hon sköts vid ingången till bosättningen Ofra.

 

En psykiskt sjuk man och en gravid kvinna, båda hjälplösa. Båda skjutningarna var lika kriminella. Det finns nästan ingen moralisk skillnad mellan dem. Den enda skillnaden är att skyttarna i Ofra hade ett tydligt motiv – sin våldsamma kamp mot ockupationen och bosättningarna. Soldaternas motiv för att döda Khabali är inte klart och det är tveksamt att de ens hade ett. De fanns ingen fara från den unge mannen med en käpp i handen gick bort från dem vid en tidpunkt då tidigare stenkastning redan hade slutat.

 

Khabali dog. Ish-Ran återhämtar sig men hennes barn dog på onsdag kväll. Då börjar den otroliga klyftan mellan de två händelserna att öppnas. Hur kan man jämföra den skada som en ren, oskyldig bosättare vållats med att döda en ung palestinier även om han är psykiskt sjuk, från en fattig familj, vars bror är psykiskt sjuk och vars far är handikappad? Medlidande? Medmänsklighet? Det finns inget att diskutera.

 

Israel följde genom media Ish-Rans återhämtning – såg när hon öppnar ögonen. Man grät i topprubrikerna men ignorerade nästan helt dödandet av flyktingsonen i Tul Karm. Han fanns aldrig och han dödades aldrig. Chocken över Ish-Ran är mänsklig och förståelig. Uppmärksamhet, oro och identifikation med en av dina egna är också förståeligt. Men att helt ignorera den andra handlingen, som begåtts av ens egna, är skamlig.

 

Det var självklart inte bara media. Alla politiker blev chockade av skottet mot bosättaren och ignorerade skottet mot palestiniern som ju utfördes på deras vägnar. USA:s och bosättningsambassadören David Friedman tweeted att Ofra-skottet var "En annan ond handling av palestinsk terrorism". Presidentrådgivaren Jason Greenblatt smällde attacken som "absolut motbjudande". När har ambassadör Friedman någonsin fördömt att IDF-soldater dödat? Någonsin? Vad gäller rådgivaren till fredsförhandlingarna – berör bara skott mot bosättare honom? Äcklas inte den amerikanska freds-mannen över skjutningen av en psykiskt sjuk man? Åh, Naturligtvis! Vi pratar då inte om judiskt blod som är rödare än alla andras.

 

Sökningen fortsätter efter dem som skjutit Ish-Ran. De kommer säkert att bli fångade till slut. De kommer att åtalas i militärdomstol och få minst 10 års fängelse. Deras familjers hem kommer att rivas. De är terrorister.

 

Det finns ingen anledning att söka efter soldaterna som sköt Khabali. Deras identitet är känd; deras ansikten är synliga på videon som visar att de långsamt går på den tysta gatan och skjuter för att döda. Ingen tänker på att arrestera dem. Varför? Vem dog? Militärpolisens undersökning kommer att pågå för evigt och i slutändan anklagas de för någon mindre överträdelse med ett litet straff som följd. Men det är tveksamt att ens det kommer att ske. Erfarenheten visar att om några år kommer ärendet att läggas ned.

 

Khabali-fallet lades ned natten den stackars unga mannen med smeknamnet Za'atar sköts. Israel blev skakat av skottlossning mot bosättare vid ingången till deras olagliga bosättning men ignorerar skott mot hjälplösa palestinier. Faktum är att Israel stöder dessa brottsliga förövare. När allt kommer omkring är de IDF-soldater, nationens älsklingar höjda över alla misstankar.

 

Khabali-fallet lades ned eftersom hans liv aldrig intresserade någon i Israel. Det gör inte heller hans död. Israel anser dödandet av en palestinier betydligt mindre allvarlig än att döda en strykarhund. Det inte finns något billigare i Israel än ett palestinsk liv. De soldater som sköt Khabali visste det. Därför sköt de för att döda honom utan någon anledning alls.


USA MÖRDARE?

Så skallade slagorden (men med utropstecken) i demonstrationerna på 60- och 70-talen. Då förde USA kolonialkrig i Vietnam och större och större delar av svenska folket – och det amerikanska – reagerade kraftigare och kraftigare mot aggressionen. På något vis har slagorden nu än en gång flutit upp till minnesytan.

 

Läsa tidningar är nämligen intressant – ibland. Nyheter om stort och smått dyker upp och den senaste tiden har det svenska valet givetvis dominerat nyhets- och kommentarsflöden både här och var och överallt. Men annat jag fastnar för kan också kila sig in.

 

I den israeliska tidningen Haaretz fann jag en artikel om en plats jag besökte för några år sedan – berättade om det här. Givetvis intressant. Jag lät Google göra en grovöversättning av Haaretz-artikeln – som på engelska kan läsas här – för att sedan putsa texten till vad jag tycker blir bättre svenska.*

 

 

Trump skär bort miljoner från sjukhus i östra Jerusalem; Expert varnar för "kollaps"

 

En talesman för Utrikesdepartementet berättar för Haaretz att beslutet är en del ett bredare sätt från administrationen att skärpa biståndet till palestinierna.

PLO säger att det är en åtgärd av "politisk utpressning" som går emot mänsklig anständighet

 

WASHINGTON: Trump-administrationen har beslutat att avsevärt minska amerikanskt stöd till sjukhus i östra Jerusalem som tjänar stadens palestinska befolkning. Dessa sjukhus skulle få mer än 20 miljoner dollar enligt den utländska biståndsbudget som godkändes av den amerikanska kongressen för innevarande år, men Trump-förvaltningen bestämde sig för att minska finansieringen i dess helhet.

En UD-tjänsteman berättade för Haaretz på torsdagen att detta beslut är en del av förvaltningens bredare synsätt att minska palestinskt bistånd och investera i andra prioriteringar.

 

Då vissa av dessa sjukhus stöds av inflytelserika kristna grupper i USA övervägde förvaltningen i ett antal veckor huruvida sydöstra Jerusalem-sjukhusen skulle inkluderas eller inte. Budgetnedskärningen kan skada minst fem sjukhus i östra Jerusalem, inklusive Augusta Victoria sjukhus nära Mt. Scopus och St. John Eye Hospital, som är den främsta leverantören av ögonbehandlingar för palestinier på Västbanken och i östra Jerusalem.

 

Det fanns tecken tidigare i år på inflytande från kristna grupper som stöder dessa sjukhus, då kongressen godkände Taylor Force Act som innebar stora restriktioner för amerikanska medel till palestinierna. Lagen innehöll ett speciellt och särskilt undantag för dessa sjukhus, initierat av kongressen efter att några av de mäktiga kristna organisationer som stödde dessa sjukhus hade lobbat. Lobbysatsningen påverkar emellertid inte Trump-administrationens budgetnedskärningar.

 

Dave Harden, en före detta amerikanska tjänsteman ansvarig för USAID på Västbanken, varnade på fredag ​​att beslutet skulle kunna leda till "kollaps" av Augusta Victoria-sjukhuset. Det sjukhuset, och andra i östra Jerusalem, betjänar inte bara stadens palestinier utan även palestinier från Gaza och Västbanken inklusive cancerpatienter och barn. En tjänsteman vid den Palestinska Myndigheten berättade för NPR att "dessa handlingar inte kommer att förändra vår ställning i sak ett uns. Tvärtom stärker vi våra ståndpunkter gällande varje fråga inklusive Jerusalem. "

PLO: s verkställande kommittémedlem Dr Hanan Ashrawi sade om beslutet på lördag att "En sådan handling av politisk utpressning strider mot normerna för mänsklig anständighet och moral."

 

Genom att skära bort betydande stöd till sjukhus i östra Jerusalem”, fortsätter uttalandet "hotar Förenta staternas administration att orsaka allvarlig instabilitet och allvarlig skada för tusentals palestinska patienter och deras familjer från hela Västbanken och Gaza-remsan samt försämrar försörjning för tusentals som arbetar i den palestinska vårdsektorn i den ockuperade staden."

Uttalandet avslutas genom att uppmana det internationella samfundet att hålla Israel ansvarigt för att "villkoren för en rättvis fred och stabilitet förstörs på obestämd tid".

 

Trump sade på torsdagen att hans administration slutat ge ekonomiskt stöd till palestinierna som ett sätt att sätta press på dem att återvända till amerikanskt ledda förhandlingar med Israel. "Jag sa till dem, vi betalar er inte förrän vi har en affär. Om vi ​​inte gör en deal betalar vi inte”, säger amerikanska presidenten. Trump gav den kommentaren under ett konferenssamtal med judiska ledare och rabbiner inför Rosh Hashanah.

 

Hans administration har nyligen meddelat att det kommer att ta bort 200 miljoner dollar i det stöd till palestinierna som kongressen godkände tidigare i år. Största delen av stödet var inte tänkt att gå direkt till den Palestinska Myndigheten  utan snarare till ekonomiska och humanitära projekt på Västbanken och i Gaza. Faktum är att den enda budgetpost som administrationen inte har tagit bort, är direkt stöd för de palestinska säkerhetsstyrkorna, värt tiotals miljoner dollar. De pengarna överfördes till Ramallah under sommaren.

 

 

Jag förstår inte hur dessa amerikanska sanktioner mot det palestinska civilsamhället skall underlätta situationen på plats. Med plats menar jag då Israel-Palestina, inte USA med mellanårsval där Trump vill säkra röster från högervinklade krist-sionister. Försämras sjukvård, infrastruktur, skolor och annat i områden Israel ockuperar – och som militanta grupper vill annektera – hamnar ju behoven i knät på regeringen Nethanyahu och dess ekonomi. Och särskilt då vad gäller östra Jerusalem som Israel (och USA?) anser ska vara israeliskt.

Indirekt blir alltså Trumps sanktioner mot palestinierna ekonomiska sanktioner mot Israel.

 

För en månad sedan skrev jag om denna sak här. Tidningen Dagen rapporterar också – här. Tidningen berättar även att representanter för bland annat Svenska kyrkan – som under många år stött det sjukhus jag fick besöka 2009 – söker lobby-hjälp och/eller åtgärder som kompenserar när nu amerikanarna stoppar vården av cancersjuka barn – här.

 

Så jag undrar: Vilket skiljetecken skall rubriken ha?

 


*  Google är bra på att översätta ord men sämre på att översätta betydelser. Att jag säger så är inte kritik utan bara ett sakligt konstaterande att översättning alltid har dessa två komponenter: Glosor och Betydelse.


sanktioner?

Alldeles nyligen har SVT sänd en bra serie om Nelson Mandela. Sex avsnitt om en historisk betydelsefull person vars inställning på många sätt var föredömlig. Han och andra inom rörelsen ANC välte det orättfärdiga apartheidsystemet i Sydafrika.

 

De gjorde det inte själva!

 

Med tiden kom fler och fler länder att ansluta sig till olika former av sanktioner mot den gamla rasistregimen. Först ut på den internationella motståndsbanan var länder som efter att ha varit kolonier till europeiska stormakter nyligen blivit suveräna stater. Sist ut var Thatchers England och Reagans USA som vädrat kommunism så fort några önskade ändra på orättfärdiga förhållanden utanför Järnridån.

Sanktionerna blev omfattande. De och den politiska isoleringen ledde till större och större ekonomiska problem för regimen i Pretoria. De bidrog till att välta systemet.

 

Idag används också sanktioner men ibland funderar jag över syftena. De innersta syftena. Och effekterna. Rätt, rättfärdighet och moral verkar ofta inte stå nämnvärt högt på dagordningen. Markering, prestige, irritation och signalpolitik tenderar att dominera.

 

Det fanns sanktioner mot Irak men de var inte för irakiernas skull. De blev de lidande och Saddam Hussein satt uppkäftigt kvar till dess USA och England invaderade för att komma till rätta med de massförstörelsevapen bara de lögnaktigt påstod fanns.

 

Det finns sanktioner mot Ryssland på grund av dess annektering av Krim – som är ett uppenbart klandervärt faktum – samt ryska påstådda men ännu obevisade aktiviteter inte minst i andra länders IT-trafik. Irritation över att ryssen inte lyder verkar vara ett stark motiv. Många länder, också Sverige, är med. En del är tuffare än andra.

 

Iran lyder inte! menar Trump. Men här är han ensam om sina skärpta sanktioner. EU och andra menar att Iran följer ingångna avtal.

 

Listan kan förlängas med många länder och regimer som andra länder och regimer tycker man skall sätta press på. Man tycker så av olika skäl – sällan enligt min mening skäl liknande de som var när Sydafrika bojkottades. Politisk markering, egna syften, prestige är tydliga ingredienser. Egen ekonomi dessutom om man räknar isolationistisk tullpolitik som någon form av sanktion.

 

Trump-USA går i täten för detta. Skulle rätt, rättfärdighet och moral råda hade man inte flyttat ambassaden till Jerusalem utan att i stället valt att markera mot den israeliska regeringens expansionspolitik på Västbanken. Men det gör man inte eftersom det snart är mellanårsval hemma.

 

Slå mot olika FN-organ och humanitet blir då enklare. Det kostar inget hemmapolitiskt. Tvärtom. Det finns krafter i USA (och på andra ställen) som är så dåligt insatta och så demagogiskt förförda att de tror att muslimer i allmänhet och flyktingar i synnerhet allesammans är terrorister och därför inte behöver ges internationellt stöd i sina påtvingade situationer. De har har inte uttryckt tacksamhet och visar inte respekt! tycker Trump och drar in stöd till skolgång i Mellanöstern – som om inte barn och unga redan där har det problematiskt. Bilden ovan var Text-TV igår. Klicka på den blir den större.

 

I det uppkomna läget föreslår jag två åtgärder.

  1. Sverige och andra humana länder kompenserar omedelbart UNWRA för amerikanarnas brist på internationell solidaritet.
  2. UNWRA stänger helt butiken på den av Israel kontrollerade Västbanken. Då måste enligt folkrätten ockupationsmakten (som hur som helst stöds ofantligt av USA och EU) bära hela det odelade ansvaret för områdets hela befolkning vad gäller utbildning, hälsovård, infrastruktur och allt.

Israel 70 år

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. I vårt grannland Finland firas att det är 100 år sedan man fick sin självständighet. Det är helt naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat – särskilt om det ligger nära i tiden, sådär två-trehundra år. Det är absolut inget att vara upprörd över även om man kan tycka att en del inslag och attityder kan vara nog så chauvinistiska.

 

Jag kan lite sakna att vi i Sverige inte kan göra så. Vi har ju liksom alltid funnits – om de där beskrivningarna vi fått oss till livs i historieböckerna är sanna. Eller åtminstone halvsanna. Vi har som ingen startpunkt, ingen Independence Day. 1809 års Regeringsform, som jag tror är anledningen till vår nationaldag 6 juni, är ju ungefär lika spännande som att vara publik för att titta  på när någon försöker sluta röka.

 

Tillbaka till Finland.

Nationens födelse var en lång process och statens tillkomst skedde i blod.* Att se tillbaka på händelserna ur både segrarnas och förlorarnas perspektiv är en process som inte startar på en gång och är svår och smärtsam. Ändå behövs den för sanningens, försoningens och fredens skull. Boken jag berättade om i inlägget 100 år sedan är en del av det som nu gör bilden mer fullständig och sammansatt än förr – i Finland alltså.

 

I Israel firar man att det är 70 år sedan staten utropades. Det är naturligt att ett folk firar att det fått sin egen stat. Det är naturligt att man är euforisk men det vore också naturligt om man lärt sig av historien så att också ”den andra sidans” situation får finnas med i tankarna. På gårdagens ledarplats i den israeliska tidningen Haaretz förs ett måttfullt resonemang jag valt att översätta till ett blogginlägg. På engelska kan det läsas här.**

 

 

Vi måste hantera Nakba

Israels självständighet kan inte firas fullständigt om vi ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber.

 

Israel markerade på onsdag sin 70:e Självständighetsdag med en blandning av officiella ceremonier och öppna evenemang. Israel har anledning att fira och glädjen var naturlig. Men festen blir ofullständig så länge staten ignorerar känslorna hos omkring en femtedel av befolkningen – Israels araber – och till och med attackerar dem för dessa känslor och försöker förbjuda dem att uttrycka dem offentligt.

 

Det är inte bara att den här helgen inte är deras. Inga judiska helger är inte deras. För dem står Självständighetsdagen för en nationell katastrof för det palestinska folket som de arabiska medborgarna i Israel är en oskiljaktig del av. Detta staten kan inte ignorera, även om det är extremt störande.

 

För statens arabiska medborgare, och naturligtvis för palestinierna som levt under israelisk ockupation i 51 år, var dagen för statens etablering den dag de förlorade sina byar, städer och länder, dagen då de förlorade sitt land och sin värdighet. Vem som än kan anses vara skyldig för detta, kan vi inte missa att förstå känslorna av förlust och sorg hos ett folk som förlorat sitt land.

 

Men situationen är mycket värre. Ett historiskt blick bakåt visar att palestiniernas Nakba, deras katastrof, inte slutade med att staten grundades. Det började bara då och i själva verket har det inte slutat intill denna dag. Israel har inte ändrat sin inställning till det palestinska folket sedan dess, inte heller sin behandling av dem. Policyn med förflyttning och utvisning fortsätter, inte bara i de områden som ockuperades 1967-och med att att bosättningarna blomstrar utan också med förstörelsen av en beduinby i Negev, Umm al-Hiran, och att man byger ett judiskt samhälle på dess ruiner .

 

Så länge som en palestinsk stat inte har etablerats är Nakba inte över och palestiniernas sorg – bland dem Israels arabiska medborgare – är inte över. Så länge som Israels ockupations- och omflyttningspolitik inte ändras måste staten åtminstone ta in och respektera känslorna hos dess nationella minoriteter.

 

"Jag kan inte dela din glädje", skrev chefen för Joint List, MK Ayman Odeh i Haaretz den 18 april. Han tillade: "Så länge du vägrar att erkänna det förflutna och agera för att reparera den nuvarande verkligheten, kan vi inte bygga en framtid för judar och araber i detta land.” Hans ord borde ljuda i Israel, särskilt på dess nationella helgdag, Självständighetsdagen.

 


*  Det är inte riktigt samma sak, stat och nation. I en nationalstat som Sverige sammanfaller det men det finns och har funnits stater som innefattat flera nationella identiteter. Europa var så. I Afrika är det på många håll så. I Finland växte en nationell identitet – eller två – fram innan staten bildades.

**  Via så kallade vänner på Facebook får jag ibland tips om olika ivrigt engagerade mycket högerinriktade pro-israeliska grupper och sidor, inte sällan av krist-sionistisk karaktär. I diskussioner och kommentarer på sådana klassas stundom Haaretz som en kommunistisk israel-förrädisk antisemitisk PK-publikation och dess innehåll avfärdas i sin helhet. Var en sak står eller vem som yttrat något är för mig inte det viktigaste. Om det är sant och tänkvärt är mer betydelsefullt – faktiskt.


israelhatare & antisemit?

Bloggar du?? Det är ju bara SÅ 90-tal! fick jag höra för något år sedan från någon jag inte kommer ihåg vem. Det är säkert sant. På 1990-talet kom bloggar och sent omsider – 2005 – anslöt jag mig till den hobbyn. Internet och sociala medier har utvecklats och förändrats flera varv sedan dess men det har jag ställt mig ganska kall inför. Har förblivit bloggare blott och allenast.

 

Jag har alltså bloggat länge och då uppkommer en klyvning av både verklighet och känsla.

Detta har jag ju skrivit om förr. Det blir ju ingen nyhet. Resultat: Oskrivet inlägg.

Just så har det nog varit vad gäller bloggade åsikter och tankar kring situationen Israel-Palestina. För en del år sedan blev det ett och annat inlägg i den saken. Andra storpolitiska ting – inte minst Syrien, Trump och Korea – har förpassat ockupationen ut i nyhets-marginalerna.

 

Men då och då poppar det till.

Trumps beslut att stödja Israels annektering av ockuperat område är en poppning. Internationellt och med hänsyn till folkrätten naturligtvis inte alls poppulärt. Men riktigt poppande och peppande för en del kristsionistiska kommentarskrivare jag snubblar över på Facebook. Och Lars Adaktusson & Co.

 

Då och då – nu mer sällan än förr – tittar jag via nätet i den israeliska tidningen Haaretz. Jag har då och då – nu mer sällan än förr – översatt och här på min blogg publicerat en del artiklar och debattinlägg därifrån. Kristsionister och andra okritiska Israelkramare brukar då hävda att Haaretz är en liten tidning som inte speglar folkflertalet i Israel och därför kan avfärdas.

En skribent i Haaretz som jag verkligen gillar är Gideon Levi. Palestinafiender av olika slag både i Israel och Sverige diagnostiserar honom som en vänstermarginaliserad särling ingen håller med och som därför kan avfärdas.

 

Den sortens argumentation är skitdålig. Att någon eller några tycker en sak men fler tycker annorlunda har ju inget att göra med vad som är sant, hur en sak verkligen är. Majoriteter får sin vilja igenom men det är inte säkert att det för den skull är rätt, sant och tillbörligt. Lika lite som att den som är stark alltid skulle ha rätt.

 

Idag, den 19 januari 2018 har Gideon Levi skrivit en artikel som på engelska kan läsas här. Den är bra, innehåller fakta och reflexion, kritik och värdering. Skulle jag ha skrivit den skulle en del rycka ut med blåljus på taket och skrika att jag var israelhatare och antisemit. Därför skriver jag inte. Jag nöjer mig med att låta Google råöversätta artikeln och sedan putsa svenskan en del. Israelen och juden Gideon Levi kan ju knappast med någon sorts intelligent argumentation kallas israelhatare och antisemit. Här kommer hans artikel.

 

Abbas har rätt. Varför fortsätter Israel säga att han har fel?

Abbas talar sanning. Israels kommentarer mot honom handlar inte om verkligheten – de är bara nationalistisk morrande.

 

Den käcka kören skriker igen: Mahmoud Abbas. Du måste se svaren på hans tal för att förstå varför Israel talar med en fruktansvärd enhetlig röst, i vilken utsträckning det inte länge är vänster eller höger, inga verkliga argument och ingen ideologisk pluralism – bara blint, dövande nationalistisk morrande.

Från Nadav Eyal ("ett knäppt, avskyvärdt tal") till Ben Dror Yemini ("förvirrande ideologi"), tävlade alla om vem som ska attackera Abbas mest. Ingen mötte vad han egentligen sa. Visst! Han svor över Donald Trump, mästaren i raffinerad retorik, "må ditt hus bli rivet", och israeler med sina känsliga öron blev Oj så upprörda. Och han sa ”kolonialism” och israeler med sitt självskadebeteende skrek: "antisemitism". Ingen sa vad som var fel i hans tal och vad som var antisemitiskt. Kanske med undantag för "den holländska flottan som förde judar hit", talade Abbas sanning. Och det är svårt att svälja. Så Israel valde att skrika – som alltid när man inte har några svar.

Abbas sa att Osloavtalet var förbi. Faktum – vad är kvar av det ungefär 20 år efter att det slutliga avtalet skulle skrivits under? Israel gjorde allt för att sabotera det. Varje soldat som invaderar Område A varje natt och alla fångar som är kvar i fängelse sedan före Osloavtalet är ett brott mot det.

Den nuvarande regeringen och dess anhängare protesterade mot Oslo och blir nu förolämpade när Abbas säger att det är förbi? Abbas berättar ju sanningen.

"Vi kommer inte längre acceptera amerikanskt understöd" sa Abbas. Har han något val? Vad ska han göra? Böja huvudet inför rundpallarna? Knäböja för en president som ignorerar ockupationen?

Sa han inte sanningen när han protesterade mot Trumps förfalskade argument att palestinierna omintetgjort förhandlingarna? En supermakt som straffar den ockuperade istället för ockupanten – det är oförklarligt. I stället för att sluta finansiera och beväpna ockupanten fryser Förenta staterna medel till räddningsorganisation som hjälper den ockuperade partens flyktingar. Det är vansinne. Abbas svarade med återhållsamhet. De amerikanska ambassadörerna Nikki Haley och David Friedman är verkligen ockupantens vänner och fiender till internationell rätt – hur ska de två kufarna annars beskrivas?

Men den största chocken kom när Abbas rörde de ömtåliga israeliska nerverna och klassificerade sionismen som en del av det koloniala projektet. Vad är fel där? När en kolonialmakt på nedåtgående lovar ett land det inte ännu styr till en nation vars majoritet inte lever där och ignorerar den nation som gör det – vad är det om inte kolonialism? När mer än hälften av landet lovas till mindre än en tiondel av dess invånare – vad är det om inte en fruktansvärd orättvisa?

Det är svårt att höra, men det är sanningen! Balfour-deklarationen* kan inte läsas på annat sätt. Och vad är mer lämpligt än att uppmana britterna att be om ursäkt för den och nu ställa sig bredvid palestinierna som under alla år blivit utvisade och omflyttade, med början med Balfour och intill till denna dag?

Att skapa Israel tjänade det imperialistiska Väst. Abbas har rätt. Israel ses som den sista västerländska utposten mot de arabiska vildarna på samma sätt som Sydafrikas apartheidregim av samma väst sågs som den sista utposten mot kommunister och svarta.

Så kom förintelsen och Israel blev en berättigad tillflyktsort – men också det var på palestiniernas bekostnad. Världen borde ha kompenserat dem genom att befria dem från 1967 års ockupation och gett dem lika rättigheter eller en stat. Det var vad Abbas pratade om.

Abbas är långt ifrån den perfekta statsmannen. Han är inte en demokrat. Han är impopulär, kanske korrupt, verkligen patetisk i sitt fasthållande vid den döda tvåstatslösningen. Men han är den mest fredssökande, icke-våldsamma palestinska statsmannen som är tänkbar. Därför är han så farlig för Israel. Därför firade Benjamin Netanyahu hans tal, understödd av den nationella kören. Israel vill att alla ska vara Yahya Sinwar**. Det skulle göra ockupationen ännu lämpligare.

 


Balfour-deklarationen är namnet på det brev som senhösten 1917 skickades från den dåvarande brittiske utrikesministern till Lord Rothschild. Mer om den kan man läsa här och den löd som följer:

 

Utrikesdepartementet 2 november 1917

Käre Lord Rothschild,

Det bereder mig stor glädje, att regeringens vägnar överbringa Eder följande deklaration av medkänsla med de judiska sionisternas strävanden, vilka har blivit underställda och bifallna av kabinettet:

"Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land."

Jag skulle vara tacksam om Ni ville göra denna deklaration veterlig för den Sionistiska federationen.

Eder tillgivne Arthur James Balfour

 

**  Hamasledaren Yahya Sinwar beskrevs i början av förra året på detta sätt i svenska medier:

Den nya ledaren Yahya Sinwar anses tillhöra de mest hårdföra och kompromisslösa inom Hamas och finns på USA:s särskilda svartlista över internationella terrorister.

Yahya Sinwar var med och grundade Hamas militära gren innan han greps av Israel och dömdes till fyra livstidsstraff. Han har sedan suttit i israeliska fängelser i över två decennier.

Att han nu väljs att leda Hamas i Gaza ses som ett bevis för att Hamas militära gren har segrat över den politiska. Sinwar var med och grundade både Hamas militära gren och Hamas militära underrättelsetjänst. Han anses kompromisslös och israeliska bedömare väntar sig nu att Sinwar ska utmana och testa var Israels gränser går.

Texten på Sveriges Radios hemsida fortsätter och kan läsas här.


efter trumpsignalen

En god stund efter midnatt blev förra blogginlägget klart. Lördagen blev alltså sen. Mycket skulle ju hinnas innan. Resa till Luleå, middag på restaurang med goda vänner, show med Al Pitcher – arbetsplatsens julklapp till personalen – resa hem, omstartat På spåret på TV. Sedan bloggeri.

 

Nu är det morgon en blötslasksnöig lördag. I eftermiddag med start 15.00 ska jag i Älvsby församlingsgård söka hålla samman tredje tillfället i serien Reformation 500 – nu med den ungefärliga underrubriken Var får man tag i Gud idag? I klartext om reformationens syn på Ordet, Dopet, Nattvarden och Vardagen. Klockan 18 blir det sedan  i Kyrkan en smärre gudstjänst då jag för vår tid och vår situation skall försöka återge vad Luther skulle ha sagt den Andra söndagen i Advent.

 

Donald Trump lyssnade inte till den kristna rösten från Jerusalem, den jag återgav i förra inlägget. Troligen trodde inte heller undertecknarna att han skulle göra det. Hans fallenhet för okomplicerad extremism utan hänsyn till rättfärdighet och människor innebär dövhet för erfaren katolsk, ortodox och protestantisk teologi och etik. Samma okomplicerade extremism utan hänsyn till rättfärdighet och människor ser man nu hos de dispentionalistiska krist-sionister som nu stödjer hans tilltag. De – den svenske politikern Lars Adaktusson är ett exempel – är de typer som aldrig formulerar ett uns av bekymmer över bosättarfasonerna och kallar allt annat än 100% israeljubel för antisemitism.

 

Den lilla Evangelisk-Lutherska kyrkan ELCJHL* har seriösa teologer. Kyrkoherden i Betlehem är en av dessa som efter Trumps besked skrev på Facebook – på engelska här. Jag fann i en sluten diskussionsgrupp en svensk översättning som jag valde att bearbeta till nedanstående text som alltså är en kristen röst från Betlehem efter trumpsignalen julmånaden 2017. Bilden tog jag för några år sedan i den lutherska kyrkan i Betlehem.

 

Julens berättelse börjar med en kejserligt förordning från kejsar Augustus. När jag såg president Trumps tal igår kväll på TV, kunde jag inte låta bli att tänka på den så kallade Balfour-deklarationen som undertecknades för 100 år sedan då det brittiska imperiet lovade bort Palestina som nationellt hemland åt de europeiska judarna. Trumps tal igår var i högsta grad ännu ett sådant imperie-dekret med sitt erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad.

 

Gång på gång offras vi, det palestinska folket, på imperie-politikens altare. I det avseendet är ingenting nytt för oss palestinier. Det nya är att vi nu ser den amerikanska administrationen lämna internationell lag och isolera sig från den större internationella gemenskapen. Det är inte bara en besvikelse för mer än en miljard muslimer för vilka Jerusalem är en helig stad. Det är också ett slag mot en ännu större kristen gemenskap som hållit fast vid visionen om ett inklusivt Jerusalem delat av två folk och tre religioner.

 

Situationen är mycket labil. Idag är det strejk på Västbanken och i Gaza. Den lutherska kyrkans college Dar al-Kalima University College är också i strejk och vi tvingades ställa in en planerad konferens. Det palestinska folket är i sorg – vi sörjer den rättvisa de politiska makthavarna berövat oss. Trots detta tror vi inte på Kejsarens makt utan på Kristi makt, han som är född i Betlehem under ockupation och korsfäst i Jerusalem av romerska makthavare.

 

De flesta kejsare tog bara blodsutgjutelse, förstörelse och fientlighet till Jerusalem – de förstod inte hur man bygger fred. Men inget dekret kommer någonsin att hindra oss från att arbeta för en rättvis fred i Jerusalem. Vi kommer att fortsätta att uppfostra nästa generation av kreativa ledare för Jerusalem och odla hoppet för hela Palestina. Det är arvet efter Kristus i detta land och vi är beslutna att hålla det levande.

 

Vi ber våra vänner att be för oss, för vår personal, våra lärare, elever och deras familjer.

Vi ber våra samarbetspartners att höja sina profetiska röster i ett politiskt försvar.

Vi ber våra understödjare att fortsätta tänka på den lilla staden Betlehem, inte bara på grund av julen utan speciellt nu i tider som dessa.

 

Rev Dr Mitri Raheb.

 

I hela frågan ger biståndsrörelsen Diakoni bra information – här.

På bloggen Hela Pingsten ställer Micael Grenholm vettiga frågor till de krist-sionister som stöder Israel till 110%. Naturligtvis kommer aldrig vettiga svar, om än några svar alls, på den typen av frågor. Det kräver ju att man kan hålla fler saker än en i huvudet och är behäftad med åtminstone en liten dos tankeförmåga – för att inte tala om empati.

 


*  ELCJHL står för The Evangelical Lutheran Church in Jordan & the Holy Land.


före trumpsignalen

Han blev USA-president med hjälp av färre än hälften av de erlagda rösterna. Nu har han för att avleda uppmärksamheten från inrikes-politiska frågor meddelat att den republik han representerar ämnar flytta sin ambassad från Tel Aviv till Jerusalem. Världen i övrigt – muslimska länder, EU, FN och andra – ställer sig lindrigt sett tveksamma till saken och menar att det sanktionerar israelisk expansion i östra Jerusalem och på Västbanken, ökar polariseringarna, göder extremister på bägge sidor i konflikten Israel-Palestina och gör en redan låst situation i Mellanöstern ännu mer laddad.

 

Naturligtvis applåderar en del i Israel, inte minst de som mot internationell rätt slagit ner sina bopålarna i så kallade bosättningar på Västbanken. I USA jublar så kallade högerkristna grupper och till och med i lilla Sverige finns krist-sionistiska kretsar som försvarar tilltaget. I mitt Facebook-flöde och till exempel i tidningen Dagen möter jag denna både internationellt och kristet sett extrema minoritetsuppfattning baserad på en lindrigt sagt egendomlig Bibelläsning.

 

Före Trump deklarerade saken fick han information från kristna på plats – alltså i Jerusalem. Följande text är det brev de sände till honom. På internet hittade jag texten här. Jag lät Google göra en grovöversättning som jag sedan putsade till i mitt tycke bättre svenska. Tveksam om att kunna pricka helt rätt översatte jag dock inte titlarna på dem som undertecknat brevet som har brevhuvudet...

 

PATRIARCHS OCH HEADS OF LOCAL CHURCHES IN JERUSALEM

 

President Donald J. Trump, President för Amerikas förenta stater

Jerusalem den 6 december 2017

 

Bäste Herr President,

 

Vi är fullt medvetna om och uppskattar hur ni i dessa dagar ägnar särskild uppmärksamhet åt Jerusalems status. Vi följer detta med uppmärksamhet och vi ser det som vår plikt att sända detta brev till Ers excellens.

 

Den 17 juli 2000 sände vi ett liknande brev till de ledare som träffades i Camp David för att då bestämma Jerusalems status. De tog vänligt vårt brev i beaktande. Idag, herr president, är vi övertygade om att Ni också kommer att ta emot vår synpunkt angående den mycket viktiga situationen i Jerusalem.

 

Vårt land kallas ett Fredens land. Jerusalem, Guds stad, är en fredens stad för oss och världen. Tyvärr är idag vårt Heliga land med den Heliga staden Jerusalem ett konfliktområde.

 

De som älskar Jerusalem vill arbeta för och göra det till ett land och en stad med fred, liv och värdighet för alla dess invånare. Alla troendes böner i landet – tre religioner och två folk som tillhör denna stad – stiger upp till Gud och ber om fred, som psalmisten säger: Återvänd till oss, Gud, den allsmäktige! Se ner från himlen och se!* Inspirera våra ledare, fyll deras tankar och hjärtan med rättvisa och fred.

 

Herr President!

Vi har med oro följt rapporterna om en ändring av hur Förenta staterna förstår och behandlar Jerusalems status. Vi är övertygade att sådana steg kommer att medföra ökat hat, konflikt, våld och lidande i Jerusalem och Det Heliga landet och föra oss bort från målet om enhet och närmare en destruktiva uppdelning.

 

Vi ber er, Herr President, att hjälpa oss alla att vandra till mer kärlek och en definitiv fred som inte kan nås utan att Jerusalem är för alla. Vår innerliga råd och vädjan är att Förenta Staterna fortsätter att erkänna Jerusalems nuvarande internationella status. Varje plötslig förändring kan orsaka irreparabel skada. Vi är övertygade om att med starkt stöd från våra vänner kan israeler och palestinier arbeta för att förhandla fram en hållbar och rättvis fred som gynnar alla som längtar efter att den heliga staden Jerusalem ska uppfylla sin avsikt. Den heliga staden kan delas och åtnjutas fullt ut när en politisk process hjälpt till att befria hjärtan hos alla hjärtan som lever i den från de konfliktförhållanden och destruktivitet som de nu upplever.

 

Julen står inför oss. Det är en högtid med fred. Änglarna har sjungit i vår himmel: Ära till Gud i höjden och fred på jorden för människor av god vilja.**

För den här julen vädjar vi om att Jerusalem inte ska berövas fred. Vi vädjar att du, Herr President, hjälper oss att lyssna på änglarnas sång. Som kristna ledare i Jerusalem bjuder vi in er vandra med oss i att hoppas och bygga en rättvis och inkluderande fred för alla människor i denna unika och heliga stad.

 

Med vänliga hälsningar och bästa önskningar för en God Jul.

 

Patriarchs and Heads of Churches in Jerusalem

 

+Patriarch Theophilos III, Greek Orthodox Patriarchate

+Patriarch Nourhan Manougian, Armenian Apostolic Orthodox Patriarchate

+Archbishop Pierbattista Pizzaballa, Apostolic Administrator, Latin Patriarchate

+Fr. Francesco Patton, ofm, Custos of the Holy Land

+Archbishop Anba Antonious, Coptic Orthodox Patriarchate, Jerusalem

+Archbishop Swerios Malki Murad, Syrian Orthodox Patriarchate

+Archbishop Aba Embakob, Ethiopian Orthodox Patriarchate

+Archbishop Joseph-Jules Zerey, Greek-Melkite-Catholic Patriarchate

+Archbishop Mosa El-Hage, Maronite Patriarchal Exarchate

+Archbishop Suheil Dawani, Episcopal Church of Jerusalem and the Middle East

+Bishop Munib Younan, Evangelical Lutheran Church in Jordan and the Holy Land

+Bishop Pierre Malki, Syrian Catholic Patriarchal Exarchate

+Msgr. Georges Dankaye’, Armenian Catholic Patriarchal Exarchate

 


*  Psaltaren 80 vers 15.

**  I Bibel 2000 lyder orden i Lukasevangeliets andra kapitel vers 14 lite annorlunda: Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.


biggles och unesco

Att det ibland blir tidslucka mellan blogginlägg behöver inte betyda att det inte finns saker möjliga att blogga om. Bort det. Orsaken kan vara enklare och simplare: skrivtid saknas, annat fyller tillvaron.

Måndag 1 maj var senaste skrivdatum. Just nu är det lördag 6 maj. Bara en knapp vecka har förflutit, inte mer. I sanning inte en tom vecka vare sig vad gäller civilt liv, arbete, kyrkliga debatter, internationella händelser och annat jag kan intressera mig för och fundera över. Listan över tänkta tankar kan vara lång – typ.

 

Det är troligt att han tänker börja med nummer ett, fortsatte Biggles.

 

Dessa citerade ord är helt ryckta ur sitt sammanhang. De finns på sidan 122 i Biggles och den svarte rövaren. Jag hittade boken hos den yngre av döttrarna. Vi är på snabbvisit hos henne som med sambo bebor hans uppväxthem i Järvsö. Skälet till resan är att de unga tu inom ungefär en månad kommer att göra mig och primärhustrun till morföräldrar och vi ville besöka dem nu innan. Spännade! Farfar är jag ju redan sedan några år men nu är det morfarsämbetet som är på gång.*

 

Det blev mågaämnets gamla bok jag fann i en hylla. Eftersom jag själv för drygt 50 år sedan slukade en massa Biggles greppade jag den för snabb avslappnad läsning. Lite småkul att på nytt läsa igenom ett sådant kolonialt rasistiskt alster. Men samtidigt tänkvärt. Belysande. Och pinsamt.

 

Författaren är W.E.Johns. Exemplaret jag just läst är ett i en fjärde upplaga utgiven 1985. Boken  kvalificerar sig lika lite som allt annat i serien B.Wahlströms ungdomsböcker för ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12. Dock kan den fungera som ett exempel på attityder i en svunnen tid då vitt skinn, europeisk kultur och teknologisk överlägsenhet gav tolkningsföreträde framför primitiva infödingar och deras livsstilar. Kulsprutans makt över spjutet ger kulspruteskytten rätten att härska – typ. Vitt, europeiskt, makt ger rätt. Så var Wahlström då.

 

Folk med den attityden finns kvar! Det är det pinsamma!

 

Biggles var ett bedårande barn av sin tid. Han är ursäktad. Liberalledaren Jan Björklund, prästen Anders Sjöberg, premiärminister Nethanyahu i Israel och en hoper nättroll aktiva på till exempel tidningen Dagens Facebook-sida visar att europeisk vit-makt-över-andra-tanke fortfarande avgör hur man reagerar på saker och ting. Det är pinsamt.

 

Vad syftar jag på?

 

UNESCO har antagit en skrivning där Israel inte – enligt trollen m fl – tillerkänns full suveränitet över hela Jerusalem utan kallas ockupant. Det UNESCO antagit handlar dock inte om Mellanösternfrågan i sin helhet utan är en på begäran av Israel korrigerad form av en text som var aktuell i höstas och – notera detta! – handlar om vad UNESCO har att fundera över: Världsarv, arkeologi, kultur etc. Inget annat! Vill man läsa texten finns den på engelska här.

 

Sverige röstade för texten i UNESCO. USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland la ner sina röster. Det som då upprör de upprörda är att Sverige inte gjorde gemensam sak med de nämnda vita och i tre fall före detta europeiska kolonialmakterna. Således tokskäll på Wallström! Alltså Margot Wallström.

 

Får jag välja väljer jag Margot Wallströms syn på läder, folk och rättvisa, inte Wahlströms Biggleshållning hur den än förfäktas av nutida kolonialförespråkare. Det hindrar mig dock inte att  låna Biggles ord för att ange det första jag funderat över denna vecka.

 

PS. En bra redogörelse för saken och protesterarnas artificiella tankeproteser hittar man här – om man ids och förmår informera sig.

 


*  Barnbarnen Tyra, nu sju år, och hennes lillebror Adrian, som idag fyller fem, är ju upphovet till kategorin Farfar funderar. Om det som skall hända här i Järvsö ger en helt ny kategori eller bygger på den tidigare får framtiden utvisa.


israelisk stöldlag

Ibland när folk – jag – skriver egna eller återger en del andras uppfattningar om konflikten Israel-Palestina kommer invändningar av typen Finns det inte värre saker att skriva om och engagera sig i? Inbördeskrigets Syrien med dess 100000-tals döda? IS. Eller annat?

 

Naturligtvis är det så men oftast upplever jag att de invändningarna inte bygger på engagemang för detta annat utan bara bottnar i att man inte vill höra, läsa eller se kritik just mot Israel, som man säger Den enda fullt fungerande demokratin i Mellanöstern.

 

Jag förstår inte den ståndpunkten. Jag tycker att ett land som är demokratiskt skall ha en bättre halt än en diktatur och just därför blir det allvarligt om till exempel internationell rätt, FN-resolutioner och mänskliga rättigheter hamnar i farozonen där. Att sådant sitter löst i diktaturer är ju allom bekant, förvånar ingen och skall naturligtvis kritiseras – typ Saudiarabien. Tro inte annat. Men när det ruckas på tingen i en demokrati är det inte mindre allvarligt. Tvärt om!

 

I kölvattnet efter att Trump med färre röster än sin motkandidat blivit USA:s president har Israel ensidigt beslutat att förändra tillståndet på marken på Västbanken. Beslut om nya bosättningar har tagits i tanken att Onkel Sam nu inte alls skall bry sig. Man har till och med stiftat en lag som i efterskott skall göra tidigare – och naturligtvis kommande – markstölder lagliga. Den lagen kritiseras kraftigt av FN, EU och andra.

 

Jag ville läsa om den i Israelisk press och valde som brukligt tidningen Haaretz. En faktaartikel hittade jag här och lät Google göra en grovöversättning jag sedan putsade till i mitt tycke bättre svenska. Håll till godo.

 

Förklaring: Israels nya Ta-palestinsk-mark-lag och varför den har betydelse

 

Israels parlament röstade igenom ett lagförslag som exproprierar privat palestinsk mark på Västbanken. Vad förändras med den nya lagen, vem påverkas och varför är det en så stor sak?

 

Exakt vad förändrar den nya lagen?

Lagen tillåter Israel att expropriera privat palestinsk mark på Västbanken där israeliska bosättningar eller utposter har byggts. Den tillåter judiska bosättare att bli kvar i sina hem, även om den inte ger dem äganderätt till marken de bor på. Den nekar de palestinska ägarna rätten att göra anspråk på marken eller ta den i besittning "tills det finns en diplomatisk lösning av territoriernas status."

 

Vänta – backa! Vad kallas lagen?

Bra fråga. En del av förvirringen kring lagen är namnet. På hebreiska, har det fått en vilseledande beteckning med förvirrande översättningsalternativ – oftast ”Regleringslagen".

Tekniskt sett är den tänkt att "reglera bosättningar i Judéen och Samarien och tillåta deras fortsatta etablering och utveckling." Ett enklare namn skulle i själva verket vara "Expropriationslagen" eftersom den gör det lagligt för regeringen att retroaktivt exproprierar privatägd palestinsk mark. De som motsätter sig lagens skulle förmodligen föredra att uttrycka sig ännu mer rakt på sak och kalla den "Stöldlag" – en lag som legaliserar att bosättare lever på land som inte tillhör dem.

 

Varför är det så stor sak? Är inte Västbanken ockuperad i alla fall?

Lagen passerar en gräns Israel aldrig tidigare överträtt – detta  även enligt höger-representanter som den tidigare Likudministern Dan Meridor som kallar lagen "ond och farlig." Han påpekar att Israels parlament aldrig reglerat ägandet av palestinsk egendom på Västbanken eftersom "araberna i Judéen och Samarien inte röstar till Knesset som inte har befogenhet att lagstifta om dem. Detta är grundläggande demokratiska principer och israelisk lag."

Om Israel är skall vara till fullo suveränt på Västbanken, hävdar han, måste det bevilja palestinierna där medborgarskap och ge dem rösträtt. Fram till dess, säger han, begränsas Israels rätt att reglera mark på Västbanken till att göra så av säkerhetsskäl – enligt både israelisk och internationell rätt.

 

Håller Israels justitiekansler* med?

Ja. Justitiekansler Avichai Mandelblit har förklarat att om lagen utmanas i domstol kommer han inte att försvara den mot argument som att den kränker den Fjärde Genèvekonventionen.

Detta har inte avskräckt Israels höger. Justitieminister Ayelet Shaked, en ledande medlem av partiet HaBayit Hayehudi är den drivande kraften bakom lagen. Hon säger att om det blir nödvändigt kommer en privat advokat företräda regeringen i en domstol i en kamp som de flesta juridiska experter förväntar sig sluta med ett ogiltigförklarande av lagen.

 

Hur många bosättningar kommer lagen att påverka?

Enligt Peace Now, kommer lagen att tillåta en retroaktiv legalisering av mark i mer än 50 utposter och bosättningar såhär långt.

I 16 av dem har rivningsorder redan utfärdats mot bostäder byggda på mark som har palestinska ägare. Enligt den nya lagen kommer åtgärder för att genomföra dessa order frysas i ett år i avvaktan på en process för att avgöra om staten kan beslagta marken.

Detta inkluderar fastigheter i bosättningarna Ofra, Eli, Netiv Ha'avot, Kokhav Hashahar, Mitzpe Kramim, Alon Moreh, Ma'aleh Mikhmash, Shavei Shomron, Kedumim, Psagot, Beit El, Yitzhar, Har Bracha, Modi'in Illit, Nokdim och Kokhav Yaakov.

 


*Google gav de engelska orden attorney general översättningen Justitiekansler. Jag är osäker på om titeln egentligen är rätt.


slagord och tanke

De två sakerna rubriken anger är inte alltid helt kompatibla. Nästan aldrig faktiskt.

 

Detta blir bara så enormt tydligt synligt utifrån beslutet i FN:s säkerhetsråd strax före jul. Snabba kommentarer kommer. Häftiga rubriker fyllda av vrede och indignation – inte minst från den Israeliska regeringen. I sociala medier – i mitt fall Facebook – blir det också en och annan reaktion framför allt från så kallade ”Israel-vänner”. En och annan länkar till filmsnuttar eller annat för att visa hur bestialiskt allt är. Om en sådan filmsnutt kallad The Most Important Video About Israel Ever Made – länk här – skrev jag i natt denna kommentar:

 

Vilken "allsidig" film. Inte ett ord om Nakba, alltså folkfördrivningen 1948. Inget om Israels angrepp på Egypten 1956. Inget om de illegala bosättningarna på land som inte är Israel. Inget om att flyktingar inte fått återvända. Inget om ensidig annektering av Golan och östra Jerusalem. Klart att salen är enkel att förklara när man blundar med ena ögat och ser dunkelt med det andra.

 

För att komma vidare från rubrikernas och den affekterade propagandans slagord översatte jag på Annandagen i blogginlägget julklapp i betlehem hela texten till den nu aktuella FN-resolutionen. Om någon eller några som läser det jag skriver iddats läsa texten för att fundera vet jag inte – men chansen finns för den som vill och vågar.

 

Efter jul höll den amerikanske utrikesministern ett tal som motiverade varför USA denna gång inte som man vanligen gör med sitt vet stoppade FN-resolutionen. Talet väckte den israeliska premiärministerns vrede. Han anklagade Kerry för att vara ”besatt av bosättningarna” – ett enkelt avfärdande slagord. Donald Trump har också levererat sin analys medelst twitter, det forum han använder för att vidga perspektiv och ge fördjupning.

 

Jag fann texten till John Kerrys tal på nätet – här – och kopierade texten in i ett ordbehandlingsprogram. Tanken var att göra en översättning både som språkövning och till läsarnas glädje och fromma. Den tanken övergav jag snabbt. Talet är långt som hela halva förra vintern! 12 A4-sidor Times Roman 12p med enkelt radavstånd. Nästan ingen kommer att läsa det i sin helhet och den eller de som gitter göra det är så intresserade av att tänka att de lika gärna anfaller den engelska texten. Men då jag inte vet om tidningen Haaretz släpper in alla och envar utan inloggningar publicerade jag texten i förra inlägget. Här skriver jag det jag tänker.

 

Jag håller inte med Kerry i allt. Tycker till exempel att man skall erkänna Palestina – vilket Sverige gjort. Jag tycker vidare att USA både nu och tidigare som Israels vän skulle pressat och klandrat kraftigare när uppmaningar till bosättningsstopp nonchalerats. Genuina vänner tar förmanande vänner på allvar och riktiga vänner kräver att bli tagna på allvar. I vänskap kan man visa ”tuff kärlek”. Dock: Kerrys tal är informativt och ger material att tänka kring – långt från slagord som Muslimer hatar judar!, Margot Wallström är antisemit!, Yttersta tidens världskonspiration!, Jesus skall krossa motståndarna! och annat.

 

Kerrys långa tal var förra inlägget. Läs det gärna.


kerrys tal

Noble Bloggläsius!

 

Här kommer vad USA:s Utrikesminister John Kerry faktiskt sa i sitt tal mellandagarna 2016. Mina kommentarer finns i nästa inlägg.

 

 

Thank you all. It’s good to be here even in the middle of a holiday week. I wish you all a happy and productive new year.

 

Today, I want to share candid thoughts about an issue that for decades has animated the foreign policy dialogue here and around the world – the Israeli-Palestinian conflict.

Throughout his administration, President Obama has been deeply committed to Israel and its security, and that commitment has guided his pursuit of peace in the Middle East. This is an issue which I’ve worked on intensely during my time as Secretary of State for one simple reason: because the two state solution is the only way to achieve a just and lasting peace between Israelis and Palestinians. It is the only way to ensure Israel's future as a Jewish and democratic state, living in peace and security with its neighbors. It is the only way to ensure a future of freedom and dignity for the Palestinian people. And it is an important way of advancing U.S. interests in the region.

I would like to explain why that future is now in jeopardy, and provide some context for why we could not, in good conscience, stand in the way of a resolution at the United Nations that makes clear that both sides must act now to preserve the possibility of peace. I am also here to share my conviction that there is still a way forward if the responsible parties are willing to act. And I want to share practical suggestions for how to preserve and advance the prospects for the just and lasting peace that both sides deserve. It is vital that we have an honest, clear-eyed conversation about the uncomfortable truths and difficult choices, because the alternative that is fast becoming the reality on the ground is in nobody’s interest – not the Israelis, not the Palestinians, not the region -- and not the United States.

 

I want to stress that point: My job, above all, is to defend the United States of America – to stand up for and defend our values and our interests in the world. If we were to stand idly by and know that in doing so we are allowing a dangerous dynamic to take hold which promises greater conflict and instability to a region in which we have vital interests, we would be derelict in our own responsibilities.

Regrettably, some seem to believe that the US friendship means the US must accept any policy, regardless of our own interests, our own positions, our own words, our own principles – even after urging again and again that the policy must change. Friends need to tell each other the hard truths, and friendships require mutual respect.

Israel’s permanent representative to the United Nations, who does not support a two-state solution, said after the vote last week: “It was to be expected that Israel’s greatest ally would act in accordance with the values that we share” and veto this resolution. I am compelled to respond that the United States, did in fact vote "in accordance with our values," just as previous U.S. administrations have done at the Security Council.

They fail to recognize that this friend, the United States, that has done more to support Israel than any other country, this friend that has blocked countless efforts to delegitimize Israel, cannot be true to our own values – or even the stated democratic values of Israel – and we cannot properly defend and protect Israel – if we allow a viable two state solution to be destroyed before our eyes.

And that’s the bottom line: the vote in the UN was about preserving the two state solution. That’s what we were standing up for: Israel’s future as a Jewish and democratic state, living side by side in peace and security with its neighbors. That’s what we are trying to preserve, for our sake and for theirs.

 

In fact, this administration has been Israel’s greatest friend and supporter, with an absolutely unwavering commitment to advancing Israel’s security and protecting its legitimacy. On this point, I want to be very clear. No American Administration has done more for Israel’s security than Barack Obama’s. The Israeli Prime Minister himself has noted our unprecedented military and intelligence cooperation. Our military exercises are more advanced than ever. Our assistance for Iron Dome has saved countless Israeli lives. We have consistently supported Israel’s right to defend itself, by itself, including during actions in Gaza that sparked great controversy. Time and again we have demonstrated that we have Israel’s back. We have strongly opposed boycotts, divestment campaigns and sanctions targeting Israel in international fora, whenever and wherever its legitimacy was attacked, and we have fought for its inclusion across the UN system. In the midst of our own financial crisis and budget deficits, we repeatedly increased funding to support Israel. In fact, more than half of our entire global Foreign Military Financing goes to Israel. And this fall, we concluded an historic 38 billion dollar Memorandum of Understanding that exceeds any military assistance package the U.S. has provided to any country, at any time, and that will invest in cutting edge missile defense, and sustain Israel’s Qualitative Military Edge for years to come.

This commitment to Israel’s security is very personal for me. On my first trip to Israel as a young senator in 1986, I was captivated by a special country I immediately admired and soon grew to love. Over the years, like so many others who are drawn to this extraordinary place, I have climbed Masada, swum in the Dead Sea, driven from one Biblical city to another. I have also seen the dark side of Hezbollah’s rocket storage facilities just across the border in Lebanon, walked through exhibits on the hell of the Holocaust at Yad Vashem, stood on the Golan Heights, and piloted an Israeli jet over the tiny airspace of Israel, which would make anyone understand the importance of security to Israelis. Out of those experiences came a steadfast commitment to Israel’s security that has never wavered for a single minute in my 28 years in the Senate or my 4 years as Secretary.

I have also often visited West Bank communities, where I met Palestinians struggling for basic freedom and dignity amidst the occupation, passed by the military checkpoints that can make even the most routine daily trips to work or school an ordeal, and heard from business leaders who could not get the permits needed to get their products to the market and families who have struggled to secure permission to travel for needed medical care. And I have witnessed first-hand the ravages of a conflict that has gone on for far too long. I’ve seen Israeli children in Sderot whose playgrounds had been hit by Katyusha rockets, and visited shelters next to schools in Kiryat Shmona that kids had 15 seconds to get to after a warning siren went off. I’ve also seen the devastation of war in the Gaza Strip, where Palestinian girls in Izbet Abed Rabo played in the rubble of a bombed-out building. No children – Israeli or Palestinian – should have to live like that.

 

So, despite the obvious difficulties, I knew when I became Secretary of State I would do everything in my power to help end the conflict. And I was grateful to be working for President Obama, who was prepared to take risks for peace and was deeply committed to that effort. Like previous U.S. administrations, we have committed our influence and resources to trying to resolve the Arab-Israeli conflict because it would serve American interests to stabilize a volatile region and fulfil America’s commitment to the survival, security and well-being of Israel at peace with its Arab neighbors.

Despite our best efforts over the years, the two state solution is now in serious jeopardy. The truth is that trends on the ground – violence, terrorism, incitement, settlement expansion and the seemingly endless occupation – are destroying hopes for peace on both sides and increasingly cementing an irreversible one-state reality that most people do not actually want.

Today, there are a similar number of Jews and Palestinians living between the Jordan River and the Mediterranean Sea. They have a choice. They can choose to live together in one state, or they can separate into two states. But here is a fundamental reality: if the choice is one state, Israel can either be Jewish or democratic – it cannot be both –and it won’t ever really be at peace. Moreover, the Palestinians will never fully realize their vast potential in a homeland of their own with a one state solution.

Most on both sides understand this basic choice, and that’s why it’s important that polls of Israelis and Palestinians show there is still strong support for the two state solution – in theory. They just don’t believe that it can happen. After decades of conflict, many no longer see the other side as people, only as threats and enemies. Both sides continue to push a narrative that plays to people’s fears and reinforces the worst stereotypes – rather than working to change perceptions and build up belief in the possibility of peace.

And the truth is, the extraordinary polarization in this conflict extends beyond Israelis and Palestinians. Allies of both sides are content to reinforce this “with us or against us mentality” where too often anyone who questions Palestinian actions is an apologist for the occupation and anyone who disagrees with Israeli policy is cast as anti-Israel or even anti-Semitic. That’s one of the most striking realties about the current situation: This critical decision about the future – one state or two states – is effectively being made on the ground every day, despite the expressed opinion of the majority of the people. The status quo is leading towards one state and perpetual occupation, but most of the public either ignores it or has given up hope that anything can be done to change it.

With this passive resignation, the problem only gets worse, the risks get greater and the choices are narrowed. This sense of hopelessness among Israelis is exacerbated by the continuing violence, terrorist attacks against civilians and incitement – which are destroying belief in the possibility of peace.

 

Let me say it again: There is absolutely no justification for terrorism, and there never will be. The most recent wave of Palestinian violence has included hundreds of terrorist attacks in the past year, including stabbings, shootings, vehicular attacks and bombings, many by individuals who have been radicalized by social media. Yet the murderers of innocents are still glorified on Fatah web sites, including showing attackers next to Palestinian leaders following attacks. And despite statements by President Abbas and his party’s leaders making clear their opposition to violence, too often they send a different message by failing to condemn specific terrorist attacks and naming public squares, streets and schools after terrorists.

President Obama and I have made clear to the Palestinian leadership countless times, publicly and privately, that all incitement to violence must stop. We have consistently condemned violence and terrorism – and even condemned the Palestinian leadership for not condemning it.

Far too often, the Palestinians have pursued efforts to delegitimize Israel in international fora. We have strongly opposed these initiatives, including the recent wholly unbalanced and inflammatory UNESCO resolution regarding Jerusalem. And we have made clear our strong opposition to Palestinian efforts against Israel at the ICC, which only set back the prospects for peace. And we all understand that the Palestinian Authority also has more to do to strengthen institutions and improve governance. Most troubling of all, Hamas continues to pursue an extremist agenda: they refuse to accept Israel’s very right to exist. They have a one state vision of their own: all of the land is Palestine. Hamas and other radical factions are responsible for most explicit forms of incitement to violence, and many of the images they use are truly appalling. And they are willing to kill innocents in Israel and put the people of Gaza at risk in order to advance that agenda.

Compounding this, the humanitarian situation in Gaza, exacerbated by the closures of the crossings, is dire. Gaza is home to one of the world’s densest concentrations of people enduring extreme hardships with few opportunities.1.3 million people out of Gaza’s population of 1.8 million are in need of daily assistance, including food and shelter, most have electricity less than half the time, and only 5 percent of the water is safe to drink. And yet despite the urgency of these needs, Hamas and other militant groups continue to re-arm and divert reconstruction materials to build tunnels, threatening more attacks on Israeli civilians that no government can tolerate.

 

At the same time, we must be clear about what is happening in the West Bank. The Israeli Prime Minister publicly supports a two state solution, but his current coalition is the most right wing in Israeli history, with an agenda driven by its most extreme elements. The result is that policies of this government – which the Prime Minister himself just described as “more committed to settlements than any in Israel’s history” – are leading in the opposite direction, towards one state. In fact, Israel has increasingly consolidated control over much of the West Bank for its own purposes – effectively reversing the transition to greater Palestinian civil authority called for by the Oslo accords.

I don’t think most people in Israel – and certainly in the world – have any idea how broad and systematic this process has become. The facts speak for themselves. The number of settlers in the roughly 130 Israeli settlements east of the 1967 lines has steadily grown. The settler population in the West Bank alone – not including East Jerusalem – has increased by nearly 270,000 since Oslo, including 100,000 just since 2009 when President Obama’s term began.

And there is no point pretending they’re just in large settlement blocs: nearly 90,000 settlers are living east of the separation barrier that was created by Israel itself, in the middle of what by any reasonable definition would be the future Palestinian state. And the population of these distant settlements has grown by 20,000 just since 2009. In fact, just recently the government approved a significant new settlement well east of the barrier – closer to Jordan than Israel. What does that say to Palestinians in particular – but also to the U.S and the world –about Israel’s intentions?

Let me emphasize: this is not to say that the settlements are the whole or even primary cause of the conflict – of course they are not. Nor can you say that if they were removed you would have peace without a broader agreement – you would not. And we understand that in a final status agreement, certain settlements would become part of Israel to account for the changes that have taken place over the last 49 years, including the new demographic realities on the ground. But if more and more settlers are moving into the middle of the Palestinian areas, it’s going to be that much harder to separate, that much harder to imagine transferring sovereignty – and that is exactly the outcome that some are accelerating.

Let’s be clear: settlement expansion has nothing to do with Israel’s security; many settlements actually increase the security burden on the IDF. And leaders of the settler movement are motivated by ideological imperatives that entirely ignore legitimate Palestinian aspirations.

 

Among the most troubling illustrations of this point has been the proliferation of settler outposts that are illegal under Israel’s own laws. They are often located on private Palestinian land and strategically placed to make two states impossible. There are over 100 of these outposts, and since 2011, nearly one third have been – or are being – legalized, despite pledges by past Israeli governments to dismantle many of them. Now, leaders of the settler movement have advanced unprecedented new legislation that would legalize most of the outposts. For the first time, it would apply Israeli domestic law to the West Bank – rather than military law – a major step towards annexation. When the law passed first reading in the Knesset, one of its chief proponents said proudly: “Today the Israeli Knesset moved from heading towards establishing a Palestinian state towards [Israeli] sovereignty in Judea and Samaria.” Even the Israeli Attorney General has said the draft law is unconstitutional and a violation of international law.

Now you may hear that the settlements are not an obstacle to peace because the settlers who don’t want to leave can just stay in Palestine, like the Arab Israelis who live in Israel. But that misses a critical point: the Arab Israelis are citizens of Israel, subject to Israel’s laws. Does anyone really believe the settlers will agree to submit to Palestinian law in Palestine?

Likewise, some supporters of the settlements argue that the settlers could just stay in their settlements, and remain as Israeli citizens in their separate enclaves in the middle of Palestine, protected by the IDF. There are over 80 settlements east of the separation barrier, many located in places that would make a contiguous Palestinian state impossible. Does anyone seriously think that if they just stay where they are you could still have a viable Palestinian state?

Some have asked, "Why can't we build in the blocs which everyone knows will eventually be part of Israel?" The reason building there or anywhere else in the West Bank now results in such pushback is that the decision of what constitutes a bloc is being made unilaterally by the Israeli government, without consultation, without the consent of the Palestinians – and without granting the Palestinians a reciprocal right to build in what will by most accounts be part of Palestine. Bottom line – without agreement or mutuality, the unilateral choices become a major point of contention.

You may hear that these remote settlements aren’t a problem because they only take up a small percentage of the land. Again and again we have made clear that it's not just a question of the overall amount of land available in the West Bank – it's whether the land can be connected or is broken up into small parcels that could never constitute a real state. The more outposts that are built, the more settlements expand, the less possible it is to create a contiguous state.

So in the end, a settlement is not just the land it's on, it's also what the location does to the movement of people, what it does to the ability of a road to connect, what it does to the sense of statehood that is chipped away with each new construction. No one thinking seriously about peace can ignore the reality of the threat settlements pose to peace. But the problem goes well beyond just settlements: trends indicate a comprehensive effort to take West Bank land for Israel and prevent any Palestinian development there.

 

Today, the 60% of the West Bank known as Area C – much of which was supposed to be transferred to Palestinian control long ago under the Oslo accords – is effectively off limits to Palestinian development. Most has essentially been taken for exclusive Israeli use by unilaterally designating it as “state land” or including it within the jurisdiction of regional settlement councils. Israeli farms flourish in the Jordan River Valley and Israeli resorts line the shores of the Dead Sea – where Palestinian development is not allowed. In fact, almost no private Palestinian building is approved in Area C at all – only one permit was issued by Israel in all of 2014 and 2015, while approvals for hundreds of settlement units were advanced during that same period.

Moreover, Palestinian structures in Area C that do not have a permit from the Israeli military are potentially subject to demolition. And they are currently being demolished at historically high rates: over 1,300 Palestinians, including over 600 children, have been displaced in 2016 alone – more than any previous year.

So the settler agenda is defining the future in Israel. And their stated purpose is clear: They believe in one state: greater Israel. In fact, one prominent minister who heads a pro-settler party declared just after the U.S. election that “the era of the two state solution is over,” and many other coalition ministers publicly reject a Palestinian state. And they are increasingly getting their way, with plans for hundreds of new units in East Jerusalem recently announced and talk of a major new settlement building effort in the West Bank to follow.

So why are we so concerned? Well ask yourself these questions: What happens if they succeed? Where does that lead? There are currently about 2.75 million Palestinians living under military occupation in the West Bank, most of them in Areas A and B where they have limited autonomy. They are restricted in their daily movements by a web of checkpoints, and unable to travel into or out of the West Bank without a permit from the Israelis. So if there is only one state, you would have millions of Palestinians permanently living in segregated enclaves in the middle of the West Bank, with no real political rights, separate legal, education and transportation systems, vast income disparities, under a permanent military occupation that deprives of them of the most basic freedoms – separate but unequal. Nobody can explain how that works. Would an Israeli accept living that way? Would an American? Will the world accept it? If the occupation becomes permanent, over time the Palestinian Authority could dissolve and turn over all administrative and security responsibilities to the Israelis. What would happen then? Who would administer the schools and hospitals? Does Israel want to pay for the billions of dollars of lost international assistance that the PA now receives? Would the Israel Defense Force police the streets in every Palestinian city and town?

How would Israel respond to a growing civil rights movement from Palestinians demanding a right to vote, or widespread protests and unrest across the West Bank? How does Israel reconcile a permanent occupation with its democratic ideals? How does the U.S. continue to defend that and still live up to our own democratic ideals? Nobody has ever provided good answers to those questions because there aren’t any. And there would be an increasing risk of more intense violence between Palestinians and settlers, and complete despair among Palestinians would create fertile ground for extremists. With all the external threats Israel faces, does it really want an intensifying conflict in the West Bank? How does that help Israel’s security?

The answer: It doesn’t. Which is precisely why so many senior Israeli military and intelligence leaders – past and present – believe the two-state solution is the only real answer for Israel’s long term security. One thing we do know: if Israel goes down the one state path, it will never have true peace with the rest of the Arab world, and I can say that with certainty. The Arab countries have made clear that they will not make peace with Israel without resolving the Israeli-Palestinian conflict – that’s not where their loyalties or their politics are.

But there is something new here. Common interests in countering Iran’s destabilizing activities and fighting extremists as well as diversifying their economies have created real possibilities. I have spent a great deal of time with key Arab leaders exploring this, and there is no doubt that they are prepared to have a fundamentally different relationship with Israel. That was stated in the Arab Peace Initiative, and all my recent conversations have confirmed their readiness, in the context of Israeli-Palestinian peace, not just to normalize relations – but to work openly on securing that peace with significant regional security cooperation. Many have shown a willingness to support serious Israeli-Palestinian negotiations and to take steps on the path to normalization of relations – including public meetings – providing there is meaningful progress towards a two state solution.

 

That is a real opportunity that should not be missed. That raises one final question: is ours the generation that gives up on the dream of a Jewish, democratic state of Israel living in peace and security with its neighbors? Because that is literally what is at stake. That is what informed our vote at the Security Council last week: the need to preserve the two state solution. And both sides must take responsibility for that.

We have repeatedly and emphatically stressed to the Palestinians that all incitement to violence must stop. We have consistently condemned all violence and terrorism. And we have strongly opposed unilateral efforts to delegitimize Israel in international fora. We have made countless public and private exhortations to the Israelis to stop the march of settlements. In literally hundreds of conversations with Prime Minister Netanyahu, I have made clear that continued settlement activity would only increase pressure for an international response. We have all known for some time that the Palestinians were intent on moving forward with a settlements resolution, and I advised the Prime Minister repeatedly that further settlement activity only invited UN action. Yet the settlement activity only increased – including advancing the unprecedented legislation to legalize settler outposts that the Prime Minister himself reportedly warned could expose Israel to action at the Security Council and even international prosecution, before deciding to support it.

In the end, we could not in good conscience protect the most extreme elements of the settler movement as it tries to destroy the two state solution. We could not in good conscience turn a blind eye to Palestinian actions that fan hatred and violence. It is not in U.S. interests to help anyone on either side create a unitary state. We may not be able to stop them, but we cannot be expected to defend them. And it is certainly not the role of any country to vote against its own policies.

That is why we decided not to block the UN resolution that makes clear both sides have to take steps to save the two state solution while there is still time. We did not take this decision lightly. The Obama administration has always defended Israel against any efforts at the UN and any international fora, or biased and one-sided resolutions that seek to undermine its legitimacy or security. And that has not changed.

But it’s important to remember that every U.S. administration – Republican and Democratic – has opposed settlements as contrary to the prospects for peace. And action at the UN Security Council is far from unprecedented: In fact, previous U.S. Administrations of both political parties have allowed resolutions that were critical of Israel to pass, including on settlements, on dozens of occasions.

Under George W. Bush alone, the Council passed six resolutions that Israel opposed – including one that endorsed a plan calling for a complete freeze on settlements, including natural growth.

Let me read you the lead paragraph from a New York Times story dated December 23nd: “With the United States abstaining, the Security Council adopted a resolution today strongly deploring Israel’s handling of the disturbances in the occupied territories” – which the resolution defined as including Jerusalem. All of the 14 other Security Council members voted in favor. That story was not written last week; it was written December 23, 1987 – 26 years to the day we voted last week, when Ronald Reagan was president.

Yet despite growing pressure, the Obama administration held a strong line against any UN action – we were the only administration since 1967 that had not allowed any resolution to pass that Israel opposed.

 

In fact, the only time in 8 years the Obama administration exercised its veto at the United Nations was against a one-sided settlements resolution in 2011 that did not mention incitement or violence. Let’s look at what’s happened since then: There have been over 30,000 settlement units advanced through some stage of the planning process. That’s right: over thirty thousand settlement units.

And if we had vetoed this resolution, the United States would have been giving license to further unfettered settlement construction that we fundamentally oppose. We reject the criticism that this vote abandons Israel. On the contrary, it is not this Resolution that is isolating Israel. It is a policy of permanent settlement construction that risks making peace impossible.

Virtually every country in the world other than Israel opposes settlements. That includes many friends of Israel – including the United Kingdom, France and Russia – all of whom voted in favor of the settlements resolution in 2011 and again this year, along with every other member of the Council. In fact, this resolution simply reaffirms statements made by the Security Council on the legality of settlements over several decades; it does not break new ground.

In 1978, the State Department legal advisor advised the Congress of his conclusion that the Israeli government’s program of establishing civilian settlements in the occupied territory is inconsistent with international law. We see no change since then to affect that fundamental conclusion.

You may have heard some criticize this resolution for calling East Jerusalem occupied territory. But to be clear, there was absolutely nothing new in last week’s resolution on that issue. It was one of a long line of Security Council resolutions that included East Jerusalem as part of the territories occupied by Israel in 1967, and that includes resolutions passed by the Security Council under President Reagan and President George H.W. Bush. And remember that every U.S. administration since 1967 – along with the entire international community – has recognized East Jerusalem as among the territories that Israel occupied in the Six Day War.

And I want to stress this point: we fully respect Israel’s profound historic and religious ties to the city and its holy sites. This resolution in no manner prejudges the outcome of permanent status negotiations on East Jerusalem, which must of course reflect those ties and realities on the ground.

We also strongly reject the notion that somehow the United States was the driving force behind this resolution. The Egyptians and Palestinians had long made clear their intention to bring a resolution to a vote before the end of the year. The United States did not draft or originate this resolution, nor did we put it forward. It was drafted and ultimately introduced by Egypt, which is one of Israel’s closest friends in the region, in coordination with the Palestinians and others. During the course of this process, we made clear to others, including those on the Security Council, that we would oppose any resolution that did not include language on terrorism and incitement. Making such positions clear is standard practice with resolutions at the Security Council. The Egyptians, Palestinians and many others understood that if the text were more balanced, it was possible we would not block it. But we also made crystal clear that the President would not make a final decision about our own position until we saw the final text.

In the end, we did not agree with every word in this resolution. There are important issues that are not sufficiently addressed – or addressed at all. But we could not in good conscience veto a resolution that condemns violence and incitement, reiterates what has long been the overwhelming consensus international view on settlements, and calls for the parties to start taking constructive steps to advance the two state solution on the ground.

 

Ultimately, it will be up to the Israeli people to decide whether the unusually heated attacks that Israeli officials have directed toward this administration best serve Israel's national interests and its relationship with an ally that has been steadfast in its support. Those attacks, alongside allegations of a U.S.-led conspiracy and other manufactured claims, distract and divert attention from what the substance of this vote really was about. We all understand that Israel faces very serious threats in a very tough neighborhood. Israelis are rightfully concerned about making sure that there is not a new terrorist haven next door. And Israelis are fully justified in decrying attempts to delegitimize their state and question the right of a Jewish state to exist. But this vote was not about that. It was about actions that Israelis and Palestinians are taking that are increasingly rendering a two-state solution impossible. It was not about making peace with the Palestinians now – it was about making sure peace with the Palestinians will be possible in the future.

So how do we get there? Since the parties have not yet been able to resume talks, the U.S. and the Middle East Quartet have repeatedly called on both sides to independently demonstrate a genuine commitment to the two state solution – not just with words, but with real actions and policies – to create the conditions for meaningful negotiations. We have called for both sides need to take significant steps on the ground to reverse current trends and send a clear message that they are prepared to fundamentally change the equation – without waiting for the other side to act. We have pushed them to comply with their basic commitments under their own prior agreements in order to advance a two state reality on the ground.

We have called for the Palestinians to do everything in their power to stop violence and incitement, including publicly and consistently condemning acts of terrorism and stopping the glorification of violence. We have called on them to continue efforts to strengthen institutions and improve governance. And we have stressed that the Hamas arms build-up and militant activities in Gaza must stop.

Along with our Quartet partners, we have called on Israel to end the policy of settlement construction and expansion, taking of land for exclusive Israeli use, and denying Palestinian development. To reverse this process, the US and our partners have encouraged Israel to resume the transfer of civil authority to the Palestinians in Area C, consistent with the transition called for by Oslo. We have made clear that significant progress across a range of sectors – including housing, agriculture, and natural resources – can be made without negatively impacting Israel’s legitimate security needs. And we’ve called for significantly easing the movement and access restrictions to and from Gaza, with due consideration for Israel’s need to protect its citizens from terrorist attacks.

Let me stress here again: none of these steps would negatively impact Israel’s security. Let me also emphasize – this is not about offering limited economic measures that perpetuate the status quo. We are talking about significant steps that would signal real progress towards creating two states. That’s the bottom line: If we are serious about the two state solution, it is time to start implementing it now. Advancing the process of separation now, in serious way, could make a significant difference in saving the two state solution. And much progress can be made in advance of negotiations, as contemplated by the Oslo process – in fact, these steps will help create the conditions for successful talks.

In the end, we all understand that a final status agreement can only be achieved through direct negotiations between the parties, because peace cannot be imposed. There are other countries in the UN who believe it is our job to dictate the terms of a solution in the Security Council. Others want us to simply recognize a Palestinian state absent an agreement. These are not the choices we will make. We choose instead, drawing on the experiences of the past eight years, to provide a way forward when the parties are ready for serious negotiations.

 

In a place where the narratives from the past powerfully inform the present, it’s important to understand the history. We mark this year and next a series of milestones that I believe both illustrate the two sides of the conflict and form the basis for its resolution. It’s worth touching on them briefly.

120 years ago, the First Zionist Congress was convened in Basel by a group of Jewish visionaries who decided that the only effective response to the waves of anti-Semitic horrors sweeping across Europe was to create a state in the historic home of the Jewish people, where their ties to the land went back centuries – a state that could defend its borders, protect its people, and live in peace with its neighbors. That was the modern beginning and it remains the dream of Israel today.

Nearly seventy years ago, United Nations General Assembly Resolution 181 finally paved the way to making the State of Israel a reality. The concept was simple: create two states for two peoples, one Jewish and one Arab, to realize the national aspirations of both Jews and Palestinians. Both Israel and the PLO referenced Resolution 181 in their respective Declarations of Independence.

The United States recognized Israel seven minutes after its creation – but the Palestinians and the Arab world did not, and from its birth Israel had to fight for its life. Palestinians also suffered terribly in that 1948 war, including many who had lived for generations in a land that had long been their home too. When Israel celebrates its 70th anniversary in 2018, the Palestinians will mark a very different anniversary: 70 years since what they call the “Nakba,” or catastrophe.

Next year will also mark 50 years since the end of the Six-Day War, when Israel again fought for its survival. And Palestinians will again mark just the opposite: 50 years of military occupation. Both sides have accepted UN Security Council Resolution 242, which called for the withdrawal of Israel from territory it occupied in 1967 in return for peace and secure borders, as the basis for ending the conflict.

It has been more than twenty years since Israel and the PLO signed their first agreement – the Oslo Accords – and the PLO formally recognized Israel. Both sides committed to a plan to transition much of the West Bank and Gaza to Palestinian control during permanent status negotiations that would put an end to their conflict. Unfortunately, neither the transition nor the final agreement came about – and both sides bear responsibility for that.

Finally, some 15 years ago King Abdullah of Saudi Arabia came out with the historic Arab Peace Initiative, which offered fully normalized relations with Israel when it made peace – an enormous opportunity then and now, which has never fully been embraced. That history was critical to our approach to trying to resolve the conflict. And based on my experience with both sides over the last four years, including the nine months of formal negotiations, the core issues can be resolved if there is leadership on both sides committed to finding a solution.

In the end, I believe the negotiations did not fail because the gaps were too wide – but because the level of trust was too low. Both sides were concerned that any concessions would not be reciprocated – and would come at too great a political cost. And the deep pubic skepticism only made it more difficult to take risks. In the countless hours we spent working on a detailed framework, we worked through numerous formulations and developed specific bridging proposals. And we came away with a clear understanding of the fundamental needs of both sides.

In the past two and a half years, I have tested ideas with key regional and international stakeholders, including our Quartet partners. I believe what has emerged is a broad consensus on balanced principles that would satisfy the core needs of both sides.

 

President Clinton deserves great credit for laying out extensive parameters designed to bridge gaps in advanced final status negotiations sixteen years ago. Today, with mistrust too high to even start talks, we are at the opposite end of the spectrum. Neither side is willing to even risk acknowledging the other’s bottom line, and more negotiations that do not produce progress will only reinforce the worst fears. Everyone understands that negotiations would be complex and difficult, and nobody can be expected to agree on the final result in advance. But if the parties could at least demonstrate that they understand the other side’s most basic needs – and are potentially willing to meet them if theirs are also met at the end of comprehensive negotiations – enough trust could be established to enable a meaningful process to begin.

It is in that spirit that we offer the following principles: not to prejudge or impose an outcome, but to provide a possible basis for serious negotiations when the parties are ready. Individual countries may have more detailed policies on these issues – as we do – but I believe there is broad consensus that a final status agreement that could meet the needs of both sides would:

 

1. Provide for secure and recognized international borders between Israel and a viable and contiguous Palestine, negotiated based on the 1967 lines with mutually agreed equivalent swaps. Resolution 242, which has been enshrined in international law for 50 years, provides for the withdrawal of Israel from territory it occupied in 1967 in return for peace with its neighbors and secure and recognized borders. It has long been accepted by both sides, and it remains the basis for an agreement today. As Secretary, one of the first issues I worked out with the Arab League was their agreement that the reference in the Arab Peace Initiative to the 1967 lines included the concept of land swaps, which the Palestinians have acknowledged. This is necessary to reflect practical realities on the ground, and mutually agreed equivalent swaps will ensure the agreement is fair to both sides. There is also broad recognition of Israel’s need to ensure that the borders are secure and defensible, and that the territory of Palestine is viable and contiguous. Virtually everyone I have spoken to has been clear on this principle as well: No changes by Israel to the 1967 lines will be recognized by the international community unless agreed to by both sides.

 

2. Fulfill the vision of UN General Assembly Resolution 181 of two states for two peoples, one Jewish and one Arab, with mutual recognition and full equal rights for all their respective citizens. This has been the foundational principle of the two state solution from the beginning: Creating a state for the Jewish people and a state for the Palestinian people, where each can achieve their national aspirations. And resolution 181 is incorporated into the foundational documents of both the Israelis and Palestinians. Recognition of Israel as a Jewish state has been the U.S. position for years, and based on my conversations, I am convinced many others are now are prepared to accept it as well – provided the need for a Palestinian state is also addressed.

We also know there are some 1.7 million Arab citizens who call Israel their home and must now and always be able to live as equal citizens, which makes this a difficult issue for Palestinians and others in the Arab world. That is why it is so important that in recognizing each other’s homeland – Israel for the Jewish people and Palestine for the Palestinian people – both sides reaffirm their commitment to upholding full equal rights for all of their respective citizens.

 

3. Provide for a just, agreed, fair and realistic solution to the Palestinian refugee issue, with international assistance, that includes compensation, options and assistance in finding permanent homes, acknowledgment of suffering and other measures necessary for a comprehensive resolution consistent with two states for two peoples. The plight of many Palestinian refugees is heartbreaking, and all agree their needs must be addressed. As part of a comprehensive resolution, they must be provided with compensation, their suffering must be acknowledged, and there will need to be options and assistance in finding permanent homes. The international community can provide significant support and assistance, including in raising money to help ensure the compensation and other needs of the refugees are met, and many have expressed a willingness to contribute. But there is general recognition that the solution must be consistent with two states for two peoples, and cannot affect the fundamental character of Israel.

 

4, Provide an agreed resolution for Jerusalem as the internationally recognized capital of the two states, and protect and assure freedom of access to the holy sites consistent with the established status quo. Jerusalem is the most sensitive issue for both sides, and the solution must meet the needs not only of the parties, but of all three monotheistic faiths. That is why the holy sites that are sacred to billions of people around the world must be protected and remain accessible, and the established status quo maintained. Most acknowledge that Jerusalem should not be divided again like it was in 1967. At the same time, there is broad recognition that there will be no peace agreement without reconciling the basic aspirations of both sides to have capitals there.

 

5. Satisfy Israel’s security needs and bring a full end to the occupation, while ensuring that Israel can defend itself effectively and that Palestine can provide security for its people in a sovereign and non-militarized state. Security is the fundamental issue for Israel. Everyone understands that no Israeli government can ever accept an agreement that does not satisfy its security needs or risks creating an enduring security threat like Gaza in the West Bank. And Israel must be able to defend itself effectively, including against terrorism and other regional threats. In fact, there is a real willingness by Egypt, Jordan and others to work together with Israel on meeting key security challenges. I believe these collective efforts, including close coordination on border security, intelligence sharing, and joint operations, can play a critical role in securing the peace. At the same time, fully ending the occupation is the fundamental issue for the Palestinians: They need to know that the military occupation will really end after an agreed transitional process, and that they can live in freedom and dignity in a sovereign state while providing security for their population even without a military of their own. This is widely accepted as well.

Balancing those requirements was among the most important challenge we faced in the negotiations, but one where the United States could provide the most assistance. That’s why a team led by General John Allen, one of our nation’s foremost military minds, and dozens of experts from the Department of Defense and other agencies, engaged extensively with the IDF on trying to find solutions that could help Israel address its legitimate security needs. They developed innovative approaches to creating unprecedented, multi-layered border security, enhancing Palestinian capacity, and enabling Israel to retain the ability to address threats by itself even when the occupation had ended. General Allen and his team were not suggesting any particular outcome or timeline– they were simply working on ways to support whatever the negotiators agreed to. And they did some very impressive work that gives me confidence that Israel’s security requirements can be met.

 

6. End the conflict and all outstanding claims, enabling normalized relations and enhanced regional security for all as envisaged by the Arab Peace Initiative. It is essential for both sides that the final status agreement resolves all the outstanding issues and finally brings closure to the conflict, so they can move ahead to a new era of peaceful coexistence and cooperation. For Israel, this must also bring broader peace with its Arab neighbors. That is the fundamental promise of the Arab Peace Initiative, which key Arab leaders have affirmed. The API also envisions enhanced security for all in the region. This is the area where Israel and the Arab world are looking at the greatest moment of potential transformation in the Middle East since Israel’s creation in 1948. The Arab world faces its own set of security challenges. With Israeli-Palestinian peace, Israel, the United States, Jordan and Egypt – together with the GCC countries – would be ready and willing to define a new security partnership for the region that would be groundbreaking.

 

Ladies and Gentlemen: it’s vital that we all work to keep open the possibility of peace, and that we not lose hope in the two state solution, no matter how difficult it may seem – because there really is no viable alternative. We all know that a speech alone won’t produce peace. But based on over 30 years of experience and the lessons from the past 4 years, I have suggested a practical path that the parties could take.

Realistic steps on the ground now, consistent with the parties own prior commitments, that will begin the process of separating into two states, a political horizon to work towards to create the conditions for successful final status talks, and a basis for negotiations that the parties could accept to demonstrate that they are serious about making peace. We can only encourage them to take this path, we cannot walk down it for them.

But if they ever take those steps, peace would bring extraordinary benefits in enhancing the security, stability and prosperity of Israelis, Palestinians and the entire region. The Palestinian economy has amazing potential in the context of independence, with major private sector investment possibilities and a talented young workforce. And Israel’s economy could enjoy unprecedented growth as it becomes a regional economic powerhouse, taking advantage of its unparalleled culture of innovation and trading opportunities with new Arab partners. Meanwhile, security challenges could be addressed by an entirely new security arrangement, in which Israel cooperates openly with key Arab states. That is the future that everyone should be working for.

President Obama and I know that the incoming Administration has signaled that they will take a different path, and even suggested breaking from long-standing U.S. policies on settlements, Jerusalem – and possibly the two state solution. That is for them to decide. But we cannot – in good conscience – do nothing, and say nothing, when we see the hope of peace slipping away.

 

This is a time to stand up for what is right. We have long known what two-states, living side by side, in peace and security looks like. We should not be afraid to say so. I really began to reflect on what we have learned – and the way ahead – when I recently joined President Obama in Jerusalem for the state funeral for Shimon Peres. Shimon was one of the founding fathers of Israel who became one of the world’s great elder-statesmen. I was proud to call him my friend, and I know President Obama was as well. I remembered the first time I saw Shimon in person – standing on the White House lawn for the signing the historic Oslo Accords. And I thought about the last time, at an intimate Shabbat dinner just a few months before he died when we toasted to the future of Israel and to the peace he still so passionately believed in for his people. He summed it up simply and eloquently, as only Shimon could: “The original mandate gave the Palestinians 48%, now it’s down to 22%. I think 78% is enough for us.” As we laid Shimon to rest that day, many of us couldn’t help but wonder if peace between Israelis and Palestinians was also being buried along with one of its most eloquent champions. We cannot let that happen, that there was simply too much at stake – for future generations of Israelis and Palestinians – to give in to pessimism, especially when peace is in fact still possible. We must not lose hope in the possibility of peace. We must not give in to those who say what is now must always be, that there is no chance for a better future.

Ultimately, it is up to Israelis and Palestinians to make the difficult choices for peace – and if they are, we can all help. And for the sake of future generations of Israelis and Palestinians, for all the people of the region, and for the United States, let’s hope they are prepared to make those choices now.

 

Thank you.


julklapp i betlehem

I mitt senaste inlägg,noble Bloggläsius, uttryckte jag glädje över den julklapp FN:s Säkerhetsråd gett till bland annat Betlehem. Jag syftade då på den resolution som antogs i julveckan.

 

Ett förslag till text hade lagts fram av Egypten. Liknande förslag har alltid blockerats av (minst) USA:s veto men denna gång inställde sig den stora nervositeten. Hur kommer Obama-administrationen göra. Det är ju ingen hemlighet att både presidenten och utrikesminister Kerry är milt sagt besvikna på hur Israel inte bara drar benen efter sig utan i praktiken både ordar och agerar så att den gemensamt tänkta Tvåstatslösningen blir allt mer omöjlig att få till.

 

Stor diplomatisk aktivitet utbröt. Egypten började darra på handen efter påtryckningar från Israel och från den kommande amerikanska presidenten. Man tog inte tillbaka sin sak men önskade att beslutet i alla fall skulle skjutas upp.

 

Nya Zeeland är en civiliserad nation med kurage. Tillsammans med några andra länder såg man till att ärendet kom till omröstning där USA inte la in sitt veto. Denna gång avstod man vilket betyder att resolutionen godtogs av ett enigt Säkerhetsråd och är förpliktigande för alla FN-medlemmar.

 

Israel vars existens bygger på FN-beslut tänker trotsa resolutionen. Deras representant sa att den saboterar freden och är en resolution för krig och terror.

 

Döm själv, Bloggläsius! På en byråkratisk och formell engelska kan du här läsa den fullständiga texten till resolution 2334 (2016).* Google fick gör ett översättande grovjobb som jag sedan försökt få till lite bättre svenska – formellt byråkratispråk är i sanning ingen lätt sak.

 

Berätta sedan för mig hur detta skulle kunna vara en resolution för krig och mot fred som Israel anser. Min hjärna är för klen för att inse det.

 

Säkerhetsrådet

  • Bekräftar sina relevanta resolutioner inklusive resolutionerna 242 (1967), 338 (1973), 446 (1979), 452 (1979), 465 (1980), 476 (1980), 478 (1980), 1397 (2002), 1515 ( 2003) och 1850 (2008),
  • Leds av avsikterna och principerna i FN-stadgan och bekräftar bl.a. det otillåtna i att förvärva territorium med våld,
  • Bekräftar kravet på Israel, ockupationsmakten, att noggrant följa sina rättsliga skyldigheter och sitt ansvar enligt den fjärde Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid,, och erinrar om Internationella domstolens rådgivande yttrandet av den 9 juli 2004-
  • Fördömer alla åtgärder som syftar till att ändra den demografiska sammansättning, karaktären och tillståndet i det Palestinska området ockuperat sedan 1967 inklusive östra Jerusalem, inklusive bland annat byggande och expansion av bosättningar, överföring av israeliska bosättare, konfiskering av mark, rivning av bostäder och förflyttning av civila palestinier, i strid mot internationell humanitär rätt och relevanta resolutioner,
  • Uttrycker allvarlig oro över att fortsatt israelisk bosättningsverksamhet allvarligt äventyrar livskraften för en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser,
  • Erinrar om skyldigheten enligt kvartettens färdplan, godkänd av resolution 1515 (2003), att  Israel fryser all bosättningsverksamhet, däribland "naturlig tillväxt", och en avveckling av alla bosättningar som byggts sedan mars 2001.
  • Erinrar också om den skyldighet den Palestinska Myndighetens Säkerhetsstyrkor enligt kvartettens färdplan har att upprätthålla en effektiv verksamhet som syftar till att konfrontera alla dem som är engagerade i terror och demontera terroristers resurser inklusive att konfiskera illegala vapen.
  • Fördömer alla former av våld mot civila, inklusive terrordåd, liksom alla provokationer, uppvigling och förstörelse.
  • Upprepar sin vision om en region där två demokratiska stater, Israel och Palestina, lever sida vid sida i fred inom säkra och erkända gränser.
  • Betonar att status quo är inte hållbart och att det finns ett stort behov av att betydande steg, förenliga med riktningen angivna av tidigare avtal, tas för (1) att stabilisera situationen och vända en utveckling på marken som stadigt underminerar tvåstatslösningen och befäster en enstatsverklighet, och (2) att skapa förutsättningar för framgångsrika slutförhandlingar och främja tvåstatslösningen genom sådana förhandlingar samt på marken.
  • 1. Bekräftar att Israels inrättande av bosättningar på palestinskt territorium ockuperat sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, saknar rättslig giltighet och utgör en uppenbar kränkning av internationell rätt och utgör ett stort hinder för att uppnå tvåstatslösningen och en rättvis, varaktig och omfattande fred;
  • 2. Upprepar sitt krav att Israel omedelbart och fullständigt upphör med all bosättningsverksamhet i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, och till fullo respekterar alla sina rättsliga skyldigheter i detta hänseende;
  • 3. Understryker att det inte kommer att erkänna några ändringar i 1967 år gränser, inklusive vad gäller Jerusalem, än dem som parterna kommer överens genom förhandlingar.
  • 4. Betonar att upphörandet av alla israeliska bosättningsverksamheter är avgörande för att rädda tvåstatslösningen, och uppmanar till att positiva åtgärder omedelbart vidtas för att vända den negativa utveckling på marken som äventyrar tvåstatslösningen.
  • 5. Uppmanar alla stater, med tanke på punkt 1 i denna resolution, att särskilja i sina kontakter mellan staten Israels teritorium och de områden som är ockuperade sedan 1967;
  • 6. Efterlyser omedelbara åtgärder för att förhindra alla former av våld mot civila, inklusive terrordåd, liksom alla provokationer och förstörelse, kräver ansvarsskyldighet i detta avseende, och efterlyser överensstämmelse med folkrättsliga förpliktelser för att stärka pågående insatser för att bekämpa terrorism, bland annat genom befintlig samordningen av säkerhet och att tydligt fördöma alla terroristhandlingar;
  • 7. Uppmanar båda parter att agera på grundval av internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt, och tidigare överenskommelser och skyldigheter att iaktta lugn och återhållsamhet, och avstå från provokativa handlingar, uppvigling och provocerande retorik, för att bland annat trappa ned situationen på marken, återuppbygga förtroende, genom politik och åtgärder visa ett genuint engagemang för tvåstatslösningen, och skapa de förutsättningar som krävs för att främja fred.
  • 8 Uppmanar alla parter att fortsätta, i syfte att främja fred och säkerhet, att utöva kollektiva ansträngningar att lansera trovärdiga förhandlingar om alla slutstatusfrågor i fredsprocessen i Mellanöstern inom den tidsram som anges av kvartetten i meddelandet den 21 september 2010.
  • 9. Uppmanar i detta sammanhang till att intensifiera och skynda på internationella och regionala diplomatiska insatser och stöd för att utan dröjsmål uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern på grundval av relevanta FN-resolutioner, Madridmandatet, inklusive principen om land mot fred, det arabiska fredsinitiativet och kvartettens färdplan och nå ett slut på den israeliska ockupationen som inleddes 1967; och understryker i detta sammanhang vikten av de pågående ansträngningarna att ta till vara det arabiska fredsinitiativet, Frankrikes initiativ att sammankalla en internationell fredskonferens, Kvartettens ansträngningar den senaste tiden liksom dem från Egypten och Ryssland.
  • 10. Bekräftar sin beslutsamhet att stödja parterna under förhandlingarna och i genomförandet av ett avtal.
  • 11. Bekräftar sin beslutsamhet att undersöka praktiska sätt och medel att säkra ett fullständigt genomförande av sina relevanta resolutioner;
  • 12. Uppmanar generalsekreteraren att var tredje månad rapportera till Säkerhetsrådet om genomförandet av bestämmelserna i denna resolution;
  • 13. Beslutar att fortsatt uppmärksamma ärendet.

 


*  Länken går till en resolutionskritisk hemsida som anser saken aktivt anti-israelisk men ändå valt att publicera texten.


skvätträdda islamister

 

Jag vet inte om jag använder orden helt rätt när jag skiljer på muslimer och islamister. Men för mig är det en skillnad.

 

Med muslim menar jag de 1,6 miljarder människor som i större eller mindre aktiv grad tror att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är hans profet. Jag har träffat sådana som bekänner den tron, fastar under Ramadan osv och sådana som är ganska sekulariserade men kommer ur den kulturen. Jag har funnit dem vara så trygga i sin tro att de inte ser mig med min kristna tro som ett hot. Inte ens det faktum att jag är präst verkar skrämma dem, snarare tvärt om. Respekt och nyfikenhet har jag mötts med och själv försöker jag vara på samma sätt – fast vi alla vet att vi inte håller samma saker för sanna, inte har samma tro.

 

En islamist är i min värld inte samma sak. I diskussioner och analyser används begreppen radikaliserad eller extrem Islam. Tack och lov handlar det då inte om 1,6 miljarder, inte ens 1,5. Enligt en uppgift jag nyligen såg på nätet rör det sig om kanske 100 tusen – vilket i sig naturligtvis är 100 tusen för många.

 

I förra blogginlägget berättade jag om en bok just om islamisters attacker på människor av annan tro, om mord, kidnappningar, förstörelse av egendom och annat. Boken beskriver det mobbens och folksamlingens ”mod” man visar när man bränner en affär som ägs av en kristen eller liknande. Det är pöbelns ”mod”, inget annat. Det är de fega människornas ”mod” att i grupp slå mot den som inte är farlig.

 

Så visst måste man vara skvätträdd för kristen tro när man uppfattar en 86-årig bypräst som ett hot man måste skära halsen av – det som nu skett i Frankrike. Människor med den trygghet tro ger – oberoende av vad de tror på – gör inte så. Det vi sett är de ryggradslösa skvätträdda fegisarnas agerande, inget annat.


bakvänd snårskog

Det finns mycket ute i världen man kan intressera sig för och bli upprörd över. Terroristattacker i Syrien, bombdåd i Jemen, stängda gränser i Europa, Turkiets alltmer autokratiska väg, Trump som tänkbar president i USA, Putin i Ryssland, svält på Afrikas horn, global uppvärmning är några saker ur en lista som naturligtvis kan göras mycket längre.

 

Med det sagt är det viktigt att veta att om jag skriver och tycker i en eller två saker betyder det inte att jag förbiser alla andra. Ibland menar en del att jag gör så när jag med ett speciellt intresse söker följa (vilket i sanning inte är lätt) vad som sker i konflikten Israel-Palestina – något jag gör.

 

Andra delar mitt intresse vilket innebär att jag genom en ”grupp” på Facebook då och då får nys om en del artiklar eller annat jag känner att jag vill uppmärksamma. Så var det i förrgår med en länk – denna – till en artikel i International New York Times. Jag lät Google rå-över-sätta och putsade svenskan en del.

 

 

ISRAELS AEMÉ I KRIG MOT SINA POLITIKER

 

I de flesta länder vakar den politiska klassen över försvarsmakten och hindrar dess ledare från att kränka mänskliga rättigheter eller bedriva farlig aggressiv politik. I Israel sker det motsatta. Här trampar politiker uppenbart på statens värderingar och lagar och söker krigiska lösningar medan cheferna för den israeliska försvarsmakten och för underrättelsetjänsterna söker lugna och hålla tillbaka dem.

 

Att premiärminister Benjamin Netanyahu förra veckan erbjöd posten som försvarsminister till Avigdor Lieberman, en stridslysten ultranationalistisk politiker, är den senaste akten i kriget mellan Netanyahu och ledarna för militären och underrättelsetjänsterna. Det är en konflikt man inte ser slutet på och som ännu mer kan urholka rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna eller leda till en farlig onödig militär kampanj.

 

Premiärministern ser försvarsetablissemanget som en konkurrent till sin auktoritet och en motståndare till sina mål. Att sätta Lieberman, en impulsiv och hänsynslös extremist, som ansvarig för militären är en tydlig signal att generalernas och underrättelsechefernas oppositionen inte längre kommer att tolereras. Lieberman är känd för att hänsynslöst röja undan personer som har motsatta åsikter.

 

Den senaste ronden i denna konflikt inleddes den 24 mars: Elor Asarja, en sergeant i IDF – Israels väpnade styrkor – sköt och dödade en palestinsk angripare som låg sårad på marken efter att ha stuckit en av sergeant Asarja kamrater. IDF-höjdare fördömde dödandet. En talesman för stabschefen generallöjtnant Gadi Eisenkot sade: "Detta är inte IDF. Detta är inte IDF:s värderingar."

 

Men högerpolitiker backade upp sergeant Asarja. "IDF-soldater, våra barn, möter dödliga angrepp från terrorister som kommer för att döda dem" sa premiärministern. "De måste ta beslut i realtid." Lieberman, då fortfarande ledare för ett liten högeroppositionsparti, dök upp i militärdomstolen till stöd för soldaten. Netanyahu ringde upp soldatens far och erbjöd stöd.

 

En IDF-general berättade att de högsta cheferna såg telefonsamtalet som ett grovt nedvärderande av den militära myndigheten. Den ställföreträdande stabschefen, generalmajor Yair Golan, valde ett av de mest känsliga datum i den israeliska kalendern, Förintelsens Minnesafton, för sin reaktion. Han sa att Israel i dag på vissa sätt liknar 1930-talets Tyskland.

 

Netanyahu kontrade med att general Golans ord var orättvisa mot Israel och "förringade Förintelsen". Hans försvarsminister Moshe Yaalon, tidigare stabschef och medlem av Netanyahus parti, stödde armén. Han uppmanade en samling av höga officerare att tala fritt även om det var emot politiska ledare.

 

Premiärministern kallade Yaalon till en "brådskande förtydligande diskussion". Strax efteråt inbjöd han Lieberman att med sin lilla parlamentariska fraktion ansluta sig till regeringskoalitionen. Han erbjöd honom försvarsministerportföljen.

 

Under Israels korta historia har armébefälhavare och chefer för underrättelsetjänsterna ofta förespråkat användning av våld och i många fall visat förakt för lagar och mänskliga rättigheter. Politiska ledare har ofta varit mer måttfulla.

 

1954 initierade militära underrättelsetjänsten, bakom ryggen på premiärminister Moshe Sharett, en serie terroristattacker i Egypten i syfte att orsaka en klyfta mellan detta land och USA och Storbritannien. 1967 uppmanade militären premiärminister Levi Eshkol att tillåta ett offensivt angrepp på Egypten och Syrien. När han bad dem att vänta konspirerade de om att låsa in honom i en källare tills han gav med sig.

 

Vad har gjort att armén och underrättelsetjänsterna relativt sett blivit duvor medans politikerna blivit hökar? De senaste tre decennierna har armén och underrättelsetjänsterna blivit mer försiktiga med att bryta mot lagen. Hot om åtal i Internationella Brottmålsdomstolen har hjälpt. Till detta: försvarsorganen motiveras enbart av nationellt intresse snarare än av ideologi, religion eller överväganden inför politiska val. Höga armé- och underrättelseofficerare är också väl förtrogna med arten av Israels ockupation av palestinska områden – och dess pris.

 

Men mer än allt kan konflikten mellan de politiska och försvarmässiga etablissemangen sammanfattas i två ord: Benjamin Netanyahu. Många militärer och underrättelsetjänstemän som tjänstgjort under honom avskyr honom helt enkelt. "Jag sa Netanyahu att en klyfta av misstro öppnat sig mellan honom och dem" berättade Uzi Arad, en tidigare nationell säkerhetsrådgivare. "Han är den värsta chefen att jag vet" säger Meir Dagan, tidigare chef för Mossad. "Jag lämnade jobbet eftersom jag helt enkelt var trött på honom."

 

2010 hamnade Netanyahu i en allvarlig kamp om Iran med Dagan och hans två kollegor, Yuval Diskin, tidigare chef för Shin Bet, Israel interna säkerhetstjänst, och generallöjtnant Gabi Ashkenazi, tidigare stabschef i IDF. Militär- och underrättelseledarna menade att premiärministerns plan att attackera Irans kärntekniska anläggningar var politiskt motiverade av kommande val – och skulle dra in Israel i en onödigt krig. Dessutom menade de att det skulle vara illegalt, på sidan om regeringen.

 

"Jag har känt många premiärministrar," berättade Dagan. "Inte en enda av dem var ren eller helig. Men nästan alla hade en gemensam kvalitet – när de nått den punkt där deras egna personliga intressen mötte nationella intressen, kom det nationella intresset att få råda". Dagan sade att Netanyahu i detta var ett sällsynt undantag..

 

Netanyahu och säkerhetsetablissemanget har kolliderat i ett antal frågor, från förslag att förbättra villkoren för palestinierna på Västbanken (premiärministern motsatte sig det) till anklagelser om att den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas uppviglar terrorism (Shin Bet säger att han i stället hjälper till att bekämpa den), Netanyahus förslag att anhöriga till terrorister skall kunna utvisas (Shin Bet förkastar det och justitiekanslern har sagt att det skulle vara olagligt). Både Shin Bet och Mossad motsatte sig aktionen mot Hamas i Gaza 2014 och hur premiärministern hanterade av den.

 

I en del samtal jag nyligen haft med högt uppsatta tjänstemän om Liebermans utnämning till försvarsminister, har en möjlig militärkupp har nämnts – men med ett leende. En sådan förblir osannolik. Den största utmaningen för förhållandet mellan högerpolitikerna och arméhöjdarna blir om Lieberman försöker få armén att göra den typ av saker han tidigare entusiastiskt föreslagit

 

Vad skulle armén och underrättelsechefer göra om den nya ministern utfärdade instruktioner att inte åtala personer som begått brott som Elor Asarja i Hebron? Eller om Liebermans krav, som han tidigare framfört, att Israel ska mörda Hamasledare om de inte återlämnar kvarlevorna av döda israeliska soldater, eller "erövra Gaza" eller "bomba Assuandammen" som han har sagt Israel skulle göra om det någonsin blir krig med Egypten? Kommer de att utföra hans order eller vägra därför att de förstår dimensionerna av den katastrof sådana åtgärder skulle medföra, och med det drabbas av personliga konsekvenser?

 

 

Artikeln är skriven av Ronen Bergman som enligt Wikipedia är en skribent i The New York Times Magazine och korrespondent i militär- och underrättelsefrågor på Yedioth Ahronoth, en stor israelisk dagstidning.


kristlig dubbelmoral

Jag har två kusiner i USA. De är födda där och därför amerikaner. Deras pappa – min farbror – var invandrad från Sverige, deras morföräldrar likaså. Därför är de också svenskar.

På liknande sätt tänker jag mig att det är med amerikaner av annat migrationsursprung. James J. Zogby är en sådan och om honom kan man på Wikipedia läsa här.

 

Jag såg en länk – klicka här – till en artikel han skrivit den 16 maj, införd i den Jordanska engelskspråkiga dagstidningen The Jordan Times. Fann den intressant. Google gjorde grovgörat, jag putsade texten.

 

VÄSTS DUBBELMORAL I FÖRSVAR AV DE KRISTNA

 

Kristna i Levanten, särskilt i Syrien, Irak och Palestina, står inför allvarliga utmaningar som västvärlden antingen missförstått eller ignorerat.

Att skydda dem eller ens erkänna deras existens,  har de senaste åren bara varit en angelägenhet för beslutsfattarna eller intresseorganisationer när det passar deras accepterade berättelser eller politiska dagordning för regionen.

 

De kristna i Palestina, till exempel, ignoreras för det mesta. De är en obekväm belastning för höger-evangelikaler som endast tillåter sig själva att se Israel med ideologiska skygglappar.

De ser inflyttningen av judar till Israel som en nödvändig förutsättning för slaget vid Harmagedon i den yttersta tiden, att judarna omvändes till kristendomen, Messias återkomst av och allt det medför.

Dessa evangelikaler komma till det heliga landet som pilgrimer till de platser där Jesus vandrade. De besöker de heliga platserna samtidigt som de ignorerar existensen av en kristen gemenskap i Palestina sedan 2000 år.

Eftersom höger-evangelikaler har blivit brinnande försvarare av Israels politik vägrar de inte bara att erkänna de allvarliga orättvisor som drabbat deras trosfränder – de gör dem osynliga.

Tyvärr: Samma blindhet påverkar också politiker från höger och vänster.

Då kritik av israeliskt agerande anses vara tabu odlar de flesta politiker med vilja en okunnighet om Palestinska offer, vare sig kristna eller muslimska.

Som resultat förblev de tigande då palestinsk religiös egendom konfiskerats eller vandaliserats och när Israel infört ett politiskt system som gynnar en grupp – judar – medan kristna och muslimer utsätts för en variation av hård diskriminering.

 

De kristna i Irak och Syrien har uthärdat ett annat men inte mindre problematiskt öde i händerna på väst.

Inför USAs invasion av Irak beaktade ingen i Washington vilka effekter kriget kunde få för landets betydande men sårbara kristna gemenskap.

Under åren som följde då Irak att slets sönder av sekteristiska konflikter ignorerade amerikanska politiska och religiösa ledare till stor del de irakiska minoriteternas öde.

Så teg Bush-administrationen, till exempel, när kristna företag plundrades, hus konfiskerades och familjer tvingades i exil – vilket resulterat i att Iraks kristna minskat från 1,4 miljoner till 400.000.

Att bevara denna gamla kristna gemenskaP passade inte den politiska dagordningen USA och därför hördes inte deras rop på erkännande och skydd.

Endast inför det barbariska beteende hos Daesh/IS har västvärlden börjat uppmärksamma vad som återstår av de kristna i Irak.

Först nu, vad det verkar, passar deras öde en politisk agenda – en partisan attack mot presidenten och ett sätt för höger-anti-muslimska grupper att sent fälla några tårar.

 

På liknande sätt ignorerades rösterna från de kristna i Syrien i början av den blodiga konflikten i deras land.

Många kristna, utan att vara anhängare av regimen i Damaskus, uttryckte ett djup obehag över, och även rädsla för, "oppositionen".

Då Assad-regimen hade en sekulär inställning som gav visst skydd för kristna, kom de ibland att kallas kollaboratörer och stängdes ute från politiska diskussioner om framtiden för sitt land – särskilt i västvärlden.

Först nu, med uppkomsten av Daesh/IS, har västerländska kyrkliga ledare och politiker börjat uppmärksamma de syriska kristna – men som i fallet i Irak är det för lite och för sent.

 

Kärnpunkten är att dessa arabiska kristna borde spela roll och deras röster måste höras – inte bara när vad de säger passar vår agenda.

De är mer än bara flyktingar eller offer för religiös extremism som görs till ett användbart verktyg för islamofober i att varna för farorna med islam.

Arabiska kristna är långtida gemenskaper som varit integrerade delar av utvecklingen av kultur och social struktur i Levanten.

Deras överlevnad är avgörande för regionen. Att erkänna deras rättigheter, lyssna på deras oro och möta deras behov kan ge beslutsfattarna lärdomar.

 

De mycket sårbara Arabiska kristna i Levanten har gjort dem till ett lackmustest för vår politik.

Till exempel: västs tystnad inför Israels fortsatta strypning av de palestinska kristna avslöjar vår politik för mänskliga rättigheter som egennyttig, bristfällig och smittad av dödlig dubbelmoral.

De irakiska kristnas öde för borde ha fungerat som en tidig varning för amerikaner att det sekteristiskt baserade styrelseform system som ålades Irak var förenat med fara.

På samma sätt bör det faktum att den syriska oppositionen inte innehöll kristna ledare (även om det fanns några "symboliska" kristna i olika oppositionsgrupper) ha informerat beslutsfattarna att oppositionen var icke-representativ och att mer måste göras för att skapa en inkluderande icke-sekteristisk oppositionsrörelsen.

 

Om målet var att skapa ett verkligt demokratiskt representativt system för styrning i både Irak och Syrien, borde röster från de kristna och andra minoritetsgrupper ha beaktats.


sanders skiss

Till hösten är det presidentval i USA. Just nu vaskas kandidaterna fram. En del av vaskningsprocessen är att de bjudits in av AIPAC för att tala där. AIPAC står för American Israel Public Affairs Committee och beskriver sig som America's Pro-Israel Lobby som arbetar för att främja Israelvänliga åsikter i USA:s senat och regering.

 

Hillary Clintons tal har jag läst. Det var kraftfullt och totalt ensidigt pro-israeliskt. Jag gissar att hon vill säkra röster från USA:s judiska befolkning och evangelikala krist-sionistiska grupper.

Hennes medtävlare – som tyvärr inte vinner demokraternas nominering – Sanders for inte till AIPAC. Hade han gjort det gissar jag att han bemötts med kyla. Men i följande text kan du läsa hans tal – det tal han hållit om han varit där. Och nog är det ett ljus i mörkret.

 

 

Sanders skisserar sin Mellanösternpolitik – 21 Mars 2016

 

Jag var tillsammans med andra presidentkandidater inbjuden till AIPAC-konferensen i Washington, men kunde uppenbarligen inte göra det eftersom vi är här.

De frågor som sysselsätter AIPAC är mycket viktiga frågor och jag vill här hålla samma tal som jag skulle ha hållit om vi varit på konferensen.

 

Låt mig börja med att säga att jag tror att jag förmodligen är den enda presidentkandidaten som har personliga band med Israel. Jag tillbringade där som ung man ett antal månader på en kibbutz – så jag vet lite om Israel.

 

Så en självklarhet: USA och Israel förenas av historiska band. Vi förenas av kultur. Vi förenas av våra värderingar, bland annat ett djupt engagemang för demokratiska principer, medborgerliga rättigheter och rättsstatsprincip.

Israel är en av USA: s närmaste allierade, och vi – som nation – är engagerade inte bara i att garantera Israels överlevnad, men också att se till att dess folk har rätt att leva i fred och säkerhet.

 

Enligt min mening, som vänner – sedan länge vänner med Israel – är vi skyldiga att tala sanning så som vi ser den. Det är vad verklig vänskap kräver, särskilt i svåra tider.

Våra meningsskiljaktigheter kommer och går och vi måste vädra dem konstruktivt.

Men det är viktigt bland vänner att vara ärlig och sanningsenlig om det vi kan ha som skiljer.

Amerika och Israel har tillsammans mött stora utmaningar. Vi har stöttat varandra och vi kommer att fortsätta att göra just det när vi står inför en mycket svår utmaning – konflikten mellan Israel och Palestina.

 

Jag är här för att berätta för det amerikanska folket att om jag väljs till president kommer jag att outtröttligt arbeta för att främja fred som partner och vän till Israel.

Men för att bli framgångsrika behöver vi inte bara  vara en vän med Israel utan också med palestinska folket, där i Gaza arbetslösheten idag ligger på 44 procent och vi ser en fattigdom som är nästan lika hög.

Så när vi talar om Israel och de palestinska områdena är det viktigt att förstå att det idag finns en hel del lidande bland palestinierna som inte kan ignoreras. Man kan inte ha bra politik som leder till fred om man ignorerar ena sida.

 

Vägen till fred kommer att bli svår. Underbara människor, välmenande människor, har årtionde efter årtionde gjort försök att uppnå detta. Och det kommer inte att bli lätt. Jag kan inte säga exakt hur det kommer att se – det tror jag ingen kan – men jag är övertygad om att den enda möjligheten för fred är  framgångsrika förhandlingar om en tvåstatslösning.

Det första steget på den vägen framåt är att rigga scenen för att återuppta fredsprocessen genom direkta förhandlingar.

 

Inga framsteg kan göras om inte människor är beredda att sitta ner och prata med varandra. Det är ingen liten sak. Det innebär att bygga upp ett förtroende på båda sidor, erbjuda några tecken på välvilja, och sedan vidare till samtal när förhållandena tillåter dem att vara konstruktiva. Återigen: detta är inte lätt – men det är den riktning vi måste ta.

Detta kommer att kräva kompromisser från båda sidor men jag tror att det kan ske. Jag tror att Israel, palestinierna och det internationella samfundet kan, måste och kommer att anta utmaningen och göra vad som behöver göras för att uppnå en varaktig fred i en del av världen som har sett så mycket krig, så mycket konflikt och så mycket lidande.

 

Freden förutsätter ett ovillkorligt erkännande från alla folk av Israels rätt att existera. Den kommer att kräva ett slut på alla slags attacker mot Israel.

Freden kommer att kräva att organisationer som Hamas och Hizbollah avstår från sina försök att undergräva Israels säkerhet. Den kommer att kräva att hela världen erkänner Israel.

Freden måste betyda säkerhet för varje israel från våld och terrorism.

 

Men freden innebär också trygghet för varje palestinier. Den betyder att uppnå självbestämmande, medborgerliga rättigheter och ekonomiskt välstånd för det palestinska folket.

Freden innebär slut på ockupationen av palestinskt territorium, ett ömsesidigt fastställande av överenskomna gränser, tillbakadragande av bosättningar på Västbanken, precis som Israel gjorde i Gaza – en gång betraktat som ett otänkbart drag för Israels del.

Det är därför jag förenar mig med det internationella samfundet, inklusive amerikanska utrikesdepartementet och Europeiska unionen, och uttrycker min oro över att Israel senaste expropriering av ytterligare 579 tunnland mark på Västbanken undergräver fredsprocessen, och i slutändan också Israels säkerhet.

Det är absurt att delar av Netanyahus regering föreslår att bygga fler bosättningar på Västbanken är ett lämpligt svar på den senaste tidens våld. Det är inte heller acceptabelt att Netanyahus regering har beslutat att hålla inne hundratals miljoner shekel i skatteintäkter från palestinierna, som Israel är tänkt att samla å deras vägnar.

Men av samma skäl är det också oacceptabelt av president Abbas att begära upphävande av Osloavtalet när målet bör vara ett slut på våldet.

 

Freden måste också innebära ett slut på den ekonomiska blockaden av Gaza. Den kommer att innebära en hållbar och rättvis fördelning av värdefulla vattenresurser så att Israel och Palestina båda kan fungera som grannar.

Just nu kontrollerar Israel 80 procent av vattenreserverna på Västbanken. Otillräcklig vattenförsörjning har bidragit till nedbrytning och ökenspridning av palestinsk mark. En varaktig fred måste erkänna palestiniernas rätt att kontrollera sina egna liv och det finns inget mänskligt liv behöver mer än vatten.

 

Freden kommer att av båda sidor kräva att man strikt håller sig till grunderna för internationell humanitär rätt. Detta innefattar slut på israeliska oproportionerliga svar på attacker – trots att alla angrepp på Israel är oacceptabla.

Vi såg nyligen ett dramatiskt exempel på hur viktigt detta är. 2014 eskalerade den decenniegamla konflikten än en gång när Israel inledde en stor militär aktion mot Hamas i Gazaremsan. Den israeliska offensiven kom efter veckor av urskillningslös raketbeskjutning in på dess territorium och kidnappning av israeliska medborgare.

 

Naturligtvis motsätter jag mig starkt Hamas sedan länge uttryckta tanke att Israel inte har rätt att existera – det är oacceptabelt. Naturligtvis fördömer jag starkt urskillningslösa raketbeskjutning från Hamas mot israeliskt territorium, och Hamas användning av civila bostadsområden som bas för dessa attacker. Jag fördömer det faktum att Hamas förskingrat medel och material för välbehövliga byggprojekt för att förbättra livskvaliteten för det palestinska folket, och i stället använt dessa medel för att bygga ett nätverk av tunnlar för militära ändamål.

Men låt mig också vara mycket tydlig: Jag – tillsammans med många anhängare av Israel – talade starkt mot de israeliska motattacker som dödade nästan 1500 civila och sårade tusentals andra. Jag fördömde bombningen av sjukhus, skolor och flyktingläger.

Idag ligger Gaza fortfarande till stor del i ruiner. Det internationella samfundet måste komma samman för att hjälpa Gaza att återhämta sig. Det betyder inte att bygga fabriker som producerar bomber och missiler – men det betyder att återuppbygga skolor, bostäder och sjukhus som är avgörande för framtiden för det palestinska folket.

 

Det är svåra frågor. De är svåra att prata om både för många amerikaner och israeler. Jag inser det. Men det är uppenbart för mig att vägen mot fred kommer att kräva att att vi använder vår gemensamma medmänsklighet för att fatta hårda men rättfärdiga beslut.

 

Ingen kan tala om för dig när fred uppnås mellan Israel och palestinierna. Ingen vet exakt ordningen för de kompromisser som måste göras för att nå en livskraftig tvåstatslösning. Men när vi tar oss före detta arbeta tillsammans kommer USA att fortsätta sitt orubbliga engagemang för israeliska medborgares och landet Israels säkerhet.

 

(...)

 

Så långt Sanders om Israel-Palestina – ett problemkomplex jag då och då bloggar om. Google gjorde en rå-översättning som jag putsade till.

Men hans tal var inte slut. Resten kan läsas på engelska här. Och det är ett långt avsnitt om ISIS och de näraliggande ländernas ansvar – som de ännu inte tagit vare sig ekonomiskt eller militärt. Och en stor sektion om inbördeskriget i Syrien följt av ett rejält parti om Iran. Till sist en snutt om Donald Trump.


margot inte ensam

Vad gäller fackförbundet Kommunal med representation och lägenheter och porrstjärnor tycker jag bara det är pinsamt. Att överheten aldrig lär sig – sedan må det vara politiker, företagsledare, fackfolk eller vad som helst.

Margot Wallström nämns i sammanhanget som hyresgäst i en fastighet ägd av Kommunal. Olika uppgifter snurrar om den saken, huruvida det är en ”affär” eller inte, men det är inte den saken detta inlägg gäller. Där anser jag bara enkelt och simpelt att mygel är klandervärt vem som än myglar – om de gjort det.

 

Med rubriken margot inte ensam syftar jag på något annat kring vår utrikesminister. Det som väckt Israels vrede* och belackares iver här hemma. Hennes uttalanden och att Sverige erkänt Palestina och att tanken det förekommer ”utomrättsliga avrättningar” kan behöva undersökas. Jag syftar på vad jag igår läste här i tidningen Haaretz – på nyhetsplats. Jag finner det intressant och upplysande och hoppas att andra också gör det – särskilt en del kristliga typer som bestämt sig för att bara ha tidningen Dagen som informationskälla. De kan ju därigenom få intrycket att MW representerar någon sorts antiisraelisk särmening, inte folkrätt demokratier emellan. Google translate gjorde grovgörat, jag putsade texten.

 

 

EU:S NYA FÖRSLAG TILL RESOLUTION SKILJER STARKT MELLAN ISRAEL OCH BOSÄTTNINGARNA PÅ VÄSTBANKEN

 

Israel arbetar frenetiskt för att blockera en väntad resolution som beräknas bli publicerad på måndag, en resolution som topptjänstemän säger skulle kunna leda till ytterligare sanktioner mot israeliska bosättningar.

 

I helgen gör Israels utrikesministerium sista desperata ansträngningar för att blockera en kommande EU-resolution som betonar skillnaden mellan Israel i sig och de territorier som intogs under sexdagarskriget 1967.

Antagande av resolutionen kan leda till nya sanktioner mot israeliska bosättningar på Västbanken, säger högre tjänstemän i Jerusalem och europeiska diplomater till Haaretz.

Resolutionen förväntas bli  publicerad på måndagen vid avslutningen av det månatliga mötet i the Foreign Affairs Council som är sammansatt av utrikesministrarna från de 28 EU-länderna.

Resolutionen väntades till att börja med bli relativt återhållsam men formuleringarna i blev hårdare när det gäller Israel under torsdagens session på EU: s högkvarter i Bryssel, enligt ledande israeliska tjänstemän.

 

Europeiska och israeliska diplomater som har sett det senaste utkastet har gett Haaretz dess huvudpunkter:

Utkastet betonar den skillnad EU gör mellan Israel och bosättningarna. "EU kommer att fortsätta att entydigt och uttryckligen göra åtskillnad mellan Israel och alla områden ockuperade av Israel 1967", säger utkastet.

"EU: s avtal med staten Israel gäller endast staten Israel och inte bosättningarna. EU och dess medlemsländer är eniga i sitt åtagande att säkerställa ett fullständigt genomförande av befintlig EU-lagstiftning och avtal som gäller för produkter från bosättningarna. EU bekräftar sitt beslut att märka produkter från bosättningarna och anser inte att detta är en bojkott av Israel, en sak som EU motsätter sig. "

Utkastet säger att EU kommer att överväga att vidta åtgärder för att hålla tvåstatslösningen vid liv. "EU kommer att fortsätta att noga följa utvecklingen på marken och dess vidare konsekvenser", säger utkastet. "EU kommer att överväga ytterligare åtgärder för att skydda en livskraftig tvåstatslösning som ständigt urholkas av nya fakta på marken."

 

Utkastet stöder Frankrikes förslag att en internationell stödgrupp inrättas för att främja den israelisk-palestinska fredsprocessen och att sammankalla en internationell fredskonferens i syfte att starta regionala flerpartsförhandlingar mellan Israel, palestinierna och arabstaterna.

Utkastet innehåller en indirekt hänvisning till det lagförslag angående Icke-Statliga organisationer (NGO) som av Israels justitieminister Ayelet Shaked verkar för och jämställer Israels agerande när det gäller NGO med att den palestinska myndigheten. "EU är oroat över försöken att kväva det civila samhället på båda sidor", säger förslaget.

Utkastet välkomnar framstegen i utredningen av morden på de tre medlemmarna i en palestinsk familj utförda av judiska terrorister i byn Duma, och fortsätter att uppmana Israel att åtala nybyggare som använder våld mot palestinier. Utkastet uppmanar också Israel och palestinierna till "proportionell användning av våld."

 

En högt uppsatt tjänsteman i Jerusalem sade att israeliska ambassadörer i alla europeiska länder samt de inom EU-institutionerna i Bryssel arbetat hela torsdagen och fredagen i ett försök att mjuka upp det förslag till resolution som främjas av Sverige, Irland och, i viss mån Frankrike.

Från och med nu, har de ansträngningarna inte varit framgångsrika.

 

Ambassadörer för de 28 EU-länderna kommer att mötas igen på måndag morgon, strax före Utrikesministerrådets, för att diskutera utkastet till resolution. Det kommer att följas av en ytterligare diskussion på utrikesministernivå.

"Utkasten har blivit allt hårdare och allvarligare från ögonblick till ögonblick," sa den israeliska tjänstemannen. "Svenskarna och irländarna driver på och det verkar som om våra vänner inte kan motstå dem. Tyskarna försöker hålla linjen men lyckas inte."

Tjänstemän i Jerusalem betonade att accepterande av resolutionen i dess nuvarande form skulle bli en annan juridisk anledning för de europeiska länder som försöker separera Israel från territorierna.

Konsekvenserna kan bli allvarliga, sade de, och kan leda till ökade sanktioner mot bosättningarna.

"Det kommer att bli svårt att stoppa initiativ från de europeiska länderna mot bosättningarna", sade en tjänsteman.

 


*  Hon förargade ju Saudiarabien tidigare. Intressant just att de två länderna är lika snarstuckna när någon påtalar något om dem och att det land som (falskeligen) brukar framhållas som Mellanösterns enda demokrati diplomatiskt agerar som regionens mest tvärtemotdemokratiska – typ.


det julas

 

Ikväll är det dan före dopparedan.

I morgon Julafton. Sedan Juldag.

 

Många firar jul utan att närmare rikta uppmärksamheten på den egentliga anledningen – att Gud blev människa för att befria människorna till harmoni med sig själv. Det är vad som sker när Jesus föds i Betlehems-distriktet.

 

Många som firar just detta fokuserar på där och då men avstår (medvetet) alla tankar på där och nu, alltså de nuvarande villkoren i Betlehems-distriktet. Det där är så rörigt så det orkar jag inte med! säger en del. Det får inte bli för politiskt! Sa en annan när jag visade honom bilden som pryder detta inlägg.

 

Därför, noble Bloggläsius, vill jag till min önskan om en Gud Jul tillfoga vad FN skrev i saken för snart ett år sedan. Läget är inte bättre nu. Google grovöversatte, jag putsade. Originalet hittar du här.

 

 

FÖRENTA NATIONERNA

Avdelningen för samordning av humanitära frågor – ockuperade palestinska territoriet. Distriktet Betlehem: fragmentisering och humanitär situation. Januari 2015

 

Nyckelfakta

  • Omkring 210.000 palestinier bor för närvarande i Betlehems-distriktet, inklusive ca 6.000 i 17 bostadsområden som ligger i område C* som direkt kontrolleras av Israel.
  • Mer än 100.000 israeliska bosättare bor i 19 bosättningar och utposter i distriktet, bland annat i delar som Israel de facto fogat till Jerusalem.
  • Mer än 85% av Betlehems-distriktet betecknas som område C och till största delen utanför gränserna för palestinsk utveckling, inklusive de nästan 38% som förklarats som "eld-zoner", 34% som betecknas som "naturreservat", och nästan 12% avskilts för kommande bosättningar.
  • Mindre än 1% av område C i Betlehem har en av de israeliska myndigheter godkänd stadsplan som tillåter palestinierna att bygga lagligt.
  • Sedan 2009 har israeliska myndigheter rivit 118 palestinska byggnader i område C i Betlehems-distriktet med hänvisning till brist på bygglov och fördrivit 174 personer. Ungefär hälften av de rivna byggnaderna var finansierade av olika givare.
  • 56 km av murens sträckning går  inom Betlehems-distriktet. 42% är färdigställt och 20% under konstruktion. Om den genomförs som planerat kommer 12 samhällen vara fysiskt skilda från resten av distriktet.
  • Jordbrukare i minst 22 samhällen i distriktet behöver besökstillstånd eller en i förväg planerad samordning för att komma åt sin privatägda mark bakom hinder eller i närheten av bosättningar.
  • Från 2009 till 2014 registrerade OCHA i hela distriktet 162 bosättarattacker som ledde till palestinska offer eller skador på egendom och 73 palestinska attacker som resulterade i israeliska offer eller skador på egendom.
  • År 2014 dödades fyra palestinier, däribland två barn, av israeliska styrkor i sammandrabbningar som utbröt under protester och militära operationer i Betlehem. Ytterligare 1292, däribland 614 barn, skadades.

 

Israels politik och den praxis som tillämpas sedan början av ockupationen och som accelererat de senaste åren har resulterat i ökad fragmentering av Betlehems-distriktet och dess befolkning. Detta innefattar bland annat av Israel annekterade områden; beslagtagning av mark för utveckling av bosättningar och militär utbildning; införandet av fysiska och administrativa tillträdesbegränsningar; otillräcklig planering och zonindelning; ineffektiv kontroll av efterlevnaden av lagen om israeliska bosättare.

 

Inrättandet av och kontinuerlig expansion av israeliska bosättningar i hela distriktet är en av de viktigaste faktorerna för utsatthet bland palestinierna. Att förklara stora områden som offentlig mark (även kallad "statlig mark") och att reservera det för kommande bosättningar har bidragit till krympande utrymme för palestinierna att upprätthålla sin försörjning och uppföra lämpliga bostäder och service. Barriären som planeras runt bosättningen Gush Etzion kommer, om den genomförs, att skilja Betlehems omkringliggande landsbygd från centrum och försämra människors tillgång till service.

 

Palestinsk byggnation är förbjuden i den största delen av område C i distriktet vilket resulterar i rivningen av byggnader som uppförts utan tillstånd och till fördrivning av människor. Det har också lett till att unga par tvingas flytta till A- och B-områden för att kunna få bostad. Detta förbud genomförs som en del av planeringsprocesser och av institutioner som utesluter palestinskt deltagande – men samtidigt fullt ut integrerar israeliska bosättare.

 

En rad restriktioner för palestinska bönders tillträde till mark som inte reserverats för bosättningsutveckling eller militär utbildning har undergrävt möjligheten för många familjer att försörja sig på jordbruk. Tillgång till privat mark som ligger inom de yttre gränserna för bosättningarna, i områden där bosättarvåld är återkommande, eller bakom Muren, kräver tillstånd eller samordning med de israeliska myndigheterna. Det begränsade antalet dagar som tilldelats i detta system samt relaterade restriktionerna för införsel av fordon och maskiner har fått negativ inverkan för dessa områdens produktivitet.

 

De israeliska myndigheterna underlåter att effektivt upprätthålla rättssäkerheten när det gäller israeliska bosättares våldshandlingar och övertagande av mark, vilket ytterligare undergräver säkerhet, psykisk hälsa och försörjning för palestinier. Israeliska styrkor underlåter att stoppa attackerna och uppföljningen efteråt är otillräcklig eller dåligt genomförd. Policyn att retroaktivt "legalisera" bosättningar som byggts på allmän mark övertagen utan officiellt tillstånd bidrar till en atmosfär av straffrihet för vissa.

 

Som ockupationsmakt är Israel skyldig att se till att de humanitära behoven hos palestinierna i Betlehem blir uppfyllda och att de har möjlighet att utöva sina mänskliga rättigheter, inklusive rätten att använda av sina naturresurser och att vara fria från diskriminering. Israel har också en skyldighet att se till att de som är ansvariga för våldet och övertagande av mark ställs till svars. Överflyttning av israelisk befolkning in i det ockuperade territoriet är förbjudet.

 

God Jul!


obama och jag

 

Jag tycker Barak Obama är ett ljus i mörkret. Inte så skinande som jag tycker han skulle kunna vara men i alla fall något. Han fick Fredspriset direkt han blivit vald första gången och det kan jag tycka var lite förhastat. Man skall ju få pris för vad man gjort, inte för vad man förhoppningsvis skall göra. Och levererat har han inte! Ännu! I vart fall inte så att det är värt ett fredspris.

 

Ändå är han ett ljus i mörkret i amerikansk politik – så som den ter sig. Vem som blir Demokraternas kandidat i kommande presidentval pratas det inte så mycket om. Hillary Clinton verkar vara ett namn att räkna med. Annat folk känner jag inte till alls. Och Hillary kanske inte är det USA-ljus världen behöver men i alla fall något – typ.

 

Mörkrädd blir jag dock när jag tar del av uppgifter om de kandidater Republikanerna vaskar bland. Thrump gör mig riktigt trumpen, om man så får säga. Snacka om stolle! De verbala grodor Thrump trumpetar ur sig är ju i antal likt desamma i Egypten på Moses tid*.

 

Obama läser den Israeliska dagstidningen Haaretz. Det gör jag också då och då.

Och om Haaretz säger Obama att tidningen "aldrig är rädd för att säga sanningen till makten" och att ”han under årens lopp har vänt sig till Haaretz för rapportering och analys."

Och till någon sorts Haaretz-konferens i New York skickade han en videohälsning som själva tidningen berättade om i förrgår. Jag håller med Obama. Lät därför Google göra en grovis som jag putsade till vad jag menar vara bättre svenska. På engelska kan artikeln läsas här.

 

 

OBAMA VID HAARETZ-KONFERENS: ISRAEL MÅSTE STÄLLA DEM SOM ATTAKERAR PALESTINIER INFÖR RÄTTA

 

USA: s president säger till HaaretzQ with NIF conferens: Banden mellan USA och Israel och engagemanget för Israels säkerhet är okrossbara.

 

I en video-hälsning till HaaretzQ with NIF conferens i New York sa USA:s president Barack Obama att fred är det enda sättet för Israel att förbli en judisk och demokratisk stat. Obama fördömde den senaste tidens våg av terroristattacker mot israeler samt uppmanade den israeliska regeringen att ställa alla som begår våldshandlingar mot palestinier inför rätta**.

 

Obamas hälsning öppnade den allra första Haaretz-konferensen i USA. Den arrangerades i samverkan med New Israel Fund – NIF. Omedelbart efter Obama talade president Reuven Rivlin till konferensen***. En som också förväntas tala vid konferensen är Robert Malley, Obamas rådgivare i kampanjen att bekämpa ISIS.

USA:s FN-ambassadör, Samantha Power, skall bidra med ett av huvudtalen på konferensen. Andra talare är PLO:s generalsekreterare Saeb Erekat, den tidigare utrikes- och justitieministern och ledamoten i Knesset Tzipi Livni och ordföranden för Joint List Knessetledamoten Ayman Odeh****.

 

I sitt tal betonade Obama den särskilda relationen mellan Israel och USA och hans administrations engagemang för Israels säkerhet och sade att bägge är orubbliga. Han tillade att säkerhet och militärt samarbete med Israel för närvarande ligger på en aldrig tidigare skådad nivå.

 

"Vi är i ett kritiskt ögonblick", sade Obama. "Oförlåtligt våld har tagit många liv – israeler, palestinier och amerikaner. Jag har gjort klart för de palestinska ledarna att de måste fördöma de pågående attackerna [mot israeler] och stoppa uppvigling. Personer som är ansvariga för våld, inklusive våld mot palestinier, måste ställas inför rätta."

 

"Fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt" sade USA: s president Barack Obama

Obama tillade att USA "uppmanar båda sidor att arbeta för att minska spänningarna, vara återhållsamma, förhindra fler dödsfall och återställa lugnet."

"Det bästa sättet att minska spänningarna och garantera Israels säkerhet är att fortsätta arbeta konkret för en tvåstatslösning", tillade han.

 

"I tider som dessa är det viktigt att bekräfta vad vi vet är sant så jag säger det igen – fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt. Fred är nödvändigt eftersom det är det enda sättet att säkra sann och varaktig trygghet för israeler och palestinier samt det enda sättet att se till att Israel förbli en demokratisk och judisk stat. "

Obama fortsatte med att säga att "Fred är rättfärdigt därför att en tvåstatslösning kommer äntligen att ge israeler den normalitet de har rätt till och palestinierna den suveräna stat och värdighet de förtjänar. Och fred är möjlig om ledare och folk är villiga att uppbåda vilja och mod att bryta sig loss från mönster från det förgångna och skapa en ny framtid. "

 


*  Se Andra Mosebok kapitel 8.

**  Inte är detta SÅ olikt det Sveriges utrikesminister sa i Riksdagen i början av månaden, det som president Nethanyahu kallade skandalöst. Undrar vad han säger nu. Och en del svenska borgerliga antipalestinska politiker och en och annan ledarsida som gick igång i frågan – kommer de nu att anklaga även USA för att vara ensidigt pro-palestinskt? Onekligen ser jag fram emot att Jan Björklund tar Obama i hampan.

***  Rivlin är Israels president sedan den 24 juli 2014.

****  Joint list är engelska för en politisk allians av fyra Arab-dominerade partier i Israel – Hadash, the United Arab List, Balad och Ta'al. Joint List är den tredje största gruppen i Knesset.


pinsam utrikespolitik

Det finns många anledningar att vara tacksam över att de borgerliga – förlåt: de jämfört med sossarna ännu borgerligare – partierna inte styr Sverige. Jag kan inte gå in på alla men en aktuell vill jag nämna, den Israels premiärminister just mu gått i taket över. Och låt mig börja med honom.

 

Nethanyahu kallar den svenska utrikesministern uttalande för ”skandalösa”. Här kan du, noble Bloggläsius, läsa mer om det samt vad Margot W faktiskt har sagt. Vill du få saken ytterligare belyst kan du läsa här vad en Mellanösternexpert säger.

 

Men vill du verkligen ta reda på saken klickar du här. Då kommer du till Riksdagens snabbprotokoll från i förrgår där du kan finner ministerns uttalande i hela sitt sammanhang – och en hel del annat. Protokollet är en 12-sidig pdf-fil där saken behandlas på sidorna 3-8.

 

Tre riksdagsledamöter har ställt var sin fråga till utrikesministern och argumenterar med henne: Mathias Sundin, Magnus Oscarsson och Kent Ekeroth. De representerar Liberalerna (som i avsaknad av folk lämnat namnet Folkpartiet), Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, två etablerade borgerliga allianspartier och ett erkänt enögt gäng som efter nästa val om de inte släpps in i en borgarregering i alla fall kommer att ge en sådan sitt stöd.

 

Läs tjafset!

Se noga på de borgerligas faktaurval.

Notera argumentationen som jämställer enstaka Facebook-noteringar, ett och annat barnprogram och diplomatiska uttalanden i en enda röra utan nämnvärd källkritik. Allt ges samma dignitet! Se den totala ensidigheten utan anspelningar på den andra sidans parlamentariker, opinionsbildare eller liknande.

 

Är de tre representativa för sina partier bävar jag för en mycket pinsam utrikespolitik om Alliansen skulle använda Sverigedemokraterna i eller vid sitt regeringsunderlag – om de skulle vinna kommande val.


Tidigare inlägg
RSS 2.0