biggles och unesco

Att det ibland blir tidslucka mellan blogginlägg behöver inte betyda att det inte finns saker möjliga att blogga om. Bort det. Orsaken kan vara enklare och simplare: skrivtid saknas, annat fyller tillvaron.

Måndag 1 maj var senaste skrivdatum. Just nu är det lördag 6 maj. Bara en knapp vecka har förflutit, inte mer. I sanning inte en tom vecka vare sig vad gäller civilt liv, arbete, kyrkliga debatter, internationella händelser och annat jag kan intressera mig för och fundera över. Listan över tänkta tankar kan vara lång – typ.

 

Det är troligt att han tänker börja med nummer ett, fortsatte Biggles.

 

Dessa citerade ord är helt ryckta ur sitt sammanhang. De finns på sidan 122 i Biggles och den svarte rövaren. Jag hittade boken hos den yngre av döttrarna. Vi är på snabbvisit hos henne som med sambo bebor hans uppväxthem i Järvsö. Skälet till resan är att de unga tu inom ungefär en månad kommer att göra mig och primärhustrun till morföräldrar och vi ville besöka dem nu innan. Spännade! Farfar är jag ju redan sedan några år men nu är det morfarsämbetet som är på gång.*

 

Det blev mågaämnets gamla bok jag fann i en hylla. Eftersom jag själv för drygt 50 år sedan slukade en massa Biggles greppade jag den för snabb avslappnad läsning. Lite småkul att på nytt läsa igenom ett sådant kolonialt rasistiskt alster. Men samtidigt tänkvärt. Belysande. Och pinsamt.

 

Författaren är W.E.Johns. Exemplaret jag just läst är ett i en fjärde upplaga utgiven 1985. Boken  kvalificerar sig lika lite som allt annat i serien B.Wahlströms ungdomsböcker för ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12. Dock kan den fungera som ett exempel på attityder i en svunnen tid då vitt skinn, europeisk kultur och teknologisk överlägsenhet gav tolkningsföreträde framför primitiva infödingar och deras livsstilar. Kulsprutans makt över spjutet ger kulspruteskytten rätten att härska – typ. Vitt, europeiskt, makt ger rätt. Så var Wahlström då.

 

Folk med den attityden finns kvar! Det är det pinsamma!

 

Biggles var ett bedårande barn av sin tid. Han är ursäktad. Liberalledaren Jan Björklund, prästen Anders Sjöberg, premiärminister Nethanyahu i Israel och en hoper nättroll aktiva på till exempel tidningen Dagens Facebook-sida visar att europeisk vit-makt-över-andra-tanke fortfarande avgör hur man reagerar på saker och ting. Det är pinsamt.

 

Vad syftar jag på?

 

UNESCO har antagit en skrivning där Israel inte – enligt trollen m fl – tillerkänns full suveränitet över hela Jerusalem utan kallas ockupant. Det UNESCO antagit handlar dock inte om Mellanösternfrågan i sin helhet utan är en på begäran av Israel korrigerad form av en text som var aktuell i höstas och – notera detta! – handlar om vad UNESCO har att fundera över: Världsarv, arkeologi, kultur etc. Inget annat! Vill man läsa texten finns den på engelska här.

 

Sverige röstade för texten i UNESCO. USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland la ner sina röster. Det som då upprör de upprörda är att Sverige inte gjorde gemensam sak med de nämnda vita och i tre fall före detta europeiska kolonialmakterna. Således tokskäll på Wallström! Alltså Margot Wallström.

 

Får jag välja väljer jag Margot Wallströms syn på läder, folk och rättvisa, inte Wahlströms Biggleshållning hur den än förfäktas av nutida kolonialförespråkare. Det hindrar mig dock inte att  låna Biggles ord för att ange det första jag funderat över denna vecka.

 

PS. En bra redogörelse för saken och protesterarnas artificiella tankeproteser hittar man här – om man ids och förmår informera sig.

 


*  Barnbarnen Tyra, nu sju år, och hennes lillebror Adrian, som idag fyller fem, är ju upphovet till kategorin Farfar funderar. Om det som skall hända här i Järvsö ger en helt ny kategori eller bygger på den tidigare får framtiden utvisa.


israelisk stöldlag

Ibland när folk – jag – skriver egna eller återger en del andras uppfattningar om konflikten Israel-Palestina kommer invändningar av typen Finns det inte värre saker att skriva om och engagera sig i? Inbördeskrigets Syrien med dess 100000-tals döda? IS. Eller annat?

 

Naturligtvis är det så men oftast upplever jag att de invändningarna inte bygger på engagemang för detta annat utan bara bottnar i att man inte vill höra, läsa eller se kritik just mot Israel, som man säger Den enda fullt fungerande demokratin i Mellanöstern.

 

Jag förstår inte den ståndpunkten. Jag tycker att ett land som är demokratiskt skall ha en bättre halt än en diktatur och just därför blir det allvarligt om till exempel internationell rätt, FN-resolutioner och mänskliga rättigheter hamnar i farozonen där. Att sådant sitter löst i diktaturer är ju allom bekant, förvånar ingen och skall naturligtvis kritiseras – typ Saudiarabien. Tro inte annat. Men när det ruckas på tingen i en demokrati är det inte mindre allvarligt. Tvärt om!

 

I kölvattnet efter att Trump med färre röster än sin motkandidat blivit USA:s president har Israel ensidigt beslutat att förändra tillståndet på marken på Västbanken. Beslut om nya bosättningar har tagits i tanken att Onkel Sam nu inte alls skall bry sig. Man har till och med stiftat en lag som i efterskott skall göra tidigare – och naturligtvis kommande – markstölder lagliga. Den lagen kritiseras kraftigt av FN, EU och andra.

 

Jag ville läsa om den i Israelisk press och valde som brukligt tidningen Haaretz. En faktaartikel hittade jag här och lät Google göra en grovöversättning jag sedan putsade till i mitt tycke bättre svenska. Håll till godo.

 

Förklaring: Israels nya Ta-palestinsk-mark-lag och varför den har betydelse

 

Israels parlament röstade igenom ett lagförslag som exproprierar privat palestinsk mark på Västbanken. Vad förändras med den nya lagen, vem påverkas och varför är det en så stor sak?

 

Exakt vad förändrar den nya lagen?

Lagen tillåter Israel att expropriera privat palestinsk mark på Västbanken där israeliska bosättningar eller utposter har byggts. Den tillåter judiska bosättare att bli kvar i sina hem, även om den inte ger dem äganderätt till marken de bor på. Den nekar de palestinska ägarna rätten att göra anspråk på marken eller ta den i besittning "tills det finns en diplomatisk lösning av territoriernas status."

 

Vänta – backa! Vad kallas lagen?

Bra fråga. En del av förvirringen kring lagen är namnet. På hebreiska, har det fått en vilseledande beteckning med förvirrande översättningsalternativ – oftast ”Regleringslagen".

Tekniskt sett är den tänkt att "reglera bosättningar i Judéen och Samarien och tillåta deras fortsatta etablering och utveckling." Ett enklare namn skulle i själva verket vara "Expropriationslagen" eftersom den gör det lagligt för regeringen att retroaktivt exproprierar privatägd palestinsk mark. De som motsätter sig lagens skulle förmodligen föredra att uttrycka sig ännu mer rakt på sak och kalla den "Stöldlag" – en lag som legaliserar att bosättare lever på land som inte tillhör dem.

 

Varför är det så stor sak? Är inte Västbanken ockuperad i alla fall?

Lagen passerar en gräns Israel aldrig tidigare överträtt – detta  även enligt höger-representanter som den tidigare Likudministern Dan Meridor som kallar lagen "ond och farlig." Han påpekar att Israels parlament aldrig reglerat ägandet av palestinsk egendom på Västbanken eftersom "araberna i Judéen och Samarien inte röstar till Knesset som inte har befogenhet att lagstifta om dem. Detta är grundläggande demokratiska principer och israelisk lag."

Om Israel är skall vara till fullo suveränt på Västbanken, hävdar han, måste det bevilja palestinierna där medborgarskap och ge dem rösträtt. Fram till dess, säger han, begränsas Israels rätt att reglera mark på Västbanken till att göra så av säkerhetsskäl – enligt både israelisk och internationell rätt.

 

Håller Israels justitiekansler* med?

Ja. Justitiekansler Avichai Mandelblit har förklarat att om lagen utmanas i domstol kommer han inte att försvara den mot argument som att den kränker den Fjärde Genèvekonventionen.

Detta har inte avskräckt Israels höger. Justitieminister Ayelet Shaked, en ledande medlem av partiet HaBayit Hayehudi är den drivande kraften bakom lagen. Hon säger att om det blir nödvändigt kommer en privat advokat företräda regeringen i en domstol i en kamp som de flesta juridiska experter förväntar sig sluta med ett ogiltigförklarande av lagen.

 

Hur många bosättningar kommer lagen att påverka?

Enligt Peace Now, kommer lagen att tillåta en retroaktiv legalisering av mark i mer än 50 utposter och bosättningar såhär långt.

I 16 av dem har rivningsorder redan utfärdats mot bostäder byggda på mark som har palestinska ägare. Enligt den nya lagen kommer åtgärder för att genomföra dessa order frysas i ett år i avvaktan på en process för att avgöra om staten kan beslagta marken.

Detta inkluderar fastigheter i bosättningarna Ofra, Eli, Netiv Ha'avot, Kokhav Hashahar, Mitzpe Kramim, Alon Moreh, Ma'aleh Mikhmash, Shavei Shomron, Kedumim, Psagot, Beit El, Yitzhar, Har Bracha, Modi'in Illit, Nokdim och Kokhav Yaakov.

 


*Google gav de engelska orden attorney general översättningen Justitiekansler. Jag är osäker på om titeln egentligen är rätt.


slagord och tanke

De två sakerna rubriken anger är inte alltid helt kompatibla. Nästan aldrig faktiskt.

 

Detta blir bara så enormt tydligt synligt utifrån beslutet i FN:s säkerhetsråd strax före jul. Snabba kommentarer kommer. Häftiga rubriker fyllda av vrede och indignation – inte minst från den Israeliska regeringen. I sociala medier – i mitt fall Facebook – blir det också en och annan reaktion framför allt från så kallade ”Israel-vänner”. En och annan länkar till filmsnuttar eller annat för att visa hur bestialiskt allt är. Om en sådan filmsnutt kallad The Most Important Video About Israel Ever Made – länk här – skrev jag i natt denna kommentar:

 

Vilken "allsidig" film. Inte ett ord om Nakba, alltså folkfördrivningen 1948. Inget om Israels angrepp på Egypten 1956. Inget om de illegala bosättningarna på land som inte är Israel. Inget om att flyktingar inte fått återvända. Inget om ensidig annektering av Golan och östra Jerusalem. Klart att salen är enkel att förklara när man blundar med ena ögat och ser dunkelt med det andra.

 

För att komma vidare från rubrikernas och den affekterade propagandans slagord översatte jag på Annandagen i blogginlägget julklapp i betlehem hela texten till den nu aktuella FN-resolutionen. Om någon eller några som läser det jag skriver iddats läsa texten för att fundera vet jag inte – men chansen finns för den som vill och vågar.

 

Efter jul höll den amerikanske utrikesministern ett tal som motiverade varför USA denna gång inte som man vanligen gör med sitt vet stoppade FN-resolutionen. Talet väckte den israeliska premiärministerns vrede. Han anklagade Kerry för att vara ”besatt av bosättningarna” – ett enkelt avfärdande slagord. Donald Trump har också levererat sin analys medelst twitter, det forum han använder för att vidga perspektiv och ge fördjupning.

 

Jag fann texten till John Kerrys tal på nätet – här – och kopierade texten in i ett ordbehandlingsprogram. Tanken var att göra en översättning både som språkövning och till läsarnas glädje och fromma. Den tanken övergav jag snabbt. Talet är långt som hela halva förra vintern! 12 A4-sidor Times Roman 12p med enkelt radavstånd. Nästan ingen kommer att läsa det i sin helhet och den eller de som gitter göra det är så intresserade av att tänka att de lika gärna anfaller den engelska texten. Men då jag inte vet om tidningen Haaretz släpper in alla och envar utan inloggningar publicerade jag texten i förra inlägget. Här skriver jag det jag tänker.

 

Jag håller inte med Kerry i allt. Tycker till exempel att man skall erkänna Palestina – vilket Sverige gjort. Jag tycker vidare att USA både nu och tidigare som Israels vän skulle pressat och klandrat kraftigare när uppmaningar till bosättningsstopp nonchalerats. Genuina vänner tar förmanande vänner på allvar och riktiga vänner kräver att bli tagna på allvar. I vänskap kan man visa ”tuff kärlek”. Dock: Kerrys tal är informativt och ger material att tänka kring – långt från slagord som Muslimer hatar judar!, Margot Wallström är antisemit!, Yttersta tidens världskonspiration!, Jesus skall krossa motståndarna! och annat.

 

Kerrys långa tal var förra inlägget. Läs det gärna.


kerrys tal

Noble Bloggläsius!

 

Här kommer vad USA:s Utrikesminister John Kerry faktiskt sa i sitt tal mellandagarna 2016. Mina kommentarer finns i nästa inlägg.

 

 

Thank you all. It’s good to be here even in the middle of a holiday week. I wish you all a happy and productive new year.

 

Today, I want to share candid thoughts about an issue that for decades has animated the foreign policy dialogue here and around the world – the Israeli-Palestinian conflict.

Throughout his administration, President Obama has been deeply committed to Israel and its security, and that commitment has guided his pursuit of peace in the Middle East. This is an issue which I’ve worked on intensely during my time as Secretary of State for one simple reason: because the two state solution is the only way to achieve a just and lasting peace between Israelis and Palestinians. It is the only way to ensure Israel's future as a Jewish and democratic state, living in peace and security with its neighbors. It is the only way to ensure a future of freedom and dignity for the Palestinian people. And it is an important way of advancing U.S. interests in the region.

I would like to explain why that future is now in jeopardy, and provide some context for why we could not, in good conscience, stand in the way of a resolution at the United Nations that makes clear that both sides must act now to preserve the possibility of peace. I am also here to share my conviction that there is still a way forward if the responsible parties are willing to act. And I want to share practical suggestions for how to preserve and advance the prospects for the just and lasting peace that both sides deserve. It is vital that we have an honest, clear-eyed conversation about the uncomfortable truths and difficult choices, because the alternative that is fast becoming the reality on the ground is in nobody’s interest – not the Israelis, not the Palestinians, not the region -- and not the United States.

 

I want to stress that point: My job, above all, is to defend the United States of America – to stand up for and defend our values and our interests in the world. If we were to stand idly by and know that in doing so we are allowing a dangerous dynamic to take hold which promises greater conflict and instability to a region in which we have vital interests, we would be derelict in our own responsibilities.

Regrettably, some seem to believe that the US friendship means the US must accept any policy, regardless of our own interests, our own positions, our own words, our own principles – even after urging again and again that the policy must change. Friends need to tell each other the hard truths, and friendships require mutual respect.

Israel’s permanent representative to the United Nations, who does not support a two-state solution, said after the vote last week: “It was to be expected that Israel’s greatest ally would act in accordance with the values that we share” and veto this resolution. I am compelled to respond that the United States, did in fact vote "in accordance with our values," just as previous U.S. administrations have done at the Security Council.

They fail to recognize that this friend, the United States, that has done more to support Israel than any other country, this friend that has blocked countless efforts to delegitimize Israel, cannot be true to our own values – or even the stated democratic values of Israel – and we cannot properly defend and protect Israel – if we allow a viable two state solution to be destroyed before our eyes.

And that’s the bottom line: the vote in the UN was about preserving the two state solution. That’s what we were standing up for: Israel’s future as a Jewish and democratic state, living side by side in peace and security with its neighbors. That’s what we are trying to preserve, for our sake and for theirs.

 

In fact, this administration has been Israel’s greatest friend and supporter, with an absolutely unwavering commitment to advancing Israel’s security and protecting its legitimacy. On this point, I want to be very clear. No American Administration has done more for Israel’s security than Barack Obama’s. The Israeli Prime Minister himself has noted our unprecedented military and intelligence cooperation. Our military exercises are more advanced than ever. Our assistance for Iron Dome has saved countless Israeli lives. We have consistently supported Israel’s right to defend itself, by itself, including during actions in Gaza that sparked great controversy. Time and again we have demonstrated that we have Israel’s back. We have strongly opposed boycotts, divestment campaigns and sanctions targeting Israel in international fora, whenever and wherever its legitimacy was attacked, and we have fought for its inclusion across the UN system. In the midst of our own financial crisis and budget deficits, we repeatedly increased funding to support Israel. In fact, more than half of our entire global Foreign Military Financing goes to Israel. And this fall, we concluded an historic 38 billion dollar Memorandum of Understanding that exceeds any military assistance package the U.S. has provided to any country, at any time, and that will invest in cutting edge missile defense, and sustain Israel’s Qualitative Military Edge for years to come.

This commitment to Israel’s security is very personal for me. On my first trip to Israel as a young senator in 1986, I was captivated by a special country I immediately admired and soon grew to love. Over the years, like so many others who are drawn to this extraordinary place, I have climbed Masada, swum in the Dead Sea, driven from one Biblical city to another. I have also seen the dark side of Hezbollah’s rocket storage facilities just across the border in Lebanon, walked through exhibits on the hell of the Holocaust at Yad Vashem, stood on the Golan Heights, and piloted an Israeli jet over the tiny airspace of Israel, which would make anyone understand the importance of security to Israelis. Out of those experiences came a steadfast commitment to Israel’s security that has never wavered for a single minute in my 28 years in the Senate or my 4 years as Secretary.

I have also often visited West Bank communities, where I met Palestinians struggling for basic freedom and dignity amidst the occupation, passed by the military checkpoints that can make even the most routine daily trips to work or school an ordeal, and heard from business leaders who could not get the permits needed to get their products to the market and families who have struggled to secure permission to travel for needed medical care. And I have witnessed first-hand the ravages of a conflict that has gone on for far too long. I’ve seen Israeli children in Sderot whose playgrounds had been hit by Katyusha rockets, and visited shelters next to schools in Kiryat Shmona that kids had 15 seconds to get to after a warning siren went off. I’ve also seen the devastation of war in the Gaza Strip, where Palestinian girls in Izbet Abed Rabo played in the rubble of a bombed-out building. No children – Israeli or Palestinian – should have to live like that.

 

So, despite the obvious difficulties, I knew when I became Secretary of State I would do everything in my power to help end the conflict. And I was grateful to be working for President Obama, who was prepared to take risks for peace and was deeply committed to that effort. Like previous U.S. administrations, we have committed our influence and resources to trying to resolve the Arab-Israeli conflict because it would serve American interests to stabilize a volatile region and fulfil America’s commitment to the survival, security and well-being of Israel at peace with its Arab neighbors.

Despite our best efforts over the years, the two state solution is now in serious jeopardy. The truth is that trends on the ground – violence, terrorism, incitement, settlement expansion and the seemingly endless occupation – are destroying hopes for peace on both sides and increasingly cementing an irreversible one-state reality that most people do not actually want.

Today, there are a similar number of Jews and Palestinians living between the Jordan River and the Mediterranean Sea. They have a choice. They can choose to live together in one state, or they can separate into two states. But here is a fundamental reality: if the choice is one state, Israel can either be Jewish or democratic – it cannot be both –and it won’t ever really be at peace. Moreover, the Palestinians will never fully realize their vast potential in a homeland of their own with a one state solution.

Most on both sides understand this basic choice, and that’s why it’s important that polls of Israelis and Palestinians show there is still strong support for the two state solution – in theory. They just don’t believe that it can happen. After decades of conflict, many no longer see the other side as people, only as threats and enemies. Both sides continue to push a narrative that plays to people’s fears and reinforces the worst stereotypes – rather than working to change perceptions and build up belief in the possibility of peace.

And the truth is, the extraordinary polarization in this conflict extends beyond Israelis and Palestinians. Allies of both sides are content to reinforce this “with us or against us mentality” where too often anyone who questions Palestinian actions is an apologist for the occupation and anyone who disagrees with Israeli policy is cast as anti-Israel or even anti-Semitic. That’s one of the most striking realties about the current situation: This critical decision about the future – one state or two states – is effectively being made on the ground every day, despite the expressed opinion of the majority of the people. The status quo is leading towards one state and perpetual occupation, but most of the public either ignores it or has given up hope that anything can be done to change it.

With this passive resignation, the problem only gets worse, the risks get greater and the choices are narrowed. This sense of hopelessness among Israelis is exacerbated by the continuing violence, terrorist attacks against civilians and incitement – which are destroying belief in the possibility of peace.

 

Let me say it again: There is absolutely no justification for terrorism, and there never will be. The most recent wave of Palestinian violence has included hundreds of terrorist attacks in the past year, including stabbings, shootings, vehicular attacks and bombings, many by individuals who have been radicalized by social media. Yet the murderers of innocents are still glorified on Fatah web sites, including showing attackers next to Palestinian leaders following attacks. And despite statements by President Abbas and his party’s leaders making clear their opposition to violence, too often they send a different message by failing to condemn specific terrorist attacks and naming public squares, streets and schools after terrorists.

President Obama and I have made clear to the Palestinian leadership countless times, publicly and privately, that all incitement to violence must stop. We have consistently condemned violence and terrorism – and even condemned the Palestinian leadership for not condemning it.

Far too often, the Palestinians have pursued efforts to delegitimize Israel in international fora. We have strongly opposed these initiatives, including the recent wholly unbalanced and inflammatory UNESCO resolution regarding Jerusalem. And we have made clear our strong opposition to Palestinian efforts against Israel at the ICC, which only set back the prospects for peace. And we all understand that the Palestinian Authority also has more to do to strengthen institutions and improve governance. Most troubling of all, Hamas continues to pursue an extremist agenda: they refuse to accept Israel’s very right to exist. They have a one state vision of their own: all of the land is Palestine. Hamas and other radical factions are responsible for most explicit forms of incitement to violence, and many of the images they use are truly appalling. And they are willing to kill innocents in Israel and put the people of Gaza at risk in order to advance that agenda.

Compounding this, the humanitarian situation in Gaza, exacerbated by the closures of the crossings, is dire. Gaza is home to one of the world’s densest concentrations of people enduring extreme hardships with few opportunities.1.3 million people out of Gaza’s population of 1.8 million are in need of daily assistance, including food and shelter, most have electricity less than half the time, and only 5 percent of the water is safe to drink. And yet despite the urgency of these needs, Hamas and other militant groups continue to re-arm and divert reconstruction materials to build tunnels, threatening more attacks on Israeli civilians that no government can tolerate.

 

At the same time, we must be clear about what is happening in the West Bank. The Israeli Prime Minister publicly supports a two state solution, but his current coalition is the most right wing in Israeli history, with an agenda driven by its most extreme elements. The result is that policies of this government – which the Prime Minister himself just described as “more committed to settlements than any in Israel’s history” – are leading in the opposite direction, towards one state. In fact, Israel has increasingly consolidated control over much of the West Bank for its own purposes – effectively reversing the transition to greater Palestinian civil authority called for by the Oslo accords.

I don’t think most people in Israel – and certainly in the world – have any idea how broad and systematic this process has become. The facts speak for themselves. The number of settlers in the roughly 130 Israeli settlements east of the 1967 lines has steadily grown. The settler population in the West Bank alone – not including East Jerusalem – has increased by nearly 270,000 since Oslo, including 100,000 just since 2009 when President Obama’s term began.

And there is no point pretending they’re just in large settlement blocs: nearly 90,000 settlers are living east of the separation barrier that was created by Israel itself, in the middle of what by any reasonable definition would be the future Palestinian state. And the population of these distant settlements has grown by 20,000 just since 2009. In fact, just recently the government approved a significant new settlement well east of the barrier – closer to Jordan than Israel. What does that say to Palestinians in particular – but also to the U.S and the world –about Israel’s intentions?

Let me emphasize: this is not to say that the settlements are the whole or even primary cause of the conflict – of course they are not. Nor can you say that if they were removed you would have peace without a broader agreement – you would not. And we understand that in a final status agreement, certain settlements would become part of Israel to account for the changes that have taken place over the last 49 years, including the new demographic realities on the ground. But if more and more settlers are moving into the middle of the Palestinian areas, it’s going to be that much harder to separate, that much harder to imagine transferring sovereignty – and that is exactly the outcome that some are accelerating.

Let’s be clear: settlement expansion has nothing to do with Israel’s security; many settlements actually increase the security burden on the IDF. And leaders of the settler movement are motivated by ideological imperatives that entirely ignore legitimate Palestinian aspirations.

 

Among the most troubling illustrations of this point has been the proliferation of settler outposts that are illegal under Israel’s own laws. They are often located on private Palestinian land and strategically placed to make two states impossible. There are over 100 of these outposts, and since 2011, nearly one third have been – or are being – legalized, despite pledges by past Israeli governments to dismantle many of them. Now, leaders of the settler movement have advanced unprecedented new legislation that would legalize most of the outposts. For the first time, it would apply Israeli domestic law to the West Bank – rather than military law – a major step towards annexation. When the law passed first reading in the Knesset, one of its chief proponents said proudly: “Today the Israeli Knesset moved from heading towards establishing a Palestinian state towards [Israeli] sovereignty in Judea and Samaria.” Even the Israeli Attorney General has said the draft law is unconstitutional and a violation of international law.

Now you may hear that the settlements are not an obstacle to peace because the settlers who don’t want to leave can just stay in Palestine, like the Arab Israelis who live in Israel. But that misses a critical point: the Arab Israelis are citizens of Israel, subject to Israel’s laws. Does anyone really believe the settlers will agree to submit to Palestinian law in Palestine?

Likewise, some supporters of the settlements argue that the settlers could just stay in their settlements, and remain as Israeli citizens in their separate enclaves in the middle of Palestine, protected by the IDF. There are over 80 settlements east of the separation barrier, many located in places that would make a contiguous Palestinian state impossible. Does anyone seriously think that if they just stay where they are you could still have a viable Palestinian state?

Some have asked, "Why can't we build in the blocs which everyone knows will eventually be part of Israel?" The reason building there or anywhere else in the West Bank now results in such pushback is that the decision of what constitutes a bloc is being made unilaterally by the Israeli government, without consultation, without the consent of the Palestinians – and without granting the Palestinians a reciprocal right to build in what will by most accounts be part of Palestine. Bottom line – without agreement or mutuality, the unilateral choices become a major point of contention.

You may hear that these remote settlements aren’t a problem because they only take up a small percentage of the land. Again and again we have made clear that it's not just a question of the overall amount of land available in the West Bank – it's whether the land can be connected or is broken up into small parcels that could never constitute a real state. The more outposts that are built, the more settlements expand, the less possible it is to create a contiguous state.

So in the end, a settlement is not just the land it's on, it's also what the location does to the movement of people, what it does to the ability of a road to connect, what it does to the sense of statehood that is chipped away with each new construction. No one thinking seriously about peace can ignore the reality of the threat settlements pose to peace. But the problem goes well beyond just settlements: trends indicate a comprehensive effort to take West Bank land for Israel and prevent any Palestinian development there.

 

Today, the 60% of the West Bank known as Area C – much of which was supposed to be transferred to Palestinian control long ago under the Oslo accords – is effectively off limits to Palestinian development. Most has essentially been taken for exclusive Israeli use by unilaterally designating it as “state land” or including it within the jurisdiction of regional settlement councils. Israeli farms flourish in the Jordan River Valley and Israeli resorts line the shores of the Dead Sea – where Palestinian development is not allowed. In fact, almost no private Palestinian building is approved in Area C at all – only one permit was issued by Israel in all of 2014 and 2015, while approvals for hundreds of settlement units were advanced during that same period.

Moreover, Palestinian structures in Area C that do not have a permit from the Israeli military are potentially subject to demolition. And they are currently being demolished at historically high rates: over 1,300 Palestinians, including over 600 children, have been displaced in 2016 alone – more than any previous year.

So the settler agenda is defining the future in Israel. And their stated purpose is clear: They believe in one state: greater Israel. In fact, one prominent minister who heads a pro-settler party declared just after the U.S. election that “the era of the two state solution is over,” and many other coalition ministers publicly reject a Palestinian state. And they are increasingly getting their way, with plans for hundreds of new units in East Jerusalem recently announced and talk of a major new settlement building effort in the West Bank to follow.

So why are we so concerned? Well ask yourself these questions: What happens if they succeed? Where does that lead? There are currently about 2.75 million Palestinians living under military occupation in the West Bank, most of them in Areas A and B where they have limited autonomy. They are restricted in their daily movements by a web of checkpoints, and unable to travel into or out of the West Bank without a permit from the Israelis. So if there is only one state, you would have millions of Palestinians permanently living in segregated enclaves in the middle of the West Bank, with no real political rights, separate legal, education and transportation systems, vast income disparities, under a permanent military occupation that deprives of them of the most basic freedoms – separate but unequal. Nobody can explain how that works. Would an Israeli accept living that way? Would an American? Will the world accept it? If the occupation becomes permanent, over time the Palestinian Authority could dissolve and turn over all administrative and security responsibilities to the Israelis. What would happen then? Who would administer the schools and hospitals? Does Israel want to pay for the billions of dollars of lost international assistance that the PA now receives? Would the Israel Defense Force police the streets in every Palestinian city and town?

How would Israel respond to a growing civil rights movement from Palestinians demanding a right to vote, or widespread protests and unrest across the West Bank? How does Israel reconcile a permanent occupation with its democratic ideals? How does the U.S. continue to defend that and still live up to our own democratic ideals? Nobody has ever provided good answers to those questions because there aren’t any. And there would be an increasing risk of more intense violence between Palestinians and settlers, and complete despair among Palestinians would create fertile ground for extremists. With all the external threats Israel faces, does it really want an intensifying conflict in the West Bank? How does that help Israel’s security?

The answer: It doesn’t. Which is precisely why so many senior Israeli military and intelligence leaders – past and present – believe the two-state solution is the only real answer for Israel’s long term security. One thing we do know: if Israel goes down the one state path, it will never have true peace with the rest of the Arab world, and I can say that with certainty. The Arab countries have made clear that they will not make peace with Israel without resolving the Israeli-Palestinian conflict – that’s not where their loyalties or their politics are.

But there is something new here. Common interests in countering Iran’s destabilizing activities and fighting extremists as well as diversifying their economies have created real possibilities. I have spent a great deal of time with key Arab leaders exploring this, and there is no doubt that they are prepared to have a fundamentally different relationship with Israel. That was stated in the Arab Peace Initiative, and all my recent conversations have confirmed their readiness, in the context of Israeli-Palestinian peace, not just to normalize relations – but to work openly on securing that peace with significant regional security cooperation. Many have shown a willingness to support serious Israeli-Palestinian negotiations and to take steps on the path to normalization of relations – including public meetings – providing there is meaningful progress towards a two state solution.

 

That is a real opportunity that should not be missed. That raises one final question: is ours the generation that gives up on the dream of a Jewish, democratic state of Israel living in peace and security with its neighbors? Because that is literally what is at stake. That is what informed our vote at the Security Council last week: the need to preserve the two state solution. And both sides must take responsibility for that.

We have repeatedly and emphatically stressed to the Palestinians that all incitement to violence must stop. We have consistently condemned all violence and terrorism. And we have strongly opposed unilateral efforts to delegitimize Israel in international fora. We have made countless public and private exhortations to the Israelis to stop the march of settlements. In literally hundreds of conversations with Prime Minister Netanyahu, I have made clear that continued settlement activity would only increase pressure for an international response. We have all known for some time that the Palestinians were intent on moving forward with a settlements resolution, and I advised the Prime Minister repeatedly that further settlement activity only invited UN action. Yet the settlement activity only increased – including advancing the unprecedented legislation to legalize settler outposts that the Prime Minister himself reportedly warned could expose Israel to action at the Security Council and even international prosecution, before deciding to support it.

In the end, we could not in good conscience protect the most extreme elements of the settler movement as it tries to destroy the two state solution. We could not in good conscience turn a blind eye to Palestinian actions that fan hatred and violence. It is not in U.S. interests to help anyone on either side create a unitary state. We may not be able to stop them, but we cannot be expected to defend them. And it is certainly not the role of any country to vote against its own policies.

That is why we decided not to block the UN resolution that makes clear both sides have to take steps to save the two state solution while there is still time. We did not take this decision lightly. The Obama administration has always defended Israel against any efforts at the UN and any international fora, or biased and one-sided resolutions that seek to undermine its legitimacy or security. And that has not changed.

But it’s important to remember that every U.S. administration – Republican and Democratic – has opposed settlements as contrary to the prospects for peace. And action at the UN Security Council is far from unprecedented: In fact, previous U.S. Administrations of both political parties have allowed resolutions that were critical of Israel to pass, including on settlements, on dozens of occasions.

Under George W. Bush alone, the Council passed six resolutions that Israel opposed – including one that endorsed a plan calling for a complete freeze on settlements, including natural growth.

Let me read you the lead paragraph from a New York Times story dated December 23nd: “With the United States abstaining, the Security Council adopted a resolution today strongly deploring Israel’s handling of the disturbances in the occupied territories” – which the resolution defined as including Jerusalem. All of the 14 other Security Council members voted in favor. That story was not written last week; it was written December 23, 1987 – 26 years to the day we voted last week, when Ronald Reagan was president.

Yet despite growing pressure, the Obama administration held a strong line against any UN action – we were the only administration since 1967 that had not allowed any resolution to pass that Israel opposed.

 

In fact, the only time in 8 years the Obama administration exercised its veto at the United Nations was against a one-sided settlements resolution in 2011 that did not mention incitement or violence. Let’s look at what’s happened since then: There have been over 30,000 settlement units advanced through some stage of the planning process. That’s right: over thirty thousand settlement units.

And if we had vetoed this resolution, the United States would have been giving license to further unfettered settlement construction that we fundamentally oppose. We reject the criticism that this vote abandons Israel. On the contrary, it is not this Resolution that is isolating Israel. It is a policy of permanent settlement construction that risks making peace impossible.

Virtually every country in the world other than Israel opposes settlements. That includes many friends of Israel – including the United Kingdom, France and Russia – all of whom voted in favor of the settlements resolution in 2011 and again this year, along with every other member of the Council. In fact, this resolution simply reaffirms statements made by the Security Council on the legality of settlements over several decades; it does not break new ground.

In 1978, the State Department legal advisor advised the Congress of his conclusion that the Israeli government’s program of establishing civilian settlements in the occupied territory is inconsistent with international law. We see no change since then to affect that fundamental conclusion.

You may have heard some criticize this resolution for calling East Jerusalem occupied territory. But to be clear, there was absolutely nothing new in last week’s resolution on that issue. It was one of a long line of Security Council resolutions that included East Jerusalem as part of the territories occupied by Israel in 1967, and that includes resolutions passed by the Security Council under President Reagan and President George H.W. Bush. And remember that every U.S. administration since 1967 – along with the entire international community – has recognized East Jerusalem as among the territories that Israel occupied in the Six Day War.

And I want to stress this point: we fully respect Israel’s profound historic and religious ties to the city and its holy sites. This resolution in no manner prejudges the outcome of permanent status negotiations on East Jerusalem, which must of course reflect those ties and realities on the ground.

We also strongly reject the notion that somehow the United States was the driving force behind this resolution. The Egyptians and Palestinians had long made clear their intention to bring a resolution to a vote before the end of the year. The United States did not draft or originate this resolution, nor did we put it forward. It was drafted and ultimately introduced by Egypt, which is one of Israel’s closest friends in the region, in coordination with the Palestinians and others. During the course of this process, we made clear to others, including those on the Security Council, that we would oppose any resolution that did not include language on terrorism and incitement. Making such positions clear is standard practice with resolutions at the Security Council. The Egyptians, Palestinians and many others understood that if the text were more balanced, it was possible we would not block it. But we also made crystal clear that the President would not make a final decision about our own position until we saw the final text.

In the end, we did not agree with every word in this resolution. There are important issues that are not sufficiently addressed – or addressed at all. But we could not in good conscience veto a resolution that condemns violence and incitement, reiterates what has long been the overwhelming consensus international view on settlements, and calls for the parties to start taking constructive steps to advance the two state solution on the ground.

 

Ultimately, it will be up to the Israeli people to decide whether the unusually heated attacks that Israeli officials have directed toward this administration best serve Israel's national interests and its relationship with an ally that has been steadfast in its support. Those attacks, alongside allegations of a U.S.-led conspiracy and other manufactured claims, distract and divert attention from what the substance of this vote really was about. We all understand that Israel faces very serious threats in a very tough neighborhood. Israelis are rightfully concerned about making sure that there is not a new terrorist haven next door. And Israelis are fully justified in decrying attempts to delegitimize their state and question the right of a Jewish state to exist. But this vote was not about that. It was about actions that Israelis and Palestinians are taking that are increasingly rendering a two-state solution impossible. It was not about making peace with the Palestinians now – it was about making sure peace with the Palestinians will be possible in the future.

So how do we get there? Since the parties have not yet been able to resume talks, the U.S. and the Middle East Quartet have repeatedly called on both sides to independently demonstrate a genuine commitment to the two state solution – not just with words, but with real actions and policies – to create the conditions for meaningful negotiations. We have called for both sides need to take significant steps on the ground to reverse current trends and send a clear message that they are prepared to fundamentally change the equation – without waiting for the other side to act. We have pushed them to comply with their basic commitments under their own prior agreements in order to advance a two state reality on the ground.

We have called for the Palestinians to do everything in their power to stop violence and incitement, including publicly and consistently condemning acts of terrorism and stopping the glorification of violence. We have called on them to continue efforts to strengthen institutions and improve governance. And we have stressed that the Hamas arms build-up and militant activities in Gaza must stop.

Along with our Quartet partners, we have called on Israel to end the policy of settlement construction and expansion, taking of land for exclusive Israeli use, and denying Palestinian development. To reverse this process, the US and our partners have encouraged Israel to resume the transfer of civil authority to the Palestinians in Area C, consistent with the transition called for by Oslo. We have made clear that significant progress across a range of sectors – including housing, agriculture, and natural resources – can be made without negatively impacting Israel’s legitimate security needs. And we’ve called for significantly easing the movement and access restrictions to and from Gaza, with due consideration for Israel’s need to protect its citizens from terrorist attacks.

Let me stress here again: none of these steps would negatively impact Israel’s security. Let me also emphasize – this is not about offering limited economic measures that perpetuate the status quo. We are talking about significant steps that would signal real progress towards creating two states. That’s the bottom line: If we are serious about the two state solution, it is time to start implementing it now. Advancing the process of separation now, in serious way, could make a significant difference in saving the two state solution. And much progress can be made in advance of negotiations, as contemplated by the Oslo process – in fact, these steps will help create the conditions for successful talks.

In the end, we all understand that a final status agreement can only be achieved through direct negotiations between the parties, because peace cannot be imposed. There are other countries in the UN who believe it is our job to dictate the terms of a solution in the Security Council. Others want us to simply recognize a Palestinian state absent an agreement. These are not the choices we will make. We choose instead, drawing on the experiences of the past eight years, to provide a way forward when the parties are ready for serious negotiations.

 

In a place where the narratives from the past powerfully inform the present, it’s important to understand the history. We mark this year and next a series of milestones that I believe both illustrate the two sides of the conflict and form the basis for its resolution. It’s worth touching on them briefly.

120 years ago, the First Zionist Congress was convened in Basel by a group of Jewish visionaries who decided that the only effective response to the waves of anti-Semitic horrors sweeping across Europe was to create a state in the historic home of the Jewish people, where their ties to the land went back centuries – a state that could defend its borders, protect its people, and live in peace with its neighbors. That was the modern beginning and it remains the dream of Israel today.

Nearly seventy years ago, United Nations General Assembly Resolution 181 finally paved the way to making the State of Israel a reality. The concept was simple: create two states for two peoples, one Jewish and one Arab, to realize the national aspirations of both Jews and Palestinians. Both Israel and the PLO referenced Resolution 181 in their respective Declarations of Independence.

The United States recognized Israel seven minutes after its creation – but the Palestinians and the Arab world did not, and from its birth Israel had to fight for its life. Palestinians also suffered terribly in that 1948 war, including many who had lived for generations in a land that had long been their home too. When Israel celebrates its 70th anniversary in 2018, the Palestinians will mark a very different anniversary: 70 years since what they call the “Nakba,” or catastrophe.

Next year will also mark 50 years since the end of the Six-Day War, when Israel again fought for its survival. And Palestinians will again mark just the opposite: 50 years of military occupation. Both sides have accepted UN Security Council Resolution 242, which called for the withdrawal of Israel from territory it occupied in 1967 in return for peace and secure borders, as the basis for ending the conflict.

It has been more than twenty years since Israel and the PLO signed their first agreement – the Oslo Accords – and the PLO formally recognized Israel. Both sides committed to a plan to transition much of the West Bank and Gaza to Palestinian control during permanent status negotiations that would put an end to their conflict. Unfortunately, neither the transition nor the final agreement came about – and both sides bear responsibility for that.

Finally, some 15 years ago King Abdullah of Saudi Arabia came out with the historic Arab Peace Initiative, which offered fully normalized relations with Israel when it made peace – an enormous opportunity then and now, which has never fully been embraced. That history was critical to our approach to trying to resolve the conflict. And based on my experience with both sides over the last four years, including the nine months of formal negotiations, the core issues can be resolved if there is leadership on both sides committed to finding a solution.

In the end, I believe the negotiations did not fail because the gaps were too wide – but because the level of trust was too low. Both sides were concerned that any concessions would not be reciprocated – and would come at too great a political cost. And the deep pubic skepticism only made it more difficult to take risks. In the countless hours we spent working on a detailed framework, we worked through numerous formulations and developed specific bridging proposals. And we came away with a clear understanding of the fundamental needs of both sides.

In the past two and a half years, I have tested ideas with key regional and international stakeholders, including our Quartet partners. I believe what has emerged is a broad consensus on balanced principles that would satisfy the core needs of both sides.

 

President Clinton deserves great credit for laying out extensive parameters designed to bridge gaps in advanced final status negotiations sixteen years ago. Today, with mistrust too high to even start talks, we are at the opposite end of the spectrum. Neither side is willing to even risk acknowledging the other’s bottom line, and more negotiations that do not produce progress will only reinforce the worst fears. Everyone understands that negotiations would be complex and difficult, and nobody can be expected to agree on the final result in advance. But if the parties could at least demonstrate that they understand the other side’s most basic needs – and are potentially willing to meet them if theirs are also met at the end of comprehensive negotiations – enough trust could be established to enable a meaningful process to begin.

It is in that spirit that we offer the following principles: not to prejudge or impose an outcome, but to provide a possible basis for serious negotiations when the parties are ready. Individual countries may have more detailed policies on these issues – as we do – but I believe there is broad consensus that a final status agreement that could meet the needs of both sides would:

 

1. Provide for secure and recognized international borders between Israel and a viable and contiguous Palestine, negotiated based on the 1967 lines with mutually agreed equivalent swaps. Resolution 242, which has been enshrined in international law for 50 years, provides for the withdrawal of Israel from territory it occupied in 1967 in return for peace with its neighbors and secure and recognized borders. It has long been accepted by both sides, and it remains the basis for an agreement today. As Secretary, one of the first issues I worked out with the Arab League was their agreement that the reference in the Arab Peace Initiative to the 1967 lines included the concept of land swaps, which the Palestinians have acknowledged. This is necessary to reflect practical realities on the ground, and mutually agreed equivalent swaps will ensure the agreement is fair to both sides. There is also broad recognition of Israel’s need to ensure that the borders are secure and defensible, and that the territory of Palestine is viable and contiguous. Virtually everyone I have spoken to has been clear on this principle as well: No changes by Israel to the 1967 lines will be recognized by the international community unless agreed to by both sides.

 

2. Fulfill the vision of UN General Assembly Resolution 181 of two states for two peoples, one Jewish and one Arab, with mutual recognition and full equal rights for all their respective citizens. This has been the foundational principle of the two state solution from the beginning: Creating a state for the Jewish people and a state for the Palestinian people, where each can achieve their national aspirations. And resolution 181 is incorporated into the foundational documents of both the Israelis and Palestinians. Recognition of Israel as a Jewish state has been the U.S. position for years, and based on my conversations, I am convinced many others are now are prepared to accept it as well – provided the need for a Palestinian state is also addressed.

We also know there are some 1.7 million Arab citizens who call Israel their home and must now and always be able to live as equal citizens, which makes this a difficult issue for Palestinians and others in the Arab world. That is why it is so important that in recognizing each other’s homeland – Israel for the Jewish people and Palestine for the Palestinian people – both sides reaffirm their commitment to upholding full equal rights for all of their respective citizens.

 

3. Provide for a just, agreed, fair and realistic solution to the Palestinian refugee issue, with international assistance, that includes compensation, options and assistance in finding permanent homes, acknowledgment of suffering and other measures necessary for a comprehensive resolution consistent with two states for two peoples. The plight of many Palestinian refugees is heartbreaking, and all agree their needs must be addressed. As part of a comprehensive resolution, they must be provided with compensation, their suffering must be acknowledged, and there will need to be options and assistance in finding permanent homes. The international community can provide significant support and assistance, including in raising money to help ensure the compensation and other needs of the refugees are met, and many have expressed a willingness to contribute. But there is general recognition that the solution must be consistent with two states for two peoples, and cannot affect the fundamental character of Israel.

 

4, Provide an agreed resolution for Jerusalem as the internationally recognized capital of the two states, and protect and assure freedom of access to the holy sites consistent with the established status quo. Jerusalem is the most sensitive issue for both sides, and the solution must meet the needs not only of the parties, but of all three monotheistic faiths. That is why the holy sites that are sacred to billions of people around the world must be protected and remain accessible, and the established status quo maintained. Most acknowledge that Jerusalem should not be divided again like it was in 1967. At the same time, there is broad recognition that there will be no peace agreement without reconciling the basic aspirations of both sides to have capitals there.

 

5. Satisfy Israel’s security needs and bring a full end to the occupation, while ensuring that Israel can defend itself effectively and that Palestine can provide security for its people in a sovereign and non-militarized state. Security is the fundamental issue for Israel. Everyone understands that no Israeli government can ever accept an agreement that does not satisfy its security needs or risks creating an enduring security threat like Gaza in the West Bank. And Israel must be able to defend itself effectively, including against terrorism and other regional threats. In fact, there is a real willingness by Egypt, Jordan and others to work together with Israel on meeting key security challenges. I believe these collective efforts, including close coordination on border security, intelligence sharing, and joint operations, can play a critical role in securing the peace. At the same time, fully ending the occupation is the fundamental issue for the Palestinians: They need to know that the military occupation will really end after an agreed transitional process, and that they can live in freedom and dignity in a sovereign state while providing security for their population even without a military of their own. This is widely accepted as well.

Balancing those requirements was among the most important challenge we faced in the negotiations, but one where the United States could provide the most assistance. That’s why a team led by General John Allen, one of our nation’s foremost military minds, and dozens of experts from the Department of Defense and other agencies, engaged extensively with the IDF on trying to find solutions that could help Israel address its legitimate security needs. They developed innovative approaches to creating unprecedented, multi-layered border security, enhancing Palestinian capacity, and enabling Israel to retain the ability to address threats by itself even when the occupation had ended. General Allen and his team were not suggesting any particular outcome or timeline– they were simply working on ways to support whatever the negotiators agreed to. And they did some very impressive work that gives me confidence that Israel’s security requirements can be met.

 

6. End the conflict and all outstanding claims, enabling normalized relations and enhanced regional security for all as envisaged by the Arab Peace Initiative. It is essential for both sides that the final status agreement resolves all the outstanding issues and finally brings closure to the conflict, so they can move ahead to a new era of peaceful coexistence and cooperation. For Israel, this must also bring broader peace with its Arab neighbors. That is the fundamental promise of the Arab Peace Initiative, which key Arab leaders have affirmed. The API also envisions enhanced security for all in the region. This is the area where Israel and the Arab world are looking at the greatest moment of potential transformation in the Middle East since Israel’s creation in 1948. The Arab world faces its own set of security challenges. With Israeli-Palestinian peace, Israel, the United States, Jordan and Egypt – together with the GCC countries – would be ready and willing to define a new security partnership for the region that would be groundbreaking.

 

Ladies and Gentlemen: it’s vital that we all work to keep open the possibility of peace, and that we not lose hope in the two state solution, no matter how difficult it may seem – because there really is no viable alternative. We all know that a speech alone won’t produce peace. But based on over 30 years of experience and the lessons from the past 4 years, I have suggested a practical path that the parties could take.

Realistic steps on the ground now, consistent with the parties own prior commitments, that will begin the process of separating into two states, a political horizon to work towards to create the conditions for successful final status talks, and a basis for negotiations that the parties could accept to demonstrate that they are serious about making peace. We can only encourage them to take this path, we cannot walk down it for them.

But if they ever take those steps, peace would bring extraordinary benefits in enhancing the security, stability and prosperity of Israelis, Palestinians and the entire region. The Palestinian economy has amazing potential in the context of independence, with major private sector investment possibilities and a talented young workforce. And Israel’s economy could enjoy unprecedented growth as it becomes a regional economic powerhouse, taking advantage of its unparalleled culture of innovation and trading opportunities with new Arab partners. Meanwhile, security challenges could be addressed by an entirely new security arrangement, in which Israel cooperates openly with key Arab states. That is the future that everyone should be working for.

President Obama and I know that the incoming Administration has signaled that they will take a different path, and even suggested breaking from long-standing U.S. policies on settlements, Jerusalem – and possibly the two state solution. That is for them to decide. But we cannot – in good conscience – do nothing, and say nothing, when we see the hope of peace slipping away.

 

This is a time to stand up for what is right. We have long known what two-states, living side by side, in peace and security looks like. We should not be afraid to say so. I really began to reflect on what we have learned – and the way ahead – when I recently joined President Obama in Jerusalem for the state funeral for Shimon Peres. Shimon was one of the founding fathers of Israel who became one of the world’s great elder-statesmen. I was proud to call him my friend, and I know President Obama was as well. I remembered the first time I saw Shimon in person – standing on the White House lawn for the signing the historic Oslo Accords. And I thought about the last time, at an intimate Shabbat dinner just a few months before he died when we toasted to the future of Israel and to the peace he still so passionately believed in for his people. He summed it up simply and eloquently, as only Shimon could: “The original mandate gave the Palestinians 48%, now it’s down to 22%. I think 78% is enough for us.” As we laid Shimon to rest that day, many of us couldn’t help but wonder if peace between Israelis and Palestinians was also being buried along with one of its most eloquent champions. We cannot let that happen, that there was simply too much at stake – for future generations of Israelis and Palestinians – to give in to pessimism, especially when peace is in fact still possible. We must not lose hope in the possibility of peace. We must not give in to those who say what is now must always be, that there is no chance for a better future.

Ultimately, it is up to Israelis and Palestinians to make the difficult choices for peace – and if they are, we can all help. And for the sake of future generations of Israelis and Palestinians, for all the people of the region, and for the United States, let’s hope they are prepared to make those choices now.

 

Thank you.


julklapp i betlehem

I mitt senaste inlägg,noble Bloggläsius, uttryckte jag glädje över den julklapp FN:s Säkerhetsråd gett till bland annat Betlehem. Jag syftade då på den resolution som antogs i julveckan.

 

Ett förslag till text hade lagts fram av Egypten. Liknande förslag har alltid blockerats av (minst) USA:s veto men denna gång inställde sig den stora nervositeten. Hur kommer Obama-administrationen göra. Det är ju ingen hemlighet att både presidenten och utrikesminister Kerry är milt sagt besvikna på hur Israel inte bara drar benen efter sig utan i praktiken både ordar och agerar så att den gemensamt tänkta Tvåstatslösningen blir allt mer omöjlig att få till.

 

Stor diplomatisk aktivitet utbröt. Egypten började darra på handen efter påtryckningar från Israel och från den kommande amerikanska presidenten. Man tog inte tillbaka sin sak men önskade att beslutet i alla fall skulle skjutas upp.

 

Nya Zeeland är en civiliserad nation med kurage. Tillsammans med några andra länder såg man till att ärendet kom till omröstning där USA inte la in sitt veto. Denna gång avstod man vilket betyder att resolutionen godtogs av ett enigt Säkerhetsråd och är förpliktigande för alla FN-medlemmar.

 

Israel vars existens bygger på FN-beslut tänker trotsa resolutionen. Deras representant sa att den saboterar freden och är en resolution för krig och terror.

 

Döm själv, Bloggläsius! På en byråkratisk och formell engelska kan du här läsa den fullständiga texten till resolution 2334 (2016).* Google fick gör ett översättande grovjobb som jag sedan försökt få till lite bättre svenska – formellt byråkratispråk är i sanning ingen lätt sak.

 

Berätta sedan för mig hur detta skulle kunna vara en resolution för krig och mot fred som Israel anser. Min hjärna är för klen för att inse det.

 

Säkerhetsrådet

  • Bekräftar sina relevanta resolutioner inklusive resolutionerna 242 (1967), 338 (1973), 446 (1979), 452 (1979), 465 (1980), 476 (1980), 478 (1980), 1397 (2002), 1515 ( 2003) och 1850 (2008),
  • Leds av avsikterna och principerna i FN-stadgan och bekräftar bl.a. det otillåtna i att förvärva territorium med våld,
  • Bekräftar kravet på Israel, ockupationsmakten, att noggrant följa sina rättsliga skyldigheter och sitt ansvar enligt den fjärde Genèvekonventionen av den 12 augusti 1949 angående skydd för civilpersoner under krigstid,, och erinrar om Internationella domstolens rådgivande yttrandet av den 9 juli 2004-
  • Fördömer alla åtgärder som syftar till att ändra den demografiska sammansättning, karaktären och tillståndet i det Palestinska området ockuperat sedan 1967 inklusive östra Jerusalem, inklusive bland annat byggande och expansion av bosättningar, överföring av israeliska bosättare, konfiskering av mark, rivning av bostäder och förflyttning av civila palestinier, i strid mot internationell humanitär rätt och relevanta resolutioner,
  • Uttrycker allvarlig oro över att fortsatt israelisk bosättningsverksamhet allvarligt äventyrar livskraften för en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser,
  • Erinrar om skyldigheten enligt kvartettens färdplan, godkänd av resolution 1515 (2003), att  Israel fryser all bosättningsverksamhet, däribland "naturlig tillväxt", och en avveckling av alla bosättningar som byggts sedan mars 2001.
  • Erinrar också om den skyldighet den Palestinska Myndighetens Säkerhetsstyrkor enligt kvartettens färdplan har att upprätthålla en effektiv verksamhet som syftar till att konfrontera alla dem som är engagerade i terror och demontera terroristers resurser inklusive att konfiskera illegala vapen.
  • Fördömer alla former av våld mot civila, inklusive terrordåd, liksom alla provokationer, uppvigling och förstörelse.
  • Upprepar sin vision om en region där två demokratiska stater, Israel och Palestina, lever sida vid sida i fred inom säkra och erkända gränser.
  • Betonar att status quo är inte hållbart och att det finns ett stort behov av att betydande steg, förenliga med riktningen angivna av tidigare avtal, tas för (1) att stabilisera situationen och vända en utveckling på marken som stadigt underminerar tvåstatslösningen och befäster en enstatsverklighet, och (2) att skapa förutsättningar för framgångsrika slutförhandlingar och främja tvåstatslösningen genom sådana förhandlingar samt på marken.
  • 1. Bekräftar att Israels inrättande av bosättningar på palestinskt territorium ockuperat sedan 1967, inklusive östra Jerusalem, saknar rättslig giltighet och utgör en uppenbar kränkning av internationell rätt och utgör ett stort hinder för att uppnå tvåstatslösningen och en rättvis, varaktig och omfattande fred;
  • 2. Upprepar sitt krav att Israel omedelbart och fullständigt upphör med all bosättningsverksamhet i det ockuperade palestinska territoriet, inklusive östra Jerusalem, och till fullo respekterar alla sina rättsliga skyldigheter i detta hänseende;
  • 3. Understryker att det inte kommer att erkänna några ändringar i 1967 år gränser, inklusive vad gäller Jerusalem, än dem som parterna kommer överens genom förhandlingar.
  • 4. Betonar att upphörandet av alla israeliska bosättningsverksamheter är avgörande för att rädda tvåstatslösningen, och uppmanar till att positiva åtgärder omedelbart vidtas för att vända den negativa utveckling på marken som äventyrar tvåstatslösningen.
  • 5. Uppmanar alla stater, med tanke på punkt 1 i denna resolution, att särskilja i sina kontakter mellan staten Israels teritorium och de områden som är ockuperade sedan 1967;
  • 6. Efterlyser omedelbara åtgärder för att förhindra alla former av våld mot civila, inklusive terrordåd, liksom alla provokationer och förstörelse, kräver ansvarsskyldighet i detta avseende, och efterlyser överensstämmelse med folkrättsliga förpliktelser för att stärka pågående insatser för att bekämpa terrorism, bland annat genom befintlig samordningen av säkerhet och att tydligt fördöma alla terroristhandlingar;
  • 7. Uppmanar båda parter att agera på grundval av internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt, och tidigare överenskommelser och skyldigheter att iaktta lugn och återhållsamhet, och avstå från provokativa handlingar, uppvigling och provocerande retorik, för att bland annat trappa ned situationen på marken, återuppbygga förtroende, genom politik och åtgärder visa ett genuint engagemang för tvåstatslösningen, och skapa de förutsättningar som krävs för att främja fred.
  • 8 Uppmanar alla parter att fortsätta, i syfte att främja fred och säkerhet, att utöva kollektiva ansträngningar att lansera trovärdiga förhandlingar om alla slutstatusfrågor i fredsprocessen i Mellanöstern inom den tidsram som anges av kvartetten i meddelandet den 21 september 2010.
  • 9. Uppmanar i detta sammanhang till att intensifiera och skynda på internationella och regionala diplomatiska insatser och stöd för att utan dröjsmål uppnå en omfattande, rättvis och varaktig fred i Mellanöstern på grundval av relevanta FN-resolutioner, Madridmandatet, inklusive principen om land mot fred, det arabiska fredsinitiativet och kvartettens färdplan och nå ett slut på den israeliska ockupationen som inleddes 1967; och understryker i detta sammanhang vikten av de pågående ansträngningarna att ta till vara det arabiska fredsinitiativet, Frankrikes initiativ att sammankalla en internationell fredskonferens, Kvartettens ansträngningar den senaste tiden liksom dem från Egypten och Ryssland.
  • 10. Bekräftar sin beslutsamhet att stödja parterna under förhandlingarna och i genomförandet av ett avtal.
  • 11. Bekräftar sin beslutsamhet att undersöka praktiska sätt och medel att säkra ett fullständigt genomförande av sina relevanta resolutioner;
  • 12. Uppmanar generalsekreteraren att var tredje månad rapportera till Säkerhetsrådet om genomförandet av bestämmelserna i denna resolution;
  • 13. Beslutar att fortsatt uppmärksamma ärendet.

 


*  Länken går till en resolutionskritisk hemsida som anser saken aktivt anti-israelisk men ändå valt att publicera texten.


skvätträdda islamister

 

Jag vet inte om jag använder orden helt rätt när jag skiljer på muslimer och islamister. Men för mig är det en skillnad.

 

Med muslim menar jag de 1,6 miljarder människor som i större eller mindre aktiv grad tror att det inte finns någon gud utom Gud och att Muhammed är hans profet. Jag har träffat sådana som bekänner den tron, fastar under Ramadan osv och sådana som är ganska sekulariserade men kommer ur den kulturen. Jag har funnit dem vara så trygga i sin tro att de inte ser mig med min kristna tro som ett hot. Inte ens det faktum att jag är präst verkar skrämma dem, snarare tvärt om. Respekt och nyfikenhet har jag mötts med och själv försöker jag vara på samma sätt – fast vi alla vet att vi inte håller samma saker för sanna, inte har samma tro.

 

En islamist är i min värld inte samma sak. I diskussioner och analyser används begreppen radikaliserad eller extrem Islam. Tack och lov handlar det då inte om 1,6 miljarder, inte ens 1,5. Enligt en uppgift jag nyligen såg på nätet rör det sig om kanske 100 tusen – vilket i sig naturligtvis är 100 tusen för många.

 

I förra blogginlägget berättade jag om en bok just om islamisters attacker på människor av annan tro, om mord, kidnappningar, förstörelse av egendom och annat. Boken beskriver det mobbens och folksamlingens ”mod” man visar när man bränner en affär som ägs av en kristen eller liknande. Det är pöbelns ”mod”, inget annat. Det är de fega människornas ”mod” att i grupp slå mot den som inte är farlig.

 

Så visst måste man vara skvätträdd för kristen tro när man uppfattar en 86-årig bypräst som ett hot man måste skära halsen av – det som nu skett i Frankrike. Människor med den trygghet tro ger – oberoende av vad de tror på – gör inte så. Det vi sett är de ryggradslösa skvätträdda fegisarnas agerande, inget annat.


bakvänd snårskog

Det finns mycket ute i världen man kan intressera sig för och bli upprörd över. Terroristattacker i Syrien, bombdåd i Jemen, stängda gränser i Europa, Turkiets alltmer autokratiska väg, Trump som tänkbar president i USA, Putin i Ryssland, svält på Afrikas horn, global uppvärmning är några saker ur en lista som naturligtvis kan göras mycket längre.

 

Med det sagt är det viktigt att veta att om jag skriver och tycker i en eller två saker betyder det inte att jag förbiser alla andra. Ibland menar en del att jag gör så när jag med ett speciellt intresse söker följa (vilket i sanning inte är lätt) vad som sker i konflikten Israel-Palestina – något jag gör.

 

Andra delar mitt intresse vilket innebär att jag genom en ”grupp” på Facebook då och då får nys om en del artiklar eller annat jag känner att jag vill uppmärksamma. Så var det i förrgår med en länk – denna – till en artikel i International New York Times. Jag lät Google rå-över-sätta och putsade svenskan en del.

 

 

ISRAELS AEMÉ I KRIG MOT SINA POLITIKER

 

I de flesta länder vakar den politiska klassen över försvarsmakten och hindrar dess ledare från att kränka mänskliga rättigheter eller bedriva farlig aggressiv politik. I Israel sker det motsatta. Här trampar politiker uppenbart på statens värderingar och lagar och söker krigiska lösningar medan cheferna för den israeliska försvarsmakten och för underrättelsetjänsterna söker lugna och hålla tillbaka dem.

 

Att premiärminister Benjamin Netanyahu förra veckan erbjöd posten som försvarsminister till Avigdor Lieberman, en stridslysten ultranationalistisk politiker, är den senaste akten i kriget mellan Netanyahu och ledarna för militären och underrättelsetjänsterna. Det är en konflikt man inte ser slutet på och som ännu mer kan urholka rättssäkerheten och de mänskliga rättigheterna eller leda till en farlig onödig militär kampanj.

 

Premiärministern ser försvarsetablissemanget som en konkurrent till sin auktoritet och en motståndare till sina mål. Att sätta Lieberman, en impulsiv och hänsynslös extremist, som ansvarig för militären är en tydlig signal att generalernas och underrättelsechefernas oppositionen inte längre kommer att tolereras. Lieberman är känd för att hänsynslöst röja undan personer som har motsatta åsikter.

 

Den senaste ronden i denna konflikt inleddes den 24 mars: Elor Asarja, en sergeant i IDF – Israels väpnade styrkor – sköt och dödade en palestinsk angripare som låg sårad på marken efter att ha stuckit en av sergeant Asarja kamrater. IDF-höjdare fördömde dödandet. En talesman för stabschefen generallöjtnant Gadi Eisenkot sade: "Detta är inte IDF. Detta är inte IDF:s värderingar."

 

Men högerpolitiker backade upp sergeant Asarja. "IDF-soldater, våra barn, möter dödliga angrepp från terrorister som kommer för att döda dem" sa premiärministern. "De måste ta beslut i realtid." Lieberman, då fortfarande ledare för ett liten högeroppositionsparti, dök upp i militärdomstolen till stöd för soldaten. Netanyahu ringde upp soldatens far och erbjöd stöd.

 

En IDF-general berättade att de högsta cheferna såg telefonsamtalet som ett grovt nedvärderande av den militära myndigheten. Den ställföreträdande stabschefen, generalmajor Yair Golan, valde ett av de mest känsliga datum i den israeliska kalendern, Förintelsens Minnesafton, för sin reaktion. Han sa att Israel i dag på vissa sätt liknar 1930-talets Tyskland.

 

Netanyahu kontrade med att general Golans ord var orättvisa mot Israel och "förringade Förintelsen". Hans försvarsminister Moshe Yaalon, tidigare stabschef och medlem av Netanyahus parti, stödde armén. Han uppmanade en samling av höga officerare att tala fritt även om det var emot politiska ledare.

 

Premiärministern kallade Yaalon till en "brådskande förtydligande diskussion". Strax efteråt inbjöd han Lieberman att med sin lilla parlamentariska fraktion ansluta sig till regeringskoalitionen. Han erbjöd honom försvarsministerportföljen.

 

Under Israels korta historia har armébefälhavare och chefer för underrättelsetjänsterna ofta förespråkat användning av våld och i många fall visat förakt för lagar och mänskliga rättigheter. Politiska ledare har ofta varit mer måttfulla.

 

1954 initierade militära underrättelsetjänsten, bakom ryggen på premiärminister Moshe Sharett, en serie terroristattacker i Egypten i syfte att orsaka en klyfta mellan detta land och USA och Storbritannien. 1967 uppmanade militären premiärminister Levi Eshkol att tillåta ett offensivt angrepp på Egypten och Syrien. När han bad dem att vänta konspirerade de om att låsa in honom i en källare tills han gav med sig.

 

Vad har gjort att armén och underrättelsetjänsterna relativt sett blivit duvor medans politikerna blivit hökar? De senaste tre decennierna har armén och underrättelsetjänsterna blivit mer försiktiga med att bryta mot lagen. Hot om åtal i Internationella Brottmålsdomstolen har hjälpt. Till detta: försvarsorganen motiveras enbart av nationellt intresse snarare än av ideologi, religion eller överväganden inför politiska val. Höga armé- och underrättelseofficerare är också väl förtrogna med arten av Israels ockupation av palestinska områden – och dess pris.

 

Men mer än allt kan konflikten mellan de politiska och försvarmässiga etablissemangen sammanfattas i två ord: Benjamin Netanyahu. Många militärer och underrättelsetjänstemän som tjänstgjort under honom avskyr honom helt enkelt. "Jag sa Netanyahu att en klyfta av misstro öppnat sig mellan honom och dem" berättade Uzi Arad, en tidigare nationell säkerhetsrådgivare. "Han är den värsta chefen att jag vet" säger Meir Dagan, tidigare chef för Mossad. "Jag lämnade jobbet eftersom jag helt enkelt var trött på honom."

 

2010 hamnade Netanyahu i en allvarlig kamp om Iran med Dagan och hans två kollegor, Yuval Diskin, tidigare chef för Shin Bet, Israel interna säkerhetstjänst, och generallöjtnant Gabi Ashkenazi, tidigare stabschef i IDF. Militär- och underrättelseledarna menade att premiärministerns plan att attackera Irans kärntekniska anläggningar var politiskt motiverade av kommande val – och skulle dra in Israel i en onödigt krig. Dessutom menade de att det skulle vara illegalt, på sidan om regeringen.

 

"Jag har känt många premiärministrar," berättade Dagan. "Inte en enda av dem var ren eller helig. Men nästan alla hade en gemensam kvalitet – när de nått den punkt där deras egna personliga intressen mötte nationella intressen, kom det nationella intresset att få råda". Dagan sade att Netanyahu i detta var ett sällsynt undantag..

 

Netanyahu och säkerhetsetablissemanget har kolliderat i ett antal frågor, från förslag att förbättra villkoren för palestinierna på Västbanken (premiärministern motsatte sig det) till anklagelser om att den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas uppviglar terrorism (Shin Bet säger att han i stället hjälper till att bekämpa den), Netanyahus förslag att anhöriga till terrorister skall kunna utvisas (Shin Bet förkastar det och justitiekanslern har sagt att det skulle vara olagligt). Både Shin Bet och Mossad motsatte sig aktionen mot Hamas i Gaza 2014 och hur premiärministern hanterade av den.

 

I en del samtal jag nyligen haft med högt uppsatta tjänstemän om Liebermans utnämning till försvarsminister, har en möjlig militärkupp har nämnts – men med ett leende. En sådan förblir osannolik. Den största utmaningen för förhållandet mellan högerpolitikerna och arméhöjdarna blir om Lieberman försöker få armén att göra den typ av saker han tidigare entusiastiskt föreslagit

 

Vad skulle armén och underrättelsechefer göra om den nya ministern utfärdade instruktioner att inte åtala personer som begått brott som Elor Asarja i Hebron? Eller om Liebermans krav, som han tidigare framfört, att Israel ska mörda Hamasledare om de inte återlämnar kvarlevorna av döda israeliska soldater, eller "erövra Gaza" eller "bomba Assuandammen" som han har sagt Israel skulle göra om det någonsin blir krig med Egypten? Kommer de att utföra hans order eller vägra därför att de förstår dimensionerna av den katastrof sådana åtgärder skulle medföra, och med det drabbas av personliga konsekvenser?

 

 

Artikeln är skriven av Ronen Bergman som enligt Wikipedia är en skribent i The New York Times Magazine och korrespondent i militär- och underrättelsefrågor på Yedioth Ahronoth, en stor israelisk dagstidning.


kristlig dubbelmoral

Jag har två kusiner i USA. De är födda där och därför amerikaner. Deras pappa – min farbror – var invandrad från Sverige, deras morföräldrar likaså. Därför är de också svenskar.

På liknande sätt tänker jag mig att det är med amerikaner av annat migrationsursprung. James J. Zogby är en sådan och om honom kan man på Wikipedia läsa här.

 

Jag såg en länk – klicka här – till en artikel han skrivit den 16 maj, införd i den Jordanska engelskspråkiga dagstidningen The Jordan Times. Fann den intressant. Google gjorde grovgörat, jag putsade texten.

 

VÄSTS DUBBELMORAL I FÖRSVAR AV DE KRISTNA

 

Kristna i Levanten, särskilt i Syrien, Irak och Palestina, står inför allvarliga utmaningar som västvärlden antingen missförstått eller ignorerat.

Att skydda dem eller ens erkänna deras existens,  har de senaste åren bara varit en angelägenhet för beslutsfattarna eller intresseorganisationer när det passar deras accepterade berättelser eller politiska dagordning för regionen.

 

De kristna i Palestina, till exempel, ignoreras för det mesta. De är en obekväm belastning för höger-evangelikaler som endast tillåter sig själva att se Israel med ideologiska skygglappar.

De ser inflyttningen av judar till Israel som en nödvändig förutsättning för slaget vid Harmagedon i den yttersta tiden, att judarna omvändes till kristendomen, Messias återkomst av och allt det medför.

Dessa evangelikaler komma till det heliga landet som pilgrimer till de platser där Jesus vandrade. De besöker de heliga platserna samtidigt som de ignorerar existensen av en kristen gemenskap i Palestina sedan 2000 år.

Eftersom höger-evangelikaler har blivit brinnande försvarare av Israels politik vägrar de inte bara att erkänna de allvarliga orättvisor som drabbat deras trosfränder – de gör dem osynliga.

Tyvärr: Samma blindhet påverkar också politiker från höger och vänster.

Då kritik av israeliskt agerande anses vara tabu odlar de flesta politiker med vilja en okunnighet om Palestinska offer, vare sig kristna eller muslimska.

Som resultat förblev de tigande då palestinsk religiös egendom konfiskerats eller vandaliserats och när Israel infört ett politiskt system som gynnar en grupp – judar – medan kristna och muslimer utsätts för en variation av hård diskriminering.

 

De kristna i Irak och Syrien har uthärdat ett annat men inte mindre problematiskt öde i händerna på väst.

Inför USAs invasion av Irak beaktade ingen i Washington vilka effekter kriget kunde få för landets betydande men sårbara kristna gemenskap.

Under åren som följde då Irak att slets sönder av sekteristiska konflikter ignorerade amerikanska politiska och religiösa ledare till stor del de irakiska minoriteternas öde.

Så teg Bush-administrationen, till exempel, när kristna företag plundrades, hus konfiskerades och familjer tvingades i exil – vilket resulterat i att Iraks kristna minskat från 1,4 miljoner till 400.000.

Att bevara denna gamla kristna gemenskaP passade inte den politiska dagordningen USA och därför hördes inte deras rop på erkännande och skydd.

Endast inför det barbariska beteende hos Daesh/IS har västvärlden börjat uppmärksamma vad som återstår av de kristna i Irak.

Först nu, vad det verkar, passar deras öde en politisk agenda – en partisan attack mot presidenten och ett sätt för höger-anti-muslimska grupper att sent fälla några tårar.

 

På liknande sätt ignorerades rösterna från de kristna i Syrien i början av den blodiga konflikten i deras land.

Många kristna, utan att vara anhängare av regimen i Damaskus, uttryckte ett djup obehag över, och även rädsla för, "oppositionen".

Då Assad-regimen hade en sekulär inställning som gav visst skydd för kristna, kom de ibland att kallas kollaboratörer och stängdes ute från politiska diskussioner om framtiden för sitt land – särskilt i västvärlden.

Först nu, med uppkomsten av Daesh/IS, har västerländska kyrkliga ledare och politiker börjat uppmärksamma de syriska kristna – men som i fallet i Irak är det för lite och för sent.

 

Kärnpunkten är att dessa arabiska kristna borde spela roll och deras röster måste höras – inte bara när vad de säger passar vår agenda.

De är mer än bara flyktingar eller offer för religiös extremism som görs till ett användbart verktyg för islamofober i att varna för farorna med islam.

Arabiska kristna är långtida gemenskaper som varit integrerade delar av utvecklingen av kultur och social struktur i Levanten.

Deras överlevnad är avgörande för regionen. Att erkänna deras rättigheter, lyssna på deras oro och möta deras behov kan ge beslutsfattarna lärdomar.

 

De mycket sårbara Arabiska kristna i Levanten har gjort dem till ett lackmustest för vår politik.

Till exempel: västs tystnad inför Israels fortsatta strypning av de palestinska kristna avslöjar vår politik för mänskliga rättigheter som egennyttig, bristfällig och smittad av dödlig dubbelmoral.

De irakiska kristnas öde för borde ha fungerat som en tidig varning för amerikaner att det sekteristiskt baserade styrelseform system som ålades Irak var förenat med fara.

På samma sätt bör det faktum att den syriska oppositionen inte innehöll kristna ledare (även om det fanns några "symboliska" kristna i olika oppositionsgrupper) ha informerat beslutsfattarna att oppositionen var icke-representativ och att mer måste göras för att skapa en inkluderande icke-sekteristisk oppositionsrörelsen.

 

Om målet var att skapa ett verkligt demokratiskt representativt system för styrning i både Irak och Syrien, borde röster från de kristna och andra minoritetsgrupper ha beaktats.


sanders skiss

Till hösten är det presidentval i USA. Just nu vaskas kandidaterna fram. En del av vaskningsprocessen är att de bjudits in av AIPAC för att tala där. AIPAC står för American Israel Public Affairs Committee och beskriver sig som America's Pro-Israel Lobby som arbetar för att främja Israelvänliga åsikter i USA:s senat och regering.

 

Hillary Clintons tal har jag läst. Det var kraftfullt och totalt ensidigt pro-israeliskt. Jag gissar att hon vill säkra röster från USA:s judiska befolkning och evangelikala krist-sionistiska grupper.

Hennes medtävlare – som tyvärr inte vinner demokraternas nominering – Sanders for inte till AIPAC. Hade han gjort det gissar jag att han bemötts med kyla. Men i följande text kan du läsa hans tal – det tal han hållit om han varit där. Och nog är det ett ljus i mörkret.

 

 

Sanders skisserar sin Mellanösternpolitik – 21 Mars 2016

 

Jag var tillsammans med andra presidentkandidater inbjuden till AIPAC-konferensen i Washington, men kunde uppenbarligen inte göra det eftersom vi är här.

De frågor som sysselsätter AIPAC är mycket viktiga frågor och jag vill här hålla samma tal som jag skulle ha hållit om vi varit på konferensen.

 

Låt mig börja med att säga att jag tror att jag förmodligen är den enda presidentkandidaten som har personliga band med Israel. Jag tillbringade där som ung man ett antal månader på en kibbutz – så jag vet lite om Israel.

 

Så en självklarhet: USA och Israel förenas av historiska band. Vi förenas av kultur. Vi förenas av våra värderingar, bland annat ett djupt engagemang för demokratiska principer, medborgerliga rättigheter och rättsstatsprincip.

Israel är en av USA: s närmaste allierade, och vi – som nation – är engagerade inte bara i att garantera Israels överlevnad, men också att se till att dess folk har rätt att leva i fred och säkerhet.

 

Enligt min mening, som vänner – sedan länge vänner med Israel – är vi skyldiga att tala sanning så som vi ser den. Det är vad verklig vänskap kräver, särskilt i svåra tider.

Våra meningsskiljaktigheter kommer och går och vi måste vädra dem konstruktivt.

Men det är viktigt bland vänner att vara ärlig och sanningsenlig om det vi kan ha som skiljer.

Amerika och Israel har tillsammans mött stora utmaningar. Vi har stöttat varandra och vi kommer att fortsätta att göra just det när vi står inför en mycket svår utmaning – konflikten mellan Israel och Palestina.

 

Jag är här för att berätta för det amerikanska folket att om jag väljs till president kommer jag att outtröttligt arbeta för att främja fred som partner och vän till Israel.

Men för att bli framgångsrika behöver vi inte bara  vara en vän med Israel utan också med palestinska folket, där i Gaza arbetslösheten idag ligger på 44 procent och vi ser en fattigdom som är nästan lika hög.

Så när vi talar om Israel och de palestinska områdena är det viktigt att förstå att det idag finns en hel del lidande bland palestinierna som inte kan ignoreras. Man kan inte ha bra politik som leder till fred om man ignorerar ena sida.

 

Vägen till fred kommer att bli svår. Underbara människor, välmenande människor, har årtionde efter årtionde gjort försök att uppnå detta. Och det kommer inte att bli lätt. Jag kan inte säga exakt hur det kommer att se – det tror jag ingen kan – men jag är övertygad om att den enda möjligheten för fred är  framgångsrika förhandlingar om en tvåstatslösning.

Det första steget på den vägen framåt är att rigga scenen för att återuppta fredsprocessen genom direkta förhandlingar.

 

Inga framsteg kan göras om inte människor är beredda att sitta ner och prata med varandra. Det är ingen liten sak. Det innebär att bygga upp ett förtroende på båda sidor, erbjuda några tecken på välvilja, och sedan vidare till samtal när förhållandena tillåter dem att vara konstruktiva. Återigen: detta är inte lätt – men det är den riktning vi måste ta.

Detta kommer att kräva kompromisser från båda sidor men jag tror att det kan ske. Jag tror att Israel, palestinierna och det internationella samfundet kan, måste och kommer att anta utmaningen och göra vad som behöver göras för att uppnå en varaktig fred i en del av världen som har sett så mycket krig, så mycket konflikt och så mycket lidande.

 

Freden förutsätter ett ovillkorligt erkännande från alla folk av Israels rätt att existera. Den kommer att kräva ett slut på alla slags attacker mot Israel.

Freden kommer att kräva att organisationer som Hamas och Hizbollah avstår från sina försök att undergräva Israels säkerhet. Den kommer att kräva att hela världen erkänner Israel.

Freden måste betyda säkerhet för varje israel från våld och terrorism.

 

Men freden innebär också trygghet för varje palestinier. Den betyder att uppnå självbestämmande, medborgerliga rättigheter och ekonomiskt välstånd för det palestinska folket.

Freden innebär slut på ockupationen av palestinskt territorium, ett ömsesidigt fastställande av överenskomna gränser, tillbakadragande av bosättningar på Västbanken, precis som Israel gjorde i Gaza – en gång betraktat som ett otänkbart drag för Israels del.

Det är därför jag förenar mig med det internationella samfundet, inklusive amerikanska utrikesdepartementet och Europeiska unionen, och uttrycker min oro över att Israel senaste expropriering av ytterligare 579 tunnland mark på Västbanken undergräver fredsprocessen, och i slutändan också Israels säkerhet.

Det är absurt att delar av Netanyahus regering föreslår att bygga fler bosättningar på Västbanken är ett lämpligt svar på den senaste tidens våld. Det är inte heller acceptabelt att Netanyahus regering har beslutat att hålla inne hundratals miljoner shekel i skatteintäkter från palestinierna, som Israel är tänkt att samla å deras vägnar.

Men av samma skäl är det också oacceptabelt av president Abbas att begära upphävande av Osloavtalet när målet bör vara ett slut på våldet.

 

Freden måste också innebära ett slut på den ekonomiska blockaden av Gaza. Den kommer att innebära en hållbar och rättvis fördelning av värdefulla vattenresurser så att Israel och Palestina båda kan fungera som grannar.

Just nu kontrollerar Israel 80 procent av vattenreserverna på Västbanken. Otillräcklig vattenförsörjning har bidragit till nedbrytning och ökenspridning av palestinsk mark. En varaktig fred måste erkänna palestiniernas rätt att kontrollera sina egna liv och det finns inget mänskligt liv behöver mer än vatten.

 

Freden kommer att av båda sidor kräva att man strikt håller sig till grunderna för internationell humanitär rätt. Detta innefattar slut på israeliska oproportionerliga svar på attacker – trots att alla angrepp på Israel är oacceptabla.

Vi såg nyligen ett dramatiskt exempel på hur viktigt detta är. 2014 eskalerade den decenniegamla konflikten än en gång när Israel inledde en stor militär aktion mot Hamas i Gazaremsan. Den israeliska offensiven kom efter veckor av urskillningslös raketbeskjutning in på dess territorium och kidnappning av israeliska medborgare.

 

Naturligtvis motsätter jag mig starkt Hamas sedan länge uttryckta tanke att Israel inte har rätt att existera – det är oacceptabelt. Naturligtvis fördömer jag starkt urskillningslösa raketbeskjutning från Hamas mot israeliskt territorium, och Hamas användning av civila bostadsområden som bas för dessa attacker. Jag fördömer det faktum att Hamas förskingrat medel och material för välbehövliga byggprojekt för att förbättra livskvaliteten för det palestinska folket, och i stället använt dessa medel för att bygga ett nätverk av tunnlar för militära ändamål.

Men låt mig också vara mycket tydlig: Jag – tillsammans med många anhängare av Israel – talade starkt mot de israeliska motattacker som dödade nästan 1500 civila och sårade tusentals andra. Jag fördömde bombningen av sjukhus, skolor och flyktingläger.

Idag ligger Gaza fortfarande till stor del i ruiner. Det internationella samfundet måste komma samman för att hjälpa Gaza att återhämta sig. Det betyder inte att bygga fabriker som producerar bomber och missiler – men det betyder att återuppbygga skolor, bostäder och sjukhus som är avgörande för framtiden för det palestinska folket.

 

Det är svåra frågor. De är svåra att prata om både för många amerikaner och israeler. Jag inser det. Men det är uppenbart för mig att vägen mot fred kommer att kräva att att vi använder vår gemensamma medmänsklighet för att fatta hårda men rättfärdiga beslut.

 

Ingen kan tala om för dig när fred uppnås mellan Israel och palestinierna. Ingen vet exakt ordningen för de kompromisser som måste göras för att nå en livskraftig tvåstatslösning. Men när vi tar oss före detta arbeta tillsammans kommer USA att fortsätta sitt orubbliga engagemang för israeliska medborgares och landet Israels säkerhet.

 

(...)

 

Så långt Sanders om Israel-Palestina – ett problemkomplex jag då och då bloggar om. Google gjorde en rå-översättning som jag putsade till.

Men hans tal var inte slut. Resten kan läsas på engelska här. Och det är ett långt avsnitt om ISIS och de näraliggande ländernas ansvar – som de ännu inte tagit vare sig ekonomiskt eller militärt. Och en stor sektion om inbördeskriget i Syrien följt av ett rejält parti om Iran. Till sist en snutt om Donald Trump.


margot inte ensam

Vad gäller fackförbundet Kommunal med representation och lägenheter och porrstjärnor tycker jag bara det är pinsamt. Att överheten aldrig lär sig – sedan må det vara politiker, företagsledare, fackfolk eller vad som helst.

Margot Wallström nämns i sammanhanget som hyresgäst i en fastighet ägd av Kommunal. Olika uppgifter snurrar om den saken, huruvida det är en ”affär” eller inte, men det är inte den saken detta inlägg gäller. Där anser jag bara enkelt och simpelt att mygel är klandervärt vem som än myglar – om de gjort det.

 

Med rubriken margot inte ensam syftar jag på något annat kring vår utrikesminister. Det som väckt Israels vrede* och belackares iver här hemma. Hennes uttalanden och att Sverige erkänt Palestina och att tanken det förekommer ”utomrättsliga avrättningar” kan behöva undersökas. Jag syftar på vad jag igår läste här i tidningen Haaretz – på nyhetsplats. Jag finner det intressant och upplysande och hoppas att andra också gör det – särskilt en del kristliga typer som bestämt sig för att bara ha tidningen Dagen som informationskälla. De kan ju därigenom få intrycket att MW representerar någon sorts antiisraelisk särmening, inte folkrätt demokratier emellan. Google translate gjorde grovgörat, jag putsade texten.

 

 

EU:S NYA FÖRSLAG TILL RESOLUTION SKILJER STARKT MELLAN ISRAEL OCH BOSÄTTNINGARNA PÅ VÄSTBANKEN

 

Israel arbetar frenetiskt för att blockera en väntad resolution som beräknas bli publicerad på måndag, en resolution som topptjänstemän säger skulle kunna leda till ytterligare sanktioner mot israeliska bosättningar.

 

I helgen gör Israels utrikesministerium sista desperata ansträngningar för att blockera en kommande EU-resolution som betonar skillnaden mellan Israel i sig och de territorier som intogs under sexdagarskriget 1967.

Antagande av resolutionen kan leda till nya sanktioner mot israeliska bosättningar på Västbanken, säger högre tjänstemän i Jerusalem och europeiska diplomater till Haaretz.

Resolutionen förväntas bli  publicerad på måndagen vid avslutningen av det månatliga mötet i the Foreign Affairs Council som är sammansatt av utrikesministrarna från de 28 EU-länderna.

Resolutionen väntades till att börja med bli relativt återhållsam men formuleringarna i blev hårdare när det gäller Israel under torsdagens session på EU: s högkvarter i Bryssel, enligt ledande israeliska tjänstemän.

 

Europeiska och israeliska diplomater som har sett det senaste utkastet har gett Haaretz dess huvudpunkter:

Utkastet betonar den skillnad EU gör mellan Israel och bosättningarna. "EU kommer att fortsätta att entydigt och uttryckligen göra åtskillnad mellan Israel och alla områden ockuperade av Israel 1967", säger utkastet.

"EU: s avtal med staten Israel gäller endast staten Israel och inte bosättningarna. EU och dess medlemsländer är eniga i sitt åtagande att säkerställa ett fullständigt genomförande av befintlig EU-lagstiftning och avtal som gäller för produkter från bosättningarna. EU bekräftar sitt beslut att märka produkter från bosättningarna och anser inte att detta är en bojkott av Israel, en sak som EU motsätter sig. "

Utkastet säger att EU kommer att överväga att vidta åtgärder för att hålla tvåstatslösningen vid liv. "EU kommer att fortsätta att noga följa utvecklingen på marken och dess vidare konsekvenser", säger utkastet. "EU kommer att överväga ytterligare åtgärder för att skydda en livskraftig tvåstatslösning som ständigt urholkas av nya fakta på marken."

 

Utkastet stöder Frankrikes förslag att en internationell stödgrupp inrättas för att främja den israelisk-palestinska fredsprocessen och att sammankalla en internationell fredskonferens i syfte att starta regionala flerpartsförhandlingar mellan Israel, palestinierna och arabstaterna.

Utkastet innehåller en indirekt hänvisning till det lagförslag angående Icke-Statliga organisationer (NGO) som av Israels justitieminister Ayelet Shaked verkar för och jämställer Israels agerande när det gäller NGO med att den palestinska myndigheten. "EU är oroat över försöken att kväva det civila samhället på båda sidor", säger förslaget.

Utkastet välkomnar framstegen i utredningen av morden på de tre medlemmarna i en palestinsk familj utförda av judiska terrorister i byn Duma, och fortsätter att uppmana Israel att åtala nybyggare som använder våld mot palestinier. Utkastet uppmanar också Israel och palestinierna till "proportionell användning av våld."

 

En högt uppsatt tjänsteman i Jerusalem sade att israeliska ambassadörer i alla europeiska länder samt de inom EU-institutionerna i Bryssel arbetat hela torsdagen och fredagen i ett försök att mjuka upp det förslag till resolution som främjas av Sverige, Irland och, i viss mån Frankrike.

Från och med nu, har de ansträngningarna inte varit framgångsrika.

 

Ambassadörer för de 28 EU-länderna kommer att mötas igen på måndag morgon, strax före Utrikesministerrådets, för att diskutera utkastet till resolution. Det kommer att följas av en ytterligare diskussion på utrikesministernivå.

"Utkasten har blivit allt hårdare och allvarligare från ögonblick till ögonblick," sa den israeliska tjänstemannen. "Svenskarna och irländarna driver på och det verkar som om våra vänner inte kan motstå dem. Tyskarna försöker hålla linjen men lyckas inte."

Tjänstemän i Jerusalem betonade att accepterande av resolutionen i dess nuvarande form skulle bli en annan juridisk anledning för de europeiska länder som försöker separera Israel från territorierna.

Konsekvenserna kan bli allvarliga, sade de, och kan leda till ökade sanktioner mot bosättningarna.

"Det kommer att bli svårt att stoppa initiativ från de europeiska länderna mot bosättningarna", sade en tjänsteman.

 


*  Hon förargade ju Saudiarabien tidigare. Intressant just att de två länderna är lika snarstuckna när någon påtalar något om dem och att det land som (falskeligen) brukar framhållas som Mellanösterns enda demokrati diplomatiskt agerar som regionens mest tvärtemotdemokratiska – typ.


det julas

 

Ikväll är det dan före dopparedan.

I morgon Julafton. Sedan Juldag.

 

Många firar jul utan att närmare rikta uppmärksamheten på den egentliga anledningen – att Gud blev människa för att befria människorna till harmoni med sig själv. Det är vad som sker när Jesus föds i Betlehems-distriktet.

 

Många som firar just detta fokuserar på där och då men avstår (medvetet) alla tankar på där och nu, alltså de nuvarande villkoren i Betlehems-distriktet. Det där är så rörigt så det orkar jag inte med! säger en del. Det får inte bli för politiskt! Sa en annan när jag visade honom bilden som pryder detta inlägg.

 

Därför, noble Bloggläsius, vill jag till min önskan om en Gud Jul tillfoga vad FN skrev i saken för snart ett år sedan. Läget är inte bättre nu. Google grovöversatte, jag putsade. Originalet hittar du här.

 

 

FÖRENTA NATIONERNA

Avdelningen för samordning av humanitära frågor – ockuperade palestinska territoriet. Distriktet Betlehem: fragmentisering och humanitär situation. Januari 2015

 

Nyckelfakta

  • Omkring 210.000 palestinier bor för närvarande i Betlehems-distriktet, inklusive ca 6.000 i 17 bostadsområden som ligger i område C* som direkt kontrolleras av Israel.
  • Mer än 100.000 israeliska bosättare bor i 19 bosättningar och utposter i distriktet, bland annat i delar som Israel de facto fogat till Jerusalem.
  • Mer än 85% av Betlehems-distriktet betecknas som område C och till största delen utanför gränserna för palestinsk utveckling, inklusive de nästan 38% som förklarats som "eld-zoner", 34% som betecknas som "naturreservat", och nästan 12% avskilts för kommande bosättningar.
  • Mindre än 1% av område C i Betlehem har en av de israeliska myndigheter godkänd stadsplan som tillåter palestinierna att bygga lagligt.
  • Sedan 2009 har israeliska myndigheter rivit 118 palestinska byggnader i område C i Betlehems-distriktet med hänvisning till brist på bygglov och fördrivit 174 personer. Ungefär hälften av de rivna byggnaderna var finansierade av olika givare.
  • 56 km av murens sträckning går  inom Betlehems-distriktet. 42% är färdigställt och 20% under konstruktion. Om den genomförs som planerat kommer 12 samhällen vara fysiskt skilda från resten av distriktet.
  • Jordbrukare i minst 22 samhällen i distriktet behöver besökstillstånd eller en i förväg planerad samordning för att komma åt sin privatägda mark bakom hinder eller i närheten av bosättningar.
  • Från 2009 till 2014 registrerade OCHA i hela distriktet 162 bosättarattacker som ledde till palestinska offer eller skador på egendom och 73 palestinska attacker som resulterade i israeliska offer eller skador på egendom.
  • År 2014 dödades fyra palestinier, däribland två barn, av israeliska styrkor i sammandrabbningar som utbröt under protester och militära operationer i Betlehem. Ytterligare 1292, däribland 614 barn, skadades.

 

Israels politik och den praxis som tillämpas sedan början av ockupationen och som accelererat de senaste åren har resulterat i ökad fragmentering av Betlehems-distriktet och dess befolkning. Detta innefattar bland annat av Israel annekterade områden; beslagtagning av mark för utveckling av bosättningar och militär utbildning; införandet av fysiska och administrativa tillträdesbegränsningar; otillräcklig planering och zonindelning; ineffektiv kontroll av efterlevnaden av lagen om israeliska bosättare.

 

Inrättandet av och kontinuerlig expansion av israeliska bosättningar i hela distriktet är en av de viktigaste faktorerna för utsatthet bland palestinierna. Att förklara stora områden som offentlig mark (även kallad "statlig mark") och att reservera det för kommande bosättningar har bidragit till krympande utrymme för palestinierna att upprätthålla sin försörjning och uppföra lämpliga bostäder och service. Barriären som planeras runt bosättningen Gush Etzion kommer, om den genomförs, att skilja Betlehems omkringliggande landsbygd från centrum och försämra människors tillgång till service.

 

Palestinsk byggnation är förbjuden i den största delen av område C i distriktet vilket resulterar i rivningen av byggnader som uppförts utan tillstånd och till fördrivning av människor. Det har också lett till att unga par tvingas flytta till A- och B-områden för att kunna få bostad. Detta förbud genomförs som en del av planeringsprocesser och av institutioner som utesluter palestinskt deltagande – men samtidigt fullt ut integrerar israeliska bosättare.

 

En rad restriktioner för palestinska bönders tillträde till mark som inte reserverats för bosättningsutveckling eller militär utbildning har undergrävt möjligheten för många familjer att försörja sig på jordbruk. Tillgång till privat mark som ligger inom de yttre gränserna för bosättningarna, i områden där bosättarvåld är återkommande, eller bakom Muren, kräver tillstånd eller samordning med de israeliska myndigheterna. Det begränsade antalet dagar som tilldelats i detta system samt relaterade restriktionerna för införsel av fordon och maskiner har fått negativ inverkan för dessa områdens produktivitet.

 

De israeliska myndigheterna underlåter att effektivt upprätthålla rättssäkerheten när det gäller israeliska bosättares våldshandlingar och övertagande av mark, vilket ytterligare undergräver säkerhet, psykisk hälsa och försörjning för palestinier. Israeliska styrkor underlåter att stoppa attackerna och uppföljningen efteråt är otillräcklig eller dåligt genomförd. Policyn att retroaktivt "legalisera" bosättningar som byggts på allmän mark övertagen utan officiellt tillstånd bidrar till en atmosfär av straffrihet för vissa.

 

Som ockupationsmakt är Israel skyldig att se till att de humanitära behoven hos palestinierna i Betlehem blir uppfyllda och att de har möjlighet att utöva sina mänskliga rättigheter, inklusive rätten att använda av sina naturresurser och att vara fria från diskriminering. Israel har också en skyldighet att se till att de som är ansvariga för våldet och övertagande av mark ställs till svars. Överflyttning av israelisk befolkning in i det ockuperade territoriet är förbjudet.

 

God Jul!


obama och jag

 

Jag tycker Barak Obama är ett ljus i mörkret. Inte så skinande som jag tycker han skulle kunna vara men i alla fall något. Han fick Fredspriset direkt han blivit vald första gången och det kan jag tycka var lite förhastat. Man skall ju få pris för vad man gjort, inte för vad man förhoppningsvis skall göra. Och levererat har han inte! Ännu! I vart fall inte så att det är värt ett fredspris.

 

Ändå är han ett ljus i mörkret i amerikansk politik – så som den ter sig. Vem som blir Demokraternas kandidat i kommande presidentval pratas det inte så mycket om. Hillary Clinton verkar vara ett namn att räkna med. Annat folk känner jag inte till alls. Och Hillary kanske inte är det USA-ljus världen behöver men i alla fall något – typ.

 

Mörkrädd blir jag dock när jag tar del av uppgifter om de kandidater Republikanerna vaskar bland. Thrump gör mig riktigt trumpen, om man så får säga. Snacka om stolle! De verbala grodor Thrump trumpetar ur sig är ju i antal likt desamma i Egypten på Moses tid*.

 

Obama läser den Israeliska dagstidningen Haaretz. Det gör jag också då och då.

Och om Haaretz säger Obama att tidningen "aldrig är rädd för att säga sanningen till makten" och att ”han under årens lopp har vänt sig till Haaretz för rapportering och analys."

Och till någon sorts Haaretz-konferens i New York skickade han en videohälsning som själva tidningen berättade om i förrgår. Jag håller med Obama. Lät därför Google göra en grovis som jag putsade till vad jag menar vara bättre svenska. På engelska kan artikeln läsas här.

 

 

OBAMA VID HAARETZ-KONFERENS: ISRAEL MÅSTE STÄLLA DEM SOM ATTAKERAR PALESTINIER INFÖR RÄTTA

 

USA: s president säger till HaaretzQ with NIF conferens: Banden mellan USA och Israel och engagemanget för Israels säkerhet är okrossbara.

 

I en video-hälsning till HaaretzQ with NIF conferens i New York sa USA:s president Barack Obama att fred är det enda sättet för Israel att förbli en judisk och demokratisk stat. Obama fördömde den senaste tidens våg av terroristattacker mot israeler samt uppmanade den israeliska regeringen att ställa alla som begår våldshandlingar mot palestinier inför rätta**.

 

Obamas hälsning öppnade den allra första Haaretz-konferensen i USA. Den arrangerades i samverkan med New Israel Fund – NIF. Omedelbart efter Obama talade president Reuven Rivlin till konferensen***. En som också förväntas tala vid konferensen är Robert Malley, Obamas rådgivare i kampanjen att bekämpa ISIS.

USA:s FN-ambassadör, Samantha Power, skall bidra med ett av huvudtalen på konferensen. Andra talare är PLO:s generalsekreterare Saeb Erekat, den tidigare utrikes- och justitieministern och ledamoten i Knesset Tzipi Livni och ordföranden för Joint List Knessetledamoten Ayman Odeh****.

 

I sitt tal betonade Obama den särskilda relationen mellan Israel och USA och hans administrations engagemang för Israels säkerhet och sade att bägge är orubbliga. Han tillade att säkerhet och militärt samarbete med Israel för närvarande ligger på en aldrig tidigare skådad nivå.

 

"Vi är i ett kritiskt ögonblick", sade Obama. "Oförlåtligt våld har tagit många liv – israeler, palestinier och amerikaner. Jag har gjort klart för de palestinska ledarna att de måste fördöma de pågående attackerna [mot israeler] och stoppa uppvigling. Personer som är ansvariga för våld, inklusive våld mot palestinier, måste ställas inför rätta."

 

"Fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt" sade USA: s president Barack Obama

Obama tillade att USA "uppmanar båda sidor att arbeta för att minska spänningarna, vara återhållsamma, förhindra fler dödsfall och återställa lugnet."

"Det bästa sättet att minska spänningarna och garantera Israels säkerhet är att fortsätta arbeta konkret för en tvåstatslösning", tillade han.

 

"I tider som dessa är det viktigt att bekräfta vad vi vet är sant så jag säger det igen – fred är nödvändigt, fred är rättfärdigt och fred är möjligt. Fred är nödvändigt eftersom det är det enda sättet att säkra sann och varaktig trygghet för israeler och palestinier samt det enda sättet att se till att Israel förbli en demokratisk och judisk stat. "

Obama fortsatte med att säga att "Fred är rättfärdigt därför att en tvåstatslösning kommer äntligen att ge israeler den normalitet de har rätt till och palestinierna den suveräna stat och värdighet de förtjänar. Och fred är möjlig om ledare och folk är villiga att uppbåda vilja och mod att bryta sig loss från mönster från det förgångna och skapa en ny framtid. "

 


*  Se Andra Mosebok kapitel 8.

**  Inte är detta SÅ olikt det Sveriges utrikesminister sa i Riksdagen i början av månaden, det som president Nethanyahu kallade skandalöst. Undrar vad han säger nu. Och en del svenska borgerliga antipalestinska politiker och en och annan ledarsida som gick igång i frågan – kommer de nu att anklaga även USA för att vara ensidigt pro-palestinskt? Onekligen ser jag fram emot att Jan Björklund tar Obama i hampan.

***  Rivlin är Israels president sedan den 24 juli 2014.

****  Joint list är engelska för en politisk allians av fyra Arab-dominerade partier i Israel – Hadash, the United Arab List, Balad och Ta'al. Joint List är den tredje största gruppen i Knesset.


pinsam utrikespolitik

Det finns många anledningar att vara tacksam över att de borgerliga – förlåt: de jämfört med sossarna ännu borgerligare – partierna inte styr Sverige. Jag kan inte gå in på alla men en aktuell vill jag nämna, den Israels premiärminister just mu gått i taket över. Och låt mig börja med honom.

 

Nethanyahu kallar den svenska utrikesministern uttalande för ”skandalösa”. Här kan du, noble Bloggläsius, läsa mer om det samt vad Margot W faktiskt har sagt. Vill du få saken ytterligare belyst kan du läsa här vad en Mellanösternexpert säger.

 

Men vill du verkligen ta reda på saken klickar du här. Då kommer du till Riksdagens snabbprotokoll från i förrgår där du kan finner ministerns uttalande i hela sitt sammanhang – och en hel del annat. Protokollet är en 12-sidig pdf-fil där saken behandlas på sidorna 3-8.

 

Tre riksdagsledamöter har ställt var sin fråga till utrikesministern och argumenterar med henne: Mathias Sundin, Magnus Oscarsson och Kent Ekeroth. De representerar Liberalerna (som i avsaknad av folk lämnat namnet Folkpartiet), Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, två etablerade borgerliga allianspartier och ett erkänt enögt gäng som efter nästa val om de inte släpps in i en borgarregering i alla fall kommer att ge en sådan sitt stöd.

 

Läs tjafset!

Se noga på de borgerligas faktaurval.

Notera argumentationen som jämställer enstaka Facebook-noteringar, ett och annat barnprogram och diplomatiska uttalanden i en enda röra utan nämnvärd källkritik. Allt ges samma dignitet! Se den totala ensidigheten utan anspelningar på den andra sidans parlamentariker, opinionsbildare eller liknande.

 

Är de tre representativa för sina partier bävar jag för en mycket pinsam utrikespolitik om Alliansen skulle använda Sverigedemokraterna i eller vid sitt regeringsunderlag – om de skulle vinna kommande val.


margot hjärta idf

Ingen har i kommentarsfältet uttryckt någon längtan efter att jag skall skriva något som har med situationen Israel-Palestina att göra. Men det struntar jag i. Nu kommer något i alla fall utifrån vad som senaste tiden timat och skett.

 

Utrikesminister Margot Wallström har tydligen i en lång mångsidig intervju om Mellanöstern påtalat att det finns ett samband mellan förtvivlan och terrorism och att den israeliska ockupationen av palestinskt land är en av flera komponenter i regionens komplicerade härva.

 

Mer behövs inte! Ministern kallas till Israels ambassad!

Svenska ambassadören i Tel Aviv kallas till UD där!

Samfundet Sverige-Israel agerar i TV-debatt.

Riksdagsledamot från KD hyperventilerar vid samma tillfälle.

Tidningen Dagen – pålitligt ensidigt pro-israel – hakar på!

Folkparti-Björklund hittar en väg ut ur den mediala skugga där han dväljs!

 

Fast Margot har ju bara sagt sanningen!

Dessutom faktiskt samma sak som chefen för Israels underrättelse-tjänst – enligt bilden som blir större om man klickar på den.

Han måste väl av Margots kritiker i logikens namn också då vara en riktigt anti-israel, kanske rentav en vidrig antisemit.

 

Samtidigt – men givetvis oberoende av detta – har en friförsamling på orten haft en så kallad Israel-helg med förklaring av profetior och allt. Och en förkunnarpersonlighet i älvdalen lanserar på Facebook – inte oberoende av Wallströmkritiken – hållningar som verkar vara klara sympatier för Israel gentemot Palestina varvat med ganska demagogisk Islam-kritik.

 

Mitt i allt detta tog jag mig idag – då jag inte har några förelagda tjänsteuppgifter utan är vad man kallar ledig – en titt på den israeliska tidningen Haaretz´s hemsida. Jag fann där nedan återgivna artikel. Gideon Levy skrev den den 18:e. Google ”översatte” och putsade texten. På engelska kan den läsas här.

 

 

SKÄMS SVERIGE! FÖR ATT SÄGA ISRAEL SANNINGEN

 

Israel, en ockupationsmakt som brutalt utvisar flyktingar och asylsökande, predikar moral för det som idag ligger närmast till att vara en idealstat.

 

Här är en nytt rekord i israelisk självgodhet*: Israel skinnflår Sverige och föreläser om moral. En ockupationsmakt som trotsar internationell rätt och beslut från världssamfundet, som brutalt driver ut flyktingar och asylsökande, predikar moral för Sverige, det närmaste som finns i dag att vara en idealstat. Den svenska ambassadören i Israel blev återigen "kallad" för en "klargörande", eller var det kanske en reprimand. Än en gång skulle Israel klandra Sverige för att tala slarvigt och lära det läxa det inte snart skulle glömma.

 

Den svenska sändebudet Carl Magnus Nesser är redan van vid dessa dumma sessioner dikterade av diplomatiska protokoll. I oktober förra året fick han också "en reprimand" av UD, eftersom hans land vågat erkänna en palestinsk stat – skäms på dig, Sverige! Nu fick han en annan hotfull pekfingersignal från Israel, världens lärare, utifrån Jerusalems vridna tolkning att den svenska utrikesministern som sagt några sanningar om sambandet mellan terror och förtvivlan. Margot Wallström förklarade genast att hon inte hade tänkt att koppla händelserna i Paris förra veckan till konflikten mellan Israel och Palestina men Israel, naturligtvis, kommer aldrig att missa ett tillfälle att gissla världen – särskilt när vi pratar om detta rättfärdiga nordiska land som gör Israel galet med sin moral.

 

Ingenting Wallström sade var värt Israels brutala cyniska attack. Det är synd att denna principfasta minister, vars regering avbröt en vapenaffär med Saudiarabien på grund av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna där, föll i Israels fälla och försökte rättfärdiga sig – förgäves, naturligtvis. Hon talade sanning: Det finns ett samband mellan förtvivlan och terror. Men Avigdor Lieberman, Israels rättfärdiga profet, som föredrar regimerna i Vitryssland och Serbien framför Sverige, sade att anmärkningarna påminde honom om "Sveriges politik under andra världskriget", en annan upptrappning av israeliskt nonsens*. Och som alltid sade vice utrikesminister Tzipi Hotovely att Wallströms uttalanden "gränsar till antisemitism".

 

De israeliska skandaltidningarna missa inte chansen att hetsa upp nationella känslor och ger sina läsare exakt vad de vill ha genom att kalla händelsen "Stockholmsyndrom", kompletterat med det vanliga förtalet från sina propagandistiska kommentatorer.

 

I sanning – Israel borde se upp på Sveriges med avund, beundran och vördnad. Om Israel verkligen var en ljus för folken, skulle det agera som Sverige. Raoul Wallenberg var svensk och han räddade tusentals judar under Förintelsen, fler än nästan alla länder räddade. Nu räddar Sverige hundratusentals andra flyktingar. Omkring 1000 asylsökande strömmar in i Sverige varje dag, ungefär 200.000 år 2015. Sverige har tagit emot irakier, afghaner, jugoslaver, iranier, eritreaner och somalier och nu syrier. 100.000 syrier. Fyrtiofyra procent av svenskarna sade i en nyligen genomförd opinionsundersökning att de är beredda att ta emot fler flyktingar.

 

Påminner inte detta om Israel? Ungefär 4.500.000 US-dollar samlades in vid en svenskt välgörenhetskonsert och landets elit undertecknat ett upprop till förmån för flyktingarna. Precis som här. Visserligen ökar Sveriges radikala höger i styrka och judar rapporterar antisemitiska utbrott, särskilt i invandrar staden Malmö- men vad är Israel jämfört med Sverige?

 

I själva verket är Sverige en modell av en välfärdsstat med sociala tjänster som Israel bara kan drömma om, även om vissa av dess förmåner nu minskas. Sverige har inte kämpat ett krig sedan 1814 medans Israels premiärminister har lovat sina medborgare att de för evigt kommer att leva av svärdet. Ett land med en befolkning bara något större än Israel tar in 200.000 flyktingar i år och gör det möjligt för de flesta av dem att leva fritt och värdigt liv.

 

Det finns inget behov av att klä upp saker – Sverige är inte utan problem. Men att tro att Israel vågar predika för ett sådant land? Sverige, min älskling, om du bara var Israel.

 


*  I den engelska texten står ordet chutzpah. Ordet är jiddish och svåröversatt. Jag googlade och fann att det drar åt självgodhet, självupptagenhet, kaxighet och högmodig dumhet. Roligaste definitionen jag fann var: Det är när en tonåring som mördat sina föräldrar sedan i domstolen vädjar om mildare straff eftersom han nu blivit föräldralös.


dagen går igång!

Jag brukar läsa på tidningen Dagens hemsida, inte pappersutgåvan. Jag tittar in där dagligen.

 

Tidningen Dagen säger sig ju vara en kristen dagstidning*. Skulle så vara anser jag att det ställer extra krav på rättfärdighet och sanning, respekt och förståelse. Tyvärr märker jag sällan sådant när det kommer till blaskans ”bevakning” av situationen i Mellanöstern.

 

Idag läste jag två ”artiklar” med rubrikerna Hamas hyllar mord på israeliskt par och Palestinier bannlysta efter attacker**. Tidningen Dagen andas med rätta upprördhet över ett kriminellt mord som det inte finns något försvar för. Det har jag inga problem med. Men det som gnager mig är vad den sionistsympatiserande tidningen noggrant brukar välja att inte rapportera. Jag har ju varit ned ett tag och vet att det är så.

 

Så i morse valde jag att också besöka tidningen den israeliska tidningen Haaretz hemsida för att läsa där om det Dagen skriver och inte skriver om. Där fann jag en intressant reflexion av kolumnisten Gideon Levy. För min begränsade läsekrets publicerar jag hans text med information om saker tidningen Dagen i sin ”kristliga” nit väljer att undanhålla sina ockupationssympatiserande läsare. Google gjorde en grovöversättning innan jag finputsade texten. På engelska kan man läsa artikeln här.

 

 

ÄR ISRAELISKT BLOD RÖDARE ÄN PALESTINSKT?

 

Naama och Eitam Henkin mördades några hundra meter från där soldater dödade Ahmed Khatatbeh. Deras blod ropar inte högre än hans.

 

På vägen till Elon Moreh, nära Beit Furik-korsningen, blev Naama och Eitam Henkin på torsdagskvällen mördad i sin bil inför sina barn. Det var ett chockerande brott.

 

På vägen till Elon Moreh, nära Beit Furik-korsningen, blev Ahmed Khatatbeh ett par dagar tidigare skjuten till döds i sin bil. Det var också ett chockerande brott. Alla blöder rött. Mord som hämnd kan aldrig rättfärdigas men sammanhanget kan inte förbises. Båda sidor dödar oskyldiga men inte i lika proportioner. Henkins blod ropar inte högre Khatatbehs. En ung döv man med en trasigt liv slogs ut av soldater med tre skott bakifrån och ytterligare några in i hans bil. Det hände vid checkpointen Beit Furik sent på natten och under omständigheter som fortfarande är oklara.

 

Den öde vägen till Elon Moreh inbjuder till ilska från sin startpunkt nära checkpointen Hawara: Skyltarna pekar endast till bosättningarna Itamar och Elon Moreh. De palestinska städerna Beit Furik och Beit Dajan – mycket äldre och större än bosättningarna – nämns inte, som om de inte fanns. Det är på samma sätt med de flesta vägskyltarna på Västbanken. I en dold institutionaliserad apartheid skiljer de på en person och en annan, på ett samhälle och en annat.

 

Familjen Henkins mördades några hundra meter ifrån där soldaterna dödade Khatatbeh. Han var på väg tillbaka från Nablus efter att ha köpt kläder för ledigheten Id al-Adha. Född döv dog han i tystnad. De besköt hans bil, kanske för att han inte hörde deras rop att stanna. I ungefär en timme hindrade de sedan en ambulans att föra bort honom. Läkarna på Rafidia-sjukhuset sa att det skulle varit möjligt att rädda hans liv om han kommit in tidigare. Hans far vet inte ens om att hans son dödats. Själv döv har han efter en stroke för några år sedan förlorat kontakten med verkligheten. Jag såg honom förra veckan, orörlig i sin säng, stirrade på bilder av sin son.

 

The Spokesman’s Unit of the Israel Defense Forces sa i ett uttalande att hans son dödades för att han utgjorde "en tydlig och aktuell fara" för förbipasserande civila. Såvitt är känt fanns inga civila vid checkpointen Beit Furik vid den aktuella tidpunkten. Arméns oro för deras välbefinnande är därför förbryllande, liksom dödandet av den unge mannen som aldrig tidigare arresterats och som utan rimlig förklaring blev skjuten även sedan han redan sårats.

 

Khatatbeh dog tyst. Ingen i Israel visade något intresse av hans död som knappast nämndes. Rubrikerna skrek inte, bataljoner av soldater rusade inte till platsen, byar blev inte omringade och avskurna.

 

Samma sak skedde när (den palestinska) familjen Dawabsheh brändes i sömnen. Tusentals soldater gick inte in de närliggande bosättningarna. Det föll inte någon in att blockera tillträde till bosättningarna eller att bygga en ny palestinsk utpost till minne av familjen – eller att stänga vägar och söka igenom hus efter hus som man under helgen gjorde i Beit Furik.

 

Budskapet är tydligt: Palestinskt blod är billigt. Att döda Dawabshehs må ha orsakat chockvågor i Israel men säkerhetsstyrkorna agerade som de brukar göra i sådana fall och resultaten talar för sig själva.

 

Hadeel al-Hashlamoun dödades också utan anledning. Kedjan av händelser som ledde till det skandalösa dödandet av läkarens dotter från Hebron – hon sköts 10 gånger – rapporterades i Haaretz  på fredagen av Amira Hass. Ur IDF:s synvinkel var hon en terrorist och i ögonen på de flesta israeler förtjänade hon att dö. Soldaten som dödade henne hördes säga "Tack gode Gud!" Hennes död måste också bli ihågkommen nu.

 

Därför är det nu tid att, när många israeler sörjer paret Henkins, också nämna de palestinska offren, vars mord också var avskyvärda och lämnade bakom sig föräldralösa och sorg. Mer än 20 civila palestinier har dödats av israeliska soldater sedan början av detta relativt lugnt år. Nästan alla av dem utan anledning. Deras blod måste också få ropa. Morden på dem är en del av motivet för att spilla Na'ama och Eitam Henkins blod som vi bara hoppas Gud kommer att hämnas. Men egentligen är det bättre om han inte gör det.

 

 


* Vad det nu är detta med kristen tidning. Jag tycker det språkbruket är konstigt. Som jag fattat det är det människor som kan vara kristna. Inte tidningar. Eller böcker. Eller skidresor till Österrike. Tangentbordet jag nu använder är inte heller kristet bara för att jag som skriver tror på Jesus. Snusen jag har under läppen blir inte en Herrens pris ens när jag ber.

** Vill man läsa artiklarna klickas här och här.


religiöst och sekulärt

Jag läste i dagens Haaretz – en vänster-liberal israelisk dagstidning – en artikel från igår. Det är den engelska varianten jag läser på nätet. Nedanstående artikel fann jag intresant. Google fick göra grovöversättningsgörat. Jag fixade till det hela till vad jag menar vara bättre svenska. Vill man läsa på engelska klickar man här.

 

 

DEN ISRAELISK-PALESTINSKA KONFLIKTEN HANDLAR INTE OM RELIGION

 

Extremister kallar det en "heligt krig", men denna konflikt har alltid handlat om mycket världsliga frågor som territorium, orättvisa och identitet.

 

Är det israelisk-palestinska konflikten en religiös konflikt? Nya terroristattacker och motsättningar kring Den heliga helgedomen / Tempelberget skulle kunna tyda på det. Men detta är inget heligt krig – långt därifrån.

 

The Palestine-Israel Journal, en akademisk publikation ägnad åt att studera konflikten anordnade nyligen en rundabordsdiskussion kring själva frågan om konflikten är religiös eller nationell. Panelen – som inkluderade israeliska, palestinska och utländska deltagare från den akademiska världen, media, prästerskap och aktivistiska rörelser, inklusive jag själv – var kraftigt delade i frågan.

 

Min egen tolkning av situationen är att det vi har i Israel-Palestina är i huvudsak en sekulär-nationalistisk konflikt om land, orättvisa och, i mindre grad, identitet. Detta visas i PLO stadgar. Medan dokumentet upprepade gånger nämner orden "arabiska", "palestinska" och "nationalism", hänvisar det inte en enda gång till religion. Den närmaste man kommer är att tala om ett "materiellt, andligt och historiskt" samband med Palestina.

 

Den näst viktigaste politiska kraften i den palestinska kampen efter Fatah var i årtionden den marxist-leninistiska Folkfronten för Palestinas befrielse som grundades av George Habash, född i en kristen familj. Många av dess medlemmar var ateister och de kvarvarande säger till sina "kamrater" i Hamas att "paradiset är i detta liv, inte nästa". De säger "Palestina är paradiset."

 

på samma vis var den politiska sionismens grundare Theodor Herzl en sekulär agnostiker och kanske till och med ateist. Generationen som grundande Israel var anti-religiös och övertygad om att judendomen som tro var på väg att dö, som fredsaktivistveteranen Uri Avnery minns det.

 

Många palestinier och araber finner detta svårt att förstå eller svälja. "Judendomen är en religion och sionismen försökte bygga en judisk stat så för israelerna är detta en religiös konflikt" anmärkte Ibrahim, en vän,. Denna ståndpunkt uttrycks också i PLO: manifest: "Judendomen som religion är inte en oberoende nationalitet. Inte heller judar utgör en enda nation med en egen identitet."

 

Mot bakgrund av att de berövats sitt, samt det faktum att judarna själva inte kan komma överens om huruvida att vara jude är en fråga om religion eller etnisk tillhörighet, är denna förvirring hos palestinier förståeligt.

 

Till skillnad från vad många judar och araber tror är dessa suddiga linjerna mellan etnicitet och tro, irrationell för det rationella förnuftet, inte unik för judendomen. När allt kommer omkring: Det faktum att de flesta av världens religioner i varierande grad är ärftliga understryker att tillhöra en religion inte relaterar bara till tro utan även till härstamning. Dessutom är inte främmande för andra religioner att förknippa religion med "nation" – i Islam, kallas det "Umma" Enligt min mening tenderar religion-etnicitet-pendeln att svänga mer mot etniska när en viss religiös grupp är en minoritet eller känner sig hotad.

 

Detta var fallet i södra Asien. Ett år innan Israel grundades karvades Pakistan ut ur Indien. Dess huvudsakliga grundare, Muhammad Ali Jinnah, var en pålitlig ateist som såg islam i etnonationalistiska kategorier. "Musselmanerna är inte en minoritet. Mussalmanerna är om något en nation", sade han 1940 vid ett massmöte med 100.000 anhängare.

 

Men liksom Jinnah, kunde också sionismens politiska ledare använda religiös symbolik och religiös auktoritet för att driva sin sekulära agenda. Herzl övergav sin pragmatiska vilja att etablera en judisk stat som helst, inklusive i Uganda, till förmån för Palestina på grund av dess religiösa och historiska betydelse för judar.

 

Till detta skapade Herzl intresseallianser med William Hechler och andra kristna sionister vilket gav dålig smak i munnen. "Hechler förklarar min rörelse att vara en "biblisk" sådan även om jag agerade rationellt på alla punkter" anförtrodde Herzl sin dagbok.

 

Likaså tillgrep palestinska sekulära ledare religiösa bilder och tankegångar – muslimska och, i mindre utsträckning, kristna – för att stå emot sionistisk expansion och vädja om bredare stöd. Detta syns bland annat i att utse Klippdomen som en gripande symbol för sin sak. Andra exempel inkluderar användning av den religiöst laddade termen "Fedayeen" som ordagrant betyder "de som offrar [till Gud]" för att beskriva palestinska kämpar och Yasser Arafats val att kalla sin rörelse Fatah (en omvänd förkortning av Palestinas befrielserörelse), som på arabiska också betyder de tidiga islamiska erövringarna.

 

Som sagt, detta är inte en unik företeelse. Vare sig man är förtryckt eller förtryckare, erövrad eller erövrare, tenderar människor att använda åtminstone någon religiös tankegång för att rättfärdiga eller motstå dominans. Gör man inte så höjs nationalismen som sådan till pseudoreligion.

 

Under årtionden har en parallell process ägt rum på bägge sidorna. 1967 års krig var ett avgörande ögonblick i detta avseende, "miraklet" som förde religiös sionism från marginalerna in till centrum. På den arabiska sidan blev det förkrossande nederlaget ett dödligt slag mot den sekulära och revolutionära arabiska nationalismen. Det har man inte hämtat sig från och islamister har successivt fyllt tomrummet.

 

Detta visar hur den religiösa aspekten av konflikten är en inbördeskonflikt i varje samhälle, ibland mer än mellan de två sidorna. Det är en kamp för bägge nationernas själ.

 

Trots den växande fanatism hos religiösa fundamentalister kvarstår de sekulära grunderna för denna konflikt: mark, resurser, rättigheter och värdighet. Men som situationen i Syrien, Irak och Jemen visar kan upprepandet mantran om heligt krig bli en självuppfyllande profetia. I det heliga landet måste vi undvika den oheliga följden.

 

Författaren Khaled Diab är en egyptisk-belgisk journalist, bloggare och författare, som bor i Jerusalem. Han har skrivit “Intimate Enemies: Living with Israelis and Palestinians in the Holy Land”.


stöld under radarn

De senaste inläggen med den grekiska rubriken έν Έφέσω har ju alla haft ett och samma fokus. Mer funderingar i ämnet är att vänta men den bistra sanningen är ju att det också händer andra saker – och inte.

  • Äldsta dottern – Snuppan kallad som liten – rustar till bröllop kommande lördag.
  • Vädret är hälften så varmt som där jag just varit.
  • Arbetet med en ny Kyrkohandbok för Svenska kyrkan, alltså hur man framåt i tiden skall fira olika slags gudstjänster, har nått vad som verkar vara en intressant förlamning.
  • Rekrytering av ny Diakon pågår i församlingen och kyrkoherden har aviserat att han lämnar sitt uppdrag i november och att det därför kommer att bli skifte på den posten också.

 Allt detta är inomlandssaker, kanske rentav lokala ting.

 

Text-TV tar upp svensk inrikespolitik och grillvädret på nationaldagen och har på den internationella arenan rubriker om olyckshändelser och en del annat. Inget verkar hända – typ.

 

Och ändå händer i händelselösheten en hel del saker. Det rör sig inte minst i Mellanöstern som jag ju under en vecka befunnit mig i närheten av. Regionen alltså, inte händelserna.

  • Där avancerar den så kallade Islamiska staten alias Kalifatet på en del platser och tvingas bort på andra. Detta främst i Syrien och Irak. Näppeligen sympatiserar någon av mina läsare med de religiösa fanatikerna i IS. Eller med någon annan sida i den röriga konflikten mellan en samling vad vi skulle kalla diktatoriska banditer – eller värre.
  • Iran förefaller avstå från att utveckla kärnvapen. Det gissar jag att du, noble Bloggläsius, tycker är bra.
  • Dödsdomar – som inte verkar verkställas – mot åsiktsavvikande haglar i Egypten. Förkastligt! tycker alla. Men vad annat är att vänta i ett auktoritärt samhälle där en junta just nu styr.

I Sverige tycker vi ganska lika om alla dessa sammanblandade konflikter i regionen – såvida vi inte har släktingar eller så på olika sidor där nere. Vi förstår att det är rörigt, inte mer. Vi ogillar alla inblandade.

 

Men i en av konflikterna i Mellanöstern är det annorlunda – situationen Israel-Palestina. Också vad gäller den tycker de flesta av oss att det är krånglig på alla sätt och svårt att förstå men flera tar ställning i alla fall. Tydlig ställning. Och utan att ha släkt och familj i området.

Regeringen har gjort det. Den har erkänt staten Palestina liksom Sverige sedan gammalt erkänt Israel. Fyra oppositionspartier ogillade detta, tre skarpt. Och det är om ett inslag i den konflikter i Mellanöstern resten av dessa funderingar handlar. Om sånt vi inte ser. Om Stöld under radarn.

 

I den israeliska oppositionstidningen Haaretz skrev igår kolumnisten Gideon Levy långt och tänkvärt. Jag gillar hans skriverier. Han är informativ, ibland ironisk. Google och jag översatte artikeln som på engelska kan läsas här.

 

 

DENNA ENORMA BOSÄTTNING KOMMER ATT ”FÖRVANDLA PALESTINSKA BYAR TILL ETT FÄNGELSE"

 

Byggandet fortsätter i snabb takt i bosättningen Leshem och skapar ännu ett "bosättningsblock" på Västbanken och klyver den oåterkalleligt.

 

Det är full fart i Leshem, i nordvästra delen av Västbanken. Medan vissa människor fortfarande roar – eller lurar – sig själva i att klamra sig fast vid idén om en tvåstatslösning, och medan alla desperata palestinska närmanden till en internationell organisation av något slag brännmärks som "ett ensidigt drag" som kränker tecknade avtal, bygger Israel i snabb takt en mega-bosättning i hjärtat av Västbanken. Men det anses inte som "ett ensidigt drag", inte alls.

 

Dussintals "små lådor" av cement är redan bebodda; hundratals fler är under uppbyggnad. Medan vi pratade om anat poppade dessa enhetliga grå kuber upp och fullbordade den skadliga territoriella samband som sträcker sig från kustslätten till tätorten Ariel och därifrån till Tapuah Junction, Ma'aleh Efraim och Jordandalen – en tydlig rak linje som klyver Västbanken.

 

Ännu en käpp i hjulet för den sista svaga chansen att någonsin skapa en palestinsk stat.

 

Om en kort tid, då byggandet av denna bosättning är klart och ytterligare några tusen bosättare flyttar in dess 600 bostäder, och när Ariel och dess satellitsamhällen också betecknas som en "bosättningsblock" och ensidigt förklarats israeliskt och aldrig kan evakueras – då kommer Israel att kunna gratulera sig självt för ett väl utfört arbete: aborten på den ofödda staten Palestina.

 

Välkommen till Leshem. Intrycket när man närmar sig den stora byggplatsen är att en storstad är under uppbyggnad: dussintals bullrande traktorer, Israels vagnar* av idag med hjul och stålkedjor som skapar ett öronbedövande larm, skapar berg av smuts och damm – gräver, skär, borrar, krossar, jämnar och skadar höjden som också skall bli en bosättning.

 

Leshems föregångare skjuter ut från de omgivande topparna: bosättningarna Alei Zahav, Paduel, Ariel och industriområdena i Barkan och Ariel West. Vid sidan av dem, gömda i sin skam, ligger palestinska städer och byar med den torftiga mark de har kvar efter det att det mesta plundradt: Kufr a-Dik, Brukin, Deir Balut, Rafat.

 

Dammiga vägar leder till byggplatsen, bredvid vilken de första Leshemiterna redan bor. Deras barn plaskar redan på den nya lekplatsen som färgstänk i ett hav av grått. När dessa barn växer upp kommer ingen att prata med dem om en palestinsk stat eller om bosättningar. Ingen kommer någonsin att berätta att deras bosättning byggdes på stulen palestinsk mark i syfte att sabotera den sista möjligheten för en politisk lösning. De kommer att växa upp i en nationell religiös gemenskap i hem med fri sikt, avancerat solvärmesystem, allt utmärkt planerat och utformat i vad som kommer att vara den centrala delen av landet, inte långt från den glömda gröna linjen med Tel Aviv och Ben-Gurion-flygplatsen vid horisonten.

 

Alla bostäder i detta nybygge är ser likadana ut, är fristående och beräknas att uppfylla varje israels dröm. Blå-vita flaggor fladdrar redan i vinden bredvid jordlotterna och små och medelstora bilar, japanska och koreanska, står framför småborgerliga bostäder. De kommer att komma hit på grund av tro och ideologi men också för "livskvalitet".

 

Leshem byggs lika fort som den nya motorvägen från Tel Aviv till Jerusalem.

 

Lite historia: Detta samhälle började med bygget av 19 villor som avbröts på oklara grunder – det finns mer än en version av vad som hände – och som stod halvbyggda. Den israeliska försvarsmakten övade på platsen under den andra intifadan – under sin tidiga period känt som Chabad Illit. Under 2010, då byggandet återupptogs på kullen ovanför villorna, talade man om ett annex till bosättningen Alei Zahav, alltså en utvidgning av redan befintlig bebyggelse. Så skulle inte etablering orsaka något ståhej även om "annexet" faktiskt var en helt separat bosättning. Alla vet ju att Israel inte bygga nya bosättningar utan endast utvidgar de befintliga.

 

Men idag leder skyltar dig till Leshem, inte Alei Zahav eller någon sorts stadsdel. Bosättningen byggs av privata entreprenörer. Vägen som leder fram går på privatägd palestinsk mark och även om High Court of Justice ingrep tillfälligt pågick byggandet obehindrat.

 

Nära Leshem finns den fantastiska historiska lämningen Deir Samaan, ett kloster med anor från romartiden och genom den bysantinska eran. Det finns inte många arkeologiska platser som är så imponerande och så försummade som denna. Den har allt: cisterner och stora mosaikgolv, olivpressar och kvarnar, ett solur, ett tråg för hästar, ruinerna av en kyrka och underjordiska vattensystem, stenkupoler och marmorpelare strödda på marken – rester av en underbar gammal livsstil.

 

Mögelgrönt vatten fyller cisterner och gamla pooler och hela platsen förorenas av sotiga grillrester, plastflaskor, tomma konservburkar och annat skräp från människor som älskar detta land.

 

Fastigheten som gränsar till byggarbetsplatsen, inklusive de arkeologiska utgrävningarna, tillhörde Fars a-Dik. Han är lektor i statsvetenskap vid American University i Jenin, 35 år, singel och arbetar för en fristående organisation som deltar i utvecklingen av folkhälsofrågor. Han bor i grannbyn Kufr a-Dik som har en befolkning på 6.000 som fått det mesta av sin mark plundrad och förklarad statlig i syfte att skapa Leshem, även om Kufr a-Dik självt lämnades utan mark att bygga på. Omkring 100 familjer har redan lämnat byn och flyttat till Ramallah.

 

Fars a-Dik hade en liten olivlund på 6,25 hektar som hans far planterade för 35 år sedan. 1996 exproprierade staten en del av familjens mark och förklarade det för arkeologiskt område, nämligen Deir Samaan. Sonen har nu en monstruös byggarbetsplats intill vad som finns kvar av hans lund och hans träd är täckta med lager av damm och byggavfall. Vita olivträd är vad som finns kvar som inte ger oliver att plocka.

 

Hans land är omgiven på alla sidor av bosättningar och när Leshem är fullt befolkat är det osannolikt att han kommer att få tillgång till sin mark. A-Dik vet detta. Leshem skiljer honom också från en annan tomt som tillhör hans familj. Han går nästan aldrig dit på grund av det numera stora avståndet. Bönder från en grannby brukar jorden åt honom.

 

A-Dik liknar byggandet av Leshem som ett finger Israel peta in i hjärtat av Västbanken för att bryta isär den.

 

"Israelerna vill förena alla bosättningar i området till en enhet", säger han, "och göra de palestinska byarna mellan dem till ett stort fängelse, som Israel har nyckeln till. Om Israel vill, kommer det att öppna upp och låta oss få tillgång till vår mark, om inte, kommer vi inte åt den. Det är troligare att det blir inte. Kufr a-Dik förvandlas från en by till ett läger då det inte finns plats kvar att bygga. När premiärminister Benjamin Netanyahu och den palestinske presidenten Mahmoud Abbas talar om landbyte är det mitt land de pratar om. "

 

Men a-Dik vet att även talet om landbyten nu inte är mer än tomt pladder.

 

Han har en vän i England som nyligen besökte honom i hans by, för första gången på fem år. Han kunde inte tro sina ögon.

 


*  Jag gissar att uttrycket Israels vagnar är en anspelning på formuleringar i judarnas heliga skrifter, våra Biblars Gamla testamente. Där anspelar det på forntida hästdragna vagnar för strid och att HERREN är Israels vagnar och ryttare, inte de själva.


val i israel

Nästa vecka är det val i Israel.

 

Jag är lite osäker men jag tror inte man riktigt samma system som till exempel i Sverige. Vi har mandatperioder på en viss tid och val vid bestämda exakta tidsintervall – annat typ extraval är extrema undantag. Många länder har det på samma sätt som vi men i en del andra fullvärdiga demokratier är det vanligare med utlysta val liksom lite då och då – men med tillägget att det nog ändå måste ske inom ett visst tidsspann.

 

Vara hur det vill med detta är det val i Israel på tisdag till veckan.

 

Om situationen i den svenska Riksdagen ibland kan te sig lite rörig är det en mild västanfläkt jämfört med hur det förefaller vara i Knesset. Vi har två linjer där den ena om man inte kommer överens med delar av den andra i trängt läge ibland kan luta på en på-sidan-om-are. Det är vågmästargänget som ingen annan vill ta i med tång som gör det lite komplicerat.

 

I Israel finns Höger, Högrare och Högrast, lite Mitt, lite Landknyckarrörelse, minimal Vänster, olika religiöst motiverade partier samt ett Arabiskt. Hur det hela skall gå ihop i koalitioner och annat är redan för israeler en marigt sak och för mig som intittare naturligtvis obegripligt. De frågor valet gäller verkar i huvudsak vara samma sak som hos oss – ekonomi, sociala frågor osv. Ockupationen och fred med Palestina verkar inte vara den största grejen man går till val på. Snarare tvärt om.

 

Denna dags ledare i oppositionstidningen Haaretz ger ändå en inblick. Jag lät Google göra ett grundjobb och putsade sedan den ”svenska” jag fick därifrån. På engelska kan ledaren läsas här. 

 

CHANS ATT AVSLUTA NETHANYAHUS STYRE

 

Det finns en chans att ändra högerstyret och få tillbaka Israel på spåret med politisk måttfullhet och social integration. Det måste vara väljarnas mål nästa tisdag.

 

Valet till det 20:e Knesset ger allmänheten en möjlighet att ändra regeringen och avsluta premiärminister Benjamin Netanyahus långa period. Det måste vara väljarnas mål nästa tisdag.

Efter att han åter fick makten har Netanyahu lett Israel till att fördjupa ockupationen och bosättningspolitiken på Västbanken, till två meningslösa krig i Gaza och till en spricka i förbindelserna med Förenta staterna och Europa – innefattande hot om bojkott sanktioner från det sistnämnda.

Netanyahus ekonomiska politik har fått försvarsbudgeten att svälla och lägenhetspriserna att skjuta i höjden, utan hänsyn till folkets nöd. Den har blockerat alla reformer. Han såg de arabiska medborgarna som en olägenhet och förde fram antidemokratisk lagstiftning mot dem samt misshandlade asylsökande från Afrika.

Netanyahu utlyste tidiga val och presenterade det som en folkomröstning om hans fortsatta styre. Var och en som är bekymrad över framtiden och vill leva i ett fred-sökande stat som en del av det internationella samfundet och som strävar efter att integrera minoriteter och minska de sociala klyftorna måste säga "nej" till honom och rösta för en helomvändning.

Isaac Herzog och Tzipi Livni, ledare för Zionist Union är ett övertygande alternativ till det styrande partiet och premiärministern. Herzog är värd offentligt beröm. Att döma av hans uppförande och ställning som oppositionsledare under kampanjen, förväntas han inte fortsätta Netanyahus förnedrande och förtryckande politik utan kommer att agera för att normalisera Israels utrikespolitik och offentliga liv.

Röster på Zionist Union kommer att stärka Herzogs chanser att få presidentens uppdrag att bilda nästa regering.

Den som vill rösta för att ändra regeringen men föredrar ett parti som inte under några omständigheter kommer att gå med i en regering ledd av Netanyahu, måste rösta på Meretz. Detta är en part hängivet ett demokratiskt, jämlikt Israel och har visat detta med otaliga lagstiftningsinitiativ och med ett imponerande antal kvinnor på sin lista. Risken att Meretz inte  får tillräckligt många röster för att kunna göra det i Knesset och att dess liberala röst därmed kommer att saknas i parlamentet är en annan anledning att stödja det.

The Joint List speglar den arabiska minoritetens kamp för jämlikhet och för att stärka det civila delen av den israeliska identiteten. Ingen kamp är mer rättfärdig och den politiska union som tvingas på det arabiska partiet kan få ökad representation i Knesset. Det kommer att vara ett viktigt bidrag för den israeliska demokratin. Men den hastigt hopsmidda listan söker fortfarande sin väg vilket framgick av den onödiga röstnings affären med Meretz. [Öa: Vad gäller denna sista mening är jag inte ens halvt säker på att jag fattat rätt.]

Det finns en chans att ändra högerstyret och få tillbaka Israel på spåret med politisk måttfullhet och social integration. Vi får inte missa denna chans.

 

Förresten: Klicka gärna runt på Haaretz som har partipresentationer att fördjupa sig i, opinions-undersökningar och annat.


märklig parallellitet

Sverige är ett land med lång efter WW2-tradition att stå för mänskliga rättigheter, folkens självbestämmande, demokrati, yttrandefrihet, successivt ökad jämlikhet mellan könen och andra centrala värden. Humanism, respekt och människovärde – typ.

 

I den andan uppmärksammade Sverige brott mot mänskliga rättigheter i mörkerlandet Saudiarabien. Där blev man sur och har kallat hem sin ambassadör. Mörkervänner inom svenskt näringsliv kritiserar att Sverige gjort som det gjort med argumentet att man gör saudierna ledsna och att det kan bli bad for business.

 

Ganska snart efter regeringsskiftet erkände Sverige i samma anda av folkrätt, frihet, självbestämmande etc det ockuperade Palestina som en självständig stat. Bosättarmakten Israel blev sur och kallade hem sin ambassadör. Ockupationsvänner som den ”kristna” tidningen Dagen och delar av borgerligheten kritiserar att Sverige gjorde som det gjorde med argumentet att det gör israeler typ utrikesminister Lieberman ledsna och skadar förhållandet till Israel.

 

Är det inte en märklig parallellitet?

 

Jag är av den uppfattningen att om man har principer skall man stå för dem och inte kröka rygg inför orättvisor, förtryck och andra brott mot mänskliga rättigheter. Man skall göra det också om det irriterar förtryckare och kanske kostar pengar. Det står nämligen 15:e psalmen i den för judar, kristna och indirekt för muslimer heliga bok vi kallar Psaltaren denna rad tillskriven den gemensamma profeten David:

 

...den som håller sin ed fast det står honom dyrt...står alltid trygg.

 

PS: Jag är fortfarande febrig, snorar och hostar. Men lite bättre. DS.


terror i Jerusalem

Så slog terrorn till igen!

 

Två utklädda män gick in i en synagoga i västra Jerusalem och angrep dem som bad där. Många skadades, 5 dödades – om jag minns siffran rätt. Attentatsmännen dödade på plats.

 

Vanvett! Naturligtvis!

 

Känt över världen på ett ögonblick. Fördöms av alla och av mig! Det situationen i Jerusalem och Palestina-Israel minst av allt nu behöver är terror med fler döda och mer kravaller. Tragiken är monumental oberoende av till vilken sida de dödade och skadade hör.

 

Naturligtvis är det inte lätt att vara en sansad och tillbakahållande kraft när känslorna rusar. Trots allt är det ansvariga folkledares uppgift att vara sådana. Särskilt av demokratiskt valda ledare i utvecklade och erfarna demokratiska system och länder förväntar man sig det.

Med våra mått mätt är det som skall bli ett framtida fritt och suveränt Palestina ännu inte en mogen demokrati. Oaktat detta har Abbas tagit avstånd från terrorangreppet på synagogans gudstjänstbesökare. Israel är demokratiskt och har regering förankrade i regelbundna valresultat ofta sammansatta i ganska komplicerade med demokratiska koalitioner. Landet har också fungerande fri och oberoende press. I oppositionstidningen Haaretz fanns den 19:e denna ledare. Google Translate gjorde grovjobbet och jag putsade till svenskan. På engelska kan man läsa artikeln här.

 

 

NETHANYAHU OCH HANSMINISTRAR UTSÄTTER ALLMÄNHETEN FÖR FARA

 

Är ett slut på våldsspiralen mellan israeler och palestinier ett av premiärministerns främsta mål? Om så är fallet är det svårt att förstå hans pågående hetsande mot Mahmoud Abbas.

 

Tisdagens mord på fem israeler i en terrorattack i Jerusalem är en tragedi. Det är svårt att förstå hur människor kan vara i stånd att gå in i en synagoga och kallblodigt skjuta människor som ber. Den rådande spänningar i staden, försöken från medlemmar i Knesset att besöka Tempelberget, fastighets-provokationer från bosättare stadsdelen Silwan i östra Jerusalem – inget av detta kan fungera som ursäkt för ett brott som det som begicks på tisdagen.

 

Med detta sagt – det våldet och den mordiskhet som de senaste månaderna blivit en del av vardagen i Jerusalem väcker också svåra frågor om hur Israels regering agerar. Den viktigaste frågan av alla måste besvaras av den som leder den. Är Benjamin Netanyahus mål egentligen att förhindra en upprepning av sådana tragedier? Är ett avslut av den blodiga våldsspiralen mellan israeler och palestinier ett av hans främsta mål?

 

Antar man att det är så blir det svårt att förstå varför han envisas med att gång på gång utpeka den Palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas som den som är ansvarig för dessa terrordåd. Exakt vad hoppas Netanyahu uppnå med sådana anklagelser? Vill han verkligen lugna ner situationen eller utnyttjar han kanske tragedin till att fortsätta att demonisera den som var tänkt att vara Israels partner för ett avtal?

 

Det verkar som svaret har lämnats av medlemmar av hans regering. När Naftali Bennett beskriver Abbas som "en av de värsta terrorister det palestinska folket någonsin producerat" och Avigdor Lieberman skyndar sig att följa i hans fotspår (Abbas "gör med avsikt konflikten till en religiös"), avslöjas den nuvarande regeringens verkliga mål: att fördjupa klyftan till palestinierna och torpedera alla möjligheter till framtida avtal.

 

Mot bakgrund av dessa demagogiska anklagelser blir det säkerhetstjänsten Shin Bets chef Yoram Cohen berättade Knesset på tisdag av extra vikt. Cohen avvisade påståendet att Abbas är involverad i höja temperaturen. Den Palestinska myndighetens president, sade han, "är inte intresserad av terror och orsakar inte terror – inte ens under bordet."

 

Cohen angav stället mordet i juli på den palestinska tonåringen Mohammed Abu Khdeir som en viktig katalysator för sammandrabbningarna i Jerusalem, tillsammans med den senaste tidens incidenter på Tempelberget. Och han manade till måtta eftersom "den religiösa dimensionen konflikten nu får är mycket farligt och explosiv."

 

Cohens professionella åsikt motsäger den pågående hetsen mot Abbas från Netanyahu och hans ministrar. Deras politik är en litania av ansvarslöshet mot allmänheten. De kan uppenbarligen inte förväntas ändra sin politik, men det måste tydligt sägas: Dessa människor – vare sig deras vägran att se Abbas som en partner styrs av valkampanj eller av ideologi – utsätter allmänheten för fara.

 

 

Så långt artikeln.

Ytterligare en notis från området är att man för att på ett särskilt sätt minska motsättningarna och verka för lugn och harmoni så har israeliska myndigheter efter terrordådet beslutat om ytterligare bosättningar i östra Jerusalem. Jag tvekar om det är ett vist och konstruktivt vägval.


Tidigare inlägg
RSS 2.0