P minus 33

Det är möjligt att du, noble Bloggläsius, inte förmådde slita dig från den dramatiska händelsen om skeppsbrotten som gavs i kapitel 27 i Apostlagärningarna utan fortsatte med kapitel 28 för att se hur det gick. Om så – läs om kapitel 28. Om inte – läs det! NU.

 

Väl på land – början av kapitel 28 är ju mitt i Lukas skepparhistoria – fattar man så småningom var man hamnat. Därifrån tar man sig vidare och kommer vad det lider fram till imperiets huvudstad där Paulus hålls i öppet häkte under tämligen fria former. Paulus möter representanter för stadens judiska minoritet. Lukas har tidigare berättat att det alltid varit hans strategi och här håller han fast vid den trots att det redan finns kristna på orten.

 

Överläggningarna blir liksom inför kung Agrippa i kapitel 26 lite Emmaus-lika. En del låter sig övertygas, andra inte. Hela den situationen – judar som tror och inte tror Jesus vara deras Messias – avrundas med ett ännu en markering av att budskapet går till icke-judar. Lukas gör den saken tydlig för Theolilos i ett skarpt avslutningsord i verserna 25-29. Han låter Paulus citerar samma ställe ur Jesajaboken som han i sin första bok angav att Jesus använde i kapitel 8 om hörande öron som inget uppfattar och seende ögon som inget inser.

 

Med detta har Lukas skrivit färdigt sin andra bok. Han har fullgjort det han i ingressen redan till första boken lovade Theofilos att göra:

 

Många har redan sökt ge en samlad skildring av de stora händelser som ägt rum ibland oss, så som de har berättats för oss av dem som från första stund var ögonvittnen och blev ordets tjänare, och efter att grundligt ha satt mig in i allt ända från början har nu också jag beslutat att i rätt ordning skriva ner det för dig, högt ärade Theofilos, för att du skall förstå att de upplysningar du har fått är tillförlitliga.

 


P minus 34

Kommer båten att nå Rom?

 

Svaret ges inte i Apostlagärningarna kapitel 27 men det bör i alla fall läsas NU.

 

Lukas är i färd med att avrunda sin berättelse. I kapitel 27 tar berättarglädjen och sinnet för det dramatiska ut svängarna – att han skriver i vi-form tyder på att han var med. Liksom de flesta bibliska personer är Lukas en landkrabba som inte beskriver stormar och åtgärder helt sjömannamässigt. Med Paulus är det på samma vis men han har i alla fall övertygelsen om att det hela skall gå vägen. Han uppmuntrar de modfällda och dukar till och med i vers 35 något som påminner om ett nattvardsbord.

Trots ett dramatiskt skeppsbrott räddades alla.

 

Detta med bibliska personers landkrabbighet är i sig lite småintressant.

De tolv stammarna är ökenråttor som går runt vatten eller i ett känt fall – Röda havet – genom det. Resor på vatten och framför allt havsfärder är man ganska skeptisk till.

  • När kung Salomo ville bygga en handelsflotta och segla på Röda havet och Öst-Afrika hade han varken folk eller kunnande för ändamålet. Hans svärfar feniciern Hiram fick bestå med både material och varvsarbetare. När det var dags att mönstra på var Salomos folk så skeptiska till projektet att Hiram fick låna ut kompetensförstärkande besättningar. (Första Kungaboken kapitel 9).
  • Hur det gick för Jona när han rymde från Gud med en Spanienbåt var också allmänt bekant.
  • Nya testamentets Jesus-berättelser visar att bara på Genesarets sjö som i sanning inte är stor blir det knepigt för folk – som dock hade lyckan att ha Jesus med i farkosten.

Med den bakgrunden torde Paulus färd över Medelhavet knappast ha fungerat som reklam för kryssningsresor.


P minus 35

Det är ett tal på gång – igen. Läs därför NU Apostlagärningarna kapitel 26.

 

I det som blev det tjugosjätte kapitlet accelererar Lukas det budskap som Paulus står för och arbetar vidare inemot den punch-line som avslutar hans andra bok. Tidigare har de sam- och försvarstal han beskrivit i relation till judarna varit polemiska och förenade med att Paulus motståndare haft makten i rummet. Så är det inte när Festus ber Agrippa II om råd. Den romerska ståthållaren har makten och därför blir Agrippa inte nödvändigtvis en motpart utan mer av en insatt samtalspartner. Det märks i hela talets uppläggning och tonfall.

 

I positiv anda berättar Paulus först kort om sig själv och anger vad saken innerst inne gäller – Varför anser man det otroligt bland er att Gud uppväcker döda? (vers 8).

 

En lång historik följer. Theofilos med dem han har omkring sig har tidigare – i kapitlen 9 och 22 – hört berättelsen om Paulus agerande mot de Jesus-troende, resan till Damaskus, mötet med Jesus och inriktningen på det uppdrag Gud gett honom. Det blir lite mer mångordigt denne tredje gång och verserna 12-18 adderar en del:

När jag för den skull reste till Damaskus med översteprästernas fullmakt och på deras uppdrag fick jag under färden, kung Agrippa, mitt på dagen se ett ljus som kom från himlen och omgav mig och mina reskamrater med ett sken som var starkare än solen. Vi föll alla till marken, och jag hörde en röst som sade till mig på hebreiska: ’Saul, Saul, varför förföljer du mig? Det går dig illa om du spjärnar emot.’ Jag sade: ’Vem är du, herre?’ Och Herren svarade: ’Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och stå på dina ben! Jag har visat mig för dig för att utse dig till min tjänare och till vittne om vad du har sett av mig och vad du kommer att få se av mig i framtiden, då jag räddar dig undan ditt eget folk och undan hedningarna. Till dem skall jag sända ut dig, för att du skall öppna deras ögon och vända dem från mörkret till ljuset och från Satans makt till Gud. Genom att tro på mig skall de vinna syndernas förlåtelse och få en plats bland dem som helgats.’

 

Lukas låter Paulus argumentera väldigt likt Jesus när han i den berättelsens sista kapitel samtalar med två personer på väg till byn Emmaus. Det är denne uppståndne Jesus som sänt Paulus till icke-judar med samma inbjudan och uppmaning som till judarna, dem som har Moses och profeterna som förutsagt att Messias måste lida och att han som den förste som uppstod från de döda skulle förkunna ljuset både för vårt folk och för hedningarna (vers 23).

 

Det Lukas skriver till Theofilos är inte en ersättningsteologi – ett ord som får en del att se rött. Det är snarare en påbyggnadsteologi eller en nästa-steg-teologi som kort kan sammanfattas:

  • Det Gud genom historien visat judarna har i och med Jesus uppståndelse gått i uppfyllelse.
  • Därmed blir Vägen – att vara kristen – det logiska och naturliga steget för den som tror på Moses och profeterna.

 

Lukas beskriver Agrippa som en av dem som tror profeterna och anar denna logik. Han och de andra blir inte kristna men det konstateras att högt uppsatta judar inte finner att Paulus är skyldig till något brottsligt.

 

När Lukas skriver detta till Theofilos har flera år gått sedan det hände. Agrippa hade stått på romarnas sida i det krig som år 70 ödelade templet och därmed avlägsnade dem som anklagat Paulus (och Jesus) för tempelförakt. Förståelsekartan och konfliktskissen är annorlunda. På 80-talet kommer rågången att gå mellan en fariseisk exklusiv judendom byggd på just Moses och profeterna å ena sidan och å andra sidan den inkluderande och mot andra folk öppnade judendom som tror att Jesus är Messias som uppstått från de döda – byggd på samme Moses och profeter.


P minus 36

Nya kvastar sopar!

 

Det kan man se i Apostlagärningarna kapitel 25 som bör läsas NU.

 

Ståthållaren Felix efterträds av Festus runt år 60. Då öppnas ärendet på nytt – så som Lukas berättar det. Framme i sin provins besöker Festus direkt Jerusalem där översteprästerna och judarnas främsta män lika direkt yrkar på att man skall återuppliva Paulus-fallet – för att kunna avliva honom.

 

I Caesarea tar Festus direkt tag i saken. Det som som Lukas berättade i kapitel 24 om händelserna två år tidigare återupprepas. Inget nytt har i sak tillkommit. Den nya ståthållaren är i samma knipa som sin företrädare. Han kan inte döma men inte heller frige.

 

Hans förslag att Paulus skall rannsakas i Jerusalem är ett sätt att försöka slippa den heta potatisen. Det det misslyckas kapitalt. Paulus vet att i Jerusalem väntar ingen fair trial utan döden. Han vädjar därför till kejsaren – ett privilegium han hade som romersk medborgare. Festus har bara att administrera detta.

 

Ett ”statsbesök” öppnar en väg för Festus. Det är företrädarens svåger och svägerska Agrippa II med syster Berenike som kommer. De kan hjälpa Festus att få ihop en problembeskrivning han kan skicka med till Rom.

 

Om Agrippa II – född år 27 eller 28 – och hans ett år yngre syster finns också en del pikanta detaljer Paulus när det utspelade sig och Theofilos på sin tid kanske kände till och som man nu inte egentligen behöver känna till alls. Men i alla fall:

Agrippa II bedömdes för ung att ta över när hans far dog men kom med tiden att växa till sig som en småkung i området. Han hade tilläggsuppdraget att ha översyn över Jerusalem med dess tempel och kult. Han motsatte sig det judiska upproret 66-70. Han gifte sig inte.

Berenike blev som ung bortgift till sin farbror och fick två söner med honom. Som änka – det är under den tiden de kommer till Caesarea – levde hon som first lady hos sin ogifte bror vilket naturligtvis gynnade skvallret. På 60-talet – det kan inte Paulus med kanske Theofilos veta – var hon gift igen men lämnade den kungen och återvände till sin bror. Hon motsatte sig också det judiska upproret så till den grad att hon var älskarinna åt den romerske befälhavaren, sedermera kejsaren, Titus. Naturligtvis kunde denne inte, efter kriget och väl tillbaka i Rom, ha en judinna som livskamrat. Han skickade iväg henne.


P minus 37

Läs kapitel 24 i Apostlagärningarna. NU.

 

I vad som senare blev kapitlen 24-26 i hans andra bok redogör Lukas oväntat omständligt över hur ärendet Paulus hanteras av romerska myndigheter. Han måste ha haft något eller några skäl för att på 80-talet berätta så noga om vad som hänt före år 60. Detta givetvis om den dateringen av Lukas två skrifter är någotsånär riktig – vilket jag tror den är.

 

Tidigarelägger man Lukas skrivande – en del Bibelforskare har gjort så – och ser Apostla-gärningarna som en försvarsskrift för Paulus inför mötet med den kejserliga rättvisan i Rom löser man det orsaksproblemet. Det skulle också vara en förklaring på frågan varför Paulus brev, som rimligen var kända på 80-talet – lyser med sin frånvaro i Lukas skrifter. Inga citat, inga anspelningar, till och med ett något annat fokus.

Men det skulle å andra sidan skapa en massa andra problem. En datering av Lukasskrifterna till tidigt 60-tal skulle pressa dateringen av Markus Jesusberättelse som ju Lukas använder ned till 40-talet och det är de flesta Bibelforskare inte beredda att göra.

 

Vad kan Lukas ha haft för motiv att berätta så detaljerat om Paulus inför ståthållaren Felix (kapitel 24), ståthållaren Festus (kapitel 25) och den judiske lydsmåkungen Agrippa II (kapitel 25-26)? Och varför bedömer han att Theofilos som han skriver för skulle vara intresserad av dessa gamla nyheter?

 

Inte vet jag!

Men ändå gör Lukas så. Han låter förhören – eller snarare de tal han skriver att Paulus håller – steg för steg utveckla och arbeta sig fram till vad kärnpunkten i Jesus-tron innerst inne är. Dessutom visar Lukas att ingen romersk myndighet fann Paulus – och med honom Jesus-troende i händelsernas då liksom i skrivandets nu – vara ett hot mot den allmänna ordningen utan endast är en grupp som med Jesus uppståndelse i ryggen förvaltar det judiska arvet på det rätta sättet.

 

Theofilos är överklass som det är en poäng att dedicera skrifter till. På något vis är han en person med (i alla fall potentiellt) inflytande. Han kan ha varit en romersk tjänsteman som fått att hantera (judiska) klagomål mot de kristna – sådana förekom länge. Han kanske blivit kristen och vill ha mer kött på benen vad gäller den nya rörelsen och hur ”staten” rimligen ställer sig till den. Han kan också vara en fullständigt fiktiv person – lik den Bloggläsius som jag ibland här på min blogg tilltalar och som kan vara vilken läsare som helst.

 

Nu tillbaka till handlingen:

 

Kommendanten Claudius Lysias i Jerusalem skickade i kapitel 23 den hotade romerske medborgaren Paulus till ståthållaren Felix som nu i kapitel 24 fått ärendet i sitt knä. Nu är det inte lynchningsrop eller spontana överläggningar det blir frågan om utan formell rättsprövning med talespersoner och allt. Advokaten Tertullus följer den antika retorikens regler och stil när han drar ärendet för ståthållaren – naturligtvis ger Lukas en nedkortad form.

Paulus försvarar sig och använder också på det retoriska sätt man brukade vid domstols-förhandlingar – inledande fjäsk, presentation av ärendet, argumentation och slutsats. Paulus slutkläm är att det gäller de dödas uppståndelse (vers 21).

 

Ärendet går i stå. Felix vill vänta på Lysias som inte kom. Men frun Drusilla var nyfiken.

 

Lite ovidkommande men ändå kanske intressant kan sägas att hon var judisk prinsessa, född år 38, nu i övre tonåren, max 20 år gammal. Hon var dotter till Agrippa I (och bror till Agrippa II och Berenike som anländer i nästa kapitel). Som barn hade hon av Agrippa I lovats till till en annan kung men det äktenskapet blev inte av då denne inte ville låta sig omskäras och bli jude. Brodern Agrippa II gav henne då som hustru åt en annan småkung som gick med på religionsbyte. När hon var 16 år blev ståthållaren Felix betagen i henne och hon lämnade sin man för den bedårade som då var i knappa 50-årsåldern. Att hennes bror Agrippa II accepterade att hon gifte sig med en oomskuren hedning hade troligen politiska orsaker.

En lite rörig privatmoralisk situation. Kanske Paulus och senare Theofilos kände till den. Det är i alla fall lätt att tänka sig att när Lukas i vers 25 låter Paulus börja prata om rättfärdighet och försakelser och den kommande domen är det sådant överheten inte vill skall vara på tapeten.

 

Felix kan inte döma Paulus. Enligt romersk lagstiftning är oskyldig till uppvigling – som i och för sig kunde anses vara ett majestätsbrott belagt med dödsstraff. Att frige honom hade varit ett alternativ men det hade både riskerat den romerske medborgaren Paulus liv och troligen förargat Rådet i Jerusalem som det ju ändå vara bra att vara på något så när god fot med. Att i två år begrava honom i buren blev därför strategin – stimulerad av tanken på en och annan muta.


charterkärringar

Jag har ett annat liv än att kommentera Bibelkapitel även om sådant är ganska högfrekvent här på min blogg just nu. I enlighet med det for jag till Luleå igår morse. Det var skolavslutning i årskurs ett som farfars barnbarn Tyra nu gått. Det är alltså jag som är farfadern i sammanhanget.

 

Regnig natt och en duggig och blåsig och kall morgon hade flyttat avslutningen från skolgården in i Andreaskyrkan i närheten. Är jag rätt underrättad var den som baptistförsamlingen i Luleå byggde när de lämnade det hus i centrala stan som fortfarande har namnet Ebeneser. Bra att den lokalen finns – särskilt som Svenska kyrkan i vinter i sin anda av utveckling avvecklat sin kyrkolokal i stadsdelen ifråga.*

 

Det var fyra årskullar barn på plats, sammanlagt kanske 150 barn från 6-års till och med 3-an. Nästan alla bänkar i kyrkan var fyllda av barn. Föräldrar, syskon och andra stod längs med väggarna och längst bak packade som japaner i en tunnelbanevagn.

 

Barnen var jätteduktiga!

Varje årskull sjöng var sin sång. Ett par av eleverna fungerade som konferencierer. Fint!

 

Men ett par kärringar bakom mig pladdrade hela tiden, möjligen med undantag när just deras barns klass sjöng sin sång. Tjatterkärringar! Jag vet allt om när den enes flyg skall gå – 5.50 – och bryderiet om att ta sig till flygplatsen i den tidiga ottan. Jag vet även att väl framme skulle hon och dem eller den hon reser med vara på samma hotell som någon annan.

Nedrans charterkärring! tänkte jag. Kan du inte helt enkelt stänga kakhålet!

 

Sa jag något? Nej. Lät det gå för långt.

Jag hade inte ens ½artigt kunnat be dem vara tystare.

 

Men det var fina barn. Och finast var Tyra – givetvis.

Men det blir ingen offentlig bild på henne eller andra.

Skolans internetpubliceringspolicy.

 


*  Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, uppfattar ordet utveckling precis så ironiskt som jag avser det. Jag tror att den ofta använda strategin utveckla genom att avveckla bara blir verkningsfull i det senare ledet. Fira färre gudstjänster för att nå fler är exempel på samma tankekullerbytta som är alltför vanlig när ekonomer, politiker och organisationsfokuserade byråkrater tillåts råda.


P minus 38

Trix och evakuering.

 

Läs NU först Apostlagärningarna kapitel 23 som berättar vad som direkt följde på Paulus tal till folkhopen i Jerusalem i förra kapitlet.

 

I Jerusalem styrde romarna (på distans från Caesarea) och ansvarade som ockupationsmakt för lag, ordning och säkerhet. Saker som handlade om religion och liknande rättskipning sköttes dock av ett palestiskt-judiskt självstyre. De frågorna befattade sig romarna inte med mer än absolut nödvändigt. Den myndighet i Jerusalem som kallas rådet hade att hantera dessa ting och och den romerske kommendanten delegerar därför Paulus dit – eller vill i alla fall inhämta deras yttrande om honom som var romersk medborgare från födseln och därför åtnjöt det romerska rättsskydd kommendanten var skyldig att upprätthålla.

 

Lukas är skicklig – liksom Paulus. Talet till rådet är format med hänsyn till just rådet som målgrupp – en judisk lärd överklass. Dessa behöver ingen information om Paulus som person eller vad de i nästa kapitel kallar nasareernas sekt stod för. Den kunskapen har de redan.

 

Det är här Paulus trixar. Han vet att rådet ingalunda är enigt och utnyttjar den partiskillnad han vet finns – som Lukas upplever sig behöva beskriva för Theofilos i vers 8. I det blockpolitiska gräl som då utbryter glöms anklagelserna mot Paulus bort. Av det grälet kan man också dra slutsatsen att åsiktsavståndet mellan fariséerna och de som trodde på Jesus inte när det kommer till kritan är alltför stort. Det är saddukeerna som har svårast med de kristna.

 

Tumultet leder till att Paulus sätts i skyddshäkte – den romerska medborgaren måste ju skyddas. Då uppgifter framkommer om att man planerar mörda honom evakueras han under militär eskort från det religionsbråkiga getingboet Jerusalem ner till Caesarea vi havet och ärendet överlämnades till högre romersk instans – ståthållaren Felix som residerade där åren 52-60 efter Kristi födelse. Hos honom kan förhoppningsvis den ordnade process genomföras som Lukas berättar om i nästa kapitel.


P minus 39

Det gäller att kunna prata hebreiska!

Det gör åhörarna uppmärksamma.

 

Jag har aldrig själv provat metoden men skall man tro kapitel 22 i Apostlagärningarna har den i alla fall fungerat en gång. Läs det kapitlet NU.

 

I sin första skrift, Jesus-berättelsen, bygger Lukas delvis på Markus Jesus-berättelse och det ger boken den tydliga egenskapen att den i början är episodisk för att i slutet bli konsekutiv. Med det fina ordet episodisk menar jag att de händelser och ord som berättas om Jesus i mångt och mycket är fogade och arrangerade inte i strikt tidsföljd eller i en logisk ordning där en sak direkt bygger på någon annan utan mer är en pedagogiskt hopsatt samling spridda episoder för att ge en rättvisande bild av Jesus och det som hände kring honom. I slutet av Jesus-berättelsen som handlar om den sista veckan i Jerusalem ändras tonläget till en konsekutiv berättelse där en sak omedelbar följs av en annan i ett direkt samband.

 

I Lukas andra skrift, Apostlagärningarna, är det på liknande vis men inte lika starkt. De första händelserna i den kristna församlingen beskrivs mycket mer sammanfogat än slutet av boken med kapitel 22-28 om alla rättegångar kring Paulus och hur han där agerar och förklarar sig. På ett skickligt sätt presenterar Lukas sin idol främst genom olika tal och dialoger anpassade till de olika sammanhang Paulus befinner sig i – och som han, Theofilos och andra i sin och senare tid kan befinna sig i.

 

I kapitel 22 ställs Paulus inför en judisk pöbel som uppviglade av några lider av missuppfattningen att han vill generellt sabotera templet och judiska traditioner. Paulus linje blir att berätta sina egna erfarenheter.Han väljer att göra det på den ”heliga” hebreiskan, inte de folkliga språken arameiska eller grekiska.

 

I stort är de första 21 verserna i kapitel 22 en återberättelse av de händelser Lukas berättat i kapitel 9 men nu med en stilistisk driven finess. I kapitel 9 berättades om Paulus i tredje person – om man beskriver det grammatiskt. I kapitel 22 skriver Lukas att Paulus själv berättar saken i första person.

 

Reaktionen blir häftig när Paulus når fram till att han fått Guds uppdrag att gå till hedningarna långt borta. Den saken – att Gud vill i sitt folk infoga andra än dem själva – är stötestenen. Att de löften Gud exklusivt gett dem nu skulle vara för alla vill de inte godta.

 

I det efterföljande tumultet ingriper ordningsmakten som arrangerar den mer ordnade överläggning som direkt följer i nästa kapitel. Att Paulus ställning som romersk medborgare blir klarlagd är också en bärande faktor för den fortsatta konsekutiva händelseutvecklingen.


P minus 40

Det lunkar på. Kapitel för kapitel.

Läs NU kapitel 21 i Apostlagärningarna.

 

När det gäller vad som berättas och står i Bibeln finns flera sätt att närma sig det skrivna. Förutom att inte alls stöta och blöta texterna är fragmentisering en ganska dominerande metod. Lösryckta meningar eller smärre avsnitt ställs i fokus på ett sätt som gör att helheter och sammanhang kan gå förlorade eller åtminstone fördunklas. Man ser inte skogen för bara träd.

Läser man, som i min bloggserie P minus, i större block lite snabbt och översiktligt, anar man nog att man är i skogen men missar lätt detaljer. Man ser inte de enskilda träden och annat i den biologiska mångfald som faktiskt tillsammans är just skog.

 

Lukas berättade i kapitel 18 att Paulus svepte förbi Efesos (vers 19-21) för att i kapitel 19 låta honom återkomma till staden och vistas där i flera år. I kapitel 20 reser Paulus vidare till Grekland och när han på sin resa till Jerusalem är i närheten av Efesos möter han representanter för församlingen eller församlingarna därifrån. Med detta är Paulus färdig med Efesos, den stad vars folkmajoritet redan i andra halvan av kapitel 19 markerat sig vara färdig med Paulus.

 

Lukas gav redan i kapitel 19 vers 21 Theofilos en aning om vad som komma skulle. Bibel 2000 uttrycker det med orden bestämde sig Paulus men den grekiska texten kan också uppfattas som 1917 års Bibelöversättning formulerade det: bestämde sig Paulus genom Andens tillskyndelse.

Denna tvetydighet är lurigt avsiktlig och litterärt skicklig. När Theofilos och andra hör den låter det som ett alldagligt resebeslut men utifrån vad man sedan kommer att höra inställer sig tankar kring hur Anden leder, yttrar sig och skall förstås. Var det Paulus själv eller Anden som styrde honom mot Jerusalem? I början av kapitel 21 – som nästan är en resedagbok – får Andens påverkan vänner till Paulus att avråda honom från att gå upp till Jerusalem. Hur skall Anden och Andens budskap och ledning uppfattas?

 

Lukas visar att Paulus övertygelse om vad Gud tänkt är stark. Parallellen är slående med när Jesus går till Jerusalem fast lärjungarna motsätter sig detta men ändå accepterar. I vers 14 blir det hela näst intill Getsemane-likt: Må Herrens vilja ske.

 

Lukas nämner att Jakob som leder de judekristna i Jerusalem – en halv- eller bonusbror till Jesus – föreslog en taktisk markering av Paulus judiska identitet. Det sker i ett läge i berättelsen som får Theofilos och andra åhörare att ana en repris av händelserna i Efesos – fast med både olika och liknande motiv. Att i Jerusalem förhålla sig lojal i till tron på Gud, ge löften, raka huvudet och offra i templet var inga problem för juden Paulus. I Efesos hade det första av de tio buden gjort en motsvarande markering i förhållande till Artemis totalt omöjlig hur praktiskt det än hade varit. Det är en avgörande skillnad.

 

Lojalitetsmarkeringen fungerade i en vecka. Sedan var det färdigt.

Hela staden kom i rörelse och folket strömmade till – vers 30.

Hela staden råkade i uppror, och från alla håll rusade folk till teatern löd orden om händelserna i Efesos ett par kapitel tidigare.

På bägge platserna blev det kaos orsakat av att majoriteten upplevde Jesus-tron som ett hot mot deras folkreligiositet med tillhörande seder och byggnader. Det är en likhet som Lukas visar.

 

De romerska myndigheter som styr och ställer i de två städerna stabiliserar situationerna. De finner inte Paulus – och därmed inte heller de kristna vare sig på 50- eller 80-talet – vara den subversiva kraft som han/de anklagats och anklagas för att vara. Det blir ett viktigt vedträ i Theofilos tankebrasa när han hör uppläsningen av Lukas andra bok. Vi vet inte var han fanns – kanske i Syrien. Vi vet inte om han hade någon befattning i samhället – kanske. Vi vet inte heller exakt när han tog emot texten eller om det runt honom fanns någon specifik situation där kristna anklagades för att vara ett hot mot den politisk-ekonomiska ordningen. Men Theofilos får belägg för att de romerska myndigheterna inte när det hände upplevde Paulus och de kristna som ett hot värt att ingripa mot, möjligen som som ibland störde ordningen på allmän plats.

 

I Efesos hindrar Paulus följeslagare honom från att ge sig in på teatern för att tala till den exalterade folkhopen. I Jerusalem får Paulus tala. Det talet kommer i nästa kapitel.


en minnesruna?

Det är ju inte vettigt att bara rada rubriker P minus i all oändlighet utan avbrott av något annat. En enkel rapport från kvällens övningar kan vara ett sådant avbrott.

 

Det var Älvsby församlings arbetslags-termins-kick-off i Muskus byagård med grillat, umgänge, lite skoj. Och avtackningar av tre personer – två pensionärer och en tidsbegränsat anställd musiker som fått annan tjänst. En av pensionärerna in spe var jag.

 

Det är ett bra arbetslag jag lämnar! Jag är också tillfreds med att ny komminister efter mig redan är anställd. Hon var på plats och fick möta alla men kommer inte att gå för full maskin i sommar och till hösten. Föräldraledig. Även en adjunkt som skall verka ett år i församlingen var på plats så ”successionen” kan anses säkrad. Det känns bra.

Älvsby församling – jag hoppas det märkts i mitt tidigare bloggande – fungerar väl. Nu har även solen fläckar och det gäller givetvis också intentioner och prioriteringar bland de anställda och i styret – men generellt sett fungerar det väl.

 

Det var skrivet en dikt om mig. Vänlig och uppmuntrande. Om jag som komminister – och tidigare i andra uppdrag – fungerat som dikten säger kan jag inte säga men det har i alla fall varit min ambition. Därför offentliggör jag den här som en beskrivning av hur jag avsett vara – och kanske efter fattig förmåga också i viss mån lyckats vara.

 

Till Stig

 

Där kommer pedagogen

tillika teologen

klapprande på träskor

genom korridoren.

 

Att prata om sanning och rätt

är minsann inte lätt,

men du gillar att göra det

på ditt särskilda sätt.

 

Högljutt diskussionerna gått genom åren

redan innan du fick de vita håren.

För nog vet du vad du tycker och vill

och påtalar och säger till.

 

Arbetsam och flitig skall man vara

uthålligt och troget knoga på, ”fattas bara”.

Det har nog varit din paroll

och så har du fungerat i din yrkesroll.

 

Snäll och hjälpsam mot kollegorna dina

när tid och kraft hos oss andra börjat sina.

Brunnit för ungdomar i alla tider.

I syfte och mål; ”Tänk nytt vad det lider”

har du sagt när det gällt kyrkans framtid

och funderat kring kyrka och samtid.

 

Vem skall nu prata med oss utan slut

när från arbetsplatsen du dragit ut?

Nu ny fas i livet för dig träder in.

Du kan helt styra över tiden din.

 

Saker förändras när tiden går

men präst har du varit i 40 år

och ”primärhustrun” har hos dig stannat kvar

när mot pensioneringen klivet du tar.

 

Vi önskar dig lycka till – men säger inte farväl!


P minus 41

Det är kapitel 20 i Apostlagärningarna som det NU gäller. Läs det! NU.

 

Paulus är färdig i Efesos men inte färdig med efesierna – i alla fall att döma av vad Lukas berättar för Theofilos. Vissa saker måste knytas ihop innan berättelsen kan gå vidare. Lukas ger, som han så ofta gör när han vill sammanfatta något viktigt, hopknytningen i ett tal som i sin skrivna form är nedbantat till dess mest centrala innehåll.

 

Var Lukas med när Paulus mötte församlingsledningen från Efesos – som till det kallade mötet hade färdats ca 5 mil? Troligen. Tidigare i kapitlet nämns om ändrade resplaner och att rutten kom att gå via Makedonien och där – detta står i vers 6 – börjar ett så kallat ”vi-avsnitt” som kan tyda på att nu var också Lukas med i båten till Troas.

 

I Troas firar man gudstjänst på söndagen. De första kristnas gudstjänst var modellerad utifrån den judiska gudstjänsten i synagogorna med sång, bön, trosbekännelse, läsning av Guds ord och – om någon skriftlärd fanns i lokalen – förkunnelse ofta i samtalets form. Grundavsikten var dock vad man i den kristna gudstjänsten hade lagt till den judiska – det vi numera kallar Mässa, Eukaristi eller Nattvard. Vers 7 anger detta tydligt: Dagen efter sabbaten hade vi samlats för att bryta bröd.

Om man samlats på lördagskvällen då den nya dag skymde– den judiska sabbaten var ju över i och med solnedgången – och höll på både in i och över natten eller om det var på söndagens kväll man firade gudstjänsten framgår inte exakt men det är inte heller viktigt. Det blev hur som helst ett vad som i låg- och frikyrkliga nutidssammanhang skulle kallas ”ett långt möte” som med undervisning och samtal fick den dråpliga effekten att en trött åhörare de facto blev ihjälförkunnad. Mig veterligt är det den den ende i världshistorien som råkat ut för detta även om många många gånger känt sig nära. I Troas löstes sig saken genom ett Jesus- och Petrusliknande agerande från Paulus sida.

 

Vi gick direkt ombord fortsätter Lukas i vers 13. Man passerar Samos – en av tre gånger ön nämns i Bibeln – och kommer till hamnstaden Miletos dit efesierledningen också anländer landvägen för att få ta emot Paulus avskedstal med en sammanfattning av vad Paulus gjort (verserna 18-21) och en personlig framtidsprognos (verserna 22-24) innan hans verkliga ärende.

 

Vilken status har det talet? Alltså för Lukas i hans andra bok? Att Paulus efter tre missionsresor eller rundflyttningar i Mindre Asien och Grekland ska till Jerusalem för ett ovisst öde, kanske för att dö?

 

I Markus berättelse om Jesus kan man se att Jesus gjorde tre vandringsvarv i Galileen innan han efter ett mellanspel eller vändpunkt går till Jerusalem. I bloggposterna P minus 100-92 nämnde jag detta. När Lukas i sin berättelse om Jesus använde Markus bröts det mönstret upp och blev inte lika tydligt men man kan fråga sig om Jesus-mönstret inte återkommer här – tre varv och sedan till Jerusalem med utsikt att dö där. Om det är så – och jag är böjd att tro det – blir rent exe-get-iskt Paulus avskedstal verkligen hans last will and testament och skall uppfattas som riktat inte bara till vännerna från Efesos utan till hela den kristna kyrkan som också Theofilos och dem som är runt honom är en del av 30 år senare. Liksom vi.

 

Läs NU en gång till verserna 18 till och med 35 och ha de glasögonen på näsan!

 

En liten detalj: Vers 28 är marig i vad som kallas textkritisk, alltså när det gäller vad Lukas egentligen skrev från början. Olika handskrifter har olika formuleringar och forskarna frågar sig: Skall det stå Guds församling eller Herrens församling? Skall det stå med sitt eget blod eller med sin Egnes blod – underförstått Jesus blod? Handskrifterna väger jämnt. Bibel 2000 har nog valt rätt sätt att uppfatta grundtextens ursprungliga mening – om än inte ordexakt.


P minus 42

...och samtidigt är Paulus på ingång.

 

Så slutade den förra noteringen, den om kapitel 18 i Apostlagärningarna.

NU är det dags för kapitel 19 som bör läsas NU.

Alltså innan man tar del av mina skriverier. Typ NU.

 

 

Medan Apollos var i Korinth kom Paulus efter sin resa genom inlandet till Efesos.

Så knyter Lukas samman personerna och händelserna. Apollos var ju den som i förra kapitlet bara kände till Johannes-dopet. Till det temat återvänder Lukas nu i början av kapitel 19.

 

Det finns anledning att anta att Johannes Döparen i närtid gjorde ett större avtryck i den judiska miljön än vad Jesus gjorde.* Då den judiska miljön inte var isolerad bara till Palestinaområdet – som också det var i det närmaste tvåspråkigt. Judar fanns som grekisktalande minoriteter i de flesta samhällen runt Medelhavet, i Mesopotamien liksom nuvarande Iran. Också i den diasporan – förskingringen – kom ”Johannes-väckelsen” att finnas. Efesos är en sådan plats och Lukas tar det som anledning att för Theofilos en gång för alla definiera släktskap och skillnader mellan de två döpar-rörelserna – verserna 1-7.

 

Lukas ger i sin andra bok stor uppmärksamhet åt Paulus tid i och mellanhavanden med de kristna i Efesos men nämner inte alls vad som sker på många andra platser.** Det beror säkert på att det var viktiga saker – om än inte unika – som hände där på Paulus tid samt att Efesos var den tredje eller fjärde staden i storlek runt Medelhavet. Men till detta undrar jag om det inte finns ytterligare en anledning till att Lukas skrev som han skrev – situationen inte på 50-talet när Paulus var där utan på 80-talet som var skrivtiden och aktuell situation för Lukas och Theofilos.

 

Från början var Jerusalem de Jesus-troendes centralort och utgångspunkt. Lukas andra bok visar på det. Genom vad man skulle kunna kalla Mission mot periferin blev Antiokia i Syrien ett motsvarande centrum främst för icke-judidiska troende som där började kallas Kristna. Den kristna församlingen där blev bas för ny Mission mot periferin. Alla Paulus tre ”resor” till Cypern, i Mindre Asien och i Grekland startar och slutar i Antiokia. Även detta visar Lukas.

I Efesos bestämmer sig Paulus för ett nytt steg i Mission mot periferin – Rom. Månne tänker han sig Efesos som bas för denna nya stöt västerut. Han behöver bara göra en sväng över Jerusalem först – se verserna 21-22.

 

Ungefär 30 år efter Paulus strategiska planer och när Lukas skriver sin bok är den kristna kartan kraftfullt omritad.

Jerusalem finns inte kvar som centrum. I och med att det judiska upproret åren 66-73 krossades och att näst intill alla ögonvittnen till Jesus uppståndelse i olika sammanhang och på olika platser lidit martyrdöden hade Jerusalem i praktiken upphört att vara praktiskt centrum. Att den judiska tron under fariséernas ledning restaurerades efter upproret och detta samtidigt innebar att de Jesus-troende kördes ut ur synagogorna var en faktor som verkade i samma riktning.

Under tiden – efter Paulus men innan Lukas skriver – hade västra Mindre Asien i allmänhet och Efesos i synnerhet fått större kristen tyngd. Staden var fortfarande stor och betydelsefull vilket spelade in. Åtminstone evangelisten Johannes och med honom Jesus mamma Maria hade funnits och fanns i området. Alla Johannesskrifterna, som i och för sig är yngre än Apostlagärningarna, tillkom nämligen runt Efesos fast på 90-talet.

 

I sin berättelse stryker Lukas under Paulus roll i Efesos, hans förkunnelse och under och tecken. Upploppet som hade sina rötter i att tydlig Jesus-förkunnelse är är till men för folkreligiositetens ekonomi – det andra halvan av kapitel 19 berättar om – håller förståndiga anhängare Paulus dock borta ifrån. Tumultet var illa nog utan den provokative apostelns närvaro.

 

Jag har de senaste åren vid ett antal tillfällen besökt ruinerna av Efesos liksom det hus utanför staden där Maria levde sina sista år. Naturligtvis ger det viss känsla åt kapitel 19.

 


*  Den judiske historieskrivaren Josefus nämner Jesus i ett stycke som troligen med tiden ”förbättrades” av kristna kopierare – länk här. Om Johannes Döparen är Josefus mer mångordig och väver samman presentationen av honom i sin redogörelse kring politiska motsättningar i och kring Herodes-dynastin – länk här.

**  Så nämner han till exempel bara att Paulus reste genom Galatien men inget om utvecklingen där, inget om det som gjorde att Paulus skrev sitt mycket ilskna brev dit.


P minus 43

NU först uppmanar jag dig, noble Bloggläsius, att läsa kapitel 18 i Lukas andra skrift Apostlagärningarna. Gör det NU!

 

När Lukas skriver sin bok för Theofilos och kretsen kring honom kan man anta att åhörarna till den upplästa texten i olika grad men i alla fall i någon mån är bekanta med vad som berättas. Paulus och församlingarna i Mindre Asien och Grekland har man åtminstone hört talas om. Personer som nämns kan ha hört talas om och man kan antas ha viss insikt i en del paradoxer i de tidiga Jesus-troende sammanhangen. Att både judar och icke-judar genom dopet blev ett gudsfolk, inte två, är till exempel en sådan paradox.

 

En annan paradox är ordningen när det talas om Priscilla och Akvila. Lukas för i vers 2 in dessa nya personer i handlingen och förklarar varför de är där de är. De hade år 50 utvisats från Rom men måste senare ha återvänt dit då Paulus omkring år 57 hälsar till dem i brevet till församlingen i Rom. (Rom 16:3).

När Lukas nämner dem för första gången nämner han honom före henne. Det är helt enligt dåtida konvention att nämna mannen först. Senare i verserna 18 och 26 kastas ordningen paradoxalt om. Det torde betyda att det är hon som i församlingarnas sammanhang är den mer centrala gestalten.*

 

En tredje paradox som kanske slår åhörarna är skillnaderna i vad som enligt Lukas skrift hände när Paulus flyttar runt i Grekland och grundar församlingar och hur det är när han senare skrev brev till dessa grupper, brev som tidigt kopierades och distribuerades till fler än de direkta adressaterna och kanske därför till en del var bekanta för Theofilos – kanske, kanske inte.

I kapitel 16 berättar Lukas att det var bökigt i Filippi men det ganska långt senare brevet till den församlingen är det mest positiva Paulus skrivit.

I kapitel 17 grundades församlingen i Thessalonike under stök och bök men de två brev Paulus sedan skriver till dem andas i huvudsak harmoni.

I kapitel 18 – som i mångt och mycket är en reseskildring där Lukas transporterar Paulus till Efesos – grundas församlingen i Korinth under stabila näst intill intermezzofria förhållanden men ryktet om församlingen och de två brev de senare får vittnar om strul, kaos och problem tvärs igenom hela tillvaron. **

Strulig början god fortsättning – rofylld börjar lugn före storm?

 

Det år då Gallio var ståthållare i Achaia – vers 12 – är en fast punkt när det gäller dateringar av Paulus resor och aktiviteter. År 52 plus minus ett knappt år blir det frågan om.

 

I kapitlet låter Lukas Paulus dra vidare i rask takt – via Efesos, Caesarea, Jerusalem, Antiokia och sedan Galatien och Frygien. Detaljer kring vad som då hände lämnar Lukas sin läse- och åhörarkrets okunniga om då det är vad som senare sker i Efesos han vill berätta och arbetar sig fram till.

 

Ett mellanspel hinner Lukas med. Med en ny person och ett intro av en delikat fråga.

Apollos är en person som hamnat i Efesos. Han är lärd men har inte alla informationspusselbitar på plats. Johannes Döparens dop och förkunnelse kände han till men inte mer. De luckorna täpps igen – att han döps med det kristna dopet är underförstått. Apollos sänds till Korinth...

 

...och samtidigt är Paulus på ingång.

 


*  Utöver det nämnda ställen nämns de två gånger till i Nya testamentet. Paulus gör det i konventionens ordning i Första brevet till församlingen i Korinth kapitel 16 vers 19, Till dem hälsar han med henne nämnd först i Andra brevet till Timotheos kapitel 4 vers 19.

**  Vad gäller just Korinth var det inte bara stökig i församlingen. Hela staden var stökig så som nya stora städer ofta blir. Staden hade en lång grekisk historia men år 146 före Kristus satsade man på fel häst i mot det framväxande romerska väldet och besegrades och raserades i grunden. Läget på näset mellan Greklands huvuddel och Peloponnesos behövde i alla fall en handels- och omlastningsort vilket gjorde att den ungefär100 år senare grundlades den på nytt som romersk koloni. Den snabbuppbyggdes med idel inflyttningar och uppkomlingar. Naturligtvis stökig! De två (tre?) breven från Paulus vittnar om detta kaos på många plan även bland de heliga. Lukas däremot ordar inte i den saken.


om serien P minus

Nu är förseningen total!

 

I andra blogginlägg – till exempel napoleonvansinne – har jag skrivit om att serien P minus – med grekiska bokstäver π µινυς – totalt drunknat i tids- och fokuseringsbrist. De dagar jag var i Grekland och det var vuxenläger och jag hade eget rum kom jag bara en-två dagar efter men då konfirmanderna kom och jag inte längre hade egen kupé kom tid och skrivarmöda att fokuseras på annat. Väl hemma i Sverige slog trötthet och avslutningsfokus till innan jag drog på på semesterresa hos barn och barnbarn med avgrävd fiber.

 

På Samos började jag göra ett utkast till ett π µινυς 43 som enligt min ursprunglig plan skulle publicerats den 19 maj. Idag när jag i nästa inlägg levererar ett färdigskrivet P minus 43 är det den 11 juni vilket betyder att jag ligger 3 veckor efter och att jag med allra största sannolikhet inte kommer att klara av att de sista 100 dagarna innan pensioneringen ge lätt-exe-get-iska notiser till ett Bibelkapitel per dag. Inte ens lätt-exe-get-ik kan man ta lätt på. Kanske blir det en del P plus för att nå hundratalet – vem vet? Eller att jag byter Bibelböcker att exe-get-a i. Eller att jag lägger ner.

 

Men inte så nu. Inte än. Snart kommer bloggposten om Apostlagärningarna kapitel 18.


tredjedag nation

Längre ned i etta inlägg kommer förklaringen till att det publiceras först den 10 juni på kvällen. Det är alltså bara att läsa vidare.

 

Det var på Nationalafton barnbarnet fyllde ett år. Själva kalaset var på Nationaldagen. Trots allmän helgdag infann sig en grävmaskin på den gårdsplan som hör till huset där lilla Lisa med föräldrar är mantalsskrivna. Föraren till grävaren började med hjälp av sitt kraftmonster utröna hur vattenförsörjningen till fastigheten egentligen skulle kunna förbättras. Terrängen bebökades och stubbar och stenar lyftes och flyttades denna nationella helgdag.

 

Annandag Nation – det var igår – stack vi från arbetsplatsen. Lilla Lisa med mamma, pappa, mormor och morfar. Alla for till Tierp för en del planteringsarbeten på Lisas mormors föräldrars grav och sedan till Vattholma strax norr om Uppsala. Där bor – fortsatt ur lilla Lisas synvinkel – en mormors-bror med en mormors-svägerska.*

 

Där var en trevlig dag. Om kvällskulan fann vi, väl tillbaka i Järvsö, gårdsplanen uppgrävd och den till huset löpande fiberkabeln av-detsamma. Det jag nu medelst datormaskin den 8/6 på förmiddagen skriver kan alltså inte bloggpubliceras i skrivande stund utan får ligga till sig tills dess fibern är fixad eller – vilket är mer sannolikt – till efter att vi på söndag kommit hem till Älvsbyn.

Vattentrycket är fortfarande svagt.

 

Hursomhelst är lilla Lisa en väldigt trevlig figur. Glad, piggögd och pratsam. Förmågan att artikulera saknas men förmågan att kommunicera är välutvecklad. Vi har jättekul. Hon vet nu med bestämdhet att den röda fisken är morfars fisk och att den alltid simmar åt rätt håll – vad det än gäller. Alla andra fiskar är blekisar som simmar åt fel håll.

Det vet Lisa som är ett år. Tänk om alla människor hade hennes insikt.

 


* Primärhustruns bror kan naturligtvis också benämnas mor-morbror och hans hustru mor-moster. Kanske rentav morfarssvåger och morfarssvägerska eller pappasvärmorsbror och pappasvärmorssvägerska. Säkert finns även andra möjligheter då svenska språket mer än andra tungomål tillåter långa ordsammansättningskomplexitetsvarianter.


ja ä ett åj!

Mojfaj haj en blogg som jag få låna en liten stund.

Ja haj ett mycket viktigt meddelande.

Det kommej nu.

De e billdej med som blij stöjje om man klikaj på dom.

 

De va igåj jag fyllde åj.

Kalaset va ida. Mitt ettåjskalas.

Huvvaligen högtidligt.

 

Inte många jämnåjingaj va bjudna. Jag kännej inte så många. Det vaj baja gammelfolk som kom. Någja släktingaj å mammas och pappas kompisaj. Med pjesentej med pappej och snöjen. Tjevligt att de ställde upp föj mej. Allt va kulit.

 

Mest långtbojtifjån kom mojmoj och mojfaj. De kom i föjjgåj. Köjt bil hela dan å hela vägen föj att ja fyllej åj. De e gjejej det.

 

 

Tjusig klänning fick ja ha på mej. Mammas gamla fjån näj hon vaj ett åj – på  en bild tillsammans med min mostej Katajina.


sista predikan

I förrgår förkunnade jag för sista gången i Älvsby kyrka som fast anställd komminister. 74 personer hade sökt sig till kyrkan, 57 valde att vara kommunikanter. Situationen var alltså kvantitativt snarlik den på 1980-talet då jag också var församlingspräst.

 

Min förkunnelse utgick frå Evangelietexten för dagen – första årgångens Evangelium på första söndagen efter Trefaldighet. Avsnittet var Johannes Evangelium kapitel 3 verserna 1-8 – allt under temat Vårt dop.

 

De psalmer som sjöngs var 386:1-2, 62:1-3, 63:4-6 och 88. Under kommunionen 228. Det var ingen söndagsskola men några barn färglade vid bordet framme i koret efter det att vi gemensamt bett för dem. Kyrkoherden ansvarade för beredelsen och gudstjänsten fram till och med Gradualpsalmen – första  halvan av psalm 62. Sedan blev det på detta vis:

 

Jag läste Evangeliet: Johannes 3:1-8

 

Jag skall återkomma till texten i slutet. Först en del annat.

 

Ni har mycket papper: Bladet för vår gudstjänst, en Skiss och ett blad med Dopordningen.

 

1: Börjar med skissen.

 

Jag har använt den förr.

En sammanfattning av kristen tro.

[Här gick jag igenom skissen]

På era kopior är något rosa-markerat – Dopet.

Som det handlar om idag.

 

 

2: Först lite fakta:

 

Hur många föddes i Älvsbyn förra året? [Gissningstävlan utbröt] Rätt svar: 72.

Hur många av dessa döptes? [Gissningstävlan igen] 45.

Vad blir det i procent? [Tanke men jag svarade] 62,5%.

Vad är procenten för landet som helhet? 42.

Slutsats: Påståendet ”alla är ju döpta” är falskt.

Det var Fakta 1.

 

Se nu på Dopbladet.

[Jag gick igenom Dopagendan]

Själva layouten visar på sanningen att ”normaldopet” är dop av en som är medveten. Indraget visar att det vanligaste hos oss – dop av barn – är en åldersanpassad variant av döptas barn.

Det var Fakta 2.

 

Bägge är OK. Petrus uppmaning den första Pingsten: Apg 2:39-39. [Citerade ur minnet]

Dop och tro är att vara hopkopplad med Gud. Mark 16:36. [Citerade ur minnet]

 

3. Nu tillbaka till Johannestexten.

 

Kanske var Johannes med natten Jesus och Nikodemos pratade. Var han det gissar jag att han inte då begrep helt och fullt. Men när han fått vara med hela vägen – Jesus liv, död, uppståndelse och Pingsten med Anden och funderat i 60 år skriver han som han gör. Om födelser.

 

Det som är fött av kött är kött.

Det som är fött av dödligt är dödligt. Lever 60-70-80-90-100 år.

Att fira födelsedag är kul men egentligen bara att fira födseln in i dödligheten.

 

Det som är fött på nytt. Här leker Johannes med orden – född uppifrån det vill säga av Gud som är evig, odödlig – är odödligt.

Den födelsen sker genom vatten och Ande – alltså i dopet.

Dopet ar starten på det eviga Livet. Och alltså nödvändigt.

 

Denna tanke avbildas i många kyrkor. Idag också här. Nu.

[Här flyttade jag dopfunten (som går på hjul) hela vägen ner till huvudingången. Gick tillbaka fram i koret och fortsatte]

 

Dopfunten står nu nere vid ingången. I många kyrkor är det så permanent.

Det markerar starten på Livet, på att höra ihop med Jesus & Gud.

 

Evigheten hos Jesus & Gud, himlen, är målet. Här framme.

I Bibeln är det eviga livet ofta beskrivet som en måltid.

Den måltiden bryter igenom på altaret i Mässan, Nattvarden.

Där erbjuds den döpte gång på gång att ta emot Jesus och det han ger – ny förlåtelse, evigt Liv.

 

Vägen fram, livet i tro, är kyrkorummet med dess sittplatser.

Det står för att med andra ta del av Guds Ord i texter & förkunnelse.

Det står för att med andra Be till Gud – med dopet i ryggen vänd mot himlen.

 

Därför är ditt dop viktigt – vare sig det skett eller inte.

Har det skett var det då Gud satte dig på Vägen.

Har det inte skett är det uppfarten på vägen och du får uppmaningen:

Omvänd dig och låt dig döpas.


avvecklad tupp-luring

Det är inte första gången gången det som nu hänt händer. Jag har varit med om det förr såj ag känner igen saken: Efter ett lopp blir jag väldigt trött. Påvvernappar.

 

Tro inte att jag sprungit någon mara eller ens en halv. Sådant ligger inte för mig. Det är inte därför jag känner mig trött även om jag fattar att dylika fysiska aktiviteter också har sin efterbörd. För mig är det mer frågan om vad som händer efter perioder av mental laddning när anspänningen släpper.

 

Igår sov jag över åtta Bruce-Springsteen-låtar. I Bilen. Efter Umeå. 20-25 minuters tupplur. Framme i Järvsö kvällstrött redan vid niedraget – oerhört sällsynt. Idag en ny slummerstund ½2-3. Verkar ha blivit en riktig tuppluring.

 

Anspänningen med läger för vuxna och unga liksom sista (reguljära) gudstjänsten har släppt och vi har rest från hemorten. På det sättet är juni 2018 likt vilket år som helst närjag gått på semester, detta år tidig sådan. Det unika detta år är att jag dessutom släppt plogen – eller ska i alla fall försöka göra det. Jag återvänder ju inte till arbetsuppgifter efter min semester.

 

I slutet av förra veckan – om fredagen tror jag det var – skrev jag på Facebook i det vanliga notisflödet följande text:

 

Ungefär detta har jag lagt i en del FB-grupper. Med risk för upprepning nu också i "vanliga flödet".

Ett (ovidkommande) meddelande:

I övermorgon leder jag för sista gången i tjänst Högmässa i Älvsby kyrka.

Det är 40 år minus två veckor sedan första gången en vecka efter prästvigningen juni 1978.

Det blev 12 år som församlingspräst, ett år pappaledig, 6 års pendling till Luleå som stiftsadjunkt, 16 år som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola och till sist 5 år som komminister igen.

Nu blir jag 65 år ung.

 

Jag tillhör verkligen inte dem som jagar lajks på sociala medier. Skulle så varit skulle jag varit långt aktivare och inte nöjt mig med min blogg och Fäjsbåck utan också skvittrat ord på Twitter och snapptjattat och säkert också nåt annat dygnet runt. Ändå kände jag mig ganska uppmuntrad av att texten i själva flödet fick 3 kommentarer och 45 ”gilla”. Grupperna det var frågan om var till exempel Fotbollskonfa 2011 (2 respektive 19), KU Älvsbyn (0/17), Älvsbydebatten (21/148) och Prästkollegor (13/93). Många skrev Grattis eller nåt sånt och några gav lite längre kommentarer. Att vara ihågkommen som kunnig i exegetik med ett starkt internationellt intresse är ju inte dumt. Inte heller att – jag kan ju se vilka som skrev – jag betytt något för någon.

 

Gudstjänsten i Älvsby kyrka var en vanlig Högmässa utan fokus på att det var min sista reguljära. Det var nämligen inte viktigt. Jag har alltid ogillat när gemensamma gudstjänster blir för personligt centrerade kring en person vare sig det är en upphaussad gästtalare eller slutordare. Ett kort tack och en blomsterkvast innan Postludiet var nog.

 

Sedan var det kyrkkaffe. Då la Brunetten – min beteckning på henne då hon var komminister – ut texten lite uppskattande. Ansåg mig kunnig, ambitiös och pådrivande (och därför någon gång lite jobbig). En och annan annan yttrade sig också. Det var väl OK.

 

Vad har jag förverkligat på fem år – som jag själv ser det?

Ingenting! Ingenting ensam! Men jag tror att jag med tjat, vilja, argument, eget engagemang och i samverkan med andra bidragit till några för mig viktiga saker.

  • Barnens plats i gudstjänsten. Deras bord finns numera framme i koret och är inte undanskuffat längst nere i kyrkan. Jag tjatade länge. Nu finns också söndagsskola de flesta söndagar.
  • I samarbete med musiker en mer lättfotad och internationaliserad liturgi mer varierad på kyrkoåret. Detta gjordes redan innan nya Kyrkohandboken togs i bruk.
  • Söndaglig Mässa infördes. Så fick det vara i nästan två år innan några framförde att några församlingsbor tyckte det var för mycket. Resultatet blev en gudstjänst i månaden med ransonerad nåd. Nu när jag är församlingsbo får jag lobba åt andra hållet i hopp om att några (andra) förtroendevalda gör sig till talespersoner för den opinionen.
  • Veckomässan är stabiliserad varje onsdag 18.30 med en i viss mån andra gudstjänstfirare än på söndagarna.
  • Ett fungerande öppet och samtidigt profilerat tonårsarbete – detta definitivt inte bara på grund av mig!
  • En kvalitativt bra konfirmandverksamhet – också i intensivt lagarbete.
  • En vänförsamlingsrelation till Yare Valley Churches i England.
  • Att consekrata reserveras på ett anständigt sätt.

 

Vad hann jag inte med?

 

  • Den söndagliga Mässan – se ovan.
  • Gudstjänstens relevans. Att konfirmandernas höga kyrkogångsbeting fungerar tyder på att de finner gudstjänsten åtminstone uthärdlig . Att de inte fortsätter efter ”sin säsong” tyder på att gudstjänsten och dess förkunnelse inte ännu är relevant nog. Här får man inte ge upp!
  • Ett medvetet missionsarbete riktad till de många döpta vuxna som inte tror och de många som inte ännu är döpta.
  • Tydliga konkreta mätbara mål för församlingsverksamheten i stort. Sådant finns ännu inte.

 

Den förkunnelse jag ”levererade” i min officiellt sista gudstjänst publicerar jag kanske vid senare tillfälle. Nu skall vi fira Lisas 1-års-dag!


napoleonvansinne

Dialog på en avdelning för mentalt sjuka:

- Jag är Napoleon! hördes en röst säga. Personen hade ena handen instucken i patientrocken.

- Det tror jag inte! sa en annan.

- Jo! Jag är Napoleon!

- Hur vet du det?

- Det har Gud sagt!

- Det har jag inte alls sagt! ljöd en tredje röst.

 

Kanske var det en lätt släng av napoleonskt storhetsvansinne eller i alla fall en missbedömning av resurser och möjligheter som gjorde att jag 100 dagar innan pensioneringsdatum satte igång projektet P minus. Jag hade då funnit att begreppet De 100 dagarna ursprungligen syftade på Nappes sista ryck – se blogginlägget 100 dagar från den 23 mars. I hans anda tog jag mig före att söka åstadkomma en sista kraftutveckling av om inte storslagen så i alla fall speciell art.

 

Det har skitit sig alldeles. Av flera skäl. Det främsta är att jag inte är Napoleon.

Visst finns vissa likheter men skillnaderna är också uppenbara.

  • Han var relativt kortväxt och lite lönnfet. Likt!
  • Han kom från enkla förhållanden i en avkrok. Likt!
  • Han var visionär och nytänkande. Likt!
  • Han var besvärlig för sin omgivning. Likt!
  • Hans insats fick bestående resultat. Åjovars.
  • Han gjorde karriär. Näpp. Inte jag.
  • Han var hänsynslös. Näpp. Inte det heller.
  • De sista 100 dagarna hade han en sak i fokus. Nähä. En avgörande skillnad.

Jag har faktiskt under mina 100 dagar (som inte är över än) gjort mycket annat än strävat med min lätt-exe-get-iska serie P minus. Inte minst under de två lägerveckorna på Samos blev det en tvåfrontshistoria som tog sin tribut av de sammanlagda resurserna som stod till förfogande av tid och ork. En sista-vecka innan komp- och semesterledighet utan slut samt barnbarn i fastigheten splittrade upp livet på ytterligare några avsnitt och jag fann mig besegrad långt före Waterloo. Men...

 

I den gamla boken Soldifält – jag tror den hette Soldatinstruktion för Försvarsmakten – stod: Varje meddelande om att motståndet skall upphöra är falskt. Det betydde att även om den svenska infanteristen blev både besegrad, överkörd och kringränd av danska tanks skulle han fortsätta att fajtas – om så bakom motståndarens linjer och i spridda formationer.*

Serien P minus kommer alltså att göras klar men inte enligt från början avsett tidsschema. Om någon läser de inläggen bryr jag mig inte om. Jag skriver dem för att i min egen ägandes hjärna ställa om från tjänsteuppdrag till hobbysysselsättning att syssla med Bibelvetenskap, exe-get-ik på finspråk.

 

Det är tisdag idag. 5 juni. Lilla Lisa – barnbarnet i Järvsö – fyller ett år. Vi är på plats, mormor och jag. Vi körde ner igår. Men kalaset då vi kanske får hjälpa till att blåsa ut hennes ljus blir i morgon.

Majsommarvärmen har ersatts med bara 12-13 grader och en styv nordan. Helt normalt för årstiden.

 


* Det stod också annat skoj i den boken. Angripna med kärnvapen skulle vi för att klara livhanken och kunna fortsätta striden rätt och slätt sätta på oss skyddsmask och regnrock samt i ett akut smälläge ta skydd i ett dike. Regnrock mot atomvapen! Den svenske soldaten käkar spik och skiter kätting.


rubinbröllop

Jag var tvungen att googla fram uppgiften om vad det kallas när man varit gift i 40 år. Wikipedia gav svaret Rubinbröllop.

 

Det är det idag. Eller rättare sagt igår den 3 juni.

 

Det viktiga med den dagen är att det är 40 år sedan jag och Primärhustrun sammanvigdes i Natanaelskyrkan i Tierp. Men på något sätt drunknade det firningsämnet i allt annat rajtantajtan – gudstjänst med avtackning, barnbarn på besök och återtransport till Luleå, packning för road-trip till annat barnbarn.

 

40 år har det blivit.

43 sedan vi började följas.

Tacksam!


απο Πυθαγόρειο 18

OBServera den lilla nyansändringen i rubrikens grekiska text. Det står nu inte längre i Pythagorion utan från. Jag är hemma sedan ett par dagar, slickar sårsom jag inte har och funderar över en del annat.

 

Tisdagen denna vecka – det är fredag nu – var resdag. Vid 12-tiden lokal tid lyfte den stora gruppen ungdomar men ledare från Samos och 3½ timme senare damp vi ner på Arlanda. Några timmar senare nytt flyg mot Luleå där ungdomarna möttes av hemtransportvilliga familjemedlemmar. I ett sådant fordon rymdes jag och mitt bagage. Jag slapp därför vänta på Kallax tills dess att min kvällsarbetande Primärhustru kunnat komma för att hämta. Hemma var jag strax före 22.

 

Om onsdagen var jag runt ½11 på mitt kontor och började försiktigt stöka med papper och en del annan efterbörd från de två veckornas läger i utlandet.* Kyrkoherden och jag tog en dryftande arbetslunch som bland annat innehöll mandat för mig att om det skulle bli aktuellt verka vidare med vuxen-Samos-gänget och kanske rigga för något liknande 2019. På eftermiddagen sökte jag göra en sammanställning av vuxenresan och förbereda den gruppens återträff på kvällen efter Veckomässan.*

 

Just i Mässan reflekterade jag en del över en vers hos profeten Jesaja där det står att Gud har skrivit våra namn i sina händer. En av arbetskamraterna hade på ungdomarnas läger tagit upp det stället i en aftonbön och jag hade senare gått vidare i tankegången på den frivilliga Mässan där nere. Viss återanvändning alltså.

 

Jag funderade: Med vad skrev Gud?

Vad Gud skrivit i eller på sina händer står ju – våra namn. Men vilka skrivdon användes?

Bläck och penna! Det hade redan tonåringarna svarat i sin Mässa. Vuxna är inte lika svarsbenägna inom ramen för en gudstjänst. Hur som helst leddes det till: Med spik och blod!

Så älskade nämligen Gud världen – och till den som älskar oss så till den milda grad och på så sätt vågar vi komma och be om förlåtelse.

 

Flera i vuxengruppen hade förhinder. Vi var i alla fall 11 stycken som efteråt samlades för att runda av detta intressanta projekt. Det kom krav på att gå vidare. Det var gruppens uttryckliga önskan att efter sommaren fortsätta sin gemenskap, sina tideböner och sina samtal.**

Så blir det. Sista onsdagen varje månad efter Mässan. Dessutom poängterades att den ordinarie Bibelstudiegruppen om runt 20 deltagare och som några resenärer redan deltar i är ett öppet sammanhang för nya röster, tankar och ”besvärligheter”.

 

Jag nämnde att jag jämfört de önskemål man på post-it-lappar lämnat in den första eller andra förträffen med utvärderingsanteckningarna från slutet av veckan. Allt uttalat önskat var levererat utom två saker: Efesierbrevet och Uppenbarelseboken. Föreslog därför på rak arm att de fyra höstmånadernas träffar skulle delas mellan det brevet och Johanneslitteraturen. Godtogs!

Från januari 2019 kan förberedelse för en annan tripp – en repris? – påbörjas.

 

När jag väl vid 22-tiden var hemma efter denna kväll slog tröttheten till som en smäll av en skiftnyckel. Jag hade då varit i selen 18 dagar på raken. Alla dessa dagar innebar inte fullt fokus från arla till särla men ingen dag var absolut uppgiftsfri. Ingen dag var ledig i meningen att jag kunde slappna av och göra något annat – typ vara hemma.

 

Igår och idag är jag det. Hemma alltså. Hantverkare jobbar på huset – det byts yttertak. Jag bloggar, tittar ikapp en TV-serie eller två. Gör ingenting. Medvetet väljer jag bort att tänka tillbaka på ungdomarnas lägervecka. Det låter jag anstå tills dess de som nu är där återvänder. Då skall jag- om de som inte slutar så önskar – ge mitt bidrag in i utvärderingarna. Men gör inget nu.

 

Om ett par timmar kör jag till Luleå. Barnbarnen Tyra och Adrian skall hämtas för att vara hos farmor och farfar – det är vi – denna helg. På måndag reser mormor och morfar – det är också vi – till Järvsö där lilla Lisa på tisdag behöver hjälp att blåsa ut sitt födelsedagstårteljus.

 

När och hur jag skall komma ikapp i min serie p minus vette kissemissen.

 


*  Pappersexercisen gällde främst kyrkobokföringsnoteringar kring henne som konfirmerades första veckan och de två som döptes den andra.

**  Det finns också idéer om att tillsammans i sommar bestiga några berg inom konceptet Top of Älvsbyn och att jag då och där skall hålla en och annan Bergspredikan. Gör ni det! sa jag och menade: Häng inte upp det på mig. Jesus Bergspredikan finns i Matteus kapitel 5-6-7. Läs den!


RSS 2.0