stigstrombergsson

Först: Idag har jag satt nytt personligt rekord i burgflippning.

Det är en olympisk gren har jag aldrig tillförne ställt upp i men idag kom tillfället i samband med friluftsdag i fantastiskt höstkalasväder. Det blev 120 hamburgare varav 8 vegetariska prydligt svetsade på en liten muurrikka. Rökigt, osigt, sotigt och flottigt. Lite stressigt då och då eftersom lunchätarna kom lite klumpvis. Men kul.

Sedan: Igår var jag på tankesmedja*.

Stiftet inbjöd och jag tillsammans med eleverna vid Svenska kyrkans grundkurs for för att delta i en dags arbete kring jämställdhets- och jämlikhetsproblematiken i Svenska kyrkans nordligaste tredjedel. Kanske skull jämställdhets- och jämlikhetsproblematematiken uttrycka saken bättre eftersom hela arrangemanget hade sin ursprung i en något uppseendeväckande statistik från förra året då en undersökning kom där – om jag är rätt underrättad – ungefär 85% av 24 av stiftets kvinnliga präster i svar på en enkät angett att de blivit diskriminerade just som kvinnliga präster. Detta resultat var så högt i förhållande till landet i övrigt att stiftet beslöt att ta tag i problematiken för att komma till rätta med situationen.

Tolkningen av dessa siffror är intressant och två tendenser kan skönjas. En är att räkna bort resultatet eftersom undersökningens svarsbortfall var så stort och frågorna i undersökningen inte speciellt bra formulerade. Jag ogillar den tendensen då det ändå är runt 20 systrar som anger att de diskriminerats och det är illa nog. Den andra tendensen är att extrapolera – dra ut – resultatet och slå fast att 85% diskriminerats. Den tendensen ogillar jag också då det förstorar saken på ett oriktigt sätt.

Men det är klart att särskilt det senaste öppnar upp för intressanta följdanalyser tydliga för var och en som tänker efter. Så stora siffror kan rimligen inte bero på 5-8 kanske 10 så kallade kvinnoprästmotståndares framfart utan måste ha sin grund i andra förhållanden. Och det var det vi kom att prata om i tankesmdjen där vi verkligen fick vara smeder, inte ämnen andra skulle banka på i försök att smida (om).

Grundkursens elever deltog på ett utmärkt sätt både i grupparbeten och redovisningar.

Därefter: Igår kom SEÅ 74.

Svensk Exegetisk Årsbok damp ner i brevlådan och har nu blivit min när-jag-får-en-stund-över-litteratur. Den innehåller bland annat föredragen från Exegetiska dagen (här och här) förra hösten samt en massa andra artiklar och en hel hoper bokpresentationer. En guldgruva att läsa ur samt vad det lider återkomma till i ett inlägg under kategorin Exe-get-en bräker.

Dessutom: Gökboet.

Bloggrannen sandahl trampar på – länk till höger – går noggrant och tänkvärt igenom Kyrko-mötets gudstjänstsutskotts skrivningar och resonemang kring frågan om vigsel av enkönade par. Han gör det i en serie inlägg med rubriken Gökboet 1-7. Läs hans analyser! Och tänk!

Till sist: Annat har också hänt.

Ett par i vitt skilda ämnen lästa böcker värda att nämna kommer jag att komma till i kommande inlägg. En läst av enkelt intresse och en annan som förberedelse för resan till Palestina om ungefär en månad. Dessutom en tredje som – utöver SEÅ 74 – just nu läses som rent självplågeri. Kategorin Predikaren 12:12 kommer alltså att aktiveras.

Så nu alla kommentatörer och kommentatöser har jag visat ett livstecken.

Strax efter midnatt kommer det att vara två dygn sedan jag skrev något på bloggen. Tangentbordsklådan börjar därför göra sig påmind men jag vet sannerligen inte varför. Orsaken Det har hänt något bebloggansvärt! gäller inte. Ingen konkret anledning till fest alltså. Utan enbart beroendet. Som den kroniske drinkaren som inte festar utifrån någon orsak utan bara har sitt självgående missbruk – typ.

Att inget händer är och för sig inte sant.
En massa saker är på gång och den ena dagen är inte den andra lik.

Så står vad gäller arbetet intrycken som spön i backen.
Svenska kyrkans grundkurs har kommit igång på allvar med lektioner och resonemang i en tvågenerationsmixad grupp. Volontärlinjen är en intressant utmaning där nu 15 personer – mest ungdomar – med liv och lust deltar i en utbildning som nu mejslas fram. Palestinaresan senare i höst förbereds av deltagarna genom litteraturläsande med kontakter och samtal över internet. Navet är ett 2-årigt projekt stiftet genomfört med skolan som samarbetspart där vi nu är i en utvärderings- och framtidsplaneringsfas. Det nyss hållna valet innebär olika slags förtroendepersonsutbildningar nästa år och då har folkhögskolorna getts uppdraget att planera och genomföra 8 + kanske 4 kyrkvärdskurser. Projektpengar har beviljats för att utveckla arbetsmetoder och pedagogik och jag har utpekats som projektansvarig. Norwich stift i England är målet för Grundkursens och Volontärlinjens gemensamma forskningsresa i november och förberedelserna för detta är både rörigt och kul. Ett par elever på allmän linje har tidigare läst ungefär halva gymnasiekursen Religion A och skall lotsas till fullbordan innan jul. Konfirmandverksamhet nästa sommar kommer att avsparkas senare i höst. Ett stort ungdomsläger skall gå av stapeln under nyårshelgen. Och till våren ges på försök en ny modifierad grundkurs på halv fart – planeras nu.

Runt omkring i kyrka och samhälle pågår Kyrkomötet som jag i nämnvärd omfattning inte kommer att beblogga alldenstund – fint gammalt ord – länkarna sandahl trampar på och torbjörn lindahl rikeligen och dageligen kommer att förse mig och mina läsare med delikata rapporter från etablissemangets interiörer. Den lokala så kallade kyrkopolitiken håller jag som bäst på att avveckla för egen del men viss fokusering måste anständigtvis kvarstå eftersom jag 2005 valdes till uppdraget fram till årsskiftet. Den alldeles vanliga och världsliga Valrörelsen inför 2010 drar nu igång så smått och där kommer det successivt att bli höjda temperaturer värda att intressera sig för – hoppas jag. 

Bokläsandet som brukar leda till kommentarer under kategorin Predikaren 12:12 är på sparlåga och vad gäller exe-get-iskt bräkande torde hösten bli ganska tyst.

Tilll detta upprabblade finns den vänkrets, släkt och familj som inte ofta brukar nämnas i bloggen men givetvis står för de mest viktiga och prioriterade händelserna och skeendena i tillvaron.

Detta, kära läsare, var alltså en liten inblick i tillvaron. Notis i dagens Dagen visar dock att vad gäller åtminstone en sorts arbetsuppgifter kommer min framtida redan nu lilla arbetsbörda att minskas ytterligare. Där är det kört!

Vad säger bilden? Svar: Vänd mot ljuset – fartvind i håret.

I många medier samt flera bloggar har nämnts att biskop Bertil Gärtner avled tidigt söndag morgon. Också jag finner det aktuellt att nämna detta även om jag inte kände honom närmare utan gissar att jag ur hans synvinkel var en bekantas bekant. Vi träffades en handfull gånger och då alltid i sammanhanget Älvsby, tidigare Pitedalens, folkhögskola.

För mig var biskop Bertil en skrivare och en person med Bibelvetenskaplig och teologisk integritet. Hans kommentar till Markusevangeliet som jag läste för många många år sedan var och är mycket intressant och lärorik. Genom en annan bok av honom om Latin-Amerikans befrielseteologi fick jag ett bidrag till mitt intresse för det sättet att tolka Bibeln. Den kommentar till Galaterbrevet han skrev så sent som för tio år står i bokhyllan i väntan på att läsas – kanske mitt nästa exe-get-iska projekt.

Biskop Bertil var Bibelvetenskapligt och teologiskt mycket reflekterad. Många gånger fick ta skäll och stå ut med osaklig, rentav elak och förljugen kritik från personer med kunskaper långt under den nivå han själv hade. Men samtidigt som han var så lärd höll han föredrag och predikade på ett enkelt och jordnära sätt kemiskt ren från den akademiska snobbism som många smärre andar maskerar sina plattityder i. Till detta red han i stormen och höll sina linjer trots att makten krävde annat och många slutade våga tala väl om honom. Så ett föredöme blir han – trots att jag inte delar hans uppfattningar i allt.

Född 1924 och vad jag förstått tankevital ända till slutet har han nu lämnat den på jorden stridande Kyrkan för att anslutas till den i himlen segrande där han ansikte mot ansikte får möta den Jesus som han så Frimodigt förkunnat och bekänt sig till.

Mot bakgrund av allt det myckna resonemang jag fört i en massa blogginlägg den senaste tiden blir det slutligen dags att ta skrivandet till vad allt slutligen landar i: Hur skall jag rösta?? Visserligen känner jag fortfarande en liten lust att skita i hela skiten men så kommer jag inte att göra men formuleringen gav mig onekligen möjligheten att som illustration använda den dåliga bild av ett omkullvält torrdass som jag sparat ända sedan den togs med hjälp av mobiltelefonen i sommar.
Nåja! Seriöst nu! Läsaren väntar! Hur blir det imorgon??

Jag skall rösta lokalt – först och främst!!

Då jag i flera år följt och deltagit i den lokala kyrkopolitiken vet jag att till innehållet spelar det ingen roll vilken nomineringsgrupp jag väljer. Alla – (s), (c+kd) och (v) – är utomordentligt konservativa vad gäller att utveckla församlingslivet och lika utomordentligt plikttrogna när det gäller att sköta om och förvalta församlingens materiella tillgångar. Utifrån ”politiken” spelar det i praktiken ingen roll vilken lokal valsedel jag tar.

Vem jag väljer blir det viktiga då programmen är så lika. Alla som finns på lokala listor finns ur min synvinkel på tips- och påverkningsbart avstånd och kan därför belobbas – vissa mer än andra. Människor som deltar i den kyrkliga verksamheten är givetvis lättare för mig att komma till tals med än andra men efter 31 år på stället finns det flera än dessa jag kan stå i dialog med. Sedan finns en del jag vet tycker ganska mycket som jag tycker i lokala frågor samtidigt som andra är mindre lönt att samråda med – och detta oberoende av vilken valsedel de står på. Att personaspekten för mig är viktig kan belysas av att om dagens ledarkrönikör i Världsbladet skulle stått högt på en lokal lista på en plats där jag bodde hade han min röst som i en liten ask – (s)kopplad eller inte.

Till 67,3% - ungefär – är jag säker på vilken lokal vit valsedel jag tar. Till 100% är jag säker på att jag skall kryssa för minst ett, kanske två eller tre, namn en bit ner på den sedeln.

Jag röstar regionalt – troligen ändå.

På den regionala nivån handhas faktiskt inte speciellt viktiga frågor. Det tyngsta man där har att syssla med torde vara hur kyrklig skog skall förvaltas och Natursskyddsföreningsfolkets insändare idag aktualiserade faktiskt att i det sammanhanget är miljöaspekten viktig. Liksom sådant som har att göra med den samiska befolkningens livs- och näringsmöjligheter eftersom kyrkan är markägare. Till detta kommer att jag vet om flera lobbybara personer på flera av de olika rosa regionala valsedlarna. Vilken jag dock väljer är osäkert men att kryssarpennan i alla lägen används är givet.

Jag röstar nationellt – därtill nödd och tvungen.

De nationella frågorna formligen dränker debatten och många agerar som om den nationella nivån var den grundläggande nivån. Utifrån frågor som avgörs i Kyrkomötet väljer och förväntas man välja nomineringsgrupp för att sedan kölvattenvälja genom att för de andra nivåerna plocka sedlar med samma gruppbeteckning om och då sådana finns. Detta tillvägagångssätt gömmer lokalfrågorna och ger lokala håglösa personer möjligheten att väljas in utan att själva ha program. Att dessutom många mycket olika grupper agerat som om sådant som (sannolikt) avgörs i höst av dem som valdes 2005 skulle vara aktuell valfråga i valet 2009 har ytterligare spätt på osundheten.

Dagsläget är ändå så att viktiga princip- och policyfrågor avgörs i Kyrkomötet och för all anständighets skull behöver jag därför i morgon också motvilligt lägga en gul sedel i ett kuvert. Då jag är en ivrig anhängare av tanken på en evangelisk-luthersk, episkopal, demokratisk och rikstäckande kyrka som lever och fungerar skild från statsmaktsapparaturen behöver inga som är eller avser bli riksdagspartier vänta sig min röst. Faktorer som sedan avgör vilken sedel jag väljer är graden av reflekterande teologi med förankring i Bibel och kristen samsyn, den viktiga personaspekten samt graden av lobbybarhet – alltså om jag kommer åt att slå personen på käften om det skulle behövas. Den som har ögon att läsa med, han läse!

Egon Berglund* ställde i kommentar till mitt inlägg val å kval 3 en fråga som för att besvaras till volymen tarvar en egen skrivning – alltså denna. Jag saxar ur hans fråga:
Eftersom jag medlem i en pingstförsamling och inte längre är medlem i Svenska Kyrkan vill jag inte lägga mig i ert kyrkoval men min fråga är hur ser du på att många i de så kallade frikyrkorna är dubbelanslutna till Svenska kyrkan och oftast väldigt aktiva både som valdeltagare och kandidater i kyrkorådet?
Till detta gav han ett par länkexempel man kan hitta i kommentaren.

Mitt svar är: Om detta har jag ingen åsikt men givetvis uppfattningar!

Med om detta har jag ingen åsikt menar jag precis vad jag säger. Det kommer inte an på mig att rannsaka och bedöma huruvida andras engagemang i en rörelse är rätt och rimligt. Det måste de bedöma själva precis som jag själv bedömer om och hur jag vill ta del i ett sammanhang jag är en del av. För mina uppfattningar i övrigt är det viktigt att veta några saker.

demokratin är given!

Givetvis har jag uppfattningar om hur Svenska kyrkan styrs och utser dem som skall fungera som styre. Primärt anser och gillar jag att kyrkan har en demokratisk uppbyggnad. Därför menar jag att alla som valt att vara kyrkotillhöriga måste ges en möjlighet att påverka och göra sin stämma hörd. I sammanhanget är det då rimligt att det för att kunna påverka finns satta gränser åtminstone vad gäller tillhörighet och viss mognadsgrad**.

Denna grundbult kommer jag inte undan. Alternativen vore att lämna den demokratiska strukturen för lekmannainflytande och göra landets största medlemsorganisation till en stiftelse typ Livets Ord eller ett nätverk likt OASrörelsen. Bägge dessa vägar innebär ett starkt inflytande av en grupp topp-personer och ett markant demokratiskt underskott och jag tycker det är olämpligt i en kyrka som lär att alla döpta är lemmar i en och samma kropp.

Demokratin är alltså given. Hur demokratin skall fungera kan dock alltid varieras. Idag kopierar Svenska kyrkan samhällets demokratiska system och ordnar direkta val på lokala, regionala och nationellt plan. Exakt så måste det givetvis inte vara. Alla andra demokratiska sammanhang – utom staten och kyrkan alltså – låter medlemmar välja lokala styrelser samt utse egna delegater till regionala och nationella plan. Så gör frikyrkor, EFS, fackföreningar, politiska partier, brukshundsklubbar, idrotten osv och den formen tror jag för kyrkan är värd att sträva efter – samt på sikt oundviklig.

storleken har betydelse!

Över 6000 personer i Älvsby församling fyller idag aktuella kriterier för tillhörighet och mognadsgrad och behöver alltså ges åtminstone något av en chans att utöva sin rätt till inflytande. Skulle man kalla till "årsmöte" och bara en tiondel kom på ett sådant funnes ingenstans där man kan få tak över huvudet. Och om man – som flera ibland verkar tycka – skulle begränsa rätten att påverka till dem som faktiskt på andra sätt är engagerade i verksamheten skulle man hamna i mycket besvärliga subjektiva gränsdragningsproblem. Som jag ser det blir därför det demokratiska valet idag den mest praktiska formen för detta även om mandatperioder, valprocedurer etc i princip inte alls behöver likna samhället utan mycket väl kan förändras.

Valet skall givetvis vara fritt. Vill i sammanhanget en eller en grupp människor som samtidigt tillhör en frikyrka eller en frimärksklubb söka komma in i de beslutande kyrkliga sammanhanget är det deras val. Och rättighet. Det ankommer inte på mig att säga att de gör fel. Jag kan tycka det är konstigt om vänsterhänta biodlare eller sekulariserade folkpartister formerar sig till kyrkoval, men någon principiell invändning kan jag inte resa. De som tillhör kyrkan måste ha rätten att själva avgöra om och på vad sätt de som personer eller grupper vill omsätta sin tillhörighet till inflytande.

partier och grupperingar

I den struktur kyrkan för närvarande har som ger alla tillhöriga möjligheten att ge sig in i styrelseleken är det de traditionella politiska partierna som tagit bollen. Detta är, utifrån det ovan sagda, i princip inte fel eftersom deras medlemmar också är kyrkotillhöriga men i praktiken är det givetvis både obegripligt och galet då politiska partier primärt är till för att utforma demokrati i samhället och inte i kyrkor. Att de som partier kandiderar beror således på internt politiskt hjärnsläpp kombinerat med inkonsekvens.

Det som förvånar mig är dock att partierna så länge varit så ensamma på banan och att till exempel frikyrkliga dubbelanslutna och/eller EFS inte oftare formerat sig till egna grupper för att klättra in i fullmäktige. Dock ser jag att man valt att inte göra så. I stället har man genom att ställa upp på de vanliga partiernas listor och med ett högt valdeltagande både visat sitt förtroende för och i handling legitimerat det politiserade system man ofta annars kritiserar. Så lite hjärnsläpp finns nog också på den kanten.

Av detta torde Egon med flera förstå att jag inte ser bittert på någon som engagerar sig i valet. Dock kanske jag ser på en del saker med ögon belägna under av förvåning höjda ögonbryn. Men det är som en annan sak.

till sist

I kyrkopolitiken tas väldigt sällan på lokal nivå principiellt viktiga beslut som påverkar verksamheten – nu skriver jag utifrån erfarenheten av att vara anställd i församling. Därför upplevde jag sällan de förtroendevaldas beslut som nedslående faktorer. Värre var i stället det ointresse för verksamheten och den frånvaro som jag kunde uppleva hos flera av dem. Och i det avseendet spelade det i praktiken ingen roll om frånvaron berodde på att personen var en icke troende sosse eller om det var en på Kristus troende som valt att vara mycket närvarande i annat kristligt sammanhang som inte alltid var speciellt öppet för samarbete med Svenska kyrkans lokala församling. För mig innebar det samma tomhet och gick faktiskt på ett ut.

Skogstokig är ett ord jag ibland hört mina döttrar använda. Utifrån sammanhangen verkar det ha att göra med att de är frustrerade över något och precis står inför att börja klättra på väggarna, gå i omloppsbana, explodera eller tugga i sig hallmattan.

Skogsklokig är en för dagen språklig innovation lämplig att diagnostisera den själsliga och intellektuella balans som infinner sig hos mig när jag plockar bär – denna dag lingon. Läsaren kan inte ana vilken tänkare det blir frågan om när jag i min ringa person lufsar mellan tuvorna.

Vad tänkte jag då på – förutom att det faktiskt var ovanligt glest med lingon?

En del tankemöda gick onekligen till det stundande kyrkovalet och de tre inlägg med rubriken val å kval jag redan skrivit. Där har jag sökt leda till förståelse hur jag resonerar kring valets tre nivåer och förhoppningsvis har det framgått att jag till skillnad från rikskyrkopolitiska mandatjägare av olika sorter ger den lokala nivån den största betydelsen.

Detta gör mig dock inte gladare eftersom jag tycker att nomineringsgrupperna på lokal nivå inte gör ett levandes grand för att höja de kyrkotillhörigas intresse och deltagande. De program man – här avser jag primärt de två stora, alltså (s) och (c/kd) – går till val på är vaga och liktydiga med lite prioriteringar här och vidareutvecklingar där*. Då jag suttit med i två mandatperioder på raken har jag ju god insajderkunskap om hur lite dessa paroller egentligen betyder. Punkterna har funnits med förr men aldrig har till exempel någon grupp under de gångna två mandatperioderna tagit tag i sina valmanifest och med dem i bagaget eller som tillhygge startat en process i avsikt att sätta tydliga mål för församlingens olika verksamheter. Jag menar alltså mål – vilket betyder mål, alltså mål man vill uppnå. Riktningar finns det gott om i olika dokument där det talas om åt vilka håll man vill sträva men mål – alltså vart man skall ha kommit om låt oss säga fyra år – saknas. Detta trots att de sista 20 åren tre biskopsvisitationer och (minst) två revisioner påtalat avsaknaden av måldokument och yrkat på att bristen skall åtgärdas. Församlingens (s)- och (c)-dominerade kyrkoråd har inte lyft ärendet**.

Mål har de förtroendevalda alltså inte satt trots att behov finnes och påtalats. Regler för verksamheten typ befattningsbeskrivningar och reglementen har man dock beslutat om liksom ramar. Ramarna är främst ekonomiska ramar, alltså budgeten.

Mål, regler och ramar för en verksamhet är en styrelses uppgift att sätta.

Leda och föra verksamheten mot målen inom reglerna och ramarna har man chefer och anställd personal till. I alla fall är en kyrkoförsamling tänkt fungera så. Egentligen skall därför förtroendevalda inte befatta sig med småsaker som om kyrkokören inom budget skall åka på en resa ett år eller ett annat år, vilka tider man skall ha begravningar, vilken 2-4 fortbildningsdagar per år personalen skall åka på mm. Allt sådant är lednings- och genomförandeärenden. Förra mandatperioden blandades ivrigt och ofta styrning och ledning och även om de nuvarande perioden inneburit en förbättring så saknas styrelsesatta mål och ledamöters lednings-klåfingrighet*** märks fortfarande här och var.

Ser jag nu ur detta perspektiv på de lokala programmen och personerna som är aktuella att rösta på nästa helg börjar jag icke vibrera av optimism. Tvärtom tror jag – hur valet än går – att mål-lösheten kommer att bestå och ledningsivern snarare kommer att tillta. Det är först på de två listornas tredje-fjärdeplatser det dyker upp folk som jag har erfarit ordentligt kan skilja på styrning och ledning av olika slags verksamheter. Kryssmarkering alltså!!

Nu var allt detta ganska mycket tankefinlir men så gick mina skogsklokiga tankar.

Och en annan skogsklokig tanke blev: Varför satsar inte nomineringsgrupperna på information på gymnasiet eller ännu hellre på den i samhället belägna kyrkliga folkhögskolan? Bara de själva vet varför de inte med en och annan folkhögskolestödochsamarbetsinriktad lokal paroll samt ett klatschigt besök på skolan söker kamma hem en massa röster från personal och elever – alla över 16 år, nästan alla under 60.

Skogsklokig var jag men skogstokig blev jag dock i alla fall då något jubelstömmel i skogen dumpat ett kylskåp och en frys!! Jag fattar inte varför!! Det måste ha varit krångligare att köra dem till diket vid hygget än att fara till tippen i Korsträsk.

Så befinner jag mig hemma på nytt. Veckan hittills har varit fylld av främst årets upplaga av en av höstterminernas mer meningsfulla arbetsrelaterade inslag: läger i Jäkkvik.

Vi brukar göra så nämligen. Fara till fjälls för några intensiva dygn inom ramen för Svenska kyrkans grundkurs. Till årets arrangemang beslöt de lärare som på skolan ansvarar för Volontärlinjen att göra samma sak och då den gruppen reste till samma plats samtidigt betydde det 26 elever och 4 personal.

Måndagen gick i resandets tecken samt aktiviteter med uppenbar lärakännavarandraavsikt. På ett läger med vuxna – om än många unga vuxa – deltagare betyder det till exempel att det är eleverna som handlar mat och tillagar måltider vilket förutom att det sätter krubb på bordet skapar arbetsgemenskap. Givetvis görs också annat som skapar gruppkänsla och sammanhållning.

Tisdagens väder var regnigt under förmiddagen och de bägge grupperna lektionerade därför var för sig. Runt 11 hade det klarnat upp och spatserturen utomhus kunde påbörjas. Raststugan vid trädgränsen var målet och dit tog sig de flesta i den allteftersom höjden tilltog till tagande vinden. På kalfjället var det faktiskt riktigt duktig blåst och av den anledningen var det bara ett par handfullar som gjorde den sedvanliga toppbestigningen av Peljekaise.
Efter gemensamt beskådande av filmen In my country tågade bägge grupperna till Jäkkviks kapell för berättelse om den i Jäkkvik födde Lars Levi Laestadius och den väcklelserörelse som bär hans namn. Beröringspunkterna mellan filmen och väckelsen är större än man tror – i all fall om man följer tanketråden sanning – barmhärtighet/förlåtelse – försoning – fred/frid.

Onsdagen var vi inblåsta!. Riktigt grisväder. Tanken att göra om tisdagens bedrift att bada i Hornavan* fanns inte ens i 12 sekunder. Grupperna jobbade, samvarade och hade det bra.

Torsdagen packades och städades det för fulla muggar innan hemresan startades. Rejäl blåst också denna dag. Bilden som pryder inlägger är tagen ur Lokala Världsbladets** bevakning av stormen och föreställer den avblåsta björken utanför Pastorsexpeditionen i Arjeplog.

Väl hemma i Älvsbyn ögnades den aktuella veckans insändarsidor i lokaltidningen igenom. Flera insändare berör det kyrkoval som nu nalkas och skulle kunna ställas in under den gemensamma rubriken uppblåst.
Men om det återkommer jag – kanske.

Vill bara så här i all enkelhet meddela att blogg torkan beror på att jag har annat att göra än att skriva blogginlägg. Jag har faktiskt ett annat liv på sidan om tankar på kyrkoval eller böcker jag läser. Mitt andra liv betyder att jag jobbar och just nu är jag i Jäkkvik på kursvecka med två grupper från skolan. Kommer att skriva mer när jag kommer hem sent på torsdag eftermiddag.

Dock: Idag är det 9 september vilket är det datum min far dog 2005.

På sista tiden har mina inlägg varit långa som halva fjolvintern. Så blir det när man tänker djupa tankar om något ½viktigt. Dethär blir till skillnad från dessa ett kort inlägg om något väldigt viktigt – gudstjänsten i Älvsby kyrka denna söndag på Diakonins dag.

Gudstjänsten var på temat Medmänniskan och ansvariga för den var enligt annonseringen diakonipersonalen. Diakonen och de två diakoniassistenterna hade till sig själva knutit ytterligare en hoper människor – 14 stycken – som alla gav ett bidrag till helheten i läsningar, böner, sånger, dramatisering, kokeri osv. Det blev en bra, genomtänkt och inspirerande gudstjänst! Därefter lunch i församlingsgården. Gratis för den som ville, mot avgift av den som så önskade.

Men rubriker? Vad menas?

Jo: Romarbrevet kapitel 12 verserna 16-21 lästes tre gånger på olika språk. De tre läsarna är nu alla Älvsbybor men rötterna är olika: Irak, Eritrea och Sverige. Räknar man på bibliska är de alla ättlingar från någon av Noas tre söner Sem, Ham och Jafet. Hela mänskligheten blev alltså representerad i en gudstjänst med temat Medmänniskan - i lilla Älvsbyn. Det är djupt!

En ensam folkstorm efterlyste i sin kommentar till förra inlägget en utveckling av mina funderingar kring rösteriet i det kommande kyrkovalet. På denna enmänna begäran* kommer därför nu en del funderingar. Rubriken blir: 

rösta eller inte? – som jag ser det

Att jag tidigare i något inlägg uttryckt tanken på att rent personligen bojkotta valet kommer av att jag läser böcker som får mig på de allra mest avvikande tankar. Så läste jag härförleden om då Israel slutade nöja sig med att hålla östra Jerusalem ockuperat för att i stället ensidigt annektera området. Detta var folkrättslig regelvidrigt och därför har inget land, inte ens USA, valt att placera sin ambassad där. En så kallad ”kristen ambassad” finns där men sionistiska kristna har ju aldrig begripit nämnvärt av vad internationella lagar och folkrättsliga regler innebär.

Nåväl – vidare i tanken. När Israel så gjorde – alltså anslöt östra delen av staden till den västra – gavs alla som bodde där möjlighet att delta i kommunalvalet** för att gemensamt – både judar i väst samt palestinier och illegala bosättare i öst – skulle kunna delta i en demokratisk process för att utveckla både de delar som tidigare tillhört Israel och det som nyligen blivit annekterat.

Palestinierna bojkottade och bojkottar kommunalvalen i Jerusalem. Med den åtgärden lämnar de ett vakuum vad gäller inflytande och givetvis fylls det tomrummet av erövrarmakten och palestinierna förlorar själva på sitt handlande då deras intressen inte blir bevakade i kommunfullmäktige. Utbyggnaden av skolor, vårdcentraler och annan infrastruktur i de arabiska delarna kommer därför efter utvecklingen jämfört med de västra delarna. Men ändå bojkottar de valen då de menar att om man deltar i ockupations- alias annekteringsmaktens demokrati accepterar man ju egentligen ockupationen alias annekteringen – typ.

Det resonemanget gnagde sig fast i min hjärna. Jag, liksom många andra, upplever att de etablerade sekulära politiska partierna under namn av nomineringsgrupper de facto ockuperat Svenska kyrkans beslutsstrukturer. Av främst (s)ocialdemokratisk och (c)enterpartistisk retorik de senaste åren blir det mer och mer frågan om en ren annektering – trots att kyrkan är skild från staten.

För mig blev detta till en tankeparallell och jag funderade allvarligt på att alldeles i min ensamhet bojkotta valet. Inte skolka ,vilket är något passivt, utan den aktiva åtgärden bojkott***. Och sedan tänkte jag ägna mig åt min alldeles egna intifada av den första palestinska intifadans**** art - passivt motstånd. Alltså att när kyrkomöte, centralstyrelse, stiftsfullmäktige, stiftets styrelse, lokalt kyrkofullmäktige och kyrkorådet tar beslut jag inte gillar skall jag bara lungt och stillsamt skita i det hela förutom att ägna mig åt en del verbal stenkastning.

Så gick ett av mina resonemang.

Mitt andra tankespår var det vanliga att det system vi har i kyrkan faktiskt, med sina brister, i princip inte behöver vara felaktigt. Systemet ger dem som valt att tillhöra kyrkan och snällt betalar sin kyrkoavgift en möjlighet att påverka. Att det går fel beror så sett inte på dem som i form av nomineringsgrupper går in för att utöva inflytande och ta ansvar utan snarare på alla dem som väljer att inte ställa tid och sig själva till förfogande.

Så min slutsats blir att jag kommer att delta i valet. Till mina tankar kring vilka valsedlar jag funderar på att stoppa i kuverten och vilka jag inte avser använda återkommer jag i senare inlägg – kanske.

Det börjar småhösta lite nu. Några frostnätter att tala om har vi ännu inte inhöstat men ändå kommer den mörkare årstiden krypande. Här och var börjar allt löven gulna litegrand och snart är det jul. 

Va!! Jul?? Nää!! Nu överdriver du väl??!! 

Jo! – det är klart. Lite skarvar jag men backar jag från överdrifterna kan väl ändå sägas att sommaren tagit slut i och med att tideräkningen växlat över i september har bloggerivillkoren radikalt förändrats.

Sommaren med det påprackade sommarlovet innebar en viss grad av sysslolöshet eftersom jag inte är av den sorten att jag får ett totalt psykbryt om jag inte målar om huset, spikar en veranda eller byter tak på garaget. I stället är jag en ganska passiv gestalt – vissa skulle nog kalla mig lat – som föredrar att ägna tiden åt att läsa, fundera och kanske skriva. Inte minst bloggandet ger ju tillfällen till skriverier vilket innebar att 22 inlägg författades under augusti trots att månaden stod för både massmedial nyhetstorka och lågtempo vad gäller händelser.

Nu har jobbet börjat! Dessutom verkar det medialt börja hända mer saker och som lök på laxen förefaller man inför kyrkovalet den 20:e denna månad börja positionera sig, rentav propagera. Allt detta har avsevärt höjt intryckstemperaturen och stegrat impulsfrekvensen.
Att då bloggografera om detta ökade händelseflöde går ju inte alls! Skulle så göras skulle det innebära att jag hela min tillvaron skulle sitta krumböjd över tangentbordet för att leverera texter som ändå bara ett fåtal entusiaster skulle orka läsa. Då bloggandet dessutom huvudsakligen är en fritidssyssla har ju tiden för dylika utsvävningar krympt markant.

Sedan jag skrev sist om Karlstads stifts Kalle-Anka-annonsering har det dock flutit upp flera saker att skriva om. Listan skulle kunna vara denna:

1. Delge läsaren min insikt att Karlstads annonsering egentligen är jättelistig men att jag undrar om listigheten var avsedd eller bara en oplanerad effekt.
2. Precisera att jag nog ändå kommer att rösta i kyrkovalet samt vittna om hur jag tänker kring detta vad gäller valets tre nivåer lokalt, regionalt och nationellt.
3. Konstatera och kommentera att Lokala Världsbladet kvicknat till vad gäller sagda val och berört saken i gårdagens ledare och med flera småartiklar om valen i Piteåförsamlingarna på heluppslag i dagens exemplar.
4. Beröra att röstkorten kommit samt att de lokala nomineringsgruppernas ”program” finns att beläsa i församlingens kyrkoblad – dock inte på webbsidan – samt givetvis orda en massa kring vad som i sammanhanget lovas och eftersträvas.
5. Frustrera en del kring den massmediala fokuseringen på den så kallade svininfluensan och den tilltagande hysterin som gör rädslan till ett värre problem än faran. Förstora till 100% den pdf-fil denna länk leder till.
6. Redovisa hur den nya terminen gått igång med Volontärlinje, Svenska kyrkans grundkurs och andra undervisningsgrupper att arbeta tillsammans med.
7. Rapportera från den sistlidna helgens kurs i Skellefteå där knappt 20 personer med information och samtal förberedde oss inför den kommande resan till Betlehem och Jerusalem.
8. Kommentera I skuggan av ockupationen - palestinsk kamp för nationella rättigheter. Det är en mycket intressant bok som berör både fakta på marken och teologiska reflexioner kring situationen i Palestina/Israel. Boken innehåller en samling av varandra oberoende kapitel skrivna av olika författare med Göran Gunner som redaktör för hela volymen.
9. Kort nämna att kamraten Johnny Lestander återupptagit sitt bloggande och numera ånyo har en länk här till höger.
10. Kritisera och fördöma svenska asylpolitik sådan den fortfarande tar sig uttryck med vanvettiga och inhumana avvisningsbeslut av människor som går en näst intill säker död till mötes. Om detta kan dock av skyddsskäl och annat inte nämnas i detalj – tyvärr.

Så vad göra kring detta?
Som nyss snabbnämna episoder och händelser i grupper om tio?
Eller tankefördjupa mig i något och därigenom lämna det mesta helt därhän?

Ni ser vad jag gjorde.