stigstrombergsson

/Preliminärt inlägg bara via tellefån. Kan komma att redigeras om någon vecka då vi är hemma hos datorn/

Jag har funderingar och kanske idéer. Jag vet egentligen inte om jag borde ha eller har rätt att ha dem. I alla fall finns de och ältar runt i huvudet.

Bibelstudiet i lokalförsamlingen har jag haft förtroendet att hålla i och leda det senaste året. Det har varit helt enligt vad som varit överenskommet. Jag hade både som yrkesverksam och pensionär varit Bibelstudieledare i 4-5 år innan yngre kollega fick ta över stafettpinnen. Då en annan yngre kollega försvann för annan tjänst kom ansvaret för konfirmand och ungdom att för drygt ett år sedan falla på Bibelkillen och pinnen kom att återtillfalla mig, den evige pensionären.

Förstå mig rätt! Jag tycker saken är kul. Och viktig. Dock är det i grunden inte bästa lösningen att icke ordinarie präster håller i saken. Jag står för och brukar säga: Nya kvastar måste sopa och gamla sopor måste ställas ut.

Mycket tyder nu på att det verksamhetsåret 25-26 inte blir så. I siktet fanns att (ytterligare) en yngre kollega skulle ges huvudansvar för vuxenverksamheten där det etablerade Bibelstudiet är en komponent i en svärm av tankar som finns i röret – endags- och helgretreater, evangeliserande Alphagrupper och annat. Det blir inte så. Den nyaste yngre kollegan har hela sitt släkt- och nätverk i Götaland och lämnar nog församlingen vid sommarens slut. Begripligt men beklagligt. En följd av det blir att jag sannolikt blir ombedd att fortsätta leda Bibelstudiet.

Att bara enkelt göra det går ju men på något eller några sätt behöver sakerna utvecklas, inte bara bedrivas. Det är det jag har funderingar och kanske idéer kring sista dagarna av årets första kvartal. Mitt eget arbetsnamn på det hela är rubrikens Bibel-gas.

Bibelarbetet behöver gasas, alltså acceleras, utvidgas, fördjupas både vad gäller innehåll och pedagogiska arbetsformer. En signal jag då uppfattat är att det finns några – som för närvarande inte är inom Älvsby församlings verksamhet – som skulle vilja gripa tag i Bibelboken Apostlagärningarna. Den boken har 28 kapitel. Om man skulle hantera den "på vanligt vis" med att mötas var annan vecka skulle det ta upp emot två år innan man med Paulus lider skeppsbrott på Malta och kommer sig till Rom. Att, och i så fall hur, gasa tempot blir då ett frågekomplex. Kontaktyta och rekryteringsvägar är ett annat. Delat och roterat "ledarskap” – och då med vilka – är ytterliga ett. Sådant spinner i huvudet knappt ett halvår innan eventuell sjösättning. För närvarande innehåller ett klottrat A4 noteringar som kan innebära att hela den nämnda Bibelboken plus en del annat tröskas igenom med start i september och målgång innan juni månad. I praktiken betyder det inte längre var annan vecka utan varje – två av tre med ledare och mellanliggande vecka egenfunderingar eller möten och samtal i mindre grupper utan prästerligt ledarskap. Material och lathundar för samtal eller eget arbete behöver då framställas. Kanske påverkas också fördelningen av onsdagarnas Veckomässor. Allt är högst preliminärt och än så länge isolerad bara hos mig som ser Bibel-gas som något riktigt, viktigt och nödvändigt både i vår liksom i varje församling.

Det finns vissa saker som verkar vara evigt samma. En sådan sak är den så kallade Solfilmen i svensk television. Den har veckligen funnits med så länge jag kan minnas. Här är det viktigt att du, noble Bloggläsius, vet att min TV-erfarenhet sträcker sig tillbaka till när TV kom till Luleå då Älvsbysändaren startade runt år 1960. Det var på den enkanaliga svartvita tiden men Solfilmen är evigt samma.*

Under flera år har jag fått förtroendet att leda Bibelstudiegrupper i den församling jag bebor, tillhör och som bänknötare och ibland ansvarig firar gudstjänst i. Noga räknat fick jag rollen när den dåvarande kyrkoherden lämnade församlingen 1983 då jag var komminister härstädes. Uppdraget följde med också den första tiden – fram till 1993 ungefär – då jag var placerad på Stiftskansliet i Luleå. Efter en massa år på folkhögskolan blev jag komminister igen 2013. När den kyrkoherde som var då slutade 2015 kom jag på nytt in i spelet och så har det varit fram till dags dato – med paus något år då stafettpinnen lämnades till yngre kollega.**

Lika säkert som att tranorna kommer på våren dyker varje år ett par evigt samma frågeställningar upp från deltagare i gruppen – oberoende av vad vi samlas för att dryfta. För 14 dagar sedan kom frågan: Var finns själen i väntan på uppståndelsen när kroppen har dött? Tro det eller ej men det händer minst en gång varje år. Igår kväll kom den andra evigt samma fråga: Söker och kallar Gud alltid på människan i samma grad? Årligen – dock inte på evigt samma datum – resonerar vi om de sakerna. Och årligen försöker jag belysa grejerna på evigt samma sätt men tänker inte här och nu eller någonsin berätta hur. Det är detta med Bibelstudier som jag vill trycka på.

Tro inte för ett ögonblick att jag klagar! Eller tycker Bibelstudier och likande är något som tynger uppdraget att vara präst. Tvärtom! Verkligen tvärtom! Ärligt talat fattar jag inte hur präster – i och utom tjänst – står ut utan den stimulans det innebär att finnas med när folk – såväl unga, vuxna som äldre – möts för att dryfta Bibliska och Gudeliga ting. Jag är djup tacksam över att jag fått och får vara med. Om jag är en ”bra Bibelstudieledare” kan och ska jag inte själv bedöma. Det är grupper av konfirmander, ungdomar, vuxna och äldre som genom åren varit och är bra – åtminstone för mig.

Detta med Bibel, Bibelspridning och Bibelarbete menar jag alltså är viktigt men samtidigt något som man ofta fuskar med i församlingar och som enskilda präster. Ett fusk är att inte prioritera det. Ett annat fusk är faktist att ytligt bara massprida till exempel Nya testamenten utan att erbjuda seriösa former för vidaresamtal med människor. Jag tycker faktiskt också att – och här gäller det församlingarna – det är fusk att man inte besinnar att i dagens Sverige, till skillnad från för en eller två generationer sedan, finns varken Bibel eller Psalmbok i bokhyllorna hos kanske de flesta människor. Böckerna är inte dyra! Man skulle till exempel kunna fråga en dopfamilj Äger ni en Psalmbok? Blir svaret Nejkan familjen få en när den lille döps. När ett småsyskon ett par tre år senare skall döpas ställs samma fråga och om svaret då är Ja frågar man Har ni en Bibel? Om sådan inte finns i fastigheten får de en. Ett sådant program med vuxna som målgrupp täcker naturligtvis inte in alla. Man behöver därför också hitta fler vägar men poängen blir evigt samma: Sprida Bibeln, bruka och samtala kring den.

Nästa år är det 500 år sedan Nya testamentet första gången var översatt till svenska. Då kommer en ny översättning utarbetad av Svenska Bibelsällskapet. Det kan vara en anledning till förstärk Bibelfokus, en sak som är evigt samma.***

* En ändring finns dock! Förr i världen listades tiden för solens upp- och nedgång i Luleå, inte som i dessa yttersta tider Kiruna.

** Efter min pensionering har jag på grund av vakanslägen och annat betrotts med vissa uppdrag. Målet har dock varit att efterhand som tjänster fylls och nya medarbetare blir varma i kläderna skall jag nedtonas. Helt rätt! När nya kvastar sopar skall gamla sopor ställas ut.

***Samma sak men kanske inte på samma sätt kan gälla arbete och initiativ kring att det i år är 1700 år sedan man i Nicea i västra delen av nuvarande Turkiet formulerade den Trosbekännelse som är gemensam för alla kristna kyrkor. Den kan man lokalt, regionalt, nationellt och internationellt fördjupa sig i och ekumeniskt samlas runt.

Jag har lämnat in ett kyrkobyråkratiskt bidrag. Igår kväll mailade jag nedanstående text till den/dem som i lokalförsamlingen har att sammanställa redovisningar av saker och ting under det år som gått. Det är helt OK att sådant sker. Tro inte jag menar något annat. Både utförare och beslutsfattare behöver bidrag som blickar tillbaka och beskrivningar av tankar framåt. Tyvärr är det dock så att man bara framställer, ser och klubbar texter som man dessutom gärna vill ska vara ”inte så omfattande”. Jag har alltid haft problem med just det sista, alltså att inte vistas i och dra ner andra i ordrikedomens grop. Tvärtom menar jag att olika saker behöver beskrivas ibland både mångordigt och långfattat. För en tämligen smal del av lokalförsamlingens verksamhet där jag varit engagerad skrev jag igår därför ett kyrkobyråkratiskt bidrag med nedanstående rubrik. Hur redaktörer hanterar det vet jag inte men mitt ordrika orginal publiceras i alla fall här.

Den grundläggande uppgiften Undervisning 2024 med fokus på vuxna.

Först ska sägas att den grundläggande uppgiften Undervisning med fokus på vuxna i olika grad både tangerar och överlappar andra delar av församlingens grundläggande uppgifter. I Gudstjänst finns moment av Undervisning som främst regelbundna gudstjänstfirare på söndagar tar del av. Inom Diakonins samlingar på onsdagar förekommer det också inslag av information och kunskapsförmedling. Kopplat till Undervisning av barn och unga/konfirmander kommer i någon mån deras vuxna förldrarna in. Körverksamheten innebär givetvis också undervisande moment i Bibel och Kyrkans tro.

Till Undervisning med fokus på vuxna kommer dessutom ett par specifika verksamheter in – Bibelstudium och Pratkvällar i kyrkan.

Bibelstudiet i Älvsby församlingsgård äger rum tisdagar i veckor med udda veckonummer mellan 18.30 och ca 20.30. Under 2024 har runt ett dussin personer deltagit. I slutet av hösten 2023 förbereddes att ledarskapet för samlingarna skulle (åter)gå till pensionären Stig Strömbergsson. Karl-Johan Emgård hade under den hösten efter hand övertagit präst-ansvaret för konfirmander och ungdomsgrupp efter Samuel Hellgren som vid årsskiftet lämnade församlingen.

Under våren 2024 gjorde gruppen färdigt en genomgång (man börjat redan hösten 2023) av Luthers Stora och Lilla katekes som bägge ingår i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Höstterminen gick man dock tillbaka till Bibeltexter – Markusevangeliet. Den Bibelboken kommer också att fylla våren 2025 då man dessutom i främst Veckomässorna kommer att i följetong läsa Jesus lidandesberättelse ur det evangeliet. I någon mån blir alltså Bibelstudiet integrerat med delar av gudstjänstlivet.

Bibelstudiet genomförs som samverkanskurs med Älvsby folkhögskola.

Prat-kvällar i kyrkan har ett helt annat upplägg. Om Bibelstudiet innebär att man i följd dryftar något man i förväg beslutat och planerat är Prat-kvällarna något mer spontant. Veckommässan på onsdagarna börjar 18.30 och ca 19.15 i veckor med jämna nummer är det möjligt för dem som så önskar bli kvar (eller ansluta) i kyrkan till ett öppet samtal om vad dem som just då är där önskar dryfta – givetvis inom fälten tro, liv, Bibel, församling etc. Dessa Prat-kvällar formades efter första vuxenresan till Samos 2018 och deltagandet har i stor utsträckning byggt på Samosresenärerna 2018 och 2019. Efter pandemin har det varit svårstartat men ungefär en gång i månaden under 2024 har 3-7 personer varit med. Stig Strömbergsson har varit ansvarig präst.

Inledningsvis nämndes att Undervisning med fokus på vuxna i någon mån tangerar och överlappar två andra delar av församlingens grundläggande uppgifter Gudstjänst och Diakoni. Den fjärde av de grundläggande uppgifterna är Mission.

När Mission sker lokalt kan det också kallas Evangelisation. Syftet är då att skapa kontaktytor och former också för vuxna att möta, fördjupa och utveckla egen kristen tro. Saker som Prat-kvällar, Bibelstudier, Alpha-grupper, församlingsläger och många andra arbetsformer behöver i det avseendet stärkas och prioriteras för att söka upp människor och ge dem möjlighet att göra en inre resa från att inte riktigt våga bekänna sig som kristna till att våga det.

Vad gällerlokaler och utrustning finns sådant som behövs. Inga nämnvärda ekonomiska investeringar behövs. För att utveckla denna Mission är det snarare hur man riktar, prioriterar och förlägger först de anställdas arbetstider samt rekrytering av frivilliga och intresserade.

Till syvende och sist handlar Undervisning med fokus på vuxna om att möta de ca 80% av de yrkesverksamma Älvsbyborna som inte är daglediga utan finns på sina arbeten dagtid måndag till fredag. I klartext innebär detta: Mer helgprioritet! Mer kvällsprioritet!

Stig Strömbergsson

Troligen kan en och annan tycka jag är smal. Naturligtvis syftar jag inte på midjemått eller något sådant utan mer på det av alla mina funderingar och vardagsbestyr jag väljer att beblogga. Tendensen är ju – jag märker den själv – att mina inlägg isolerar sig till diverse kyrkligheter. Om den nära framtiden innebär förändringar i det avseendet håller jag osagt. Med det sagt är det klart att jag tycker att vapenvilan mellan Hamas och Israel är något positivt – fattas bara annat! – liksom att också presidentskiftet i USA skapar funderingar – inte minst vad gäller Grönland – och att Tidöpartiernas ”framfart” innebär bekymmer. Dock är det ett kyrkfenomen som ligger bakom detta inlägg med rubriken vagt och snålt.*

Jag såg en annons jag inte tyckte var helt optimalt formulerad. Texten i den löd i all sin korthet: Mässa är en gudstjänst där man får ta emot bröd och vin.

Jag tycker det är vagt uttryckt, alltför vagt. Som jag är inprogrammerad och som kyrkan lär borde det i stället ha stått ungefär Mässa är en gudstjänst där man får ta emot Kristus, hans kropp och blod. Min känsla är att det uttryckssättet var det naturliga i 1942 års Kyrkohandbok (och de ännu tidigare) såväl som i den förra från 1986. I den nu gällande – den från 2017 – är formuleringen bröd och vin vanligare, om än inte dominant. Stilla undrar jag Varför? Varför säga vagt det man kan beskriva precist? Varför undvika det konkreta?

Sannolikt finns det (krystade) tankar bakom hos dem som uttrycker saken vagt vare sig det är i Kyrkohandbok, tal eller annonsering. Jag vill inte gärna tro att det bara uttrycker tanketomhet men kan ana åtminstone när det gäller annonsering formas sådant ibland av folk utan teologisk kunskap och medvetenhet. Sådant kan jag överse med i tanken att ovetskap kan korrigeras med ut- och fortbildning.

Lite värre är om det handlar om att medvetet vilja framställs saken ”enkel” eller ”lättförståelig”. I så fall är det enligt min mening ändå otänkt. Det vagt sagda blir ju i alla normala fall inte enklare att förstå än det konkreta.

Ännu värre är om det månne handlar om reformert evangelikal teologi som medvetet eller omedvetet sipprat in? I evangelisk reformatorisk teologi – luthersk – är Kristus i Mässan på jorden reellt närvarande i med och under bröd och vin. Samma synsätt finns också hos katoliker och ortodoxer. I reformerta evangelikala sammanhang – till exempel största delen av så kallad svensk frikyrklighet men också andra mer föreningsformade sammanhang – bekänner man sig inte helt och fullt till denna kroppsliga realpresens utan ser Nattvarden mer symbolisk och andlig. Har den attityden med- eller omedvetet smugit sig in i Svenska kyrkan vänder jag mig mot det. Vill jag ha att göra med en symbolisk minnesmåltid går jag till en frikyrka. I Kyrkan ska Jesus närvaro uttryckas konkret och kroppsligt, inte vagt.

Orden man får ta emot bröd och vin tycker jag inte bara är något vagt utan också låter snålt. Blir jag bjuden hem till någon och det ställs fram bröd och vin blir det i all sin enkelhet naturligtvis inte Mässa. Det är ju bara bröd och vin. Om det bjuds på bröd och vin vill jag ha ost! Allt annat är snålt.

* Jag gissar också att en och annan kan tycka att jag är en knarrig gubbe som smågormar och aldrig är helt nöjd och belåten. Kanske ligger det något i det fast jag verkligen försöker undvika den fåran. På nätet har jag sett andra som i enveten knarrighet hittar fel och brister i allt – inte minst i kyrkliga ting. Sådan vill jag inte vara, ej heller bli.

I tidigare blogginlägg har jag nog avslöjat en del tankar som kan höra ihop med utveckling, förnyelse, tillväxt och fördjupning i och av en församling, den lokala såväl som andra. Jag menar då att det primärt är genom Gudstjänst och Undervisning och medveten genomtänkt Evangelisatione de sakerna sker.*

Som döpt, som kristen och som kyrkotillhörig (och dessutom även som pensionär fortfarande anförtrodd prästämbetet) är jag liksom alla andra kallad att dra mitt strå till stacken. Det betyder för mig lite olika saker. En sak – själva Saken – är att med församlingen fira gudstjänst fler sön- och helgdagar än jag låter bli och sedan framhärda i förbön för allt möjligt löst och fast. En annan sak är att söka dyka upp i olika vardagsaktiviter i församlingen, till exempel Messy Church, och odla kontakter. En tredje är att – då jag är präst med viss erfarenhet – ta emot förtroenden att hålla i en del saker främst i fältet Gudstjänst och Undervisning.

Med detta som bakgrund skrev jag tidigare i veckan bland annat på församlingens Facebook följande här kursiverade text:

Anhopningen av helger är över. Vuxna och elever vänder i veckan tillbaka till arbetsplatser och skolor. Första halvåret har börjat.

I Älvsby församling startar också i denna vecka och nästa vardagsverksamheten upp efter helgperioden. Ett par av de sakerna vill jag nämna nu.

Onsdagskvällar klockan 18.30 firas Veckomässa i Älvsby kyrka. Kanske oftare men åtminstone var annan gång (i vecka 3, 5, 7 osv, alltså veckor med udda nummer) blir det efter Mässan möjligt att bli kvar eller ansluta till ”Pratkväll i kyrkan”. Det är ett öppet samtal kring tro och liv utifrån vad de som är där vill dryfta.

Tisdagskvällar klockan 18.30 i veckor med udda nummer möts de som vill till Bibelstudier i Älvsby församlingsgård. De som mötts under hösten har resonerat om första delen av evangelisten Markus’ berättelse om Jesus och fortsätter med det under början av det nya året. Det går utmärkt att komma med även om man inte var med i höstas.

/Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

I den ”annonseringen” blev det dock fel. Inom parentesen ovan skall det vara i vecka 2, 4, 6 osv, alltså veckor med jämna nummer. Om onsdagskvällen var vi ett och ett halvt dussin, alltså sju, i Veckomässan och sex kvar i ”Prat-kvällen”.

* Här kan vän av (Kyrko-)ordning lägga en fundering varför jag inte nämner Diakoni och Mission. Givetvis har jag inte glömt de sakerna. Vad gäller Mission är det enligt min mening inte ett eget moment i församlingens uppdrag att gå ut i världen och sprida tro på och tillit till den uppståndne. Mission är paraply-uppdraget som Gudstjänst, Undervisning och Diakoni är infogat i och uttryck för – inklusive det ofta bortglömda ordet Evangelisation.

Vad gäller att utöva Diakoni kan tilläggas att det inte skall ske för att, alltså i avsikten, att de som tar del av den skall bli kristna. Sådan baktank måste hållas i schack. Diakoni utövar man inte för att rekrytera utan för att man är rekryterad.

Det börjar verkligen bli dags att avrunda och avsluta serien blogginlägg med envist och enträget som rubrik. Tillsammans med ett försök till resonemang om A Mission-shaped Church i England och nedslag av detta hemma i Sverige har envist och enträget vad gäller böner och bönesvar rent lokalt skvalpat i min hjärna.

När det gäller de böner – såväl som andra böner – för barn och unga som envist och enträget betts i Älvsby kyrka de senaste åren är min Bibellogik enkel – och kanske i mångas ögon naiv. Jag tar min utgångspunkt i Johannes första brev där det står: Om vi ber om något efter hans – Guds – vilja vet vi att han hör oss. Jag tänker då att rimligen vill Gud att människor skall komma till tro och växa i tro. Bön envist och enträget för den saken och i den riktningen är alltså rätt. Johannes fortsätter sedan med om vi vet att han hör oss vet vi också att vi får det vi ber om i vår bön. Det blir alltså att envist och enträget bara be och lika envist och enträget vänta på bönesvaret och fortsätta att be.

Nu har jag i min tanke hela tiden haft att föreställningen att bönesvaret skulle bli ett insipprade av ungdomar, unga vuxna och familjer i söndagarnas gudstjänster. Där förkunnas Ordet och dukas Bordet – helst alltid. Jag har också strävat och verkat för de sakerna genom att tjata om söndaglig Mässa med en ”trallvänlig” liturgi och förkunnelse med tydligt angeläget innehåll och tilltal.*

Bönesvaret har uteblivit – så här långt. Eller tagit andra riktningar än den jag har tänkt. Det skulle då inte vara första gången i världshistorien Gud gör så. Jag undrar om inte till exempel Messy Church i vår församling blev ett sätt Gud besvarat de söndagliga bönerna för barn och unga. I denna series förra inlägg slutade jag med rapporten att vid senaste Messy Church mötte 140-150 personer upp – och då inte främst av den sort som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk. Är barnkörens tillväxt och det stigande antalet konfirmander och ett och annat välbesökt event andra bönesvar?

Alltsammans är glädjande, våldsamt glädjande, att utvecklingen gått så under hösten. När man värderar och resonerar om saken finner man att det är en massa ”nya människor” man säger att det gäller att vidareutveckla kontakterna med. Idealet är ju att Messy Church skall kunna leda vidare in i vad jag kallar Massy Church – och då givetvis omforma söndagarnas gudstjänster.

Vad behövs för det? Vad kan göras?

Att vi som anses och anser sig vara så kallat regelbundet kyrk-folk – jag repeterar min kategorisering – möter upp där och när ”nya människor” möts är viktigt och riktigt. Inte då för att ta över och modifiera utan för att vara kontakter.

Att välbesökta sammanhang får hela arbetslagets gemensamma uppmärksamhet är viktigt. Jag tycker att ALLA som har pedagogiska och diakonala uppdrag så väl som ALLA präster och musiker skall få arbetsförlagd tid till de fredagar det är Messy Church – för att knyta och återknyta kontakter samt stöka i allt praktiskt.

I flera år har man enviskt och enträget bett för barn och unga. När nu Gud besvarar bönen på sitt sätt är det viktigt att man lika envist och enträget går in i och samverkar i det Gud gör – och fortsätter att be för och om en evangeliserande församling som växer och fördjupas.

Med de orden avrundar jag denna tnkeserie. Det tidigare delarna hittar man här, här, här och här.

* Huruvida jag själv som församlingspräst som pensionär förmått leva upp till dessa mina egna önskemål är dock en sak jag näppeligen själv kan bedöma. Andra må värdera.

Ibland har dessa mina tankar mött viss tröghet, rentav motstånd. Främst har det då varit några som gjort och gör sig till (oombedda) ombud för andra agerat för att vissa söndagar skall vara Nattvardslösa. För mig är det en obegriplig snål hållning. Bara för att en del (kanske) inte vill skall Bordet inte dukas så att de som vill kan få ta emot Jesus kropp och blod. Det är dessutom inkonsekvet. Tanken att (kanske) inte alla vill utsätta sig för predikan för inte med sig önskemål om och införande av en prediko-fri söndag i månaden. Att psalmer och kyrklig musik (kanske) inte gillas av alla leder inte heller till några omsorgskännandes önskan om en söndag i månaden utan takt och ton.

Om de principiella tankarna i England bakom deras koncept A Mission-shaped Church skrev jag tidigare främst i inlägget envist och enträget 2. Grundtanken är att Guds sändning-mission yttrar sig i Kyrkan som har att forma sina göranden och låtanden utifrån det uppdraget, den uppgiften och inte utifrån sig själv. På svenska och i svenska sammanhang duger för samma tanke syftesformuleringen i kyrkans regelverk Kyrkoordningen alldeles utmärkt: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas. Allt annat som församlingen utför är stöd för och en konsekvens av denna grundläggande uppgift. De är de former som i olika och nya sammanhang bäst tjänar detta syfte och uppdrag som ligger bakom A Mission-shaped Church.

Situationen i England med på många håll avfolkad landsbygd, stora städer och stadsdelar med ytterligt gles kyrklig närvaro, hög sekularisering och etnisk-kulturella olikheter har skapat en massa aspekter om former för A Mission-shaped Church, för en uppdrags-formad kyrka. Under paraplyet ryms flera olika saker: bildandet av kommuniteter, kollektivboende, nyplantering av församlingar, studentkyrka, bransch- och yrkesförsamlingar, pilgrimsrörelse, studiesatsningar, konst, musik och en massa annat. Bara fantasin sätter gränser – eller snarare brist på fantasi. Viktigt i allt detta är dock tydliga tankar att motorn inte främst skall vara kreativa människors påhittighet. Sådant spelar givetvis in men bön, gemensam bön och Den Helige Andes ledning ska styra vägval och former. De uppdrags-styrda formerna skall dessutom för att inte bli sakramentslösa bibehålla samband med kyrkoherdar och/eller stiftens biskopar.

Impulser i detta har kommit direkt till Sverige men också via Norge – så är min bild – och i våra trakter med nedslag i EFS. Klosterliknande kommuniteter och grupper för Tidegärd och liknande ”högkyrkliga” uttryck har denna ”lågkyrkliga” rörelse inte främst nappat på – så inte heller i kyrkoförsamlingarna i Piteå älvdal. Konceptet Messy Church har man dock gett sig i kast med på flera håll, också i Älvsbyn.

Messy Church - på svenska Rörig, rentav Stökig eller Kladdig kyrka – bygger på fri samvaro, måltid och olika pyssel eller sysselsättningar för dem som kommer samt en gemensam andakt eller kort enkel gudstjänst. Ska man vara petig borde det i Älvsbyn snarare heta Messy församlingsgård eller nåt sånt. Det är där man under hösten startat och hållit till – av praktiska skäl givetvis. Att arrangera om själva kyrkan för mat, umgänge och pyssel skulle vara råddigt och om man skulle flytta samling-andakt-minigudstjänst dit tappar man nog en del på vägen.

Jag har noterat annonseringar om Messy Church i andra församlingar och känt mig lite opositiv – norrländskt uttryck. Jag är ju mer inne på Massy Church med Nattvard i fokus som en motvikt till Mossig Church - om man får leka med orden. Även om jag fortfarande menar att Messy Församlingsgård absolut inte ska jämnställas med eller ersätts söndagens gudstjänst har jag omvärderat min attityd och tänkt en del.

Vid de två senaste Messy Church sjöng barnkören. Barnbarnet Lisa sjunger där. Klart att det drar. Bra med folk i oktober. Den senaste gången hade vi dock förhinder så jag frågade dagen efter henne och hennes moder hur det varit och gått. Modern tittade strängt på mig och sa med skarp röst: Ni måste bygga ut Församlingsgården! Riktningen på orden var väl inte helt rätt då jag varken tillhör det ”ni” som kan påverka saken - anställda och förtroendevalda - men innebörden var klar. Runt 140 personer hade mött upp. Det fick mig att tänka envist och enträget kring allt möjligt, inte minst på vilket eller vilka sätt Gud – vad det verkar – besvarar bön.

Jag slutade envist och enträget 2 med att det man kan kalla Church-shaped Mission är mycket vanligt och många gånger både utgår från och leder till en begränsande otänkthet. Jag lovade då att ge några exempel men innan vill jag betona att sakerna inte med nödvändighet måste ses som dåliga. De kan ha sin plats. Jag föreslår inte att allt skall upphöra men menar att man behöver vara vaken. Man kan så försjunka i kyrk-formade uppdrag att uppdrags-formade uppdrag hamnar på undantag.

Först ett stort exempel. Det är nog övertydligt men kan hjälpa till att förtydliga tankegången. I Svenska kyrkans församlingar reserverar man utan tvekan tider, personella resurser och lokaler för att rymma de antal begravningsgudstjänster man av erfarenhet behöver. Så är vår kyrkas och våra församlingars struktur. Det är en följd av historien och följer en förväntan från ett stort (men vikande) antal människor. I Älvsby församling rör det sig om tre i veckan med möjlighet att skapa en eller två till om det skulle behövas. Det är OK och jag föreslår inte att det skall upphöra.

Men handen på hjärtat! Gav Jesus sina apostlar och sin Kyrka det uppdraget? Var det hans och Kyrkans Mission? Jesus verkar ju snarare motarbeta död-saken. Förutom att själv uppstå ur döden och i sin gärning avbryta och eliminera några begravningar säger han till någon: Låt de döda begrava sina döda.

Min slutsats blir att begravningar i stort är Church-shaped Mission, inte ett uttryck för Mission-shaped Church. Menar jag med det att kyrkan skall sätta ner foten och sluta att på det sättet möta människor i sorg och då gråta med dem som gråter? Nej! Men jag menar att man behöver vara skarp i tanken på vad som är vad, våga måla i svart och vitt men också inse att det finns gråskalor. På samma sätt kan man se på vigselgudstjänster oberoende om de är sär- eller samkönade.

Mycken vad man kan kalla stuprörsverksamhet kommer också ofta en o- eller halvtänkt kyrk-formnings-tanke. Att i ett arbetslag verka i stuprör är när olika personer och arbetsformer kör självständigt utan nämnvärd kontakt med varandra annat än på ett kollegium i veckan samt på kafferaster. Barn- och familjegrupper med sina ansvariga driver sitt arbete utan eller med svag koppling till gudstjänsterna som har sitt team som i sin tur inte är vävda åt andra hållet eller något annat. Det passar de kyrkliga strukturformerna att göra så. Administrativa boknings- och tidsprogram är i hög grad kontoriserade med OB och annat som lätt formar tankarna på vad man kan (och vill) ta på sig för uppdrag. Den kyrk-formningen medför ofta att en massa uppdrag på dagtid måndagar till fredagar men inte gemensamma saker på Herrens dag eller på kvällstid då skol- och yrkesverksamma faktiskt kan möta upp.

Ett tydligt exempel på detta är det slumpmässiga mötet jag och Primärhustrun för ett par veckor sedan fick med en webb-kalendarium i en grannförsamling – med en huvudkyrka och två distrikt. Det fanns där upp mot 40 punkter i ”utbudet”. Gudstjänster tror jag inte var med, inte heller konfirmander och ungdom och säkert annat. Tre-fyra av de publika grejerna var på vardagar mellan 15-18 riktade till barn i mellanstadieåldern. En sak – en kör – låg på kvällstid. Allt annat – och det var en massa olika saker – låg på personalens kontoriserade arbetstider och riktat till folk som kunde komma loss just på vardagar mellan 10 och 15 ungefär – alltså framför allt pensionärer. En troligen diakonal programpunkt i samlingen blev dessutom lite skojig genom denna formulering: 10.30 samling för Hälsopromenad – inställd på grund av sjukdom.

Min banala fråga blir: Är det inte så att Church-chaped Mission kraftigt dominerar över Mission-shaped Church?

Naturligtvis behöver bilden av stuprören korrigeras något. I många församlingar finns tankar hos arbetslag och ledning om att saker och ting ändå hör ihop och har samband med det mest centrala – söndagens gemensamma möte med Jesus i Ord och Sakrament. Sådana tankar finns och är ofta lite övergripande formulerade i inledningstexter i diverse policydokument och verksamhetsplaner men inte alltid konkretiserade för vart och ett av stuprören. Jag tror att det är av vikt att sånt i högre grad går från snack till verkstad – typ. I första inlägget i denna serie nämnde jag exemplet Bön för barnen i gudstjänsterna i Älvsby kyrka som jag ser som ett led i sammanvävningen.

Det blir ett fjärde inlägg. Troligen också ett femte.

Jag gissar att envist och enträget funderande från min sida får den effekten.

Troligen kommer det inte att räcka med bara ett inlägg till med rubriken envist och enträget. Jag har en massa tankar som med fria associationer härvar ihop sig med det jag skrev om i förra inlägget.

En utvikning kan vara att en stund se över Nordsjöns stormiga vatten och notera saker och ting från England. Den engelska kyrkan – Church of England alias den Anglikanska kyrkan – påminner på många sätt om Svenska kyrkan. Bägge är ländernas så kallat ”historiska kyrkor”. Hos oss tog kyrkan som Romersk-katolsk form i och med kristnade som startade på 1000-talet och sedan pågick i en lång process. I England var det på samma vis men starten var tidigare, redan på 400-talet. Reformationen på 1500-talet gjorde att – av skilda anledningar – banden med påven bröts och gudstjänster började firas på folkspråken och att kungarna blev kyrkliga överhuvuden.

Att Kyrkan etablerades så långt tillbaka innebar att den fick ett landsbygdsutseende. Alla bodde ju och verkade på landsbygden. Det kan man se på flera sätt. I Västergötland kan man på någon plats från ett kyrktorn se – har det sagts – sju andra kyrktorn. I England finns i serierna Morden i Midsomer och Grantchester i varje by en ofta ruffig kyrka och ibland med en mer eller knasig präst. Den etablerade gamla lantliga kyrkan är ett mönster i bägge länderna men med en tydlig skillnad: Den engelska kyrkan har inte på långa vägar samma ekonomi som svenska församlingar. Givetvis finns också en del andra skillnader men de förbigår jag nu.

Den industriella revolutionen som påbörjade inflyttningen till städerna kom tidigare i England än hos oss men effekterna blev i stort liknande. Landsbygden glesfolkades och städerna växte fort. Kyrkostrukturen hängde inte med. Situationen blev avfolkade landsbygdsförsamlingar och nya städer och stadsdelar nästan utan kyrklig närvaro. Till detta kom sekularisering plus mycket annat.

Från vår vänförsamling utanför Norwitch har vi i Älvsbyn fått ett intressant material med DVD-skiva och arbetsbok – Leading your Church into Growth – lokal. Jag uppfattar det som ETT exempel på nytänkande i England, ett nytänkande med nu ganska 30-40 år på nacken – som jag fattat det. Det är inte alls säkert att den beskrivning jag nu ger av A Mission-shaped Church – fritt översätt En uppdrags-formad kyrka – blir helt rätt i kronologi eller betoningar. Snarare blir det hur jag kom i kontakt med saken, vilka intryck jag fått och hur det får mig att tänka idag. Hur jag ser det hänga ihop med böneresonemanget i förra inlägget skall jag berätta vad det lider. Först gör jag en viktig utvikning om teologi och synsätt.

Det finns viktig teologi i saken! Viktig teologisk bakgrund om vad mission-sändning-uppdrag är.

Ofta tänker man att mission är något en kyrka eller församling gör, bedriver och tar initiativ till. I någon mån kan det vara rätt men det missar lätt en fundamental punkt: Det är inte Kyrkan som har en mission. Det är Missionen som har en Kyrka – och är ett led i Guds Mission.

Grundviktig är tanken att Gud har en Mission. Det är Gud som innerst inne och ytterst ute sänder. Enligt Bibeln är det riktningen. Människan sändes för att förvalta skapelsen. Noak sändes ut i timmerskogen för att skaffa material till arken. Abraham gavs uppdraget att bli en stamfar för oräkneliga människor. Moses sändes av Gud för att befria folket ut ur slaveriet. Gud sände kungar och profeter för att leda, tillrättavisa och förmana folk. Gud sände till och med folk och händelser som straff. Så långt Gamla testamentet.

Den tanken lever kvar också i det Nya där Hebreerbrevets författare skriver: Många gånger och påmånga sätt talade Gud – missionerade – i forna tider till våra fäder genom profeterna, men nu vid denna tidens slut har han talat genom sin son... (Hebr 1:1-2). Paulus skriver i Galaterbrevet Men när tiden var inne sände Gud sin son för att göra något (Gal 4:4). Johannes skriver Så älskade Gud världen att han gav – sände-offrade – sin son. (Joh 3:16). Det är alltså Guds initiativ hela vägen! Det är Gud som sänder!

Till sina lärjungar – som sedan grundade församlingar och Kyrkan som sådan – säger Jesus: Som Fadern har sänt mig sänder jag er… (Joh 20:22).

Utifrån detta och mycket annat är det alltså Guds mission-sändning-uppdrag som får och skapar en Kyrka. Uppdraget ska forma kyrkan, inte kyrkan så som den råkar se ut forma sitt uppdrag. Det handlar om Mission-shaped Church, inte en massa Church-shaped Mission.

Jag tror det är viktigt att fokusera på den tank jag nu redovisat. A Church-shaped Mission är mycket vanligt både i smått och stort och blir lätt en begränsande otänkthet. I ytterligare ett kommande inlagg ska jag ge exempel och envist och enträget tänka vidare.

Det finns många traditioner i slutet av året. Adventstiden med ljus, stjärnor och allt möjligt annat – som för många tjuvstartat redan efter Allhelgona – är en del. Första söndagen i Advent blir det i kyrkliga sammanhang extra tydligt. Folk som regelbundet deltar i gudstjänster går då lite man ur huse.* Körer mannar reling och det blir högtidligt och pampigt värre med både deras sånger och de psalmer som hör till.

I Älvsby kyrka var det också en gudstjänst med Nattvard gemensamt för församlingen och det lokala EFS. Den traditionella Kyrkokören pausar dock sin medverkan i år. Barnkören fick rycka in med sångare i koret och syskon, föräldrar, far- och morföräldrar, kusiner i bänkarna.

Klart jag gillar barnkör! Det har jag alltid gjort. Fattas bara annat. Inte har mitt gillande blivit mindre av att barnbarnet Lisa blivit barnkorist. De nio barnen sjöng bland annat en 25 år gammal låt som blivit en svensk klassiker väl värd att komma med i en eventuell framtida så kallad kulturkanon.

Vi tänder ett ljus i advent, det värmer den som frusen är.

Vi tänder ett ljus i advent, det sprider ljus i vårt mörker här.

Och alla som är rädda och fryser på vår jord, dom borde få sitta vid vårt bord

när vi tänder ett ljus i advent, när vi tänder ett ljus i advent.

Barnens budskap – särskilt det rödfetstilta – av slöjar att i kyrkan är budskapet anti-sd i advent fjärran från deras prat om asylstopp och ivriga återdeporteringsvurm. Min slutsats blir att SD är osvensk så det smäller i Advent – och hela året.

* Som jag upplever det är det så att folk som sällan eller nästan aldrig går i kyrkan numera inte som förr ändå kom till exempel Första söndagen i Advent. I tidigare årsklasser var detta vanligare.

Gud, våra barn är dina barn.

Låt dem utvecklas efter din vilja.

Bär dem tvärs igenom oro och nöd, faror och frestelser.

Ge oss alla kraft och glädje i dig

och låt oss tillsammans med våra barn lära oss tro. Amen.

Med dessa kursiverade ord startar på söndagsförmiddagarna näst intill varje gudstjänst i Älvsby kyrka. Det blev så när man för runt 10-12 år sedan försökte starta en form av söndagsskola under rubriken Skatten. Barnen samlades då vid Barnens bord längst fram i kyrkan för en kort samling som började med denna gemensamma bön. På det följde något helt kort utifrån vad som fanns i en skattkista innan barnen med en-två ledare drog en trappa ned för att åldersanpassat fortsätta där. Till nattvarden kom de sedan upp igen för att ansluta till sina föräldrar. Efter slutpsalmer innan postludier berättade barnen för oss vuxna vad de gjort nere i källaren – och fick en applåd.

Det var inte Skatten med kista, samling och allt varje söndag. Eldsjälen bakom sökte och fick tjänst i Götaland. Det blev över huvud taget svårt att bemanna Skatten. Man sökte ett tag andra vägar som Äventyrssöndag – som egentligen var en Familjegudstjänst – men det satte sig av olika skäl inte riktigt.

Bönen för barnen fortastte vi i alla fall be jämt vare sig det var/är barn i kyrkan eller inte. Barnens bord fick också ganska länge behålla sin plats i koret så att barn kunde sitta där, rita eller bara vara närmare där det händer något. Numera är bordet flyttat ner i kyrkan under läktartrappan – enligt mening tyvärr! Fast bönen envisas vi med att ha kvar. Skulle den försvinna kommer farfar/morfar Stig att bli folkilsk.

Under åren 2014-2018 genomfördes i församlingen ett medvetet Ungdomsprojekt. I samband med det kom vi överens om att vi i Den allmänna förbönen i kyrkan alltid skulle formulera en bönerad för barn och ungdomar. Egentligen var den saken ingen nyhet, bara något som på något sätt pausats. I 1942 års Kyrkohandbok – manualer för gudstjänster – fanns en formuleringen riktad till Gud: Tag i din fostran dem som nu beredas för sin första nattvardsgång. I klartext var det enkelt och simpelt församlingens bön för konfirmanderna. Jag förstår inte hur vi kom att slarva bort den.

Pinsamt är det faktum att förbön i gudstjänsten för allt möjligt löst och fast lätt blir något bortslarvat. Varför vet jag inte men kan tänka mig flera saker.

Ett sådant tankespår är att vi i en allt mer individualiserad tid tappar blicken för saker och ting utanför kyrkväggarna – sådd och skörd, krig och örlig och allt vad det förr hette. I och för sig är det märkligt att konfirmanderna också då försvann ur medvetandet – de är ju i gudstjänsten.

Ett annat spår kan vara att det i den individualiserande tiden blir lätt en fokusering på ”det personliga inre livet” eller något liknande. Böner kommer då lätt mer att sväva kring trons effekter som trygghet, frid och annat. Kanske är denna tendens också omedvetet färgad av impulser från frikyrklighet och/eller EFS som flera som anställs kommer ur.*

Att Kyrkans Allmänna förbön infogas i Nattvardsbönen är enligt min mening både bra och rätt men förmed sig en borttappningsrisk. I 1986 års Kyrkohandbok fanns förbön i en av Nattvardbönerna (och kunde infogas i de andra). På ett liknande sätt är det i Kyrkohandbok 2017. Risken är i alla fall påtagligt att den försvinner trots att förbönen skall ingå i gudstjänsten. Jag tror att det är främst det som hänt kombinerat med att församlingen genom åren bytt präster och andra ansvariga och att förmedlingen av de tankar som initierades till exempel i Ungdomsprojektet och via Skatten inte riktigt planterats och landat hos nytt folk. Ta det som en gammal mans gissning.

Sedan min pensionering sommaren 2018 har jag i väntan på att prästsidan av arbetslaget skall stabiliseras anförtrotts att leda en del gudstjänster. Vanligen har det varit en söndag i månaden samt ungefär var annan Veckomässa på onsdagskvällarna. Jag har envist och enträget om söndagarna lett den kursiverade bönen ovan och alltid byggt ut Nattvardsbönen med förbön för allt möjligt – bland annat att barn och ungdomar skall finna vägar till Dig och Du vägar till dem.

Svarar Gud på bön? Hur?

Det skall jag återkomma till i ett kommande inlägg.

* Jag hoppas att du, noble Bloggläsius; förstår att i detta målar med bred pensel och för tydlighetens skull nästan karikerar situationer och val och icke-val av vägar och saker.

I radion har jag nu på onsdagsförmiddagen en rejäl stund lyssnat till när Riksdagen ”debatterat” EU – trettio år efter vi blev med i unionen. Utan att ha kollat exakt är jag tämligen övertygad om att också SVT sänt det hela. Jag är djupt tacksam över de av många reaktionära krafter häcklade Public Service public, alltså SvR och SVT, ger mig faktiskt direkt insyn i annat än vad diverse troll lanserar i sociala medier eller bara ”underhållning” i kanaler sponsrade av kommersiella intressen.

Med detta sagt upplever jag att ”debatten” i Riksdagen är en av två sorts död. Skickligt undviker de agerande att sakligt bemöta varandra. De hemfaller i stället åt undanglidande och nonchalans. Det ogillar jag men lovprisar i alla fall att Public Service ger mig tillgång till saken.

Förra veckan, åxå på onsdagen men på kvällstid efter Veckomässan, var jag åhörare till ett annat demokratiskt sammanhang – Kyrkofullmäktige. Det är också en av två sorts död präglad av nästan total tystnad och helt utan debatt. En anledning till detta är något positivt: Allt som skall formellt beslutas – budget och verksamhetsplan för kommande år – är väl förberett, vettigt och formulerat. När det mesta är OK i vad personal, ledning, arbetsutskott och kyrkoråd redan antagit blir det inget att dryfta i fullmäktige – kan till och med jag tycka.*

Till detta kommer att när någon – det är oftast kyrkoherden men på grund av dennes förkylning i onsdags hoppade Kyrkorådets ordförande in – muntligt ska ge ett axplock ur planer och verksamhet är man i min uppfattning ganska problemtigande. Jag fattar mycket väl att det är roligare att både ge och ta emot positiva saker men menar samtidigt att det liksom lägger locket på. Dåliga nyheter och dilemman kan stimulera tankar, åsikter och debatter och bör därför komma fram mer. Effekten av de glada på gränsen till glättiga presentationerna blir att fullmäktige präglades av tystnad, en sorts död man skulle kunna undvika – om man vill. Frågor om det vikande gudstjänstlivet (som de flesta förtroendevalda och anställda också faktiskt verkar undvik) skulle kanske reta upp en och annan tankegång. Eller om vilka åtgärder (förutom självklara) budgetanpassningar som behövs utifrån det faktum att antalet kyrkotillhöriga minskar med ungefär 2% varje år. Just den saken beskrivs nästan som en naturlag och något oundvikligt likt landhöjningen som det bara gäller att gilla och anpassa sig efter. Måste det vara så?

* Visst finns detaljer i Verksamhetsplanerna jag tycker är lite si och så – med betoning på lite. Jag saknar till exempel skrivna formuleringar kring hur de olika delarna av vardagsverksamheten aktivt kopplas till och ut ur det som i inledningen sätts som centrum: Gudstjänstlivet. Andra smärre brister ser jag också liksom att jag tycker att en del vägval inte är de bästa men i huvudsak är planerna bra.

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför?

Och hur ska det repareras?

De kursiverade orden är ett samtalsämne som då och då dyker upp i mitt umgänge med gudstjänstfirare och andra i Älvsby församling. Ytterst sällan tar jag initiativ till resonemangen men när jag hamnar i dem bidrar jag med tillbakablickar, åsikter och rentav förslag. Nu är jag inte längre anställd, inte heller förtroendevald, utan ”bara” församlingsbo med den brist på inflytande sådana har.

Via Facebook påmindes jag idag om ett blogginlägg jag skrev den 4:e november 2019. Det inlägget startade med samma kursiverade ord. Nu kommer en ompublicering av den texten i lätt bearbetat och uppdaterat skick.

Vid en Bibelstudieträff tacklas de kursiverade orden med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag.

Tre av de rutorna kan en församling inte styra utan bara följa.

Barnomsorgens utbyggnad och alla nu är i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbete utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår lokalförsamlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

Då måste frågan bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har fört oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk frår första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde väg – eller inte gjorde det? Vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

Sådana finns fortfarande. En del har varit med ett kortare eller längre tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste skall göras och man behöver kansk låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

Med det hann vi inte mer den gången och i det sammanhanget.

Och i morgon kväll den 6:e november 2024 möts Kyrkofullmäktige...

Den sistlidna veckan gav en del intryck. Om de var avgörande eller bestående må hållas osagt men en del malande i tankekvarnen blev det. Bitar av det ska jag försöka klustra ihop i detta blogginlägg.

Tisdag-onsdag var jag på prästmöte i Luleå. Det var länge sedan. Faktiskt har det inte varit något prästmöte sedan 2016. Pandemin och annat har sabbat saken. Nu var det i alla fall dags.

De som kallas till prästmöte är naturligtvis de som är i aktiv tjänst i församlingar, EFS, stift och en del utöver dessa. Pensionärer kastas dock inte ut – prästämbetet är ju livslångt – men är inte huvudsaklig målgrupp men kyrkoherdarna hade denna gång uppmanats att höra med de gubbar/gummor de brukar slita på om de ville följa med. Vem tackar nej till drygt ett hotelldygn i Luleå? Inte jag! blev mitt svar. Självklart!

Det blev två trevliga dagar. Fick möta flera jag kände, bland andra folk som varit elever på folkhögskolan på den tid jag arbetade där och Svenska kyrkans grundkurs var obligatorisk för blivande präster och flera andra.

Till detta var programmet intressant. Inte allt men tillräckligt mycket. Som förberedelse hade alla vi som skulle dit fått en bok jag tidigare berättat om – här. Jag läste den i sin helhet och sedan efter några dagar en gång till fyra avsnitt som intresserade mig mer än de andra. När det sedan gällde att smita in på något seminarium – jag hade inte förhandsvalt något – valde jag det om Unga vuxna och hur församlingar kan nå dem – ungefär så var innehållet.

Den attityd jag läste bakom den rubriceringen och annat på prästmötet var evangelisation eller snarare avsaknaden av den numera. Ordet evangelisation användes dock inte. Tyvärr har det de senaste 20-25 åren kommit ur bruk – liksom ofta också saken. Orsaken till och effekterna av detta kan jag om det skulle gälla skriva flera inlägg om eller prata om på både in- och utandning så att saliven sprutar – men avstår här och nu.

Arbetsformen var i alla fall att vi skulle klustra ihop oss i grupper och snacka om arbete med folk som vuxit ut ur eventuella ungdomsgrupper (som eventuellt följt på det konfirmandarbete som präster alltmer abdikerar från) men ännu inte vuxit in i den kategori som med småbarn frekventerar Vuxen-barn-verksamhet. Åldern för förstföderskor är ju numera över 30 och det innebär att man är ung vuxen utan barn längre än förr. Man är en svårnådd kategori studerande eller yrkesverksamma. Det var den situationen vi skulle klustra ihop oss för att snacka om. Att göra verbet klustra av substantivet kluster – samling, gruppering – var en ny term.

Ett par andra saker som malt i tankarna är den viktiga skillnaden mellan hopp och optimism. Med hopp som bas bygger man på något som hänt och lovats kombinerat med en realistisk bedömning av ett läge och en medvetenhet om vart man vill nå. Naturligtvis leder sådant till viss optimism men ofta är faktiskt optimistens hållning Det skall nog gå bra! betydligtytligare och mer av ett käckt önsketänkande kring olika spretiga åtgärder man kommer på att man kan göra utan att vara speciellt uthållig. Det är alltså bättre med hopp än optimism men en hel del av prästmötets innehåll var sedan just saker man hittar på och vill lansera. Jag kallar det hopptimism.

I förbigående berättades i ett föredrag om starar och av det fick jag tanker på mycket – arbete med unga vuxna, kontakter med folk i yrkesverksam ålder, Bibelstudier och annat som har med att evangelisation att göra.

I naturfilmer har man kunnat se stora flockar av nämnda fågel röra sig samlat och synkront. Sardiner och sillar stimmar på samma vis. Frågan kommer då: Hur vet dom vart dom ska? Att forska om sånt är särskilt under vatten ganska marigt men pippifåglarna kan ge ledtrådar. Styrs hela flocken av en extra störig alfa-stare eller funkar det på annat vis? Resultatet är tänkvärt. Det finns ingen enskild styr-stare. I stället står varje fjäderfä i kontakt med 6-7 andra som i sin tur står i kontakt med 6-7 stycken som i sin tur... Du fattar, noble Bloggläsius!

Alla – präster, diakoner, aktivt lekfolk – har en ”stargrupp” kring sig. Den kan aktiveras. Vi människor är nu inte lika kvicktänkta som stararna, sillarna eller sardinerna så en församlings riktning och tillväxt går nog långsammare än gemensamma vändningar hos dessa djur. Själva tankemodellen kan man i alla fall fundera över. Vilka starar har jag omkring mig? Vilka starar har du att klustra ihop dig med?

Det yngsta av våra barnbarn, lille August 1 år och 8 månader, har fått fart på sitt löpsteg. Det är inte ännu lika kraftfullt och tekniskt fulländat som friidrottarnas under olympiaden men ack så frenetiskt. Bråttom-bråttom-bråttom runt slingan köket-hallen-vardagsrummet-köket-hallen-vardagsrummet-köket- osv och då hur många varv som helst med full entusiasm. De aber han dock stöter på är på ett ställe en i och för sig låg tröskellist och på en annan del avvarvet en mattkant. Bägge ger snubbel och pladask som följd. Spring påverkas alltså av höjd på trösklar.

När jag hade uppdraget som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola resonerades då och då kring skolans kyrkliga profil och då inte bara kring de specifikt kyrkliga kurserna utan generellt för skolan som helhet. Vi grälade inte men saken blev ibland lite knepig i alla fall. Bland arbetskamrater fanns tanken/farhågan att too much religion is bad for business och en tydligare kyrklig/kristen profil skulle skapa alltför stor höjd på trösklar för att studera på skolan – liksom för att arbeta där. Naturligtvis ligger det något i sådana resonemang. Jag saknade dock de gemensamma konturerna kring too much. Jag själv tål ju väldigt mycket religion innan jag tycker det blir äckligt och är därför lätt oförmögen att ensam avgöra vad som kan vara lämplig höjd på trösklar. Saken är i alla fall viktig sak för en skola med kyrkan som huvudman.

I kyrka och församling förekommer liknande avvägningar. I verksamheten finns saker man menar har låg tröskel och annat med hög tröskel. På visit i lokala församlingsgården för att leta en speciell bok såg jag en whiteboard vars innehåll jag gissar att personal och möjligen en och annan förtroendevald gemensamt brainstormat fram – se bilden.. Vad som är skrivet i tavlans tratt är inte på något vis fel eller falskt men ändå kanske värt att fundera över på flera olika sätt.*

Till höger om tratten noteras höjd på trösklar, låg och hög. Jag invänder inte mot den diagnoseni sig. Dock funderar jag om det finns värderingar i orden låg och hög. Är det bara en sakligt beskrivning eller känns låg tröskel bättre än hög? Jag har på känn att det ganska ofta i praktiken blir så med den möjliga kombinationen att man ser låg tröskel som en väg in och sedan ”nedåt” i tratten till gudstjänster, Bibelstudier och annat mer högtröskligt. Den tankegången – om den finns – är inte i sig tokig.

Efter det att jag tog bilden skrev jag med annan färg en annan kompletterande beskrivning. Under orden låg tröskel plitade jag dit vag profil och under hög tröskel satte jag tydlig profil – eller nåt liknande. Kanske bär de orden med sig något av en balanserande, rentav komplicerande, värdering. I kyrkliga sammanhang brukar ju tydligt anses som snäppet bättre än vagt.

Här stoppar jag detta blogginlägg med en serie öppna frågor kring höjd på trösklar:

• Står tröskelhöjd och profil i konflikt med varandra? Måste det vara så?
• Kan det lågtröskliga få starkare profil utan att öppenheten riskeras? I så fall hur?
• Och omvänt: Kan höga trösklar sänkas med bibehållen profil? Och då hur?
• Och under allt: Vad skapar höjd på trösklar? Arbetsformer? Lokaler? Aktörer? Annat folk?

Vem vet om detta inte leder till fler blogginlägg. Kommentarsfältet är öppet.

* Att fundera högt kring saker av den här sorten kan vara lite av ett riskbeteende. Så också med vilka funderingar som helst om vad som helst – matl gning, städning, trädgårdsarbete liksom verksamhetsutveckling. Jag tycker mig själv vara en som mycket väl kan tänka att det andra tänkt och gör är 90% bra men om man justerar lite kanske det blir i alla fall 95%. Påtalar jag sånt finns en och annan 90%-are som drar slutsatsen Stig sågar då allt! Jag har själv tidigare i livet mött attityden Om du inte köper mitt helt och fullt dissar du allt! Det gör att kommunikationen stängs av – att jag själv kan känna samma impuls om någon lägger sig i hur jag kryddar en köttfärssås eller hur jag kör bil är en annan sak.

Troligen är jag lite och inte lite av en ordmärkare* och överkänslig petimeter. Därför reagerar jag inte helt positivt på följande text hämtad från församlingens Facebook-sida:

Många av kyrkans uppgifter sköts av människor som hjälper till på sin fritid. De kan kallas för volontärer, frivilliga eller ideella.

Det finns många sätt att engagera sig. Man kan till exempel delta i en besöksgrupp, vara kyrkvärd, baka eller servera kyrkkaffe, bli ung konfirmandledare, sjunga i kören eller delta i det internationella arbetet. Som frivillig kan du också hjälpa till med mer praktiska saker som till exempel att kratta på våra kyrkogårdar, sopa broar, putsa fönster eller snickra med våra barngrupper eller något annat som du brinner för.

Du bestämmer själv i vilken omfattning du vill hjälpa till; vid enstaka tillfällen en timma eller två eller under en längre period. Alla volontärer gör ett oerhört viktigt arbete och vi önskar att bli fler!

Vill du veta mer? Välkommen till Kyrkmalmen onsdagen den 21 augusti 19.00. Där får du träffa medarbetare och förutsättningslöst ta del av information om Älvsby församlings verksamhet.

Idén och grejen är bra! Tro inte jag anser annat. Att folk utan att vara anställda av och i församlingen mobiliserar och mobiliseras på bredden för församlingens grundläggande uppgift – Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission – är förutom nödvändigt också helt rätt.

Dock reagerar jag på orden hjälper till. På något vis har jag inte lust till det. Jag är villig, till och med mycket villig, att bidra med något som behövs för församlingens liv och utveckling – inte tu tal om annat. Det är perspektivet – om än dunkelt tänkt och oavsiktligt – som gömmer sig under formuleringen hjälper till som ger mig dålig eftersmak. Låt mig ge en liknelse.

Skulle jag säga att jag hjälper till när middag inhandlas, förbereds och stökas undan säger jag indirekt att det är Primärhustrun som bär hela ansvaret för hela klabbet – som månne underlättas av att jag hjälper till. Skulle hon för vänner och bekanta skryta upp sin hulde make med ord som Stig hjälper till och är SÅ duktig kröner hon sig till enväldig kejsarinna av hushållet – förutom att reducera mig till ett köksredskap och tillfällig chaufför av dammsugare. I ärlighetens namn säger jag dock att det både i teori och praktik är så att hon har och tar större roll i just dessa nämnda stycken men det är inte det resonemanget nu gäller. Det jag med exemplet vill visa är bibetydelser ord har med sig.

Med det tillbaka till Facebook-texten som har flera hjälpa till som får mig att undra över vilken ecklesiologi, ett fint ord för församlingssyn, som otänkt råder.* Vem ska hjälpa vem med vad?

Då skall sägas att texten andas inbjudande generositet. Den ger de inbjudna initiativ när det gäller vad de vill hjälpa till med. Vilka handtag som verkligen behövs berörs dock inte nämnvärt. Det den/de som står bakom texten uttrycker en längtan efter fler händer på årorna men faktiskt utan att ange farkostens kurs och mål. Månne det kompenseras vid det tillfälle man bjuder in till. Tyvärr är det dock min fördom att det inte blir så.

Vad behövs för att utveckla församlingen?

Vad menar man egentligen i verkligheten med församlingen?

Tillåt mig att ge några funderingar också kring den saken – än en gång.

• Församling kan vara ett kyrkoadministrativt begrepp och då betyda alla som bor eller vistas inom församlingens geografiska gränser (som sammanfaller med Älvsby kommuns) eller åtminstone de i området som tillhör Svenska kyrkan och snällt betalar sin kyrkoavgift. Detta administrativa begrepp anställer folk för olika uppgifter.
• Församling kan också vara dem som nåtts av budskapet om Jesus och på något sätt vidrörts av det. Sett så är församling alla döpta oberoende av om de själva minns sitt dop eller vad de som bar till dopet tyckte och tänkte. Dopet är grunden för kyrkotillhörigheten och är enligt Svenska kyrkans bekännelse ålderdomligt uttryckt nödvändigt för saligheten.
• Församling – och detta blir basbetydelsen för Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission och allt som handlar om sådant – är dem som i praktiken församlas. Det finns en uppsjö av aktiviteter och former för detta men alla är inte likvärdiga även om de sker i församlingens regi. Som centrum, utgångspunkt och mål för allt står vad som sedan den allra första Kyrkans tid vad som som sker på Herrens dag, söndagen. Då församlas man för att be till Gud, tacka och lova Gud, lyssna till Guds Ord och ta emot Kristus i Mässan/Nattvarden. Församlingen är dem som på söndagen församlas till gudstjänst.

I vilken betydelse vill Facekooktexten ha folk som hjälper till? Hjälper vilka? Med vad?

Förhoppningsvis ges ledtrådar den 21 augusti efter Veckomässan (som inte nämns i texten).

Givetvis kommer jag att möta upp då öppen för hur jag med mina kunskaper och erfarenheter kan bidra till utvecklingen av den församling jag tillhör.

Till sist: Det finns ett det bibliskt resonemang om herdar och får. Med det som bakgrund påstår jag att herdens/herdarnas/personalens uppgift är att sköta fåren. Det är fåren, dem som församlas,som står för fortplantningen. Allt annat är avigt. Därför – menar jag – att de församlingsanställda mer skall ha överblick över och redovisa de behov församlingen har än att operativt hålla i verksamheter andra inbjuds till att hjälpa till med.

* Kring att märka ord har i denna yttersta tid utbrutit en kommentardialog kopplad till mitt blogginlägg the end of Israel av den 30 juli i år. Återkommer kanske i saken...

** Ordet otänkt är ett bra ord. Det betyder inte att något är definitivt fel-tänkt utan bara att det förefaller råkar råda brist på tanke.

Vad som är en lyckad respektive misslyckad präst finns inga givna parametrar att bedöma efter, inte heller några objektiva kriterier – tack och lov och tyvärr. Visst finns det saker man ibland mäter efter, både kvantitativa och kvalitativa. En präst/förkunnare som drar mycket folk – i dessa tider en sällsynt fågel – kan se sig och ses som lyckad. En vars församling förefaller växa i antal likaså. Om han* håller ”bra predikningar” – vad sådana nu är – blir en mer kvalitativ grej. Man kan i och för sig hit och dit väga sådant och säkert också en massa andra faktorer. Till sist kommer det ändå an på känslan, alltså vad enskilda individer känner om prästen och hur han själv känner sig.

Jag känner mig misslyckad – faktiskt. Känslan går i vågor men böljornas dån blir högre och högre. Frågan och tankar på att det är 46 år sedan jag som nyprästvigd hamnade i Älvsby församling och att jag funnits kvar till den dag som idag är – och till vad nytta?

Hela tiden har jag funnits med i församlingen, alltså bland den krympande skara som församlas till gudstjänst. De första drygt dussinet åren och de sista fem innan pensionen var jag församlingspräst i underställd befattning. Däremellan hade jag i 6 år uppdrag på stiftet och 16 som skolpräst och lärare på ortens folkhögskola.** En del av de år jag inte var anställd i församlingen provade jag i tre mandatperioder att vara förtroendevald. Till sist må nämnas att jag sedan pensioneringen sommaren 2018 vikarierat i varierande omfattning främst i aspekterna Gudstjänst och Undervisning av församlingens grundläggande uppdrag – och till vad nytta? I mörka stunder känner jag mig som en misslyckad präst.

Det var runt en vecka sedan jag i min tellefån skrev ovanstående text med fötternötter och allt. Naturligtvis har jag tänkt vidare både fram och tillbaka och kors och tvärs. Jag har bara inte (ännu) skrivit mer om saker jag sett och inte sett tillräckligt bra under de 46 åren. Det handlar om församlingens vägval och icke vägval, prioriteringar och försummelser, dess förveckling och inte minst mitt eget ansvar som misslyckad präst.

Det kan komma fortsättningar – typ misslyckad präst 2, 3, 4 osv.

* I fortsättningen av detta inlägg betecknar jag präst som han eller jag. Könsinkludering med hopskrivning som han eller hon blir för otympligt och pronomenet hen undviker jag både i allmänhet och i synnerhet. Mitt skrivsätt ska inte uppfattas som ett inlägg i någon ämbets- eller könsdebatt utan bara en praktisk sak. Retar sig någon på detta rekommenderar jag en skål jordgubbar.

** Detta har jag då och då berört tidigare här på min blogg. Tycker någon att det nu blir störande och tröttande upprepning rekommenderar jag en skål jordgubbar till.

Jag fortsätter den stavningshygieniska kampanj som nämndes i förrförra inlägget väbbinarier x 2. Nu gäller det dock inte det nutida och aktuella anglo-amerikanskta kulturmordet utan den lite äldre franska språkstrypningen av kämparnas och hjältarnas tungomål.

Ordet jag stavar besch, alltså beige, gissar jag är från början lånat från franskan som en beteckning på en viss färgnyans av blek brungulgrådaskig art. I överförd mening kan man också med ordet syfta på någon eller något halvt intetsägande kraftlöst och profiltomt. Då är det som regel inte värdeneutralt som när det gäller bescha byxor eller liknande utan något ganska nedsättande. Rubriken förbeschad kyrka skall i alla fall uppfattas så.

Vad gäller den saken måste sägas att förbeschningen yttrar sig på massorhanda vis. Förkunnelse kan vara besch och innehålla varken ved eller kvist, struktur, tilltal, innehåll eller engagemang. Inriktning och profil av kristlig verksamhet kan vara helt förbeschad till enbart trivsel och kaffe med sju sorters kakor som kanske ger tillväxt i midjeomfång men inte i församling, inte heller tro och liv.

Just nu är det dock en liten annan detalj i förbeschningen som är bakgrunden till detta skriveri. Bilden ovan visar saken, effekten av kyrkans centralbyråkratis ukas om typsnitt och färgsättning i all kyrklig annonsering över hela landet och i alla sammanhang - enligt min mening något som är både fel och onödigt.

Med fel menar jag att under ytan simmar föreställningen att kyrkan byggs ”uppifrån” men då inte av gudsuppenbarelse och bekännelse utan av att en centralbyråkrati på nationell nivå tar sig för att formulera direktiv som alla ute i tassemarkerna har att, måste och skall följa. Motiveringen är att skapa ett så kallat gemensamt varumärke för att stärka profilen – typ. Enligt kyrkans synsätt på sig själv är lokalförsamlingen den grundläggande nivån vilket gör att kyrkokansliets uppifrån-perspektiv i denna perifera fråga gör att saken blir fel.*

Grejen är dessutom onödig. För ett antal år sedan – 10-12? – levererade centraladministrationen ungefär samma grej. Man pläderade då för att vissa kulörer av rött och vissa nyanser av gult och andra färger skulle gälla för all annonsering. Med tiden kom denna färgkanon kommit att brukas ganska allmänt. Helt ofarligt. Lokal annonsering i annonsblad och liknande blev färggrann och tydlig. Inget praktiskt fel i sak. Min gissning – utan saklig grund – är att info-sektionen på så kallat ”central nivå” efter denna implementering drabbats av den sysslolöshet som kan komma av att något braman gjort kommit att fungera och därför gett dig i kast med att göra samma grej en gång till men en smula annorlunda – helt i onödan.

Resultatet blev det bilden visar. Inga grälla färgtoner, snarare ett intryck av en förbeschad kyrka . Det är dagens dagens annonsbladjag fotat av. Inget fel på innehållet. Dessutom förekommer jag sju gånger. Om och hur det motverkar beschigheten må andra bedöma.

Var detta en viktig sak att öda blogg-uppmärksamhet på?

Naturligtvis inte! Ändå har du (kanske) läst ända hit.

* Andra tycker som jag i denna fråga och formulerar sig dessutom bättre än vad jag gör. Läs till exempel insändaren Nationell nivå agerar som om kyrkan vore en koncern i Kyrkans tidning – länk här. För rättvisans skull ger jag också här en länk till ett svar – som faktiskt tydliggör koncerntänkandet.

I lokalförsamlingen pågår mellan skål och vägg då och då samtal kring en och annan detaljfråga. Arbetslaget samtalar, kanske också ibland en del förtroendevalda. De som i praktiken församlas – här menar jag dem som möter upp i gudstjänst och med det i egentlig mening är församlingen – dras inte så ofta in i sakerna utan möter och kan dryfta valda val först i efterskott.*

Vad som i de olika sammanhangen diskuteras kan variera men många gånger handlar det om rentav petitesser av skilda slag. Petitesser är var för sig ofta oviktiga men sammantagna kan – jag säger kan – de tyda på något. Det finns ju ett talesätt som säger ”vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser”. Varje sten behöver alltså inte vara vare sig fel, bra eller tokig. De sammanlagda bilderna eller tendenserna kan dock spela roll.

En nuvarande petitess som ibland dryftas av en del är beslutet att under sommarmånaderna ändra gudstjänsttiden i Älvsby kyrka från 11 till 10. Jag har inte hört någon jubla över saken, bara en och annan – redan där 10 – som småmorrat över tilltaget. Nu är vi rtt par helger inom systemet och det har inte inneburit att någon eller några som inte brukar fira gudstjänst kommit löpande men inte heller att de som brukar komma 11 valt att utebli. Med andra ord en ganska verkningslös ”reform”.

Den exakta tidpunkten för en gudstjänst har mindre eller ingen betydelse. Det är skadlig övertro att anse att petitessen en timmes tidigareläggning spelar någon roll varken hit eller dit. Församlingsbyggande, evangelisation och graden av öppenhet följer helt andra parametrar.**

Men vad tycker du själv, Stig?

Så torde någon fråga – eller inte.

Min enkla mening om saker och ting är If it ain’t broken, don’t fix it.

Jag förordar 11 året runt men var där 10 idag tillsammans med drygt 20 andra. En kom till slutpsalmen men fick kaffe i alla fall.

* Tro inte, noble Bloggläsius, att jag totalt motsätter mig att styrning, ledning och anställde ansvariga tänker, planerar och beslutar. Icke så! Det jag stilla vill påtala är lokala ting som avspeglar en allmän rikstrend att församling som ett ”vi” blir ett ord för arbetslag och i viss mån styret som kan vara svagt eller till intet kopplade till dem som församlas. Vaksamhet anbefalles!

** En troligen förbisedd (d)effekt blir dock att kyrkorummet kommer att vara låst ytterligare en timme varje söndag. Proceduren lokalt är ju att vaktmästaren låser efter det att de som firat gudstjänst gått. Det gör att turister, hemvändare, gravpysslare och andra i en på marginalen ännu högre grad än annars får uppleva att den öppna folkkyrkan är låst.

Först av allt: Rubriken kommer sig INTE av någon speciell gudstjänst i lokala kyrkan. Absolut INTE. Tro inte det! Framför allt inte efter förrgårdagens som jag hade förtroendet att leda.

I stället är det en längre tids, faktiskt flera års, funderingar som skapat rubriken – OBSERVERA frågetecknet i den. Jag har länge haft tankar kring församlingarnas skitgudstjänster och varför många och vissa berörda verkar aktivt bojkotta dem. Min gissning är att det jag nu skriver och funderar inte bara är en lokal fråga utan beklagligt nog finns ganska generellt. Häng med!

I en församling, den lokala och flesta andra, fungerar saker och ting i dessa steg.

1. Kyrklig personal klurar och funderar kring hur en församlings gudstjänstliv och annan verksamhet ska formas och vad som från dem skall ”erbjudas” dem som bor i församlingen.
2. Församlingens ledning väger samman dessa klurigheter till åtgärder och gemensamma handlingsplaner.
3. Sammanvägningen dras för styrelsen som godkänner planerna och ställer sig bakom dem och blir med de åtgärderna ansvariga ”med-erbjudare”.
4. Sista steget i denna formella kedja är att det högsta beslutande organet Kyrkofullmäktige.årligen antar de skrivna verksamhetsplanerna och godkänner redovisningarna. Med det sällar sig de förtroendevalda till skaran ”erbjudare” av gudstjänster och annat jox som man tycker är lämpliga för oss som bor i församlingen. 

Med denna kedja har alltså allesammans, anställda och förtroendevalda, ställt sig bakom rubbet. Jag frestas då att tänka att de innerst inne anser det de godkänt ändå vara skit. Jag bygger den tanken på att de allra flesta av dem ju så gott som konsekvent väljer att inte fira gudstjänst med dem som församlas – om de inte är arvoderade eller har en sammankomsten som ålagd arbetsuppgift.

I min trånga huvudskalle gnager därför frågor som Vilken signal sänder en slaktare som vägrar äta korv? Varför arrangerar man för mig och andra församlingsbor skitgudstjänster man själv bojkottar? Varför bjuder man andra söndagligen på sånt man för egen del näst intill desperat undviker?

Naturligtvis är jag inte intresserad av att spekulera i alla dessa personers inre liv och motiv för vad de gör och inte gör. Att rannsaka sådant är Guds sak, inte min. Det jag i all enkelhet vill påtala är signaleffekten som uppkommer när kyrklig personal och förtroendevalda gör – eller inte gör – som de gör.