stigstrombergsson

I radion har jag nu på onsdagsförmiddagen en rejäl stund lyssnat till när Riksdagen ”debatterat” EU – trettio år efter vi blev med i unionen. Utan att ha kollat exakt är jag tämligen övertygad om att också SVT sänt det hela. Jag är djupt tacksam över de av många reaktionära krafter häcklade Public Service public, alltså SvR och SVT, ger mig faktiskt direkt insyn i annat än vad diverse troll lanserar i sociala medier eller bara ”underhållning” i kanaler sponsrade av kommersiella intressen.

Med detta sagt upplever jag att ”debatten” i Riksdagen är en av två sorts död. Skickligt undviker de agerande att sakligt bemöta varandra. De hemfaller i stället åt undanglidande och nonchalans. Det ogillar jag men lovprisar i alla fall att Public Service ger mig tillgång till saken.

Förra veckan, åxå på onsdagen men på kvällstid efter Veckomässan, var jag åhörare till ett annat demokratiskt sammanhang – Kyrkofullmäktige. Det är också en av två sorts död präglad av nästan total tystnad och helt utan debatt. En anledning till detta är något positivt: Allt som skall formellt beslutas – budget och verksamhetsplan för kommande år – är väl förberett, vettigt och formulerat. När det mesta är OK i vad personal, ledning, arbetsutskott och kyrkoråd redan antagit blir det inget att dryfta i fullmäktige – kan till och med jag tycka.*

Till detta kommer att när någon – det är oftast kyrkoherden men på grund av dennes förkylning i onsdags hoppade Kyrkorådets ordförande in – muntligt ska ge ett axplock ur planer och verksamhet är man i min uppfattning ganska problemtigande. Jag fattar mycket väl att det är roligare att både ge och ta emot positiva saker men menar samtidigt att det liksom lägger locket på. Dåliga nyheter och dilemman kan stimulera tankar, åsikter och debatter och bör därför komma fram mer. Effekten av de glada på gränsen till glättiga presentationerna blir att fullmäktige präglades av tystnad, en sorts död man skulle kunna undvika – om man vill. Frågor om det vikande gudstjänstlivet (som de flesta förtroendevalda och anställda också faktiskt verkar undvik) skulle kanske reta upp en och annan tankegång. Eller om vilka åtgärder (förutom självklara) budgetanpassningar som behövs utifrån det faktum att antalet kyrkotillhöriga minskar med ungefär 2% varje år. Just den saken beskrivs nästan som en naturlag och något oundvikligt likt landhöjningen som det bara gäller att gilla och anpassa sig efter. Måste det vara så?

* Visst finns detaljer i Verksamhetsplanerna jag tycker är lite si och så – med betoning på lite. Jag saknar till exempel skrivna formuleringar kring hur de olika delarna av vardagsverksamheten aktivt kopplas till och ut ur det som i inledningen sätts som centrum: Gudstjänstlivet. Andra smärre brister ser jag också liksom att jag tycker att en del vägval inte är de bästa men i huvudsak är planerna bra.

Det var mer folk i kyrkan förr jämfört med nu! Varför?

Och hur ska det repareras?

De kursiverade orden är ett samtalsämne som då och då dyker upp i mitt umgänge med gudstjänstfirare och andra i Älvsby församling. Ytterst sällan tar jag initiativ till resonemangen men när jag hamnar i dem bidrar jag med tillbakablickar, åsikter och rentav förslag. Nu är jag inte längre anställd, inte heller förtroendevald, utan ”bara” församlingsbo med den brist på inflytande sådana har.

Via Facebook påmindes jag idag om ett blogginlägg jag skrev den 4:e november 2019. Det inlägget startade med samma kursiverade ord. Nu kommer en ompublicering av den texten i lätt bearbetat och uppdaterat skick.

Vid en Bibelstudieträff tacklas de kursiverade orden med två figurer. Ett fyrafältsfönster och en tidsaxel med vägval.

I fönstret sorterade vi samhälleliga och kyrkliga faktorer av nationella och lokala slag.

Tre av de rutorna kan en församling inte styra utan bara följa.

Barnomsorgens utbyggnad och alla nu är i förskola är exempel på en nationell samhällsomvandling som förändrat villkoren för barn- och familjeverksamheten. Likaså ”hemmafruns död” och att bägge vuxna nu har arbete utanför hemmet. Ett exempel på en mer lokal samhällsfaktor är utglesningan av byarna och flyttning till centralorten. Sådant är exempel på saker församlingen inte styr över utan bara har att anpassa och forma sig efter.

Övergripande kyrkliga faktorer som att dopet på 1990-talet blev grund för kyrkotillhörigheten och att kyrkan skilts från staten rår lokalförsamlingen inte heller över. Det är bara vad gäller lokala kyrkliga frågor som lobby-grupper, styrelser och ledning kan ta beslut och välja vägar – eller låta bli.

Med det var vi inne på den tvågenerationers tidsaxel vi tillsammans skulle kunna plocka ihop. Jag redogjorde och ställde upp problemen ungefär på detta vis:

Vid varje ögonblick där man tar eller inte tar beslut och där man väljer eller inte väljer en viss väg skapas en situation annorlunda än den som skulle blivit om man beslutat eller valt annorlunda. Det är ganska självklart. Den nya situationen är grunden vid nästa vägval – eller inte val. Och så vidare. När åren går.

Då måste frågan bli: Vilka val gjordes – eller gjordes inte – som har fört oss till dagens läge?

Först när vi svarar på det kan vi förstå hur vi hamnat där vi är – som vi nu tycker är att vara vilse. Man måste på något vis som vårtsvinet Pumba säger i Lejonkungen, våga lägga det bakomflutna framför sig.

Till det kommer ett frågepaket som inte är helt ointressant men som inte ska leda till att man hänger folk frår första bästa lyktstolpea – men ändå: Vilka människor var det som tog beslut och valde väg – eller inte gjorde det? Vilka lyssnade de på och lät sig lobbas av? Styrning och ledning – människor med makt, inflytande och ansvar – har ju hela tiden funnits kring de lokala kyrkliga faktorerna.

Sådana finns fortfarande. En del har varit med ett kortare eller längre tag. Andra är av nyare datum. Men styrning och ledning finns och har uppgiften att idag besluta och välja vägar för framtiden. Den bakomflutna tiden kommer inte tillbaka. Nya beslut måste tas och nya vägval måste skall göras och man behöver kansk låna sina öron till fler och andra lobbygrupper.

Med det hann vi inte mer den gången och i det sammanhanget.

Och i morgon kväll den 6:e november 2024 möts Kyrkofullmäktige...

Den sistlidna veckan gav en del intryck. Om de var avgörande eller bestående må hållas osagt men en del malande i tankekvarnen blev det. Bitar av det ska jag försöka klustra ihop i detta blogginlägg.

Tisdag-onsdag var jag på prästmöte i Luleå. Det var länge sedan. Faktiskt har det inte varit något prästmöte sedan 2016. Pandemin och annat har sabbat saken. Nu var det i alla fall dags.

De som kallas till prästmöte är naturligtvis de som är i aktiv tjänst i församlingar, EFS, stift och en del utöver dessa. Pensionärer kastas dock inte ut – prästämbetet är ju livslångt – men är inte huvudsaklig målgrupp men kyrkoherdarna hade denna gång uppmanats att höra med de gubbar/gummor de brukar slita på om de ville följa med. Vem tackar nej till drygt ett hotelldygn i Luleå? Inte jag! blev mitt svar. Självklart!

Det blev två trevliga dagar. Fick möta flera jag kände, bland andra folk som varit elever på folkhögskolan på den tid jag arbetade där och Svenska kyrkans grundkurs var obligatorisk för blivande präster och flera andra.

Till detta var programmet intressant. Inte allt men tillräckligt mycket. Som förberedelse hade alla vi som skulle dit fått en bok jag tidigare berättat om – här. Jag läste den i sin helhet och sedan efter några dagar en gång till fyra avsnitt som intresserade mig mer än de andra. När det sedan gällde att smita in på något seminarium – jag hade inte förhandsvalt något – valde jag det om Unga vuxna och hur församlingar kan nå dem – ungefär så var innehållet.

Den attityd jag läste bakom den rubriceringen och annat på prästmötet var evangelisation eller snarare avsaknaden av den numera. Ordet evangelisation användes dock inte. Tyvärr har det de senaste 20-25 åren kommit ur bruk – liksom ofta också saken. Orsaken till och effekterna av detta kan jag om det skulle gälla skriva flera inlägg om eller prata om på både in- och utandning så att saliven sprutar – men avstår här och nu.

Arbetsformen var i alla fall att vi skulle klustra ihop oss i grupper och snacka om arbete med folk som vuxit ut ur eventuella ungdomsgrupper (som eventuellt följt på det konfirmandarbete som präster alltmer abdikerar från) men ännu inte vuxit in i den kategori som med småbarn frekventerar Vuxen-barn-verksamhet. Åldern för förstföderskor är ju numera över 30 och det innebär att man är ung vuxen utan barn längre än förr. Man är en svårnådd kategori studerande eller yrkesverksamma. Det var den situationen vi skulle klustra ihop oss för att snacka om. Att göra verbet klustra av substantivet kluster – samling, gruppering – var en ny term.

Ett par andra saker som malt i tankarna är den viktiga skillnaden mellan hopp och optimism. Med hopp som bas bygger man på något som hänt och lovats kombinerat med en realistisk bedömning av ett läge och en medvetenhet om vart man vill nå. Naturligtvis leder sådant till viss optimism men ofta är faktiskt optimistens hållning Det skall nog gå bra! betydligtytligare och mer av ett käckt önsketänkande kring olika spretiga åtgärder man kommer på att man kan göra utan att vara speciellt uthållig. Det är alltså bättre med hopp än optimism men en hel del av prästmötets innehåll var sedan just saker man hittar på och vill lansera. Jag kallar det hopptimism.

I förbigående berättades i ett föredrag om starar och av det fick jag tanker på mycket – arbete med unga vuxna, kontakter med folk i yrkesverksam ålder, Bibelstudier och annat som har med att evangelisation att göra.

I naturfilmer har man kunnat se stora flockar av nämnda fågel röra sig samlat och synkront. Sardiner och sillar stimmar på samma vis. Frågan kommer då: Hur vet dom vart dom ska? Att forska om sånt är särskilt under vatten ganska marigt men pippifåglarna kan ge ledtrådar. Styrs hela flocken av en extra störig alfa-stare eller funkar det på annat vis? Resultatet är tänkvärt. Det finns ingen enskild styr-stare. I stället står varje fjäderfä i kontakt med 6-7 andra som i sin tur står i kontakt med 6-7 stycken som i sin tur... Du fattar, noble Bloggläsius!

Alla – präster, diakoner, aktivt lekfolk – har en ”stargrupp” kring sig. Den kan aktiveras. Vi människor är nu inte lika kvicktänkta som stararna, sillarna eller sardinerna så en församlings riktning och tillväxt går nog långsammare än gemensamma vändningar hos dessa djur. Själva tankemodellen kan man i alla fall fundera över. Vilka starar har jag omkring mig? Vilka starar har du att klustra ihop dig med?

Det yngsta av våra barnbarn, lille August 1 år och 8 månader, har fått fart på sitt löpsteg. Det är inte ännu lika kraftfullt och tekniskt fulländat som friidrottarnas under olympiaden men ack så frenetiskt. Bråttom-bråttom-bråttom runt slingan köket-hallen-vardagsrummet-köket-hallen-vardagsrummet-köket- osv och då hur många varv som helst med full entusiasm. De aber han dock stöter på är på ett ställe en i och för sig låg tröskellist och på en annan del avvarvet en mattkant. Bägge ger snubbel och pladask som följd. Spring påverkas alltså av höjd på trösklar.

När jag hade uppdraget som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola resonerades då och då kring skolans kyrkliga profil och då inte bara kring de specifikt kyrkliga kurserna utan generellt för skolan som helhet. Vi grälade inte men saken blev ibland lite knepig i alla fall. Bland arbetskamrater fanns tanken/farhågan att too much religion is bad for business och en tydligare kyrklig/kristen profil skulle skapa alltför stor höjd på trösklar för att studera på skolan – liksom för att arbeta där. Naturligtvis ligger det något i sådana resonemang. Jag saknade dock de gemensamma konturerna kring too much. Jag själv tål ju väldigt mycket religion innan jag tycker det blir äckligt och är därför lätt oförmögen att ensam avgöra vad som kan vara lämplig höjd på trösklar. Saken är i alla fall viktig sak för en skola med kyrkan som huvudman.

I kyrka och församling förekommer liknande avvägningar. I verksamheten finns saker man menar har låg tröskel och annat med hög tröskel. På visit i lokala församlingsgården för att leta en speciell bok såg jag en whiteboard vars innehåll jag gissar att personal och möjligen en och annan förtroendevald gemensamt brainstormat fram – se bilden.. Vad som är skrivet i tavlans tratt är inte på något vis fel eller falskt men ändå kanske värt att fundera över på flera olika sätt.*

Till höger om tratten noteras höjd på trösklar, låg och hög. Jag invänder inte mot den diagnoseni sig. Dock funderar jag om det finns värderingar i orden låg och hög. Är det bara en sakligt beskrivning eller känns låg tröskel bättre än hög? Jag har på känn att det ganska ofta i praktiken blir så med den möjliga kombinationen att man ser låg tröskel som en väg in och sedan ”nedåt” i tratten till gudstjänster, Bibelstudier och annat mer högtröskligt. Den tankegången – om den finns – är inte i sig tokig.

Efter det att jag tog bilden skrev jag med annan färg en annan kompletterande beskrivning. Under orden låg tröskel plitade jag dit vag profil och under hög tröskel satte jag tydlig profil – eller nåt liknande. Kanske bär de orden med sig något av en balanserande, rentav komplicerande, värdering. I kyrkliga sammanhang brukar ju tydligt anses som snäppet bättre än vagt.

Här stoppar jag detta blogginlägg med en serie öppna frågor kring höjd på trösklar:

• Står tröskelhöjd och profil i konflikt med varandra? Måste det vara så?
• Kan det lågtröskliga få starkare profil utan att öppenheten riskeras? I så fall hur?
• Och omvänt: Kan höga trösklar sänkas med bibehållen profil? Och då hur?
• Och under allt: Vad skapar höjd på trösklar? Arbetsformer? Lokaler? Aktörer? Annat folk?

Vem vet om detta inte leder till fler blogginlägg. Kommentarsfältet är öppet.

* Att fundera högt kring saker av den här sorten kan vara lite av ett riskbeteende. Så också med vilka funderingar som helst om vad som helst – matl gning, städning, trädgårdsarbete liksom verksamhetsutveckling. Jag tycker mig själv vara en som mycket väl kan tänka att det andra tänkt och gör är 90% bra men om man justerar lite kanske det blir i alla fall 95%. Påtalar jag sånt finns en och annan 90%-are som drar slutsatsen Stig sågar då allt! Jag har själv tidigare i livet mött attityden Om du inte köper mitt helt och fullt dissar du allt! Det gör att kommunikationen stängs av – att jag själv kan känna samma impuls om någon lägger sig i hur jag kryddar en köttfärssås eller hur jag kör bil är en annan sak.

Troligen är jag lite och inte lite av en ordmärkare* och överkänslig petimeter. Därför reagerar jag inte helt positivt på följande text hämtad från församlingens Facebook-sida:

Många av kyrkans uppgifter sköts av människor som hjälper till på sin fritid. De kan kallas för volontärer, frivilliga eller ideella.

Det finns många sätt att engagera sig. Man kan till exempel delta i en besöksgrupp, vara kyrkvärd, baka eller servera kyrkkaffe, bli ung konfirmandledare, sjunga i kören eller delta i det internationella arbetet. Som frivillig kan du också hjälpa till med mer praktiska saker som till exempel att kratta på våra kyrkogårdar, sopa broar, putsa fönster eller snickra med våra barngrupper eller något annat som du brinner för.

Du bestämmer själv i vilken omfattning du vill hjälpa till; vid enstaka tillfällen en timma eller två eller under en längre period. Alla volontärer gör ett oerhört viktigt arbete och vi önskar att bli fler!

Vill du veta mer? Välkommen till Kyrkmalmen onsdagen den 21 augusti 19.00. Där får du träffa medarbetare och förutsättningslöst ta del av information om Älvsby församlings verksamhet.

Idén och grejen är bra! Tro inte jag anser annat. Att folk utan att vara anställda av och i församlingen mobiliserar och mobiliseras på bredden för församlingens grundläggande uppgift – Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission – är förutom nödvändigt också helt rätt.

Dock reagerar jag på orden hjälper till. På något vis har jag inte lust till det. Jag är villig, till och med mycket villig, att bidra med något som behövs för församlingens liv och utveckling – inte tu tal om annat. Det är perspektivet – om än dunkelt tänkt och oavsiktligt – som gömmer sig under formuleringen hjälper till som ger mig dålig eftersmak. Låt mig ge en liknelse.

Skulle jag säga att jag hjälper till när middag inhandlas, förbereds och stökas undan säger jag indirekt att det är Primärhustrun som bär hela ansvaret för hela klabbet – som månne underlättas av att jag hjälper till. Skulle hon för vänner och bekanta skryta upp sin hulde make med ord som Stig hjälper till och är SÅ duktig kröner hon sig till enväldig kejsarinna av hushållet – förutom att reducera mig till ett köksredskap och tillfällig chaufför av dammsugare. I ärlighetens namn säger jag dock att det både i teori och praktik är så att hon har och tar större roll i just dessa nämnda stycken men det är inte det resonemanget nu gäller. Det jag med exemplet vill visa är bibetydelser ord har med sig.

Med det tillbaka till Facebook-texten som har flera hjälpa till som får mig att undra över vilken ecklesiologi, ett fint ord för församlingssyn, som otänkt råder.* Vem ska hjälpa vem med vad?

Då skall sägas att texten andas inbjudande generositet. Den ger de inbjudna initiativ när det gäller vad de vill hjälpa till med. Vilka handtag som verkligen behövs berörs dock inte nämnvärt. Det den/de som står bakom texten uttrycker en längtan efter fler händer på årorna men faktiskt utan att ange farkostens kurs och mål. Månne det kompenseras vid det tillfälle man bjuder in till. Tyvärr är det dock min fördom att det inte blir så.

Vad behövs för att utveckla församlingen?

Vad menar man egentligen i verkligheten med församlingen?

Tillåt mig att ge några funderingar också kring den saken – än en gång.

• Församling kan vara ett kyrkoadministrativt begrepp och då betyda alla som bor eller vistas inom församlingens geografiska gränser (som sammanfaller med Älvsby kommuns) eller åtminstone de i området som tillhör Svenska kyrkan och snällt betalar sin kyrkoavgift. Detta administrativa begrepp anställer folk för olika uppgifter.
• Församling kan också vara dem som nåtts av budskapet om Jesus och på något sätt vidrörts av det. Sett så är församling alla döpta oberoende av om de själva minns sitt dop eller vad de som bar till dopet tyckte och tänkte. Dopet är grunden för kyrkotillhörigheten och är enligt Svenska kyrkans bekännelse ålderdomligt uttryckt nödvändigt för saligheten.
• Församling – och detta blir basbetydelsen för Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission och allt som handlar om sådant – är dem som i praktiken församlas. Det finns en uppsjö av aktiviteter och former för detta men alla är inte likvärdiga även om de sker i församlingens regi. Som centrum, utgångspunkt och mål för allt står vad som sedan den allra första Kyrkans tid vad som som sker på Herrens dag, söndagen. Då församlas man för att be till Gud, tacka och lova Gud, lyssna till Guds Ord och ta emot Kristus i Mässan/Nattvarden. Församlingen är dem som på söndagen församlas till gudstjänst.

I vilken betydelse vill Facekooktexten ha folk som hjälper till? Hjälper vilka? Med vad?

Förhoppningsvis ges ledtrådar den 21 augusti efter Veckomässan (som inte nämns i texten).

Givetvis kommer jag att möta upp då öppen för hur jag med mina kunskaper och erfarenheter kan bidra till utvecklingen av den församling jag tillhör.

Till sist: Det finns ett det bibliskt resonemang om herdar och får. Med det som bakgrund påstår jag att herdens/herdarnas/personalens uppgift är att sköta fåren. Det är fåren, dem som församlas,som står för fortplantningen. Allt annat är avigt. Därför – menar jag – att de församlingsanställda mer skall ha överblick över och redovisa de behov församlingen har än att operativt hålla i verksamheter andra inbjuds till att hjälpa till med.

* Kring att märka ord har i denna yttersta tid utbrutit en kommentardialog kopplad till mitt blogginlägg the end of Israel av den 30 juli i år. Återkommer kanske i saken...

** Ordet otänkt är ett bra ord. Det betyder inte att något är definitivt fel-tänkt utan bara att det förefaller råkar råda brist på tanke.

Vad som är en lyckad respektive misslyckad präst finns inga givna parametrar att bedöma efter, inte heller några objektiva kriterier – tack och lov och tyvärr. Visst finns det saker man ibland mäter efter, både kvantitativa och kvalitativa. En präst/förkunnare som drar mycket folk – i dessa tider en sällsynt fågel – kan se sig och ses som lyckad. En vars församling förefaller växa i antal likaså. Om han* håller ”bra predikningar” – vad sådana nu är – blir en mer kvalitativ grej. Man kan i och för sig hit och dit väga sådant och säkert också en massa andra faktorer. Till sist kommer det ändå an på känslan, alltså vad enskilda individer känner om prästen och hur han själv känner sig.

Jag känner mig misslyckad – faktiskt. Känslan går i vågor men böljornas dån blir högre och högre. Frågan och tankar på att det är 46 år sedan jag som nyprästvigd hamnade i Älvsby församling och att jag funnits kvar till den dag som idag är – och till vad nytta?

Hela tiden har jag funnits med i församlingen, alltså bland den krympande skara som församlas till gudstjänst. De första drygt dussinet åren och de sista fem innan pensionen var jag församlingspräst i underställd befattning. Däremellan hade jag i 6 år uppdrag på stiftet och 16 som skolpräst och lärare på ortens folkhögskola.** En del av de år jag inte var anställd i församlingen provade jag i tre mandatperioder att vara förtroendevald. Till sist må nämnas att jag sedan pensioneringen sommaren 2018 vikarierat i varierande omfattning främst i aspekterna Gudstjänst och Undervisning av församlingens grundläggande uppdrag – och till vad nytta? I mörka stunder känner jag mig som en misslyckad präst.

Det var runt en vecka sedan jag i min tellefån skrev ovanstående text med fötternötter och allt. Naturligtvis har jag tänkt vidare både fram och tillbaka och kors och tvärs. Jag har bara inte (ännu) skrivit mer om saker jag sett och inte sett tillräckligt bra under de 46 åren. Det handlar om församlingens vägval och icke vägval, prioriteringar och försummelser, dess förveckling och inte minst mitt eget ansvar som misslyckad präst.

Det kan komma fortsättningar – typ misslyckad präst 2, 3, 4 osv.

* I fortsättningen av detta inlägg betecknar jag präst som han eller jag. Könsinkludering med hopskrivning som han eller hon blir för otympligt och pronomenet hen undviker jag både i allmänhet och i synnerhet. Mitt skrivsätt ska inte uppfattas som ett inlägg i någon ämbets- eller könsdebatt utan bara en praktisk sak. Retar sig någon på detta rekommenderar jag en skål jordgubbar.

** Detta har jag då och då berört tidigare här på min blogg. Tycker någon att det nu blir störande och tröttande upprepning rekommenderar jag en skål jordgubbar till.

Jag fortsätter den stavningshygieniska kampanj som nämndes i förrförra inlägget väbbinarier x 2. Nu gäller det dock inte det nutida och aktuella anglo-amerikanskta kulturmordet utan den lite äldre franska språkstrypningen av kämparnas och hjältarnas tungomål.

Ordet jag stavar besch, alltså beige, gissar jag är från början lånat från franskan som en beteckning på en viss färgnyans av blek brungulgrådaskig art. I överförd mening kan man också med ordet syfta på någon eller något halvt intetsägande kraftlöst och profiltomt. Då är det som regel inte värdeneutralt som när det gäller bescha byxor eller liknande utan något ganska nedsättande. Rubriken förbeschad kyrka skall i alla fall uppfattas så.

Vad gäller den saken måste sägas att förbeschningen yttrar sig på massorhanda vis. Förkunnelse kan vara besch och innehålla varken ved eller kvist, struktur, tilltal, innehåll eller engagemang. Inriktning och profil av kristlig verksamhet kan vara helt förbeschad till enbart trivsel och kaffe med sju sorters kakor som kanske ger tillväxt i midjeomfång men inte i församling, inte heller tro och liv.

Just nu är det dock en liten annan detalj i förbeschningen som är bakgrunden till detta skriveri. Bilden ovan visar saken, effekten av kyrkans centralbyråkratis ukas om typsnitt och färgsättning i all kyrklig annonsering över hela landet och i alla sammanhang - enligt min mening något som är både fel och onödigt.

Med fel menar jag att under ytan simmar föreställningen att kyrkan byggs ”uppifrån” men då inte av gudsuppenbarelse och bekännelse utan av att en centralbyråkrati på nationell nivå tar sig för att formulera direktiv som alla ute i tassemarkerna har att, måste och skall följa. Motiveringen är att skapa ett så kallat gemensamt varumärke för att stärka profilen – typ. Enligt kyrkans synsätt på sig själv är lokalförsamlingen den grundläggande nivån vilket gör att kyrkokansliets uppifrån-perspektiv i denna perifera fråga gör att saken blir fel.*

Grejen är dessutom onödig. För ett antal år sedan – 10-12? – levererade centraladministrationen ungefär samma grej. Man pläderade då för att vissa kulörer av rött och vissa nyanser av gult och andra färger skulle gälla för all annonsering. Med tiden kom denna färgkanon kommit att brukas ganska allmänt. Helt ofarligt. Lokal annonsering i annonsblad och liknande blev färggrann och tydlig. Inget praktiskt fel i sak. Min gissning – utan saklig grund – är att info-sektionen på så kallat ”central nivå” efter denna implementering drabbats av den sysslolöshet som kan komma av att något braman gjort kommit att fungera och därför gett dig i kast med att göra samma grej en gång till men en smula annorlunda – helt i onödan.

Resultatet blev det bilden visar. Inga grälla färgtoner, snarare ett intryck av en förbeschad kyrka . Det är dagens dagens annonsbladjag fotat av. Inget fel på innehållet. Dessutom förekommer jag sju gånger. Om och hur det motverkar beschigheten må andra bedöma.

Var detta en viktig sak att öda blogg-uppmärksamhet på?

Naturligtvis inte! Ändå har du (kanske) läst ända hit.

* Andra tycker som jag i denna fråga och formulerar sig dessutom bättre än vad jag gör. Läs till exempel insändaren Nationell nivå agerar som om kyrkan vore en koncern i Kyrkans tidning – länk här. För rättvisans skull ger jag också här en länk till ett svar – som faktiskt tydliggör koncerntänkandet.

I lokalförsamlingen pågår mellan skål och vägg då och då samtal kring en och annan detaljfråga. Arbetslaget samtalar, kanske också ibland en del förtroendevalda. De som i praktiken församlas – här menar jag dem som möter upp i gudstjänst och med det i egentlig mening är församlingen – dras inte så ofta in i sakerna utan möter och kan dryfta valda val först i efterskott.*

Vad som i de olika sammanhangen diskuteras kan variera men många gånger handlar det om rentav petitesser av skilda slag. Petitesser är var för sig ofta oviktiga men sammantagna kan – jag säger kan – de tyda på något. Det finns ju ett talesätt som säger ”vägen till helvetet är stensatt med goda föresatser”. Varje sten behöver alltså inte vara vare sig fel, bra eller tokig. De sammanlagda bilderna eller tendenserna kan dock spela roll.

En nuvarande petitess som ibland dryftas av en del är beslutet att under sommarmånaderna ändra gudstjänsttiden i Älvsby kyrka från 11 till 10. Jag har inte hört någon jubla över saken, bara en och annan – redan där 10 – som småmorrat över tilltaget. Nu är vi rtt par helger inom systemet och det har inte inneburit att någon eller några som inte brukar fira gudstjänst kommit löpande men inte heller att de som brukar komma 11 valt att utebli. Med andra ord en ganska verkningslös ”reform”.

Den exakta tidpunkten för en gudstjänst har mindre eller ingen betydelse. Det är skadlig övertro att anse att petitessen en timmes tidigareläggning spelar någon roll varken hit eller dit. Församlingsbyggande, evangelisation och graden av öppenhet följer helt andra parametrar.**

Men vad tycker du själv, Stig?

Så torde någon fråga – eller inte.

Min enkla mening om saker och ting är If it ain’t broken, don’t fix it.

Jag förordar 11 året runt men var där 10 idag tillsammans med drygt 20 andra. En kom till slutpsalmen men fick kaffe i alla fall.

* Tro inte, noble Bloggläsius, att jag totalt motsätter mig att styrning, ledning och anställde ansvariga tänker, planerar och beslutar. Icke så! Det jag stilla vill påtala är lokala ting som avspeglar en allmän rikstrend att församling som ett ”vi” blir ett ord för arbetslag och i viss mån styret som kan vara svagt eller till intet kopplade till dem som församlas. Vaksamhet anbefalles!

** En troligen förbisedd (d)effekt blir dock att kyrkorummet kommer att vara låst ytterligare en timme varje söndag. Proceduren lokalt är ju att vaktmästaren låser efter det att de som firat gudstjänst gått. Det gör att turister, hemvändare, gravpysslare och andra i en på marginalen ännu högre grad än annars får uppleva att den öppna folkkyrkan är låst.

Först av allt: Rubriken kommer sig INTE av någon speciell gudstjänst i lokala kyrkan. Absolut INTE. Tro inte det! Framför allt inte efter förrgårdagens som jag hade förtroendet att leda.

I stället är det en längre tids, faktiskt flera års, funderingar som skapat rubriken – OBSERVERA frågetecknet i den. Jag har länge haft tankar kring församlingarnas skitgudstjänster och varför många och vissa berörda verkar aktivt bojkotta dem. Min gissning är att det jag nu skriver och funderar inte bara är en lokal fråga utan beklagligt nog finns ganska generellt. Häng med!

I en församling, den lokala och flesta andra, fungerar saker och ting i dessa steg.

1. Kyrklig personal klurar och funderar kring hur en församlings gudstjänstliv och annan verksamhet ska formas och vad som från dem skall ”erbjudas” dem som bor i församlingen.
2. Församlingens ledning väger samman dessa klurigheter till åtgärder och gemensamma handlingsplaner.
3. Sammanvägningen dras för styrelsen som godkänner planerna och ställer sig bakom dem och blir med de åtgärderna ansvariga ”med-erbjudare”.
4. Sista steget i denna formella kedja är att det högsta beslutande organet Kyrkofullmäktige.årligen antar de skrivna verksamhetsplanerna och godkänner redovisningarna. Med det sällar sig de förtroendevalda till skaran ”erbjudare” av gudstjänster och annat jox som man tycker är lämpliga för oss som bor i församlingen. 

Med denna kedja har alltså allesammans, anställda och förtroendevalda, ställt sig bakom rubbet. Jag frestas då att tänka att de innerst inne anser det de godkänt ändå vara skit. Jag bygger den tanken på att de allra flesta av dem ju så gott som konsekvent väljer att inte fira gudstjänst med dem som församlas – om de inte är arvoderade eller har en sammankomsten som ålagd arbetsuppgift.

I min trånga huvudskalle gnager därför frågor som Vilken signal sänder en slaktare som vägrar äta korv? Varför arrangerar man för mig och andra församlingsbor skitgudstjänster man själv bojkottar? Varför bjuder man andra söndagligen på sånt man för egen del näst intill desperat undviker?

Naturligtvis är jag inte intresserad av att spekulera i alla dessa personers inre liv och motiv för vad de gör och inte gör. Att rannsaka sådant är Guds sak, inte min. Det jag i all enkelhet vill påtala är signaleffekten som uppkommer när kyrklig personal och förtroendevalda gör – eller inte gör – som de gör.

Rubriken kan tänkas vara ett lite udda påstående – särskilt när jag skrev den söndag förmiddag ca klockan 11 i Älvsby kyrka. Att där och då skriva jag tror inte blir liksom malplacerat. 

Det var ingen gudstjänst i kyrkan igår. Den var flyttad till EFS och som det heter ”sammanlyst” dit. Sånt händer 2-3-4 gånger per år men borde heta ”bortlyst”. Vad jag tycker spelar kanske inte så stor roll men jag har alltid haft mina tvivel kring saken. Inte så att jag för egen del har någon motvilja mot EFS. Så är det inte. Den gudstjänstfirande gemenskapen är hyfsat OK men jag känner mig bara inte hemma där. Ingen annan än jag själv kan klandras för det. Naturligtvis är jag välkommen dit. Ibland har jag varit ombedd att predika där och blivit positivt bemött. Ändå ställer jag mig tveksam till samarbete just genom så kallade ”sammanlysningar” – i alla fall dit.

När EFS eller renodlade frikyrkoförsamlingar beslutar sig för att en och annan söndag flytta på sig tror jag att inte alla men flera följer med i flytten. De sammanhangen är ganska tajta så information om saken kan både meddelas och tas in av ”medlemmarna”.

Med flytten i andra riktningen blir det lite annorlunda. Visst finns också i Älvsby kyrka ett fast och tajt gäng som i hyfsad utsträckning går att omlokalisera. Det vore fel att säga något annat. Men till den så kallat öppna folkkyrkans gudstjänster kommer ofta några som själva (och av andra) räknas som mer löst anknutna – jag gissar att det är på samma sätt på många håll. Dessa har inte fått eller nåtts av information om platsförändringar och liknande utan vet bara att i kyrkan är det nåt klockan 11. För deras skull och för att de inte ska mötas av en låst kyrkport till och med utan anslag om flytten brukar jag på eget (subversivt) bevåg gå upp till helgedomen, öppna densamma, tända ljus, vara där och berätta för dem som kommer att det inte är någon gudstjänst.

Igår blev det 13 personer jag hänvisade nedför backen till EFS eller pratade med. Fyra av dessa var församlingens egna konfirmander. En var en kvinna med rötter någonstans i Afrika med två barn. En familj om fyra från Kosovo kom. En konfirmand med en hjälpledare från Boden var på läger på folkhögskolan och kom förbi vid ½12..

Vad tänkte jag då inemot klockan 12 då jag skulle släcka ljusen och låsa kyrkan? Mina tankar kan formuleras som frågor:

• Är det rätt att till och med på söndagar hålla en kyrka låst?
• Är det smart att inte på dörrarna ha tydlig information om platsändring?
• Är det över huvud taget rätt och vettigt att ”sammanlysa”?
• Är det illojalt att för att ha kyrkan öppen och tillgänglig göra som jag på eget initiativ gjort?

Efter att jag stängt och låst traskade jag ned till EFS och fick där av sådana som mest brukar vara i kyrkan veta att det kanske varit ett halvdussin ”kyrkfolk” som anslutit – förutom 9 av de 13 jag tipsat. Man får ju skämmas! sa en av ”våra” kyrktanter.

Faktum är – och detta är ingen hemlighet – att jag tror inte att just formen ”sammanlysning” av söndagar öppnar upp. Tvärtom blir det ”bortlysning” och att de tajta kotteriseras.

Det blir verkligen långt mellan skriverierna här på min blogg – eller i alla fall längre än vad det brukat vara. Detta har både randiga orsaker och rutiga skäl. Man behöver ju inspireras av något att blogga om och jag saknar sådana impulser. Det skall också finnas tid och lust att fokusera och tankarna har haft annat att tänka på – till exempel Primärhustruns kontakter med läkare och andra delar av vårdapparaten. I det stycket föreligger ingen dramatik men även förebyggande och uppföljande behandlingar tar fokus. Allt går i alla fall efter vårdens plan.

Så till rubriken prostvisitation.

Vad är det för märkvärdighet? Egentligen?

Svar: I grunden ingen alls men prostvisitation är en grej som ”drabbar” församlingar i Svenska kyrkan sisådär vart 6:e eller 8:e år. Då kommer prosten på inspektion en eller två vardagar plus en söndag efteråt då han/hon presenterar resultatet av samtal och kollar av olika grejer.

En prost? Vad är det?

Svar: Det är en präst som sedan andra präster i ett område yttrat sitt förtroende för av biskopen i stiftet utsetts till dennes sändebud och någon sorts ordningsperson i klassen. Eller i kontraktet som det kallas. Vårt Piteå kontakt består då av församlingarna Piteå, Norrfjärden, Hortlax, Älvsbyn och Arvidsjaur-Arjeplog – dvs området från Bottenviken till norska gränsen.

En sådan visitation har två led. Det ena har att göra med teknikaliteter som diarier, förvaltning, fastigheter, inventarieförteckningar, begravningsverksamhet och en massa andra formella ting. Det andra är verksamheterna kring Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission, alltså församlingens så kallat grundläggande uppgift. Det var främst från denna andra del som prosten i samband med kyrkkaffet efter gudstjänsten i förrgår redovisade sina intryck. Jag antecknade några punkter:

• Församlingen är väldigt diakonalt inriktad. Stolta över hur personal m fl bemöter folk.
• Glädje över variation i gudstjänsten. Längtan efter gudstjänstgrupper. Just på Gudstjänst behöver man ge mer fokus.
• Mycket samverkan med andra i samhället. Kan utvecklas vidare.
• Bra musikalitet.
• Mötesplatser för olika åldrar och sammanhang. Bra! Faktiskt enda församlingen i kontraktet med ungdomsgrupp. (Dock nämndes inget om studieverksamheten).
• Stor konfagrupp som kan vara en rekryteringsbas för frivilliga.
• Utmanande personalbrist där en del kan kompenseras av samverkan med andra församlingar.
• Relativt få utträden.
• Idealitet är avgörande för framtiden. Kontraktet planerar med Älvsby folkhögskola något gemensamt.
• Församlingsinstruktionen skall revideras 2024. Viktigt blir då att tydligare inriktningsmål formuleras.
• Slutappell: Våga fråga, våga göra.

Tockenadära redovisningar vid prost- och biskopsvisitationer – jag har varit med om ett antal – är oftast ganska vänliga på gränsen till smågulliga. Skarpa formuleringar och kantigheter liksom tydliga uppmaningar lyser ofta med sin frånvaro. Man ska vara ganska lyhörd och ha viss förmåga för att ana stenar i skor eller rentav något som liknar kritik. Utan sådan lyhördhet känns allt bara uppmuntrande, positivt och trevligt.

Just detta sista blir ibland lite bedrägligt. Vid hart när alla visitationer jag varit med om har det ofta i förbigående nämnts att det saknas tydliga inriktnings- och verksamhetsmål typ Hur ska församlingen funka och vara om 5-10 år? Vad vill vi uppnå konkret? Arbetsiver och initiativ flödar men målen är oftast oformulerade. Detta är inte unikt för Älvsby församling men evigt återkommande. Jag tycker det är en brist som styrning och ledning borde uppmärksamma.

Vid Älvsby folkhögskola har det i helgen som just passerat varit Luleå stifts internationella konferens med 60-70 deltagare. Jag var inte anmäld men traskade på lördagen dit i alla fall. Den promenaden kan ta 17 minuter men blir ofta 45 då jag träffar på folk att snacka med – då oftast kring vädret men också nästan alltid kring något kyrkligt ting.

Väl framme på skolan kom jag att springa på en hel del gamla kompisar – men i mindre antal än förr genom åren. Det sjunkande antalet beror på olika saker. En faktor är att gamla personer blivit ännu gamlare och flera från förr inte längre är i livet. Att samlingar och arrangemang av denna typ fick sig en knäck av pandemiåren och inte hämtat sig är naturligtvis också en förklaring till det avsevärt lägre antalet deltagare jämfört med för säg 20-25 år sedan.

En annan anledning till att man är färre än förr är att – och detta är allvarligt! – intresset för internationella frågor och mission sjunkit bland ledare och styrare i kyrkoorganisationen. Med detta finns också påmånga håll en utbredd passivitet i drivet att föryngra och vidga sådant man anser ”etablerat”. I många församlingar fokuserar man så stor utsträckning på det man måste göra – begravningar och olika form av administrativa dokument är ett par exempel – att volym och inriktning på vad man kan och skulle kunna göra lätt försvinner ur synfältet. Intresset för internationella saker, tankar och utbyten åker då med ned i det avloppet.

Hur som helst var det kul att träffa en del andra runt 70 bast som delar mitt intresse. Förutom mingel, snack och prat tog jag del av två av konferensens programpunkter. Den ena var ett par från kyrkokansliet som berättade om 150 år av internationella kontakter och hur sånt utvecklats genom åren – från utsända missionärer och ekonomisk biståndsverksamhet till dagens förbindelser mellan självständiga kyrkor. Det föredraget fick ett visst ”uppifrånperspektiv” – lätt hänt när de föredragande har tjänst på Kyrkokansliet med dess tankar på att vara centrum i kyrkan.

Det andra seminariet handlade om situationen Israel-Palestina, främst av idag. Hon som stod för anförandet är stationerad av studieförbundet Bilda i Jerusalem. Intressant.

Jag lämnade konferensen vid 16-tiden efter de två seminarierna. Annat viktigt var för handen: kalas hemma hos barnbarnet Lisa. Hennes pappa fyllde år och det blev middag och tårta där.

Igår om söndagen anslöt konferensdeltagarna i Högmässan i Älvsby kyrka. Biskopen predikade. Jag citerar ur filmen Forest Gump: That’s all I have to say about that.

Var det vad som blev i Älvsby kyrka tredje söndagen efter 13-dagen – alltså igår? Planerat så var det inte. Om det blev ”lyckat” vet jag inte heller – men jag försökte.

Situationen var den att det (fortfarande) var inemot 30 grader kallt. Man behöver inte vara raketforskare för att ana att en del av dem som brukar möta upp i gudstjänsten skulle denna dag välja att inte ta ut sina bilar för att låta dem kylas ned under gudstjänsttid. Färre än vanligt var min förväntansbild – 10-12 inklusive vaktmästare, musiker, två kyrkvärdar och jag som präst. Förra söndagen var det på samma vis i gudstjänsten utan nattvard.*

Det blev som förväntat vad gäller vuxna och äldre. Till min förväntansbild ska läggas aningen om ett halvdussin konfirmander – ungefär. Förra söndagen var det 13 av de som går och läser som var där så jag anade något färre.

Fy så fel jag hade! In i helgedomen kom sammantaget 17 tonåringar plus en och annan skjutsande förälder. Jämfört med ”de vedertagna” bildade dessa ”relativt nykyrkliga” en tydlig majoritet.

Vad då göra? Att efter evangelietexten gå på enligt något sorts kyrkfolksriktat manus – sånt en del men aldrig jag inleder med de exkluderande orden ”Den här texten har många av oss mött tidigare”? Eller på stående fot göra om tankegångarna jag hade i mitt manus? Eller i vart fall modifiera de något?

Jag valde det senare. I mitt fall är inte steget SÅ väldigt stort. Framför allt gjorde åren på folkhögskolan att jag blev övad att redogöra också för komplicerade saker med enkla ord samt att vara ganska tankeflexibel. Om jag blev bra på det må andra bedöma men jag brukar i alla fall vinnlägga mig om att ha ett rakt talspråk så fritt från Kaanans tungomål det är möjligt och det är ett vettigt steg på vägen. Därför kändes det naturligt att starta förkunnelsen med ”Berättelsen jag läste. För vilka av er var det första gången ni hörde den? Hand upp!” Duktigt skolövade kom en massa konfirmandtassar i luften. Från det blev det bara att gå vidare – typ.

Så lite av ungdomshögmässa blev det faktiskt.

* Här kan det vara på sin plats med en utredande fotnot.

Antalet som firar gudstjänst sjunker och sjunker kraftigt. Pandemin spelar en viss roll men är inte på långa vägar huvudskälet längre. Själva åldersstrukturen på ”kyrkfolket” är en faktor som spelar in. Flera sådana flitiga är numera rejält o-unga. Avsaknad av medveten tids-, initiativs- och resurskrävande så kallad ”evangelisation” riktad mot nya människor – en i ”folkkyrkan” vanlig avsaknad – gör att kyrkbänkar gapar mer och mer tomma. Att anställda och med några undantag de förtroendevalda trots sina vackra ord i verksamhetsplaner och liknande ändå aktivt bojkottar församlingens gudstjänster är ytterligare ett viktigt symbolbärande inslag i situationen. Detta är inte unikt för Älvsby församling men ack så påtagligt.

Från 400-talet och framåt har den 28:e december haft ett speciell tankeinnehåll värt att uppmärksamma både allmänt och speciellt. Ingen har namnsdag den dagen som i stället är kallas Värnlösa barn dag. Fram till millennieskiftet hette det Menlösa barns dag men då menlös glidit i betydelse från oskyldig och försvarslös till allmänt korkad eller liknande var namnbytet vettigt.

Fram till någon gång på 1700-talet var denna Fjärdedag jul allmän helgdag och hade ett speciellt gäng proto-martyrer i fokus, alltså sådana som innan Jesus död och uppståndelse fick sätta livet till på grund av Honom. De man syftade på var att kung Herodes, maktmästaren i Jerusalem, enligt andra kapitlet i Matteus evangelium hade för att försvara sig och sin ställning beordrat att komma åt hotet mot hans hegemoni genom att utan vidare prut massakrera all barn i aktuell ålder och geografisk närhet till hotet.

De nuvarande maktmästarna i Jerusalem visar nu i Gaza med sitt artilleri, sina flygbomber, sin blockad och sina prickskyttar att också 2023 herodesandan lever kvar på Värnlösa barns dag. Jag gissar dessutom att maktmästare i andra regioner som på Herodes tid fick hörde om hans åtgärd för att försvara sin makt tog det ganska lugnt – ungefär som den svenska regeringen nu gör.

I Älvsby församling har det så länge jag kan minnas varit så att en eller flera studiegrupper kring Bibel och kristen tro samlats på kvällstid. De senaste åren har det främst varit på tisdagar i veckor med udda nummer. Under flera år på 1980- och 1990-talen liksom åren kring mitt pensioneringsdatum.hade jag som uppgift att i sammanhanget vara cirkelledare

Efter pandemin har jag helt som sig bör ersatts av en yngre kollega men nu tyder det mesta på att det blir en tids återfall efter nyår. En av församlingens komministrar – präststyrkan består av kyrkoherde som chef och två komministrar i underställd befattning – lämnar sitt uppdrag. Rockader behöver därgör göras vad gäller olika verksamheter med konfirmander och ungdomsgrupp högt på prioriteringslistan. Detta har gjort att studiecirklar och liknande kommer i retur till mig – för en tid.*

Under hösten har gruppen utifrån egen vilja (varför?) sysselsatt sig med Martin Luthers Lilla och Stora katekeser. De kan man hitta i volymen Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter. Mångordigt och ganska vidlyftigt går den gode reformatorn igenom 10 Guds bud, Herrens bön, Trosbekännelsen samt Dop och Nattvard och relaterar det till sin samtid – Tyskland på 1500-talet. Kanske inte helt tillämpligt på vår tid men lärorikt.

I förra veckan var jag med mest för att det var sista träffen före jul. I vecka 3 nästa år samlas man på nytt och då får jag vara cirkelledare. Fortsätter vi där man är blir det Femte budet Du skall inte dräpa som blir i fokus.

Uppdrag eller tanker av den här typen får körteln jag har mellan öronen att gå igång å det allvarligaste.** Åren som cirkelledare i församling, kursplanerare på stift och folkhögskola och lärare gör att någn typ av plan formas i huvudet – att sedan vid behov avvika från. Resultatet blev detta:

• Vecka 3 den 16 januari: Femte budet – Du ska inte dräpa.
• Söndag den 21 januari: Extra! Bibelns dag i Högmässa och kyrkkaffe gruppen bjuder till.
• Vecka 5 den 30 januari: Sjätte budet – Du ska inte begå äktenskapsbrott.
• Vecka 7 den 13 februari: Sjunde budet – Du ska inte stjäla.
• Vecka 9 den 27 februar: Åttonde budet – Du ska inte bära falskt vittnesbörd.
• Vecka 11 den 12 mars: Nionde och tionde buden – Du ska inte vara girig.
• Vecka 13 är vi i den Stora veckan in mot Påsk. Då blir det något annat – förhoppningsvis. Dessutom är jag då i fjällen med ansvar för veckan i Hemavankyrkan.
• Vecka 15 den 9 april: Första delen av trosbekännelsen – om Skaparen.
• Vecka 17 den 23 april: Andra delen av trosbekännelsen – om Befriaren.
• Vecka 19 den 7 maj: Tredje delen av trosbekännelsen – om Fortsättaren.
• Vecka 21 den 21 maj: Om Mission och eventuell sommarplanering – se andra fotnoten.

* Detta med pensionerade präster och annat borde vara anledning till både eftertanke och en och annan sömnlös natt för dem som styr, ställer och leder kyrkan. Krasst uttryckt måste sägas att en organisation som har så stort behov av pensionärsinryckningar som kyrkan har är i en fundamental kris vad gäller rekryteringar av nytt folk. I detta syftar jag inte främst på lokala faktorer som i olika fall och på en del ställen naturligtvis kan spela in. Viktigare är att det är ett generellt och övergripande problem som – jag upprepar mig – de som styr, ställer och leder kyrkan inte verkar uppfatta. Kyrkopolitikerna motionerar inte om saken. En del verkar snarare på lösa boliner bara vilja gallra bort folk och åsikter man inte tycker om, stoppa prästvigningar och rentav rensa ut folk. Motioner av det slaget ogillas visserligen av biskoparna men dessa utfäster sig att ordna saken alla fall – bara de förtroendevalda inte lägger sig i. Rekryteringen är sämre än usel och inga åtgärder vidtas. I stället gnor pensionärer.

Motiven för oss pensionerade att kliva in och hjälpa till är många och sammanflätade. Ett är att det är kul. Ett annat är pliktkänsla. Att detta att vara präst är livslångt och egentligen inte tar slut förrän man dör (eller inte orkar) är ett teologiskt skäl att stå till förfogande. Samtidigt vidmakthåller pensionärsinsatserna problemen. Kvarnen kan mala på med tanter och farbröder som utförare, inte framtidsinriktade utvecklare.

Jag har lekt med tanken att ett halvårs ”allmän pensionärsstrejk” kanske skulle få systemet att rassla så mycket att de som styr, ställer och leder kyrkan kanske skulle störas av oljudet. Eller om vi ”inhoppare” likt stafettläkare kräver, rentav erbjuds, en timpenning på 2 gånger komminister eller kyrkoherdelön. Detta absolut inte av girighet eller för egen vinning – minns 12 mars! – utan bara för att ekonomisidan och kanske allmänheten skall ruska om de systembevarare som styr, ställer och leder kyrkan.

** På samma sätt blev det med en tanke en gudstjänstfirare delgav nig i onsdags förra veckan. Hon och några andra hade samtalat om möjligheter att nästa år kunna ha någon form av Bibel-helg på annan ort – med mig som medaktör. Naturligtvis startade hjärnkontoret...

För en knapp vecka sedan fick jag ett meddelande från en församlingsbo. Det löd: Nån dag framöver, vill jag träffa dej, Stig. Jag har en del saker jag vill lyfta med dej, men vill göra det "öga mot öga!" (…) I det läge vi står i nu, behövs strategi. Gäller både vår kommun, men även Sverige." Vi står i ett andligt slag i landet – och precis som i vanligt krig, MÅSTE man vara strateg."

Sedan kom ett till – ungefär: Dessa ord får du också att fundera på: profetiska indikationer, initiativ, incitament och symbolhandlingar.

Vi har (ännu) inte träffats. Församlingsbon har en betydligt mer välfylld kalender än vad jag har och äger därmed kontrollen över när-var-hur ett snack skall komma att föras. Jag avvaktar.

Men skallen har börjat rusa kring församlingsstrategiska frågor vitt och brett. Sådant intresserar mig fast jag är pensionär. Det har flera aspekter. Jag nämner nu några.

1: Kyrka och folk behöver balanseras rätt.

Det handlar om att i ena vågskålen finns vad Kyrkan i sitt väsen är och står för, den Kyrka vi i trosbekännelsen säger oss tro på, inte bara tror i. I den andra skålen finns vad olika människor och lobbyister tycker, tänker, vill och önskar. Detta behöver i alla sammanhang balanseras rätt både i lokalförsamlingens olika verksamheter och mer övergripande.

2: Orientering är en lärorik sport.

När jag gick mellanstadiet hade vi en klassföreståndare med inbitet och utlevande intresse för orientering. Han lockade främst flera av oss pojkar att prova på saken – och vad det led bli medlemmar i OK Renen. Jag var i detta inte framgångsrik! Främst sprang jag för sakta men inte heller hittandet funkade. Karriären uteblev och blev kort men karta och kompass begriper jag mig på liksom vad som är mest viktigt när det gäller att orientera.

Många tror att vart man ska är det viktigaste i skogen. Fel, fel, fel och helt fel! Det viktigaste och första är att veta var man är. Vet man inte det spelar det ingen roll var målet eller kontrollen är och hur man ska gå eller springa dit. Väl vetande var man är blir nästa sak vart man ska. Utifrån det väljer man sedan vägar med lämpliga mellanstationer.

Att tänka strategier för en församling är som att orientera. Beslutsfattare och personal behöver ibland se tillbaka för att förstå hur man hamnat där man är men tillbakablick är sällan vägen framåt. Vad man ska uppnå, vilka mål som ska gälla är viktigare att slå fast. Är man då enig är det bra men är man oense finns till syvende och sist chefer som både har rätt, skyldighet och gage för att peka med hela handen, informera om saken och få lojalitet.

3: Dataspel ger insikt.

Jag är lite småroad av att spela strategispel på datorn. Gamla spel ofta väldigt lika i den deprimerande hållningen att det gäller att bygga ett samhälle som ger resurser att i strid besegra datorns motspelare. Det spelandet har gett mig insikten att man först måste säkra vad jag kallar sin defensiva hållning innan man angriper. Resurssvaga offensiver utan stabilitet i ryggen funkar inte. Översatt till församlingstänk innebär det att vissa saker – rent strategiskt – behöver göras och säkras innan man gör annat.

Vad blir det konkreta av detta? Hur kan detta jag korteligen nämnt relatera till Kyrkans syfte och uppdrag som har att göra med tro på Jesus mer än kyrklig service eller trivselverksamhet?

Det kan bli fler inlägg.

Nu till något helt annat! – som det brukar sägas i nyhetsprogram på TV:

Sverigedemokraterna har genom sin stödregering av moderater, kristdemokrater och liberaler påbörjat sitt länge aviserade angrepp mot folkhögskolor och studieförbund. I denna omgång är det främst studieförbunden och deras verksamhet som bekämpas med drakoniska besparingar. En släng av sleven ges också till folkhögskolorna men de ”klarar sig” något så när (denna gång).

Som tidigare SKS-Sensus-aktiv och sedan skolpräst och lärare vid folkhögskolan här på orten är jag folkbildningsvän från hjässan till fotabjället. Nu, i dessa yttersta tider, har jag dessutom utsetts till ordförande i styrelsen för Älvsby folkhögskola och söker därför följa invecklingen på lite olika sätt. Jag vill därför ge dig, noble Bloggläsius, ett tips för att öka dina kunskaper och insikter. Du behöver inte ta del av hela den video du hamnar i om du klickar här – i början är det en massa teknikaliteter om statsbidrag, bidrag och annat – men jag rekommenderar en presentation som startar ungefär i minut 39. På ett bra sätt ges inblick i hur staten från 1860-talet och allt framgent sett på, hanterat och stöttat den fria folkbildningen.

Min slutsats blir att den nuvarande regimen genomför en Tidö-ödeläggelse av ett helt nytt och ideologiskt motiverat slag. Se filmen!

…ska det bli i Älvsbyn också. Intressant.

Man kan läsa om det här.

Begreppet messy church kommer från England. Det är ett uttryck – ett uttryck! – för tankegångar man där under ett par decennier haft kring A Mission-shaped Church – på svenska ungefär Uppdrags-formad kyrka. I det sammanhanget funderas över en hel bukett arbetsformer att prova i strävan att i nya situationer och sammanhang forma kyrkan efter hennes uppdrag från Gud, inte bara forma uppdraget utifrån hur kyrkan ser ut och brukat göra.

Church of England är i struktur och situation (men inte i ekonomi) ganska lik Svenska kyrkan. Det gör att impulser därifrån är väl värda att beakta. Till Sverige har olika varianter av Fresh Exprssions of Church kommit direkt från England men också – mitt intryck – via Norge och de så kallat ”lågkyrkliga rörelserna” där för att bland annat landa i EFS här hemma. På den sistnämnda vägen verkar en del så kallat ”högkyrkliga” exempel på Fresh Expressions of Church ha filtrerats bort men annat bra – typ messy church – har slunkit igenom.

På fredag händer det alltså i Älvsbyn. I Församlingsgården noga sagt. Som petimetrig vän av ordning tänker jag då att det borde kallas MPH – Messy Parish Hall, inte messy church. Under den tanken gömmer sig givetvis min benägenhet att åtminstone provtänka ett steg till. Jag triggas lite av tron att allt kan ske just i kyrkorummet – sammanträden, planeringar, förberedelser och ållt de till jer som det heter på dialekt. Pyssel, fingerfärg, lekar och annat kräver ju en del praktiska arrangemang men vanhelgar inte på något vis Herrens hus. Tillsammans ställer man så undan en del för en samling och andakt samt i slutet av terminen med messy church fira en Messy Mass.

I måndagens blogginlägg ganska usel idé använde jag i slutet de vanskliga begreppen normalgudstjänst och normalgudstjänstsfirare. Vad sånt säkert är och vad det varit kan jag inte beskriva exakt men en och annan fundering kan jag bjuda på – naturligtvis med en påtaglig utvikning som jag tar först.

För sisådär 30-35 år sedan hade det gått några år sedan den nya översättningen av Nya testament gjorts klar. Den kallades NT81 och sökte på nutida svenska återge vad som stod och menades i de grekiska grundtexterna.* Några år efteråt genomfördes i Svenska Bibelsällskapets regi Projekt NT81 för att genom flera undersökningar och böcker kartlägga en massa saker kring hur Bibeln läses och brukas i folket som helhet, bland kyrkligt och frikyrkligt aktiva och hos samfundens förkunnare och en massa annat. Förfärligt intressanta religionssociologiska uppgifter om hur tingen såg ut runt 1990 plus minus fyra-fem år. Väldigt intressant skulle vara om samma eller liknande undersökningar skulle göras nu. Fritt ur minnet återger jag en sak som jag tycker har bäring mot orden normalgudstjänst, normalgudstjänsts-firare och bloggrubriken kohorteffekt.

Bland annat påstods att i Svenska Kyrkans söndagsgudstjänster dåförtiden firade 2 av 3 personer gudstjänst en gång i månaden eller oftare. Dessa klassades som flitiga gudstjänstsfirare och kunde anses som något av en församlingskärna. Den tredje av tre var mer av en tillfällighetsbesökare en gång i kvartalet eller mer sällan. I dåvarande Missionsförbundet – en frikyrka – var 8 av 9 ständigt återkommande och en mer sporadisk.** För Pingströrelsen var siffrorna 18-1.

En slutsats måste vara att gemenskapskänsla och sammanhållning rimligen blev olika mellan de stats- och frikyrkoaktiva grupperna. En annan slutsats är att Svenska Kyrkans trösklar uppfattades vara lägre och att betydligt fler kände viss anknytning dit och kunde tänka sig att då och då fira gudstjänst där. Min gissning är att dessa mer tillfälliga liksom de regelbundna främst var födda och uppvuxna på 1920-30-talen.

Tänker jag tillbaka på gudstjänster i Älvsby kyrka andra halvan av 1980-talet tycker jag mig se det 2-1-förhållande Projekt NT81 (bland mycket annat) påvisade. När jag gick upp till kyrkan då var min förväntansbild att 80-120 personer skulle vara där och att ungefär 2 av 3 kunde diagnostiseras som hyfsat kroniska, resten mer sporadiska och därmed mer okända.

Nu 30-35 år senare är min förväntan helt annorlunda – kanske runt 30 där två tredjedelar är svenskar som återfinns ett par söndagar eller oftare varje månad. Den sista tredjedelen är också flitiga gudstjänstfirare men nysvenskar med rötter främst i Afrika. Kategorin tillfälliga som var en stor grupp för 35 år sedan finns inte längre. Varför?

Svar: Det beror på vad sociologer kallar kohorteffekt. Mer plumt uttryckt är det att tidigare årsklasser som kunde tänka sig att möta upp trots att de nog många gånger kände sig löst anknutna rätt och slätt har dött bort. En massa av dem jag slarvigt gav beteckningen kroniker har marscherat samma väg. Nya årsklasser har i nya kohorter inte följt i deras spår, inte heller mött tilltal från kyrkan och inte inbjudits och utmanats till tro – i större antal.***

Men är det så viktigt, detta att till exempel fira gudstjänst?

Jag tror det är ett viktigt tecken – faktiskt. Både att man gör det och att man väljer att låta bli. Projekt NT81 visade nämligen att det var de som firade gudstjänst som också beskrev sig som troende, som bad och som rentav (främst i frikyrkorna) läste Bibeln något så när regelbundet. Att tro tog sig vissa uttryck – typ.

Man kan utifrån denna backspegelblick kanske ställa jobbiga analysfrågor?

Vad tyder icke-uttryck på – hos folk i allmänhet men också hos förtroendevalda och anställda?

Ska man reflektera över arbetsformer och resultat, både tidigare och framtida?

Är budget i balans med årlig tillväxt av ackumulerat kapital något som ska prioriteras så att offensiva åtgärder inte tillåts?

En kohorteffekt av förändringar av uppfattningar och beteenden i olika grupper beror sällan på att folk individuellt byter åsiktsfot utan just på det oundvikliga i att folk åldras och dör. Det viktiga blir då att för framtiden samla nya legioner och inte bara hålla fast vid ett exercisprogram själva systemet och några kvarvarande legionärer gärna vill håller fast vid.

* Översättargänget bakom NT81 gick sedan vidare med de böcker i det fullständiga Gamla testamentet som bara finns på grekiska, de så kallat Deutrokanoniska eller Apokryfa skrifterna. Minns jag rätt kom de på ny svenska runt 1986. Arbetet med Gamla testamentets hebreiska text var mycket marigare och mer omfattande. Det dröjde ända till 1999 innan det var klart och tillsammans med NT81 kunde bindas samman till Bibel 2000 som nu används.

** Lokalt i Älvsbyn var Missionsförbundet väldigt litet jämfört med till exempel Tierp i Uppland som var Primärhustruns uppväxtmiljö. Där saknades dock helt EFS. I Älvsbyn fylldes det utrymmet av EFS som var ett påtagligt inslag i den norrbottniska miljön. Att tillämpa uppgifterna från Missionsförbundet på EFS är därför rimligt.

*** Liknande kohorteffekt kan man se i flera sammanhang i samhället – politiska partier, folkrörelser, fackföreningar, biobesök och på många andra sätt.

Varning!

Detta är ett småsurt inlägg.

Den lokala öppna folkkyrkan var låst igår, söndagen efter IBAPABD. Det fanns inte ens en lapp på dörren med text, pilar och annat som kunde förklara och ge anvisningar vart man skulle gå för att fira gudstjänst. I allmänhet har jag tidigare haft uppfattningen att så kallade ”sammanlysningar” är en ganska usel idé. Idag hände inget som fick mig att ändra ståndpunkt. Tvärtom!

Gudstjänsten var ”sammanlyst” till EFS. Att på olika sätt öka samverkan mellan gudstjänst-gemenskaper är i princip ingen dum sak men det är ju inte det som det är frågan om – oftare och oftare. Att samverka innebär ju att man gemensamt laddar och möts, inte att man rationaliserar så man – med man menar jag nu kategorin församlingsanställda – kan vara ledig.

Det var alltså ”sammanlyst" igår. I och för sig var det nog inte många som berördes direkt. Saken hade man ju informerat om. Erfarenheten ger dock vid handen att inte alla tar del av (den tunna) annonseringen. Själv tog jag mig därför en spatsertur upp till kyrkan lite för att kolla läget och där fundera över om jag skulle traska vidare ned till EFS.*

Jag var framme runt kvart i elva och fann, tyvärr inte helt oväntat, att kyrkan var låst, tillbommad och larmad. Som ovan sagt fanns inte heller något meddelande på någon av dörrarna. En kyrkvärd kom spatserande och nämnde sitt uppdrag att vara i området för att hänvisa folk nedför backen – ett uppdrag alltså jag helt oombedd och självutnämnt hade tänkt ta på mig. Han nämnde att han redan tipsat en person som alltid firar gudstjänst och sin vana trogen kommit i god tid.

Medan vi pratade kom fem i elva två barnvagnar rattade av mammorna till vagnarnas innehåll. Vid en av vagnarna gick två lite äldre syskon. För att dessa relativt nya på orten skulle hitta följde kyrkvärden dem nedför backen mot Missionshuset. Jag blev kvar för att möta eventuella andra – i tanken fram till kvart över. Två i elva kom en man på cykel som också lite besviken styrde kosan nedöver.

Jag vet inte om man kan eller ska använda sig av begrepp som ”normalgudstjänst”. Om jag gör det för söndagar i september innan konfirmander börjar delta kan jag nämna att i sådana brukar var tredje gudstjänstfirare vara en så kallat ”invandrare”. Alla de sammantaget 8 vi hänvisade var sådana med rötter i Afrika söder om Sahara. Mitt brutala antagande är att dessa inte nåtts av informationen trots att saken nämndes förra söndagen. De andra 15-16 stycken som brukar finnas i en ”normalgudstjänst” är nog hyfsat hemmastadda i svenska språket och bekanta med ord, begrepp och geografi och hade nog tagit del av informationen men hur många av dem som de facto låtit sig omlokaliseras har jag ingen uppfattning om. Av tidigare erfarenhet gissar jag på ett halvdussin. Jag tillhör själv den sorten men valde klockan 11.20 illojalt att gå hem tämligen övertygad om att sammanlysning är en ganska usel idé.**

* Orden upp och ner är adekvata. Kyrkan ligger uppe på en ås sett från där vi bor, EFS ligger nedanför åsen på andra sidan.

** I vilken grad det skall anses illojalt att utebli från gudstjänster kan man naturligtvis fundera kring och diskutera – i arbetslag, bland förtroendevalda och gudstjänstfirare emellan.