jag tror inte

Rubriken kan tänkas vara ett lite udda påstående – särskilt när jag skrev den söndag förmiddag ca klockan 11 i Älvsby kyrka. Att där och då skriva jag tror inte blir liksom malplacerat. 

 

Det var ingen gudstjänst i kyrkan igår. Den var flyttad till EFS och som det heter ”sammanlyst” dit. Sånt händer 2-3-4 gånger per år men borde heta ”bortlyst”. Vad jag tycker spelar kanske inte så stor roll men jag har alltid haft mina tvivel kring saken. Inte så att jag för egen del har någon motvilja mot EFS. Så är det inte. Den gudstjänstfirande gemenskapen är hyfsat OK men jag känner mig bara inte hemma där. Ingen annan än jag själv kan klandras för det. Naturligtvis är jag välkommen dit. Ibland har jag varit ombedd att predika där och blivit positivt bemött. Ändå ställer jag mig tveksam till samarbete just genom så kallade ”sammanlysningar” – i alla fall dit.

 

När EFS eller renodlade frikyrkoförsamlingar beslutar sig för att en och annan söndag flytta på sig tror jag att inte alla men flera följer med i flytten. De sammanhangen är ganska tajta så information om saken kan både meddelas och tas in av ”medlemmarna”.

 

Med flytten i andra riktningen blir det lite annorlunda. Visst finns också i Älvsby kyrka ett fast och tajt gäng som i hyfsad utsträckning går att omlokalisera. Det vore fel att säga något annat. Men till den så kallat öppna folkkyrkans gudstjänster kommer ofta några som själva (och av andra) räknas som mer löst anknutna – jag gissar att det är på samma sätt på många håll. Dessa har inte fått eller nåtts av information om platsförändringar och liknande utan vet bara att i kyrkan är det nåt klockan 11. För deras skull och för att de inte ska mötas av en låst kyrkport till och med utan anslag om flytten brukar jag på eget (subversivt) bevåg gå upp till helgedomen, öppna densamma, tända ljus, vara där och berätta för dem som kommer att det inte är någon gudstjänst.

 

Igår blev det 13 personer jag hänvisade nedför backen till EFS eller pratade med. Fyra av dessa var församlingens egna konfirmander. En var en kvinna med rötter någonstans i Afrika med två barn. En familj om fyra från Kosovo kom. En konfirmand med en hjälpledare från Boden var på läger på folkhögskolan och kom förbi vid ½12..

 

Vad tänkte jag då inemot klockan 12 då jag skulle släcka ljusen och låsa kyrkan? Mina tankar kan formuleras som frågor:

  • Är det rätt att till och med på söndagar hålla en kyrka låst?
  • Är det smart att inte på dörrarna ha tydlig information om platsändring?
  • Är det över huvud taget rätt och vettigt att ”sammanlysa”?
  • Är det illojalt att för att ha kyrkan öppen och tillgänglig göra som jag på eget initiativ gjort?

Efter att jag stängt och låst traskade jag ned till EFS och fick där av sådana som mest brukar vara i kyrkan veta att det kanske varit ett halvdussin ”kyrkfolk” som anslutit – förutom 9 av de 13 jag tipsat. Man får ju skämmas! sa en av ”våra” kyrktanter.

 

Faktum är – och detta är ingen hemlighet – att jag tror inte att just formen ”sammanlysning” av söndagar öppnar upp. Tvärtom blir det ”bortlysning” och att de tajta kotteriseras.


prostvisitation

Det blir verkligen långt mellan skriverierna här på min blogg – eller i alla fall längre än vad det brukat vara. Detta har både randiga orsaker och rutiga skäl. Man behöver ju inspireras av något att blogga om och jag saknar sådana impulser. Det skall också finnas tid och lust att fokusera och tankarna har haft annat att tänka på – till exempel Primärhustruns kontakter med läkare och andra delar av vårdapparaten. I det stycket föreligger ingen dramatik men även förebyggande och uppföljande behandlingar tar fokus. Allt går i alla fall efter vårdens plan.

 

Så till rubriken prostvisitation.

 

Vad är det för märkvärdighet? Egentligen?

Svar: I grunden ingen alls men prostvisitation är en grej som ”drabbar” församlingar i Svenska kyrkan sisådär vart 6:e eller 8:e år. Då kommer prosten på inspektion en eller två vardagar plus en söndag efteråt då han/hon presenterar resultatet av samtal och kollar av olika grejer.

 

En prost? Vad är det?

Svar: Det är en präst som sedan andra präster i ett område yttrat sitt förtroende för av biskopen i stiftet utsetts till dennes sändebud och någon sorts ordningsperson i klassen. Eller i kontraktet som det kallas. Vårt Piteå kontakt består då av församlingarna Piteå, Norrfjärden, Hortlax, Älvsbyn och Arvidsjaur-Arjeplog – dvs området från Bottenviken till norska gränsen.

 

En sådan visitation har två led. Det ena har att göra med teknikaliteter som diarier, förvaltning, fastigheter, inventarieförteckningar, begravningsverksamhet och en massa andra formella ting. Det andra är verksamheterna kring Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission, alltså församlingens så kallat grundläggande uppgift. Det var främst från denna andra del som prosten i samband med kyrkkaffet efter gudstjänsten i förrgår redovisade sina intryck. Jag antecknade några punkter:

  • Församlingen är väldigt diakonalt inriktad. Stolta över hur personal m fl bemöter folk.
  • Glädje över variation i gudstjänsten. Längtan efter gudstjänstgrupper. Just på Gudstjänst behöver man ge mer fokus.
  • Mycket samverkan med andra i samhället. Kan utvecklas vidare.
  • Bra musikalitet.
  • Mötesplatser för olika åldrar och sammanhang. Bra! Faktiskt enda församlingen i kontraktet med ungdomsgrupp. (Dock nämndes inget om studieverksamheten).
  • Stor konfagrupp som kan vara en rekryteringsbas för frivilliga.
  • Utmanande personalbrist där en del kan kompenseras av samverkan med andra församlingar.
  • Relativt få utträden.
  • Idealitet är avgörande för framtiden. Kontraktet planerar med Älvsby folkhögskola något gemensamt.
  • Församlingsinstruktionen skall revideras 2024. Viktigt blir då att tydligare inriktningsmål formuleras.
  • Slutappell: Våga fråga, våga göra.

Tockenadära redovisningar vid prost- och biskopsvisitationer – jag har varit med om ett antal – är oftast ganska vänliga på gränsen till smågulliga. Skarpa formuleringar och kantigheter liksom tydliga uppmaningar lyser ofta med sin frånvaro. Man ska vara ganska lyhörd och ha viss förmåga för att ana stenar i skor eller rentav något som liknar kritik. Utan sådan lyhördhet känns allt bara uppmuntrande, positivt och trevligt.

Just detta sista blir ibland lite bedrägligt. Vid hart när alla visitationer jag varit med om har det ofta i förbigående nämnts att det saknas tydliga inriktnings- och verksamhetsmål typ Hur ska församlingen funka och vara om 5-10 år? Vad vill vi uppnå konkret? Arbetsiver och initiativ flödar men målen är oftast oformulerade. Detta är inte unikt för Älvsby församling men evigt återkommande. Jag tycker det är en brist som styrning och ledning borde uppmärksamma.


fälten hava grånat

Vid Älvsby folkhögskola har det i helgen som just passerat varit Luleå stifts internationella konferens med 60-70 deltagare. Jag var inte anmäld men traskade på lördagen dit i alla fall. Den promenaden kan ta 17 minuter men blir ofta 45 då jag träffar på folk att snacka med – då oftast kring vädret men också nästan alltid kring något kyrkligt ting.

 

Väl framme på skolan kom jag att springa på en hel del gamla kompisar – men i mindre antal än förr genom åren. Det sjunkande antalet beror på olika saker. En faktor är att gamla personer blivit ännu gamlare och flera från förr inte längre är i livet. Att samlingar och arrangemang av denna typ fick sig en knäck av pandemiåren och inte hämtat sig är naturligtvis också en förklaring till det avsevärt lägre antalet deltagare jämfört med för säg 20-25 år sedan.

En annan anledning till att man är färre än förr är att – och detta är allvarligt! – intresset för internationella frågor och mission sjunkit bland ledare och styrare i kyrkoorganisationen. Med detta finns också påmånga håll en utbredd passivitet i drivet att föryngra och vidga sådant man anser ”etablerat”. I många församlingar fokuserar man så stor utsträckning på det man måste göra – begravningar och olika form av administrativa dokument är ett par exempel – att volym och inriktning på vad man kan och skulle kunna göra lätt försvinner ur synfältet. Intresset för internationella saker, tankar och utbyten åker då med ned i det avloppet.

 

Hur som helst var det kul att träffa en del andra runt 70 bast som delar mitt intresse. Förutom mingel, snack och prat tog jag del av två av konferensens programpunkter. Den ena var ett par från kyrkokansliet som berättade om 150 år av internationella kontakter och hur sånt utvecklats genom åren – från utsända missionärer och ekonomisk biståndsverksamhet till dagens förbindelser mellan självständiga kyrkor. Det föredraget fick ett visst ”uppifrånperspektiv” – lätt hänt när de föredragande har tjänst på Kyrkokansliet med dess tankar på att vara centrum i kyrkan.

Det andra seminariet handlade om situationen Israel-Palestina, främst av idag. Hon som stod för anförandet är stationerad av studieförbundet Bilda i Jerusalem. Intressant.

 

Jag lämnade konferensen vid 16-tiden efter de två seminarierna. Annat viktigt var för handen: kalas hemma hos barnbarnet Lisa. Hennes pappa fyllde år och det blev middag och tårta där.

 

Igår om söndagen anslöt konferensdeltagarna i Högmässan i Älvsby kyrka. Biskopen predikade. Jag citerar ur filmen Forest Gump: That’s all I have to say about that.


ungdomshögmässa

Var det vad som blev i Älvsby kyrka tredje söndagen efter 13-dagen – alltså igår? Planerat så var det inte. Om det blev ”lyckat” vet jag inte heller – men jag försökte.

 

Situationen var den att det (fortfarande) var inemot 30 grader kallt. Man behöver inte vara raketforskare för att ana att en del av dem som brukar möta upp i gudstjänsten skulle denna dag välja att inte ta ut sina bilar för att låta dem kylas ned under gudstjänsttid. Färre än vanligt var min förväntansbild – 10-12 inklusive vaktmästare, musiker, två kyrkvärdar och jag som präst. Förra söndagen var det på samma vis i gudstjänsten utan nattvard.*

 

Det blev som förväntat vad gäller vuxna och äldre. Till min förväntansbild ska läggas aningen om ett halvdussin konfirmander – ungefär. Förra söndagen var det 13 av de som går och läser som var där så jag anade något färre.

 

Fy så fel jag hade! In i helgedomen kom sammantaget 17 tonåringar plus en och annan skjutsande förälder. Jämfört med ”de vedertagna” bildade dessa ”relativt nykyrkliga” en tydlig majoritet.

Vad då göra? Att efter evangelietexten gå på enligt något sorts kyrkfolksriktat manus – sånt en del men aldrig jag inleder med de exkluderande orden ”Den här texten har många av oss mött tidigare”? Eller på stående fot göra om tankegångarna jag hade i mitt manus? Eller i vart fall modifiera de något?

 

Jag valde det senare. I mitt fall är inte steget SÅ väldigt stort. Framför allt gjorde åren på folkhögskolan att jag blev övad att redogöra också för komplicerade saker med enkla ord samt att vara ganska tankeflexibel. Om jag blev bra på det må andra bedöma men jag brukar i alla fall vinnlägga mig om att ha ett rakt talspråk så fritt från Kaanans tungomål det är möjligt och det är ett vettigt steg på vägen. Därför kändes det naturligt att starta förkunnelsen med ”Berättelsen jag läste. För vilka av er var det första gången ni hörde den? Hand upp!” Duktigt skolövade kom en massa konfirmandtassar i luften. Från det blev det bara att gå vidare – typ.

 

Så lite av ungdomshögmässa blev det faktiskt.

 

 


* Här kan det vara på sin plats med en utredande fotnot.

Antalet som firar gudstjänst sjunker och sjunker kraftigt. Pandemin spelar en viss roll men är inte på långa vägar huvudskälet längre. Själva åldersstrukturen på ”kyrkfolket” är en faktor som spelar in. Flera sådana flitiga är numera rejält o-unga. Avsaknad av medveten tids-, initiativs- och resurskrävande så kallad ”evangelisation” riktad mot nya människor – en i ”folkkyrkan” vanlig avsaknad – gör att kyrkbänkar gapar mer och mer tomma. Att anställda och med några undantag de förtroendevalda trots sina vackra ord i verksamhetsplaner och liknande ändå aktivt bojkottar församlingens gudstjänster är ytterligare ett viktigt symbolbärande inslag i situationen. Detta är inte unikt för Älvsby församling men ack så påtagligt.


herodesandan lever

Från 400-talet och framåt har den 28:e december haft ett speciell tankeinnehåll värt att uppmärksamma både allmänt och speciellt. Ingen har namnsdag den dagen som i stället är kallas Värnlösa barn dag. Fram till millennieskiftet hette det Menlösa barns dag men då menlös glidit i betydelse från oskyldig och försvarslös till allmänt korkad eller liknande var namnbytet vettigt.

 

Fram till någon gång på 1700-talet var denna Fjärdedag jul allmän helgdag och hade ett speciellt gäng proto-martyrer i fokus, alltså sådana som innan Jesus död och uppståndelse fick sätta livet till på grund av Honom. De man syftade på var att kung Herodes, maktmästaren i Jerusalem, enligt andra kapitlet i Matteus evangelium hade för att försvara sig och sin ställning beordrat att komma åt hotet mot hans hegemoni genom att utan vidare prut massakrera all barn i aktuell ålder och geografisk närhet till hotet.

 

De nuvarande maktmästarna i Jerusalem visar nu i Gaza med sitt artilleri, sina flygbomber, sin blockad och sina prickskyttar att också 2023 herodesandan lever kvar på Värnlösa barns dag. Jag gissar dessutom att maktmästare i andra regioner som på Herodes tid fick hörde om hans åtgärd för att försvara sin makt tog det ganska lugnt – ungefär som den svenska regeringen nu gör.


udda veckor 24

I Älvsby församling har det så länge jag kan minnas varit så att en eller flera studiegrupper kring Bibel och kristen tro samlats på kvällstid. De senaste åren har det främst varit på tisdagar i veckor med udda nummer. Under flera år på 1980- och 1990-talen liksom åren kring mitt pensioneringsdatum.hade jag som uppgift att i sammanhanget vara cirkelledare

 

Efter pandemin har jag helt som sig bör ersatts av en yngre kollega men nu tyder det mesta på att det blir en tids återfall efter nyår. En av församlingens komministrar – präststyrkan består av kyrkoherde som chef och två komministrar i underställd befattning – lämnar sitt uppdrag. Rockader behöver därgör göras vad gäller olika verksamheter med konfirmander och ungdomsgrupp högt på prioriteringslistan. Detta har gjort att studiecirklar och liknande kommer i retur till mig – för en tid.*

 

Under hösten har gruppen utifrån egen vilja (varför?) sysselsatt sig med Martin Luthers Lilla och Stora katekeser. De kan man hitta i volymen Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter. Mångordigt och ganska vidlyftigt går den gode reformatorn igenom 10 Guds bud, Herrens bön, Trosbekännelsen samt Dop och Nattvard och relaterar det till sin samtid – Tyskland på 1500-talet. Kanske inte helt tillämpligt på vår tid men lärorikt.

 

I förra veckan var jag med mest för att det var sista träffen före jul. I vecka 3 nästa år samlas man på nytt och då får jag vara cirkelledare. Fortsätter vi där man är blir det Femte budet Du skall inte dräpa som blir i fokus.

 

Uppdrag eller tanker av den här typen får körteln jag har mellan öronen att gå igång å det allvarligaste.** Åren som cirkelledare i församling, kursplanerare på stift och folkhögskola och lärare gör att någn typ av plan formas i huvudet – att sedan vid behov avvika från. Resultatet blev detta:

 

  • Vecka 3 den 16 januari: Femte budet – Du ska inte dräpa.
  • Söndag den 21 januari: Extra! Bibelns dag i Högmässa och kyrkkaffe gruppen bjuder till.
  • Vecka 5 den 30 januari: Sjätte budet – Du ska inte begå äktenskapsbrott.
  • Vecka 7 den 13 februari: Sjunde budet – Du ska inte stjäla.
  • Vecka 9 den 27 februar: Åttonde budet – Du ska inte bära falskt vittnesbörd.
  • Vecka 11 den 12 mars: Nionde och tionde buden – Du ska inte vara girig.
  • Vecka 13 är vi i den Stora veckan in mot Påsk. Då blir det något annat – förhoppningsvis. Dessutom är jag då i fjällen med ansvar för veckan i Hemavankyrkan.
  • Vecka 15 den 9 april: Första delen av trosbekännelsen – om Skaparen.
  • Vecka 17 den 23 april: Andra delen av trosbekännelsen – om Befriaren.
  • Vecka 19 den 7 maj: Tredje delen av trosbekännelsen – om Fortsättaren.
  • Vecka 21 den 21 maj: Om Mission och eventuell sommarplanering – se andra fotnoten.

 

 


* Detta med pensionerade präster och annat borde vara anledning till både eftertanke och en och annan sömnlös natt för dem som styr, ställer och leder kyrkan. Krasst uttryckt måste sägas att en organisation som har stort behov av pensionärsinryckningar som kyrkan har är i en fundamental kris vad gäller rekryteringar av nytt folk. I detta syftar jag inte främst på lokala faktorer som i olika fall och på en del ställen naturligtvis kan spela in. Viktigare är att det är ett generellt och övergripande problem som – jag upprepar mig – de som styr, ställer och leder kyrkan inte verkar uppfatta. Kyrkopolitikerna motionerar inte om saken. En del verkar snarare på lösa boliner bara vilja gallra bort folk och åsikter man inte tycker om, stoppa prästvigningar och rentav rensa ut folk. Motioner av det slaget ogillas visserligen av biskoparna men dessa utfäster sig att ordna saken alla fall – bara de förtroendevalda inte lägger sig i. Rekryteringen är sämre än usel och inga åtgärder vidtas. I stället gnor pensionärer.

Motiven för oss pensionerade att kliva in och hjälpa till är många och sammanflätade. Ett är att det är kul. Ett annat är pliktkänsla. Att detta att vara präst är livslångt och egentligen inte tar slut förrän man dör (eller inte orkar) är ett teologiskt skäl att stå till förfogande. Samtidigt vidmakthåller pensionärsinsatserna problemen. Kvarnen kan mala på med tanter och farbröder som utförare, inte framtidsinriktade utvecklare.

Jag har lekt med tanken att ett halvårs ”allmän pensionärsstrejk” kanske skulle få systemet att rassla så mycket att de som styr, ställer och leder kyrkan kanske skulle störas av oljudet. Eller om vi ”inhoppare” likt stafettläkare kräver, rentav erbjuds, en timpenning på 2 gånger komminister eller kyrkoherdelön. Detta absolut inte av girighet eller för egen vinning – minns 12 mars! – utan bara för att ekonomisidan och kanske allmänheten skall ruska om de systembevarare som styr, ställer och leder kyrkan.

** På samma sätt blev det med en tanke en gudstjänstfirare delgav nig i onsdags förra veckan. Hon och några andra hade samtalat om möjligheter att nästa år kunna ha någon form av Bibel-helg på annan ort – med mig som medaktör. Naturligtvis startade hjärnkontoret...


kyrkostrategi mm

För en knapp vecka sedan fick jag ett meddelande från en församlingsbo. Det löd: Nån dag framöver, vill jag träffa dej, Stig. Jag har en del saker jag vill lyfta med dej, men vill göra det "öga mot öga!" (…) I det läge vi står i nu, behövs strategi. Gäller både vår kommun, men även Sverige." Vi står i ett andligt slag i landet – och precis som i vanligt krig, MÅSTE man vara strateg."

Sedan kom ett till – ungefär: Dessa ord får du också att fundera på: profetiska indikationer, initiativ, incitament och symbolhandlingar.

 

Vi har (ännu) inte träffats. Församlingsbon har en betydligt mer välfylld kalender än vad jag har och äger därmed kontrollen över när-var-hur ett snack skall komma att föras. Jag avvaktar.

Men skallen har börjat rusa kring församlingsstrategiska frågor vitt och brett. Sådant intresserar mig fast jag är pensionär. Det har flera aspekter. Jag nämner nu några.

 

1: Kyrka och folk behöver balanseras rätt.

Det handlar om att i ena vågskålen finns vad Kyrkan i sitt väsen är och står för, den Kyrka vi i trosbekännelsen säger oss tro på, inte bara tror i. I den andra skålen finns vad olika människor och lobbyister tycker, tänker, vill och önskar. Detta behöver i alla sammanhang balanseras rätt både i lokalförsamlingens olika verksamheter och mer övergripande.

 

2: Orientering är en lärorik sport.

När jag gick mellanstadiet hade vi en klassföreståndare med inbitet och utlevande intresse för orientering. Han lockade främst flera av oss pojkar att prova på saken – och vad det led bli medlemmar i OK Renen. Jag var i detta inte framgångsrik! Främst sprang jag för sakta men inte heller hittandet funkade. Karriären uteblev och blev kort men karta och kompass begriper jag mig på liksom vad som är mest viktigt när det gäller att orientera.

Många tror att vart man ska är det viktigaste i skogen. Fel, fel, fel och helt fel! Det viktigaste och första är att veta var man är. Vet man inte det spelar det ingen roll var målet eller kontrollen är och hur man ska gå eller springa dit. Väl vetande var man är blir nästa sak vart man ska. Utifrån det väljer man sedan vägar med lämpliga mellanstationer.

Att tänka strategier för en församling är som att orientera. Beslutsfattare och personal behöver ibland se tillbaka för att förstå hur man hamnat där man är men tillbakablick är sällan vägen framåt. Vad man ska uppnå, vilka mål som ska gälla är viktigare att slå fast. Är man då enig är det bra men är man oense finns till syvende och sist chefer som både har rätt, skyldighet och gage för att peka med hela handen, informera om saken och få lojalitet.

 

3: Dataspel ger insikt.

Jag är lite småroad av att spela strategispel på datorn. Gamla spel ofta väldigt lika i den deprimerande hållningen att det gäller att bygga ett samhälle som ger resurser att i strid besegra datorns motspelare. Det spelandet har gett mig insikten att man först måste säkra vad jag kallar sin defensiva hållning innan man angriper. Resurssvaga offensiver utan stabilitet i ryggen funkar inte. Översatt till församlingstänk innebär det att vissa saker – rent strategiskt – behöver göras och säkras innan man gör annat.

 

Vad blir det konkreta av detta? Hur kan detta jag korteligen nämnt relatera till Kyrkans syfte och uppdrag som har att göra med tro på Jesus mer än kyrklig service eller trivselverksamhet?

Det kan bli fler inlägg.

 

Nu till något helt annat! – som det brukar sägas i nyhetsprogram på TV:

Sverigedemokraterna har genom sin stödregering av moderater, kristdemokrater och liberaler påbörjat sitt länge aviserade angrepp mot folkhögskolor och studieförbund. I denna omgång är det främst studieförbunden och deras verksamhet som bekämpas med drakoniska besparingar. En släng av sleven ges också till folkhögskolorna men de ”klarar sig” något så när (denna gång).

Som tidigare SKS-Sensus-aktiv och sedan skolpräst och lärare vid folkhögskolan här på orten är jag folkbildningsvän från hjässan till fotabjället. Nu, i dessa yttersta tider, har jag dessutom utsetts till ordförande i styrelsen för Älvsby folkhögskola och söker därför följa invecklingen på lite olika sätt. Jag vill därför ge dig, noble Bloggläsius, ett tips för att öka dina kunskaper och insikter. Du behöver inte ta del av hela den video du hamnar i om du klickar här – i början är det en massa teknikaliteter om statsbidrag, bidrag och annat – men jag rekommenderar en presentation som startar ungefär i minut 39. På ett bra sätt ges inblick i hur staten från 1860-talet och allt framgent sett på, hanterat och stöttat den fria folkbildningen.

Min slutsats blir att den nuvarande regimen genomför en Tidö-ödeläggelse av ett helt nytt och ideologiskt motiverat slag. Se filmen!


messy church…

ska det bli i Älvsbyn också. Intressant.

Man kan läsa om det här.

 

Begreppet messy church kommer från England. Det är ett uttryck – ett uttryck! – för tankegångar man där under ett par decennier haft kring A Mission-shaped Church – på svenska ungefär Uppdrags-formad kyrka. I det sammanhanget funderas över en hel bukett arbetsformer att prova i strävan att i nya situationer och sammanhang forma kyrkan efter hennes uppdrag från Gud, inte bara forma uppdraget utifrån hur kyrkan ser ut och brukat göra.

 

Church of England är i struktur och situation (men inte i ekonomi) ganska lik Svenska kyrkan. Det gör att impulser därifrån är väl värda att beakta. Till Sverige har olika varianter av Fresh Exprssions of Church kommit direkt från England men också – mitt intryck – via Norge och de så kallat ”lågkyrkliga rörelserna” där för att bland annat landa i EFS här hemma. På den sistnämnda vägen verkar en del så kallat ”högkyrkliga” exempel på Fresh Expressions of Church ha filtrerats bort men annat bra – typ messy church – har slunkit igenom.

 

På fredag händer det alltså i Älvsbyn. I Församlingsgården noga sagt. Som petimetrig vän av ordning tänker jag då att det borde kallas MPH – Messy Parish Hall, inte messy church. Under den tanken gömmer sig givetvis min benägenhet att åtminstone provtänka ett steg till. Jag triggas lite av tron att allt kan ske just i kyrkorummet – sammanträden, planeringar, förberedelser och ållt de till jer som det heter på dialekt. Pyssel, fingerfärg, lekar och annat kräver ju en del praktiska arrangemang men vanhelgar inte på något vis Herrens hus. Tillsammans ställer man så undan en del för en samling och andakt samt i slutet av terminen med messy church fira en Messy Mass.


kohorteffekt

I måndagens blogginlägg ganska usel idé använde jag i slutet de vanskliga begreppen normalgudstjänst och normalgudstjänstsfirare. Vad sånt säkert är och vad det varit kan jag inte beskriva exakt men en och annan fundering kan jag bjuda på – naturligtvis med en påtaglig utvikning som jag tar först.

 

För sisådär 30-35 år sedan hade det gått några år sedan den nya översättningen av Nya testament gjorts klar. Den kallades NT81 och sökte på nutida svenska återge vad som stod och menades i de grekiska grundtexterna.* Några år efteråt genomfördes i Svenska Bibelsällskapets regi Projekt NT81 för att genom flera undersökningar och böcker kartlägga en massa saker kring hur Bibeln läses och brukas i folket som helhet, bland kyrkligt och frikyrkligt aktiva och hos samfundens förkunnare och en massa annat. Förfärligt intressanta religionssociologiska uppgifter om hur tingen såg ut runt 1990 plus minus fyra-fem år. Väldigt intressant skulle vara om samma eller liknande undersökningar skulle göras nu. Fritt ur minnet återger jag en sak som jag tycker har bäring mot orden normalgudstjänst, normalgudstjänsts-firare och bloggrubriken kohorteffekt.

 

Bland annat påstods att i Svenska Kyrkans söndagsgudstjänster dåförtiden firade 2 av 3 personer gudstjänst en gång i månaden eller oftare. Dessa klassades som flitiga gudstjänstsfirare och kunde anses som något av en församlingskärna. Den tredje av tre var mer av en tillfällighetsbesökare en gång i kvartalet eller mer sällan. I dåvarande Missionsförbundet – en frikyrka – var 8 av 9 ständigt återkommande och en mer sporadisk.** För Pingströrelsen var siffrorna 18-1.

En slutsats måste vara att gemenskapskänsla och sammanhållning rimligen blev olika mellan de stats- och frikyrkoaktiva grupperna. En annan slutsats är att Svenska Kyrkans trösklar uppfattades vara lägre och att betydligt fler kände viss anknytning dit och kunde tänka sig att då och då fira gudstjänst där. Min gissning är att dessa mer tillfälliga liksom de regelbundna främst var födda och uppvuxna på 1920-30-talen.

 

Tänker jag tillbaka på gudstjänster i Älvsby kyrka andra halvan av 1980-talet tycker jag mig se det 2-1-förhållande Projekt NT81 (bland mycket annat) påvisade. När jag gick upp till kyrkan då var min förväntansbild att 80-120 personer skulle vara där och att ungefär 2 av 3 kunde diagnostiseras som hyfsat kroniska, resten mer sporadiska och därmed mer okända.

 

Nu 30-35 år senare är min förväntan helt annorlunda – kanske runt 30 där två tredjedelar är svenskar som återfinns ett par söndagar eller oftare varje månad. Den sista tredjedelen är också flitiga gudstjänstfirare men nysvenskar med rötter främst i Afrika. Kategorin tillfälliga som var en stor grupp för 35 år sedan finns inte längre. Varför?

 

Svar: Det beror på vad sociologer kallar kohorteffekt. Mer plumt uttryckt är det att tidigare årsklasser som kunde tänka sig att möta upp trots att de nog många gånger kände sig löst anknutna rätt och slätt har dött bort. En massa av dem jag slarvigt gav beteckningen kroniker har marscherat samma väg. Nya årsklasser har i nya kohorter inte följt i deras spår, inte heller mött tilltal från kyrkan och inte inbjudits och utmanats till tro – i större antal.***

 

Men är det så viktigt, detta att till exempel fira gudstjänst?

 

Jag tror det är ett viktigt tecken – faktiskt. Både att man gör det och att man väljer att låta bli. Projekt NT81 visade nämligen att det var de som firade gudstjänst som också beskrev sig som troende, som bad och som rentav (främst i frikyrkorna) läste Bibeln något så när regelbundet. Att tro tog sig vissa uttryck – typ.

 

Man kan utifrån denna backspegelblick kanske ställa jobbiga analysfrågor?

Vad tyder icke-uttryck på – hos folk i allmänhet men också hos förtroendevalda och anställda?

Ska man reflektera över arbetsformer och resultat, både tidigare och framtida?

Är budget i balans med årlig tillväxt av ackumulerat kapital något som ska prioriteras så att offensiva åtgärder inte tillåts?

 

En kohorteffekt av förändringar av uppfattningar och beteenden i olika grupper beror sällan på att folk individuellt byter åsiktsfot utan just på det oundvikliga i att folk åldras och dör. Det viktiga blir då att för framtiden samla nya legioner och inte bara hålla fast vid ett exercisprogram själva systemet och några kvarvarande legionärer gärna vill håller fast vid.

 

 


* Översättargänget bakom NT81 gick sedan vidare med de böcker i det fullständiga Gamla testamentet som bara finns på grekiska, de så kallat Deutrokanoniska eller Apokryfa skrifterna. Minns jag rätt kom de på ny svenska runt 1986. Arbetet med Gamla testamentets hebreiska text var mycket marigare och mer omfattande. Det dröjde ända till 1999 innan det var klart och tillsammans med NT81 kunde bindas samman till Bibel 2000 som nu används.

** Lokalt i Älvsbyn var Missionsförbundet väldigt litet jämfört med till exempel Tierp i Uppland som var Primärhustruns uppväxtmiljö. Där saknades dock helt EFS. I Älvsbyn fylldes det utrymmet av EFS som var ett påtagligt inslag i den norrbottniska miljön. Att tillämpa uppgifterna från Missionsförbundet på EFS är därför rimligt.

*** Liknande kohorteffekt kan man se i flera sammanhang i samhället – politiska partier, folkrörelser, fackföreningar, biobesök och på många andra sätt.


ganska usel idé

Varning!

Detta är ett småsurt inlägg.

 

Den lokala öppna folkkyrkan var låst igår, söndagen efter IBAPABD. Det fanns inte ens en lapp på dörren med text, pilar och annat som kunde förklara och ge anvisningar vart man skulle gå för att fira gudstjänst. I allmänhet har jag tidigare haft uppfattningen att så kallade ”sammanlysningar” är en ganska usel idé. Idag hände inget som fick mig att ändra ståndpunkt. Tvärtom!

 

Gudstjänsten var ”sammanlyst” till EFS. Att på olika sätt öka samverkan mellan gudstjänst-gemenskaper är i princip ingen dum sak men det är ju inte det som det är frågan om – oftare och oftare. Att samverka innebär ju att man gemensamt laddar och möts, inte att man rationaliserar så man – med man menar jag nu kategorin församlingsanställda – kan vara ledig.

 

Det var alltså ”sammanlyst" igår. I och för sig var det nog inte många som berördes direkt. Saken hade man ju informerat om. Erfarenheten ger dock vid handen att inte alla tar del av (den tunna) annonseringen. Själv tog jag mig därför en spatsertur upp till kyrkan lite för att kolla läget och där fundera över om jag skulle traska vidare ned till EFS.*

Jag var framme runt kvart i elva och fann, tyvärr inte helt oväntat, att kyrkan var låst, tillbommad och larmad. Som ovan sagt fanns inte heller något meddelande på någon av dörrarna. En kyrkvärd kom spatserande och nämnde sitt uppdrag att vara i området för att hänvisa folk nedför backen – ett uppdrag alltså jag helt oombedd och självutnämnt hade tänkt ta på mig. Han nämnde att han redan tipsat en person som alltid firar gudstjänst och sin vana trogen kommit i god tid.

Medan vi pratade kom fem i elva två barnvagnar rattade av mammorna till vagnarnas innehåll. Vid en av vagnarna gick två lite äldre syskon. För att dessa relativt nya på orten skulle hitta följde kyrkvärden dem nedför backen mot Missionshuset. Jag blev kvar för att möta eventuella andra – i tanken fram till kvart över. Två i elva kom en man på cykel som också lite besviken styrde kosan nedöver.

 

Jag vet inte om man kan eller ska använda sig av begrepp som ”normalgudstjänst”. Om jag gör det för söndagar i september innan konfirmander börjar delta kan jag nämna att i sådana brukar var tredje gudstjänstfirare vara en så kallat ”invandrare”. Alla de sammantaget 8 vi hänvisade var sådana med rötter i Afrika söder om Sahara. Mitt brutala antagande är att dessa inte nåtts av informationen trots att saken nämndes förra söndagen. De andra 15-16 stycken som brukar finnas i en ”normalgudstjänst” är nog hyfsat hemmastadda i svenska språket och bekanta med ord, begrepp och geografi och hade nog tagit del av informationen men hur många av dem som de facto låtit sig omlokaliseras har jag ingen uppfattning om. Av tidigare erfarenhet gissar jag på ett halvdussin. Jag tillhör själv den sorten men valde klockan 11.20 illojalt att gå hem tämligen övertygad om att sammanlysning är en ganska usel idé.**

 

 


* Orden upp och ner är adekvata. Kyrkan ligger uppe på en ås sett från där vi bor, EFS ligger nedanför åsen på andra sidan.

** I vilken grad det skall anses illojalt att utebli från gudstjänster kan man naturligtvis fundera kring och diskutera – i arbetslag, bland förtroendevalda och gudstjänstfirare emellan.


öronbedövande tystnad

Rubriken är en – eller heter det ett? – oxymoron.*

Tillvaron bjuder på många sådana.

Den gångna helgen visar detta.

 

Det finns en snacksalig grupp vid namn Prästkollegor på Facebook. Ett par tusen (mer eller mindre kufiska) personer är med. Hur många av dessa som läser och följer vad som sig där tilldrar sig har jag ingen uppfattning om. Att det förkrossande flertalet inte skriver något i gruppen är dock, tack och lov, helt uppenbart. Ett fåtal är flitiga och diskussionslystna skribenter. Andra är mer då-och-då-are. Till detta finns en del (pensionerade?) som numera verkar rensa i sina teologiska bokhyllor och erbjuder volymer till försäljning.**

 

En av då-och-då-arna (som jag känner) formulerade före senaste helgen en frågeställning jag fann intressant och tänkte skulle betyda en del intressanta tankebyten. Frågan var:

I morgon är temat ”tro och liv”. Som en följdfråga till temat - vilka argument/frågor möter ni angående vad som får människor i livet att inte välja (kyrkans-) tro?

Exempel: Skapelseberättelsen, Noa och fisken, Jungrufödelsen, uppståndelsen. Eller kanske att kyrkan upplevts som svår att komma in i socialt? Hit me!

 

Vad hände?

Inte mycket. Nu på tisdagen har 5 kommentarer getts förutom min. Jag undrar stilla vart alla tagit vägen, både de högfrekventa och de många andra i många fall lite mer eftertänksamma. En öronbedövande tystnad verkar ha inställt sig hos det högvördiga prästerskapet.

 

Givetvis inställer sig nu i min huvudskalleknopp ett batteri nya frågeställningar.

  • Varför tystnar de kommentarträngda kring denna frågeställning?
  • Varför presenterar inga andra några tankar?
  • Varför verkar folk ducka och undvika att ge några svar?
  • Kan det till och med vara så att präster inte vet vad folk tänker?
  • Varför är det i så fall på det viset?

 

Sedan tänkte jag vidare….

  • Tänk om det är så att präster till exempel inför dop och vigslar (och i andra sammanhang) inte alls frågar folk om deras tro och tankar.
  • Tänk om präster inte är eller verkar intresserade av vad folk tror och inte nyfiket frågar.
  • Tänk om det är så att folk får intrycket att hur de tänker egentligen inte intresserar de kyrkliga företrädarna och om inte ens prästerna är intresserade av människors tro blir folks slutsats att de inte heller behöver bry sig om varken sin tro och än mindre om vad kyrkan (och förhoppningsvis prästerna) tror.
  • Tänk om präster inte vågar fråga...

 

Jag breddade kollegans fråga till ett inlägg i mitt eget Facebook samt till en specifik grupp på fäjjan i tanken att där finns en uppsjö av folk – tidigare konfirmander, bekanta, bekantas bekanta, förtroendevalda och många andra som önskat bli så kallat ”vän” med mig på nätet. Där finns många ”tyckare”. Också där råder öronbedövande tystnad.

 

Kommentarsfältet är öppet.

 


Om du, noble Bloggläsius, undrar vad oxymoron är hittar du info på Wikipedia.

** Hur jag själv framledes skall göra med mina Bibelvetenskapliga hyllmetrar vette kissemissen.


det är förvånande...

Jag brukar ströläsa Kyrkans Tidning. Förr i världen då jag var anställd i församling fick jag och de andra i arbetslaget våra prenumerationer av arbetsgivaren. Om alla de förtroendevalda fick den vet jag inte men säkert några – kyrkorådet till exempel. Jag brukade då, till skillnad från många, läsa blaskan ganska noga men efter min pensionering kommer är det inte alltid så. Bladet kommer inte längre i brevlådan. Så bra att jag av beskattade slantar vill betala den själv är den inte. Jag nöjer mig numera med att bläddra igenom den när jag besöker lokala kommunbiblioteket eller tittar in i församlingsgården. Till detta gluttar jag på tidningens hemsida på nätet.

 

Jag brukar inte säga Vad var det jag sa! hur välmotiverat det än är. Jag formulerar mig i ställetmed orden det är förvånande att jag som så ofta med tiden får rätt så sällan får ha rätt! Det låter inte lika drygt men är mitt sätt att säga ungefär samma sak.

 

Igår läste jag å bibblan två artiklar som handlade om kyrkans konfirmandarbete. Tyvärr är en av dem – denna – bakom betalvägg. Den inleds med 83 procent av konfirmanderna är nöjda med sin konfirmationstid. För 15 år sedan var siffran 92 procent. Det visar en ny rapport från Svenska kyrkans enhet för forskning och analys. Sedan kommer sifferredovisning och resonemang av olika slag.

 

En annan artikel har rubriken Ännu finns tid att rädda konfirmandarbetet. Den är inte bakom hemsidans betalvägg utan kan i sin helhet läsas omman klickar här. Rekommenderas! Texten uttrycker exakt vad jag anser och har ansett i 40 år. Församlingarnas arbete med unga – konfirmander och andra – måste få möda och medel, arbetstid och pluringar, insatser och kostnader.

 

Rent praktiskt menar jag till exempel att all personal inom vad som brukar kallas den församlingsvårdande delen – pedagoger, musiker, diakonifolk och präster – skall vara skyldiga att ägna en bestämd del av sin arbetstid åt folk i spannet 14-20 år. Skyldiga! Skyldiga för så vida det inte föreligger något funktionshinder som gör saken omöjlig. Jag vill inte! eller Jag är inte bekväm med ungdomar! eller Jag hinner inte! är inga funktionshinder. Att vissa jobbar mer med sakerna än andra är självklart men alla skall vara med – anser jag. Särskilt viktigt är att prästerna – nu pratar jag pluralis! – ska vara inkopplade och då i hela åldersspannet.*

 

Resonemanget i artikeln visar att konfirmanderna uppskattar profilerat innehåll, läger och gudstjänster. Hur svårt kan det då vara! Det är bara att göra en vettig verksamhetsplanering, lägga upp en kursplan oktober-maj, resa på läger och forma gudstjänsterna så att ungdomarna upplever sig sedda och tilltalade. Naturligtvis blir det kanske lite svårt för präster som inte har med ungdomarna att göra att möta dem i gudstjänsterna men det problemet är ju kvickt löst. De prällar som inte finns i någon grupp i vardagsverksamheten – konfirmander, ungdomsgrupper, Bibelstudier etc – skall inte ha några gudstjänster. Så enkelt är det.

Och i gudstjänsterna behöver pedagoger och diakonifolk också finnas med – musikanterna är redan där – och då först som gudstjänstfirare och sedan medagerande på olika sätt.

 

Jag ve inte vilka som läser min anspråkslösa blogg. I detalj. Jag kan på Facebook dit jag länkar mina inlägg se vilka som sett att jag gjort så men om de läst mna bloggposter kan jag inte utröna. Dock tror jag att det kan finnas en och annan kyrklig personal och förtroendevald som dristar sig till att ögna igenom åtminstone delar av det jag skriver. Till dessa och andra säger jag: Läs artikeln du når via den andra länken! Tänk! Och agera!

 

Och minns mina dryga ord om att det är förvånande...

 

 


* Det är lite of topic men jag funderar ändå över det kyrkliga halligalli som uppkommer när en präst inte vill viga par av samma.kön. I sådana sammanhang pratas om allt mellan avkragning, prästvigningsstopp, anställningshinder och liknande. Jag har dock aldrig hört samma indignation kring folk som åldersdiskriminerar tonåringar med ord som Jag vill inte! Sådana varken anmäls eller bedöms av något Domkapitel eller motarbetas av något Kyrkoråd.

Kanske kan någon Bloggläsius förklara tystnaden. Kommentarsfältet är öppet.


fjärdedag pingst

Storhelger är skoj. Fullmatade med viktiga saker. Därför är en del av dem så kallade dubbelhelger. Det är inte för att de ska bli stora utan för att saken helgen handlar om är stor. Påsken ska då givetvis nämnas först. Den är störst av alla kristna helger. Själva Påskdagen har en Annandag. Att Jesus uppstått ur döden förtjänar två dagar – typ och minst. Med Julen är det på samma sätt även om Annandag jul har ett annat fokus än att Gud lät sig födas som människa.

 

Också Pingsten har sin Annandag. I kyrkan är det så men inte längre i samhället. När knätofsarnas lobbygrupper gjorde Nationaldagen till ledig helgdag fick Annandag Pingst stryka på foten. I samhället alltså, inte i kyrkan. Där är den vardagen, liksom Askonsdagen, fortfarande en kyrklig helgdag då gudstjänst skall firas i varje församling – för så vida det inte skett någon regelförändring jag inte vet om.

 

På många håll, kanske på de flesta, har samhällets sekularisering av Pingstdubbelhelgen nästlat sig in i kyrkan. I den lokalförsamling jag bebor verkar det vara så. Igår var det arrangerade måndagsprogrammet som vilken blåmåndag som helst samtidigt som man började till exempel på Facebook att göra reklam för kommande rajtantajtan på den i princip o-kristna nationaldagen. Varför man hoppar över vissa saker – också till exempel Mässa på Kristi himmelsfärds dag – förbryllar en surstöt som jag som faktiskt anser att det så kallade Kyrkoåret är värt att värna. Att 6 juni får kyrklig uppmärksamhet men inte det sekulära 1 maj är också ett vägval – eller är det inte?

Kanske kan någon Bloggläsius beskriva tyngden av den teologi som ligger bakom.

 

På församlingens och mitt eget Facebook skrev jag tidigare idag detta:

Fjärdedag Pingst brukar man inte prata om. Onsdag 31 maj skulle kunna ha det namnet. I Veckomässan klockan 18.30 ”återvänder” vi tankemässigt till temat för Annandag Pingst - ”Andens vind över världen”.

Efter Mässan, runt 19.15, kan man vara kvar i kyrkan - eller komma då - för ett öppet samtal om sådant som de som är där vill resonera om.


tid, tider och en halv tid

Jag tycker om rubrikorden. Ett exempel som inte är ovanligt i Bibeln på hur ord travas. I det här fallet är det 1917 års översättning som levererat sviten i Uppenbarelseboken kapitel 12 vers 14. Jag avser inte att här och nu kommentera betydelsen där vare sig när ordan skrevs eller vad de kan tänkas betyda idag.* Det är bara själva stapeln av ord jag lånar.

 

I kyrkliga sammanhang är detta med tid viktigt på många sätt.** Det kan röra sig om rörelser och omsvängningar över tid, hur lång tid ett beslut kan anses ha ett värde och mycket annat. Här och nu, vid detta tillfälle är det tid-punkt, alltså klockslag, och då för söndagens gudstjänst jag vill ge några tankar kring.

 

Gudstjänsten är klockan punkt 11.00! Punkt slut!

Det är en åsikt i frågan. Något stöd i Bibel och bekännelse för detta saknas. Det är bara praxis som säger att det är så det är på de flesta håll och kanter. Flagrant fel är det inte. Kuskar man runt i semestertider och närmar sig en helgedom runt 10.50 och stannar till är sannolikheten ganska hög att man prickar en invand tid även om färre och färre över huvud taget väljer att fira gudstjänst oberoende av dess tid.

Som ett motdrag till det vikande antalet som möter upp söker man på många håll och kanter då och då hitta en annan tid. Praktiska anledningar för sånt kan finnas året runt. Ett exempel finns i församlingen jag bebor på så sätt att gudstjänst i Vidsel – 3,5 mil från centralorten – är klockan 16.00 var annan söndag***. Då behövs inte den söndagen två präster och två musiker utan samma bemanning kan fixa bägge gudstjänsterna – på olika tid.

Säsongsvariationer kan också förekomma. Minst två sommarperioder jag minns har gudstjänsttiden i Älvsbyn bytt tid och ändrats till 10.00. Jag kan inte minnas några ”resultat” av de sakerna, varken hit eller dit. Det så kallade ”kyrkfolket” vänjer sig kvickt men inga andra tillkommer. Det stärker min tro att vilken tid man väljer inte är avgörande och att det inte finns en tid att försöka hitta.

 

Man måste i stället fundera över tider – minns rubriken.

Alltså flera tider och fler gudstjänster. Bilden som pryder detta inlägg tog jag i Polen 2007. Den visar när man i en katolsk kyrka i staden Oswiecim bjuder till gudstjänst. Graden av fullsatthet dä och då har jag ingen aning om men det visar på en grad av tillgänglighet, alltså att man inser att folk har olika tider som gör det möjligt för dem att söka centrum – Mässan.

Vad skulle den hållningen betyda i en församling typ Älvsbyn?

Svar: Minst tre gudstjänster varje söndag. Kanske en lite kortare ”förkunnelse”-Mässa säg 09.30, sedan Högmässa 11.00, Familjegudstjänst alternativt en dito Mässa 16.00 med middag efteråt och sedan Vesper – gammalt namn var Aftonsång – med förkunnelse 18.00. Helgmålsbön lördag 18.00 är en öppen fråga. Min poäng är att flera tider är det offensiva programmet framåt även om få eller inga kommer. OBServera det sista. Även om få eller inga initialt möter upp kan de som har ansvar för att förkunna Ordet och förvalta Bordet finnas i kyrkan den tid de skulle vara där om folk kommit. Den sortens tjurskallighet leder till att efter sex månader kommer folk att komma.

Fler tider alltså – och därmed (kanske) en (radikal) ändring om när och hur arbetslagets tjänstgöringstimmar ska läggas ut. Inte alla men de flesta i det vanliga folket är på sina arbetsplatser eller i skolor måndag-fredag på dagtid och lägga en massa kyrklig arbetstid framför allt då begränsar vilka man faktiskt kan nå.

 

Om jag lite halvt krystat ger en innebörd åt orden en halv tid skulle det vara att syfta på social och undervisande verksamheter både under veckorna men framför allt kvällar och lördagar-söndagar. Det kan handla om ungdomssamlingar, Bibelstudier, caféer, juniorer och annat som (liksom redan nu körverksamheten i dess olika former) sker på målgruppernas fritider – som alltså blir arbetslagets och frivilligas arbets- och aktivitetstid.

I en halv tid lägger jag också tanken att kyrkor skall vara öppna och tillgängliga, inte låsta för så vida inget speciellt arrangeras som någon anställd agerar i. Människor kan då själva söka sig till kyrkorummet, tänka, be, tända ljus, läsa en god bok eller annat. Sådant är ju som inte ”riktiga gudstjänster” på viss tid eller tider utan mer spontana ting på en halv tid.

 

 


* En annan kul ordtravning finns i Daniels bok där det, fortfarande enligt 1917, står om ljudet av horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allahanda andra instrumenter.

** Möjligen kan jag leverera upplysningen att det finns två ord i den bibliska grekiskan som vi översätter med tid. Det ena – kronos med våra bokstäver – betecknar tidsflöde, kronologi. Det andra – kairos – är mer tillfälle och tidpunkt. I det aktuella stället är det det senare ordet som används.

*** De andra söndagarna är det gudstjänst i EFS-missionshuset klockan 11.00. Det är en gammal praxis och överenskommelse som funkar höst-vinter-vår. På sommaren ”stänger” EFS och flyttar ”sitt” till lägergården Lillstrand strax utanför Älvsbyn. Det gör vidselare utan bil eller EFS-anknytning blir gudstjänstlösa en del söndagar, något som kyrkoförsamlingen försöker kompensera med några byagudstjänster i norra delen av socknen.


tjuvläseri

Under Påsk-helgerna kom jag att i samband med det kyrkliga att prata med lite folk. Skrämmande saker avslöjades…

 

Innan jag går vidare är det dock på sin plats att nämna ordet ironi. Det betyder att säga en sak och samtidigt mena motsatsen. För barn och barnbarn brukar jag säga att jag ibland pratar baklänges – eller bratar taklänges. Hur som helst är jag ibland är ironisk – som nu.

 

Det skrämmande som framkom är att det i församlingen förekommer att folk ibland spontant och ibland halvorganiserat läser Bibeln och samtalar om kristen tro utan prästerlig eller annan proffesionell övervakning.

 

Fatta hur farligt, subversivt och omstörtande sånt är! Eller skulle kunna vara!

Man vet ju aldrig vart det barkar med okontrollerade och okontrollerbara kyrkliga och kristliga aktiviteter som officiella företrädare – förtroendevalda och personal – inte vet, ser eller styr. Ingen vet vad det kan leda till. Tänk om folk i sitt tjuvläseri kommer fram till nåt.

 

Tidigare i världshistorien – nu är ironin slut! – har tjuvläseri förekommit. Man kan till och med säga att tjuvläseri varit motorn i församlingars och kyrkors utveckling. Ibland slank det i diket – det skall inte förnekas. Ibland drev det framåt för både människor och grupper.

 

Jag tror tjuvläseri är alldeles nödvändigt! Vill uppmuntra det å det allra vansinnigaste. Att 2-4-6 personer möts för att tillsammans resonera, läsa och be är sunt. Jag kan tänka att det är viktigt att då inte alltid bara vara helt likasinnade som möts. För att undvika kotteribildning behöver de som möts ha ett öppet sinne i förhållande till andra.

 

Om till detta ett par stycken kan tänka sig att bjuda 3-4-5 andra som (ännu) inte bekänner sig som troende till nåt slags Te & Snack vore det en lysande idé. Det är inte helt enkelt men inte heller jättesvårt. Om man i sådana sammahang tycker sig köra fast kan präster eller liknande figurer kanske inbjuds en gång i kvartalet för att försöka belysa saker. Den åtgärden är inte helt nödvändig men skulle dessutom ge någon sorts officiell sanktion åt människors spntana tjuvläseri.

 

Det finns material för slika ting – böcker, filmer, artiklar, studieplaner, erfarenheter.

Markus evangelium i Nya testamentet är ingen dålig start. Inte heller Lukas. Eller annat. Alpha-grupper och dess material eller liknande kan också funka. Det jag tror behövs är just de där 2-3 personerna som tar initiativ till det jag nyss slarvigt gav namnet Te & Snack. Jag vill uppmuntra personer som inte väntar på att andra – de kyrkligt anställda – skall ta alla initiativ.

Som pensionerad präst myntar jag därför parollen: Mer tjuvläseri i folket!



hälften ”stadiga”

Såja! Nu har äldsta dottern och hennes två barn – Ava (drygt 4½) och August (4 månader) – hämtats av den nattskiftsarbetande barnafadern. I torsdags hämtade jag trion medelst lånad bil med påtagligt lastutrymme. Fredag-lördag-söndag blev det så full kubbning tillsammans med kusinen Lisa (7 veckor kvar till hon fyller 6) med föräldrar ömsom hos oss och ömsom hos Lisa i kvarteret bredvid. Nu när Unby-folket åkt har det plötsligt i huset blivit lite lugn-och-roare – som storkusinen Tyra sa för en hel del år sedan.

 

Rubriken hälften ”stadiga” har att göra med Högmässan i Älvsby kyrka igår Andra söndagen i Påsktiden och syftar på hälften av det antal personer som inte hade tydliga uppgifter för att gudstjänsten så att säga ”skulle bli av” – alltså sådana som vaktmästare, två kyrkvärdar, musiker och präst. Orden syftar på resten av oss som också behövdes men som var där utan att stå på någon slags tjänstgöringslista. Hälften av oss skattar jag då slarvigt som ”stadiga”, alltså folk jag näst intill förväntar mig ska vara där om inte varje så i alla fall de flesta söndagar.* Den andra hälften var av lite mer tillfälligt slag – två sorgehus till exempel.

 

När Älvsby församling gjorde vän-församlings-överenskommelsen med Yare Valley Churches utanför Norwitch blev den ansvarige prästen där min ”vän” på Facebook. Han har senare bytt uppdrag och stift men FB-anknytningen är kvar. För några dagar sedan skrev han om nåt och då bland annat denna slagfärdiga sanning: We are called to grow disciples, God will grow the church!

 

Detta är viktigt att påminna sig. Många gånger kämpar man med att grow the church. Man önskar att fler skall komma, gör program som skall vara varierande, omväxlande och lockande och hoppas att besökstalen på så sätt skall stiga. Det är inget fel i sig att göra kul och bra saker men det tippar lätt till en kultur av arrangerade event av olika slag utan att det innebär grow disciples, alltså fördjupning i lärjungaskap – eller vad man vill kalla det. Sådant sker inte med event! Det sker med faktorer som tid, förtrolighet och konkretion mer än med skojiga evenemang om än med bra kvalitet.

 

Tid, förtrolighet och konkretion skapas i täta och nära sammanhang. En arbetskompis – idrottslärare – jag hade på Älvsby folkhögskola brukade prata om ”påverkanstid” och menade då både månader och rentav läsår fyllda av träning, övning, utveckling – inte enstaka möten, tävlingar och sammandragningar.

På liknande vis är det i kyrkliga. Körer övar och tränar ofta varje vecka men ylar offentligt kanske var annan månad. Vad bygger kör? Tillfällena då den medverkar? Jul- eller vårkonserten? Övningarna?

Med till exempel konfirmander och andra ungdomar är det på liknande sätt. Med samtals- och Bibelgrupper likaså. Att regelbundet mötas i ofta det mindre sammanhanget ger tid och förtrolighet som bygger samman en grupp lärjungar, inte bara event som känns tillfälligt ”uppbyggliga”.

 

Konkretion var det tredje ordet. Med det menar jag främst att man firar Mässa tillsammans – både om man är så kallad celebrant och när man inte är det. I varje Mässa ber man Din död förkunnar vi, din uppståndelse bekänner vi tills du kommer tillbaka i härlighet. Att bröd och vin blir bärare av Jesus själv är en Jesus-manifestation på orten – faktiskt. Att det finns andliga anorektiker som medvetet undviker eller försummar den saken förbryllar mig. Att sånt folk tillåts sätta tonen förbryllar mig än mer.

 

Bilden har inget att göra med just denna söndags gudstjänst. Jag har den och sätter ibland in den som en liten provokation.

 

 


* Jag ogillar skarpt att räkna frånvarande och peka ut folk som väljer att mycket sällan eller inte alls fira gudstjänst. Det är inte speciellt fruktbärande. Saken går dock inte helt att undvika. Ser jag över tid, inte bara en enskild söndag, blir det faktiskt lite intressant och rentav anmärkningsvärt att inte alla som då och då har de ovan nämnda tydliga uppgifterna kan anses tillhöra flocken ”stadiga” som är och/eller förväntas fira gudstjänst också när de inte har ansvaret att vara där. Jag går inte – som en del andra – in för att nagelfara dessa och saken nämnvärt men konstaterar i alla fall stilla att också osynlighet syns. Till detta funderar jag också kring hur man kan tänka sig styra och/eller leda en församling som man inte firar gudstjänst med när den församlas. Men jag försöker hålla tillbaka de funderingarna. De ger ju inget.


vecka efter påsk

Viktiga dagar har gått sedan jag här gav dig, noble Bloggläsius, något att läsa. Därför kan det kännas rimligt att så här på tisdagen efter Påsk ge en uppdatering av livet och tankar sedan sist jag gjorde så. Om det väcker något allmänt intresse skall jag dock hålla osagt.

 

För en vecka sedan var det 40 år sedan vår förstfödda, som liten kallad Snuppan, såg dagens ljus. Bild på underverket finns i inlägget den 4:e just med den lämpliga rubriken 40 år sedan. Nu är tisdag i Stora veckan är ingen bra kalasdag så det fick bli på Påskaftonen i stället. Dotterns rajraj kombinerades då med en välkommen-till-världen-fest som också satte hennes son lille August i centrum – han som är 4 månader ung.

Nästan alla i Snuppans klan var på plats – föräldrar, syskon, respektive till dessa och avknoppningar. Augusts kusin Tyra var dock sjuk och saknades tillsammans med sin mamma, vår sonhustru. Sedan var det folk från jubilarens makes sida och en del kompisar både till henne och honom. Knappt 20 blev vi. Bara vår sida är ett ganska surrigt gäng till fika och mat och väl hemma på kvällen var utmattningen påtaglig. Jag hoppade därför över Påsknattsmässan i Älvsby kyrka.

 

På Påskdagen såg jag i liggaren i kyrkan att fler än 50 personer hade mött upp runt midnatt. Glädjande! Bra med en rejäl sammankomst i kyrkan – särskilt som gudstjänsten på förmiddagen var flyttad till en så kallad ”sammanlysning” på EFS. I kyrkokören finns en del som mest firar gudstjänst där och de hade framfört önskemål om att kören skulle delta där någon gång. Det är en vettig och begriplig tanke – även om jag tycker att just Påskdagen ska man inte ”ge bort”. Nu hade man valt att göra så vilket innebar att hon som sedan många år är mitt allt och sjunger alt skulle vara där. Jag valde en dock en annan lösning: beredskapsvakt i kyrkan. Det var jag inte ombedd att vara utan valde det själv utifrån tanken att det inte är 100% säkert att alla människor tagit del av informationen att gudstjänsten var flyttad. Kanske ramlar någon eller några in runt 11 och bör, enligt min mening, mötas av någon levande person, inte en lapp på dörren. En av kyrkvärdarna var listad att vara person på plats för att berätta var gudstjänsten ägde rum och bara ta emot den eller dem som kanske skulle komma. Jag valde också att vara där vilket var tur. Man hade glömt att låsa upp kyrkan men då jag (än så länge) är betrodd med nycklar kunde det fixas.

En man med utländsk bakgrund dök upp ca 11.40.

 

Rapportering från alltet i alten gav vid handen att utöver kören inte mer än en handfull av dem som hyfsat regelbundet brukar fira gudstjänst i Älvsby kyrka ”hakat på” till EFS. Det stämmer till eftertanke – faktiskt. Jag tror man måste fäjsa – slarvigt ord – det faktum att folk inte gärna flyttar på sig och att en så stor dag som Påskdagen skall man därför inte ”spela bort” – hur ekumeniskt det än kan anses vara.

 

Vad gäller Mässan på Skärtorsdagens kväll och Långfredagsgudstjänsten tidigare i veckan gjordes sammanlysningen ”åt andra hållet”. Så har det varit under ett antal år. Vad gäller de två gudstjänsterna ser jag samma sak. Bara en handfull från EFS mötte upp. Tidigare år ver det betydligt fler. EFS-föreningen krymper. Vad gäller så kallat ”kyrkfolk” blir de också färre och färre. Vid bägge tillfällena i år var vi mellan 25 och 30 personer där – men jag minns när vi var mellan 125 och 130.

Annandagens gudstjänst var också flyttad men bara till grillplatsen utanför kyrkan – vid fin väderlek. Sol och temperatur var OK och vi var summa 10 personer inklusive ”bemanningen”.

 

Hur man skall ”lösa” dessa generations- och sekulariseringseffekter och komma vidare har jag inte EN tvärsäker lösning på. Viktigt är att tjurigt och tydligt hålla i Kyrkans år med dess söndagar och helgdagar. Viktigt är också att själva kyrkorummet skall vara olåst även på lördagar och söndagar och inte bara vardagar på dagtid eller ”då det är något”. Naturligtvis behövs till detta också annat – information, närvaro, innehåll, delaktighet osv. Framför allt behövs lojalitet från dem som på ett eller annat sätt räknas till eller som räknar sig till vad man kallar församling. Det är dem som samlas som är församlingen, inte andra hur anställda, förtroendevalda eller åsiktsmässigt kyrknära de än kan anse sig vara.


en påskdagstanke

Allsmäktige Gud, du som i dag har låtit Kristus vinna seger över döden och öppnat evighetens portar, sänd oss din helige Ande och låt oss stå upp till det nya livet. Genom din Son Jesus Kristus, vår Herre och Gud, som med dig, Fader, och den helige Ande lever och råder från evighet till evighet.

långfredagstankar

I Tidegärdens – gratis-app hittar man på nätet – finns denna bön för Långfredagens morgon. Är man flera sägs det som följer på ℣ av den som leder böner, ℟ av alla. Är man ensam säger man allt själv.

 

Låt oss med innerlig kärlek tillbe vår Frälsare, som led och dog för oss för att på tredje dagen uppstå igen. Ur djupet av vårt hjärta säger vi till honom:

Herre, förbarma dig över oss.

Du vår Herre och Mästare, som för vår skull blev lydig ända till döden, lär oss att lyda vår himmelske Fader i allt

Herre, förbarma dig över oss.

Du vårt liv, som när du dog på korset krossade helvete och död, låt oss dö med dig, så att vi uppstår med dig i härligheten

Herre, förbarma dig över oss.

Du vår Konung, som blev hånad av människorna och trampad som en mask, lär oss att efterlikna din frälsande ödmjukhet

Herre, förbarma dig över oss.

Du vår hälsa, som gav ditt liv för dina vänner, lär oss att älska varandra med en kärlek som är starkare än döden

Herre, förbarma dig över oss.

Du vår Frälsare, som räckte ut dina händer på korset för att dra världsalltet till dig, samla Guds skingrade barn i din Faders rike

Herre, förbarma dig över oss.

 

Litanian – betyder ungefär ”ivrig bön” - har använts under Fastan och idag också i gudstjänsten i Älvsby kyrka. Den bönen är värd en extra tanke. Den är så utåtriktad för människor andra än bedjaren själv. Den lyfter också fram Gud och de vägar Gud valt till förmån för oss. Det är sunt! Ibland blir vårt bedjande fasligt introvert och snurrar bara kring bedjaren själv, dennes egen andlighet eller egna upplevda behov samt eventuellt de sammanhang bedjaren menar sig tillhöra. Litanian blir här ett bra motgift som vänder uppmärksamheten utåt mot den värld och de människor Gud älskar. Läs och bed bönen noga!

P/L betyder Präst/böneLedare, F betyder alla.

 

P/L Evige, allsmäktige Gud.

F Förbarma dig över oss.

P/L Herre, hör vår bön.

F Herre, hör vår bön.

P/L Herre Gud Fader i himmelen,

Herre Guds Son, världens Frälsare,

Herre Gud, du heliga Ande.

F Förbarma dig över oss.

P/L Var oss nådig.

F Hjälp oss, milde Herre Gud.

P/L För alla synder, för lögn och vidskepelse, för allt ont, för djävulens grymhet och list, för pest och hungersnöd, för krig och världsbrand, för ondskans makter i himlarymderna, för uppror och splittring, för eld och våda, för ond bråd död, för den eviga döden.

F Bevara oss, milde Herre Gud.

P/L Genom din heliga födelse, genom ditt kors och din död, genom din heliga uppståndelse och himmelsfärd, i frestelse och fall, i välgång och lycka, i dödens stund, på yttersta domen:

F Hjälp oss, milde Herre Gud.

P/L Vi arma syndare beder dig att du leder och bevarar din heliga kristna kyrka, att du sänder trogna arbetare i din skörd, att du med ordet ger din Ande och kraft, att du gör ditt namn känt i hela världen, att du enar alla trogna så att det blir en hjord och en herde.

F Hör oss, milde Herre Gud.

P/L Att du förunnar alla folk fred och endräkt, att du skyddar och bevarar vårt land, att du välsignar våra hem, att du för de unga på dina vägar.

F Hör oss, milde Herre Gud.

P/L Att du tröstar alla bedrövade och svårmodiga, att du undsätter alla dem som är i nöd och fara, att du vederkvicker och hjälper alla sjuka, att du välsignar allt gott verk, att du förbarmar dig över alla människor, att du nådigt hör vår bön.

F Hör oss, milde Herre Gud.


biskoparna styr än

Många gånger genom åren har jag funderat över vad man brukar kalla sekularisering, alltså att kristen tro och kyrkornas roll avtagit i folket som helhet. Givetvis är den saken sammansatt och inte tvärenkel att förstå och förklara. Ändå väljer vissa personer enkla svar typ att det är sossarnas fel, bögarnas fel, kvinnornas fel, prästernas fel, politikers fel, invandrarnas fel eller någon annans fel.

 

Inga av dessa enkla svar håller. Inga enkla åtgärder fixar heller saken. Dock är det en situation att hellre inse än bortse från. Det är bättre att vara olyckligt medveten om saken än välja att förbli lyckligt omedveten.

 

Mitt i detta konstaterar jag i månskenet på Skärtorsdagens kväll att biskoparna styr än. Enligt den samlade biskopshopen år 325 vid kyrkomötet i Nicea i västra delarna av nuvarande Turkiet skall Påskdagen infalla första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Förföljelserna mot de kristna hade då avslutats några år tidigare och de kyrkliga ledarna – frigivna ur fängelser och ärrade av misshandel – kunde då samlas för att konsolidera sig. Mycket av vikt vad gäller kristen tro tog man beslut om men mycket av detta har sekulariserats bort ur medvetandet både i samhälle och kyrka men vad gäller Påsken med kycklingar, harar, godis, ledigheter, resor och allt annat är det i alla fall så att den firas på den platsi kalendern om vilken man kan säga att biskoparna styr än. Att troende gillar saken är rimligt men att praktiska och teoretiska ateister som blir snållediga kan jag ibland tycka är lite onödigt.

Men det är ju så. På sin tid red Jesus på en åsna men nu är det sekulariserade okyrkliga åsnor som rider på Jesus – typ.


Tidigare inlägg
RSS 2.0