piteå-tidningen! wow!

Lokala världsbladet alias Piteå-Tidningen är gles med sin kyrkliga bevakning – milt uttryckt. Kanske kan man klandra tidningen något för detta. Dock beror det enligt min enkla mening främst på att det i kyrkliga sammanhang inte händer något som är så spännande att det skapar nyheter. Kyrklig självkritik av sin egen tråkighet och slätstrukenhet är här av nöden. Den slanten har också en annan sida. Journalistik har ju att göra med att rapportera det ovanliga och oväntade, problem och skandaler, mygel och fiffel. Rattfyllon får rubriker men jag som kör nykter blir aldrig omskriven. Att det då inte finns något kyrkligt skräp att rapportera om är ju positivt. Hälsan tiger ju som bekant still – typ.*

 

Idag var kyrkan på både första och sista sidan samt ett helt uppslag en bit in i bladet.** Jag tror inte det hände ens i samband med kyrkovalet i höstas.

 

Tar vi baksidan först redovisar den att kyrkoherden i Arvidsjaur-Arjeplogs pastorat avskedspredikar. Hon lämnar efter många år sin tjänst för annat prästuppdrag. Inlands- och fjälläsekretsen härmed uppdaterad.

 

Framsidan handlar om viktig verksamhet. Inget speciellt har hänt annat än – gissar jag – tidningen kommit på att man inte haft något kyrkligt på länge och nu måste kasta åt prenumeranterna ett köttben av den typen. Förresten – för någon vecka sedan var det nåt! Då handlade det om det där blufföretaget som mot avgift ”hjälper” människor att skicka in icke giltiga meddelanden om att de vill utträda ur kyrkan. Det stod faktiskt i tidningen. Och igår eller i förrgår att vi fått ny kontraktsprost.

 

Andan i Piteå älvdal är sparsam, ibland upprörande snål. Det gör att man inte utan att redan vara prenumerant eller i enstaka fall erlägga en avgift kan läsa vad tidningen skriver om. Du, noble Bloggläsius, får alltså själv leta upp det hela och punga ut med några tior om du inte likt jag själv är av den lyckliga sortens människor som varje vardagsmorgon kan fiska upp avisen ur brevlådan. Länk får du här.

 

Framsidan och uppslaget handlar alltså om konfirmandverksamheten i området och vilken betydelse eventuella resor då har. Kyrkoherden härstädes förtalte igår att hon intervjuats och idag kunde jag alltså betrakta resultatet. Jag är glad. Älvsby församlings tankar och upplägg redovisas korrekt och står sig mycket väl i jämförelse med det mesta i den här vägen. Här är ambitionen hög! Och utfallet tämligen gott.

 

Naturligtvis är det ingen nyhet för mig att det är så. I inlägget svära i kyrkan? av den 1 mars skrev jag om en Konfirmandnätverksträff som just gått av stapeln. Där byts och ges mycket mer och annan information än vad tidningen förmedlar och min slutsats från då kvarstår:

I Älvsbyn behöver vi inte skämmas vare sig kvantitativt eller kvalitativt, vare sig det gäller samlingarnas antal, timvolym, ”studieplan” och innehåll, gudstjänstdeltagande, könsfördelning eller annat. Om vi är speciellt skickliga vet jag inte. Det må andra bedöma. Men vi är seriösa och ger järnet.

 

I tidningen stod det så här om Älvsbyn: 21 veckoträffar (oktober till maj – bloggarens anm) samt ett helgläger är på schemat innan resan till Grekland. Ungdomarna skall även göra två gudstjänstbesök per månad varav en av dem skall vara en söndagsgudstjänst. 20 maj åker hälften av konfirmanderna till Grekland och veckan efter åker resterande ungdomar med vändande flyg.

 

Tidningen talar om antal ungdomar men inte i relation till hur många det finns i aktuell årsklass och hur stor del av dessa som är kyrkotillhöriga. Kanske är den procenten viktig. Fördelningen pojkar-flickor nämns inte heller – i Älvsbyn är det fifty-fifty.

 

Kostnaderna behandlas. Här kan det vara så att församlingarna räknar lite olika, bemannar i olika hög grad och så vidare. Summorna innefattar hur som helst både personal- och verksamhetskostnader. En del personal – präster – är då dyrare än andra – till exempel fritidsledare. Verksamheten kan ha olika omfattning och innefatta eller inte material, förtäring, lägerdygn och annat. Exakt kompatibelt blir det inte. Men om man ändå med kampsporten matematisk division angriper det tidningen berättar får man följande resultat:

 

  • Piteå församling: Några förträffar. Ganska få gudstjänstbesök. 8 dagarsläger på Västkusten. 15½ tusen per konfirmand.
  • Norrfjärden: Veckoläsning – tror jag. Ett antal gudstjänstbesök. Knapp veckas läger utanför Stockholm. 14½ tusen.
  • Älvsbyn: Veckoläsning, kort läger och gudstjänster enligt ovan. En vecka på Samos. 18½ tusen.
  • Hortlax: Lektioner på hemmaplan. Gudstjänst okänt. Frivillig studieresa till Stockholm. 21 tusen.

 

Jag är inte ett dugg generad!

Men mer finns att göra!

 


*  Gräver man djupt hittar man naturligtvis också kyrkligt skräp. Mannamån, byråkratisk självgodhet, inkonsekvens, intriger och annat. Självklart finns sådant också liksom överallt där det finns människor av kött och blod.

**Detta de så kallade Predikoturerna oräknade. De är det som om fredagarna annonserar alla gudstjänster och sammankomster i Pite älvdal från Bottenviken till EU:s icke ännu uppförda mur mot Norgenorska gränsen – drygt en sida lika layout-mässigt lika läsattraktiv som redovisningarna av aktiekurserna.


döende kristendom?

Det är läskigt att få bekräftat att det man anat tyvärr är alldeles sant: Kristen tro i Europa håller på att dö. Eller är i alla fall bli så allvarligt ute i marginalen att den knappas längre finns kvar på själva arket. Det skadar självbilden som finns i kyrkliga arbetslag och styrelser.

 

I den engelska tidningen The Guardian publicerades i veckan en artikel som vida överträffar alla mina mest depressiva föreställningar. Och jag är depressiv. En riktig olyckskorp tycker en del. En svartmålare som talar om att folk i allmänhet inte alls tror och utöver sin tro i den omfattning man hoppas.

 

Statistik av den typen som strax följer är inga nyheter. Fakta är väl kända av var och en som vill kännas vid dem men förnekas ofta eller bortförklaras med resonemang av typen Jag har då träffat folk på vilka det inte stämmer alls. Inte alla kyrkliga chefer – kyrkoherdar – säger så men genom åren har jag mött skrämmande många.

 

Det är väl ganska självklart! Det är ju minoriteten man oftast möter. Men möter man bara den lilla minoriteten och sedan bedömer alla efter den får man ju en skev bild av majoriteten – som man då ignorerar eller till och med frestas att aktivt bortvärdera. Att vara kyrkligt anställd ger ofta verklighetssynen rejäla brytningsfel.

 

Men våra styrelser, våra förtroendevalda – DE har väl ändå en rätt uppfattning folkrepresentativa som de är? Pilutta dig! säger jag. De vill inte heller suga tag i siffrornas dystra budskap. I många fall är situationen i deras tycke så ny och svår att tänka sig – många är ju till och med äldre än vad jag är – att de hellre klamrar sig fast vid gångna tider och de sätt kyrkan sökte fungera på då.

 

Om allt detta har jag ofantligt många åsikter. Jag har till och med ideer om hur församlingar skall navigera om inte ur så i alla fall i situationen. Jag skriver inte dem nu utan nöjer mig med artikeln ur The Guardian som på engelska kan läsas här. Google Translate och jag tillsammans gjorde översättningen. Den svenska texten i diagrammen – som blir störr när man klickar på dem – gjorde jag själv.

 

 

Kristendom som standard är borta – ett icke-kristet Europa är här.

 

Siffror visar en majoritet av unga vuxna i 12 länder saknar tro. Tjeckerna är minst religiösa.

 

Europas marsch mot ett efter-kristet samhälle syns starkt. Forskningen visar att majoriteten av ungdomarna i ett dussin länder inte har någon religion.

Undersökningen av 16- till 29-åringarna fann att Tjeckien är det minst religiösa landet i Europa,. Där säger 91 procent av åldersgruppen att de inte har någon religiös anknytning. Mellan 70% och 80% av unga vuxna i Estland, Sverige och Holland klassar sig också som icke-religiösa.

Det mest religiösa landet är Polen där 17% av de unga vuxna definierar sig som icke-religiösa, följt av Litauen med 25%.

 

I Storbritannien identifierar sig endast 7% av de unga vuxna som anglikaner, färre än de 10% som ser sig som katoliker. Unga muslimer, 6%, står på gränsen till att vara fler än dem som anser sig vara en del av landets etablerade kyrka.

 

Siffrorna publicerades i en rapport, Europas unga vuxna och religion, av Stephen Bullivant, professor i teologi och religionssociologi vid St Mary's University i London. De bygger på data från The European social survey 2014-16.

 

Religion är "döende", sa han. "Med några anmärkningsvärda undantag identifierar unga vuxna sig allt oftare inte med eller utövar någon religion."

Saken markerades tydligare: "Kristendom som standard, som norm, är borta, förmodligen för gott – eller åtminstone för de närmaste 100 åren," sa Bullivant.

Men det fanns betydande variationer, sa han. "Länder som ligger bredvid varandra med liknande kulturella bakgrunder och historia har väldigt olika religiösa profiler."

 

De två mest religiösa länderna, Polen och Litauen, och de två minst religiösa, Tjeckien och Estland, är alla före detta kommunistiska stater.

 

Trenden med religiös anknytning upprepas när man frågar unga om religiösa bruk. Endast i Polen, Portugal och Irland sa mer än 10% av de unga att de åtminstone en gång i veckan deltog i gudstjänster.

I Tjeckien sade 70% att de aldrig gick till kyrkan eller annan plats för gudstjänst. 80% sa att de aldrig ber. I Storbritannien, Frankrike, Belgien, Spanien och Nederländerna sade 56% till 60% att de aldrig går till kyrkan och 63% och 66% sa att de aldrig ber.

 

Bland dem som identifierades som katolska var det stor variation i engagemanget. Mer än 80% av de unga polackerna säger att de är katolska och ungefär hälften går till Mässa minst en gång i veckan. I Litauen där 70% av de unga vuxna säger att de är katolska går bara 5% till Mässan varje vecka.

 

Enligt Bullivant kommer många unga européer "att väl ha blivit döpta och sedan aldrig beröra dörren till en kyrka igen. Kulturella religiösa identiteter överförs inte från föräldrar till barn. Det rinner bara av dem."

Siffrorna för Storbritannien förklarades delvis av hög invandring, tillade han. "En av fem katoliker i Storbritannien är inte födda där.”

 

"Och vi vet att det muslimska födelsetalet är högre än i den allmänna befolkningen och att de blir kvar i sin religion i mycket högre utsträckning”.

 

På Irland har det skett en betydande nedgång i religiositet under de senaste 30 åren "men jämfört med i Västeuropa i allmänhet är det fortfarande ganska religiöst", sa Bullivant.

"Den nya standardinställningen är ingen religion och de få som är religiösa ser sig som kärringar mot strömmen", sa han.

"Om 20 eller 30 år kommer de ”vanliga kyrkorna” att vara mindre men de få som är kvar kommer att vara starkt engagerade."

 

Artikeln skriven av religionskorrespondenten Harriet Sherwood och publicerades 21 mars.


biskopen granskar 2

 

Hur gick det med visitationen?

Den du skrev om i förrförra inlägget?

 

Så har läsekretsens frågor haglat de senaste dygnen.

Anstormningen har kommit likt hagelskurarna i Atacamaöknen i Chile – det vill säga inte alls.*

 

Men – Innan de ropar skall jag svara! står det i Skriften.

Jag återvänder alltså till frågan Hur gick det med visitationen?

 

Jo – den gick! Av stapeln och bra!

 

Hans högvördighet biskopen i sällskap med Stiftsdirektorn var högeligen belåtna och tillfreds. Om de var imponerade vågar jag inte säga men de de tyckte det var kul och anade inga större ugglor begravna eller hundar i mossen – eller hur det nu heter.

 

Första dagen var nutidens verksamhet på tapeten. Arbetslaget och Kyrkorådet hade i små grupper innan visitationen dryftat av biskopen angivna ämnen. Ett ämne per grupp, summa fem ämnen. Ingen var med i flera grupper.

Ämnena voro: Hur tänker man i Älvsby församling kring

  • Trosfördjupning och växt? I den gruppen var jag med.**
  • Gudstjänstutveckling?
  • Idealitet och frivillighet?
  • Barn och unga?
  • Diakonala utmaningar?

Det blev intressanta föredragningar och samtal. Jag antecknade noga. Skrev dock inte för egen del utan för det gemensamma. Egentligen skulle man från stiftet också haft med en notarie, alltså noterare, men av någon anledning blev det inte så. Kyrkoherden ombads därför några dagar innan att fixa en minnesanteckningskrivare. Hon bad mig. Helt OK. Det innebar ju bland annat att jag som har åsikter om allt och är inte så lite talträngd begränsades en del. Det är bra. Andra ges plats att kliva fram. Då framtiden skall dryftas är det inte helt orimligt att den som inte framöver har del i besluten om den placeras och placerar sig i bakgrunden.

Men så har jag ju alla anteckningar i behåll. Kopior har gått till stiftet.

 

Den 22 april – det är en söndag -återkommer biskopen och lämnar efter Högmässan sin rapport. Jag kommer inte att vara hemma då men den kommer ju att gå att läsa. Och begrunda. Och jämföra med anteckningarna.

 


*  Atacamaöknen - bilden är därifrån - brukar man säga är världens torraste plats. Jag Googlade och fann att 2012 skrev en tidning att sist det regnade där var 1971 och det sägs då ha varit första gången på över 400 år! Men senare notiser berättar att 2015 och 2017 kom det visst några doppar som fått en massa frön att gro till världens och BBC:s förundran.

**  I inlägget svära i kyrkan? den 1 mars berättade jag helt kort om detta och att jag också drog in Bibelstudiegruppen – alltså inte bara personal och förtroendevalda – i tankearbetet. Den sortens delaktighet tycker jag är viktig.

På samma sätt gjorde jag för några år sedan när vi titt och ofta diskuterade om ”barnbordet” i kyrkan skulle vara kvar under trappen längst bak eller permanent likt i familjegudstjänsterna flyttas fram i koret. Personalen diskuterade och tyckte utifrån sinaolika personliga perspektiv och preferenser. Det gjorde jag också. Men dessutom gjorde jag det ingen annan gjorde – frågade de barn som brukade vara i kyrkan och deras föräldrar om vad de tyckte skulle vara bäst. Och (som vanligt) hade jag bäst pejl på stämningarna på golvet.


biskopen granskar!

Det händer den vecka som nu har börjat. Bland annat.

Biskopen visiterar Älvsby församling. 

 

Jag har tappat räkningen på biskopsvisitationerna. Den första jag var med om var biskop Olaus – tror jag. Jag var ung då. Sedan kom biskop Gunnar. Om jag minns rätt en gång innan han gick förlorad till ärkebiskopsstolen i Uppsala. Biskop Rune visiterade två gången och nu är det biskop Hans andra – det är väl inte tredje? – gång. Så lång är min lista, jag som till sommaren funnits i församlingen i 40 år. 

 

Jag har inte varit anställd i församlingen hela den tiden.

 

Jag har bott här! Jag har firat gudstjänst här!

Det är SÅ man tillhör en församling.

Eventuella anställningar eller uppdrag är bisaker!*

 

Pastorsadjunkt var jag andra halvåret 1978, sedan kyrkoadjunkt och komminister 80-talet ut – i det närmaste. Det betydde allsköns uppgifter och nästan alltsammans i relation till folk. Riktiga prästsysslor alltså!

 

Hösten 1990 och våren 1991 var jag kombinerat pappa- och studieledig. I den vevan valde jag att lämna min tjänst då jag upplevde ”personalpolitiken” njugg, inte så mycket för egen del men för andras. Jag svarade upp på ett par års rekryteringspåverkan och försök till övertalning. Stiftsadjunkt för gudstjänstliv och evangelisation blev då min vidlyftiga titel med stationering i Luleå. Pendling blev min lott. Med buss. I sex år.

Stiftsanställda jobbar inte med folk utan med dem som jobbar med folk. Fortbildning av personal och förtroendevalda, konsultativt bistå med råd och dåd samt en del övergripande ting av regional karaktär där församlingarna blir för små enheter. Alltså inte att direkt jobba med folk.

Under åren på stiftet lät jag mig bli enrollerad som förtroendevald en mandatperiod. Jag hoppade också in i församlingen jag tillhör med att ha konfirmander i ett trängt vakansläge liksom att knyppla vidare som Bibelstudiegruppsledare.

 

Då Pitedalens folkhögskola – numera Älvsby dito – bytte rektor och skolprästen sökte och fick den tjänsten blev hans kombinerade uppdrag att vara skolpräst och lärare ledigt. Det var då också för att inte själv bli byråkratiserad dags att lämna stiftet och återvända till folkarbete. Efter en del turer – det finns små skvätträdda människor som lyssnar på andras lögner och inte litar på vad man säger – fick jag tjänsten trots att jag inte lydigt ställde upp på då helt okända (men nu ganska vanliga) åsiktsregistreringsfasoner. 16 år tror jag det blev på folkhögskolan. Under den tiden var jag ånyo förtroendevald i församlingen – förutom att som vanligt bo här och gå i kyrkan på söndagarna.**

 

2013 lämnade jag folkhögskolan och har sedan dess varit komminister.

Till sommaren lämnar jag 65 å ung det uppdraget för att tillhöra Älvsby församling genom att bo och fira gudstjänst. Det är ju SÅ jag tillhör församlingen.***

 

Efter denna självbiografiska utvikning tillbaka till huvudspåret:

Det blir min sjunde (eller åttonde) biskopsvisitation.

 

De tidigare var intressanta historier. De förändrades över tid och mellan biskoparna trots att det varit samma församling. Varje gång har några punkter fått samma goda omdöme – och en och annan påtalad brist som lokalt ansvariga valt att inte åtgärda. Märkligt nog.

De nu aktuella dagarna är inte upplagda som förr. Kanske blir resultaten annorlunda. Vi får se. Att visitera Älvsby församling är i alla fall nästan det sista biskop Hans gör innan han lämnar om än inte ämbetet han är vigd till men väl sitt operativa biskoppande i Luleå stift.

 

Intressant onsdag och torsdag väntar...

 

PS: Min skylt med bön om snö lämnade jag kvar när jag slutade på folkhögskolan. Förra vintern hade man biskopen att hänga upp den vilket gav ett oerhört klent resultat. Inför denna vinter hängdes den upp av en annan teolog långt ifrån biskopsstatus. Snacka om att den tagit!

Har ni skylten uppe än? frågade jag en av skidtränarna för några veckor sedan.

Jo! men vi har vänt den mot väggen! blev svaret. DS

 

 


*  Detta kan inte nog poängteras! Det finns ett oskick i kyrkliga arbetslag och bland förtroendevalda att se sig själva som ”församlingen”. I detta avseende är Älvsbyn inte värre än andra, kanske till och med något bättre. Men det är lätt hänt att slinta i både tanke, tal, skrift och attityder.

**  Det kan vara så att jag med att genom alla år sammantaget ha firat fler gudstjänster i bänken än i koret  förvärvat en speciell präst-erfarenhet. Med den erfarenheten i bagaget är jag bergfast övertygad om en ambition jag har men inte alls fixar att leva upp till: Det är församlingen som äger, och skall äga, gudstjänsten och sin präst. Det är inte prästen som förfogar över dem som kommer och med dessa som gisslan efter eget tycke och smak styr och ställer allt som han eller hon själv vill och tycker.

***  En kyrkoherde har möjlighet om han eller hon vill och vågar att med församlingen göra vägval och forma framtiden. Jag har aldrig haft den möjligheten och det är efter eget val. Som ovan synes har jag hela tiden varit präst i underställd befattning, aldrig som kyrkoherde. 1983 skulle det bli skifte men jag bedömde mig då alldeles för ung. Strax innan mitten av 90-talet när jag hade uppdraget på stiftet ombads jag av många att söka och skulle nog fått tjänsten – men sökte inte. Ett par tre år senare hade jag – om jag velat – kunnat utmana om tjänsten gjorde inte det. Hade då knappast fått den. Vid det sista kyrkoherdebytet för ett par år sedan var jag inte (längre) behörig.

 


svära i kyrkan?

Får man skriva att man är belåten, glad och ganska tillfreds?

 

Med sådant som händer i församlingen? Och utan att därför anses vara en ljusblå tomte som inte ser skavanker, problem och brister? Kan man vara simul felix et infelix? – det Google Translate gav när jag lät funktionen till latin översätta på en gång glad och missnöjd.

 

När jag ibland kritiserar eller påtalar brister i hur den kyrka och församling jag har förtroendet att få verka i prioriterar, fungerar, beslutar och gör vägval tycker somliga att det näst intill är att svära i kyrkan. Uppfattas både ibland och ofta som lite negativ. Rentav jobbig – det har jag fått höra. Nu är du bitter! var det en som sa för några dagar sedan. Nej! svarade jag. Bitter är jag inte! Men butter! Och det är inte samma sak.

 

Är man för positiv till något kan det också uppfattas som att svära i kyrkan. Som skryt. Som taktlöst olämpligt. Skryt är olämpligt! Tro inte jag menar något annat. Men att tycka något faktiskt blev bra eller att vara tillfreds kan ju inte i princip vara fel att orda om. Eller?

 

Och nu kommer det:

Jag är faktiskt nöjd de två dagar jag haft arbetsuppgifter denna vecka – tisdag och onsdag.

Måndag var en uppgiftsfri så kallad ”ledig dag”. Idag torsdag och i morgon har jag semester. Det är alltså tisdag-onsdag jag är arbetsmässigt är belåten med. Till största delen.

 

Det blev enligt mina tidsnoteringar två 13-timmarsdagar. Summa 26 timmar. Då tanken är att jag på fem dagar i veckan skall göra 38,25 timmar – det blir 7,65 per dag – har jag jobbat betydligt mer än vad ett kontoriserat tjänstemannaavtal stipulerar. Mer än tre dagar på två dagar.

 

Var allt nödvändigt? Det vette kissemissen. Allt inte lika nödvändigt i alla fall.

 

Tisdag morgon strax före 8 anlände jag till mitt arbetsrum med det där befintliga röriga skrivbordet. Administrativt plock med till exempel att notera vilka konfirmander som firat gudstjänst under helgen och en del annan faktaframtagning innan promenad till Älvsby folkhögskola för Konfirmandnätverksträff mellan klockan 9 och lunch. Det är ett halvårsvis återkommande pep-talk och överläggning för alla som i Piteå kontrakt – från Bottenviken till norska gränsen – arbetar med församlingarnas  konfirmander.

Är sånt 100% nödvändigt? Njaaoo! skulle jag vilja säga apropå kissemissen. Det är ju ett delande av hur saken läggs upp på olika håll och hur det utfaller. Det är en poäng att göra sånt även om jag ibland får intrycket att vi inte delar de svårigheter vi har och misslyckande vi gör. Lite glättigt då alla vill framstå som duktiga – men värdefullt i alla fall. Och med en definitiv känslan i magen efteråt:

I Älvsbyn behöver vi inte skämmas vare sig kvantitativt eller kvalitativt, vare sig det gäller samlingarnas antal, timvolym, ”studieplan” och innehåll, gudstjänstdeltagande, könsfördelning eller annat. Om vi är speciellt skickliga vet jag inte. Det må andra bedöma. Men vi är seriösa och ger järnet.

 

Efter lunch intervjuades jag av en som går någon slags socialpedagogisk utbildning. Den studerande hade att skaffa sig inblick i Organiserad målmedveten Ungdomsverksamhet och vid inventering funnit att det – som hon sa – bara är kyrkan som har sånt. Idrotten har väl? sa jag och det höll hon väl i och för sig med om. Men inga andra. Inte kommunen. Och folkrörelser finns ju nästan inte längre.

Jag berättade om församlingens Ungdomsprojekt 2014-2018. Drog i en farlig fart hur det växte fram, prioriterades och – som jag ser det – har utvecklats fram till nu. Vi diskuterade och – som hon sa – hjälpte det henne att lösa sin utbildningsuppgift.

 

Efter det var det hög tid att förbereda och få fason på kvällens dubbla uppgift: Bibelstudiet och den samtidigt lagda träffen för en lite grupp annan personal och förtroendevalda som hade att rådslå i en sak inför den kommande biskopsvisitationen. Jag var sammankallande i den gruppen. Att komma till och växa i tro var den gruppens uppgift. Då Bibelstudiet efter nyår ägnat sig åt Apostlagärningarnas fem första kapitel där folk i tusental kom till tro och församlingen växte, samt att tid är en pressande historia, satsade jag på att göra två flugor på smällen – eller hur det nu heter. Bibelstudiet fick vänta med lynchningen av Stefanos och i små grupper resonera om samma sak som visitationsgruppen – alla med utgångspunkt i ett antal citat ur Apostlagärningarna och Kyrkoordningen. Listigt grepp som gav fler än personal och förtroendevalda röst och stämma inför visitationen. Men jag behövde noga förbereda och genomföra ett (hos en del föga populärt men som jag ser det nödvändigt) lite annorlunda upplägg – som funkade.

Efter en del sms-ande om onsdagen lämnade jag mitt arbetsrum 21.30.

 

Onsdag helt snabbt: Strax före 8 skrivbordet igen. 8-9.30 kollegium. Nödvändigt? Djooo! Inte så kul men nödvändigt. Kaffe. Förbereda Begravningsgudstjänst. Söndagspsalmval med kantorn. Skissa vidare på tankar inför sportlovets fyra-dagars-konfa. 11.15 träff inför denna eftermiddags konfirmander. 12.20 lunch med potatismos och stekt strömming i mat låda – kissemissen överlycklig. 12.40 till kyrkan för begravningen 13. 14 droppade konfirmander in i två grupper. Från 14.40 i två TV-intervjuer vara Johannes just frigiven från Patmos i kejsar Nervas första regeringsår. 17 förberedelser för kvällens Samos-cirkel – det sms-andet kvällen innan handlat om. 18 iordningställande av kyrkan för veckomässan 18.30 där kollegan skulle vara celebrant och var mitt i sina beredelseordsförberedelser. Deltog i med 23 andra i mässan. 19.15 Samos-cirkeln där mitt bidrag efter att deltagarna pratat parvis blev en summering av kristen tro (enligt bild och beskrivning i förra inlägget). 21.20 tillbaka i kyrkan för ”avplockning” av Mässan – kollegan var nu i ungdomsgruppen som på sin kant förberedde visitationen med att baka och göra köket till en kladdig historia.

Hemma 21.45.

 

Och jag är helt nöjd – vilket kanske är att svära i kyrkan.

 

PS: Katten heter Felix. DS.


prästrekrytering!!!

Nu är dom igång!

Bilden är bevis! (Klicka på den blir den större)

Den som kallas nuvarande komminister är jag.

Som blir 65 år ung till sommaren.

 

De i särklass flesta bloggläsiusar och bloggläsiusor liknar de i särklass flesta som lyssnar till predikan i söndagarnas gudstjänster – minns inte ett vitten. Det räcker att vid kyrkkaffet fråga om något i förkunnelsen man funderar över så kommer svaret: Det är liksom lite svårt att komma ihåg. Men bullarna är goda.

 

Att då någon skall minnas vad jag härstädes knapprade ned den 4 januari i år, i inlägget semestertorsdag är med detta i tanke naturligtvis en alldeles orimlig förväntan. Inte ens i mina mest febersjuka drömmar inbillar jag mig att någon minns den berättelse jag då gav om hur denna vår skulle läggas upp vad gäller arbete och tjänstgöringsdagar. Givetvis kan man titta tillbaka på inlägget ifråga men man kan också ta del av denna sammanfattning:

  • Det finns 40 semesterdagar kvar från tidigare år.
  • I tjänst första halvåret 2018 ger 16 dagar till. Summa 56.
  • Som alla andra har jag i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar/vecka – 52.
  • 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. 181 minus 52 minus 56 lika med 73.

 

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

 

En lösning skulle kunna vara att jag på eget initiativ backar från semesterönskemålen. Visst är jag en ganska snäll typ som vill hjälpa till att lösa krångliga lägen – något jag också många gånger varit med om att göra – men inte denna gång. I grunden är det ju arbetsgivarens sak. Och arbetsledningens. Inte min. Så det gjorde jag inte.

 

En annan utväg hade varit att arbetsgivare och arbetsledning sagt: Stig. Vi kan inte bevilja dig semesteruttaget som du önskat. Tyvärr. Du får ta det till sommaren och kanske då gå i pension när semesterdagarna är slut. Eller ta det i pengar.

Skulle man gjort så – och detta sade jag tydligt – vore det i princip helt OK. Så är regelverket. Rätt till semester har jag men när semestern skall tas ut bestämmer jag inte själv. Jag kan bara önska. Kan önskemål inte tillgodoses är det bara att tindra med ögonen och simma in i kaklet utan att bli butter, bitter, arg eller inåtvänd. Men jag erbjöd det inte själv.

 

Jag beviljades semesterdagarna. Frågorna återkom:

Hur i detta göra bästa möjliga nytta? På lång och kort sikt?

När den andre komministern dessutom blir föräldraledig?

 

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och begravningar! Ta time-out för Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Inga nya påfund! Låt den präst vi delar med EFS ta hand om alla drygt 50 konfirmanderna och ungdomsgruppen tillsammans med den nyanställda på pedagogtjänsten och ungdomsledaren! Ställ in veckomässan!

Det blev inte chefens linje fast det onekligen ”löst” det akuta dilemmat.

 

Kör gudstjänster – tre helger av fyra! Och Bibelstudier och andra undervisningssammanhang! Kör Samos-resan för vuxna!* Vikariera för den föräldraledige bland konfirmanderna – inklusive lägren – och i ungdomsgruppen! Fortsätt med veckomässan! Begravningarna får vi lösa på annat vis.

Det blev chefens bud. Också i detta läge bygger det församling på lång sikt.

 

Naturligtvis är jag flexibel. I teologiska ting anses jag av en del tämligen rigid men när det kommer till att ta på sig en dag, byta en arbetsuppgift, göra ett inhopp ställer jag mig inte omöjlig. Framför allt när man inte i panik låter akutläg gå ut över långsiktigt församlings-byggande arbete – som jag lämnar till sommaren då någon skall ta vid som det stod i annonsen.

 

Det är ett framåtsyftande ihärdigt arbetslag den prästkollegan kommer att ingå i. Ett gäng som kavlar upp nävarna och spottar i ärmarna, som tar i och inte är rädda för att det som behöver göras. Kyrkorådet är seriöst. Det är delvis nytt och därmed lätt oprövat – mandatperioden har ju just börjat. Såvitt jag bedömer det finns nu mindre traditionalistisk försiktighetsstyrd räddhåga än förr samtidigt som en del erfarenhet kan saknas.

 

Om du som läst detta blogginlägg är präst och är av den kalibern att du vill ingå i den anda jag försökt beskriva:SÖK!

Känner du någon av den sorten: Uppmana den att söka! – även om du gissningsvis inte vill bli av med en sådan från din församling).

 


*  Se blogginlägget det verkar bli av. Knappt 20 kommer att fara.


klippt spagetti

Jag vet!

Rubriken är korkad!

Men alluderar i alla fall till förrförra inlägget.

Spagat – spagetti.

 

Jag avbröt då mitt skriveri dels för att det hade blivit långt nog, dels för att saken både berör, upprör och stundom nedgör mig – alltså hur det under den tid jag kan överblicka gått så illa.

 

I kommentarsfältet här på bloggen kom inget – som vanligt. På Facebook, där jag alltid ger en länk till ett nypublicerat blogginlägg, kom följande från personer jag mycket väl vet vilka de är men här låtit initialer ersätta namnen:*

 

NS – boende och aktiv i Älvsby församling: Kan det vara för att man övergivit den första kärleken? Eller ännu värre – hemska tanke – missat den?

Jag svarade: Kommer att beröra saken vidare i nästa eller nästnästa blogginlägg. Och jag är rädd för att det ligger en hel del i din frågefundering.

EH – ungdomskamrat från Luleå, boende söderut ”någonstans i Sverige”: Jag tror att svaret är att saltet (Svenska kyrkan) mist sin sälta. De förändrade relationerna för 20 år sedan har bara cementerat Kungl. Religions-, traditions- och salighetsverket. Kyrkan kom inte en mm närmare självständighet.

 

När man är ung är man entusiastisk – ofta. Att titta tillbaka på sin ungdomstid att att glo i livets backspegel på en tid av större kontraster,skarpare kanter och mer svart-vitt. Definitivt är det så.

Saker har slipats av. Tur är det. Dessutom helt naturligt på någon sorts individuell nivå. Man kan se tillbaka och le lite överseende över vild naivitet och man kan legitimera sin senare håglöshet med Då var vi unga och galna.

 

Men, noble Bloggläsius, avslipning är en sak, avtrubbning en annan.

 

Jag har snart varit präst i 40 år. Under mer än halva den tiden hade jag uppdrag knutna till stiftet men framför allt till kyrklig ut-och fortbildning. I de sammanhangen har jag hört präster som har ungdomsrörelserna att tacka för att det blivit vad de blev liksom blivande präster säga dumheter som Jag känner mig inte bekväm med ungdomar så jag vill inte jobba med KU. Eller Konfirmander tycker jag är i en jobbig ålder så de undviker jag. Kvällar och läger funkar inte för mig! har också yttrats

 

Bekväm. Vill.

Vad är det för svammel?

När var det sagt att det skulle vara bekvämt att verka som präst?

Eller att det skulle betyda att man kunde undvika det man inte vill?

 

Jag tror båda kommentatörerna på FB tangerade sanningen.

Den första antyder det allvarligaste – avtrubbningen, bristen på – nu kommer ett gammalt ord – själavinnarsinne. Sannolikt har det att göra med det som kallas Frälsningen hamnat i bakvattnet – i alla fall andras. Det är varje prästs och därför också mitt ansvar att rannsaka sig på den punkten och återvända till den första kärleken.

Strukturfrågor och annat övergripande som den andra kommentaren nämner kan nog spela en viss roll men ska inte överbetonas. Ingen nomineringsgrupp har ju aktivt hindrat engagemang med och för unga människor. Man har hindrat vissa att engagera sig – det är sant – men man har inte lagt sådana hinder i vägen att den som bestämt sig för att vilja det obekväma inte kunnat trampa ner eller runda hindren. Att sedan politikerna på det stora hela taget inte gjort tillräckligt för att bana väg för evangelisation och utåtriktat pastoralt arbete är en annan sak.

 

Det ska göra ont att spela hockey! sa en gammal kommentatorsprofil på den tiden det bara fanns svartvit TV med olika nyanser av grått.

Det ska göra ont att vara präst! blir min variant. Har man inte i kontakt med ungdomar och konfirmander fått sabbad nattvila, en spräckt tand eller ett revben knäckt har man inte tagit i ordentligt. Sådetså!

 


*  Det handlar inte om censur – naturligtvis! De stod ju med sina namn på FB så det är ju i alla fall frågan om offentliga signerade åsiktsyttringar.


spagat i hjärnan!

Hur kunde det som var så bra bli så dåligt?

 

Den tanken gnager i mig.

Far fram och tillbaka i huvudet. Särskilt när jag jämför vad som skrivs i en speciell Facebook-grupp med vad som står i förra veckans och denna veckas nummer av Kyrkans Tidning – den som många kallar Torsdagsdepressionen.

 

Först Facebookgruppen Vi som var med i Kyrkans Ungdom. Bilden är därifrån och avsikten med gruppen är:

 

Det här är en nostalgigrupp för dig som var med i Kyrkans Ungdom. 2018 fyller Svenska Kyrkans Unga 25 år. I och med detta vill vi hemskt gärna starta en grupp där vi samlas och myser i minnen och nostalgi från vår historia. Dela gärna med dig av dina bästa minnen! Bjud in alla du känner från KU-tiden. (…).

Avsändare: Svenska Kyrkans Ungas Facebook-sida. Som ett initiativ i och med Svenska Kyrkans Ungas 25-årsjubileum.

 

Jag har inte analyserat allt.

Det haglar in bilder, notiser, roliga minnen från Riksmöten, Lokalföreningar, Stiftsarrangemang. Inte bara från nu och 25 år tillbaka i tiden då Svenska Kyrkans Unga bildades. Riktigt gamla minnen finns också. Minns jag rätt var det för 25 år sedan mer frågan om en nyomstarts av Riksförbundet Kyrkans Ungdom RKU som funnits innan men kanske tynat. Dessutom hade under min gymnasietid Kyrkliga Gymnasistförbundet KGF funnits – slogs vad det led samman med (och dog i famnen på?) RKU.

 

Jag har som sagt inte analyserat allt. Gruppen har ju över 1800 medlemmar. Därför är jag lite osäker på om det var i början av den gruppens existens eller om det var en samtalstråd i en annan Facebookgrupp – Prästkollegor – som någon tog upp ungefär följande fråga: Vi alla som varmed i kyrkliga ungdomssammanhang – vad blev det av oss?

 

Många tolkade frågan yrkesmässigt och yrkesmässiga svar haglade! Förtroendevalda, pedagoger, kamrerer, körsångare, präster, pedagoger, osv.

En del svarade ungefär Det var en kul tid då. Jag firar gudstjänst men arbetar med annat. I något fall finns till och med Jag har lämnat kyrkan – tack och lov!

Det dominerande intrycket var hur som helst att många som yttrat sig – som naturligtvis inte är alla som var med – via ungdomsrörelsen rekryterats till olika uppdrag i kyrkan.

 

Då skriver Kyrkans Tidning för andra veckan i rad om Rekryteringskris vad gäller musiker, diakoner, pedagoger och präster. De som kommer in motsvarar inte på långa vägar de väntande pensionsavgångarna – varav jag är en.

 

Jag få spagat i hjärnan!

 

Om så många så ofta upplevt så mycket som var så bra – varför har inte facklan burits vidare?

Varför har många präster – jag fokuserar på den kåren – som blev vad de blev just på grund av ungdomsverksamhet inte själva med vilja, kraft och blod funnits bland ungdomar i de församlingar där de har tjänst? Eller åtminstone längtat efter det och försökt intill gränsen för att spy av utmattning?

Vad hände? Eller: Vad hände inte?

 

Det är ju inte första gången jag funderar över detta. För inte så länge sedan, 3 december förra året, ordade jag i saken i inlägget rekryteringskris – klicka här. Där och då kom en enda kommentar – och jag vet att fler än han läser min blogg. Kommentaren berörde den principiellt viktiga men kvantitativt faktiskt ganska marginella effekt som följt av att kyrkan bestämt sig för att rata folk av visst teologiskt konservativt snitt.

 

Må vara hur det vill med det!

Jag hävdar att rekryteringskrisen är mycket djupare än än till exempel ämbetsteologi eller frågan om så kallat inklusivt språk eller tacojesus eller nåt annat tämligen perifert som det medialt verkar som om kyrkan så gärna pysslar med. Rekryteringskrisen är ett symptom, inte själva sjukan. Som värk förhåller sig till diskbråck – typ. Käcka rekryteringssatsningar funkar som då Alvedon – bedövar symptomen men lagar inte diskarna. För det behövs annat. Inte minst att man utreder hur skadorna uppkommit.

 

Nu är jag upprörd!

Bäst jag inte skriver mer! I alla fall nu!


det verkar bli av!

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

 

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

 

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

 

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

 

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

 

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

 

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

 

Läckert!

 


*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.


semestertorsdag

Japp! Det är torsdag.

Jajjamän! Jag har semester.

 

Kanske tycker någon det är tidigt. Alltså inte att det är torsdag – den kommer ju som regelbundet med en veckas intervall. Men att börja semestern redan den 4 januari.

 

Jag har blivit spådd.

Facebook har en massa hyss för sig. Analyserar vilken Game-of-thrones-, Mumin- eller Disneyfigur man är, vilken nationalitet man innerst inne odlar, vilket yrke man skall få, har eller skulle haft osv. Givetvis fanns då också en spådom för 2018. Klickar du på bilden blir den större och du det resultat jag fick.

 

Halva texten torde i alla fall bli sann om planerna håller. Det där om att du lämnar ditt gamla jobb. Det ämnar jag ju göra vid halvårsskiftet, strax efter det att jag blivit 65 år ung. Tjänsten som – detta har jag nämnt i tidigare blogginlägg – komminister i Älvsby församling skall då få sig en annan innehavare. Det är jobbet jag lämnar.

 

Här vill jag med kraft inskjuta att jag egentligen ogillar att säga att jag jobbar som präst. Så beskriver jag mig aldrig om jag själv får bestämma orden. Präst är inget jobb man har! Det är något man ÄR. 7x24x365,25 timmar varje år. Det jag jobbar som är möjligen just den tjänst jag som präst just nu har – kom-minister vilket betyder med-tjänare (till Pastor, det vill säga kyrkoherden) i sagda Älvsby församling.

 

För ungefär fem år sedan slog jag in på den vägen – komministervägen alltså. Jag lämnade då uppdraget – OK: jobbet – som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Tanken var att det skulle vara temporärt som en time-out under 2013 men av flera anledningar kom det att bli permanent. Och till sommaren släpper permanentningen.

 

Vi var fyra präster i församlingen när jag började i februari 2013. Sedan har det varierat. Efter ett par år blev en av komministrarna sjuk. Då blev vi tre. Den den förre kyrkoherden lämnade en tid efteråt sin tjänst efter mer är 20 år i befattningen. Då var vi två komministrar kvar. Den ena av oss vikarierade då i den herdebefattning hon sökt och också fick. Det innebar att en komminister blev kvar – lilla jag. Samt inhyrningar av tillfälligt slag för en del gudstjänster och kyrkliga handlingar, semestervikariat etc.

 

Det jag nu säger kan låta provokativt men är ändå sant: När en komminister i en församling blir kyrkoherde i samma församling lämnar han eller hon församlingen.

Här menar jag i betydelsen av operativt fältarbete med konfirmander, en hel del gudstjänster och kyrkliga handlingar. Så är systemet. Det jag säger är inte på något vis kritik av person.

Som kyrkan nu fungerar består uppdraget som kyrkoherde av stabsarbete med så många trista sammanträden och tråkiga budget- och personalfrågor att det kanske bara är en tredjedel av tiden som kan användas till arbete i terrängen.

 

Uppgifterna blir inte färre bara för att det finns färre i tjänst.

Naturligtvis kan man ta bort en del saker – hembesök, träffpunkter av olika slag. Kanske kan man stuva om dop och vigslar lite och låta musikern ensam ha andakt på äldreboenden men det dör i alla fall ungefär 100 Älvsbybor om året och det skall firas gudstjänster i två kyrkor och konfirmander skall ges möjlighet att möta Tro på Kristus. Vid vakanser blir det alltså mer att göra för dem som är kvar.

Kring detta klagar jag inte alls när det händer! Det hinner man inte och skulle bara ta energi från det viktiga som finns att göra. Dessutom har jag varit med om det förr. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga in. Det gjorde vi, jag och andra medarbetare.

 

Det mariga är att sedan man fyllt 50 har man 32 semesterdagar varje år. Med tre av de som förr kallades prostdagar kunde det bli sju veckor väck. Men så går det inte när det är vakanser i befattningslistan och om sommarledigheter skall fungera något så när rättvist. Det skall ju alltid finnas (minst) en i tjänst och därför får man nöja sig med fyra, max fem veckor på sommaren. Det är i sig ganska OK men innebär faktiskt att man inte får ut sin berättigade ledighet.

 

Gjorde inte Kyrkorådet något när det var vakant?

Typ rekryterade på de vakanta komministraturerna.?

Har inte de ansvar både för verksamheten och personalens villkor?

 

Det är pinsamt att svara som jag nu gör:

De verkade inte speciellt oroliga. De var ju upptagna med en annan personalfråga. Och sedan en annan fråga till. Och budgetar. Och kan man inte ha flera bollar i luften studsar några mellan stolarna.

 

Men det lindrade sig i alla fall. Sommaren 2016 kom en komminister till. Och i somras ytterligare en halv präst.

 

Effekten har hur som helst blivit att det finns en massa sparade semesterdagar. Man får ha max 40 sådana. Har man fler regleras det till 40 vid årsskiften och man får det överskjutande i slantar och lusidorer. Så blir det på januarilönen.

 

Men 40 dagar har jag kvar sedan tidigare år. Plus 16 dagar 2018 då jag ju planerar vara i tjänst första halvåret. Det är alltsammans något jag är berättigad till. Det är tid arbetsgivaren är skyldig mig.

Det börjar jag nu ta ut. Två dagar denna vecka. Eller om man vill: 6 dagar i januari, lika många i februari, 8 i mars, 12 i april, 4 i maj och 20 i juni. Så är planen. Dessutom har jag som alla andra i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar varje vecka. Det är 52 dagar. Dags för matte: 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. Dra 108 från 181.

 

Hur skall jag vara optimalt nyttig 73 dagar under 26 veckor?

Vi har gjort en planering, herden och jag. Den justerades något till innehåll, inte omfattning, på grund en lycklig tilldragelse. Den unge komministern med familj reser till Sydafrika för att adoptera en pojke till. Det betyder föräldraledighet under en stor del, kanske det mesta av våren.

 

Den andra bildens färgglada system är en översiktskalender över mitt (planerade) första halvår 2018. Orange färg är vanliga arbetsuppgiftsfria dagar, gult är semester och blått i tjänst. Ljusare blå ton betyder lägerdygn.

 

Och idag var det en semestertorsdag – den första.


lutherpastiller

Detta aviserade jag i förrförra inlägget med rubriken andra piller. Jag har tagit några denna höst. Jag menar lutherpastiller, ett speciellt slags TAS – Teologiska Anabola Steroider.

 

Vid ett par tillfällen har vi i höst firat en smärre gudstjänst med rubriken Luther denna helg. Tanken bakom var ungefär: Vad sa Luther, eller skulle Luther sagt, denna helg i kyrkoåret, kring någon av just denna helgs föreslagna texter? Och säger oss? I transponerat skick i och till vår tid. Nu. Inte då.

 

Jag tyckte idén (som jag själv kommit på) var intressant och för att lösa det självpåtagna uppdraget konsulterade jag Luthers Kyrkopostilla volym två och ett. Den ena helgen var vad vi kallar Söndagen före Dom-söndagen i slutet av förra kyrkoåret. Den andra var Andra söndagen i Advent, alltså i början av detta år.

 

Jag valde Kyrkopostillan fast jag också äger hans Huspostilla. Den fick vara med sina kruseord. Dessutom är den 1800-tals.volymen nedupppackad sedan några år. Nedpackad i en låda, uppackad på kallvindan.

 

Han är långrandig, han Luther.

Predikningarna är långa som halva förra vintern. Och då menar jag norrbottnisk vinter, inte nåt syd- och mellansvenskt tjafs. Mellan 15 och 20 sidor.

 

Läsa en sådan i sin helhet?

Aldrig i livet! Inte många kom till gudstjänsterna men alla hade gått i förtid om jag gjort så. Bra är det därför att den gode reformatorn liksom skiktar sin förkunnelse. Inte sammanhängande i för det första, för det andra och för det tredje. Så strukturerad är han inte. Men i ordens viller-valla har han som olika avsnitt – typ:

  1. en del om texten i sig med en tillämpning för fattiga anfäktade själar,
  2. ett avsnitt bitvis grov och underhållande vild polemik mot påven och/eller svärmarna,
  3. undervisning om lag och evangelium – oberoende av bibelavsnittet,
  4. en utredning om den rättfärdiggörande tron – också oberoende av bibelavsnittet.

Det var mest den första punkten jag tog fasta på och försökte göra om den för idag. Vid det ena tillfället refererade jag också lite av polemiken med ett kort försök att hitta motsvarigheter idag till dem Luther kritiserade då – ganska svårt i komprimerat skick.

 

De två helgerna det handlade om påminner om varandra. Andra söndagen i Advent återvänder ju tematiskt en hel del till vad som präglar slutet av ett kyrkoår – allvaret i den dubbla utgången och den trygghet vi har i att rättfärdigheten skall upprättas av Honom som gav sitt liv för oss.

 

I detta är Luther tydlig och – faktiskt – mer själavårdande än jag trodde. Det var bra predikningar åtminstone för mig. Och i sitt till idag överförda skick ganska skarpa. Gud är bister, krävande och dömer orättfärdigheten. Sant. Samtidigt ger Gud oss, alldeles utan vår förtjänst och trots våra brott, den fullkomlighet och gemenskap som Gud själv i Kristus skapat förutsättningen för. Och som vi får tro.

 

Så – han är nog läsvärd, han Luther.

Inte för att repetera utan för att reflektera över.

Och reformeras av.

Rentav dopas av.

 

PS: Halva denna text mobiltelefonskrev jag i det vinterskogens mörker jag nämnde i förra inlägget. DS.


felsatsning?

Först av allt:

 

Man måste få satsa!

Till och med satsa fel!

Rentav misslyckas!

Får man inte det händer inget!

Och man lyckas ännu mindre!

 

Det är en tanke att hålla fast i också när besvikelsens grå nyans invaderar sinnet. Inte ytligt hålla fram som en ursäkt för att bara slå ifrån sig, för att inte tänka, för att strunta i att analysera och utvärdera. Så görs ibland. För mer än 20 år sedan hörde jag en högt uppsatt kyrklig dignitär säga: Det blev inte som vi avsåg men det är ju ingen idé att nu utvärdera det - det ligger ju bakom oss. Just då och där var det ett extremt förnekande vägval för attkomma undan alla tankar på felval. Tyvärr är det absolut inte atypiskt - eller otypiskt som det heter här i norr. Både hög och låg drar sig ofta för att försöka se var man bedömde fel eller handlade oklokt.

 

Reformation 500 har denna lördagseftermiddag fått mig på dessa tankar. Det kanske inte var rätt eller realistiskt tänkt, det vi tänkte just under rubriken Reformation 500. Och det är jag (just nu akut) besviken över.

 

Vad var det då, detta Reformation 500?

 

Kyrkoherden gav mig i slutet av våren i uppdrag att fundera kring ett upplägg för att i församlingen uppmärksamma reformationsjubileet. Intressant. Jag sökte lösa uppgiften och presenterade för arbetslaget muntligt och lite skriftligt mina funderingar.

  • I förkunnelsen skulle varje präst varje söndag försöka inflika någon uttalad Luther-tanke.
  • I veckoverksamhetens olika delar av barn-, konfirmand-, kör- och ungdomsverksamhet också försöka göra så i tillämpliga delar.
  • Det ordinarie Bibelstudiet skulle tackla Galaterbrevet och i gruppen Te&Tanke skull det finnas en Lutherkvart med olika teman.
  • Tre event, extra satsningar, under rubriken Reformation 500 skulle få ta var sin lördagseftermiddag i anspråk följt av en kort gudstjänst på Helgsmålsbönstid med försök att transformera om reformatorns förkunnelse till Luther denna helg med dess texter och teman.

Arbetslaget mottog planerna positivt. Vi beslöt att köra – med främst mig som aktör. Men inte som ende aktör.

  • Hur förkunnelsen blivit i andra gudstjänster än "mina" kan jag inte uttala mig om. Jag har nog inte ens själv varit konsekvent.
  • Veckogrupperna vet jag inget om förutom Bibelstudiet och Te&Tanke. Det sistnämnda forumet har inte varit någon kioskvältare. Allt som allt jag och ett par personer med växlande närvaro på grund av jobb. Bibelstudiet har dock arbetat sig genom brevet.
  • Och lördagarna? De med den speciella rubriken?
    Första gången var vi åtta. Andra gången kom en och sedan fem till för gudstjänsten. I eftermiddag ingen och vi får se hur det blir klockan 18. Ringa in helgen ska jag i alla fall göra.

Var tänkte vi kollektivt fel? Var gjorde vi missbedömningen? Var förberedelsetiden bortkastad? Jag tycker man skall borra i sådana frågeställningar liksom i många andra liknande. Känslan av fiasko finns ju.

 

Samtidigt måste man prova.

Hade vi inte försökt göra något hade ju med 100% säkerhet inget alls blivit av. I kyrkan är det inte ovanligt att det händer – alltså att man spelar safe så till den milda grad att man bara kör eller genomför något när man med säkerhet vet att det faller folk på läppen. Det försiktiga sättet att gå framåt blir då de facto en kräftgång.

 

Jag tror vi behöver gå på som en vi-har-en-idé-kyrka, inte som en det-är-ingen-idé-kyrka.

Därför tror jag det var rätt att försöka. Om det vi försökte göra var rätt sak eller var att på rätt sätt göra en sak eller med rätt person i anrättningen kan jag inte själv rätteligen säga.

 

Ingen kom för att delta under eftermiddagen, det jag ägnat tid åt att förbereda. Det må vara hänt. Det förberedda finns ju kvar.

Värre är att arbetsplatsens internet inte fungerar. Det kom att betyda att jag inte fick tag i mina förberedda ting – en Påvverpåjnt och en del annat. Mer tid fick ägnas åt omförberedelser av det som sedan inte blev av.

Jag blev ju dessutom vingklippt vad gäller annat framtidsarbete! Kommer inte åt det som jag ska hålla på med framöver och som i något slags välsignat anbefallt tillstånd befinner sig på en server i södra delen av landet. Det irriterar mig högeligen att jag på så vis får mitt jobb sabbat av att datafolk som inte ens befinner sig på orten inte skött eller sköter sina jobb. Tydligen är mina uppgifter så oviktiga att service- och understödsfunktioner inte behöver jobba både dag och natt för att systemen skall funka till förmån för det som är Kyrkans uppdrag – förkunna, undervisa, utöva diakoni och mission.

 

Dock kunde döarbetstiden ägnas åt att medelst telefonen skriva detta blogginlägg som via hemdatorns fungerande internet publiceras senare i kväll.

 

PS: I gudstjänsten var vi fyra stycken. Lyckat? DS.


rekryteringskris

Jag nämnde att jag var på en stiftshandläggarledd kurs- och samrådsdag kring en angelägen sak. Just den samlingen genomförs kontraktsvis. Nu var det Piteå kontrakts tur, alltså det band av församlingar som finns längs med älven från norska gränsen till Bottenviken – Arjeplog, Arvidsjaur, Älvsbyn, Piteå, Norrfjärden och Hortlax. Alla var representerade utom Piteå, den suveränt största församlingen. Om deras frånvaro beror på att de inte menar sig ha något att lära eller inte har något att bidra med skall jag hålla osagt. En brist är hur som helst att den som är störst uteblev.

 

Ämnet för dagen var att det nu inte på långa vägar rekryteras det antal blivande musiker, pedagoger, diakoner och präster som motsvarar de kommande årens pensionsavgångar. En akut kris. Eller en kronisk?

 

Vi samtalade och delade berättelser och erfarenheter, inte minst om hur vi själva kallades till och hamnade i det vi är. Bra samtal. Påfallande många av oss kunde ange att vi växte upp i bekännande kristna och svenskkyrkliga hem.

 

Analyserna blev enligt min mening tyvärr för ytliga. Vi pratade om att kyrkan inte är ett attraktivt utbildningsmål – men inte varför. Att vad man kan kalla rekryterande miljöer saknas nämndes men djuplodades inte i. Att den sorts modellpersoner som lockade oss numera är mycket färre konstaterades – men varför det blivit och är så berördes inte.

 

Jag har mina egna teorier och delger nu dig, noble Bloggläsius, en del av dessa.

 

  • De miljöer där människor upplever kallelse till tjänst är samma miljöer som kallar folk till lärjungaskap, till att bli, vara och växa som kristna. Där folk inte kommer till medveten tro produceras inte heller folk med tro som yrke. Det är en enkel och grundläggande sanning.
  • När jag var ung fanns ledarprofilledda veckokvällssamlade ungdomsgrupper i många församlingar. Ungdoms- och gymnasiströrelserna RKU och KGF var vitala vitala och profilerade. Så kallade Ungdomssekreterare, sedemera församlingsassistenter, fanns i en del församlingar men präster tog på många håll aktiv del i sammanhangen. Läger med profilerat innehåll kryddade anrättningen 4-6 gånger per år. I de sammanhangen kläckte den kull prästkycklingar jag tillhör och som de närmaste åren kommer att gå i pension.

 

Så vad gick fel – faktiskt under min tid som präst?

 

  • Prästerna abdikerade. Många ville inte jobba med tonåringar, i en del fall inte ens ha konfirmander. Att det blivit så konstaterades redan i början av 1990-talet och stiftet genomförde sammandragningar av församlingarnas arbetslag med förtroendevalda kring saken. Att inte tillräckligt många präster vill jobba kvällar och fara på läger såg man alltså redan för 25 år sedan men bättre blev det inte.
  • Några präster gallrades bort. Det fanns de som var engagerade lokalt men man slutade regionalt ta dessa i anspråk eftersom de var av fel sort, behäftade med minoritets-uppfattningen i den då fortfarande aktuella ämbetsfrågan. Varför en del som hade detta ”fel” framstod som mer ungdomsengagerade per kilo kroppsvikt än de som var "rätt" skulle man kunna fundera över.
  • Evangelisationen försvagades. Alltså själva drivet att nå nya med Evangelium. Attityden att-ta-emot-dem-som-kommer förstärktes på bekostnad av gör-alla-till-lärjungar-perspektivet. Och kyrkoråden upprördes inte – om nu någon trodde det.
  • Debattläget förändrades till större slätstrukenhet – och därmed rekryteringen. Personer som vill yrkesarbeta inom nykterhetsrörelsen rekryteras oftare bland helnyktra än bland måttlighetssupare. Det är ett välkänt faktum. På samma sätt blir de som tränar fotboll mycket mer heta på att försöka bli proffs än de som lattjar läder lite då och då. På samma vis är det naturligtvis i kyrkan. Väckelsesammanhang och tydlig profil genererar fler kallelser än vag kyrksamhet men man började rata folk ur de sammanhangen. Misstänkliggöra dem. Till och med motarbeta en del som inte i alla stycken gillade allt som hände i kyrkan. Eller bara problematiserade saker och ting.

 

Jag hade i 16 år uppdraget att vara skolpräst och lärare på en folkhögskola som gav Svenska kyrkans Grundkurs, då obligatorisk som första byggnadsstenen i en utbildning för att bli främst diakon eller präst. Under dessa 16 år såg jag från vilka församlingar i stiftet de kom som ville pröva en upplevd präst- eller diakonkallelse. Jag såg också varifrån inga kom. Jag såg att vissa församlingar, miljöer och ledargestalter "producerade" år efter år och att andra, faktiskt hela regioner, gav praktiskt taget noll.

 

Min slutsats blir: Ungdomsgrupper klassisk stil, Alphagrupper och liknande för vuxna, en småkonservativ teologi samt närvarande modellpersoner är kallelsedrivbänkar. Det är precis samma saker som förverkligar vad Kyrkoordningen anger som Svenska kyrkans syfte: att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.


var är åsnan?

Jag hade igår just tittat igenom den resväska som innehåller en massa mjukisjulkrubbefigurer. Vi har den att ta med vid besök på dagisar och liknande. Efter att ha krafsat och rafsat bland får, heliga konungar och herdar fann jag mig själv skriade: Var är åsnan?

 

Det var bara åsnan jag var ute efter. Jag ska ju förkunna i morgon på Första Advent och då behövs ju en åsna. Som rekvisita – typ. För en förkunnelsen ska bli skattig. Jag menar inte uppskattad utan just skattig.

 

Skatten är namnet på den sön- och helgdagliga barnsamling som en trappa ner sker samtidigt som det i själva kyrkorummet pågår en massa trist vuxenprat. Tre till åtta barn i åldrarna tre till sju år brukar det vara frågan om. De möter en skattkista med lämpliga ting och en samling med planerat innehåll.

 

I morgon är det ingen Skatten där nere. Orsak? No sunday school teacher this day! skulle amerikanarna skulle sagt. Och när så sker måste det ju bli skattigt där uppe i stället. Barnen kan ju inte helt bli blåsta på sin grej och därför får hela den gudstjänstfirande församlingen skattifieras med kista och allt. Och då, enligt min tanke för i morgon, med bland annat julkrubbeåsnan i lådan.

 

Naturligtvis undersöks försvinnandet. Pinkertons detektivbyrå är inkopplad liksom Sherlock Holmes och Hercule Poirot – om den sistnämnde kommer loss från mordet på sin insnöade Orientexpress.

Ledtråd finns: Den lokale komministerkollegan våndas i höggradig självmisstanke. Han tycker sig minnas att han någon gång för något ändamål någonstans plockat upp tyghovdjuret ur väskan men inte har en susning var fyrbeningen efteråt hamnat.

 

Hur som helst är saken löst på annat vis – i morgon alltså.

 

Vintergreppet är i alla fall kopplat över Norrbotten. Förra bloggposten handlade om snö och ämnet är fortsatt aktuellt. Men fick annan karaktär. Snöstormen i slutet av förra veckan ersattes av regn och blidväder vilket innebar att blåishalkan kom att vara samtidens stora samtalsämne och problem.

Trots det glatta underlaget for jag, primärhustrun och de två Luleåbarnbarnen förra lördagen till äventyrsbadet Boden för att ha kul. De små var alltså hos oss den helgen. Sedan de for har snöfall och kyla återvänt och det är gnistrande vackert ute.

 

Måndag var det arbetsuppgifter förmiddag-eftermiddag-kväll. Tisdag likaså med kursdag i Arvidsjaur – om medarbetarrekrytering och kompetensförsörjning som det heter på stifts-kansliiska. Viktiga saker som jag dock inte ordar mer om nu. På kvällen en vuxengrupp. Onsdag hade jag planerat att ha eftermiddagen uppgiftstom men ett strulande internet förlängde också den dagen till trippeln förmiddag-eftermiddag-kväll. Torsdag var ledig. Fredag uppgifter men inte på kvällen.

 

Till sommaren – som jag nu tänker– avser jag avsluta min anställning som komminister i Älvsby församling. Den enda orsaken till detta är att det sedan den 21 juni 1953 varit möjligt att ana att jag också skulle bli 65 år ung. Naturlig avgång, alltså.

 

Jag har massor med sparad semester att ta ut. 40 dagar. Plus halva nästa års semester. Och två lediga dagar i veckan. Och ca 5 vad vi kallade prostdagar som tydligen kan vara kvar också sedan avtalet skrivits. Summan av den kardemumman blir att jag kommer att tjänstgöra 66 dagar nästa halvår. Med vad? På vad sätt ska jag vara mest ”nyttig” och ”effektiv”? Här planeras!

 

Dessutom ska det rekryteras nytt. Någon annan präst skall ju efter mig vara komminister i Älvsby församling. Det är inte jag som rekryterar. Jag lägger mig inte i saken men säger ändå till präster som läser min blogg och bloggläsare som känner präster:

  • Var på alerten!
  • Var nyfiken!
  • Ge dig till känna hos min kyrkoherde!
  • Ta reda på hur det är här, hur arbetet fungerar och hur det prioriteras!
  • Och när det blir aktuellt – SÖK!

Älvsby församling är en bra församling att försöka vara nyttig i och är en efterträdare på plats när jag slutar märks inget tomrum och ingen behöver ropa Var är den åsnan?


snö & handbok

Idag har jag varit arbetsfri.

Eller kompensationsledig fast det formellt inte riktigt heter så.*

 

I snöyra!

 

Det började i natt. Det börjar nog närma sig 3 dm nu. Snö och blåst. Innebär regelbunden snöskottning, likt medicin 3-4 gånger dagligen.

 

Varför har ingen skottat? frågade jag i arg ton för en del år sedan i samma typ av snöstorm ett par av de hemmavarande barnen.

Det snöar ju! blev svaret.

Jamen hallå! tyckte jag. Just det! Man kan ju skotta undan ändå så att det inte blir så mycket!

Och svaret kom: Hörru pappa – att skotta medans det snöar är som att torka sig i arschlet innan man skitit färdigt.

 

Vad har det med Kyrkohandboken att göra?

Den har jag funderade över idag medans jag skottat snö och medans jag... – censur här!

 

Handboksarbetet är ju uppenbarligen inte klart även om en del inbillar sig det. I Kyrkomötet vek den opolitiska gruppen POSK ner sig för de etablerade politiska partiernas grupper för att få ett slut på hela den sak jag skrev om i förra inlägget. Se tydligt här: Den grupp som är kritisk mot att politikerna har makten och drev den saken i kyrkovalet tidigare i höst gjorde nu upp med samma makter och gav hjälp till nomenklaturan i den knipa den försatt sig i. Sossar, centerpartister, moderater och poskare bestämde sig för att anse Handboken färdig att antas men tillade i samma andedrag att man skall arbeta vidare med musiken – som då tydligen inte är färdig.

Sånt schackrande ogillar jag skarp! Trovärdighet noll!

 

Vad blir resultatet?

 

En Kyrkohandbok som inte kommer att ena Svenska kyrkan.

Och ett fortsatt arbete med olydnadstillägg. Folk som inte blev lyssnade till utan bara nedröstade i utskott kommer ju att agera såsom de vill – det många så kallat radikala och framåtsyftande så länge gjort.

För egen del blir det inte så mycket. Kyrkohandboken skall i sitt fargiga ofätdiga skick börja gälla från och med Pingst nästa år. Som jag nu tänker pensioneras jag tillsommaren. Ändå skall jag noga – jag har inte varit jättenoga – rannsaka formuleringar och om det blir aktuellt som emeritus använda det som är bra och stryka eller justera det jag anser vara teologiskt felaktigt.

 

Många – inte bara gamla gubbar – kommer att göra på samma sätt så det kommer alltså att fortsätta att vara kladdigt – om jag får använda dotterns kanske grova metafor.

 

Jag gick ut vid 16-tiden och grep mig an snödrevet. Sedan jag skottat mig ut från förstukvisten och avancerat till och med garaget fann jag att det snöat nya 1,5 cm på bron där jag börjat. Jag sopade av den och gick in. Om någon timme är det dags att gräva sig ut igen.

 


* Präster har ju rätt till 15 arbetsfria dagar utöver semester eftersom vi är i selen helgdagar och lätthelgdagar då annat folk är lediga. I år ville arbetsgivaren över hela linjen – inte som lokal och frivillig överenskommelse – ta bort dessa och lägga upp arbetstiden på annat vis. Tanken måste inte vara totalt fel men det mariga var att de präster som är anslutna till KyrkA i realiteten erbjöds en lönesänkning motsvarande ungefär en vecka. Att en yrkeskår och en fackförening accepterar lönesänkning är mycket ovanligt på arbetsmarknaden – lindrigt sagt. Därför har det inte blivit något nytt avtal i år och förhandlingar och medling står – vad det verkar – still. Det gamla avtalet tillämpas tills vidare.

Genom åren har jag och många kollegor jag känner inte varit så noga med att pressa fram dessa dagar och i passivt och kanske naivt låtit arbetsgivaren profitera på vår idealitet och vårt kallelsekänsla. Tack för sånt får man aldrig! När arbetsköparen då utan vidare spisning bara vill ta av oss löneproletärer de dagarna blev jag avtalsfundamentalist och tar ut alla. Idag var 15:e dagen.


rikskyrkan bankrutt?

Först lite glos- och grammatikfakta.

 

Med ordet rikskyrkan menar jag Svenska kyrkan på nationell nivå med Kyrkomöte, Centralstyrelse och Kyrkokansli. Vad gäller bankrutt tänker jag inte ekonomiskt. Med ?-tecknet menar jag att jag ställer frågan, inte att jag påstår.

 

Kyrkohandboken är ett j*vla skit, men nu har vi baxat den ända hit.*

 

Senare denna vecka kommer förslaget till ny Kyrkohandbok, manualen för hur gudstjänstlivet skall se ut, att debatteras och beslutas. Det skall ske i Kyrkomötet, den beslutsförsamling som valdes för fyra år sedan och nu samlas för sista gången.

 

Förslaget har gått flera turer. I omgångar har det fått en massa stryk. Debatten har paradoxalt nog varit både högljudd och stum – hur det nu kan kombineras.

 

Vad det verkat har främst musikerna tagit sig ton med kritik långt upp i registret. De som knogat med saken – arbetsgrupper, styrgrupper, samordningsgrupper, revisionsgrupper, alla på Kyrkokansliet – har förhållit sig ganska döva. Anmärkningsvärt är att inga debattörer med liv och lust höjt sina röster till förmån för förslaget.  Högljutt och stumt.

 

De så kallat högkyrkliga – vad det numera egentligen är för tomtar – har riktat välgrundad och pregnant teologisk kritik mot delar av förslaget. Inga debattörer utanför Rikskyrkan, knappt ens där, har gått emot dem.  Högljutt och stumt.

 

Remissrundor är gjorda, utvärderade och redovisade, i stora delar i procent av svar på förformulerade spörsmål. Kyrkokanslifolket förefaller ha tolkat remisserna så att allt som inte uttryckligen fått underkänt ansetts bra. Igår kväll kom en ny sammanställning. Där hade man bara räknat som bra det som remisserna uttryckligen sagt var bra eller mycket bra. Inget utom den musikserie som redan finns i nuvarande Kyrkohandbok når 50% i tävlingsgrenen positiva omdömen – om jag fattat saken rätt.

 

En revisionsbyrå fick i uppdrag att gå igenom hur projektet med att arbeta fram en ny Kyrkohandbok genomförts. Granskningen gällde inte resultatet utan tillvägagångssättet. Rapporten som kostat en halv miljon kom förra veckan.

 

Byrån tar upp åtta punkter viktiga när det gäller att arbeta i projekt. Punkterna färgsattes av revisionsbyrån och är: Projektdirektiv, Projektplanering och metod, Projektorganisation – roller och ansvar, Praktiskt genomförande, Beställarens styrning och uppföljning, Hantering av remissinstansers kritik, Transparens ochKommunikation och förankring.

 

Grön färg hade betytt att ett område hanterats väl, gult står för behov av utveckling och rött att väsentlig förbättringspotential anses föreligga. Observera att ingen punkt fick grönt.**

 

Processen med att arbeta fram Kyrkohandboken har alltså varit dålig. Innehållet är mycket långt ifrån så accepterat som en Kyrkohandbok för Svenska kyrkan rimligen måste vara för att skapa enighet och, som det hette i förra veckans nummer av Kyrkans Tidning, liturgisk ordning – eller var det lydnad.

 

Kommer den att antas? Jag gissar det.

 

Prestigeförlusten för Kyrkomötet att underkänna både sig självt och centralbyråkratin är ett alldeles för beskt piller att svälja. De som sitter över och överst i organisationer brukar värja sig för sådan självkritik. Rätt skulle vara att riva upp, göra om och göra rätt. Skulle beslutet mot min förmodan bli så är det ändå försent. Ork och motivation att på nytt älta handbok är för svag. Tyvärr. Möjligen skulle vägvalet kunna fungera att behålla HB 1986 med en auktoritativ uppmaning att i tio år hålla sig till den med dess möjligheter. Möjligen.

 

Att både resultat och process vad gäller Handboken får underkänt förstärker än mer rikskyrkans förtroendemässiga bankruttighet. Handboksarbetet läggs nu till reseskandaler, tacogate, det tänkta stenbordet för fyra millar (som tack och lov inte blev av), arbets-givarorganisationens arrogans mot KyrkA och andra missbruk som på senare tid insmugit sig i kyrkan.

 


*  Formuleringen är en lätt omarbetad variant av början på den dikt den socialdemokratiske finansministern Kjell.Olof Feldt skrev den 21 december 1983. Mer om bakgrunden kan man läsa här.

**  Dag Sandahl ger på sin blogg ett bra referat av revisionsrapporten – se här.


biskopsvalshearing

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den femte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.

Rubriken blev på grund av innehållet något avvikande, liksom insorteringskategorin. Valresultatet är i publicerande stund dessutom klart – en sak att (kanske) kommentera i ett annat inlägg. 


 

Rubriken på detta blogginlägg skulle lika gärna kunna vara macaronesien 05.

Jag befinner mig ju i skrivande stund fortfarande på ön Sal i Kap Verde, Afrika.

 

I ett tidigare inlägg nämnde jag att jag via ett svajigt internet kunnat ta del av hur tre av de fem som gick vidare som nominerade kandidater till biskopsstolen i Luleå sa i den 30-minuters-intervju de utsattes för. Senare lyssnade jag till de två återstående. Hur jag kommer att rösta på tisdag tänker jag inte berätta. Jag vet inte säkert. Hur jag röstade – mer adekvat eftersom detta publiceras efter första valomgången tänker jag inte heller tala om. Dock vill jag fundera lite över Fem i hearingen som det hetat om Enid Blyton skrivit saken.

 

De fem var bara SÅ förödande lika!

Och svarade bara SÅ prognosbart på de frågor de fick.

 

Först fick de redovisa sin favoritpsalm.

Lite olika bud kom. Inget upphetsande. Jag skulle möjligen valt samma som en av dem men troligast en helt annan. Min psalm börjar Än finns det en värld – jag kommer inte ihåg numret på rak arm – och ger frälsningshistorien i kompendie-format innan en slutsats för Kyrkan av idag.*

  

 

Man pratade Ledarskap och deras erfarenheter av dylika ting.

Viktigt. Och oviktigt. Numera leder ju en biskop praktiskt taget ingenting. Biskopen är – oberoende av person – ungefär lika maktlös som kungen. Ordförande i Stiftsstyrelse och Domkapitel men de facto utan annan makt än att på- och avkraga präster och diakoner.

 

Det var på 1990-talet abdikationen skedde. Minns jag rätt menade de dåvarande biskoparna att Ledning och Tillsyn inte kunde rymmas under samma hatt. Ganska märkligt drag egentligen. För kyrkoherdar går det ju bra. De leder eller åtminstone skall leda församlingen samtidigt som de skall utöva tillsyn så att allt fungerar enligt Kyrkoordningen.

 

Diakonin togs upp.

Jag gissar att en sjättedel av valmanskåren är diakoner. Lätt hänt att prästperspektivet blir för allenarådande. Det är ju präster som är valbara och en tredjedel av de röstande är präster. Att diakonin ges volym är därför bra. Ämnet leder också till svar som är självklara och konfliktfria. Alla ser ju utmaningarna, alla tycker ju det är viktigt, enighet råder.

 

Undrar om samma alla-är-trädda-på-ett-snöre-fenomen uppkommit om man valt att också fråga om hetare saker som gudstjänstlivets utseende, dopsedens fria fall, de accelererande utträdena eller olika evangelisationsstrategier. Intressant hade det varit.

 

Men en frågeställning kanske ändå hade lite bäring åt de hållen. Det redovisades att bara 6 procent av de kyrkotillhöriga menar att kyrkan tar tag i de livsfrågor de grubblar över med ett språk de ser som relevant och på platser eller i sammanhang där de befinner sig. Bara 6 procent – kommentarer?

Alla likadana igen med svar typ: Ja, det är ett problem. Här måste vi bli bättre! samt en del funderingar över vilka existentiella frågor det kan röra sig om.

 

Jag ser också problemen – tro inget annat! Men jag tycker samtidigt att det i kyrkan finns en tendens intill självskadebeteendets gräns att enbart se fel eller orsaker hos sig själv och att det finns behov att omorientera sig till vad folk tänker – tänker redan innan de kvalitativt möter kyrkan. Dessutom: den livsfråga man tror folk har är Duger jag? Jag synar det! Jag tycker de flesta människor tycker sig ju duga, trots allt.

 

Dessutom: själva anslaget blir lätt fel. Eller i alla fall ofullständigt. Det kan ju faktiskt vara så att folk, kyrkligt sett, tänker fel, inte hittat vad som är värt att tänka.

Dra en parallell med till exempel Miljöpartiet. Inför valet nästa höst dansar det på 4%-linjen. Tanken att 95% av folket tycker att Mp pratar om annat än vad den storamassan är intresserad av skulle väl knappast få partiet att börja fundera över att gå skarorna till mötes genom att halvera bensinpriset. Partiet har ju sin idé och kan frimodigt säga att just den behöver lanseras hårdare, inte lämnas eller nedtonas för vad folk tycker.

Eller nykterhetsrörelsen. Majoriteten av folket är inte intresserade av helnykterism men inte går IOGT-NTO därför över till att ge råd om vilket vin som passar bäst till pannkaka. Man envisas med att helt spola kröken.

Idéburna rörelser – och kyrkan är en sådan – värnar sina idéer utan i panik tona ner den till förmån för målgruppens redan befintliga bunt värderingar.

 

Varför skall vi döpa vårt barn?

Den frågan fick kandidaterna att besvara.

Trygghet, gåva, sammanhang blev svaren.

Flumvarning! Varför inte För att han/hon skall kopplas ihop med Jesus som är hopkopplingen med Gud. Så hade jag svarat.

 

  

Utmaning för Luleå stift?

Rekrytering sa folk. Som om det är biskop och stift som gör det. Visst – de spelar in genom att pröva kallelser folk får där de lever och vistas. Den avgörande punkten härvidlag är enligt min enkla mening är att församlingarna inte fungerar. De är inte de kallande och rekryterande sammanhang de skall vara – varken till lärjungaskap eller tjänst.

Men säger man till en åhörarskara elektorer – kyrkorådsfolk, diakoner och präster – att församlingarna där de beslutar och verkar i detta avseende är duktigt dysfunktionella – oväntade undantag finns – framstår man nog för systemkritisk för att få röster.

 

Samkönade äktenskap kom också upp.

Frågan måste upp – tydligen. Stefan Löfven spelade in den i kyrkovalsrörelsen och det är gissningsvis en fråga som lekmannaelektorerna därför tror är avgörande. Alla kandidaterna var positiva men ingen hade (ännu) vigt något sådant par. Att som S-partiet vilja tvinga alla präster till att viga ville ingen.

 

 

Jag är väl i skrivande stund i läget att två är bortsorterade. För mig alltså. En kommer jag att rösta på men där väger det vem när jag skriver. När du, noble Bloggläsius, läser detta har jag röstat.

 


*  Psalmen är nummer 62 i Psalmboken.


biskopsvalsmygel? 2

Idag kom den in – det jag berättade om i förrförra och förrförrförra inlägget.

I kyrkans tidning kan den läsas här.


biskopsvalsmygel?

Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst efter, förra inlägget.

De hör intimt ihop.

 

 

Först en sak: Svenska är ett fantastiskt språk. Ordfattigt, har jag hört, men med oanade möjligheter att i kedjor kombinera hart när oändligt långa ord. Förstamajdemonstrationstalarstolsvattenkaraffpåfyllarbiträdesvikarie är ett exempel. Rubriken är ett annat, dock inte riktigt lika långt. OBServera också frågetecknet. I rubriken alltså.

 

En sak till innan Saken: Överhetiska är en – stundom – fascinerande dialekt på vilken saker då och då bedöms inte efter avsikt, ej heller efter fastställd effekt utan efter tänkbar möjlig effekt, hur något skulle kunna uppfattas. Det finns över landet exempel på detta, till och med i kyrkliga sammanhang. Folk i underställda befattningar har klandrats för hur något de sagt eller skrivit just skulle kunna uppfattas.

 

Tisdag förra veckan skulle proceduren att välja ny biskop för Luleå stift inledas. Första steget är då att valmanskåren – präster, diakoner och lika många lekmannaelektorer – samlas för ett nomineringsförfarande. Jag har varit med några gånger och det brukar vara intressant.* Folk träder fram, föreslår någon de tycker skall bli biskop – denne har på fråga om den står till förfogande svarat Ja. Sedan talar föreslagaren i ca 2 minuter vackert om den föreslagne. Flera kan på detta vis nominera och plädera för samma personer vilket leder till att man får en aning om vem som är poppis. Alla matar inte på om samma personer. Det hela brukarleda till 6-12 utkristalliserade kandidater och ströfolk**. Efter detta går man till val och de av de föreslagna som får 5% eller fler av rösterna går vidare till själva valet en tid senare. Resten gallras i och med denna inledande procedur bort.

 

Jag skrev att proceduren skulle inledas tisdagen förra veckan. I stort gick det väl till så men ändå inte. Något som inte förr upplevts hade hänt.

Stiftsstyrelsen – består av förtroendevalda – hade tidigare i år utsett en grupp som skulle sondera några möjliga kandidater. För dryga månaden sedan kungjorde man sitt resultat och offentliggjorde via stiftets officiella kanaler sex kandidater. Det uttalade motivet var att garantera att det skulle finnas kandidater men i realiteten hade man på eget bevåg tjuvstartat processen.

 

Hur skulle detta kunna uppfattas? OBServera orden skulle kunna uppfattas.

 

Jag tror inte Stiftsstyrelsen avsåg att manipulativt toppstyra valet. Men det skulle kunna uppfattas så. En effekt blev i alla fall att det fanns en del lekmannaelektorer som uppfattade att det var mellan dessa sex det gällde. Skall man kryssa en av dem? var en fråga en präst nämnde att en förtroendevald hade ställt. Uppgifter kom också att det fanns grupper av lekmän som kom till nomineringsvalet med bundna mandat för just någon av dessa sex. Jag tror inte att Stiftsstyrelsen avsåg detta – men är inte 100% säker.

 

Eller var det så att Stiftsstyrelsen med sin garantiiver misstror utsedda lekmannaelektorer, diakoner och präster? Alltså tvivlar på att på brukligt sätt kunde få fram kandidater – även om det var länge sedan vi gjorde det sist? Det man gjorde skulle kunna uppfattas som att de kyrkopolitiska krafterna på stiftsnivån anser valmanskåren inkompetent.

 

Eller var man bara så in i vassen otänkt? Det är ett bra lätt dialektalt anstruket ord – otänkt. En otänkt person är inte elak eller ränksmidande. Långt därifrån! Den otänkte tänker inte ens fel. Den otänkte tänker nämligen inte alls! I underhuggarposition är otänkthet oftast bara beklagansvärt. I överhetiga ansvarspositioner blir otänktas otänkthet något klandervärt.

 

Stiftsstyrelsens agerande påverkade inte utgången. Efter det att hela halvdussinlistan inledningsvis blivit redovisad nämndes i nomineringen fyra av de sex inte alls. Två av de sex finns i det utsedda startfältet men hade varit där också utan Stiftsstyrelsens otänkta tilltag, det som faktiskt skulle kunna uppfattas som ett försök till biskopsvalsmygel.

 

Bilderna? En röstsedel och en med de två bilder anslagstavlan i Kulturens hus växlade mellan.

 


*  Luleå stift har bara drygt 100 år på nacken. Den tredje fjärde biskopen var min prästvigningsbiskop – Stig Hellsten. Efter honom valdes Olaus Brännström, den första jag var med om att utse. Sedan Gunnar Weman, Rune Backlund och Hans Stiglund. Nu gäller det nummer åtta nio – och jag får fortfarande rösta.

**  Bara präster är valbara. Detta medför att prästkåren jämfört med diakoner och lekmän har ett kunskapsövertag vad gäller kunskap om kandidaterna. Så har det alltid varit men jag tror inte det spelat så stor roll. De som inte vet frågar ju och då berättar präster gärna.


sticka ut hakan

Detta blogginlägg skall läsas tillsammans med, helst före, nästa inlägg.

De hör intimt ihop.

 

 

 

 

Man ska inte bråka!

Det är ingen idé!

Reta inte upp dig!

Var inte så kritisk!

Ligg lågt!

 

Sådana korta uppmaningar hör man ganska ofta. Jag hör dem från andra. Det värsta är att jag hör dem inom mig själv! Till mig själv.

 

När vi lyder uppmaningarna sker två saker – minst.

Det ena är att överheten – personer som sitter över (eller anser sig alternativt anses sitta över) i organisationer – ges större makt och utrymme än vad de ska ha.

Det andra är att en tystnadens kultur blir en våt filt.

 

Sådant kan drabba en familj eller en släkt, en kommun, en arbetsplats, ett parti, en organisation lika väl som det drabbar en kyrka – lokalt, regionalt, nationellt. Det är kring kyrkan jag nu funderar vidare.

 

Så kallade sanningssägare eller visselblåsare får alltid ett blandat mottagande. Några kan vara tacksamma mot dem men ofta de flesta tycker de är rejält jobbiga. Man kan uppmuntra dem – få och absolut inte överheten gör så. Man kan ignorera dem, söka tysta dem eller med argument övertyga dem. Ignorera är den vanligaste härskartekniken. De andra två reaktionerna förekommer ibland. Min erfarenhet och uppfattning är att med argument övertyga är mest sällsynt.

 

Vad har satt mig på detta tankespår? Jo – det ska jag nu tala om.

 

I slutet av förra veckan fick jag ett mail från en yngre kollega från någonstans i stiftet. Texten med bifogad fil andades upprördhet – milt uttryckt. Tack och lov inte mot mig. Något annat var i skottgluggen: hur nomineringarna hade gått till tidigare i veckan när vi vaskade fram kandidater till det kommande biskopsvalet.

 

Detta var en hakutstickning! tänkte jag. Det var friskt! Dessutom sant!

Samtidigt ekade detta blogginläggs fem första rader i min skalle.

 

Jag var upptagen med resa och allt kopplat till det barnbarnsdop jag berättat om i förra och förrförra inlägget. Ändå kickade kollegan igång min egen tankeapparat och upprorslystnad. Jag gjorde två saker: e-post-svarade kollegan samt skrev mina egna tankar kring tisdagens övningar i Luleå. Nästa inlägg som får rubriken biskopsvalsmygel? innehåller just dessa mina egna tankar, inte kollegans.

 

Kollegans text, inte min, leder sannolikt till en debattartikel. Då jag beundrar mod att sticka ut hakan har jag valt att då stå med som en av undertecknarna. Jag vill inte låta mig avtrubbat lyssna till rösten som säger Man ska inte bråka! Det är ingen idé! Reta inte upp dig! Var inte så kritisk! Ligg lågt!


Tidigare inlägg
RSS 2.0