alarm! miss! klant!

Jag tänker inte på att jag i förrförra inlägget på väg norrut skrev vigslsamtak i stället för vigselsamtal. Det är ett fullt ursäktligt tjyckfel.

 

Vad värre är är är att jag skrev jag att jag idag, lördag, har en Vigsel men glömde 17-19 i Älvsby församlingsgård!

Jag glömde att det är första kvällen av tre med tema Reformation 500 med underrubrik:

 

 

Protestanter – vaddå? och underundertext:

 

Vad skiljer och förenar olika slags kristna? Begrepp som evangelisk, evangelikal, katolsk, ortodox, reformatorisk, pentakostal, reformert. Personer som Luther, Zwingli och Calvin samt arv efter dessa. Vi reder ut begreppen under kvällen.

 

Klockan 17-19 i Älvsby församlingsgård.


domkapitelanmälansrisk?

Ett Domkapitel är en inomkyrklig instans i varje stift som bland annat har hand om hur präster och diakoner sköter sig. En sådan instans behövs. Ibland blir präster och diakoner av Domkapitlen som det heter avkragade, ibland varnade, oftast – tror jag – friade. Klagomål och/kritik kan komma från vemsomhelst kring vadsomhelst och så det blir i sanning frågan om både ved och kvist. För egen del har jag aldrig (ännu) blivit anmäld trots att jag vet att jag här och där och då och då faktiskt gjort  fuffens och sagt saker som jag mycket väl kan tro att en och annan folkkyrkofundamentalist eller paragrafryttare rimligen skulle ha invändningar emot.

 

Ett Domkapitel kan på sitt bord få anklagelsepunkter av skilda slag. Jag vet till exempel om att det förekommit att när någon/några klagat på en präst bland annat anförde som olämpligt hos den man klagade på att vederbörande läser och citerar den blogg jag länkar till nedan till höger – sandahl trampar vidare. Att läsa debattören och bloggaren Dag Sandahl ansågs graverande. Naturligtvis friade Domkapitlet.

 

Jag läser också Dag Sandahls blogg! Jag har till och med här på min blogg en länk till densamme fast det skulle kunna innebära en domkapitelanmälansrisk. Dag skriver ofta, så ofta att man kan säga att sandahlerna trampar vidare sin dagliga morgonpromenad i de kyrkliga nejderna.

 

Han sparkar i gruset, den där Dag. Kritiskt och spetsigt, reflekterat och påläst!

 

Nog kan det vara lite blandad kvalitet – annat vore att ljuga. Men många gånger är hans tankar värda att tänka och ofta mycket relevanta. Många ogillar honom och det han skriver men visar aldrig att han har fel – eller är oreflekterad alternativt dåligt påläst. Jag har hört folk som ingår i eller kanske snarare menar sig ingå i det kyrkliga etablissemanget surt tycka att han är besvärlig. Det kan mycket väl vara sant men jag tycker han behövs. Hans tankar är värda att tänka fast de är längre än uppifrånpåståenden på ett twitterkonto. De är också värda att bemöta om man tycker de är feltänkta, inte bara tigas till döds.*

 

Tidigt i morse, den 6 oktober, publicerade Sandahl inlägget församling och präst – kan läsas här. En del av den texten vidarepublicerar jag här, den del jag tycker är bäst. Innan nedanstående text har han funderat på ur vilka sammanhang många som är präster har kommit och det kan man värdera olika. Det hela mynnar i alla fall ut i att det finns präster som...

 

...är måna om folket. Speciellt måna är de om dem som bara kommer en enda gång. De fungerar entusiastiskt som facilitörer. Allt ska vara enkelt. Ingenting ska stöta eller utmana. Hållningen är vid närmare beaktande fördomsfull. Folk är egentligen inga dumskallar, inga filosofer heller utan som folk är mest. Men prästens roll blir i sammanhanget betydande.

 

Prästen blir en slags hovmästare, som ska ge kunden bekräftelse och värde för pengarna. Den här sortens präster vill ha enkla gudstjänstordningar och talar om låga trösklar, rymd och vidd. När folk går och artigt säger tack vid kyrkporten, blir dessa präster glada. De uppfattar sig då som lyckosamma i sin prästgärning. De har talat moralistiskt, terapeutiskt och deistiskt, så varför skulle folket inte vara förnöjt? Man må dock notera, att dessa präster är medvetna om att det kommer fler människor till de kyrkliga handlingarna (dop, konfirmation, vigsel och begravning) än till de vanliga gudstjänsterna. 5 miljoner mot 4, brukar man säga. Detta numeriska och i betydande utsträckning ekonomiska faktum styr dem. De kyrkliga handlingarna blir prästens och i någon mån, men kanske mindre, arbetslagets handlingar, men självfallet just lönearbetets förutsättning!

 

En annan typ av präster bygger församling. De förkunnar evangeliet för att dra människor in i ett storslaget sammanhang. Dessa människor vill de ska ta emot tron och vara som trons bärare framåt. Prästen är viktig för några sysslor som oundgängligen behövs; förvalta Ordet och sakramenten. Men prästen är inte den centrala person som allt byggs upp kring. Präster kommer och går, församlingen består och det är som det ska vara, att Jesus blir större och prästen mindre, dvs får allt mindre betydelse efterhand.

 

En sådan församling ser sig ha en uppgift i lokalsamhället. Det är grannar, vänner, släktingar och bekantingar som kommer till de kyrkliga handlingarna och de relaterar till det gudstjänstfirande folket. Finns det en levande församling av brokigt slag kan det om den sanningsenligt sägas vad kyrkofadern Tertullianus sa: "Vi är överallt." Det förändrar prästens uppgifter och integrerar på ett helt annat sätt de kyrkliga handlingarna i folkets liv. En levande församling återställer många proportioner. Prästens först och främst.

 

Jag tycker Dag har rätt – idag också.

Fast det kan innebära en domkapitelanmälansrisk.

 


*  Man kan kommentera hans blogginlägg. Kommentarerna kommer ofta från samma personer/signaturer och är till skillnad från själva blogginläggen oftast riktigt dåliga, osakliga, gement elaka och allmänt käftande. Om du,noble Bloggläsius, hoppar över dem missar du inget.


vänta i dimma 1

 

Det blev ingen begravning.

Det var ju ingen som dött.

Alltså ingen som dött vars anhöriga valt denna dag, torsdagen 28 september, som dag för begravningen. Det blev alltså inte begravning just på ”min jourtid”.

 

När sådant händer – och det är inte helt ovanligt på torsdagar – kan dagen vad gäller bokade ting faktiskt bli arbetsuppgiftsfri. I alla fall innan konfirmandverksamheten startat för hösten. Man kan fylla den med andra präst-ting som läsning, förberedelser, hembesök och allt möjligt annat men den kan också tas ut som en ”inarbetad ledig dag”, av gamla uvar som jag ofta kallad prostdag.

 

Präster kan ha upptill 15 sådana dagar på ett år. Det är fridagar utöver semester och de ordinarie i snitt två uppgiftsfria dagarna i veckan. Dessa 15 fridagar dagarna motsvarar den extra ledighet sådana som också har femdagarsvecka och semester får sig till livs under årets alla helgdagsaftnar och dubbelhelger – då prästerna ju är i tjänst. Just nu är det väntan i dimman på hur det i framtiden kommer att bli med dessa dagar. Arbetsgivaren på central nivå vill avskaffa dem och vill det utan att föreslå något positivt för att väga upp lönesänkningen.

 

Så blir det ju! Förslaget innebär att präster, och enbart präster, skall arbeta mer för samma lön. Det kallas lönesänkning och inga fackföreningar med sina medlemmar brukar jubla över sådant. Förhandlingarna har strandat och medling har avbrutits – av arbetsgivaren. Jag gissar att det pratas i kulisserna men just nu som anställd i Svenska kyrkan och medlem i KyrkA väntar jag i dimman på hur det skall bli.

 

Och ser till att jag tar ut de 15 dagarna! Idag till exempel. Präster, inklusive jag själv, har inte alltid varit stenhårda med att göra så. Tvärtom. I tider av vakanser, sjuklediga kollegor och stort engagemang i offensiva arbetsuppgifter så har många, inklusive jag själv, genom åren låtit flera av de där dagarna brinna inne – för församlingens skull.

Det kändes inte fel att göra så – fast egentligen kanske det varit dumt. Engagemang och samverkan är ju bra och församlingarna, både i betydelsen folket på orten och arbetsgivaren, har tjänat på att präster i sitt kall slarvat med att ta ut alla sina rättigheter. Då blir det en käftsmäll när arbetsgivarorganisationen singlar ut prästerna som den enda yrkesgruppen i kyrkan som nu erbjuds ett försämrat avtal.

 

Blir det strejk nu? Lockout? Jag väntar i dimman.

 

På ett sätt skulle det vara skoj att sista året i prästtjänst hamna i konflikt även om det är svårt att i dimman skönja hur konfliktåtgärderna skulle kunna se ut. För både arbetsgivare – här pratar jag om ”den jordiska arbetsgivaren”, inte Jesus – och arbetstagaren gäller det ju att hitta åtgärder som skapar oreda och problem för motparten utan att i alltför hög grad drabba det som kallas ”tredje man”, alltså Jesus och församlingsborna.

 

Vilka åtgärder kan då finnas? Låt mig ge några förslag.

  • Ingen myndighetsutövning! Alltså vigselstopp. Det skulle få stort medialt genomslag men spela väldigt liten roll i oktober, november och december. Det är ju sensommaren som är vigselsäsong och har man bott ihop som stövare i tio år kan man vänta tre månader till.
  • Bara Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission! Inga förvaltningsfrågor, budgetäskanden, verksamhetsrapporter, arbetsmiljödokument och ho vet allt. Under min prästtid har jag kunnat se att när de förtroendevaldas maktområde vuxit på kyrkoherdarnas bekostnad har kyrkoherdarna paradoxalt nog fått lägga mer arbetstid med att administrera just de förtroendevaldas större aktionsradie. Stopp i det! Låt politiken sköta sig själv så får de se hur kul det är.
  • Fundamentalistisk tillämpning av varenda liten regel som finns när det gäller dygnsvila, restid, färdtid, paustid och så vidare!
  • Arbetsgivaren planerar och fördelar arbetet! Idag gör jag min 4veckorsarbetsplanering som chefen som representant för arbetsgivaren godkänner – eller ändrar i om jag missat något. Varför ska jag göra det utkastet? De som värderar mitt arbete med förslag om sänkta villkor kan fylla i bladet och bestämma vad jag skall göra.
  • Lås arkivet! Det är en kyrkoherdegrej. De har ett övergripande ansvar och kan med låsning stänga av en del ekonomifunktioner och liknande. Kanske kan samma sak göras med datorerna – vad vet jag.

 

Arbetsköparens motdrag, den eventuella lockoutens innehåll?

Varför skall jag ge tips om det? De kan vänta i sin egen dimma.


kyrkopolitiklogik 6

Jag trodde jag var färdig och att fem inlägg med rubriken kyrkopolitiklogik skulle fylla måttet.

 

Det visar sig att världen aldrig blir nöjd!

 

Visserligen är kompisen johnny lestander inte hela världen – det skall först sägas. Inte heller hans blogg även om han där kommenterar allt möjligt mellan himmel och jord inklusive ibland de små tankekurvor jag försöker svänga mig med när jag skriver på min blogg.

I två blogginlägg nämner han kyrkovalet och mina reflexioner kring detsamma.

Den 20/9 kl 21.38 – klicka här – uttryckte han en saknad och anknöt till vad jag på valdagen skrivit på Facebook. Jag hade då också här på bloggen i inlägget kyrkopolitiklogik 4 återgett mina Facebook-funderingar.

Sent på kvällen dagen efter – det är här – tycker han lite besviket att mitt kyrkopolitiklogik 5 inte var den valanalys han sett fram emot utan mer ett vanligt tyckar-inlägg.

 

Så: Hur ser då min kyrkovalsanalys ut? Lokalt? Nationellt?*

 

För det första: Demokratiskt illegitimt! Valdeltagandet för lågt!

 

Man pratar om högt valdeltagande. Det är falskt. Genomfalskt.

Valet organiseras likt de allmänna valen till kommun, region och riksdag. Tre politiska partier som finns i de sammanhangen kandiderar på samma sätt i kyrkan. Andra partier gör det mer indirekt. Valmanskåren är 70-80% av de allmänna valens.

Likheterna är således stora och då måste rimligen valdeltagandet värderas likt de allmänna valens. Då skulle ett Riksdags- eller Kommunalval med mer än 80% av valmanskåren kvar på soffan inte vara till belåtenhet. Resultatet skulle ha för stort demokratiskt underskott. De valda skulle anses sakna legitimitet och en haverikommission tillsättas.

 

För det andra: Kyrkomötet samma soppa som förr.

 

S och SD utsåg varandra till huvudmotståndare. Den koreografin passade media förträffligt och andra nomineringsgrupper fick svårt att synas. Situationen mobiliserade en del folk från soffan.

 

Sossarna är i allmänna val landets största parti. I ett allmännavalsliknande kyrkoval blir deras soffa längst. Denna gång var det på nationell nivå 281755 som reste sig från locket. Jämfört med 199588 förra gången blir det ett plus på 82169. Lägger man till regeringskollegan MP och stödpartiet V blir det -10302 respektive +17042. MP:s kroniska kris och nuvarande politiska osynlighet torde vara orsaken.

 

Allianspartiernas sammanlagda soffa är ungefär lika stor som sossarnas men de partiernas samvaro präglas av inbördes kannibalism. Hos M råder för närvarande politiskt hullabalo, KD har totalhavererat, L svajar och C går starkt i vanliga opinionsmätningar. I Kyrkovalet syns det tydligt med i nämnd ordning -3659, -4702, +4678, +47804 röster jämfört med för fyra år sedan – summa +44121.

 

Största partiobundna gruppen Partipolitiskt Obundna i Svenska Kyrkan avancerade med 54552 röster från 103665 till 158217. Jag gissar att det var nya soffisar som väl vill SD-motrösta men till skillnad från ovan nämnda grupper fattat att kyrkan är skild från staten. Samma sak gäller nog för Öppen Kyrka med sina +8653. Frimodig Kyrka gick +4142 vilket ganska nära motsvarar KD:s tapp – ett samband jag tycker är troligt.

 

Sverigedemokraterna då – de som skulle ”ta över kyrkan”? Som andra eller tredje största parti i landet och relativa politiska nykomlingar är det svårt att avgöra deras kyrksoffas storlek. De gick med +44780 från 40571 till 85351 vilket i antal röstsedlar är det mer än en fördubbling men ändå ett tokfiasko om man ser till ambitionen. Varje ”ny röst” på SD möttes med två för S, en för C och en på POSK.

 

I avgörande mening har Kyrkomötet med detta inte förändrats och inga samlade grepp kommer att tas för mission, evangelisation och nödvändig nyorientering i en sekulariserad tid. Sådana krafttag förutsätter att de sekulariserade partierna tar in det faktum att landet är sekulariserat och att den MTD-religion* de står för inte är Kristen tro.

 

För det tredje: Kyrkofullmäktige samma som förr.

 

I år röstade 1010 personer, däribland jag, primärhustrun och föräldern jag berättade om i förra inlägget. Förra valet var det 732 utöver mig och madammen i mitt liv.

 

S behöll 12 mandat med sina 511 röster, +159 jämfört med förra gången.

C/KD tappade 2 mandat fast man fick 44 röster fler. Nu summa 354.

Vänstern föll med 7 röster till 65, 2 mandat.

Miljöpartister i Svenska kyrkan debuterade. Fick 8 röster, inga mandat.

SD var med för första gången. 72 röster, 2 mandat. Varje ny SD-röst möttes av 2 nya på S och ½ på C.

 

Detta medför stabilt läge – fantasilöst som förr. S+C/KD ser trots ett valdeltagande på runt 20% sig som utsedda att inneha och utöva en politisk makt i den kyrka de flesta soffliggare uppfattar leds av prästerskapet. Inga överraskningar, satsningar eller nödvändiga reformer är att vänta.

 


*  Vad gäller exakta siffror överallt – klicka här.

**  Bloggaren Dag Sandahl som jag länkar till långt nere till höger beskriver ganska ofta begreppet MTD – Moralisk Terapeutisk Deism. Läs där!

 


kyrkopolitiklogik 5

Var vid gott mod!

Detta är sista inlägget om och utifrån kyrkovalet.

I alla fall på ett tag.

 

Det förra inlägget kan uppfattas som och var nog ett vittnesbörd om en viss butterhet och uppgiven-het jag upplever kring hela hur-kyrkan-skall-styras-tugget som präglar en kyrkovalshöst. Glaset på bilden var halvtomt och så är det. Mycket saknas i de grupper och partier som har och önskar ha inflytande i kyrkan. Det finns mycket att önska, begära och kräva. Tomheten skriker och därför är jag inte nöjd – med någon part.

 

Själv var primärhustrun och jag och röstade vid 18-tiden. Barnbarnen var med. De skulle efter vi lagt våra kuvert av sin farfar – det är jag – direkttransporteras hem till mamsen och pappsen i Luleå. Farmodern ämnade gå hem för att kratta ihop leksaker och annat de små under ett par dagar dragit fram.

 

Utanför vallokalen, på väg till fordonet, mötte jag ett par ungdomar och en förälder. Jag har konfirmerat ungdomarna. Matematiskt snillrik som jag är insåg jag att en av dem var 16 år och kunde rösta men inte den andre. Föräldern bedömde jag hade rösträtt. Att de hade sina röstkort i näven gav ju också en ledtråd.

 

Vi morsade på varandra, föräldern talade och sade: Jag har aldrig röstat i kyrkovalet förut. Men nu verkar det som om några vill ta över våran kyrka och det skall dom jävlarna inte få! Därför är jag här. Men jag vet inte hur man ska göra eller vad jag ska rösta på.

 

Nu skall sägas att mina citat nog inte är 100% ordagranna. Ett sådant detaljminne har jag inte. Men de är innehållsgranna i den meningen att de med hela sitt ordval återger attityden och själva saken. Då jag ogärna missar ett tillfälle att vara pedagogisk gav jag därför en snabb inblick i hur det fungerar när man skall välja i det föräldern kallade våran kyrka.

 

Man väljer på tre plan. Lokalt, regionalt och riket som helhet. Vita röstsedlar finns där inne. Det är det lokala. Fem grupper har satt upp namn på folk de tycker ska finnas i styrningen. Här är det sossar, centern, vänstern, miljöpartiet och sverigedemokraterna – mer eller mindre tight fogade till sina partier.

Det finns rosa valsedlar. Då gäller det regionen, stiftet på kyrkiska. Motsvarar Norr- och Västerbottens län. De rosa röstsedlarna är fler eftersom fler grupper ställer upp, samma som här men några till. Ett par lite löst knutna till nåt ytterligare parti och ett gäng man brukar kalla opolitiska.

Och på nationell nivå är det likadant men röstsedlarna är gula.

 

Frågan ställdes: Är du med i nåt av det där? Står du på nån lista?

Nej! svarade jag. Skulle jag vara med i styret här skulle jag ju bli min egen arbetsgivare och det är inte speciellt vettigt.

Nää. Det är klart! sa föräldern.

Av någon anledning fortsatte jag med ...men när jag jobbade på folkan – pekade då i riktning mot Älvsby folkhögskola – var jag med. Då hade jag ju en annan arbetsgivare. Ett av gängen som ställer upp i valet önskade då att jag skulle stå på deras lista. Och det gjorde jag ett par tre mandatperioder.

Fråga kom: Vilka var det?

Svar gavs: Då satt jag på ett sossemandat.

Lågmält hörde jag: Då röstar jag nog på dom.

 

Sonsonen somnade ganska snabbt i bilen. Pladdret med hans storasyster upphörde ungefär halvvägs till stan då hon också slocknade. Jag blev ensam med mina funderingar. Och sedan skulle jag ju tillbaka till Älvsbyn också. Det blev 7 tankemil till.

 

Vad hade jag varit med om? Hur ska jag förstå det?

 

Att valdeltagandet skulle bli högt visste jag. Många hade förtidsröstat. Valförrättaren upplyste vid 18-tiden då det var två timmar till stängning hade distriktet redan tagit emot fler röster än totalt för fyra år sedan. Att det skulle bli så högt som det blev trodde jag inte men att folk rest sig ur sofforna var klart – och blev ju klarare.

 

Valsoffor är intressanta möbler. Likaså ord som kadrer, sympatisörer, partilojala med flera. Och förhållanden dem emellan. Orden förekommer i samtal och analyser både i verkliga livet och på nätet. Till exempel finns en del affekterade slarvanalytiker som på nätet öser galla över att att framför allt sossarna nu i detta val mobiliserat sina kadrer och på ett planerat och genomtänkt sätt stärkt sitt strypgrepp på kyrkan.

 

Så är det naturligtvis inte alls! Det socialdemokratiska lokala partietablissemanget, kadern, räcker knappt till övre halvan av deras lista. Resten är medlemmar i partiet mer i betydelsen lojala och sympatiserande, inte aktiva, kanske nätt och jämt uppe ur soffan. Vad gäller den lokala C/KD-listan påstår jag samma sak. Om SD kan jag inget säga då de inte ställde upp för fyra år sedan. De röster SD fick i år kom troligen från tidigare soffisar.

 

Föräldern jag pratade med kom ur soffan, visste inte hur systemet fungerade samt upplevde att några jävlar hotade ”våran kyrka” som relativt nyligen konfirmerat ett par av familjens tonåringar. Bakom ratten i min lilla Volvo frågade jag mig själv: Vad har föräldern egentligen för bild av ”sin kyrka” – som man är ganska indifferent till och inte besöker? Och när man inte vet – vilken tanke finns om vem eller vilka som leder just ”våran kyrka”, den som nu några jävlar hotar till den grad att man rest sig från locket?

 

Parti- och gruppkadrar ser det så att det är de förtroendevalda som styr!

Antingen de själva eller folk ur de andra kyrkopolitiska grupperna.

Men ser soffan det på det sättet – de som inte vet, inte engagerar sig och inte rör på sig förrän ”våran kyrka” hotas?

 

Mina teser är dessa:

De tror att kyrkan styrs och leds av de som är mest offentliga i kyrkan – prästerna.

Då den i deras ögon prästledda kyrkan i deras mening är OK kan man sofflocka.

Tills dess ”våran kyrka” ledd av präster är hotad – då jävlar!

Fast det vanligtvis låga kyrkoengagemanget och valdeltagandet – som i år blev något högre – säkert inte har en utan många orsaker tyder både soffliggande och uppklivning på förtroende för och solidaritet med oss präster.

 

Glaset kanske också är halvfullt.


kyrkopolitiklogik 4

Jag tror jag skall blogga nu.

Det var ju ett tag sedan sist. I alla fall sedan jag senast skrev ett lite mer mångordigt inlägg.

 

Mycket har hänt!

 

Barnbarnen till exempel. De två äldre i Luleå var hos sin farmor och farfar sistlidna lördag-söndag. Det är alltid kul. Dessutom har det kommit en liten filmsnutt som visar att den yngsta som bor i Järvsö nu alldeles själv under stånk och stön kan vända sig från rygg- till magläge.

 

Kyrkovaldagen kom och jag var den präst som fått förtroendet att leda gudstjänsten. Den dagen hade Enheten i Kristus som övergripande tema. Jag erkänner gärna att jag hade blandade känslor. Funderade rentav på att inleda ”predikan” med ett upprop av dem som hade sina namn på någon lokal lista för att se om de befann sig i templet när klockorna kallat.

Jag avstod från att göra så. Förkunnelsen i en gudstjänst är inte platsen att vädra prästerligt lågt ph-värde. Sociala medier kan fylla den funktionen – ibland också för mig. På Facebook skrev jag under söndagseftermiddagen följande:

 

Ska jag vara ärlig måste jag erkänna att jag ser fram emot kommande vecka. Då är hela kyrkopolitikcirkusen över och kontrasten borta. Alltså diverse nomineringsgrupper låtsade intresse för det de en tid försökt slå i folk att de bryr sig om. När inte ens de som kandiderar annat än undantagsvis bryr sig om att ens på valdagen fira gudstjänst - är då inte det hela ett apspel? Den lokala arbetsgivarens brist på intresse för och lojalitet mot både församlingens kärnverksamhet och dess personal är bedövande.

Men påtala sånt ska man inte göra. Det sänker stämningen.

 

Kommentarer kom.

  • En skrev: Ooops, bra Stig – att våga sticka ut hakan!
  • En annan: jag kan ursäkta våra kandidater för att de inte syns i kyrkan på valdagen av 3 skäl. 1. jag ser dem andra söndagar. 2. de finns med som frivilliga. 3. de är valförrättare. På det skrev jag: Jag uttalar jag mig bara om det jag ser – och inte ser vilket besvarades med: ja. jag vet.
  • Nummer tre skrev Kan man inte säga att det är misslyckande när kyrkan inte lyckas med sin huvuduppgift missionsbefallningen. Att vara vigd till kyrkans tjänst och klaga på att besökarna inte kommer måste väl innebära att man måste rannsaka sig själv. Tyvärr finns det t o m präster som sällan firar gudstjänst utan att få lön. Detta fick en nr 4 att yttra Jo, kan så vara, men dit hör dock inte trådskaparen.
  • Nr 5 klev in med Skarpt där och syftade på nr 3.
  • 4-an tillbaka: Väl rutet! men osäkert på vad ovan som åsyftades.
  • Jag kompletterade då mina tankar med För egen del är jag kristen. Det betyder enligt all klassisk definition att jag är döpt och med församlingen tror och bekänner Jesus. I Kyrkoordningen uttrycks samma sak med orden "delar kyrkans tro och liv". Samma Kyrkoordning säger att alla som på olika sätt företräder kyrkan förutsätts göra det. Som jag tolkar det blir det frågan om både anställda och förtroendevalda och naturligtvis en kyrko-o-ordning om dessa bara lever kyrkans liv i tjänsten eller på kallelse. Delar alltså nr 3:s uppfattning.
  • Till sist en nr 6 från en annan del av landets till ytan största stift: Jag var på en fin och matnyttig högmässa ledd av en präst i Missionsprovinsen. Ordet förkunnades rent och klart och det var veteoblater och riktigt vin vid mässan. Jag klarar inte längre av att fira mässa i församlingskyrkan där jag var aktiv i 17 år.

Det sista yttrandet följdes av en emoji med tårar, andra hade haft andra småbilder.

 

Så kan det alltså låta på Facebook. Där har jag inför och efter valet sett mycket som är värre, mycket värre. Min egen ”valanalys” är inte riktigt klar så den kommer jag att återkomma till. Utanför vallokalen och efter jag skrivit det jag hade skrivit på Facebook kom jag i samtal med ett par väljare vars attityd och motiv för att rösta pockar på genomtanke. Sen.

 

Svenska kyrkans Akademikerförbund – KyrkA – och arbetsgivaren är så ordentligt i luven på varandra att de inte ens grälar längre. Förhandlingar kring 2017 års avtal helt i stå. Det diskuteras också på Facebook och stundom ganska vildsint. Själv blir jag inte riktigt klok på vad som hänt och händer men mer information lär väl komma.

Strejk vore ju skitkul sista året man är i tjänst!


kort kulturknutteri

Kulturartiklar läser jag sällan. Nästan aldrig. Är inte speciellt intellektell.

Men ibland snubblar jag över en länk eller en hänvisning jag faktiskt följer. Naturligtvis hittar jag då både ved och kvist. Idag blev det ved.

 

En kristen kyrka kan inte tjäna ett sekulariserat folk genom att erbjuda dem att sjunga i kör eller lyssna på Mozart om man inte samtidigt evangeliserar. Då står man till slut där med något slags urvattnat allmän medlems-organisation för folk som kallar sig andliga men får klåda av att faktiskt höra talas om Gud.

 

Så slutar artikeln Allt mer tyst om Gud i bröllopsfabriken, en artikel som börjar med...

 

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, ändå har Svenska kyrkan över 6 miljoner medlemmar. Har kyrkan slutat handla om tro och Gud – och förvandlats till fritidsgård och bröllopsfabrik för traditionsvurmarna?

 

I sin helhet är den värd att läsas: här.


kyrkopolitiklogik 3

Det kom ett par kommentarer till förra inlägget, ett inlägg som i sin tur hade viss koppling till det förrförra. Jag började besvara kommentaren men backade ur. Kommentarer och kommentarer till kommentarer ska inte vara för ordrika. Framför allt om man också vill försöka tänka vidare. Det blev en liten kommentar men får också ett eget inlägg.

 

Jag har igen läst igenom mina egna texter.

Jag tycker jag var ganska tydlig i det jag skrev.

Jag sammanfattar gärna – och vidareutvecklar en del.

 

Jag har ett ganska lokalt perspektiv. Jag funderar främst kring dem som kandiderar till församlingarnas kyrkofullmäktige och hur man som en sådan kandidat kan uppleva det som uttrycks i olika nomineringsgruppers kyrkopolitiska INTE-paroller.

 

Jag ser att partiernas nationella övergripande paroller är en massa INTE-sådana. Det tycker jag är trist. Samtidigt är det självklart. De sekulära partierna vet ju inte på djupet vad som behöver ske. Alltså INT-ar man. Det är det enda man tycker sig kunna göra.*

 

Jag uppfattar att buketten ”opolitiska” grupper menar sig veta hur det är i kyrkan. Jag tror också att de vet. Och då blir min min enkla mening att de som utsetts (eller självutnämnt sig) till talespersoner borde hålla sig för goda för att använda INTE-paroller. De bara misskrediterar och skapar misstro mot Medmänniskan – temat för söndagen igår som hade Gyllene regeln som Evangelietext. De ”opolitiskas” företrädare borde i stället för att peka på andras olämplighet spraya mig och valmanskåren i övrigt med konkreta förslag till reformer man anser vara nödvändiga – lokalt, regionalt och nationellt. Om så sker kommer det ändå inte fram i skallet ”INTE partipolitik i kyrkan!”**

 

Jag vill att kyrkan organisatoriskt skall bli en folkrörelseliknande historia där människor som väl kan vara med i andra folkrörelser är med som personer, inte representanter för något annat. Därför röstar jag till Stift och Kyrkomöte naturligtvis INTE på någon nomineringsgrupp som vill bevara  offentliga-sektor-kyrkan. Jag är till och med tveksam till om jag kan rösta på någon annan grupp som med sina INTE-argument och sin närvaro i systemet faktiskt legitimerar detsamma.

Och röstar jag lokalt har jag bara två stora – S, C/KD – och två små – VISK, MISK och SD – att välja mellan. Och där känner jag till folk – vettiga, halvvettiga och ovettiga.***

 


*  Jag är därför rejält skeptisk till de etablerade partiernas lust att vara med i att styra kyrkan! Tro inget annat! Och detta vare sig det sker direkt som S, C och SD, eller indirekt som BA, MISK, VISK med flera. Partier är inte gjorda för kyrkstyre utan är idéburna rörelser – två av dem har folkrörelse som självbeskrivning – och bidrar som sådana med människor som beslutar om hur den samhällsgemensamma offentliga sektorn ska formas. Hur andra folkrörelser ska styras lägger man sig inte i.

Naturligtvis finns ofta personkopplingar mellan olika folkrörelser och intresseorganisationer – utan att vara organisatoriska. Jag har noterat att det funnits och kanske ännu finns folk som samtidigt tillhör den lokala Arbetarkommunen, Hyresgästföreningen och/eller IOGT-NTO. Det fanns och kanske finns centerpartister som är med i någon lantbrukarrörelse, moderater i Köpmannaföreningen och folk överalltifrån inom idrotten. Allt sådant är dock personalunioner folkrörelser emellan. Möjligen är man lobbyister hos varandra i ett ibland kanske ganska intrikat och växelverkande system.

**  Och för många är detta bara en maskering av klartexten: ”Kör ut sossarna ur kyrkan (men lämna C och våra övriga allmänpolitiska alliansgrupperingar utanför den högljudda kritiken)!”

Har jag fel eller är detta orättvist har de som vill vara ”opolitiska” nästan en vecka på sig att på olika sätt ge mig ett annat intryck. Röstar jag blir det nämligen på valdagen.


kyrkopolitiklogik 2

Det var lite långsökt!

Så sa Primärhustrun vid lunchbordet när jag babblade om den tankegång som kopplar samman förra blogginlägget med detta.

Det var lite långsökt!

 

Men jag kör vidare i alla fall.

 

Tre av de fem nomineringsgrupper som ställer upp i det lokala kyrkovalet, alltså för att komma in i Älvsby församlings Kyrkofullmäktige och Kyrkoråd, har i allas våra brevlådor levererat lokala program. Just de tre grupperna är de som i den världsliga världen är politiska partier. Veteraner i kyrkan är sossar och centerpartister, nykomlingar sverigedemokrater. Valmanifesten innehåller punkter av lokal karaktär och stoff av mer nationellt färgat generellt innehåll. De är lika och olika.

 

På lokal nivå spelar det ganska liten roll om man röstar S eller C. De är ungefär lika mandatstarka och tycker och agerar i lovprisad enighet ungefär likadant. Det finns de som tycker jag provocerar när jag säger så men jag säger det i alla fall. I 39 år har jag varit församlingsbo. De flesta mandatperioder har haft socialdemokratiska ordförande men några gånger har det varit en centerpartist. Jag har inte kunnat notera någon nämnvärd skillnad. Då och då progressiva och framåtsyftande åtgärder men oftare konservativa, ibland rentav bakåtsträvande. Vanligast är dock seriös och saklig hantering i för stunden och arbetet uppkomna lägen.

 

Vad gäller det mer nationellt färgade generella innehållet ter utskicken sig något mer olika men likheten är ändå slående. Likadana drag finns tydligt också hos grupper som inte kandiderar här lokalt men väl på stiftsplanet och på den nationella nivån. Jag menar diverse så kallat opolitiska grupper som POSK, Frimodig kyrka och andra.

 

Den likhet som slår mig är att man över hela skalan är så INTE!

Rösta på sossarna för att slå tillbaka rasismen – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta på SD för att trycka ner vänstervridningen – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta opolitiskt för att köra ut politiska partier – som INTE hör hemma i kyrkan!

Rösta MOT så att det blir INTE är det gemensamma draget.

 

Att de etablerade vanliga sekulära politiska partierna går an på det sättet kan jag begripa. De har ju inte primärt kyrklig förankring och givetvis då svårt att formulera sig i stora frågor som Kyrkohandboken kommande utseende, mission i en ny tid och tankar kring de statistiska kurvor som allihopa pekar nedåt – utom utträdena. I brist på positivt bidrag kör man sina INTE-paroller. Beklagligt men begripligt.

 

Att de så kallat ”opolitiska” gör på samma sätt vägrar jag dock att begripa.

På något sätt tycker jag de är än värre. Jag har sett ofta självutnämnda men också utsedda ”debattörer” som inte minst i sociala medier uttrycker förakt, misstro och ren demagogi mot förtroendevalda representanter för ”de vanliga partierna”.

 

Missförstå mig nu rätt!

Jag tycker att ”de vanliga partierna” skall dra sig ur kyrkovalen. Jag önskar att de som styr och tar beslut skall vara valda ur rörelsens, alltså kyrkans, aktiva led. Tro inget annat. Det jag vänder mig emot är tendenser till ”de opolitiskas” nedlåtenhet mot ”de politiska” – och då främst sossar. Den är orättvis, uppfattas osaklig och oförskämd och övertygar inte alls. Tvärtom. Den förargar och sårar.

Och det är utifrån ren kyrkopolitiklogik.

 

De sekulära partierna är designade så att människor som vill ge tid och engagemang ställer upp för att inneha platser som beslutar i frågor beslutsfattarna själva inte behöver vara direkt berörda av. Läs gärna den meningen en gång till.

Man ser sig som personer som fått ansvar för andra, inte endast sina egna intressen, och kan i kommunen ta beslut om äldreomsorgen utan att själv bo på Nyberga eller ens ha föräldrar som har hemtjänst. Man kan ta beslut för skolans värld även om det är decennier sedan man muckade från högstadiet och barnen tog studenten för 15 år sedan. Man kan ta beslut för andras väl – och man gör det med en väldig respekt och stolthet.

 

Sådan är de etablerade partiernas inre logik – jämför med tankarna i förra inlägget – också när de mobiliserar folk för kyrkliga beslutsförsamlingar. De ser det som uppdrag där man får ta beslut för andras skull utan att man själv har ett eget starkt personligt egenintresse. Att då kyrk-diskvalificeras blir – utifrån partiernas inre logik – lika främmande som att inte få ta beslut i försvarsfrågan bara för att man inte gjort lumpen. Och att anklagas för att vilja förstöra blir för den lokala fullmäktigekandidaten nästan kränkande och väcker varken förståelse eller sympati.

 

Jag tycker de etablerade politiska partierna S, C och SD skall dra sig ur kyrkostyret. Light-versioner knutna till M, L, KD, MP och V likaså. Men jag vill inte förbjuda dem. Jag vill inte heller att de skall försvinna för att man INTE VILL ha dem. De försvinner när de kyrkotillhöriga av ”de opolitiska” övertygas om att positivt VILJA något annat.


kyrkopolitiklogik 1

Ett mål jag har här i livet är att rubrikerna till mina blogginlägg inte skall bli för långa. De skall rymmas på en rad i länksystemet till höger. Därför bedömde jag denna fredag morgon att denna min ram helt skulle sprängas av hela den rubrik jag egentligen tänkte mig.

 

Naturligtvis har jag också andra mål i livet. Liksom tankar kring detta med mål och framtidsutveckling. I det bildcollage jag den 31 juli lät pryda inlägget flera tänkbara av den 31 juli finns en röd-gul-blå-grön fyrpluppare som har med sådant att göra – men det har jag inte skrivit om än.

 

sovjetrysk kyrkopolitiklogik...

 

...skulle egentligen vara rubriken för mina kyrkovalsfunderingar denna arbetsuppgiftsfria – en del kallar det lediga – dag.

 

Ryssland, liksom den tidigare Sovjetunionen, gör inga utrikespolitiska misstag. Eller i alla fall få. Och definitivt inga ologiska. Ungefär så var för en tid sedan tankegången i ett radioprogram jag råkade höra. Varken programmet då eller jag nu menar att allt rysk agerande är rätt eller bra – långt därifrån – men varje drag har en ur rysk synvinkel inre logik. Exempel kan vara...

 

...annekteringen av Krim där majoritetsbefolkningen är rysktalande,hör till Ukraina som närmar sig väst och NATO. Svartahavs- och Medelhavsflottan har sin huvudbas i Sebastopol och kan den vara trygg i ett presumtivt NATO-land? Nä! Vi agerar!

 

...östra Ukraina med rysktalande majoritet, gruvor och industrier i ett Ukraina som närmar sig väst. Kan våra landsmän vara trygga? Kan vi vara trygga? Nä! Vi agerar!

 

...vi har invaderats från väst under under både Första och Andra världskriget samt däremellan på 20-talet av Polen! Nu får det vara nog! När vi nu står i Berlin och NATO bildats skapar vi en Warszawapakt och bygger en mur!

 

För att vara tydlig: Varken jag eller radioprogrammet försvarar detta. Poängen är bara den att för att förstå behöver man se inte bara till sina egna reaktioner utan också till den ryska inre logiken. Den föreligger inte i Östersjöområdet. Att uppfatta annekteringen av Krim som ett generellt hot mot Gotland och en omedelbar krigsfara från ett allmänt aggressivt Ryssland blir därför överdrivet och lite kränkande – sett med ryska ögon.

 

Vad har detta med kyrkopolitiken att göra? Och valet nästa helg?

Det skall jag skriva om senare...


jag skrev ett mail

 

 

I en församling i Svenska kyrkan skall finnas fyra saker:
  • Gudstjänst med Bön, Förkunnelse, Lovsång och Nattvard.
  • Undervisning av olika slag.
  • Diakoni till stöd och hjälp för människor.
  • Mission både hemma och utomlands för att fler och nya personer ska få del av kyrkans budskap.

Dessa fyra uppgifter som nog överlappar och går in i varandra skall finnas för att människor skall komma till tro och växa i tro, en gemenskap skall bildas och utvecklas och en del annat viktigt – fritt hågkommet ur kyrkans regelverk.

 

På måndag skrev jag ett mail med följande text:

 

Hejsan!

Ni som får detta mail är de i Bibelgruppen jag har mailadresser till – samt kopior till en del andra.

Vi startar Tisdag 12 september 18.30 i Församlingsgården och fortsätter sedan udda veckor fram till Jul. Denna termin är det Paulus brev till Galaterna som står i fokus men naturligtvis kommer också mycket annat att kunna bli pratat om.

Tisdagar jämna veckor 19.00 med start 19 september möts de som önskar under rubriken Te & Tanke till samtal och tankeutbyte av liknande slag.

I bifogade filer finns mer information om denna höst.

Sprid gärna detta till andra som du tror kan ha intresse av att delta.

Ta med en kompis!

Stig Strömbergsson

 

Liknande men mer kortfattat SMS-ade jag till de som var med i våras men inte angett någon epostadress.

 

De bifogade filer jag nämnde var tre till antalet.

A: En folder – Lär av mig – med kort information om all Undervisning denna höst för konfirmander och uppåt i åldrarna – K2 (fortsättningsgrupp för nykonfirmerade), Kyrkans Unga, de i mailet nämnda grupperna, tre caféer på olika tider, tre församlingslördagar och de fem körerna.

B: En folder till – Te & Tanke – speciellt med den gruppens tänkta form och innehåll.

C: En skriven allmän presentation av hela klabbet – två A4sidor.

 

A och B finns sedan utlagda i kyrkan och församlingsgården samt skickades som Bilaga till förälder/målsman i de 150 brev som igår med inbjudan till konfirmationsförberedelse gick till årskurs 8, de i 9an som inte konfirmerades förra året och med information om uppföljningsstart till de som konfirmerades i våras.

 

Nu har information gått iväg. Via Facebook och hemsidan kommer det också om ett par dagar – ett par andra viktiga saker som ”marknadsförts” där måste gå av stapeln först. Nu blir det att be och se. Hur det de facto blir vet jag inte. Men en sak vet jag: Försöker man inte blir det garanterat inte! Bjuder man inte kommer ingen!

 

Och så vet jag en sak till: Kyrkovalet handlar ytterst lite om de fyra punkterna i början...


osynlig kyrkopolitik

Bloggaren Dag Sandahl bru...

 

Jo! Jag brukar läsa hans blogg. Varje dag. Han skriver ju varje dag.

För en kompis till mig blev det dagliga läsandet av Dag en av de odugligheter som anfördes när han för ett par år sedan av några snillon i sin omgivning anmäldes till Luleå Domkapitel. Dag ansågs inte duga som litteratur – typ. Jag har dock inte snillon riktigt av den kalibern i min närhet så jag vågar utan omsvep säga att jag dagligen läser Dag, han som varje dag skriver på sin blogg.

 

Dag Sandahl skriver nästan alltid om något kyrkligt och då med vassa pekfingrar över tangentbordet. Han är kritisk över mycket. Då och då tar han enligt min mening till lite i överkant men oftast har han poänger – som nog kan eller borde svida hos dem som makten haver och deras trogna kohorter.

Men på söndagarna är han snäll. Han har lovat några det och håller sitt löfte.

 

Jag är för det mesta snäll söndag som vardag. I alla fall på min blogg.

Men i förrgår kände jag mig inte snäll – det är tisdag kväll nu när jag skriver. Inte enbart snäll för att vara mer exakt. I samband med gudstjänster i kyrkan alltså. Främst efteråt.

 

Mycket var bra och gjorde mig både glad och snäll:

Barnens plats i gudstjänsten. Psalmsången nerifrån kyrkan så som jag i koret uppfattade den. De många nysvenskana – 16 stycken. Till och med mitt eget agerande var jag ganska nöjd med. Jag tyckte jag ”fick till” både barnsamlingen, beredelsen och predikan.

 

Vi var bara summa 27 i kyrkan. Tre av oss var kyrkobetjäning – vaktmästare,musiker och jag. Kyrkvärdarna var alla på sin årliga utflykt tillsammans med kyrkoherden och alltså inte där.* Det betyder 24 ”vanliga” gudstjänstfirare.

 

Inte EN kyrkopolitiker!

Inte EN som sitter i Kyrkorådet, inte ens i Kyrkofullmäktige !

Inte EN som kandiderar i det kommande valet! – såvitt jag kan bedöma.

Inte EN!

 

I sanningens namn skall sägas att i det utflyktande kyrkvärdskollegiet finns ett par Kyrkorådsledamöter och till dessa kanske – jag har inte björnkoll – ett par som sitter i Fullmäktige. Dessa skall inte klandras!

 

Men alla andra folkkyrkoförespråkare av socialdemokratiskt, centerpartistisk, kristdemokratisk, vänsterpartistisk, miljöpartistisk och sverigedemokratiskt snitt lyste denna söndag liksom de flesta söndagar med sin frånvaro. De blir i mina ögon för varje dag som går mindre och mindre trovärdiga. För rimligen måste man ju se det som en trovärdighetskris när inte någon av de svenskar som nu söker inbilla mig och andra att de är alldeles nödvändiga för kyrkans fortsatta betydelse, liv och existens, för kyrkans öppenhet mot alla, för hennes folkliga förankring, kristna profil eller annat är så engagerade att de väljer att fira gudstjänst tillsammans med dem som i förrgår var i majoritet i Svenska kyrkans gudstjänst – de nya från Östafrika, Mellanöstern och Östeuropa.

 

Tack Gode Gud för invandrat Kyrkfolk – när svenskt folkkyrkofolk sviker.

 


*Jag hade på fredagen på Facebook – min och församlingens – annonserat efter ”spontana vikarier” och gjorde det med dessa ord:

På söndag har jag fått förtroendet att leda Högmässan med Skatten å allt i Älvsby kyrka. 11.00. Samtidigt har kyrkoherden "kidnappat" alla kyrkvärdar för den årliga kyrkvärdsresan till någonstans i Sverige. Det finns alltså inga på plats.

Därför: Du som vill kyrkvärdsprova – kom till kyrkan kl 10 så får du veta vad, hur och på vad sätt. Ålder, kön, nationalitet, kyrkkunskap spelar ingen roll.

Kom och prova!

Jag repeterade saken på lördag kväll. Ingen kom.


men va´katten!

Det är katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som händer!

Alltså blogga mer ordrikt och genomtänkt än sånt som bara skulle likna en så kallad statusuppdatering på Facebook eller ett inlägg på twitter. Där är jag liksom inte med alls. På twitter alltså. Skulle ge alltför mycket uppmärksamhet. Kolla bara Donald Trump och en del andra.

Men å andra sidan – det skulle nog inte drabba mig. Jag skriver ju begåvat – typ.

 

Nej!

Bloggen är det informationsteknologiska verktyg jag brukar för egenproducerade tankar och rapporter. Kompletterat med Facebook för en del respons på av andra producerar.

 

Det har varit – och är – fyllda dagar.

I torsdags kväll mötte vi gänget från Norwich – nio ungdomar och två ledare. Fem av de unga plus deras kyrkoherde – vicar på deras språk – var gäster hos oss i Älvsbyn till och med söndag. Resten for till Råneå.

 

Det blev roliga dagar tillsammans med dem och de tonåringar från Älvsby församling som besökte Norwich i vintras. Plus en del till. Umgänge, samtal, information. Prata engelska från morgon till kväll. Liten paus blev på lördag eftermiddag för två Vigselgudstjänster. Det gjorde att jag missade utflykten till Storforsen.

 

I Högmässan i förrgår predikade Peter Leech, kyrkoherde i Yare Valley Churches. Vår herde var celebrant. Jag tolkade predikan. Att döma av folks reaktioner blev det rätt på flera ställen.

Som avslutning på gudstjänsten skrev de två herdarna på en vän-församlings-överenskommelse mellan Älvsby församling. Lite mer om vad den innebär kan man läsa här.

 

Samtidigt som morfar – ett annat ord för mig själv – varit fullt upptagen med arbete förmiddag-eftermiddag-kväll har lilla Lisa funnits i huset. Riktigt trevlig typ! Då det nu denna vecka arbetsmässigt är lite lugnare kommer hon och morfar att kunna få mer kvalitetstid med varandra. Storkusinerna från Luleå väntas också senare idag. Huset fullt.

 

Är det inte det ena är det alltså det andra och ibland både och. Fullt jobb och fullt hus. Folk och mat och blåbär och jag vet inte allt som gör det katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som hänt, händer och kommer att hända liksom det som tänkts, tänks och kommer att tänkas.

 

Men jag återkommer nog...

 


lite kyrkovalsmatte

Förra kyrkovalet kostade 160 miljoner kronor.

Valorganisation, arbetstid och allt är inräknat.

Inget tyder på att det blir billigare i år.

 

Delar man dessa slantar med de ca 6 miljonerna som är kyrkotillhöriga (inklusive dem som är under 16 år och inte ”räknas in i demokratin”) blir det ungefär 26.50 per skalle. I Älvsby församling finns ca 6300 tillhöriga. Det ger en kostnad på inemot 170.000 kr.

 

Fatta: 170.000 slantar!!

 

En enkrona av den nya sorten är ca 1,5 mm tjock. Lagda på varandra blir traven 250 meter hög. Sveriges högsta byggnad, Turning Torso i Malmö, är bara 190 bara meter. Spaniens högsta byggnad är 250 meter, 45 våningar.

 

Nu tas inte allt av det ur församlingens budget som extra kostnader. Personalen finns ju hur som helst. Om pengarna inte gått till deras arbetstid hade de ju gått åt till något annat de gör, kanske till något viktigare än att smörja ett val som inte ens får en av fem röstberättigade att lämna soffan.

 

I vad en del kallar folkomröstningen i Venezuela röstade 40 % – enligt regeringen. Andra uppgifter pekar mot hälften och menar att med ett sådant lågt valdeltagande saknar de valda legitimitet. Är det så? Då borde ju en svenskyrklig fullmäktigeförsamling verkligen inte föranleda vare sig bugningar, nickningar, lydnad eller respekt.

 

Visst! Det är en himla skillnad mellan ett val i ett land präglat av motsättningar, våld och utländsk inblandning jämfört med ett fredligt kyrkoval mellan sossar, center och politiskt obundna. Kanske ska de inte jämföras ens samma dag. Ändå gnager i mig känslan att hela konserveringssystemet för kyrkostyrelse är en papperstiger, det djur ordförande Mao Zedong definierade med orden: Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På lång sikt är det inte reaktionärerna utan folket som är de verkligt starka.

 

Hur gör folket – kyrkotillhörighetsfolket såväl som kyrkfolket?

Hur visar de sin verkliga styrka? Redan idag?

 

Svar: Genom att till mer än 80 % högaktningsfullt strunta i nämnda val. Det gör att de valda som till det yttre kan verka (och anse sig) skräckinjagande i verkligheten inte behöver anses så starka. Än mindre på lång sikt.

 

Alltså: Ändra systemet!

  1. Direkta val på församlingsnivå.  Grupper/personer som vill vara med i lokala fullmäktigeförsamlingar söker kandidatur på Pastorsexpeditionen senast tre månader innan valet och genomgår en kunskapstestande lämplighetsprövning vad gäller kristen tro. Man kan pröva deras halt på samma sätt som Migrationsverket förhör asylsökande som konverterat till kristen tro. Liknande kunskap och förankring torde vara rimlig.
  2. En lista över dem som passerat testen och beviljats kandidera skall vara klar en vecka innan valet som i sin tur sker i kyrkan en eller två söndagar direkt efter gudstjänstens slut. Bibelhögläsning och Psalmsång kan fortsätta att fylla i rummet.
  3. Då de lokalt valda konstituerat sig utser de elektorer som väljer till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

 

Lätt som en plätt och simpelt som en fläskpannkaka!


lööf & åkesson

Inlägget löfvens vigselplikt – klicka här – fick vidstående bild som illustrativt blickfång. Jag skrev då med anledning av Kyrkans Tidnings redovisning av de nomineringsgrupper som ställer upp i det kommande kyrkovalet.

Sossarna med Löfvén var först ut och den artikeln, inte minst rubriken, skapade en del ”debatt”. I den – jag syftar nu på vad jag sett i så kallat ”sociala medier” – kunde man se en hel del kritik mot vad man kallar "kyrklig vänstervridning", öknamn, svordomar och rena sossefobier.

 

Sedan dess har blaskan ifråga hunnit med de andra två partierna som just i egenskap av partier är nomineringsgrupper i kyrkan. Eftersom partierna som sådana kandiderar har man låtit sina partiledare – som inte är kyrkopolitiskt aktiva – vara talesfigurer. Tidningen har publicerat men jag har inte hunnit beblogga saken.

 

Vad har jag då att säga? Utöver det jag skrev i löfvens vigselplikt?

 

Annie Lööf säger ingenting som kan bedömas vara på tvärs med Stefan Löfvén. Hon betonar en del andra saker men någon konfrontativ skillnad ser jag inte. Om det som getts uppmärksamhet – att alla präster (på sikt) skall viga samkönat – blev hon tillfrågad efter publiceringen av Löfvén-artikeln men avböjde att svara med motiveringen att förberedelser inför Almedalsveckan tog all tid.

 

Mina frågor blir: Tror någon på fullt allvar att hon skulle motsäga Löfvén i den saken? Ville hon det hade hon väl gjort det. Och blir då C egentligen i mångas ögon lika förhatligt ”vänster” som man menar S är? Men varför blir de då inte nedskällda med samma invektiv?

 

Jimmie Åkesson fanns där ytterligare två veckor senare. Han sa egentligen inget sensationellt. I jämförelse med Löfvén, och som jag antar Lööf, tycker han inte att man behöver införa ett samkönsvigningsobligatorium.Han menar att nuvarande beslutsläge är bra.

Utöver den saken blir det svensk-kultar-snack och 1950-talsnostalgi med knätofs för hela slanten. Han är inte kyrkligare än de andra två, inte mindre heller.

 

Men låt mig innan jag avslutar detta inlägg vända tillbaka ett ögonblick till S- och C-artiklarna som i alla fall visar lite olika fokus.

S-Löfvén förefaller agera inför valet primärt på nationell nivå för mandat och frågor som behandlas och beslutas i Kyrkomötet som är kyrkans riksdag.

C-Lööf betonar partiets engagemang och agerande i Kyrkoråden på lokal nivå.

 

Min känsla är att det är just på det sättet.

Vad gäller den nationella nivån anar jag det, vad gäller den lokala vet jag det.

 

I den nationella dansen har jag intrycket att S för och C följer i harmoniska svängar tämligen fria från ömsesidiga tåtramp. Undantag har varit främst diskussionerna på 1990-talet om Dopet skulle bli grunden för kyrkotillhörigheten och i frågan om de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten. Där hade C avvikande meningar och röstades ner av S med flera.

 

I det lokala valsandet blir det liknade svängomar utan kyrkopolitiska skillnader. En upphandling för en ommålning av en kyrka ju inget politiskt käbbelämne. Det gäller om, när och vad det kostar. Kloka kyrkorådsledamöter ser sådana saker på samma sätt. Då de flesta lokala frågor är sådana frågor kan  jag i den församling jag bebor inte se skillnader mellan de perioder som haft S-ordförande och de (något färre) då en C fört klubban.

S och C har gått på ett ut!

 

Men i de teologiska frågorna då? Alltså de kring Verksamheten?

Det blir inga skillnader då heller!

 

Grovt hugget kan man säga att C-ledamöter i kyrkoråd och fullmäktige i snitt deltar i församlingsverksamheten i något högre grad än vad S-folket gör. De är om uttrycket tillåts ”något frommare per kilo kroppsvikt”. Naturligtvis gäller det inte alla men att något fler av borgarna än av sossarna oftare firar gudstjänst och finns med i annat är sant. Engagemanget är större.

 

När det då kommer till vägval och beslut i utskott och styrelse yttrar sig sossarnas något lägre engagemang ofta så att man intar en avvaktande hållning. Man är lite indifferent och låter dem som brinner i frågan få prägla besluten – förutsatt att det inte kostar multum. Då C-folket uttrycker sina saker tydligare blir det så att S låter sig ledas av denna C-linje som inte sällan är ängslig, konservativ, nostalgiskt tillbakablickande utan klara tankar om församlingens framtid.

 

Då och då har jag genom åren på på bloggen sandahl trampar vidare – en länk finns långt nere till höger – kunnat läsa ungefär dessa ord:

Det finns ingen rörelse som så välment förorsakat kyrkan så mycket skada som Centern.

Jag håller med.


sista varvet

I år har jag haft tidig sommarsemester. I morgon är ledighetsperioden slut. Den blev tidig i år. Det beror på den verksamhet primärhustrun är involverad i. Hon är ett av två personliga ombud i kommunen. Hon och hennes kollega växlar semesterperioder olika år. Naturligtvis önskar jag då – och får – semester ungefär samtidigt som henne. Därför blev det tidigt i år, sent förra sommaren.

 

Nästa sommar blir den definitiv.

Skall det vara utropstecken där?

Eller ett frågetecken efter definitiv?

 

Jag fyllde 64 i sommar. Nästa sommar blir jag 65 år ung.

Då finns både rätt, möjlighet och förväntan att den komministertjänst jag innehar skall bli vakant och föremål för nyrekrytering. Vem vet – det finns kanske också förhoppningar i saken.

Så i nuläget är min tanke, som ju rimligen är avgörande, är att det verksamhetsår som börjar nu blir mitt sista. Klockan klämtar för sista varvet.

 

Jag har genom åren på TV sett ett otal löptävlingar. Beskådat prov på löparbeteenden när klockan klämtar för sista varvet. Ett sista ryck? Rentav en spurt? Bevaka position? Resignerad lunk? Flimrande utmattning? Hela skalan.

 

Hur ser jag för egen del på sista varvet?

 

Först: Präst, kristen och människa kommer jag att fortsätta vara – hoppas i många år. Det är anställningsloppet som nu skall löpas sista varvet.

 

Egentligen blir idrottsbilden att likna allt vid ett individuellt lopp säg 5000 meter hinder lite fel. Att vara yrkesverksam är ju att löpa en stafett. Idrottsligt är sådana mycket kortare men innehåller den viktiga sak det individuella loppet saknar: Växlingen. Den viktiga fasen att en sträcka löps gemensamt och att man i kontrollerade former överlämna pinnen. Och sedan hoppas på det bästa.

 

Jag har sett katastrofala växlingar. Och bra. Både idrottsliga, yrkesmässiga och prästerliga. Till och med här i församlingen. Genom snart 40 år. Jag skulle kunna skriva en hel del om sådana men avstår. Här är det viktigt att tänka på vad jag skriver så att jag inte skriver (allt) jag tänker.

 

För det kommande året ser jag bland annat dessa förändringar.

 

Mitt engagemang i konfirmand- och ungdom kommer att minska påtagligt. Det är helt rimligt. Sådan verksamhet är och skall vara framtidsinriktad. Kontakterna skall ju hålla flera varv, om jag får fortsätta långstafettbilden och därför skall det nu primärt skötas av yngre folk. För egen del tycker jag det är lite trist att inte själv vara operativ där men jag är helt trygg. Tonårs-pinnarna hamnar i goda händer.

 

Vad gäller generella framtidsstrategier kommer min röst bli svagare. Kanske till och med återhållsam. En del kommer att tycka det är skönt. I ett antal frågor är jag bestämt övertygad om vilka vägval som är nödvändiga och rätta att göra inför framtiden – och vilka vägar man inte (längre) skall beträda. Detta gäller saker som dop, gudstjänst, evangelisation där jag i och för sig tror församlingen är hyfsat på rätt väg – men bara hyfsat – men tar i för lite, för svagt och kanske tyvärr för sent. Men är det möjligt att ett sista år driva saker jag tycker jag är klarsynt kring? Är det ens rätt?

 

För ungefär tio år sedan – jag hade då tjänst vid folkhögskolan här i byn – fick jag denna fråga av en församlingsbo:

Stig! Du har ju varit på olika sätt verksam som präst här i Älvsbyn i 30 år.

Vad har det blivit av det?

Tål att fundera på. Tio år senare har jag fortfarande inget svar.

 

Det kan tänkas att du noble Bloggläsius nu tycker att jag nu när min semester tar slut verkar vara mer än tillåtet depparjeppig. Att jag tappat sugen – typ. Så är det inte. Världen är full av tappade sugar och jag vill inte sälla mig inte till den skaran.

Därför ska jag löpa mitt lopp färdigt – även om det blir annorlunda sista varvet.


en hemsk tanke!

Vilken tur att Martin Luther levde när han levde.

Hade han levt idag hade han ju haft en blogg.

Den hade inte gått av för hackor.

 

Så mycket i all korthet och hast torden I för närwarande hålla tillgodo med, alldenstund jag nu har annat att göra, så att jag icke kan utförligt inlåta mig i denna saken; känner, som sagt är, icke heller deras grund till alla delar.

 

Det där var 43 ord, 234 tecken. Till volymen är det knappt två Trump-iska twitterinlägg, en modern kommunikationsform som märkligt nog anses värdefull när det gäller informations- och tankeutbyte. Men det kan vara en bra blogginläggsavslutning. Den döde reformatorns ord passar på en hel del jag (och andra) skriver: i all korthet, hast och utan total kännedom om det man just yttrat sig kring.

 

Meningen finns på sidan 282 – OBS – i Doct Martin Luthers Skrifter uti ett efter tidens behof lämpadt Urwal, Fjerde Delen. Den och de andra delarna är tryckta 1858 och för en del år sedan inköpa på antikvariat. När jag nu detta Luther-år läser lite här och där i det myckna skrivna märker jag att det går 47 rader på en sida med ca 17 cm lodrät textfyllnad. Den citerade texten mäter 3½ rad eller 1½ vertikalcentimeter. Efter sin ”avslutning” går han på 35½ rad i alla fall på in för någon sorts ytterligare avrundning innan han når sitt slutliga Amen i Om Wederdopet, till twenne Kyrkoherdar. Den bloggposten började på sidan 257 – OBS.

 

Du skriver ju så långt! Det är så jobbigt att läsa! Man måste ju skrolla både en och två gånger på datorn.

Så har det har hänt att folk sagt till mig om mitt bloggande. Det ligger nog något i det. Jag tycker ju själv att vid bloggläsning gäller en skroll, helst inte mer. Två i absoluta nödlägen. Blir det fler blir bloggposten ½- eller oläst.

 

Nu vet jag svaret på tockena klagovisor:

Var glad att det inte är Luther som bloggat!

Till exempel är ”Om Wederdopet, till twenne Kyrkoherdar” en ändå av honom en kort betraktelse som om det varit på en blogg fått dig att skrolla till förgasning. I telefonen skulle du hur idogt och högfrekvent du än petade på skärmen inte nå slutet innan batteriet dött.

Så var glad att Luther inte bloggade.

 

Men kanske hade det i alla fall varit en lättnad för Domkapitlen – om Luther bloggat, alltså.

Eller om nutida bloggare skrev sina blogginlägg som Luther skrev sina texter. Då hade kapitlen inte behövt leta gummiformuleringar för sina ibland förtäckta klander

 

Min kompis tobbe lindahl – länk nere till höger – vill inte klart namnge en annan blogg han läser. Rädd på allvar är han givetvis inte. Det är mer av ren skälmaktighet han avstår får att nämna vid namn den blogg jag kallar sandahl trampar vidare – åxå länk nere till höger. En del av den klagan som formulerades mot honom i en anmälan till Luleå Domkapitel för ett par år sedan påtalade att han tidigare nämnt Dag. Givetvis friades Lindahl.

 

Men sagde Dag Sandahls bloggande har varit föremål för domkapitelsprövning – om jag minns rätt. I Växjö. Där blev det väl något sorts klander – om jag minns rätt. Om det som skapade kapitlets förebråelse var för vad han faktiskt uttryckt eller om det gällde hur det han uttryckt skulle kunna uppfattas vet jag inte – känner, som sagt är, icke heller deras grund till alla delar. Men det vet jag: Orden skulle kunna uppfattas förekommer när kyrklig överhet känslig för kritik och opposition vill dra folk i örat.

 

Luther skulle idag odiskutabelt bli anmäld för vilket Domkapitel som helst i den svenska Evangelisk-Lutherska kyrkan. Den har genom åren blivit mer och mer MTD*. Blev han ett ärende skulle man i alla fall aldrig när man vill visa sin irritation behöva fantisera kring hur det han skrivit skulle kunna uppfattas. Luther är glasklar, debattglad, rå i språket, tydlig och vore på så sätt en lindring för vilket domkapitel eller vilken kuria som helst som tycker sådana personer är en stenar i den kyrkliga trevnadens skor.

Om man nu orkat sig igenom inläggen, vill säga. 26 sidor!

 


* MTD betyder Moraliserande Terapeutisk Deism, på engelska Moralistic Therapeutic Deism. Företeelsen behandlas här på Dag Sandahls blogg. Inlägget är läsvärt även om ämnesbytet på slutet blir lite i mina ögon ovidkommande.


den fnittrande geten

Rubriken är namnet på en affär i Norwich, Storbritannien, snart inte längre EU. Den 10 mars i år var jag inte in i den men passerade. Tyckte namnet var skojigt och noterade det i telefonens funktion för "anteckningar" för användning vid senare tillfälle. Som nu är här.

 

I en del bloggar jag regelbundet eller då och då läser – faktiskt bara två varje dag – skrivs om gudstjänster bloggarna firat eller fått förtroende att leda. Det jag läser är alltid reflekterat positivt. När jag själv skriver är det på samma sätt.

På Facebook figurerar många fler personer i mitt blickfång. Flera är präster, än fler inte, men i många fall i alla fall gudstjänstfolk. Väldigt sällan delar de gudstjänsttankar eller intryck och när det väl görs är det i positiva ordalag.

 

Hur skall detta uppfattas? Tystnaden? Positivismen?

 

Att folk inte skriver om gudstjänster behöver i sig självt inte betyda något. Argumentum ex silentio är inget avgörande belägg varken för eller mot något. Men det skulle kunna uppfattas som att de tysta är notoriska gudstjänstskolkare.*

Tystnadens kontrast mot positiva ordalag när det väl händer skulle kunna uppfattas som att det oftast inte finns något positivt att säga, alltså att gudstjänsten inte "var bra", kanske rentav dålig. Men det vill man/jag inte skriva. Man vill ju inte låta som en get.**

 

Igår kom jag att fundera över dessa tingens ordning efter att som bänknötare firat Högmässa i Järvsö kyrka. Att bara ha ett recenserande sinnelag tycker jag inte om men det är ändå ganska oundvikligt att det i alla fall blir så – åtminstone lite. Oundvikligt sätter man ju gudstjänst på annan ort i relation till hur man har det hemma, noterar skillnader och värderar.

 

Först: Här har man kyrkorummet emot sig. Järvsö kyrka är stor som en flyghangar. Då ljudet hastighet i luft är 340 meter per sekund skapades ett litet men märkbart tidsglapp mellan orgeln på läktaren och vi sju som var där längst fram.

 

Sedan: Gudstjänsten var inte dålig!

Den var väl förberedd, genomtänkt, utformad. Seriös – typ. Kanske fanns en och annan ganska ovidkommande tanke i predikan men vem har inte släpp ur sig sådant. Ingen skugga på kollegorna i det avseendet.

Men jag uppfattade den på något sätt som klen – utifrån mitt synsätt. Den var mjuk, lite flanell, lite dragning åt det infantila. Detta tror jag inte är speciellt för Järvsö. Jag tror det är ganska generellt numera i Svenska kyrkan. Vårdande, terapeutisk, estetisk,  nästan mesigt – utifrån mitt synsätt.

 

Jag är inte jätteinläst på nya handboksförslaget men då både ord och ton var annorlunda än vad jag känner till gissar jag att det var den som var i farten. Där är det ”mjukt”. Man talar inte om det fula utan att i alla fall också nämna det ljuva. OBS: Nu är det inte Järvsö utan generellt!

Synd och skuld är ord man verkar anse ha en alltför låst klang och söker öppna upp språket med mer vardagsnära glosor som utsatthet, brist och brustenhet. Men varför? Varför just sådana ord? Varför inte uppror och förräderi? Det är ju det han gjort sig skyldig till, den så kallade förlorade sonen där han sitter och vaktar grisar. Han har ju gjort uppror mot sin pappa. Han är en förrädare som själv placerat sig där han hamnat. Han är inget offer. Han är en förövare som själv satt sig i klistret. Han är inte drabbad. Han har ansvar – vilket han vad det lider också tar.

 

Och jag fick ännu fler tankar igår eftermiddag. På Facebook finns en diskussionsgrupp som heter Prästkollegor där det ett par dagar förts en livlig diskussion om huruvida Nattvarden är för döpta eller för alla, vad kyrkans ordning i den saken är och borde vara. De tankar jag här och nu uttryckt har nog fått färg också därifrån.

 

I vart fall är det måndag morgon nu. Igår anslöt föräldrarna och farbrodern till barnbarnen Tyra och Adrian så vi blev ännu fler hos lilla Lisa som idag fyller fyra veckor. Kalas? Inte än. Hon sover!

 


*  Formuleringen skulle kunna uppfattas är klurig. Det finns folk som av olika Domkapitel klandrats för hur saker de uttryckt just skulle kunna uppfattas, inte för vad de i själva verket sagt eller skrivit. Då den töjbarheten tillämpats i en och annan internt kyrklig rättsvårdande och disciplinär instans vågar jag ta mig friheten att också lite uttrycka samma misstänksamhetens hållning.

**  Alla vet väl hur får och getter låter. Fåren bräker MääHää, getter Jäävlar.


löfvens vigselplikt

När jag börjar skriva – det är tisdag 27 juni på kvällskulan – har jag ingen rubrik på skriveriet. Tankar om innehåll finns så det blir väl som i allt stort journalistiskt författarskap att rubriken sätts sist. Association till journalistiskt är inte så dum faktiskt. Det är om vad som skrivits i Kyrkans tidning jag tänker skriva. Och tankar utifrån det.

 

Stefan Löfvén intervjuades i förra veckans nummer i KT. Det var en lång intervju och den första i en serie med partiledarna i de vanliga politiska partierna som i egenskap av just partier ställer upp i kyrkovalet till hösten. De andra kommer då att bli Annie Lööf för Centern och Jimmie Åkesson för Sverigedemokraterna. Alla andra politiska partier har haft ryggraden att se sig som sekulära samhällsbyggare utan direkt avsikt att styra/manipulera/utnyttja ett trossamfund bland andra. Att sedan till exempel Liberaler eller Vänsterpartister som privat engagerar sig i kyrkovalet och lånar moderpartiets beteckning drar med sig sina liberal-a eller vänsteråsikter är nog ganska givet – men partierna står utanför.

 

Rubriken för Löfvén-intervjun lyder: Alla präster skall viga samkönade par. Det är om den saken reaktioner av milt uttryckt blandad kvalitet kommit i sociala medier där mycket kritiska, inte sällan osakliga eller rent oförskämda, röster hörs. Visst finns det folk som söker hyfsa till samtalen till exempel på Facebook men många verkar mest vara drabbad av anti-Löfvén-affekt, inget annat och ser det som en vänsterinfiltration i en redan vänstervriden kyrka.

 

För att vara tydlig: Jag tycker att de politiska partierna skall avstå från att delta i kyrkovalet. Jag tycker också kyrkor inte skall ägna sig åt myndighetsutövning typ förrätta vigslar. Det är en samhällelig sak och då skall givetvis alla vara lika inför lagen. Många länder betydligt mindre sekulariserade än vårt låter endast äktenskap inför civil myndighet ha rättsverkan så det borde gå också hos oss men då det nu är som det är att kyrkan valt att myndighetsutöva på entreprenad och till detta sagt att alla hennes präster skall kunna delta i den dansen menar jag att rätten att avstå att vara vigselförrättare måste få finnas kvar. Tanken att äktenskapet är en man-kvinna-grej är ju klassisk kristen tanke och måste rimligen få finnas och utövas i en kristen kyrka.

 

Att S-partiet väger annorlunda i den saken förvånar väl näppeligen? Men är det en vänster-grej? Som flera ”debattörer” förfäktar? Och tror någon på fullt allvar att C-Annie Lööf kommer att markera en annan hållning i sin intervju än Löfven? Eller är hon också ”vänster”? Liksom nomineringsgruppen Borgerligt alternativ som i princip är Moderater i Svenska kyrkan. Det var ju den borgerliga regeringen under Fredrik Reinfeldt som ändrade äktenskapsbalken och jag kan inte minnas att de nomineringsgrupper i Kyrkomötet som fast eller löst hör samman med Allianspartierna tyckte något annat när kyrkan traskade i Riksdagens fotspår – Kristdemokraterna undantagna. Är moderater och liberaler också ”vänster”?

 

Såhär ser mandatfördelningen för närvarande ut – totalt 251:

  • Arbetarepartiet Socialdemokraterna (S) 73
  • Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK) 38
  • Borgerligt alternativ (BA) 31
  • Centerpartiet (C) 30
  • Sverigedemokraterna (SD) 13
  • Kristdemokrater i Svenska kyrkan (KD) 12
  • Frimodig kyrka (FK) 12
  • Miljöpartister i Svenska kyrkan (MPSK) 11
  • Öppen kyrka – en kyrka för alla (ÖKA) 11
  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) 4
  • Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK) 4
  • Kyrklig samverkan i Visby stift (KSV) 1
  • Utlandsförsamlingarna 2
  • Ledamöter utan grupp 9 – avhopp under mandatperioden

S och ViSK kan med viss tvekan kallas politisk ”vänster”. De har summa 77mandat. Det är en knapp tredjedel, knappast en vänstermajoritet. De så kallade ”allianspartiernas” grupper – BA, C, FiSK, KD – når ju exakt samma antal 77. Det betyder en tredjedel uttalat borgerliga.

Var på en höger-vänster-skala man skall placera de 11 miljöpartisterna är en öppen fråga. De 13 SD-arna torde dock mest vara åt höger. De andra grupperna som saknar partikoppling är nog ganska blandade höger-vänster-sett, i alla fall svårplacerade.

 

Att tala om vänstervridning blir i alla fall rent matematiskt rent svammel. Att som en del allmänborgerliga anklaga S för att ensamt ha kapat kyrkan blir lika förvirrat – typ. Det skall onekligen bli intressant att se hur diskussionerna kommer att gå sedan Annie Lööfs intervju publicerats. Och hur de som kommenterar sedan Sverigedemokraterna, de senaste kyrko-utnyttjarna, resonerar.


kyrkopolitisk gröt

I bloggposten εν Πυθαγόρειο 7/17 listade jag några saker jag då ännu inte berättat från ungdomarnas läger på Samos. Det inlägget publicerades den 5 juni och det är endast den sista punkten jag nämnt – den om det då väntade barnbarnet.

Det blir inte εν Πυθαγόρειο nu heller. Kommer senare. Nu annat!

 

Kyrkopolitik är innerst inne och ytterst ute nästan lika intressant och skoj som att titta på när gröt kokar. Nu börjar det puttra så smått i grytan. I höst hälls det i tallrikarna. Resultatet alltså. Fast egentligen inte förrän 1 januari nästa år. Då tillträder nyvalda kyrkliga fullmäktigeförsamlingar åtminstone på lokal nivå.

 

I dagens e-post-skörd kom meddelande från Stiftskansliet – Luleå stifts nyhetsbrev. Där fanns bland annat en presentation av vad de olika nomineringsgrupper som kandiderar till Stiftsfullmäktige tycker vara viktiga frågor. Alltså är nu havregrynen hällda i vattnet. Varje grötkokare vet exakt hur aptitligt det brukar te sig. En beige-grå röra, föga aptitretande.

Sorterar man grovt efter parametrarna Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission som enligt det kyrkliga regelverket är församlingarnas grundläggande uppgifter verkar de flesta ta sikte på Diakonin. Det är bra! Sånt är viktigt. Några,men inte alla, tar in Gudstjänst och kanske lite om Undervisning. Men alltsammans ter sig egentligen som havregrynsgröt ganska fantasilöst. Det verkar mest som om vilken kastrull, alltså vilken grupp, man skall använda är den viktigaste frågan.

Vill du, noble Bloggläsius, se mer i detalj – klicka här.

 

Lokalt har jag förstått att det kan bli lite omröring i grytan. De senaste mandatperioderna har varit så att med ett valdeltagande på, om jag minns rätt, 14-16% S fått knappt hälften av platserna i Kyrkofullmäktige. En sammantagen lista med C+KD* har plockat knappt den andra hälften. V har med ett par mandat fungerat som vågmästare och när det gäller val av ordförande i fullmäktige och Kyrkoråd stött den stora grupp som belönat de få bäst, alltså gett V en ordinarie plats i styrelsen. Mitt intryck är att just ordförandevalen är enda gången förslag står mot förslag. I övrigt är de kyrkopolitiska spänningarna är lika låga som de förtroendevaldas medelålder är hög.

 

Men till hösten kommer det, vad jag fattat, att bli fem listor. Två nya alltså. Miljöpartister i Svenska kyrkan kandiderar liksom partiet Sverigedemokraterna. Vad det kan leda till vette kissemissen men något drag med sleven gissar jag att det blir. SD som nytt fenomen kan ha potential att mobilisera sina sympatisörer bättre de ganska loja S och C som ju mest litar till sina lojala partiveteraner. Att SD kapar hem en tredjedel av fullmäktige håller jag därför inte otroligt – men hoppas jag har fel.

 

Vad betyder i så fall det för gröten? Svar: Den tjocknar!

S och C+KD vill ju inte ta i SD med tång – vilket är helt rätt! De kommer att fördela de tunga posterna i styrelse och utskott mellan sig och på något vis riskerar det hela att stelna ännu mer. Det är lite trist eftersom det behövs vitalt arbete med mål, framåthållning osv. Jag tror inte för ett ögonblick att SD skulle stå för något sådant men risken blir att pakterna mot SD gör hållningen än mer återhållsamt traditionellt defensiv än vad den redan är.

 

Jag vet ännu inte vad de olika grupperna kommer att profilera i den lokala valrörelsen. Några manifest eller program har ännu inte hamnat i brevlådan. Jag är ganska osäker på om jag över huvud taget ser fram emot de försändelserna. Min erfarenhet är – och detta inte bara lokalt utan också intryck från andra församlingar – att två veckor efter valet vet många av de invalda inte vilka frågor de gick till val på. Frågar man sedan i slutet av en mandatperiod efter vilka initiativ som tagits – motioner, förslag etc – för att genomföra det program man gick till val på blir svaret inte sällan: Va! Program??

 

Jag har ännu inte heller full kunskap om vilka personer som finns på de olika listorna. Personaspekten är ganska viktig. Älvsbyns lokala sammanhang är så litet att om man inte vill att folk skall prata om vad man gör skall man inte göra det. Några av de listade vet jag om, andra kan jag räkna ut att de kommer att finnas kvar.

 

Är jag skeptisk mot systemet, mot den kyrkliga demokratin?

På lokal nivå: Inte i princip. De som tillhör kyrkan måste ha rimlig möjlighet att på ett demokratiskt sätt vara med i val av styrelse etc. För ett sammanhang med så många tillhöriga är ett demokratiskt val en vettig form – lokalt. Vilka som kandiderar måste de som vill kandidera avgöra. Kampgruppen Vänsterhänta biodlare i Tvärån – som inte finns – ska ha rätten att ställa upp. De etablerade politiska partierna S, C, SD tycker jag skall göra som V, MP, L osv.

Till regionala och nationella styrfunktioner behöver det inte vara som det är nu med direkta val. Församlingarna skulle kunna utse representanterna till de nivåerna. Många organisationer – partier, idrottsrörelsen, fackföreningar är exempel – låter sin demokrati fungera på det sättet.

 

Finns det russin i kyrkovalsgröten?

Jag gillar russin i min frukosthavregrynsgröt.

I den kyrkopolitiska kastrullen finns inga.  

 


* Jag skriver S och C eftersom de som sekulära politiska partier designade för stat, region och kommun fortfarande som sekulära partier kandiderar i kyrkan. KD blir då lite oegentligt kort for
Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Själva partiet deltar inte utan låter bara folk använda ordet. På samma sätt gör V, MP och andra. SD har dock valt samma maktsäkringsväg som S och C.


Tidigare inlägg
RSS 2.0