stigstrombergsson

 Egyptisk biskop på Sverigeturné 

Så lyder rubriken på en kort notis i Kyrkans Tidning – här. Artikeln säger egentligen inget mer än att han – biskop Thomas – har en date med ärkebiskopen samt skall medverka vid Luleå stifts internationella konferens i Piteå nästa helg. Fast den sista uppgiften tror jag inte är korrekt. Om så har programmet ändrats sedan i förrgår. Visst fanns önskemålet att biskop Thomas skulle kunnat vara med men minns jag rätt skulle han resa tillbaka till Egypten innan konferensen som blir intressant i alla fall. Hur kan jag veta det? Jo. skolan är medarrangör till evenemanget om vilket man kan läsa här.

Men – bara för att visa hur det prioriteras och i vilken mitt av världen jag lever ber jag dig som läser begrunda bilden till detta inlägg. Klicka på den blir den större och du kan se att i morgon kommer den egyptiske biskopen att vara här i världens mitt i vår egen ägandes församlingsgård i Älvsbyn. Det är alltså här i Norrbottens pärla man skall vara för att levandes få ta del av vad de flesta bara kan få en avmätt inblick i via en intervju i nästa nummer av Kyrkans Tidning.

Apropå tidningar: Den israeliska oppositionstidningen Haaretz har en intressant artikel idag: UN inquiry calls for sanctions against Israel over West Bank settlements. På svenska skulle rubriken bli ungefär FN:s utredning uppmanar till sanktioner mot Israel på grund av bosättningarna på Västbanken. Artikeln är informativ och kan läsas här. Gör det och låt dig informeras. Rapporten artikeln handlar om finns här för läsning och nedladdning.

Igår och idag har jag varit tillräckligt oförkyld för att kunna jobba på Folkhögskolan. Igår blev det samråd om och avlämning av den variant av Svenska kyrkans grundkurs vi nu ger på halv fart och modifierad distans samt konfirmander i samarbete med församlingen. Idag började jag röja lite som en del i en summerings- och uppknytningsprocess. I morgon blir det lektion och en del annat och detta på halvtid. Från 1 februari är halva jag tjänstledig från skolan och aktiv ett nytt och annat uppdrag: församlingspräst i Älvsbyn. Som om att tjäna dessa två herrar inte vore nog har EFS här i Älvsbyn gett mig i uppdrag att på söndag klockan 11.00 predika och celebrera Mässa därstädes.

Men från första mars är jag helt tjänstledig från skolan och skall verka i församlingen året ut.

Den som regelbundet och ofta läser min blogg har det inte lätt. Öppnar man min blogg kanske en gång om dagen eller var annan dag så finns ofta något nytt – läsvärdet skall inte jag bedöma. Tittar man in mer sällan kan jag tänka mig att det kan kännas tungt. Många blogginlägg har det då blivit. Och lååånga. Övermäktigt att läsa. Kanske.

Inte blir det bättre i dessa förkylningens tider då jag tvingas vara i bostaden i väntan på att hälsan skall återvände till min slitna lekamen. Jag har ju som inget att göra och ett sätt att fördriva tiden är ju att söka formulera förvirrade tankar i skrift. Det var det sista jag gjorde innan jag lade mig då jag strax efter midnatt för mindre än 12 timmar sedan skrev en text. Och nu är jag på gång igen.

Det jag skrev i förra inlägget var att mitt huvud gav mig huvudvärk i flera avseenden, främst detta att tankarna inte vill sluta tänkas. Jag aviserade också att jag hade ytterligare ett exempel på sådant på gång. Det är inte detta inlägg. Detta har kommit till men fungerar som ändå som ett utmärkt exempel på hur saker och ting oväntat kan rotera igång under mössan.

Jag läste Lokala Världsbladet i morse. Alltså Piteå-Tidningen. Bra ledare – här – som analyserade det israeliska valet ungefär som jag själv gjorde i inlägget högern försvagad. Bläddrade vidare – tidningen är tunn – och kom till sporten som jag ytterligt sällan läser.

Jag såg rubriken: Eliasson: ”En jättestor utmaning”.

Man kan läsa artikeln i sin helhet här – gör det.

Observera vad Eliasson säger om att vara tränare: Jag tycker att det är roligt att träna. Intresset började med att jag var med som tränare på fotbollskonfirmationen här i Älvsbyn.

Vad kul! tänkte jag. Kul att hon nämner konfafotbollen!

Och skallen gick i spinn! Tankarna tjockade ihop sig som en seriekrock på en viadukt i Skåne:

Nu-skulle-det-ju-kunna-bli-så-att-konfafotbollen-som-det-tyvärr-är-uppehåll-för-nu-2013-då-det-blev-svårt-med-finansieringen-då-styrelser-och-ansvariga-både-i-församling-och-skola-och-fotbollsförbund-inte-såg-det-möjligt-att-skjuta-till-slantar-men-som-ändå-planeras-skall-återkomma-2014-med-start-och-inskrivning-till-hösten-kanske-kan-etablera-en-arbetsform-närmare-lokala-idrottsklubben-med-skolan-och-församlingen-som-arrangörer-och-sedan-vidgad-ingång-till-andra-klibbar-via-ÄIF-och-andra-församlingar-och-lokala-krafter-som-engagerar-sig-och-Sara-är-ju-ett-dragplåster-och-tycker-det-är-en-bra-sak-och-jag-brinner-ju-också-för-konfafotboll-och-kommer (här avtog tankefarten)-att-vara-61-nästa-sommar. Skit! För gammal?

Att sådant omedelbums går igång redan vid läsningen av morgonbladet kan ju i och för sig vara något bra, ett tecken på att jag ser möjligheter, är positiv och förmår laga efter läge samt tänka utanför lådan.

Men jag undrar stilla om det inte vore fridsammare för mig att inta vara sådan…

Bilden? Snodd ur PT och beskuren. Joel Gustavsson var fotograf.

I mitten av den vecka som gick började en krypande längtan drabba mig.

Eller rättare sagt: Det var jag som blev sjuk. Som tomtegubben i sången:

En liten tomtegubbe satt en gång

vid stugan sin uppå en tuva,

han tyckte dagen var så fasligt lång,

han satt och vände på sin luva.

Usch, han frös och han nös,

atschi, atschi, atschi, prosit!

Usch, han frös och han nös

stackars gubben hade snuva.

Sången går ju sedan vidare.  Tomtens madam ingriper kraftfullt och förmanade:

Men tomtegumman sade: "Vad står på?

Du skrämmer både mig och katten,

till doktor Mullvad ska du genast gå,

så att vi kan få ro till natten.

Gör dig fin, gubben min,

atschi, atschi, atschi, prosit!

Gör dig fin, gubben min,

och ta på dig söndagshatten."

Fast i vår egen ägandes partomtesuterrängstubbe är det mer typ Du glömmer väl inte att dricka! Nämen – lägg dig å vila! Sitt inte uppe!

Något doktor-Mullvad-besök har det inte blivit. Blir inte heller i morgon då jag gissar att stafettmullvadarna på Vårdcentralen inte är i besittning av någon alla krämpor snabbt kurerande mirakeldricka.

Varande förkyld och snuvad på min hälsa blev det inte ens aktuellt att föreslå botande av den längtan jag nämnde. Längtan efter Tyra och Adrian. Barnbarnen alltså.

Det är synd om mig! Det är ju faktiskt nästan en månad sedan jag som deras högvälborne farfar hade tillfälle att åhöra tjatter och åse frenetisk aktivitet. De små var här över nyår men sedan har det varit intet. Nada. Nothing, En månad kan någon tycka inte är så farligt lång tid men i Tyras fall är det faktiskt en trettiofemtedel av hennes liv. Utan farmor och farfar. Och för Adrian är det en niondel av livet. Räkna ut vad det motsvarar i min livslängd.

Men: Förnuftet måste råda! Smittsamt sjuk farfar skall inte försöka sig på besök hos (hyfsat) friska barnbarn. Inte bra för dem. Inte för honom själv heller. Fast han är sjuk i och av längtan.

Vad blir det i morgon?

Så löd en fråga jag fick i torsdags. Det som åsyftades var innehållet i den temadag för hela folkhögskolan som skulle genomföras ett par timmar under fredags-förmiddagen.

Vi skall högtidlighålla Röda arméns framryckning genom Östeuropa vintern 1945, svarade jag. Detta var naturligtvis lite klurkryptiskt formulerat. Saken brukar inte beskrivas exakt med de orden. Dock är det ett ovedersägligt faktum är att Förintelsens minnesdag är placerad på just det datum – 27 januari – då sovjetiska förband nådde fram till och befriade de som fortfarande var kvar i förintelselägret Auschwitz i södra Polen.

Förintelsens minnesdag den 27 januari detta år är en söndag. Därför tjuvstartade vi så att det blev igår, fredag, som vi även detta år samlade hela skolan runt saken. Vi är tre i lärarlaget som själva men vid olika tillfällen deltagit i en veckas studieresa till Auschwitz. Detta betyder att det finns en hel del bilder, intryck, tankar och känslor i kollegiet – förutom det varje empatisk person rimligen känner bara vid att läsa om saken. En i vår trio är just nu mammaledig men två av oss är kvar och höll i de två timmar vi fokuserade på saken.

Vi gör som sagt detta varje år- Lite förundrad blev jag (och kollegan). Det är ju några år sedan jag var där och jag var lite brydd om det kanske skulle bli annars den här gången. Jag vet ju att när min resa var färskupplevd kom vrede, harm och känsla onekligen vara med när jag berättade till mina bilder. Har sådant lagt sig nu? var en liten orolig fråga i mitt bakhuvud.

Så var det inte. Engagemanget kom om Förintelsen i sig, antisemitism i allmänhet, andra liknande men (ännu) inte lika omfattande särbehandlingar osv. Och diskussioner om bakomliggande faktorer. Och resonemang kring vad vi alla behöver göra för att stå emot när vi märker föraktfulla särbehandlingstendenser var de än uppkommer. Och sånt.

Marken i lägret Auschwitz II – oftast kallat Birkenau – är här och var ganska fuktig. Jag kan ingen tyska men har hört att Birkenau har med björk att göra. Många björkar växer där. Och sumpigt är det här och var men det försökte man åtgärda genom att sprida askan från krematorierna på den våta marken för att förbättra den och göra den stadigare. Detta innebär att man inte bara bildligt utan också bokstavligt trampar på döda människor när man vandrar i området. För att påminnas om detta finns här och var i området minnestenar likt den som i bildens form bepryder detta inlägg – till påminnelse, heder, eftertanke och engagemang. Det nazistiska folkmordet handlade ju om aktivt och planerat utrotandet av 13.000.000 människor! Av dessa var 6 miljoner judar, 2,5 miljoner kristna polacker, 3,3 miljoner sovjetiska krigsfångar, nästan en halv miljon zigenare och dessutom tjecker, jugoslaver, handikappade, homosexuella m fl.

Två citat vi hade i vår presentation vill jag placera också här:

The one who does not remember history is bound to live through it again. (George Santayana)

If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. (Desmond Tutu)

Ibland slås jag av att när jag här å min blogg skriver eller återger långa vidlyftiga drapor så kommer i bästa fall någon enstaka reaktion men när jag på några rader nämner inget alls så ramlar kommentarerna in. Som förra inlägget – typ. Alltså det med ödessymfonirubriken som skrevs i söndags .

Flera dagar har nu gått utan att jag skrivit varken långt eller kort. Ända till nu då det är fredag eftermiddag. Orsaken till detta för mig relativt långa uppehåll är inte att jag i avsaknad av den sladd- och slirhämmande pillemojen i bilen skulle ha farit av vägen och befinna mig i vårdapparatens våld. Inte heller sitter jag gapande i en tandläkarstol paralyserad av fasa. Tandläkarskräck har ju liksom en annan innebörd nu än förr i tiden. Då det var själva behandlingen som gjorde en stel men nu  är det mer beskedet om vad det kostar som man fruktar. Borrandet är bara en enkel bisak.

Valet i Israel hade jag kunnat skriva om under veckan – men gjorde inte så. Gissar dock att jag kommer att göra det vad det lider, kanske redan i helgen.

Inlägget Jesus the Jew i Håkan Sunnlidens blogg (som nås via bloggportalen dagens kyrka samt här) triggade mig att skriva om hur man på fiffigt sätt kan hitta god seriös facklitteratur i allsköns ämnen. Det inlägget blev inte färdigt men i delar finns det sparat i utkastets form och kan drabba läsaren när som helst.

Min bloggtystnad beror på att tankarna denna vecka varit fulla av en annan sak och andra åtgärder som det gäller att i någon sorts rimlig turordning presentera resultatet av för folk.  Först måste jag ju tänka själv parallellt med tankebyte med madammen i mitt liv. Till detta att resonera något med en och annan arbetskamrat plus någon till. Till detta handlade det om att resultatet av tankemödan skulle delges de egna barnen samt arbetskamraterna på folkhögskolan och först därefter kunde det bli aktuellt att berätta för den kvantitativt begränsade men kvalitativt enastående grupp människor som läser min blogg. Och där är vi nu.

Såhär skrev jag onsdag förmiddag till mina kollegor på jobbet:

Hej alla arbetskamrater!!

Jag väljer e-post så att jag samtidigt talar om för alla hur 2013 planeras bli för mig. Alla kanske inte tar del av meddelandet samtidigt men jag har i alla fall gett informationen till alla i samma ögonblick – även om en handfull av er tidigare känt till vad som kunde vara på gång.

Jag kommer att vara tjänstledig från skolan detta år. Jag skall i stället arbeta som församlingspräst i Älvsbyn. 

Veckan före jul annonserade församlingen efter en fjärde präst – Stig Sundström har ju flyttat. Tjänsten var dock inte tills vidare utan det gällde en visstidsanställning under 2013. Församlingens styrelse skall under året utreda om man ska fortsätta att ha fyra präster eller gå ner på tre eller tre och en halv eller hur man nu vill ha det. I alla fall sökte jag uppdraget och har fått det. Saken blev klar igår eftermiddag.

För skolan och mig blir det praktiskt så att jag under februari delar mig i en halva på vartdera stället. På så sätt kan vissa saker här kan ”knytas ihop”.

Från första mars till årets slut tjänstgör jag på heltid i församlingen. 

Stig

Kvällen före julafton berättade jag i inlägget intressant mc-faktor om att jag objektivt och entydigt uppfyllde åtminstone en av de kvalifikationer som den då just införda rekryterande annonsen angav. Tydligen räckte det!

Media har tid med ett eller två eller tre max fyra strul i sänder – sporten oräknad. Detta är egentligen ett oskick men ett faktum. Ett tåg i Stockholm, ett gisslandrama i Algeriet, franska trupper till Mali och Uppdrag granskning om barnfattigdom slår ut nästan allt annat. De nu intensiva striderna med den alarmerande flyktingsituationen i och runt Syrien hamnar i mediaskugga och det är bara så djupt tragiskt och att valet i Israel nästa vecka inte blir förstasidestoff behöver därför inte förvåna.

Valet i Israel är viktigt – naturligtvis. Tyvärr prognosbart dock. Och förfärligt rörigt. Det finns en massa partier och riktningar som ofta heter något i svenska öron konstigt och alla varianter leds av personer vilkas namn också låter egendomliga på den östskandinaviska dialekt jag till vardags pratar.

Gårdagens ledare i den israeliska oppositionstidningen Haaretz skapar om inte fullständig klarhet så i alla fall lite reda i uppställningen och vad olika krafter och personer står för. Jag skrev lite reda. Haaretz skrivs ju för israeler som naturligtvis har större förkunskaper än jag och den engelska text jag översatt är ju bara en översättning av den modern-hebreiska text som egentligen finns i tidningen. Google hjälpte mig i alla fall genom att ge mig en rå-svenska att putsa till. Den engelska texten kan läsas här.

FÖRSVAGA HÖGERN

Den osäkra väljaren har en hel del alternativ men den princip som måste vägleda hans eller hennes röst är tydlig: Försvaga högerpartierna och Haredim för att stoppa Israels glidning in i politiska isolering, fascism och apartheid.

Benjamin Netanyahus avgående regering har orsakat allvarliga skador för Israel under sin fyra år. Dess utrikespolitik har varit inriktad på att utöka bosättningarna, undvika förhandlingar med palestinierna och återuppliva idén att annektera de ockuperade områdena. Resultatet blev kraftig internationell isolering, spricka i relationen till USA och en skrämmande vision av Israels framtid. Dess inrikespolitik har präglats av ren nationalism, trakasserier av den arabiska minoriteten, politisering och militarism av utbildningssystemet, och initiativ för att förstöra Högsta domstolen och försvaga den fria pressen.

Isolationism, nationalism och hot mot demokrati och medborgerliga rättigheter är banderoller för högerpartierna som ställer upp  i valet med sina mest radikala kandidatlistor någonsin. Likud har förenat sig med Avigdor Lieberman, från sina led kastat ut sådana liberaler som Dan Meridor och Benny Begin för att ge plats åt Moshe Feiglin. Naftali Bennett valdes till ledare för Habayit Hayehudi som predikar annektering av område C på Västbanken och att rensa media från vänsterjournalister.

Den farliga riktning som högern har tagit kräver att alla anhängare av demokrati och öppenhet för världen går till valurnorna och röstar på partier som kommer att vara i opposition mot Netanyahu och hans "naturliga partners." Valet är inte enkelt. Det läger som motsätter sig högern har misslyckats med att sluta leden och utse en statsministerkandidat. Bland center- och vänsterväljare hörs röster som förtvivlat säger "det finns ingen att rösta på" men de får man inte lyssna till. Det finns inget viktigare bud än att rösta på valdagen 2013.

Meretz har presenterat den mest lämpliga plattformen med kompromisslöst stöd för att avsluta ockupationen och dela landet Israel i två nationer, att separera religion och stat och stärka de medborgerliga rättigheterna, inklusive för den arabiska minoriteten. Dessutom kommer Meretz inte gå med i en Netanyahu-regering och opinionsmätningar spår att partiet fördubblar sin styrka. Arbetarpartiet har stärkts i opinionsmätningarna och har en uppfriskande kandidatlista men Shelly Yacimovichs ledarskap är inte ett alternativ till Likuds. Att hon undviker frågor och stöder bosättarna, Haredim, och hennes slösaktiga försvarsbudget är oroande. Hennes prov blir att hålla sitt löfte om att inte gå med i en högerregering.

De som inte vill rösta på oppositionspartier kan välja mellan Tzipi Livnisr Hatnuah, Yair Lapids Yesh Atid eller Kadima som leds av Shaul Mofaz – detta i hopp om att de kommer att gå ihop med Netanyahu och väga upp påverkan påverkan från extremhögern och Haredim. Av dessa har Livni stuckit ut med att uppmana till en överenskommelse med palestinierna och att återuppbygga relationen till USA. Israelisk demokratin blir bättre om arabiska väljare röstar i stort antal och stärker Hadash, Balad och United Arab List-Ta'al mot högerflygelns förföljelse. I motsats till de två "sektoriella" arabiska partierna konkurrerar Hadash också med Meretz om judiska vänsterväljare. Dess plattform är mycket radikalare men dess betydelse är att stärker judars och araber i kampen för gemensamma mål.

Den osäkra väljaren har en hel del alternativ men den princip som måste vägleda hans eller hennes röst är tydlig: Försvaga högerpartierna och Haredim för att stoppa Israels glidning in i politiska isolering, fascism och apartheid.

En sak till: Ett annat intressant tips är programmet Konflikt som sändes i radions P1 i morse. Det gav en intressant bild av situationen inför valet. Gå till Sveriges Radios hemsida och leta där.

På Wikipedia – här – finner jag en på engelska språket formulerad definition av begreppet mediamogul: A media proprietor or media mogul is a person who controls, either through personal ownership or via a dominant position in any media enterprise a large amount of published media, consumed by a large number of individuals.

I Googles översättning blir detta: En media innehavaren eller mediamogul är en person som kontrollerar, antingen genom personlig egendom eller via en dominerande ställning på alla media företag en stor mängd publicerade media konsumeras av ett stort antal individer. En stolpig men fullt begriplig svenska.

Silvio Berlusconi, Hugh Hefner, Rupert Murdoch och Oprah Winfrey är exempel Wikipedia ger på tockendäringa moguler. Som skrivare av en blogg som bara en del dagar når upp till fler än 50 unika läsare kvalar jag näppeligen inte in i den divisionen hur betydelsefullt jag än räknar det jag skriver. Vanligen ger inte heller läsarna av http://stigstrombergsson.blogg.se det jag skriver mogulistisk rang.

Dock: Det finns faktiskt enstaka tillfällen då det ändå nästan låtit så. Alltså som om mitt bloggeriskriveri skulle äga medial importans. Men inte ofta. Knappt ett halvdussin gånger sedan jag började blogga, alltså inte ens i snitt en gång om året, har något som skrivits här så till den milda grad irriterat någon att denne valt att inte med namn, signatur eller ens anonymt argt kommentera här på bloggen eller på annat sätt höra av sig till mig, utan i stället valt att muttra något till någon som kanske sedan säger något till någon annan som sedan osv punkt punkt punkt. I slutet av kedjan har det hänt att jag hamnat på någon typ av de anklagades bänk och där mötts av: Någon har på något sätt reagerat på något du skrivit på din blogg. Eller kanske sagt. Typ.

När så skett har jag, för att ge det oftast på ovan nämnda sätt anonyma och tämligen vagt preciserade ”ärendet” någon sorts vettig proportion, hävdat att Det kanske är 30 personer läst saken. Min blogg är inte något medel för masskommunikation.

Och då – och det är faktiskt nästan bara då – brukar jag få höra det allvarliga men i och för sig smickrande: Du skall inte underskatta bloggens inflytande! Tona inte ner vikten av vad du skriver! Nästan som om jag vore en mediamogul – typ. Vilket jag inte är!

Men en lus är jag i alla fall. En linslus. I en tidning. Denna vecka.

En som jobbar på Kyrkans Tidning ringde i början av veckan för att få några ord att skriva. Det var inte frågan om något direkt scoop utan mer några kompletterande frågor kring Luleå stifts Internationella konferens i Piteå om några veckor som Älvsby folkhögskola är medarrangör av*. Murvlan – det var nämligen en hon – hade sökt stiftets Internationella sekreterare i saken och via biskopens sekreterare blivit hänvisad till mig alldenstund både sekreteraren och biskopen befann sig i Liberia. Resultatet kan läsas i en artikel i vänsterspalten här beledsagat med porträtt.

Jag gissar att den lilla fundering jag som linslus gav om förslaget till ny Kyrkohandbok – slutet av intervjun – de facto genom tidningen når en mycket större läsekrets än om jag bloggat än så mångordigt i saken. Blogga om Kyrkohandboken kommer jag framledes att göra - fast det är att betrakta som en fis i cyberrymden.

*  Konferensen program mm finns här. Anmälen Eder!!

Detta är en (kanske) klargörande uppföljning av blogginlägget ny gåta och länk av den 4 januari i år, alltså frågan om orden Fader förlåt dem ty de vet inte vad de gör skall anses ingå i det ursprungliga Lukasevangeliet eller inte. Det jag nu bidrar med är inte något jag skriver just nu utan i stället en återanvänd men ändå egenförfattad text men nu i sammanfattad, kommenterad och lätt redigerad form.

Den 27 november 2006 lade jag för magisterseminariet i Uppsala fram min uppsats Övergiven av, trygg i, Gud. Ett jämförande studium av Passions-berättelserna i de synoptiska evangelierna – särskilt Markus och Lukas. Det var en mer än 60 sidor lång historia där jag efter en Inledning med erkännanden och tack samt en redogörelse för Källmaterial och avgränsningar, metod och upplägg ger en del inledande noteringar till Passionshistorien. I de finns tankar om hur den kan ha låtit från början, om att Markus var den som i skrift formade berättelsen och då lite om honom och var, när och varför han skrev. Jag redovisar summariskt den fortsatta utvecklingen och nämner att Matteus i stort följde men också kompletterade Markus, att Lukas bearbetade (och kompletterade) Markustexten så att berättelsen faktiskt blev märkbart annorlunda och att Johannes sist skrev utifrån en helt egen linje.

Hur Lukas förändrar Markus beskriver jag sedan ganska detaljerat och kommer då in på så kallat Lukanskt särstoff, alltså sådant som är unikt för just Lukas berättelse. I det särstoffet finns Bönen för bödlarna i Luk 23:34a – bokstaven a betyder första halvan av versen. Kommen så långt skrev jag ordagrant detta:

Lukas särstoff: Bönen för bödlarna – Luk 23:34a

Textkritik, kontext, struktur

Om särstoffet med kvinnorna på vägen till avrättningsplatsen var oproblematiskt ut textkritisk synpunkt är situationen kring Luk 23:34a och det lilla inskottet ”Fader, förlåt dem ty de vet inte vad de gör” betydligt mer sammansatt. Frågan är om denna replik av Jesus med introduktion över huvud taget skall anses ingå i den ursprungliga text som Lukasevangeliets författare skrev – den så kallade autografen. 

Utifrån så kallad yttre kritik – alltså en jämförelse av textvarianter med hänsyn taget till de handskrifter där varianten finns, deras ålder och kvalitet etc – kan man inte avgöra frågan. Berättelsen är tidigt väl belagd både med och utan vers 23:34. 

Vad gäller den inre kritiken – flödet i berättelsen, avvägningar kring vilka sannolika vägar texten kan ha ändrats osv – når forskarna inte heller enighet. Lukas kan ha fogat in orden i den Markusberättelse han övertar (och påtagligt bearbetar) men någon som tidigt kopierat texten har valt att utelämna dem utifrån tanken Jerusalems förstöring visar att Gud inte förlät den stad som dödade Jesus. Orden kan också ha saknats i autografen – alltså originalet – men tidigt lagts till av en skrivare som velat visa att Jesus, lika konsekvent som genom sitt liv, i sitt lidande botar, restaurerar, visar omsorg och förlåter. I det följande väljer jag att se 23:34a som något som ursprungligt ingick i Lukasevangeliet.

När detta sagts petade jag in en fotnot med följande för universitetsuppsatser nödiga men annars bara nördiga preciseringar, här lätt omformulerade:

Efter att ha redovisat samma fakta vad gäller villkoren för yttre kritiken och ställt upp ungefär samma argument vad gäller den inre kritiken kommer olika exegeter ändå till olika slutsatser:

Joseph Fitzmyer, författare till det omfångsrika verket ”The gospel according to Luke vol 1-2”, menar på sid 1503 att 23:34a bryter berättelseflödet. Han utelämnar därför versen.

Bruce Metzger gör på sid 180 i ”A textual commentary on the greek New Testament” samma bedömning men tar med 23:34a inom dubbla klamrar, något som indikerar att texten är vedertagen, dock inte ursprunglig.

Raymond E Brown, författare till mastodontverket ”The death of the Messiah vol 1-2”, låter ett långt resonemang på sid 975-981 mynna ut i att han behåller orden som ursprungliga.

Robert Tannehill som skrivit “The narrative unity of Luke-Acts , a literary interpretation. Volume one: The Gospel according to Luke” och ”…Volume two: The Acts of the Apostles” menar i en fotnot på  sid 272 att argumenten för ursprunglighet är starka och behåller orden.

Charles Talbert menar i en fotnot på sidan 106 i ”Reading Luke-Acts in its Mediterranean milieu” att repliken är ursprunglig och ingår i ett berättelsemönster där Lukas låter varje del av passionshistorien innehåller ord utsagda av Jesus. Tar man bort 23:34a bryts mönstret.

Efter följer i min uppsats resonemang kring annat i texten – bönens roll och ordval, lite om Kristologi och ett avsnitt om vilka det egentligen är som Jesus ber för. Som slutkläm på avsnittet – inte uppsatsen – ger jag en tanke baserad på vad David Dungan skriver på sid 44-58 i ”A history of the synoptic problem”. 

Under det andra århundradet tilltar motsättningen mellan kristna och judar av flera olika anledningar. Till minnet av det judiska kriget år 66-70/73 fogades då erfarenheten av ytterligare judiska uppror – denna gång utanför Palestina – och kristna med icke-judisk bakgrund tog avstånd från detta. Teologiskt kom Kyrkan och Synagoga att ömsesidigt ta avstånd från varandra och på kristet håll sågs Jerusalems förstöring år 70 som att Gud straffat den stad och det folk som dödade Jesus. I detta skede och utifrån dessa senare tankar bör strykningen av Jesus bön för bödlarna ha skett av någon som tidigt kopierat texten. Sett på det viset skulle 23:34a kunnat utgöra ett mycket tidigt exempel på hur man utifrån en senare tids uppfattning befordrat skrift till ”historiens skräpkammare”. 

Jag fann den tanken rimlig och tillsammans med alla de andra vetenskapligheter jag ovan anfört samt – fast det är som en annan bra sak – rent fromma argument talar för att bönen för bödlarna fanns i den ursprungliga texten. Att dessutom innan jag gick vidare i uppsatsen kunna ge en liten känga åt dåvarande ärkebiskopen K G Hammar som en tid innan gjort en del sensationella Bibelteologiska uttalanden om skräpkammare och dylikt kändes inte helt fel.

Med detta vetenskapsresonemang kan väl även denna andra gåta anses ha fått om inte en lösning men i vart fall en belysning.

Åtminstone en av dem som läser min blogg efterfrågar det rätta svaret på det problem jag ställde upp i inlägget mindre livskraft för en tid sedan. Alltså vilken variant av presentationstexten till mitt seminarium på lägret Livskraft som jag författat och vilken som fanns i lägerfoldern. Ser man till kommentarerna till det inlägget så var det faktiskt några som delade med sig av tankar och kom med förslag. På den gåtan finns det ett exakt svar.

I inlägget ny gåta och länk presenterade jag ett betydligt mer seriöst så kallat textkritiskt problem plockat ur Bibelförfattaren Lukas Jesusberättelse. Där blev kommentarivern inte lika stor. Kanske upplevdes den gåtan med rätta både svårare och gällande något mer seriöst. Dessutom har den inget självklart svar – faktiskt.

Med lärarpirrande tangentbordsfingrar skall jag nu först plåga dig som läser med några allmänna saker kring vilka textvarianter som kan ligga till grunden för andra och hur de som forskar i Bibeln (och i alla möjliga andra gamla texter) brukar resonera.

En längre textvariant anses oftast yngre än en kortare.

Inte allid men ofta. Man tänker att en person som kopierar texten – detta skedde vad gäller Bibeltexter för hand – vill fylla ut luckor eller vagheter och därför plitar in en och annan rad i stället för att med strykningar skapa hål i resonemanget. Så gjorde till exempel någon i Apostlagärningarna kapitel 8 vilket jag noga berättat om i ett inlägg skrivet i maj 2008. Du kan läsa i detalj om det här. Ett exempel på en liknande historia finns i den text ur Första Johannes brev som var aktuell som episteltext igår – 1 Joh 5:6-12.

Följer man detta resonemang skulle den kortare seminarietexten vara min och den som satte samman foldern då valt att fylla ut med konkreta exempel på vad det skulle handla om.

En rent språkligt mer korrekt text brukar anses vara en yngre variant.

Det är mer ju troligt att den som kopierar kanske (men inte alltid) rättar stav- och grammatikfel han ser, inte skapar sådana. Detta skulle också tala för att den kortare varianten är min med det stavfel en av dem som kommenterade påvisade men drog en motsatt om än för mig smickrande slutsats av.

Ibland kan det dock hända att en Bibelkopierare kunde tycka att en text var kantig, provokativ, tillspetsad eller rent av orimlig och valde att slipa till den något. Kanske göra den snällare – typ. Eller mer vag. Av någon anledning. Något tydligt Bibelexempel på detta kommer jag inte på rak arm ihåg nu – för så vida inte det där Jesusordet om att Fadern skulle förlåta bödlarna är ett sådant – men exempel finns. På ett mer generellt plan blev dock den lusten tydlig när man för cirka 100 år sedan översatte Bibeln till den översättning vi kallar 1917. Då valde man att plana av grovt tal och annat för att ge texterna en kultiverad kyrklig högtidlig ton så att inte mamsellerna i borgarklassens diskreta salonger vid högläsning av skriften skulle råka haja till och köra broderinålen genom tummen. I detta stycke är den nya översättningen mer trogen grundtexternas ton och klang.

Tillämpas denna tanke blir den längre texten min och den som gjorde foldern valde att korta texten av utrymmesskäl eller för att slipa av listan på kanske för känsliga själar provokativa diskussionsämnen.

Och så var det.

Den längre texten med sina exempel är mitt original.

Den kortare – om än med stavfel – är en senare läsart.

Det var svaret på den lilla gåtan. Den andra om Jesusordet om bödlarna utreder jag inte här. I alla fall inte nu. Kategorin för denna bloggpost blir Exe-geten bräker fast jag ängat uppmärksamheten åt text jag skrivit sjäv. Innerst inne och ytterst ute har jag ju berättat hur Bibelforskare arbetar.

Jag brukar lyssna på P1-programmet Spanarna. Rekommenderas. Programidén är att tre kluriga personer ges tid att rapportera en spaning, en trend i tiden, en utveckling. Ofta pricksäkra och fyndiga tankar som faktiskt också skapar en och annan tanke i min egen ägandes huvudskalleknopp.

1. För några år sedan fanns inga barnbarn att skriva om. Nu finns de. De märks. De måste märkas – fattas bara annat!

2. Att komma med i bloggportalen Dagens kyrka och där beskrivas som en som skriver personligt om livet som skolpräst i Älvsbyn men också om allt möjligt annat ger ju öppet fält att köra som vanligt. Det gedigna sällskapet har nog kanske ändå skapad lite av ökad seriositetslust. Fåfängt fånigt!

3. Vissa händelser – inte alla berättade här – har gjort att jag utan att egentligen velat ändå duckat i någon form av självcensur. Jag är inte stolt över sådant. Vill inte vara feg men men ser nog att det finns ett inslag av sådant det senaste året.

4. Det händer ju inget värt att skriva om! I Svenska kyrkan står det still på lokal, regional och nationell nivå. Mellanöstern står också still i den meningen att den starke framhärdar i alla sina positioner, jag predikar sällan, läser mindre, pluggar inte osv – om jag nu följer listan över kategorier till höger. I

5. Jag har ju skrivit om allt! Någon gång alltså. Ibland flera gånger. Tycker inte jag har något nytt att tillägga. Denna inre känsla är reell och definitivt inte vettig ett ögonblick. Att jag skrev något för 3 år sedan kanske just jag kommer ihåg men jag inbillar mig inte en fjärt att någon läsare kommer ihåg det. Särskilt inte de läsare som inte läste för tre år sedan och därför för tre år sedan inte kunde läsa vad jag då skrev.

Så – utifrån detta meddelar jag att jag från och med tjugondag knut 2012 här på min blogg vidtar en helt icke efterfrågad föränderlighetsförhindrande åtgärd till gagn(?) för folk som inte minns vad jag tidigare skrivit eller som inte läst skriverierna förr om åren. I en ny kategori – Nygammalt – kommer jag att reprisera en del tidigare bloggposter. Urvalsprincipen vet jag inte vilken den blir. Datum kan ju vara en. Dock kommer jag inte vara nygammal varje dag. Bara ibland. Den 13 januari 2006 skrev jag inget. Inte heller 2007, 2009, 2010, 2011 eller 2012. Men 2008 skrev jag denna text som nu med tryckfel och allt risajklas av ingen vettig anledning alls:

fast drivsnö med inslag av plogade vallar

Denna dags blogg-betraktelse för väl börja med vädret.

Det har faktiskt blivit vintrigt märkligt nog. Sistlidna vintrar har ju varit väldigt ovintriga om man jämför med tidigare vintrar - de praktfulla Bore-välden som rådde när man var barn. Den 20:e förra månaden skrev jag om vädret och mycket har inte varit skrivvärt sedan dess. Nu har dock snö fallit och landskapet - också kyrkogården - har blivit vintervackert. Travesterar man radions program Israpport för sjöfarten ges den trafiksituationsbeskrivning rubriken anger.

Denna dags bloggbetraktelse får väl fortsätta med en dagsnotering.

Det är tjugondag knut idag och julen utstökas. Detta skedde för vår del redan igår då den gran som aldrig burits in utan fått stå så grön och grann på balkongen blev kastad en fem-sju meter ut på tomten. Med tomten i sammanhanget menas den till gulhuset hörande växtytan, inte den till julbuset hörande säckbytarn.*

Vidstående bild föreställer en del av familjens nu undanplockade julpynt. Figuren uppkom för många år sedan när vi tillsammans med bekanta en nyårsafton smälte tenn som vi hällde i kallvatten för att av det snabbstelnade resultatet göra en bedömning av vad det kommande året månne bära i sitt sköte. Försedd med stå-platta blev det stelnade en Mariabild - unik i världen.

*  Sämre gröt-alliteration kan knappas uppfinnas.

Det var ett tag sedan jag skrev. Noga räknat en knapp vecka. Det var fredag 4 jan på eftermiddagen som jag lade ut min andra text-gåta, den om ett av Jesu sju ord på korset. Förra inlägget alltså. Och innan dess hade till föregående inlägg ett litet kommentarsamtal ägt rum kring ett mer banalt textproblem: Vilken presentationstext hade jag författat och vilken blev publicerad? – typ.

Innan jag (kanske) återkommer till detta vill jag filosofera lite smått kring rubriken. Arbetsdisciplin alltså. Har jag sådan? Nu?

Det är ju nu så att jag är på arbetet och arbetar men skriver ändå på denna min privata icke jobbrelaterade blogg. Får jag göra så? Är inte det mygel? Av samma sort som om jag skulle just nu på arbetstid ringa min bilverkstad och resonera kring varför de inte kan fixa till den lysande varningslampan på min bil? Eller kontakta ett försäkringsbolag eller internetbeställa från Bokus eller IKEA eller kolla Facebook eller något annat privat? Får man göra sådant på arbetstid?

Och omvänt: är det OK att hålla på med arbetsrelaterat jox när man inte arbetar? Alltså på kvällar, semestrar, veckoslut? Om man nu har lediga veckoslut.

Varför denna tankeverksamhet på tomgång?

Jo – såhär är det: Jag sitter skrivvakt.

Skrivakteri förekommer i skol- och utbildningssammanhang nämligen. Ibland. Och det är ju faktiskt en konkret arbetsuppgift att sitt i en knäpp tyst lokal och bara se till att folk inte hjälper varandra eller på otillåtna sätt hittar genvägar till att lösa problem de fått. Snacka om att det är tyst i klassen.

Själv är jag ingen vän av prov! Det betyder inte att jag tycker prov alltid och allomstans är onödiga. Bort det. Det betyder bara att jag själv bara oerhört sällan använder det i min egen undervisning. Menar rätt och slätt att det gissningsvis finns vettigare eller i alla fall roligare sätt att lära sig än att jag som lärare ägnar 1-1½ timme åt att utforma ett test, sedan en timme åt att under tystnad låta ett gäng göra testet, 3 timmar åt att rätta det samt slutligen en timme åt en eftergenomgång. När jag undervisar i Religion eller till Svenska kyrkans grundkurs ger jag därför inga prov*.

Med Svenska för invandrare är det en annan sak. Där finns prov och så måste det nog vara. Snillrikare personer än jag vet hur man på ett så bra sätt som möjligt lägger upp sådan inlärning. Jag duger inte till det. Men till att vara skrivvakt duger jag. Faktiskt. Hade själv inga lektioner denna torsdagsförmiddag och har därför hoppat in som någon sorts övervakare av tid och tystnad så att de lärare som faktiskt begriper vad de gör kan fortsätta arbetet med dem som inte gör testet.

Jag jobbar alltså med att vakta. Arbetstimmarna tickar in bara genom att jag sitter där jag sitter. Skulle jag stelt stirra framför mig och göra ingenting är det ändå arbetstid. Om jag skulle läsa något jobb-relaterat – vilket jag också ska göra – skulle det inte bli dubbel arbetstid. Blir det då mindre arbetstid om jag skriver på min privata blogg? Om arbetet? Bland annat? Som nu?

Som präst – kanske som präst av den gamla stammen – menar jag att rågången mellan arbete och livet i övrigt mycket väl kan vara suddig. Det hör som till hela showen att det är så. Att vara människa är en heltidssyssla. Att vara kristen är ett livsval där man genom dopet är kallad att i ord och liv föra ut evangelium**. Att vara präst – för all del också lärare – är ett yrkesval i samklang med detta och på nåt sätt flyter då allt ihop. Livet, tiden för konkreta arbetsuppgifter, tid för annat. Ungefär som att vara bonde – vilket jag inte är – där livet och arbetet liksom vill bli samma sak. Eller att vara gift – vilket jag är 7 24 även om madammen i mitt liv just nu är på sitt jobb och jag på mitt och vi alltså inte just nu flåstirrar varandra djupt i ögonen utan bara har varandra sittandes på våra axlar.

Med allt detta sagt anser jag att arbetsdisciplin – det var ju rubriken – i alla fall är något viktigt. Det är ju arbetet jag lyfter lönen för och därför skall man arbeta varje minut man tar betalt för liksom att man skall ha betalt för varje minut man arbetar. Detta står för mig inte i motsats till det på-något-sätt-flyter-allt-ihop-resonemang jag ovan fört. Arbetsgivare (och medmänniskorna) har rätt till full och fokuserad insats liksom att arbetstagare har rätt att på icke arbetstid kunna logga ut och slappna av.

Min egen arbetsdiciplin bedömer jag som god. Såsar inte omkring (så ofta) på arbetstid jag redovisar men har nog lite svårt att kliva av, att sluta tänka, att sluta att åtminstone till halvers ”vara i jobbet” även när jag är ledig. Därför blev det lite kul att just nu när SFI-eleverna skriver sitt prov ägna skrivvaktsuppdragets klockrena arbetstid till att högst personligen och privatligen blogga en smula.

Gåtorna i de två föregående inläggen kanske jag återkommer till.

*  Brukar dessutom säga detta till elever när ”mina” kurser börjar. Billigt sätt att bli poppis?

**  Fritt citerat ur vigningsordningarna för diakon, präst och biskop.

Om det finns någon över åren trogen och därtill minnesgod Bloggläsius eller Bloggläsiös kan det vara så att det hos denne eller denna finns en erinran att jag runt nyår näst intill varje bloggande år skrivit om ungdomslägret Livskraft som genomförs å Älvsby folkhögskola runt årsskiftet. Inte sällan har jag rikeligen och mångordligen refererat och kommenterat saken, därtill i vänlig och uppskattande ton. Jag hoppas att samma tonfall också har kunnat skönjas när jag på augustikanten några gångna år berättat om Konfafotboll eller vid andra tillfällen skrivit om något ”ungdomligt”.

Jag har liksom gett mig kissemissen på att göra så – alltså se på och skriva om kristen ungdomsverksamhet i positiva ordalag. Nästan ingen annan gör på det viset. I alla fall inte bland gamla uvar som jag. Inte ens bland de flesta kyrkliga yngre ruggugglor. I vart fall inte i den omfattning jag tycker så skall ske. Egentligen är det en lite smula jätteskandalöst. Ungdomar säg mellan 14 och 24 är ju faktiskt ganska många människor. Jag upplever att kyrkan inte busvasst ger sig i kast med dessa på sjuttioelva olika sätt. Visst budgeteras det och visst finns det lokaler och personal men drivet saknas. Eller ”nöden” som di gamle brukade uttrycka det.

Fast kanske är det ändå främst bland präster jag saknar detta nämnda driv. Pedagoger och andra ledare jobbar nog på utav bara den men jag kanske inte ser det – lätt yrkesblind som jag är. Ett minns jag i alla fall att när jag själv var ung och när jag var en yngre präst än jag är nu så tog även prästerna del i det många gånger obekväma kvälls- och lägerarbetet med tonåringar. Det tycker jag var bra då och tror det skulle vara bra nu – inte minst för prästerna själva.

Lägret Livskraft har i vart fall gått av stapeln men i mindre utsträckning denna gång. Inte så att lägret hade färre deltagare. Tvärtom. Frågan är om det inte var ålltajmhaj detta år. Om lägret kan man läsa här.

I år var min närvaro mindre än tidigare. Kvällsmässor och annat var lagt på andra så mitt enda uppdrag blev att leda ett litet tvådagarsseminarium kring Livets frågor. Samtal kring vad några 18-plusare ville prata om. Alltså inte något bestämt möjligt att planera i förväg utan snack efter en inventering hos deltagarna av vad som kändes aktuellt. Min roll var att leda och stimulera ungdomarnas tankeutbyte samt i viss mån med skott från höften bidra med andra infallsvinklar, nya klargörande och tillkrånglande fakta. Vad deltagarna tyckte får väl utvärderingarna visa. Jag tyckte i alla fall att det var kul.

Presentationstexten till mitt seminarium finns i två former – nedan. På Bibelvetenskapliska pratar man om att man ställs inför olika läsarter när man har två eller flera varianter på samma text. Detta är något mycket vanligt och forskarna och funderarna söker när så är fallet klura ut vilken av varianterna som är (eller är närmast) den text författaren faktiskt skrev samt vilken (vilka) som tillkommit i andra hand och i så fall varför. Sådant detektivarbete kallas textkritik och jag tycker exe-get som jag är att det är en mycket intressant verksamhet.

För att egga min läsekrets utmanar jag därför alla Bloggläsiusas och Bloggläsiöser att söka utröna vilken av texterna A och B som är min ursprungliga text och vilken som kom att stå i programfoldern samt hur man resonerat när man ändrade originalet.

A: Detta är seminariet där allt är möjligt - åtminstone att prata om. Det finns kanske inte svar på allt, men tillsammans kommer vi tackla de frågor och situationer som livet ställer oss inför, deltagarna bestämmer! Vi ser på saker, bedömmer utifrån Bibel och tro, och funderar på hur vi kan handla.

B: Detta är seminariet där allt är möjligt – åtminstone att prata om. Det finns kanske inte svar på allt vi kan ändå tillsammans tackla de frågor och situationer som livet ställer oss inför, deltagarna bestämmer. Livets mening, framtiden, rätt och fel, död, kallelse, sorg, tvivel, skam, skuld, dop, förtvivlan, Israel, sex, Jesus, bön, tro och vetenskap, andra religioner, bikt, nattvard – name it! Vi ser på saker, bedömer utifrån Bibel och tro och funderar på hur vi kan handla.

Först av allt: GOTT NYTT ÅR!

Jodå – det önskar jag dig som läser detta.

Av hela mitt hjärta. Så var det sagt

Sedan: Nu är det glest och tyst.  

Barnbarnen skjutsades hem till sina väntande föräldrar denna andra dag på det nya året. Från att ha varit full stuga och massor med händelser är vi nu nere på tre personer i kåken – en studieuppehållande student, madammen och jag.

Riktigt kul är det när alla barnen och barnbarnen är hemma. Känner mig liksom rik och förmögen mitt i allt surrande och skrattande. Att betros med vakt- och tillsynsuppgifter kring de små är också en rikedom även när den lillaste av de små i natt vid tretiden tyckte att det var OK att vara vaken fast han var så trött att han ville sova. Barndrabbade och tidigare barndrabbade läsare känner till mellanläget då en liten typ – han på bilden – verkligen inte orkar vara vaken utan bara kravlar och bökar men sprätter till så fort sömnen verkar vilja ta kommandot. För lille Gladrian innebar det läget en nattlig brottningsmatch med farfar till ungefär fyra i morse. Ändå ler gubben – alltså jag. Ett trött, belåtet och lätt enfaldigt leende.

På ANDRA BLOGGEN finns här ett urval av det som de senaste dagarna filmades med vår urgamla videokamera. Bilden är ur filmen. Väl bekomme!