stigstrombergsson

Hur politiskt får en präst vara när han eller hon förkunnar?

Eller i övrigt på sociala medier eller andra sammanhang?

 

Från och till diskuteras sådant. En del säger att tro och politik inte hör ihop. Jag har till och med hört personer som engagerar sig partipolitiskt i den så kallade kyrkopolitiken säga så. Andra hävdar att tro och Bibel får politiska följder och att man behöver tala och agera klarspråk.

Och själv vet jag inte...

 

Idag, söndagen den 26 augusti, är det två veckor innan valet. Jag hade fått förtroendet att i Älvsby kyrka (och i Vidsel senare på eftermiddagen) leda gudstjänsten och i den försöka belysa de Bibeltexter som var aktuella. Huvudtexten var ur Lukas berättelse om Jesus, kapitel 10 och verserna 23-37. Söndagens tema var Medmänniskan.

 

De psalmer som sjöngs var 801, 738, 396 och 733. I Skattenlådan fanns som rekvisita för barn och vuxna min mobiltelefon och en Älvsbykarta. En badboll i form av en jordglob rymdes inte i lådan men fanns tillgänglig.

 

Inga små barn fanns i kyrkan så efter en gemensam bön just för barn kom direkt ungefär detta som Beredelse inför Syndabekännelse och Bön om förlåtelse:

 

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannes brev 4:10).

 

Det handlar om Medmänniskan idag – Nästan. Och om att älska sin Nästa, sin Medmänniska. Alltså om hur vi är mot varandra och andra.

När vi går in i de tankarna – där Gud önskar mycket – visar det sig att vi inte älskar, agera till förmån för, varandra och andra som vi borde. Vi gör det inte, vill det inte ens – det Gud önskar. Om vi är ärliga.

Då blir den där meningen jag citerade bra. Inte som en anledning att komma ifrån och slippa det Gud önskar, rentav kräver – total kärlek. Men som en utväg från att vi faktiskt bryter mot Guds vilja.

Johannes försäkrar att Gud älskar oss trots det. Och att Gud själv har, i sin Son Jesus, betalat våra böter, offrat sig för oss. För att skapa försoning, förlåtelse. Därför börjar vi med bekännelse och bön om förlåtelse. Inte för att påminnas om vår dålighet utan därför att förlåtelsen finns.

 

Så småningom, efter psalm 738, läste jag Evangelietexten från Lukas 10:23-37.

Förkunnade sedan ganska exakt detta:

 

Vi sjöng om Försoningens väg. Att Jesus gick den.

I Lukasevangeliet som texten är tagen ur har Jesus nämligen strax innan avsnittet börjat gå till Jerusalem där han skall offra sig för alla människor. Han och vi är på Försoningens väg.

När Lukas berättar om den resan skriver han mycket mer än de andra berättarna om människor Jesus möter och saker som händer. Under resan alltså. Textavsnittet var en sådan händelse: Mötet med en laglärd, en som kunde Guds regler.

 

1: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Så frågar den laglärde. Som vet svaret – som många av oss nog också vet:

”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa, din Medmänniska, som dig själv.”

Svårare är det inte. Gör det så får du leva! säger Jesus. Och underförstått: Gör du det inte mister di Livet, blir du dömd!

 

Ska man då älska alla? – det frågas ofta med negativt tonfall.

Riktigt så grovt ställer den laglärde inte frågan men går i den riktningen.

Vem är min nästa? Vem är min medmänniska? Vem är den jag skall älska som mig själv?

 

Att han frågar är nog för att det i hans samtid som i vår tid finns skilda uppfattningar om vem och vilka som skall få kärlek, vilka Medmänniskor vi skall älska som oss själva.

 

[Här grävde jag i Skattenlådan och föreslog]

De som finns bland bilderna i min mobiltelefon? Det är ju barn och barnbarn.

De som finns bland Facebookvännerna? Jag känner inte alla.

De som bor i Älvsbyn? [kartan fanns ju i lådan] I kommunen? [Kartans baksida]

Vem och vilka skall jag älska som mig själv?

 

Familjen – Ja! Självklart på Jesus tid. Släkten. Byn. Grannarna. Det egna folket. Judarna tänkte så – att Nästan är judarna samt i viss mån andra som bodde bland judarna.

Grekerna – om vi är kvar i Bibelns tid – tänkte likadant. Nästan, de riktiga Medmänniskorna, är de som talar grekiska. De är viktigare än de som bara låter barbarbar när de pratar – barbarerna.

Och romarna skiljde noga mellan romerska medborgare som var en skyddad men inte nödvändigtvis rik överklass. Andra fria och framför allt slavar var inte Medmänniskor.

 

Idag är det två veckor till valet.

Frågan om och diskussionerna kring vem och vilka som är de Medmänniskor som är viktiga finns också hos oss. På affischer, som papper i brevlådan, i debatter och utfrågningar. Vem är min Medmänniska? Vilket ansvar har jag för min Medmänniska? Och hur skall det yttra sig?

Dagens tema och Bibelns texter har att göra med de sakerna.

 

2: Vem är då min nästa, min Medmänniska?

 

Så frågade alltså den laglärde. Som svar ger Jesus – som han så ofta gör – inte ett rakt svar utan en berättelse att fundera över. Vi kallar den liknelsen om den barmhärtige samariern som älskar den han enligt tidens sätt att resonera inte behöver älska. En samarier och en jude kunde lämna varandra i diket. Oviljan var ömsesidig.

Men Jesus berättar om en som handlar annorlunda än vad rådande normer, ekonomiska kalkyler och allmänna tankar säger. Jesus berättar om en av de andra som hjälper en han ansåg vara en av de andra. En som ser den andre som Medmänniska, som sin Nästa.

Gör som han! säger Jesus.

 

När det gäller detta med hur människa skall vara Medmänniska är Nya testamentet väldigt tydligt. På samma sätt som Jesus när han gick Försoningens väg, den väg som gör att vi får vara förlåtna och höra ihop med Gud, gjorde det för alla är vi skyldiga att älska alla. Lika. [Här hämtade jag badbolljordgloben]

 

Judar har inte företräde framför icke-judar, greker inte framför barbarer eller svenskar framför några andra. Inte enligt Bibel och kristen tro. Medmänniskan, Nästan, är varje planet-innevånare. Berättelsen om den barmhärtige samariern, och andra ställen, visar detta tydligt – två veckor före valet.

 

Här slutade jag. Kapade bort en bit till jag hade i manus men publicerar här.

 

3: Sedan har liknelsen en betydelse till. Om Gud som vår Medmänniska.

 

Den tar inte bort den konkreta betydelse jag visat på men lägger till en beydelse. Kort – och att fundera över hemma:

• Mannen är vem som helst av oss liksom mänskligheten som sådan.
• Rövarna är Djävulen och ondskan.
• Präster och Leviter – en annan sorts präster – är filosofier, religioner, tankar som går förbi lidande, smärta och skuld, som inte vill ta i de sakerna.
• Samariern är Jesus som upprättar med förlåtelsen olja och vin. Tanken hör nog också ihop med Dop och Nattvard.
• Värdshuset är den kristna Kyrkan där vi med Guds Ord och Sakramenten – idag Nattvard – sköts om tills dess Jesus återvänder.

Texten betyder också det, är en bild för det. Men det tar inte bort den bokstavliga betydelsen:

Den vi ser som Den andre – både som annorlunda och som nummer två – är vår Medmänniska.

 

Var detta en politisk predikan?

Det var länge sedan jag skrev på min blogg. Den är min och att säga att den är min är för mig inget irriterande genitiv.

Mina är också orsakerna till uppehållet. Rättare sagt våra. Primärhustrun finns ju också med. Vi har ju barn och barnbarn tillsammans och alla dessa plus blåbär i skogen plus bemärkelsedag plus annat har skapat min bloggpaus.

 

Jag ”var på jobbet idag” efter 2,5 månads semester och pensionärstillvaro. Jag var där då jag lovat att denna höst med 40 datuminprickade dagsverken bidra i Älvsby församlings öden och äventyr när det på orten skall ageras i enlighet med Kyrkoordningen syfte att människor – nu fritt ur minnet – skall komma till tro på Kristus och växa i den tron, en kristen gemenskap skapas och fördjupas och skapelsen återupprättas.

Det ”var på jobbet idag” jag (på nytt) påmindes om de i kyrkliga kretsar så vanliga irriterande genitiven.

 

Missförstå mig nu rätt!

 

I Älvsby församlings anställda arbetslag är man varken sämre eller bättre än i andra församlingar. Inte heller tvärt om. Men man bär på en oerhört vanlig sjukdom som yttrar sig just som vad jag tycker är irriterande genitiv.

 

Vad snackar jag om?

Vad är detta för bludder och bladder?

Vad syftar jag på?

 

Svar: Den underliggande tankegången som yttrar sig i påståenden typ Det datumet är NN tillbaka och kan hålla i sin första aktivitet där och där. Eller Vi startar med NN:s grej när han/hon återgår i tjänst. Eller När nu NN slutar måste hans/hennes grupper, gudstjänster, uppgifter vila tills dess vakansen kanske är åtgärdad.

 

Märker du genitiven, noble Bloggläsius? Orden sin, NN:s, hans, hennes. De singulära genitiven är i bästa fall bara tanklösa ordval men jag tror de är symptom på, eller i vart fall öppnar vägen för, två tankemässiga grundfel.

 

1: Det är inte församlingen och dess folk utan personalen som äger verksamheten. Skulle man prata om församlingens eller deltagarnas olika saker och rättigheter skulle grejerna göras när de behövs just hos dessa, inte när NN är på plats, frisk och på bettet. Församlingen – alltså människorna – och dess behov enligt det ovan kursiverade syftet skulle styra insatserna.

2: Arbetslaget är inte ett lag utan en grupp solister som inte behöver eller skall bry sig vare sig om eller i vad andra har för uppgifter.

 

I förlängningen blir församlingen synonymt med de anställda och kanske – ve och fasa! – de förtroendevalda. Inte de människor beslutsfattare och anställda är sända att betjäna med Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission.

 

Naturligtvis är jag inte så korkad att jag inte fattar att man måste prioritera och omprioritera på grund av hur tjänster är tillsatta, ledigheter och annat. Klart jag fattar det! Jag har ju inte huvudet enbart som ett stativ för mössan. Men det är tanken på hans, hennes, din och min verksamhet jag tycker är irriterande genitiver som blev en del av tankarna som slog mig när jag ”var på jobbet” idag, ett ”jobb” som jag som pensionerad inhoppare inte ens längre kan säga är mitt.

Alldeles nyligen har SVT sänd en bra serie om Nelson Mandela. Sex avsnitt om en historisk betydelsefull person vars inställning på många sätt var föredömlig. Han och andra inom rörelsen ANC välte det orättfärdiga apartheidsystemet i Sydafrika.

 

De gjorde det inte själva!

 

Med tiden kom fler och fler länder att ansluta sig till olika former av sanktioner mot den gamla rasistregimen. Först ut på den internationella motståndsbanan var länder som efter att ha varit kolonier till europeiska stormakter nyligen blivit suveräna stater. Sist ut var Thatchers England och Reagans USA som vädrat kommunism så fort några önskade ändra på orättfärdiga förhållanden utanför Järnridån.

Sanktionerna blev omfattande. De och den politiska isoleringen ledde till större och större ekonomiska problem för regimen i Pretoria. De bidrog till att välta systemet.

 

Idag används också sanktioner men ibland funderar jag över syftena. De innersta syftena. Och effekterna. Rätt, rättfärdighet och moral verkar ofta inte stå nämnvärt högt på dagordningen. Markering, prestige, irritation och signalpolitik tenderar att dominera.

 

Det fanns sanktioner mot Irak men de var inte för irakiernas skull. De blev de lidande och Saddam Hussein satt uppkäftigt kvar till dess USA och England invaderade för att komma till rätta med de massförstörelsevapen bara de lögnaktigt påstod fanns.

 

Det finns sanktioner mot Ryssland på grund av dess annektering av Krim – som är ett uppenbart klandervärt faktum – samt ryska påstådda men ännu obevisade aktiviteter inte minst i andra länders IT-trafik. Irritation över att ryssen inte lyder verkar vara ett stark motiv. Många länder, också Sverige, är med. En del är tuffare än andra.

 

Iran lyder inte! menar Trump. Men här är han ensam om sina skärpta sanktioner. EU och andra menar att Iran följer ingångna avtal.

 

Listan kan förlängas med många länder och regimer som andra länder och regimer tycker man skall sätta press på. Man tycker så av olika skäl – sällan enligt min mening skäl liknande de som var när Sydafrika bojkottades. Politisk markering, egna syften, prestige är tydliga ingredienser. Egen ekonomi dessutom om man räknar isolationistisk tullpolitik som någon form av sanktion.

 

Trump-USA går i täten för detta. Skulle rätt, rättfärdighet och moral råda hade man inte flyttat ambassaden till Jerusalem utan att i stället valt att markera mot den israeliska regeringens expansionspolitik på Västbanken. Men det gör man inte eftersom det snart är mellanårsval hemma.

 

Slå mot olika FN-organ och humanitet blir då enklare. Det kostar inget hemmapolitiskt. Tvärtom. Det finns krafter i USA (och på andra ställen) som är så dåligt insatta och så demagogiskt förförda att de tror att muslimer i allmänhet och flyktingar i synnerhet allesammans är terrorister och därför inte behöver ges internationellt stöd i sina påtvingade situationer. De har har inte uttryckt tacksamhet och visar inte respekt! tycker Trump och drar in stöd till skolgång i Mellanöstern – som om inte barn och unga redan där har det problematiskt. Bilden ovan var Text-TV igår. Klicka på den blir den större.

 

I det uppkomna läget föreslår jag två åtgärder.

1. Sverige och andra humana länder kompenserar omedelbart UNWRA för amerikanarnas brist på internationell solidaritet.
2. UNWRA stänger helt butiken på den av Israel kontrollerade Västbanken. Då måste enligt folkrätten ockupationsmakten (som hur som helst stöds ofantligt av USA och EU) bära hela det odelade ansvaret för områdets hela befolkning vad gäller utbildning, hälsovård, infrastruktur och allt.

 

 

Hej Stig om du har lust översätt texten (du är fena på det).

Det var då bifogat en länk – här – till en text på engelska med rubriken A Christian response to Israel's state law. Den finns på en webbsida i Nasaret i protestantisk kristen regi – protestantisk i detta fall med svenska mått mätt mest ”frikyrklig”. Artikelförfattaren Salim Munayer är lärare i teologi.

 

Mitt svar blev:

Tänkt på det – hade ju läst artikeln – men (än så länge) avstått. Texten var lång som halva förra vintern och huset är fullt med barn, barnbarn, svägerska och svåger och en kortbent hund. Det enda som saknas är åsninnor och åsninnors fålar – och lugn och ro.

 

I mitt svar ser du, noble Bloggläsius, huvudorsaken till det upp in emot en vecka långa uppehållet mitt bloggande av blandat innehåll och varierande kvalitet som du nu upplevt. Nu börjar det tunna ut sig så kanske blir det möjligt att poppa in något då och då.

 

Vi, Primärhustrun och jag, kom oss alltså hem från Hemavan på lördag den 4:e. Fredagen den 3:e hade vi varit friluftslufsande på en ort som nedom backar, nedfarter och sluttningar mest har karaktären av en byggarbetsplats: Hemavan-området har ett turistiskt inriktat näringsliv och då främst för vårvinteraktiviteter. Sommaraspekten finns men är betydligt svagare. Man kan fotvandra upp till Kungsleden och ströva där. Att vi gjorde så syns på bilden – frun längst till höger.

 

På vårvintern när snön täcker allt är den botaniska trädgården ingen vidare sevärdhet. Barmarkstid är bättre och ännu bättre hade det varit om vi besett det hela för en månad sedan innan utblomningen. Det var intressant i alla fall, särskilt för livskamraten som är mycket mer kunnig vad gäller växter och plantor än vad jag är.

 

Besöket fick mig att i alla fall att ordleka i tanken. Det fanns ju orkidéer där. Särskriver man det blir det ork-idéer. Då jag har svårt att logga ut från detta att vara församlingspräst med uppdrag att utveckla något blev det så att tankarna började sväva kring hur lite man ofta orkar att fundera över nya tag, söka nya idéer för hur saker skall vara. Ork-idéerna blir så sällsynta eftersom man inte orkar tänka tankar i botten.

 

På lördagen for vi hem och det var i den vevan boken jag berättade om i förra inlägget kom att införlivas i hemmets litteraturbestånd. Andra tankar dök upp under resan. Ingenstans på vår tripp såg jag skyltar med texten Vägkyrka eller Veikirke. Vi stannade inte för att titta på alla kyrkor men de vi stannade vid var alla låsta – utom en på fredag förmiddag men jag tror att det skulle bli en begravning där om ett par timmar. Ingenstans där vi bodde eller på turistinformationer fanns några som helst notiser om kyrklig verksamhet i närområdet och anslag utanför kyrkor visade på mycket sparsamt utbud.

 

Rumpnissen i mig frågar: Vafför äre på detta viset?

Varför gör sig kyrkan så osynlig i semestertider när folk faktiskt har mer tid än annars för sådant som de brukar göra eller annars inte brukar göra?

I detta avseende var det mycket bättre förr! Då gjorde man på många håll extra saker för ortsbor, hemvändare och tillfälliga turister. Nu såg vi inget om några veckokvällsgudstjänster – som man kanske har under terminerna – och bara gudstjänst var annan helg. Det verkar som om också Gud tagit semester och rest bort – var man än är. Vafför äre på detta viset?

 

Jag tycker faktiskt detta med brist på kyrklighet och brist på information är allvarligt. Här borde man ork-idéa mycket mer. Jag sökte och söker information aktivt men finner ingen. Att då tro att den som inte letar skall ramla över något tyder på avancerad torka i idévärlden.

Vi annonserar på nätet och Facebook! kanske något kvickhuvud säger. Det är sant om det är så. Men den tanken bygger på att människor själva aktivt skall söka information, inte att kyrkan aktivt söker ge dem information. Och det fungerar inte!

 

Vi kom i alla fall hem på lördagen och började köra tvättmaskin. Den vecka vi stod inför och som nu är passerad skulle bjuda på massor. Massinvasion – typ. Men det är en annan historia. Eller flera.

Längre fram i höst är det 100 år sedan första delen av Världskriget avslutades med eld upphör. Sedan tog det ungefär 20 år innan krigets andra omgång startade. Aldrig var kolonialismen så stark som mellan dessa två urladdningar, åtminstone mätt i kvadratkilometer planetyta kontrollerad av främst europeiska länder.

 

Men det hade startat tidigare. På 1500-talet kom Spanien och Portugal att skaffa sig transoceana kolonier. På 16- och 1700-talen anslöt sig framför allt England, Frankrike och Holland till imperiebyggeriet och på 1800-talet sökte Tyskland och Italien sig fram för att få del av resterna av områden på andra sidan haven. Den samtida ryska kolonialismen liksom USA:s var då främst fastlandsexpansioner i det egna närområdet.

 

Den gemensamma koloniala andan i allt detta var att några ansåg dig förmer än andra och tog dig rätten att ta vad de kunde ta, flytts undan folk för att kunna ta in nya samt ta ut de resurser man ansåg sig behöva. Konkurrensen i denna huggsexa ledde fram till det vi kallar Första (delen av) världskriget som möblerade om bland kolonialmakterna. I världskrigets andra del sökte förlorarna revansch men lyckades inte annat än i att alla kolonialstormakter utom USA och Sovjet tappade farten. 2000-talet har medfört att bara USA finns kvar som en kolonial världsmakt av rang.

 

Att kolonierna försvann betydde inte att den koloniala attityden försvann, alltså tanken på det vita väst har rätt till överhöghet och att till sitt förfogande behärska både land och folk och ha tolkningsföreträde gentemot andra.

 

Att Sverige inte hade den typen av kolonialvälde betyder inte attityden inte fanns och inte finns också här. Boken Tusen år i Lappmarken – juridik, skatter, handel och storpolitik skriven av Tomas Cramér och Lilian Ryd visar detta tydligt. Rubriken på detta blogginlägg är samma som till kapitel 23 i boken som berättar om främst 1900-talets svenskstatliga koloniala expansion på samernas bekostnad. I sin helhet är boken, som vi köpte i Tärna på vår hemresa från Norge, en ca 250 sidors samisk-svensk historia och i sanning en deprimerande historia. Inte hela tiden – naturligtvis! Främst   de sista 100-150 åren är deprimerande koloniala. Innan var samexistens ett nyckelord betydligt mer än kolonialismens dominans, fördrivning och exploatering. Det var när det i darwinistisk anda blev vetenskaplig sanning att se andra folk som underlägsna oss germaner som det blev fritt fram att utan kompensation ensidigt konfiskera sådant de svagare ägde – kolonialism.*

 

Boken ger en bra och lättläst resumé över främst de 1000 år som har skriftliga källor men också tiden innan, ända tillbaka till isens avsmältning för upp till 10-12000 år sedan.

ISBN 978-91-86621-30-8 rekommenderas!

 

---

*  Att hitta moderna motsvarigheter är lätt även om attityden till kolonialism nu är annorlunda. Iraks försök att besätta Kuwait hade koloniala ambitioner men världssamfundet slog tillbaka detta i vad som kallas Gulfkriget. I ett andra krig mot Irak visade dock USA upp tydliga nykoloniala ambitioner vad gäller landets resurser, dock inte i att för gott behålla området. Rysslands annektering av Krim och aktivitet i östra Ukraina har koloniala drag som föranleder sanktioner från resten av världen. Israels expansion och nybyggnationer på Västbanken är också koloniala till sin karaktär – men leder märkligt nog inte till allvarliga motåtgärder av vare sig politisk, ekonomisk eller militär art.

I morse checkade vi, Primärhustrun och jag, ut från Scandic i Fauske. Vi inhandlade en massa blöjor till två av våra barnbarn – sådan utrustning är momsfri i Norge – innan vi begav oss söderut den väg vi valt för att vad det lider komma tillbaka till hemmets lugna vrå. Den kommer dock inte att vara SÅ väldans lugn i nästa vecka. Barnbarn skall då besitta jorden och fastigheten i klädsamma omgångar befolkas av både de som behöver blöjorna och deras två rumsrena kusiner.

 

Från Fauske finns flera vägar hem men bara tre med någon form av realism.

• Man kan ta E6-an norrut till Narvik för att därifrån via samhället och företeelsen Riksgränsen via Kiruna landa hemmavid. Den vägen valde vi inte.
• Man ta samma E6-a söderut till Junkerdalen och därifrån klättra upp till Sverige och komma sig hem via Arjeplog och Arvidsjaur. Den vägen tog vi till Atlantkusten så den kändes inte aktuell.
• Samma E6 förbi Junkerdalen över Saltfjället ner till Mo i Rana och sedan därifrån österut till Hemavan, Tärna och så vidare. Den vägen tog vi och vi befinner oss därför just i detta bloggande ögonblick i Hemavan. Den orten är helt inriktad på vårvinterturism men har ändå logi för sommarfjällisar.

 

Resan över Saltfjället var storslagen. Vägen går – jämte järnvägen – en lång sträcka ovanför trädgränsen. Praktfullt! Vid Polcirkeln – vi kom norrifrån – finns en riktig turistfälla med parkeringar och butik för souvenirer. Massor med jox men fullt begripligt. Det är den enda plats i Norge där man med bil på land kan passera midnattsolsgränsen och det gör man affär av.

 

Innan vi kom dit hade vi pausstannat för kaffekok och macka och sträcka på benen. Det var då vi såg spåren efter ett styckmord på fjället – det bilden visar. Någon mer detaljerad utredning gjorde vi inte, ej mindre slog vi larm. Att fyndet gjordes nära en stor – idag tom – renhage ger dock ledtrådar till brottets karaktär.

 

Mo i Rana ligger fint med sitt järnverk och allt. Vi strosade ett tag och njöt av den skandinaviska sommarvärmen.

 

För en massa år sedan var vi dit hela familjen – en Annandag Påsk. Då var samhället heldött. Inget var öppet och alla innevånare uppenbarligen på tur upp på fjället. Att vi for dit kom sig av att vi då var ett par veckor i Hemavan med ett uppdrag till mig att i princip varje kväll ansvara för någon form av gudstjänst eller annat i Hemavan-kyrkan. Den bemannas om vårvintrarna av ledig präst. Ingen lön eller arvode utgår men man har tillgång till ett hus att bo i. Ett bra arrangemang. Kanske ställer jag mig till förfogande till våren.

Nu under sommaren är även den kyrkligt turistinriktade verksamheten mer sporadisk. Ingen aktivitet denna vecka till skillnad från förra och nästa.

 

Vi avser att var här i två nätter innan vi beger oss hem till det hus som grannen nu har uppsikt över. Vädret avgör vad vi gör. Ikväll kom regn och vad det verkar blir det svalare. Faktiskt inte helt fel.

Det är tio grader lägre temperatur nu jämfört med för ganska exakt ett dygn sedan när jag sent på kvällen skrev det förra blogginlägget. Nu strax före klockan 23 är det bara 16 grader här norr om Polcirkeln.

 

Svalkan kom plötsligt. När vi for tillbaka till Fauske brakade åskan igång liksom regnet. Och vi snackar regn! Med det föll temperaturen. Ganska bra faktiskt.

 

Tillbaka till Fauske?

 

Ja, just det. Tillbaka!

 

Efter frukost for vi till Rognan, den lilla ort där Saltälven rinner ut i sin fjord. Vi passerade den när vi körde till Fauske igår. Idag for vi tillbaka till det lilla pittoreska samhället. Vi strosade runt. I hamnvattnet såg vi en manet innan vi i brännande hetta (+28) gick en kortare vandringsled.

 

Drygt 4 km är ju inget men halva sträckan var uppför i ca 460 höjdmeter. Andra halvan var nedför i samma omfattning. Jag gillar inte uppför. Mina benmuskler gillar det ännu mindre.Men utsikten blev fin.

 

Det regnade lite när vi gick. Massor mer blev det när vi efter att ha flanerat en stund till körde tillbaka till vårt hotell. I Fauske höll dagvattenledningarna med lock och allt inte undan men trafiken flöt i alla fall.

 

Dusch, slapp och middag med kort efterpromenad har fulländat dagen.

Det är varmt! Annars tänkte man att det skulle vara snäppet svalare vid Atlantkusten än hemma i Älvsbyn med dess kontinentala ryssvärme-högtryck. Så är det inte!

 

I alla fall är vi i Norge nu, Primärhustrun och jag. På hennes tredje semestervecka – min är ju mer om än hackad så i alla fall ”oändlig” – beslöt vi oss för en fjällanknuten road-trip. Det betydde avresa tisdag morgon i västnordvästlig riktning och framme vid det bokade hotellet nere vid fjorden i Fauske. Det har regnat men ingen svalka kom ur det – ännu. Det blev bara fuktigare och än mer kladdigt. Jag sitter om tisdagskvällen vid hotellets ur- och ingång när jag skriver detta å mobiltelefon. Lite svalka finns här i jämförelse med rummet.

 

Klagar jag? Naturligtvis inte! Vid ett fruktansvärt kallt repgubbemöte innan något av barnen fötts – alltså mycket tidigt 1980-tal – lovade jag att aldrig klaga över värme såframt jag befann mig i fosterlandet. Norge är inte svenskt längre men klimatologiskt så likt och innebär att jag låter löftet gälla även här. Jag klagar alltså inte över värmen i Fauske. Jag konstaterar den bara ivrigt.

 

Förresten! Detta jag nu skriver publicerar jag inte direkt från mobben. Det går att göra men jag väntar tills dess jag med datorns hjälp välja typsnitt, redigera bilder och bära mig åt. Kanske blir det i morgon. Eller senare.

 

Jag såg en artikel idag som jag tyckte var bra. Artikeln alltså. Den kan läsas om man klickar på det  ordet här.

 

På Facebook där jag fann den – i gruppen Kristna palestinavänner – fanns inte nämnvärt många kommentarer men där artikeln ursprungligen hör hemma – USA eller Storbritannien? – haglade nätsvamlet friskt. Det är mycket deprimerande och lätt patetiskt hur de reagerar och kommenterar, de som stödjer Israel i ALLT vad regeringen Nethanyahu företar sig. Inga argument som utmanar budskapet, bara skott på och fördömanden av budbäraren – denna gång katolska kyrkan. Bara SÅ töntigt!

 

Men det är inte bara faktaresistenta Trumpanhängare i USA som visar det beteendet parat med islamofobi, motstånd mot allt vad aborter heter, förespråkande av dödsstraff och att alla ska få bära egna vapen för att så stävja våldet. Svenska troll går ibland an på samma vis även om en del visar LITE mer finsmak. Ändå dominerar faktaförvrängningar och demagogiska utspel väldigt kraftigt. Frågar man hur de tänker sig framtiden får man inget svar eller förslag som INGEN i Mellanöstern tänker sig.

 

Israel – som sägs vara regionens enda demokrati – står inför ett existentiellt val. Man kan fortsätta på vägen till The jewish republic of Israel – jämför med The islamic republic of Iran – och klassa var femte Israel som inte helt integrerad medborgare. Sådant är apartheid. Eller så fortsätter man vara en sekulär stat med demokratisk likabehandling av alla sina medborgare. Bägge sakerna går inte, särskilt om man avser att behålla de ockuperade områden Västbanken, Östra Jerusalem och Golan med sina stora icke-judiska folkgrupper.

 

Men nu har det tippat till onsdag och jag skall gå och knyta mig.

Bilden föreställer ett kloaklock i Fauske och är ytterligare en i min samling av internationella ortstypiska lock.

 

Publicerades onsdag kväll – ett dygn efter skrivandet.