irriterande genitiv

Det var länge sedan jag skrev på min blogg. Den är min och att säga att den är min är för mig inget irriterande genitiv.

Mina är också orsakerna till uppehållet. Rättare sagt våra. Primärhustrun finns ju också med. Vi har ju barn och barnbarn tillsammans och alla dessa plus blåbär i skogen plus bemärkelsedag plus annat har skapat min bloggpaus.

 

Jag ”var på jobbet idag” efter 2,5 månads semester och pensionärstillvaro. Jag var där då jag lovat att denna höst med 40 datuminprickade dagsverken bidra i Älvsby församlings öden och äventyr när det på orten skall ageras i enlighet med Kyrkoordningen syfte att människor – nu fritt ur minnet – skall komma till tro på Kristus och växa i den tron, en kristen gemenskap skapas och fördjupas och skapelsen återupprättas.

Det ”var på jobbet idag” jag (på nytt) påmindes om de i kyrkliga kretsar så vanliga irriterande genitiven.

 

Missförstå mig nu rätt!

 

I Älvsby församlings anställda arbetslag är man varken sämre eller bättre än i andra församlingar. Inte heller tvärt om. Men man bär på en oerhört vanlig sjukdom som yttrar sig just som vad jag tycker är irriterande genitiv.

 

Vad snackar jag om?

Vad är detta för bludder och bladder?

Vad syftar jag på?

 

Svar: Den underliggande tankegången som yttrar sig i påståenden typ Det datumet är NN tillbaka och kan hålla i sin första aktivitet där och där. Eller Vi startar med NN:s grej när han/hon återgår i tjänst. Eller När nu NN slutar måste hans/hennes grupper, gudstjänster, uppgifter vila tills dess vakansen kanske är åtgärdad.

 

Märker du genitiven, noble Bloggläsius? Orden sin, NN:s, hans, hennes. De singulära genitiven är i bästa fall bara tanklösa ordval men jag tror de är symptom på, eller i vart fall öppnar vägen för, två tankemässiga grundfel.

 

1: Det är inte församlingen och dess folk utan personalen som äger verksamheten. Skulle man prata om församlingens eller deltagarnas olika saker och rättigheter skulle grejerna göras när de behövs just hos dessa, inte när NN är på plats, frisk och på bettet. Församlingen – alltså människorna – och dess behov enligt det ovan kursiverade syftet skulle styra insatserna.

2: Arbetslaget är inte ett lag utan en grupp solister som inte behöver eller skall bry sig vare sig om eller i vad andra har för uppgifter.

 

I förlängningen blir församlingen synonymt med de anställda och kanske – ve och fasa! – de förtroendevalda. Inte de människor beslutsfattare och anställda är sända att betjäna med Gudstjänst, Undervisning, Diakoni och Mission.

 

Naturligtvis är jag inte så korkad att jag inte fattar att man måste prioritera och omprioritera på grund av hur tjänster är tillsatta, ledigheter och annat. Klart jag fattar det! Jag har ju inte huvudet enbart som ett stativ för mössan. Men det är tanken på hans, hennes, din och min verksamhet jag tycker är irriterande genitiver som blev en del av tankarna som slog mig när jag ”var på jobbet” idag, ett ”jobb” som jag som pensionerad inhoppare inte ens längre kan säga är mitt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0