sanktioner?

Alldeles nyligen har SVT sänd en bra serie om Nelson Mandela. Sex avsnitt om en historisk betydelsefull person vars inställning på många sätt var föredömlig. Han och andra inom rörelsen ANC välte det orättfärdiga apartheidsystemet i Sydafrika.

 

De gjorde det inte själva!

 

Med tiden kom fler och fler länder att ansluta sig till olika former av sanktioner mot den gamla rasistregimen. Först ut på den internationella motståndsbanan var länder som efter att ha varit kolonier till europeiska stormakter nyligen blivit suveräna stater. Sist ut var Thatchers England och Reagans USA som vädrat kommunism så fort några önskade ändra på orättfärdiga förhållanden utanför Järnridån.

Sanktionerna blev omfattande. De och den politiska isoleringen ledde till större och större ekonomiska problem för regimen i Pretoria. De bidrog till att välta systemet.

 

Idag används också sanktioner men ibland funderar jag över syftena. De innersta syftena. Och effekterna. Rätt, rättfärdighet och moral verkar ofta inte stå nämnvärt högt på dagordningen. Markering, prestige, irritation och signalpolitik tenderar att dominera.

 

Det fanns sanktioner mot Irak men de var inte för irakiernas skull. De blev de lidande och Saddam Hussein satt uppkäftigt kvar till dess USA och England invaderade för att komma till rätta med de massförstörelsevapen bara de lögnaktigt påstod fanns.

 

Det finns sanktioner mot Ryssland på grund av dess annektering av Krim – som är ett uppenbart klandervärt faktum – samt ryska påstådda men ännu obevisade aktiviteter inte minst i andra länders IT-trafik. Irritation över att ryssen inte lyder verkar vara ett stark motiv. Många länder, också Sverige, är med. En del är tuffare än andra.

 

Iran lyder inte! menar Trump. Men här är han ensam om sina skärpta sanktioner. EU och andra menar att Iran följer ingångna avtal.

 

Listan kan förlängas med många länder och regimer som andra länder och regimer tycker man skall sätta press på. Man tycker så av olika skäl – sällan enligt min mening skäl liknande de som var när Sydafrika bojkottades. Politisk markering, egna syften, prestige är tydliga ingredienser. Egen ekonomi dessutom om man räknar isolationistisk tullpolitik som någon form av sanktion.

 

Trump-USA går i täten för detta. Skulle rätt, rättfärdighet och moral råda hade man inte flyttat ambassaden till Jerusalem utan att i stället valt att markera mot den israeliska regeringens expansionspolitik på Västbanken. Men det gör man inte eftersom det snart är mellanårsval hemma.

 

Slå mot olika FN-organ och humanitet blir då enklare. Det kostar inget hemmapolitiskt. Tvärtom. Det finns krafter i USA (och på andra ställen) som är så dåligt insatta och så demagogiskt förförda att de tror att muslimer i allmänhet och flyktingar i synnerhet allesammans är terrorister och därför inte behöver ges internationellt stöd i sina påtvingade situationer. De har har inte uttryckt tacksamhet och visar inte respekt! tycker Trump och drar in stöd till skolgång i Mellanöstern – som om inte barn och unga redan där har det problematiskt. Bilden ovan var Text-TV igår. Klicka på den blir den större.

 

I det uppkomna läget föreslår jag två åtgärder.

  1. Sverige och andra humana länder kompenserar omedelbart UNWRA för amerikanarnas brist på internationell solidaritet.
  2. UNWRA stänger helt butiken på den av Israel kontrollerade Västbanken. Då måste enligt folkrätten ockupationsmakten (som hur som helst stöds ofantligt av USA och EU) bära hela det odelade ansvaret för områdets hela befolkning vad gäller utbildning, hälsovård, infrastruktur och allt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0