stigstrombergsson

När man bloggar hänger ens tankar ihop!

I alla fall hos en själv. Åtminstone hos mig själv.

Jag gissar att det är långt från att alla läsare som tror det men det är så i alla fall.

När jag bloggar mixar jag text och bild. Det blir mest text men varje bloggpost bildsätts lite diskret. Oftast blir det en bild, ibland ett par tre stycken.

En bild kan, ibland med rejäl tidslucka, återkomma i flera inlägg som i mitt huvud handlar om besläktade saker. Ibland är bilden konkret, ibland mer av en symbol, alltid med en mening. Det kan bli en citron om jag är sur eller en flugsvamp när jag försöker vara giftig. Den kan också vara helt konkret av mig själv när jag badar med barnbarnen i Piteälven. Som regel är bilden i alla fall unik för just den bloggpost det är frågan om.

När man bloggar finns det mer saker att blogga om än tid att blogga. Olika tankespår kopplade till eller helt separata från varandra. Bildkollaget visar på en del jag nu har i huvudet. Men bara det – rättare sagt: en del av det – som är lite präst- och arbetsknutet. Inga barnbarn, inget väder, ingen natur, ingen politik, ingen bok, inga studier.

Alltså egentligen inget intressant riktigt?

Nu, noble Bloggläsius, är det bara för dig att klura. Eller gissa.

Vad gömmer sig bakom bilderna? Vilka fem eller fler tänkbara blogginlägg?

Skicka ditt tävlingsbidrag via kommentarsfältet.

Det namn eller den signatur som kommer närmast får ett hedersomnämnande.

Med vad ska jag börja?

Eller ska jag börja men något helt annat?

Inlägget löfvens vigselplikt – klicka här – fick vidstående bild som illustrativt blickfång. Jag skrev då med anledning av Kyrkans Tidnings redovisning av de nomineringsgrupper som ställer upp i det kommande kyrkovalet.

Sossarna med Löfvén var först ut och den artikeln, inte minst rubriken, skapade en del ”debatt”. I den – jag syftar nu på vad jag sett i så kallat ”sociala medier” – kunde man se en hel del kritik mot vad man kallar "kyrklig vänstervridning", öknamn, svordomar och rena sossefobier.

Sedan dess har blaskan ifråga hunnit med de andra två partierna som just i egenskap av partier är nomineringsgrupper i kyrkan. Eftersom partierna som sådana kandiderar har man låtit sina partiledare – som inte är kyrkopolitiskt aktiva – vara talesfigurer. Tidningen har publicerat men jag har inte hunnit beblogga saken.

Vad har jag då att säga? Utöver det jag skrev i löfvens vigselplikt?

Annie Lööf säger ingenting som kan bedömas vara på tvärs med Stefan Löfvén. Hon betonar en del andra saker men någon konfrontativ skillnad ser jag inte. Om det som getts uppmärksamhet – att alla präster (på sikt) skall viga samkönat – blev hon tillfrågad efter publiceringen av Löfvén-artikeln men avböjde att svara med motiveringen att förberedelser inför Almedalsveckan tog all tid.

Mina frågor blir: Tror någon på fullt allvar att hon skulle motsäga Löfvén i den saken? Ville hon det hade hon väl gjort det. Och blir då C egentligen i mångas ögon lika förhatligt ”vänster” som man menar S är? Men varför blir de då inte nedskällda med samma invektiv?

Jimmie Åkesson fanns där ytterligare två veckor senare. Han sa egentligen inget sensationellt. I jämförelse med Löfvén, och som jag antar Lööf, tycker han inte att man behöver införa ett samkönsvigningsobligatorium.Han menar att nuvarande beslutsläge är bra.

Utöver den saken blir det svensk-kultar-snack och 1950-talsnostalgi med knätofs för hela slanten. Han är inte kyrkligare än de andra två, inte mindre heller.

Men låt mig innan jag avslutar detta inlägg vända tillbaka ett ögonblick till S- och C-artiklarna som i alla fall visar lite olika fokus.

S-Löfvén förefaller agera inför valet primärt på nationell nivå för mandat och frågor som behandlas och beslutas i Kyrkomötet som är kyrkans riksdag.

C-Lööf betonar partiets engagemang och agerande i Kyrkoråden på lokal nivå.

Min känsla är att det är just på det sättet.

Vad gäller den nationella nivån anar jag det, vad gäller den lokala vet jag det.

I den nationella dansen har jag intrycket att S för och C följer i harmoniska svängar tämligen fria från ömsesidiga tåtramp. Undantag har varit främst diskussionerna på 1990-talet om Dopet skulle bli grunden för kyrkotillhörigheten och i frågan om de ändrade relationerna mellan kyrkan och staten. Där hade C avvikande meningar och röstades ner av S med flera.

I det lokala valsandet blir det liknade svängomar utan kyrkopolitiska skillnader. En upphandling för en ommålning av en kyrka ju inget politiskt käbbelämne. Det gäller om, när och vad det kostar. Kloka kyrkorådsledamöter ser sådana saker på samma sätt. Då de flesta lokala frågor är sådana frågor kan  jag i den församling jag bebor inte se skillnader mellan de perioder som haft S-ordförande och de (något färre) då en C fört klubban.

S och C har gått på ett ut!

Men i de teologiska frågorna då? Alltså de kring Verksamheten?

Det blir inga skillnader då heller!

Grovt hugget kan man säga att C-ledamöter i kyrkoråd och fullmäktige i snitt deltar i församlingsverksamheten i något högre grad än vad S-folket gör. De är om uttrycket tillåts ”något frommare per kilo kroppsvikt”. Naturligtvis gäller det inte alla men att något fler av borgarna än av sossarna oftare firar gudstjänst och finns med i annat är sant. Engagemanget är större.

När det då kommer till vägval och beslut i utskott och styrelse yttrar sig sossarnas något lägre engagemang ofta så att man intar en avvaktande hållning. Man är lite indifferent och låter dem som brinner i frågan få prägla besluten – förutsatt att det inte kostar multum. Då C-folket uttrycker sina saker tydligare blir det så att S låter sig ledas av denna C-linje som inte sällan är ängslig, konservativ, nostalgiskt tillbakablickande utan klara tankar om församlingens framtid.

Då och då har jag genom åren på på bloggen sandahl trampar vidare – en länk finns långt nere till höger – kunnat läsa ungefär dessa ord:

Det finns ingen rörelse som så välment förorsakat kyrkan så mycket skada som Centern.

Jag håller med.

I år har jag haft tidig sommarsemester. I morgon är ledighetsperioden slut. Den blev tidig i år. Det beror på den verksamhet primärhustrun är involverad i. Hon är ett av två personliga ombud i kommunen. Hon och hennes kollega växlar semesterperioder olika år. Naturligtvis önskar jag då – och får – semester ungefär samtidigt som henne. Därför blev det tidigt i år, sent förra sommaren.

Nästa sommar blir den definitiv.

Skall det vara utropstecken där?

Eller ett frågetecken efter definitiv?

Jag fyllde 64 i sommar. Nästa sommar blir jag 65 år ung.

Då finns både rätt, möjlighet och förväntan att den komministertjänst jag innehar skall bli vakant och föremål för nyrekrytering. Vem vet – det finns kanske också förhoppningar i saken.

Så i nuläget är min tanke, som ju rimligen är avgörande, är att det verksamhetsår som börjar nu blir mitt sista. Klockan klämtar för sista varvet.

Jag har genom åren på TV sett ett otal löptävlingar. Beskådat prov på löparbeteenden när klockan klämtar för sista varvet. Ett sista ryck? Rentav en spurt? Bevaka position? Resignerad lunk? Flimrande utmattning? Hela skalan.

Hur ser jag för egen del på sista varvet?

Först: Präst, kristen och människa kommer jag att fortsätta vara – hoppas i många år. Det är anställningsloppet som nu skall löpas sista varvet.

Egentligen blir idrottsbilden att likna allt vid ett individuellt lopp säg 5000 meter hinder lite fel. Att vara yrkesverksam är ju att löpa en stafett. Idrottsligt är sådana mycket kortare men innehåller den viktiga sak det individuella loppet saknar: Växlingen. Den viktiga fasen att en sträcka löps gemensamt och att man i kontrollerade former överlämna pinnen. Och sedan hoppas på det bästa.

Jag har sett katastrofala växlingar. Och bra. Både idrottsliga, yrkesmässiga och prästerliga. Till och med här i församlingen. Genom snart 40 år. Jag skulle kunna skriva en hel del om sådana men avstår. Här är det viktigt att tänka på vad jag skriver så att jag inte skriver (allt) jag tänker.

För det kommande året ser jag bland annat dessa förändringar.

Mitt engagemang i konfirmand- och ungdom kommer att minska påtagligt. Det är helt rimligt. Sådan verksamhet är och skall vara framtidsinriktad. Kontakterna skall ju hålla flera varv, om jag får fortsätta långstafettbilden och därför skall det nu primärt skötas av yngre folk. För egen del tycker jag det är lite trist att inte själv vara operativ där men jag är helt trygg. Tonårs-pinnarna hamnar i goda händer.

Vad gäller generella framtidsstrategier kommer min röst bli svagare. Kanske till och med återhållsam. En del kommer att tycka det är skönt. I ett antal frågor är jag bestämt övertygad om vilka vägval som är nödvändiga och rätta att göra inför framtiden – och vilka vägar man inte (längre) skall beträda. Detta gäller saker som dop, gudstjänst, evangelisation där jag i och för sig tror församlingen är hyfsat på rätt väg – men bara hyfsat – men tar i för lite, för svagt och kanske tyvärr för sent. Men är det möjligt att ett sista år driva saker jag tycker jag är klarsynt kring? Är det ens rätt?

För ungefär tio år sedan – jag hade då tjänst vid folkhögskolan här i byn – fick jag denna fråga av en församlingsbo:

Stig! Du har ju varit på olika sätt verksam som präst här i Älvsbyn i 30 år.

Vad har det blivit av det?

Tål att fundera på. Tio år senare har jag fortfarande inget svar.

Det kan tänkas att du noble Bloggläsius nu tycker att jag nu när min semester tar slut verkar vara mer än tillåtet depparjeppig. Att jag tappat sugen – typ. Så är det inte. Världen är full av tappade sugar och jag vill inte sälla mig inte till den skaran.

Därför ska jag löpa mitt lopp färdigt – även om det blir annorlunda sista varvet.

Detta år passar jag på att läsa en del av och bläddra än mer i en del av vad Martin Luther har skrivit. I inlägget en hemsk tanke! av den åttonde denna månad nämnde jag att de aktuella läs- och blädderobjekten är några volymer betitlade Doct Martin Luthers Skrifter uti ett efter tidens behof lämpadt Urwal tryckta 1854.

Mitt i läsandet och den varvande husunderhållningen kom så svågern och svägerskan med sitt barnbarn. Det innebar paus i aktiviteterna. Men det livade upp Skorpan.

Skorpan är grannens Golden Retriever. Hon är en mogen vovve på 13 år med apportera som favoritsysselsättning. Apportera mer än hon orkar.

Ibland när hon och hennes husse är ute och han är sysselsatt med något hus- eller trädgårdsaktigt arbete kommer hon över till oss – om vi är ute samtidigt alltså – med sin tennisboll i munnen och vädjande blick i ögonen. Och får några kast att hämta.

När så Tyra och Adrian, våra barnbarn, var här blev det en gyllene tid för sagda hund. En femårig och en sjuårig människovalp innebär ju ungefär hur många kast som helst. Hon lär ha sovit som en skjuten efter en speciellt intensiv dag – gamla tanten. Hon var så leksugen att vi fann henne liggande med bollen i munnen framför bron i väntan på att barnen skulle komma ut och leka.

Vi for med Tyra och Adrian till Järvsö och var borta några dagar. Väl hemma igen var det bara vi, primärhustrun och jag, fullt upptagna mellan regnen med att måla hus och hålla på. Likt Skorpans husse. Så när då Rosa, 6 år, kom med sin farfar och farmor blev det sprall i jycken.

En ny människovalp! En osliten en!

Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Jag tror att du, noble Bloggläsius, fattar mönstret.

Sådana aktiviteter kan ju inte hålla på för evigt. Vilket för oss tillbaka till Luther.

Svågerns och svägerskans barnbarn är väldigt förtjust i gamla böcker. Märkte vi. Och sa svågern. Gamla böcker med frakturstil – kruuseoola på lokal dialekt. Den lilla tösen hittade min aktuella Luthervolym, bar omkring den, bläddrade i den, pratade för sig själv. Låtsades läsa.*

Riktigt gulligt blev det på vår stora balkong vi har gemensam med grannen. Hunden låg och vilade. Rosa kom med boken. Satte sig vid vovven. Och ”läste” högt.

Och Skorpan lyssnande. Såg förnöjd ut, tillfreds med den sunda läran.

Kanske ändå saknade det riktigt centrala i luthersk hundteologi: Bollen allena!

*  Några dagar senare när de åkt fick jag leta länge. Sent omsider hittade jag boken i en korg fylld med små barns alla möjliga pysselattiraljer.

För vissa läsare är en viss bok oerhört intressant och skapar om inte extas så i alla fall intresse. Samma volym är för en annan så fullständigt ointressant så att läsa den blir som att äta kex i en öken.

Detta är inget nytt. När jag för några år sedan i färd med att enligt dåtidens terminologi bli teologie magister fick tag i den lilla volymen Le Christ de la passion, perspective strukturale dreglade jag likt Pavlovs vovve. Ingen annan jag känner, teolog eller inte, har mig veterligt producerat en salivdroppe kring den torra faktaredovisningen som boken ger – fullständigt ointressant och onödig för den som på något så när vanligt sätt vill förstå vad han eller hon läser i sin Bibel. Men för en nördig bräkande exe-get är den givetvis mumma.*

Krigarna från Valsgärde – Glimtar från en guld- och granatskimrande forntid av Kent Andersson (ISBN 978-91-7353-881-7) är en liknande bok men roligare på grund av sina vackra bilder och en del skisser. Den kom samtidigt som den om Kristian II jag berättade om i inlägget stoppa svexit! och nu har jag läst också den. Ska sanningen sägas har jag läst hälften av de 200 sidorna. Sedan tittade jag igenom resten. Mer blev det inte. Och mer blir det inte.

En arkeolog och historiker inriktad på Vendeltid (550-750 e Kr) torde med halvöppen mun och saliven rinnande i mungipan med stort intresse ta in vad utgrävningar visar om hur vapen, sköldar, hästar, mat, dryckespokaler mm låg organiserade i var och en av de utgrävda stor-mannagravarna. Sida upp och sida ner med beskrivningar och bilder. Inte helt olikt diagram över finesser i Nya testamentets grundtexter.

Då jag inte är arkeologi- och historieintresserad på den nivån fann jag den alltså ointressant – fast den är spännande och innehållsrik. I alla fall lyder baksidestexten:

För omkring 1400 år sedan började en av det dåtida Upplands mest inflytelserika familjer att begrava sina döda på ett helt nytt sätt. En man ur varje generation begravdes i en båt. Den döde brändes inte, som annars var vanligt, utan jordades. Med sig i båten fick den döde mannen praktfulla vapen, sällskapsdjur, dresserade rovfåglar, spelbräden med spelpjäser, köksutrustning, mat och förnödenheter.

Utifrån fyra praktgravar som en gång fanns i uppländska Valsgärde ger oss arkeologen Kent Andersson en inblick i den tid som kallas vendeltiden, en dramatisk tid då det fornnordiska samhället genomgick en av sina största förändringar någonsin.

*  Det som var så kul var alla diagram över hur huvudsatser och bisatser, termer och nyckelord och många andra stilistiska finesser kan skönjas i den grekiska texten till evangelisternas – främst Markus – berättelse om Jesus sista dygn inklusive korsfästelsen.

Fatta vilken lycka! Men upplevelsen var inte ny.

När jag under utbildningen i Uppsala innan prästexamen skrev min trebetygsuppsats om Hebreerbrevet kapitel 12 verserna 1-4 tindrade jag med ögonen över ett liknande arbete: La structure littéraire de l´Épître aux Hébreux. Boken finns i mitt rum i församlingsgården, inte här hemma. Att den därifrån skulle vara stulen eller av någon olovandes lånad håller jag för helt otroligt. Ingen jag känner eller vet om är ett dugg intresserad av det saftiga innehållet.

Han körde en Morris – om jag minns rätt.

Den unge präst som när jag gick på högstadiet kom till Örnäsets församling och fick ansvaret för den ungdomsgrupp jag var med i. Hette Morén och körde Morris.

Givetvis blev det Morrisen som smeknamn, inte öknamn. Vi sa det med värme redan då. Naturligtvis inte till honom men väl om honom. Och med åren har jag kommit att värdesätta honom och det föredöme han var mer och mer.

Jag har använt tempus för förfluten tid – märkte du det?

Jo – så är det. Morrisen är avställd. Bilen gissar jag för länge sedan, ägaren Ove Morén detta år, knappt 82 år gammal.

Onsdag förra veckan var begravningen. Bloggarkompisen tobbe lindahl skriver bra om den – klicka här. Jag har inte så mycket mer att tillägga annat än vad jag tidigare berättat om honom, Morén alltså – här. Med bilden. Och vid ett annat tillfälle nämnt honom i förbigående – här – som modell för åtmistone en aspekt av min förkunnelse.

Ove var en angelägen präst. Han drev saker. Ville säga något till dem som hörde, inte bara dra sina tankar. Just tilltalet, närvaron gav det viktiga intrycket.

Hans närvaro hos oss unga och annorstans betydde nog en del frånvaro från fru och barn. Till dem formulerade jag vid begravningen: Tack för lånet! Och till Ove: Vila i frid.

Den sista tiden har präglats av ihållande spridda skurar varvat med rejäla rotblötor. Regn alltså. Lite skvätt då och då en del dagar, ibland tokregn som idag. Tack och lov hann jag igår få upp den nya panelen på garaget. Åtminstone provisoriskt. Under virket var det inte helt snustorrt så helt färdigspikat är det inte. Men upphängt och vatten-avvisande i alla fall.

Egentligen var det tisdag förra veckan jag tänkte naja upp virket.

Du ska väl inte hålla på med det där nu! Dom kommer ju strax!

Så löd primärhustruns tillsägelse när hon for till järnvägen för att möta sin äldste bror med hustru och ett sexårigt barnbarn.

Att ha svågerassistans vid spikning är väl inte så dumt! tänkte jag men foglig som jag är anpassade jag mig till önskemålen och lät hammaren vila. Och det blev ända till igår.

Det har alltså regnat ganska mycket. Samma regn och plusgrader har sent på säsongen fått en jättemassa snö i fjällen att bli vatten i flytande form. Piteälven stiger därför kraftigt. Badstranden där jag i torsdags doppade mig – årets hitintills enda dopp i Sverige – är nu helt under ytan och regnet fortsätter.

Men som bilden visar var i alla fall den dagen OK. Mina barnbarn badade liksom svågerns. Men bara en farfar, den tuffe, vågade sig i det våta. Dessutom blev det sommarens primärgrillning den dagen.

Under den vecka som gått har också en och annan annan händelse hänt som kan förtjäna ett och annat annat blogginlägg. Denna regniga dag blir därför kanske en författardag.

Lugn! Lugn!

Jag har inte börjat spela munspel.

Jag som amatörmusiker är ingen husunderhållning.

Den äldre av sönerna jobbar på en arkitektfirma i Luleå. På nån fortbildning han var på läste föreläsaren ur jag tror det är Tredje Mosebok om spetälska på hus och konstaterade att redan i biblisk tid visste man hur fukt, mögel och andra angrepp skulle angripas.

Mellan regnen, resorna och besöken angriper vi vårt hus. Ommålning främst. Men också byte av en del väggpanel – som bilden visar. Riva och ställa i ordning är ganska trist. Hänga ny panel kul. Som när man tapetserar.

Ett aber i sammanhanget var att vi i förrgår fann att snörasskyddet på själva villan på tre ställen perforerat plåttaket. Det betydde att grannen och jag – främst han – igår ägnade oss åt amatörplåtslageri för att förhindra intrång i fastigheten. Det pausade panelbytet.

Imorgon bitti var det planerat att svåger och svägerska med ett av deras barnbarn skulle komma. Lämpligt. Jag hade hunnit panelandet klart idag.

Igår kväll skickade de en bild från tåget. De kommer alltså strax. Blir en annan typ av husunderhållning. Kul.

Och troligen inget bloggande på ett par tre dagar – minst.

I de flesta fall är vi i vårt sätt att tänka lite skeptiska när regioner och krafter delar upp sig och enheter splittras. I de flesta fall. Men inte alltid.

Att USA lämnat Paris-avtalet och går sin egen väg tycker de flesta – liksom jag – är dumt. Håller vi oss kvar i USA anses den utbrytning som Södern gjorde på 1800-talet vara rebellisk och att Unionen genom det blodigaste kriget fram till dess bevarade den har vi inga problem med.

Att Storbritannien lämnar EU får oss att likt Obelix muttra nedlåtande – klicka på bilden.* Att många skottar funderar på att lämna unionen med England och Wales verkar kanske lite kul men gör oss nog ändå lite skeptiska. Och om Katalonien går sin egen väg i relation till Spanien – blir inte det rörigt då?

Fenomenet att imperier och stora stater delar upp har olika namn. Ibland det negativa splittring och separatism. Ibland ett mer positivt frigörelse från kolonialmakter eller som när Sovjetunionen föll samman. Eller åtminstone det mer neutrala men ändå lite oroväckande: balkanisering.

Då jag missade bokklubben Clios avbeställningsdatum kom jag av slarv ge mig själv ett par födelsedagspresenter jag egentligen inte tänkt mig skaffa. Två böcker att ställa till de många hyllmeter jag redan äger. Inte helt ointressanta men ändå lite onödiga.

Innan hyllan skall den läsas!

Jag lever inte konsekvent efter den parollen men den är min ambition.

Därför har jag för en tid sedan läst de knappt 500 sidorna som historikern Erik Petersson ägnar åt Furste av Norden – Kristian tyrann (ISBN 978-91-27-14128-5).

Boken har denna baksidestext:

I Furste av Norden låter Erik Petersson oss möta Kristian II – Tyrannen – i ett helt nytt ljus, bortom blodbaden.

Varför är Norden inte ett enda land i dag? Kristian står i en union som skakas om, vid randen till den nya tiden, och han är ung. 21 år gammal blir han ivägskickad av sin nyckfulle far för att lugna unionens västra delar, till Oslo och Bergen.

Han slits mellan de nordiska ärkebiskoparna, adeln i Skåne, på öarna och på Jylland, teokratin i Trondheim, östra Östersjöns fria bönder och, förstås, de mäktiga jordägarna i Mälardalen. Det är en internationell värld, där hela Europa spelar roll och blandar sig i.

Kristian var huvudfigur i den strid om Norden som kom att forma oss ända till i dag, fem hundra år senare. Men de som vann ville inte att vi ska få veta vad som gick förlorat. De hade alla skäl att dölja vad som hände.

Utan att förstå de här omvälvande åren kan vi luras att tro att historien är enklare och mer rätlinjig än vad den är.

Och inget var givet och utstakat när ridån går upp för Erik Peterssons mest omfattande bok hitintills.

Välkommen till Norden år 1500!

Det var ett Svexit Kristian försökte stoppa!

Kalmarunionen hade ju skapat något av Nordens Förenta Stater även om det inte handlade om i vår nutida mening organiserade stater, snarare regioner med lokala makthavare. En del av dessa, enkannerligen några rika klaner i öst och norr, ville rå sig själva och var måttligt intresserade av att centralstyras från Köpenhamn. Under många år sökte de legitima unionskungarna Kristian I, Hans och Kristian II värna enheten och få separatisterna med på tåget igen. I Norge gick det vägen men Sverige kom att gå sin egen väg under den splittrande usurpatorn Gustav Eriksson Wasa med hans paroll Sweden first! som nog mest egentligen var Jag först! Den dynastiska illegitimitetens väg har sedan följts ända till den dag som idag är med Karl XVI Gustavs För Sverige i tiden.

Dock – helt allvarligt: Det är en tänkvärd bok om att segrarna i en konflikt präglar hur man sedan på sitt håll beskriver konflikten.

* När jag tidigare i år var i Norwich i England köpte jag boken Five on Brexit Island – underbar parodi skriven i klassisk Blyton-stil men med skillnaden att Julian, Dick, Georg(ina) och Anne nu är unga vuxna som både röker och dricker sponken inbegripna i en dagsaktuell intrig. Att jycken Timmy fortfarande är i livet och med samma hurtighet som på 1960-talet förmår jaga kaninerna på Kirrin Island måste tillskrivas författaren Bruno Vincents pastischiga frihet (ISBN 978-1-78648-384-3).

Vilken tur att Martin Luther levde när han levde.

Hade han levt idag hade han ju haft en blogg.

Den hade inte gått av för hackor.

Så mycket i all korthet och hast torden I för närwarande hålla tillgodo med, alldenstund jag nu har annat att göra, så att jag icke kan utförligt inlåta mig i denna saken; känner, som sagt är, icke heller deras grund till alla delar.

Det där var 43 ord, 234 tecken. Till volymen är det knappt två Trump-iska twitterinlägg, en modern kommunikationsform som märkligt nog anses värdefull när det gäller informations- och tankeutbyte. Men det kan vara en bra blogginläggsavslutning. Den döde reformatorns ord passar på en hel del jag (och andra) skriver: i all korthet, hast och utan total kännedom om det man just yttrat sig kring.

Meningen finns på sidan 282 – OBS – i Doct Martin Luthers Skrifter uti ett efter tidens behof lämpadt Urwal, Fjerde Delen. Den och de andra delarna är tryckta 1858 och för en del år sedan inköpa på antikvariat. När jag nu detta Luther-år läser lite här och där i det myckna skrivna märker jag att det går 47 rader på en sida med ca 17 cm lodrät textfyllnad. Den citerade texten mäter 3½ rad eller 1½ vertikalcentimeter. Efter sin ”avslutning” går han på 35½ rad i alla fall på in för någon sorts ytterligare avrundning innan han når sitt slutliga Amen i Om Wederdopet, till twenne Kyrkoherdar. Den bloggposten började på sidan 257 – OBS.

Du skriver ju så långt! Det är så jobbigt att läsa! Man måste ju skrolla både en och två gånger på datorn.

Så har det har hänt att folk sagt till mig om mitt bloggande. Det ligger nog något i det. Jag tycker ju själv att vid bloggläsning gäller en skroll, helst inte mer. Två i absoluta nödlägen. Blir det fler blir bloggposten ½- eller oläst.

Nu vet jag svaret på tockena klagovisor:

Var glad att det inte är Luther som bloggat!

Till exempel är ”Om Wederdopet, till twenne Kyrkoherdar” en ändå av honom en kort betraktelse som om det varit på en blogg fått dig att skrolla till förgasning. I telefonen skulle du hur idogt och högfrekvent du än petade på skärmen inte nå slutet innan batteriet dött.

Så var glad att Luther inte bloggade.

Men kanske hade det i alla fall varit en lättnad för Domkapitlen – om Luther bloggat, alltså.

Eller om nutida bloggare skrev sina blogginlägg som Luther skrev sina texter. Då hade kapitlen inte behövt leta gummiformuleringar för sina ibland förtäckta klander

Min kompis tobbe lindahl – länk nere till höger – vill inte klart namnge en annan blogg han läser. Rädd på allvar är han givetvis inte. Det är mer av ren skälmaktighet han avstår får att nämna vid namn den blogg jag kallar sandahl trampar vidare – åxå länk nere till höger. En del av den klagan som formulerades mot honom i en anmälan till Luleå Domkapitel för ett par år sedan påtalade att han tidigare nämnt Dag. Givetvis friades Lindahl.

Men sagde Dag Sandahls bloggande har varit föremål för domkapitelsprövning – om jag minns rätt. I Växjö. Där blev det väl något sorts klander – om jag minns rätt. Om det som skapade kapitlets förebråelse var för vad han faktiskt uttryckt eller om det gällde hur det han uttryckt skulle kunna uppfattas vet jag inte – känner, som sagt är, icke heller deras grund till alla delar. Men det vet jag: Orden skulle kunna uppfattas förekommer när kyrklig överhet känslig för kritik och opposition vill dra folk i örat.

Luther skulle idag odiskutabelt bli anmäld för vilket Domkapitel som helst i den svenska Evangelisk-Lutherska kyrkan. Den har genom åren blivit mer och mer MTD*. Blev han ett ärende skulle man i alla fall aldrig när man vill visa sin irritation behöva fantisera kring hur det han skrivit skulle kunna uppfattas. Luther är glasklar, debattglad, rå i språket, tydlig och vore på så sätt en lindring för vilket domkapitel eller vilken kuria som helst som tycker sådana personer är en stenar i den kyrkliga trevnadens skor.

Om man nu orkat sig igenom inläggen, vill säga. 26 sidor!

* MTD betyder Moraliserande Terapeutisk Deism, på engelska Moralistic Therapeutic Deism. Företeelsen behandlas här på Dag Sandahls blogg. Inlägget är läsvärt även om ämnesbytet på slutet blir lite i mina ögon ovidkommande.

Till rubrik för denna bloggpost skulle kunna ha knyckt de ord min bloggarkompis tobbe lindahl – länk långt nere till höger – då och då använder när han skriver: Hemma igen. Jag avstår dock. Plagiat är ojuste!

Ändå är det sant. Vi är hemma igen, primärhustrun och jag. I går kväll kom vi från ett kyligt Hälsingland till ett någon grad ännu kyligare Norrbotten. Kanske är sommarens road-trip därmed gjord.

Svalt och blåsigt är i alla fall vad det är. Nästan så att jag i morse funderade på att ta fram Trangia-köket, tillaga frukost på detsamma och äta ute sittandes på marken. Med mössa, vindjacka, långbyxor och grova skor på skulle det kännas som om man var på fjälltur i vad som där räknas som ½bra väder.

Kontrasten är stark.

Måndag i förra veckan kom barnbarnen Tyra (7) och Adrian (5). Föräldrarna jämte en morbror och en farbror skulle på Bråvalla och de små Luleåbarnen placerades hos farmor och farfar. Det ger rubrikens första ord.*

Fredag efter lunch drog vi söderut för att besiktiga lillkusinen i Järvsö.** Varande ett snällt rart barn står hennes enda sätt att kommunicera med tillvaron i alla fall för rubrikens andra ord.

På söndagen anslöt storkusinernas föräldrar. Det är &-tecknet.

Igår lämnade vi de två barnfamiljerna och for hem.

Känner rubrikens motsats: tyst & tomt.

*  Under det att vi byggde Lego – i och för sig i Järvsö, sporde jag femåringen: Tror du att man kan vara tyst när man bygger Lego? Han svarade lakoniskt: Det haj ja aldji höt talas om!

**  Jo, jag vet att jag berättat detta. Än sen. Repetition är kunskapens moder.

Rubriken är namnet på en affär i Norwich, Storbritannien, snart inte längre EU. Den 10 mars i år var jag inte in i den men passerade. Tyckte namnet var skojigt och noterade det i telefonens funktion för "anteckningar" för användning vid senare tillfälle. Som nu är här.

I en del bloggar jag regelbundet eller då och då läser – faktiskt bara två varje dag – skrivs om gudstjänster bloggarna firat eller fått förtroende att leda. Det jag läser är alltid reflekterat positivt. När jag själv skriver är det på samma sätt.

På Facebook figurerar många fler personer i mitt blickfång. Flera är präster, än fler inte, men i många fall i alla fall gudstjänstfolk. Väldigt sällan delar de gudstjänsttankar eller intryck och när det väl görs är det i positiva ordalag.

Hur skall detta uppfattas? Tystnaden? Positivismen?

Att folk inte skriver om gudstjänster behöver i sig självt inte betyda något. Argumentum ex silentio är inget avgörande belägg varken för eller mot något. Men det skulle kunna uppfattas som att de tysta är notoriska gudstjänstskolkare.*

Tystnadens kontrast mot positiva ordalag när det väl händer skulle kunna uppfattas som att det oftast inte finns något positivt att säga, alltså att gudstjänsten inte "var bra", kanske rentav dålig. Men det vill man/jag inte skriva. Man vill ju inte låta som en get.**

Igår kom jag att fundera över dessa tingens ordning efter att som bänknötare firat Högmässa i Järvsö kyrka. Att bara ha ett recenserande sinnelag tycker jag inte om men det är ändå ganska oundvikligt att det i alla fall blir så – åtminstone lite. Oundvikligt sätter man ju gudstjänst på annan ort i relation till hur man har det hemma, noterar skillnader och värderar.

Först: Här har man kyrkorummet emot sig. Järvsö kyrka är stor som en flyghangar. Då ljudet hastighet i luft är 340 meter per sekund skapades ett litet men märkbart tidsglapp mellan orgeln på läktaren och vi sju som var där längst fram.

Sedan: Gudstjänsten var inte dålig!

Den var väl förberedd, genomtänkt, utformad. Seriös – typ. Kanske fanns en och annan ganska ovidkommande tanke i predikan men vem har inte släpp ur sig sådant. Ingen skugga på kollegorna i det avseendet.

Men jag uppfattade den på något sätt som klen – utifrån mitt synsätt. Den var mjuk, lite flanell, lite dragning åt det infantila. Detta tror jag inte är speciellt för Järvsö. Jag tror det är ganska generellt numera i Svenska kyrkan. Vårdande, terapeutisk, estetisk,  nästan mesigt – utifrån mitt synsätt.

Jag är inte jätteinläst på nya handboksförslaget men då både ord och ton var annorlunda än vad jag känner till gissar jag att det var den som var i farten. Där är det ”mjukt”. Man talar inte om det fula utan att i alla fall också nämna det ljuva. OBS: Nu är det inte Järvsö utan generellt!

Synd och skuld är ord man verkar anse ha en alltför låst klang och söker öppna upp språket med mer vardagsnära glosor som utsatthet, brist och brustenhet. Men varför? Varför just sådana ord? Varför inte uppror och förräderi? Det är ju det han gjort sig skyldig till, den så kallade förlorade sonen där han sitter och vaktar grisar. Han har ju gjort uppror mot sin pappa. Han är en förrädare som själv placerat sig där han hamnat. Han är inget offer. Han är en förövare som själv satt sig i klistret. Han är inte drabbad. Han har ansvar – vilket han vad det lider också tar.

Och jag fick ännu fler tankar igår eftermiddag. På Facebook finns en diskussionsgrupp som heter Prästkollegor där det ett par dagar förts en livlig diskussion om huruvida Nattvarden är för döpta eller för alla, vad kyrkans ordning i den saken är och borde vara. De tankar jag här och nu uttryckt har nog fått färg också därifrån.

I vart fall är det måndag morgon nu. Igår anslöt föräldrarna och farbrodern till barnbarnen Tyra och Adrian så vi blev ännu fler hos lilla Lisa som idag fyller fyra veckor. Kalas? Inte än. Hon sover!

*  Formuleringen skulle kunna uppfattas är klurig. Det finns folk som av olika Domkapitel klandrats för hur saker de uttryckt just skulle kunna uppfattas, inte för vad de i själva verket sagt eller skrivit. Då den töjbarheten tillämpats i en och annan internt kyrklig rättsvårdande och disciplinär instans vågar jag ta mig friheten att också lite uttrycka samma misstänksamhetens hållning.

**  Alla vet väl hur får och getter låter. Fåren bräker MääHää, getter Jäävlar.

Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!

Orden är (den irriterande) Tjorvens i filmerna Vi på Saltkråkan. Den mer än 50 år gamla TV-serien får sin renässans i och med barnbarnens närvaro. Jag menar då de två äldre som har mig som farfar. Deras närvaro ökar på den tid då olika barnprogramskanaler ekar ur vilken TV som helst i närheten – samt en och annan DVD-film. Då är Astrid Lindgrens alster inte det sämsta. Tvärtom.

Dessutom: Snacka om återanvändning!

När jag var strax under tio år kom TV till Luleå. Mamma och pappa skaffade en men inte alla föll för flugan omedelbart. Jag hade kompisar som kom över till oss just för att se Saltkråkan – första omgången.

När de nu vuxna fyra barnen var små betittades Emil, Lotta, Pippi, Saltkråkan, Karlsson, Ronja och allt möjligt mer under avsevärd tid. Det är åtta år mellan den äldsta och den yngste. Repliker, tonfall, stämningar formligen nöttes in. Till leda.

Nu är det tredje varvet man får höra Tjorven upplysa klant-Melker om orsaken till att han inte får igång sin båtmotor: Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!

Men jag har min knyck kvar!

Baby-sövar-knycken.

Bilden är bevis. Klicka på den blir den större.

Lilla Lisa som i morgon fyller fyra veckor sov så lugnt, tungt och länge hos sin morfar. Men först hade vi pratat. Och dansat. Och diskuterat Brexit som hon kinkade en hel del om. Liksom att hon trumpet trumpetade en del om Trump.

Men sedan, sedan somnade hon. Men inte jag. Vi satt ju på kökssoffan. Hade vi varit i en fåtölj hade jag också domnat bort – som på Katarinas, Johannas, Jonatans, Daniels och sedan Tyra och Adrians babytider.

Mysigt var det!

Det blev ingen semester denna vecka. De nästan helt uppgiftsfria dagar kom vid sammanräkning å fredagsförmiddagen i tjänsterapporten för juni att kallas något annat. Jag hade en del tidsöverskott kvar som kunde hyvlas ner och så finns det ju så kallade prostdagar som kan användas. Resultatet blev dock detsamma. Med undantag för fredag förmiddag har jag varit ”civil” hela veckan fast dagarna formellt inte kallas Semester.

Om måndagskvällen kom barnbarnen. Två av tre. De som har mig som sin farfar. Alltså sjuåringen och femåringen som bor i Luleå. Plan var – och är – att de skulle vara hos oss under veckan för att sedan åka med oss till barnbarn nummer tre, henne jag är morfar till. Den nyfödda kusinen alltså. Den resan gjorde vi igår, fredag, med start efter lunch.*

Att ha barnbarn i kåken är kul. Särskilt när fastigheten ifråga står under ommålning med byggnadsställningar och allt. En vuxen kan kladda, den andre måste dadda! kan man säga. Lekpark, aktiviteter. Färgsättning mellan regnskurarna.

Vi kom lite i tidsnöd. Lånad ställning kan ju inte stå kvar hur länge som helst. Men vi hann. Arbetshänderna var slutgula på torsdagskvällen. Liksom all vägg som senare enkelt kan nås från markplanet eller från en stege. Ställningen kunde demonteras.

För en generation sedan när familjen med fyra barn skulle E4-färdas till morfar och mormor i norra Uppland var vår kvartett väldigt duktiga bilbarn. Resan kunde utan snack göras under en dag – alla gånger utom vid ett tillfälle. Tyra (7) och Adrian (5) är om möjligt ännu mer bilistisierade. Start i Älvsbyn 12.15. Fikapaus på det gamla slagfältet i Sävar norr om Umeå. Mat på IKEA norr om Sundsvall. Tankstopp 10 mil senare. Framme hos Lisa i Järvsö 21.45.

Att kusinen Lisa alias tredje barnbarnet skulle vara liten till växten visste vi. Att hon var SÅ liten hade storkusinerna nog ändå inte tänkt sig. Jag och mormodern visste det nog i huvudet men det är i alla fall så att när man ställs inför vad som idag väger drygt 3 och 7 känns det som något väldigt väldigt litet. Jag är inte speciellt storväxt. Jag har inte heller stora händer. De känns som världens arbetslabbsdasslock när man håller den pytteLisa som vi fram till igår kväll bara sett på bild.

Jag är alltså både farfar och morfar. Val av kategori för detta inlägg blir enkelt.

*  Vi väntade med resan till efter lunch. Jag skulle leda en begravningsgudstjänst kl 10 av en kompis, jämnårig sådan, som inte längre är i livet. Några års ohälsa hade tagit sin slutliga tribut. Om en kollega varit officiant hade jag och primärhustrun sannolikt varit i kyrkan i alla fall och då familjen undrade om jag ville, som man säger, ha begravningen gjorde jag det. Jag har vigtdem, vigt och jordfäst släktingar, döpt barn, sedermera också ett barnbarn och – mest tidigare när våra och deras barnen var små och klasskamrater – vi också umgåtts en del var det både rätt, självklart och vemodigt att försöka vara nyttig – typ.