stigstrombergsson

I år har jag haft tidig sommarsemester. I morgon är ledighetsperioden slut. Den blev tidig i år. Det beror på den verksamhet primärhustrun är involverad i. Hon är ett av två personliga ombud i kommunen. Hon och hennes kollega växlar semesterperioder olika år. Naturligtvis önskar jag då – och får – semester ungefär samtidigt som henne. Därför blev det tidigt i år, sent förra sommaren.

 

Nästa sommar blir den definitiv.

Skall det vara utropstecken där?

Eller ett frågetecken efter definitiv?

 

Jag fyllde 64 i sommar. Nästa sommar blir jag 65 år ung.

Då finns både rätt, möjlighet och förväntan att den komministertjänst jag innehar skall bli vakant och föremål för nyrekrytering. Vem vet – det finns kanske också förhoppningar i saken.

Så i nuläget är min tanke, som ju rimligen är avgörande, är att det verksamhetsår som börjar nu blir mitt sista. Klockan klämtar för sista varvet.

 

Jag har genom åren på TV sett ett otal löptävlingar. Beskådat prov på löparbeteenden när klockan klämtar för sista varvet. Ett sista ryck? Rentav en spurt? Bevaka position? Resignerad lunk? Flimrande utmattning? Hela skalan.

 

Hur ser jag för egen del på sista varvet?

 

Först: Präst, kristen och människa kommer jag att fortsätta vara – hoppas i många år. Det är anställningsloppet som nu skall löpas sista varvet.

 

Egentligen blir idrottsbilden att likna allt vid ett individuellt lopp säg 5000 meter hinder lite fel. Att vara yrkesverksam är ju att löpa en stafett. Idrottsligt är sådana mycket kortare men innehåller den viktiga sak det individuella loppet saknar: Växlingen. Den viktiga fasen att en sträcka löps gemensamt och att man i kontrollerade former överlämna pinnen. Och sedan hoppas på det bästa.

 

Jag har sett katastrofala växlingar. Och bra. Både idrottsliga, yrkesmässiga och prästerliga. Till och med här i församlingen. Genom snart 40 år. Jag skulle kunna skriva en hel del om sådana men avstår. Här är det viktigt att tänka på vad jag skriver så att jag inte skriver (allt) jag tänker.

 

För det kommande året ser jag bland annat dessa förändringar.

 

Mitt engagemang i konfirmand- och ungdom kommer att minska påtagligt. Det är helt rimligt. Sådan verksamhet är och skall vara framtidsinriktad. Kontakterna skall ju hålla flera varv, om jag får fortsätta långstafettbilden och därför skall det nu primärt skötas av yngre folk. För egen del tycker jag det är lite trist att inte själv vara operativ där men jag är helt trygg. Tonårs-pinnarna hamnar i goda händer.

 

Vad gäller generella framtidsstrategier kommer min röst bli svagare. Kanske till och med återhållsam. En del kommer att tycka det är skönt. I ett antal frågor är jag bestämt övertygad om vilka vägval som är nödvändiga och rätta att göra inför framtiden – och vilka vägar man inte (längre) skall beträda. Detta gäller saker som dop, gudstjänst, evangelisation där jag i och för sig tror församlingen är hyfsat på rätt väg – men bara hyfsat – men tar i för lite, för svagt och kanske tyvärr för sent. Men är det möjligt att ett sista år driva saker jag tycker jag är klarsynt kring? Är det ens rätt?

 

För ungefär tio år sedan – jag hade då tjänst vid folkhögskolan här i byn – fick jag denna fråga av en församlingsbo:

Stig! Du har ju varit på olika sätt verksam som präst här i Älvsbyn i 30 år.

Vad har det blivit av det?

Tål att fundera på. Tio år senare har jag fortfarande inget svar.

 

Det kan tänkas att du noble Bloggläsius nu tycker att jag nu när min semester tar slut verkar vara mer än tillåtet depparjeppig. Att jag tappat sugen – typ. Så är det inte. Världen är full av tappade sugar och jag vill inte sälla mig inte till den skaran.

Därför ska jag löpa mitt lopp färdigt – även om det blir annorlunda sista varvet.