αγία πελαγία β

I förra inlägget – αγία πελαγία α alias εν Πυθαγόρειο 8/17 – berättade jag om den slump – eller ledning – som gett rubriken samt om vilka avsikter och mål vi hade med lägret och samlingarna på Samos. Redogörelsen blev ganska lång så själva Pelagia-berättelsen om helgonet som levde på 270-talet här får sin egna bloggpost: αγία πελαγία β eller εν Πυθαγόρειο 9/17.

 

Hälften av ungdomarna följde mig till Pelagia-kyrkan. Den andra hälften stannade strax innan för att i kollegans gestalt möta Johannes. Naturligtvis kutade några lite i förväg. De fann kyrkan låst och började hoppas att det inte skulle bli något av men imponerades av att jag som den enklaste sak i världen visste var nyckeln låg. Väl inne började ”lektionen” med en snabb kyrk-titt på ikoner – bland annat den på bilden – och annat. Sedan ungefär detta:

 

Igår handlade det om Maria. En person i ett kristet ”släktträd”.

Maria kan vi kalla ett växthelgon. Hon är lik många som tror som barn, som ung, som vuxen. Tror på samma sak men på olika sätt. Hon mer-vänder sig. Tar nya beslut utifrån ålder, mognad och erfarenheter men hela tiden i samma riktning. Det finns både killar och tjejer av den typen.

 

Pelagia är inte en sådan. Hon är ett vänd-om-helgon. Mig veterligt var hon aldrig på Samos. Ändå har hon en kyrka här med en stor ikon här. Hon är alltså en sådan kristen ”släkting” och ”modell” som vi pratade om igår. Nu berättar jag hennes story.

 

Det var en gång....

 

...en ung vacker kvinna. Hon levde i Antiokia i Syrien, populär, omtyckt och rik. Hon var escort-lady, kurtisan, lyxprostituerad – vad du vill. På 270-talet. Hon var hedning, alltså inte jude, inte heller kristen. Hon kallades Margarita, det grekiska ordet för pärla. Pärlan.*

 

Det fanns kristna i Antiokia. Detta var den tid då kristna inte hade makt. Inte ens var tillåtna. Perioder av förföljelser och martyrskap varvades med tider i relativt lugn. Just  nu var det paus i förföljelserna. De kristna kunde samlas utan risk.

 

En församlingsledare, biskop, hette Nomos – han är också ett helgon. Han undervisade de troende. Utomhus. Pärlan kommer förbi i sin vagn/bärstol. Stannar. Lyssnar. Tar intryck.

Det märker Nomos. Men riktar sig inte till henne, förebrår inte henne för att hon tror och lever fel. I stället klandrar han dem som redan tror för att de inte tar intryck på samma sätt som Pärlan verkar göra. Och han klandrar sig själv att han inte älskar sina medmänniskor, inklusive henne, som han borde.

Det är typiskt för helgon! Mer allvarliga mot sig själva än stränga mot andra.

 

Väl hemma skriver Pärlan ett brev till Nomos. Hon kräver att få bli kristen. Att döpas alltså. Hon kräver. Hennes resonemang är intressant – tycker jag. Hon skriver ungefär: Den Jesus du tror på och berättar om tog emot alla möjliga människor, syndare som jag, direkt. Han visade inte bort någon. Är du hans sändebud ska du ta emot mig och låta mig bli döpt – typ.

 

Nomos svettas. Att så snabbt låta någon kliva från ett inte-Gud-liv till tro och dop var inte tillåtet i hans kyrka. Då. Man ville det skulle ta längre tid, vara svårare, så att man skulle veta att det var på allvar, inte en statlig spion. Jag sa ju att de kristna brukade jagas och dödas.

 

Men Pärlans – Pelagias – argument tog skruv. Rättare sagt hennes tro. Att hon hänvisade till Jesus, höll Jesus framför sig, litade på Jesus. Det är tro. Riktig tro. Att lita på Jesus.

Så hon blir döpt. Och slutar att ligga till sig pengar, vackra kläder och smycken. Ger i stället bort den förmögenhet sängarbetet gett. Friger sina slavar. Sånt hör också till om-vändelse. Att lita på Jesus och att sluta leva fel. Det är normal-kristet.

 

Sedan blir Pelagia speciell, inte ”normal-kristen”. Hon går i kloster. Nej. Hon blir eremit. Lever ensam. Anonymt. På annat håll.

Hon gör sig av med allt hon äger, klär ut sig till ung man och sticker till Jerusalem. Ingen Pärla kvar i Antiokia. Utanför Jerusalem bosätter hon sig ensam i en grotta. Fastar. Ber. Bekänner sina synder. Kämpar mot det onda. I tre år. Ett rykte om munken Pelagius börjar spridas.

 

En annan kristen ledare gör efterforskningar. Vart blev det av Pelagia? På en resa till Jerusalem får han höra om en Pelagius och besöker ”honom” i hans grotta.

Nu börjar ni fatta vartåt det lutar.

Pelagius” är utmärglad på grund av sina fastor, bara skinn och ben. Vill inte ha kontakt. Och dör. Att ”han” dött märks av att man inte längre hör honom sjunga böner i sin grotta.

 

När Pelagius skall begravas märker man att ”han” är en ”hon” – Pelagia. Som man tänkte då om män och kvinnor blev man än mer imponerad. Att en kvinna kunde ta sin omvändelse och tro så allvarligt!

 

I de ortodoxa kyrkorna, liksom i den katolska, är den här typen av ”kristna släktingar” viktigare än hos oss. Man minns dem. Har dem som ideal och förebilder. Just Pelagia är ett exempel på en vänd-om-kristen som med sitt argument, att hon liksom använde Jesus som tillhygge, visar på fokus – Jesus alltså. Lita på Jesus.

 

Efter detta:

I den lilla kyrkan αγία πελαγία finns en serie små ikoner. Tolv som visar på avgörande händelser i Jesus liv, död och uppståndelse. Perfekt för repetition och sammanfattning! Lätta att filma med sin telefon.

Dessutom två bilder ur Marias liv – enligt berättelser som inte finns i Bibeln.

 


*  Speciell poäng för alla som bor i Älvsbyn, Norrbottens pärla.


αγία πελαγία α

Den enda som i kommentarsfältet till inlägget flera tänkbara vågade sig på att gissa vad bilderna i collaget stod för missade också betydelsen av denna. Kul i alla fall att hon ville vara med i den tävling som visar att alla andra läsare av min blogg är fegisar.

Strunt i det. Jag skriver vidare – två inlägg.

 

Just detta blogginlägg skulle kunna ha rubriken εν Πυθαγόρειο 8/17, nästa εν Πυθαγόρειο 9/17. De hör samman med den resa med ett antal nykon-firmerade jag berättade om i serien εν Πυθαγόρειο tidigare i sommar men jag väljer nu ett annat sätt att snobba med det grekiska alfabetet – αγία πελαγία α och β.*

 

Jag hade en ”lektion” med tonvikt på Den Heliga Pelagia – på grekiska αγία πελαγία.

Vad, varför, hur? Är det centralt och relevant för ett gäng 14-15-åringar?

 

För några år sedan när primärhustrun och jag var en semestervecka på ön ifråga ramlade vi i Samos stad in i vad som närmast kan betraktas som en liten missionsbokhandel. Butiken är numera stängd. Bland ikoner, ljus och annat fanns också en del småskrifter.Jag köpte en – The Great and Miraculous Power of Repentance – och i den fanns bland annat ett kapitel om Den Heliga Pelagia.

Förra året när det årets ungdomsresa gjordes noterade jag att inom 15-20 minuters gångavstånd från hotellet fanns 6-7 av öns 999 kyrkor. En var tillägnad henne. Jag hade då tanken att vi skulle använda en del av de små kyrkorna med dess ikoner och symbolik som läromedel, bland annat då just αγία πελαγία. Vi kom inte att göra så i fjol. Kyrkan var dessutom låst.

 

I år tog vi mer fasta på idén. Jag och kollegan gick för att se vilka ikoner och annat som fanns i den. Kyrkan var fortfarande var låst men nu undersökte vi vidare. Rakt över vägen finns ett litet hotell där vi frågade i receptionen när kyrkan var öppen. Jo, den är låst blev svaret. Men nyckeln ligger i fönstergluggen vid dörren. Kvickt över gatan igen. Japp. Besiktningen gav: Dubbellämplig för vårt syfte!

 

Tanken med årets ”lektioner” var att fokusera på några personer, två män och två kvinnor. Kollegan hanterade Paulus i god tid innan resan över till Efesos och klädde ut sig till Johannes sittande i en grotta – han gjorde ju det på grannön Patmos. På så vis gavs kunskap om och möte med en som blev kristen genom att bli om-vänd – Paulus – och en som mer förefaller blivit mer-vänd – Johannes.

Jag fick damer på min lott och då blev Maria den mer-vända. Jesus mamma alltså. Inget tyder på att hon inte var Gudsvänd innan hon fick sitt unika uppdrag. Hennes Ja var inte ett omvändelse-Ja utan ett Ett-steg-till-ja – typ. Pelagia fick hos mig stå för hel-omvändelsen.

 

Jag gissar att du, noble Bloggläsius, nu fattar vår underliggande tanke:

Ett gäng i nedre tonåren ska erbjudas identifikationsmöjligheter till och vidare i tro. De är så pass unga att de liksom inte hunnit hamna på mot-väg, inte medvetet ställt sig som beslutsamma tvärt-emot-människor när det gäller tro. Många är som Maria och Johannes. Har nog liksom aldrig valt nej, kanske små-trott och behöver stimuleras till ett jag-ska-ta-ett-steg-vidare-i-tro-beslut.

Men en del kan vara i det andra läget och medvetet mot-trott och mot-levt. Där blir Paulus mallen för beslutet. Och Pelagia. Två omvändelse-exempel.

 

To be continued...

 


*  Ska noga vara noga ska det första alfat i αγία vara försett med en liten krok som indikerar ett ljud som motsvarar bokstaven h. Uttalet blir då Hagia Pelagia men jag fick inte till kroken genom infoga-funktionen i mitt ordbehandlingsprogram.

Vidare: I avsaknad av arabiska siffror skrev de gamla grekerna sina nummer med bokstäver – α för 1, β för två osv.


klanmöte 170817

 

Idag var hela surven på plats!

Alla fyra vuxna barnen och dem de hör samman med.

Orsaken var primärhustruns stundande födelsejubileum i nästa vecka.

Arbete, till och med skola, gjorde denna dag till bättre kalasdag.

 

Från vänster rabblat innehåller bilden följande personer: Primärhustrun Pia som också lystrar till anropen mamma, svärmor, farmor och mormor. I hennes knä sitter Tyra som börjar skolan till veckan. I soffan sedan svärsonen Pierre och vår äldsta dotter Katarina född 1983. I hörnet sonen Jonatan, född 1988, med sin Helene. De är föräldrar till Tyra samt till lillebror Adrian som sitter på golvet. Längst in i skamvrån finns jag själv i all min malliga glans bakom yngste sonen Daniel född 1991. På högerkanten till sist dottern Johanna, född 1984, med lilla Lisa och Lisas pappa Jörgen.

 

Hela gänget bor relativt nära – Luleå Bodens kommuner – utom lilla Lisa med sin mor och far. De är hälsingar och hälsar nu på morfar och mormor ett par veckor. Barnfamiljen från Luleå anslöt i tisdags så vi har varit full stuga. De andra tre kom till middag.

Men nu är vi färre i kåken och det är mycket tystare. Hälsingefamiljen samt yngste sonen är kvar. De andra åkte när bilden var tagen.


prästers försyndelser

Bilden bredvid fanns som en i det collage som den 31 juli prydde inlägget flera tänkbara. I en kommentar – den enda – kom förslaget att den skulle stå för En självrannsakan och självförståelse som människa kristen och präst eller Minnen och möten.

Naturligtvis helt fel! Inte alls så seriöst tänkt.

 

Bilden föreställer en etikett på en pärm som finns på vår Pastorsexpedition. Kanske kan pärmens  innehåll bli till nytta för dem som firar gudstjänst i Älvsby kyrka. Hur som helst kan det i alla fall inte skada dem.

 

Vi är tre präster i församlingen. Noga räknat tre och en halv. Tre av oss har våra förkunnaruppdrag riktade på just Älvsby församlings gudstjänstliv, halvan predikar mest i EFS-sammanhang.

 

Vi tre som pratar i samma kyrka gör det naturligtvis inte samtidigt och varje söndag. Helgerna är delade så att jag och den andre komministern sällan har arbetstid samtidigt. Var annan söndag som varandras blixtlås – typ. Herden  helgtjänstgör ett veckoslut i månaden. Hon ersätter då den ene eller den andre av oss underhuggare.

 

Om vi var flitiga gudstjänstfirare i varandras gudstjänster skulle vi få en aning om vad de som firar gudstjänst välsignas med när vi själva inte drabbar dem. Om vi var...

Det är si och så med det också hos oss. Alltså att gå i kyrkan om kollega har gudstjänst. Slappare än andra i arbetslaget är vi inte, snarare lite mer flitiga. Jämför vi med det för-krossande flertalet av beslutsfattarna i kyrkofullmäktige är vi veritabla kyrkråttor men ändå kommer vi ofta när vi skall leda gudstjänst att helt sakna inblick i vad som hände förra och kanske förrförra helgen.

 

När jag 1978 började som präst var det inte så. Sex helger om året var man garanterat tjänstefri men det kunde bli fler – typ en helg i månaden. Vi tjänade också ofta tillsammans två präster i samma gudstjänst. Dåförtiden behövdes det. Icke prästvigda fick inte biträda vid nattvardsfirandet.

Och effekten blev att vi visste va kollegorna gjorde och ställde till med.

 

Som en åtgärd i denna förändrade situation skapade jag pärmen. Åtgärden utlöstes av att jag den 15 juli på Kristi förklarings dag hörde kollegan Jakob nämna att om några veckor den 10:e söndagen i Trefaldighetstiden – den 28 aug – skulle det handla om Nådens gåvor. Är det du som har gudstjänsten då? frågade han från sin predikoplats. Semesterledig svarade jag: Vet inte. Det ligger för långt fram.

 

På hemväg från kyrkan föddes tanken att vi präster som härjar i samma kyrka med samma gudstjänstförsamling borde ge varandra tillgång till vad vi sagt. Kanske en pärm där våra predikofusklapparna sådana de ser ut i kopierat skick skulle sättas in. Så skulle vi om vi vill kunna titta tillbaka i alla fall ungefär en månad, inte mer. I vart fall kan ju förkunnelsen inte bli sämre av det – för gudstjänstfirarna alltså.

 

Nu på söndag är det jag som fått förtroendet att leda gudstjänsten. I söndags var det kyrkoherden i Yare Valley Churches som predikade och jag försökte översätta. Dessförinnan var det jag två helger på raken. Det betyder att för närvarande finns bara mina försyndelser vår pärm.


men va´katten!

Det är katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som händer!

Alltså blogga mer ordrikt och genomtänkt än sånt som bara skulle likna en så kallad statusuppdatering på Facebook eller ett inlägg på twitter. Där är jag liksom inte med alls. På twitter alltså. Skulle ge alltför mycket uppmärksamhet. Kolla bara Donald Trump och en del andra.

Men å andra sidan – det skulle nog inte drabba mig. Jag skriver ju begåvat – typ.

 

Nej!

Bloggen är det informationsteknologiska verktyg jag brukar för egenproducerade tankar och rapporter. Kompletterat med Facebook för en del respons på av andra producerar.

 

Det har varit – och är – fyllda dagar.

I torsdags kväll mötte vi gänget från Norwich – nio ungdomar och två ledare. Fem av de unga plus deras kyrkoherde – vicar på deras språk – var gäster hos oss i Älvsbyn till och med söndag. Resten for till Råneå.

 

Det blev roliga dagar tillsammans med dem och de tonåringar från Älvsby församling som besökte Norwich i vintras. Plus en del till. Umgänge, samtal, information. Prata engelska från morgon till kväll. Liten paus blev på lördag eftermiddag för två Vigselgudstjänster. Det gjorde att jag missade utflykten till Storforsen.

 

I Högmässan i förrgår predikade Peter Leech, kyrkoherde i Yare Valley Churches. Vår herde var celebrant. Jag tolkade predikan. Att döma av folks reaktioner blev det rätt på flera ställen.

Som avslutning på gudstjänsten skrev de två herdarna på en vän-församlings-överenskommelse mellan Älvsby församling. Lite mer om vad den innebär kan man läsa här.

 

Samtidigt som morfar – ett annat ord för mig själv – varit fullt upptagen med arbete förmiddag-eftermiddag-kväll har lilla Lisa funnits i huset. Riktigt trevlig typ! Då det nu denna vecka arbetsmässigt är lite lugnare kommer hon och morfar att kunna få mer kvalitetstid med varandra. Storkusinerna från Luleå väntas också senare idag. Huset fullt.

 

Är det inte det ena är det alltså det andra och ibland både och. Fullt jobb och fullt hus. Folk och mat och blåbär och jag vet inte allt som gör det katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som hänt, händer och kommer att hända liksom det som tänkts, tänks och kommer att tänkas.

 

Men jag återkommer nog...

 


lisa på plats

Den 23:e, 29:e, 31:a och 7:e.

Det är datumen i juli och augusti för de senaste inläggen på bloggen.

Djupsinniga sådana.

Innan detta är färdigskrivet kommer det att vara den 10:e.

Inte speciellt högfrekvent – typ.

Kanske nu inte så djupsinnigt – men viktigt.

 

För drygt två veckor sedan var min semesterledighet slut. Och värmen kom. Arbetet började så smått, gäster kom på besök ett dygn och for, den yngste sonen kom hem några dagar.

Barnbarnen i Luleå kom utan föräldrar, hustruns lillasyster med sambo likaså. På söndag kväll var det tomt med bara jag och primärhustrun i TV-soffan.

Och igår kom lilla Lisa från Järvsö – med föräldrar. Första visiten hos mormor och morfar – alltså oss. Kul!

 

I morgon kommer fler men inte för att bo i vårt hus. Engelsmän av bägge könen på besök har fått annat nattlogi men dagtid kommer de att fylla all min tid fram till 16-tiden på söndag. Returbesökare från Norwich. Åxå kul!

 

Nu småkinkar lilla Lisa en trappa ner.

Mysljud.


lite kyrkovalsmatte

Förra kyrkovalet kostade 160 miljoner kronor.

Valorganisation, arbetstid och allt är inräknat.

Inget tyder på att det blir billigare i år.

 

Delar man dessa slantar med de ca 6 miljonerna som är kyrkotillhöriga (inklusive dem som är under 16 år och inte ”räknas in i demokratin”) blir det ungefär 26.50 per skalle. I Älvsby församling finns ca 6300 tillhöriga. Det ger en kostnad på inemot 170.000 kr.

 

Fatta: 170.000 slantar!!

 

En enkrona av den nya sorten är ca 1,5 mm tjock. Lagda på varandra blir traven 250 meter hög. Sveriges högsta byggnad, Turning Torso i Malmö, är bara 190 bara meter. Spaniens högsta byggnad är 250 meter, 45 våningar.

 

Nu tas inte allt av det ur församlingens budget som extra kostnader. Personalen finns ju hur som helst. Om pengarna inte gått till deras arbetstid hade de ju gått åt till något annat de gör, kanske till något viktigare än att smörja ett val som inte ens får en av fem röstberättigade att lämna soffan.

 

I vad en del kallar folkomröstningen i Venezuela röstade 40 % – enligt regeringen. Andra uppgifter pekar mot hälften och menar att med ett sådant lågt valdeltagande saknar de valda legitimitet. Är det så? Då borde ju en svenskyrklig fullmäktigeförsamling verkligen inte föranleda vare sig bugningar, nickningar, lydnad eller respekt.

 

Visst! Det är en himla skillnad mellan ett val i ett land präglat av motsättningar, våld och utländsk inblandning jämfört med ett fredligt kyrkoval mellan sossar, center och politiskt obundna. Kanske ska de inte jämföras ens samma dag. Ändå gnager i mig känslan att hela konserveringssystemet för kyrkostyrelse är en papperstiger, det djur ordförande Mao Zedong definierade med orden: Alla reaktionärer är papperstigrar. Till det yttre är reaktionärerna skräckinjagande, men i verkligheten är de inte så starka. På lång sikt är det inte reaktionärerna utan folket som är de verkligt starka.

 

Hur gör folket – kyrkotillhörighetsfolket såväl som kyrkfolket?

Hur visar de sin verkliga styrka? Redan idag?

 

Svar: Genom att till mer än 80 % högaktningsfullt strunta i nämnda val. Det gör att de valda som till det yttre kan verka (och anse sig) skräckinjagande i verkligheten inte behöver anses så starka. Än mindre på lång sikt.

 

Alltså: Ändra systemet!

  1. Direkta val på församlingsnivå.  Grupper/personer som vill vara med i lokala fullmäktigeförsamlingar söker kandidatur på Pastorsexpeditionen senast tre månader innan valet och genomgår en kunskapstestande lämplighetsprövning vad gäller kristen tro. Man kan pröva deras halt på samma sätt som Migrationsverket förhör asylsökande som konverterat till kristen tro. Liknande kunskap och förankring torde vara rimlig.
  2. En lista över dem som passerat testen och beviljats kandidera skall vara klar en vecka innan valet som i sin tur sker i kyrkan en eller två söndagar direkt efter gudstjänstens slut. Bibelhögläsning och Psalmsång kan fortsätta att fylla i rummet.
  3. Då de lokalt valda konstituerat sig utser de elektorer som väljer till stiftsfullmäktige och kyrkomöte.

 

Lätt som en plätt och simpelt som en fläskpannkaka!


RSS 2.0