stigstrombergsson

I lådan med leksaker för riktigt små barn finns...

 

Jo! Vi har kvar den lådan med klenoder från början av 1980-talet och framåt. Det är kanske till och med ännu mer rätt att tala om lådorna.

 

I alla fall finns i en av lådorna en röd telefon i plast. En leksak som avbildar en telefon. En riktig telefon. En sån där plomp som stod på ett bord, sladdanknuten till ett uttag. Och med en lur kopplad till plompen med spiralkonstruerad trasslande sladd.

Om man ville meddela sig med omvärlden lyfte man luren från klykan på plompen ovansida, satte den mot örat och inväntade ett ihållande tjut. Kom sådant indikerade det kontakt med systemet. Då påbörjades vridpetningen på den rörliga nummerskivan ovanpå plumpen. När det rätta antalet siffror var insnurrade kom nya ljud i luren man höll mot örat. Långa avbrutna tut som indikerade att något händer i en plomp som svarar mot det nummer man just pillrat fram.

 

Där skrällde det!

Långt borta, på helt främmande ort eller nära hos grannen. Där skramlade en annan plomp till och fick ägaren att lyfta sin lur, trycka den ena änden mot örat och – om det var rätt gjort – in i lurens andra ände säga sitt nummer eller sitt namn. Att bara säga Hallå ansågs ovårdat. Och man hade kontakt!

 

Ibland hände det när man pillrat att serien långa avbrutna tut bara fortsatte. Minut efter minut. Det betydde som regel att den eftersökte plompägaren inte var hemma. Eller stod i duschen. Kom snabba tut-tut-tut förstod man att någon annan pillerjocke hunnit före. Den man ville ha tag på var upptagen.

 

Precis på samma sätt men tvärtom var det om någon annan ville snurra fram mitt nummer för att ringa mig. Det hette ringa eftersom skrälltonen som larmade att något var på gång var en ringsignal. Bestämd av Televerket. Eller LMEriksson. Eller bara för att avståndsljudmaskinens uppfinnare hette Bell. Man kan ju filosofera om hur det varit om man till exempel valt ett fågelläte som signal. Då hade vi ju inte ringt varandra. Vi hade kraxat. Eller pipat – OBS: ett p!

 

Tillbaka till leksakslådan.

Ingen nutida unge vet vad den röda plastplompen med lur-i-snöre är!

Vad den användes till. Hur den fungerade.

Telefoner ser ju inte ut så nu!

De är bara små monolitformade sladdlösa pinaler. Med kamera och allt möjligt i. Fast nog är det lite lurigt att man ska ändå trycka på en bild just av en lur när man medelst dessa moderna manicker söker kontakt med någon. Pratkontakt alltså.

 

Det statliga televerket och de riktiga telefonerna finns inte mer.

Inte heller en riktig Post eller Volvo Amazon.

 

Har det blivit bättre. Eller?

Tekniken är bättre. Det vore fel att förneka. Kanske har det gjort livet enklare. Utom när det krånglar förstås. Då är det helt obegripligt.

 

Telias support har i alla fall kunnat fastslå att det inte är lokalt förarfel som gjort att Internet och en del annat inte funkat klanderfritt de senaste dagarna. Det är självaste modem-roter-dosan som det är nåt vajsing med. Och så Netflix. Men det är visst ett annat problem. Och dysfunktion hos några lustiga servrar utanför mitt tangentbords aktionsradie.

 

Men en genväg till internet har jag fått tips om – innan nya grejer kommer i morgon.

Fast den genvägen ska jag inte bruka nu.

Publicerar på jobbet.

 

JA! UNDER EN PAUS!