stigstrombergsson

Jag var på begravning igår.

I Luleå. Närmare bestämt i Domkyrkan.

Jag hade inte begravningen.

Var inte som det heter ”officiant”.

Jag var på begravningen. Satt i bänken.

Och sedan på minnesstunden.

Jag var där men inte för att jag var jämnårig med den avlidna. Jag har varit på sådana också, ibland som vän och/eller arbetskamrat men oftast som officiant. Begravningen igår var inte en sådan. Ändå spelar jämnåreriet roll.

Med start redan på mellanstadiet och sedan högstadiet och gymnasiet och åren efteråt var vi ett gäng grabbar som hängde ihop ganska mycket. Det var skola och söndagsskola, ungdomsgrupper och föreningar, vänskaplig konkurrens om tjejer osv. Naturligtvis var vi en ganska lös gemenskap där någon eller några fanns med en tid. Flera som likt mig nu är mitt i våra egna 60-tal skulle jag nog inte känna igen om jag mötte dem på gatan. Några av oss halvgamlingar har dock, utan att göra anspråk på att ha varit gruppens centrum, genom alla år i större eller mindre utsträckning ändå hållit kontakten. Bloggarkompisen tobbe lindahl – länk långt ner till höger – och hans tvillingbror är två av dessa.

Det var deras mamma som begravdes – tant Rodi.

Hon har som alltid funnits som bakgrundsfigur till mina kompisar – det är ju mammors roll. Nu somnade hon in stilla in på sitt äldreboende i mitten av sitt eget 90-tal som den sista av grabbgängets föräldrar. Nu är vi alla i gubbgänget föräldralösa samtidigt som vi diskuterar våra egna pensioner, pratar barnbarn och oroar oss över egna och andra jämnårigas hälsotillstånd.

Livet är märklig sexuellt överförd sjukdom med dödlig utgång.

Det kan också vara evigt. Som det står på mina föräldrars gravsten:

När, Herre, du oss väcker

den sista morgonväkt

och du din hand utsträcker

att döma jordens släkt,

ljuvt skall din stämma klinga

och oss det budskap bringa

att ingen död mer är.

(Psalmboken nr 150 vers 5)

Ska bli skönt!

För mig och Älvsbyborna.

Innan de börjar bära märkesknappen.

Det blir ingen lång paus men välbehövlig – som det känns idag. Igår upplevde jag mig ganska repig i lacken när jag vid 18-tiden kom hem från Vidsel där jag ansvarat för dagens andra Gudstjänst med nattvard.*

Missförstå mig rätt!

Jag är inte mot att förkunna – predika är det ord de flesta använder. Tycker det är kul. Tycker jag hittar orden och behöver inte väldigt mycket förberedelsetid. Uppgiften är ju att först klura ut vad man vill ha sagt – alltså Saken – och sedan klä den i Ord. Andra kämpar hårdare med sådant än vad jag tycker mig behöva göra. Nådens gåvor var temat för igår och jag tror nog att jag kanske har viss talang just åt det pedagogiska och undervisande hållet – i alla får jag höra så från andra. 40 år i branschen och erfarenhet som lärare spelar naturligtvis också in. 

Ändå kände jag mig repig igår. Kände behov av en liten paus, om än inte i desperat behov. Det har ju bara gått en månad av mitt vikarierande på halv tid men det blev alla söndagar i den månaden. Det var inte tänkt så men det blev så.

• 4 augusti var det två gudstjänster där jag hade i uppgift att vara på plats men inte mer. Kollegan som flyttade ansvarade för gudstjänsterna och jag skulle liksom representera och kanske formulera ett Tack – typ.
• 10-11 augusti var det på lördagen en Dop- och en Vigselgudstjänst innan Gudstjänst med nattvard i Älvsby kyrka på söndagen.
• 18:e var det tänkt att jag inte skulle ha ansvar men det blev ett inhopp för krasslig kollega – Gudstjänst utan nattvard i Älvsbyn.
• 25:e – igår – var det helt enligt plan två gudstjänster satta på mig liksom de två dopen på lördagen och de två begravningarna på fredagen innan. Inga överraskningar.
• 1 september är det två gudstjänster planerade på lilla mig – Gudstjänst med nattvard i kyrkan och sedan ett äldreboende.
• 8 september – också enligt plan – två Gudstjänst med nattvard i Älvsbyn respektive Vidsel.
• 15 och 22 september är det inte jag men sedan tre helger på raken.

Planen var alltså två helger, en ”frihelg” och sedan tre helger innan två helger utan några uppgifter för att skapa volym för resa till Kreta. Så var det tänkt och inga problem egentligen annat än att ”frihelgen” den 8:e försvann. Att det blir så är något man får leva med.

Men nu har det så att säga gått att ”byta tillbaka” så att jag får predikopaus 1 september. De som regelbundet firar gudstjänster i Älvsby kyrka ges time out från det enahanda vilket de naturligtvis inte far illa av.

Beror detta på lata kollegor?

NejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNejNej!

Församlingen har vakanser. Folk har haft semester. Därför kom sensommarens och den tidiga höstens helger att i stor utsträckning sättas på mig – också Veckomässorna på onsdagskvällarna. Det var det som hände den 18:e som gjorde sviten så kompakt – och det justeras ju nu till helgen.

Vad har efter mina gräsliga funderingar i förra inlägget hänt förutom det jag nu berättat?

Primärhustrun fyllde år som planerat vilket firades på torsdagen. Dagen innan anlände den yngre av hennes äldre bröder med hustru efter att ha gått i fjällen och varit på Lofoten. Barn och barnbarn kom om torsdagen men övernattade inte och svågern och svägerskan reste söderut på lördag. Vår yngste kom på lördag-söndag för att plocka bär och det skall jag också göra fast idag. Han och hans mamma hann igår i regnet på Arkeologins dag ta del av ett event där man redovisade en del undersökningar man gjort i villaområdets omedelbara närhet: De gravhögsliknande högarna på Selholmen är natturligt jox. Anledning att skriva om övre Norrlands historia saknas (ännu).

Nu lunch och sedan blir det Stigge i blåbärsskogen!

* Det heter Gudstjänst med nattvard men är lite olika. I Älvsby kyrka är det i själva verket vad som i 1986 års Kyrkohandbok kallades Högmässa, i Vidsel en Söndagsmässa. Alltså lite olika men med samma beteckning.

En del av årets sommar var torr. Det regnade inte på runt tre veckor och eldningsförbud proklamerades i hela Norrbotten utom fjällkommunerna. Torka innebär först att gräsets vertikala tillväxt hämmas och och sedan att det gröna börjar dra mot brunt. Gräsklipparen står still.

Så kom regnet. Från och till i ett par veckor. Med uppehåll då och då. Den gröna nyansen återvände men mellan skvättarna var det inte uppehåll långa nog för vegetationen att blåsa torr. Gräsklipparen fick således stå kvar. Inte heller drog jag ut i bärskogen för att leta de blåbär som i år är onormalt sparsamt förekommande. Plocka glesa blåbär är trist och blöta trista blåbär är bara deprimerande.

När nu solen skiner behöver jag väl inte kasta mig åt sidan och ta skydd för det snabbt växande gräset men jag ser ju att det når nya höjder jämfört med de senaste veckorna. Det är alltså denna vackra dag dags att klippa. Men gräset är fortfarande – runt 10 på förmiddagen – vått. Klippa blött gräs är nästan lika dystert som att plocka blöta blåbär.

Då bloggar jag väl då! tänkte jag och satte mig vid tangentbordet.

Du hade väl kunnat blogga mer när du varit så inregnad kan nån tycka.

Det är i någon mening sant men jag har ju varit fullt upptagen med att – förutom ett inhopp för kyrkoherden i gudstjänst och dop i förrgår – göra ingenting. Och jag vill bara säga: Göra ingenting blir man inte fort klar med! Inte jag i alla fall.

Vad ligger då framför mig denna vecka, jag som gör ingenting utom att vikariera på halv tid?

• Idag efter lunch skall jag ut i en by och besöka ett sorgehus. Efter några timmars paus blir det på seneftermiddagen/kvällningen två dopsamtal.
• I morgon onsdag förmiddag skall vi fortsätta planeringen av konfirmand- och ungdomsverksamheten. Efter lunch skall jag på ett ytterligare sorgehusbesök och 18.30 leder jag Veckomässan i kyrkan med eventuellt eftersnack.
• Torsdag fyller Primärhustrun år. Barnbarnen Tyra och Adrian kommer på middag för att fira farmor igen.* De andra närboende barnen/barnbarnet förhoppningsvis också kanske med ett par till. En svåger och svägerska som nu turistar på Lofoten beräknas hur som helst att vara på plats.
• Fredagens två begravningar har bägge fallit på min lott.
• Lördag två Dopgudstjänster.
• På söndag leder jag Högmässa i Älvsby kyrka 11.00 och i Vidsel 16.00.

Det här med att göra ingenting är alltså ingenting jag kan fortsätta med.

Gissar också att jag kan klippa gräset i eftermiddag.

Blåbär? frågar någon. Du har ju ”hål” mellan tiderna och träffarna?

Nää! Inte blåbär än. Att städa bilen är om möjligt ännu tråkigare men icke desto mindre nu grusligt nödvändigt. Kanske blir det någonting som ersätter ingenting när gräset är blött.

*  I inlägget måndag 29 juli nämnde jag om det stora gemensamma födelsedagsbalunset med presenter och allt som hölls i Luleå. Det gjordes då eftersom Järvsö-borna var här uppe i norr.

Jag har hamnat i grubbleri. Eller gubberi. Jag är lite dyster till sinnes fast jag egentligen borde vara positiv. Visst strider det mot min natur att vara överdrivet glättig – jag som har förmågan att se sorgkant på varje ljusstrimma (men också ljuspunkt i varje moln) – men att nu sjunka ned i humöret skulle jag väl ändå kunna skona mig från. Och läsekretsen.

Varför denna sinnesstämning?

Svar: En ledare och två artiklar i denna veckas nummer av Kyrkans tidning.

Ledaren har den publikofångande rubriken Viktig signal i ett alltmer åldersfixerad samhälle och kan läsas om man klickar här. Under huvudrubriken Pensionärer räddar kyrkan – huvudartikel här – figurerar en bekanting och tidigare Luleåuppväxt Pitebygdskollega som vikarierar som kyrkoherde i fjällförsamlingen Tärna. Den artikeln är lite marig att nå utan inloggning men via Facebook finns den här. Att jag kallar honom Pitebygdskollega är att betona det viktigaste. Att han senare blev domprost i Luleå är något som jag ser som ett avsteg ur all relevant verklighet. Som grädde på moset fanns i bladet dessutom Ur Skråmträsk bönhus klev fem präster av vilka jag känner fyra – läses här. Skråmträsk ligger utanför Skellefteå.

Det blev ganska massivt Luleå stift i tidningen. Det är kul.

Pensionärer som fyller på prisas i alla tonarter. Åxå kul.

Jag är ju själv en sådan tomte som (kanske) gör lite nytta. Kul.

Varför tar jag inte spralliga skutt?

Först av allt: Präster är präster livet ut! Så är det och så skall det vara!

Man är vigd till präst och poängen med det är att en vigning är mer än ett anställningskontrakt för ett jobb. Likt den äktenskapliga vigningen handlar det om något livslångt som upplöses av döden – då knappast kyrkans – eller att man på egen eller allmän begäran skiljs från ämbetet.

Vid 63-64-65-66-67 års ålder går präster i pension, ibland tidigare av hälsoskäl. Då upphör anställningar men inte uppdraget att vara präst som man är vigd till. Olika kyrkor har lite olika system och länder har inte samma praxis när det gäller pensioner vilket ligger bakom Never heard of! Som en amerikansk katolsk präst jag mötte för något år sedan sa när jag berättade att jag skulle pensioneras om någon månad. Katolska präster kör livet ut eller i alla fall så länge de orkar.

Så kan man göra i Sverige också – köra livet ut eller så länge man orkar. Om man behövs.

Man behövs! Liksom alla kristna behövs utifrån sina gåvor, erfarenheter och kompetenser. Som frivilliga ideella resurser. Och gratis. För präster liksom för andra som pensionerats ur kyrk-yrken kan det här vara marigt att hitta rollen som en församlingskristen som bidrar. Men det borde gå om man funderar och hittar allvaret i pratet om att kyrkan behöver frivilliga som engagerar sig.

Samtidigt är det ett problem att man behövs! Som regelrätta tjänstevikarier alltså. Eller symptom på problem.

Det saknas ju präster! De som kommer är färre än de som går. Det berörs i artikeln och ledaren men utan analys och larmsignaler och är den sak som fördystrar mina tankar. Jag frågar mig: Hur kommer det sig att unga människor inte upplever att kyrka och att vara präst är något som lockar? Varför attraheras de inte?

Svaren är inte kul men behöver nog ges i alla fall. Jag ger ett par tre stycken:

• Om lokala församlingsledningar – anställda så väl som förtroendevalda – inte attraheras av de unga människor som faktiskt kommer finns det ingen anledning för dem att känna attraktion.
• Om präster inte vill arbeta med konfirmander och unga – och en del präster tror sig säga något intelligent när de anger sådana önskemål – finns ingen anledning att unga skall vilja att i framtiden arbeta som präst. Samma sak gäller givetvis också för diakoner, pedagoger och musiker som också är bristvaror.
• Det nuvarande läget är därför en följd av att församlingarna (inte) fungerar idag samt (inte) fungerat de senaste 10-20-30 åren. Det plus lite till är de år jag varit präst. Det är skrämmande och en källa till självrannsakan – för mig och andra.

En slutsats jag alltså drar är att när vi pensionerade präster behövs på vakanta tjänster är ett symptom på en långvarig kris vi själva bär del av ansvaret för, inte en lösning i den nuvarande. Vi kan lindra men inte lösa kyrkans och församlingarnas problem. Att förnöjt bygga på oss pigga gubbar och gummor är som att pissa i skon när man fryser om foten – därav rubriken.

Men de från Skråmträsk, då? Tankar om varför den lilla byn med sitt bönhus ”producerat” så mycket folk kanske hemsöker ett senare inlägg.

Detta tror jag blir ett kort inlägg. Men jag vet inte alltid när jag börjar skriva åt vilket håll det barkar. Långt eller kort har det i alla fall ett direkt samband med ett inlägg av den 21 juni i år.

Såhär är det:

Jag celebrerade inte Veckomässan i Älvsby kyrka sista onsdagen före Midsommar. Det gjorde en kollega. Men jag var där. Ett par dagar senare skrev jag inlägget nebogrubbel 02 som du, noble Bloggläsius, för fullständighetens skull kan (och bör) läsa genom att klicka här.

Efter Midsommar och hela juli månad var Veckomässan flyttad till Lillstrand men nu i augusti är den tillbaka i kyrkan. Jag var ansvarig den 7:e liksom ikväll den 14:e. Vi var sju – men inte helt samma – personer vid bägge tillfällena. Jag ansvarar också nästa vecka. Jag har ju börjat vikariera på halv tid.

Psaltaren 126 kom tillbaka ikväll efter samma slumpmässiga inkonsekventa Tidegärds-bruk som jag berättade om för två månader sedan. Väl tajmat då vi tidigare idag började dra upp riktlinjer för hur arbetet med konfirmander och ungdomar skall formas i höst samtidigt som malande tankar hela tiden finns i min skalle kring hur Bibel- och studiegrupper för vuxna skall fungera och utvecklas. Eller om man uttrycker det lite Bibliskt: Hur det skall sås.

Tankarna i nebogrubbel 02 – hittas som sagt här – blev aktuella igen.

I förrförra inlägget ställde jag i utsikt att komma med något under rubriken avtack och impact. Det sker nu. Men först lite om avtack och unpack.

Jag avtackades från tjänsten som komminister – det är präst i underordnad befattning – i fjol om försommaren. Det tog inte. Det innebar inte att jag slutade helt. Hösten förra året kom jag att vikariera på halv tid för föräldralediga präster. Under våren fortsatte det men i mindre omfattning. Då arvoderades jag per timme för en gudstjänst i månaden samt ett par studieprojekt vilket utvalsat över perioden blev ungefär en femtedelstjänstgöring.

I och med augusti är det dags igen.

Nu är de yngre präster inte föräldralediga utan – som jag nämnt i tidigare inlägg – alldeles avflyttade. De kan inte småtjänstgöra i sina gamla uppdrag. Men jag bor kvar. Jag är unpacked. Det känns bra men lite kluvet

Under två sommarmånader har jag inte haft någon uppgift likt dem jag hade när jag var i tjänst. Det var befriande och innebar att jag i tankar och funderingar faktiskt började kunna ”logga ut”. Sånt kan jag inte när jag är till en del är kvar i selen. Att jobba halv tid blir hos mig till tankar på trekvarsttid. Inte så att jag behöver stora volymer förberedelsetid eller så men av att jag inte klarar att se och genomföra separata och enstaka moment utan att behöva och drivas av att se sammanhang och långsiktig mening.

Jag har berättat i tidigare inlägg att jag i höst skall vikariera på halv tid och då främst inom fälten Söndagliga gudstjänster och Veckomässor samt Undervisning av unga och vuxna. De Kyrkliga handlingarna Dop-, Vigsel- och Begravningsgudstjänster ingår inte i betinget från och med september månad. Nu i augusti innan undervisningsgrupper och sådana samlingar börjar handlar det dock om ”det allsidiga prästgörat” under den tid den kvarvarande komministern har semester.

Augusti startade i söndags – som jag berättat. Då fanns jag med i de två sista gudstjänsterna den avflyttande komministern hade ansvar för. Jag gjorde inget speciellt mer än så att säga representera men funderade en hel del på detta med impact – avtryck skulle väl kunna vara ett svenskt ord.

Här bör jag nog säga att bilden ovan inte är representativ. Så grym och gräslig framtoning har han inte. Men han är lite av en serienörd och publicerade på sin egen Facebook bilder från när han var på ett Comic-Con för att leka superhjälte. Jag stal bilden och beskar den så att det verkliga monstret bredvid inte skulle komma här.

Nu tillbaka till allvaret.

Jacob som nu flyttat tjänade församlingen i tre år. Han gjorde avtryck. Jag sa inget om det i samband med gudstjänsterna då det i stället var en förtroendevald som på ett bra sätt stod för de officiella adjö-orden. Ett par dagar innan hade jag gett honom mina funderingar om jag nu här delar med mig av.

Tre år är kort tid. Det var hans första tjänst efter det introducerande Pastorala året som alla nyprästvigda skall göra. Det var i Boden och sedan kom han hit. Då hans familj vuxit har han under en del av de tre åren varit föräldraledig men gott och väl i mer än två år har han knogat på och gjort de avtryck jag nu listar.

• Han har haft sin kvot av Gudstjänster. Där har han påverkat med god och kunnig förkunnelse som – vilket har märkts – han varit angelägen och ivrig när det gäller att det hela skall ”gå fram”. Predikningarna har oftast varit något av Bibelpredikningar med god texttolkning präglad av hans intresse för bibelvetenskapliga rön. Han var alltså exe-get och att sådana bräker gillar jag. Jag tror också att människors tro på sikt byggs upp just av fördjupning i Guds Ord.
• Hans tankar och kunskaper har färgat inte bara ”hans” gudstjänster utan hela den delen av församlingens grundläggande uppgift. Att agendor innehåller det de innehåller och ser ut som de gör är inte bara Jacobs fel och förtjänst utan något vi gemensamt kommit fram till – men han har hållit i yxan.
• Skatten – fokuseringen på barnen i gudstjänsten och deras söndagsskola – beror i allt väsentligt på Jacobs initiativ och driv.
• Energi och ansvar tillsammans med andra inom ramen för det Ungdomsprojekt som varit har gjort att antalet konfirmander fortsatt vara ca 50% och ökar, att ungdomsgruppen fungerar och att det från den framträder både unga ledare och deltagare i Sommarkyrkan.
• Fetaste festen heter en ungefär månatlig samling för barn/ungdomar ungefär i årskurs 6-7. De pre-konfirmations-samlingarna var Jacobs idé och skall nu fortsätta.
• Kvartalsvis Dopfest med inbjudan till småbarnsfamiljerna var ett Jacob-driv som är vettigt och nödvändigt.
• Naturligtvis har han haft sin del av Kyrkliga handlingar även om sådana inte direkt påverkar församlingens utveckling.
• I Bibelstudiet har han då och då vikarierat för mig och var i min värld den påläggskalv som skulle axla manteln efter det att jag slutat. Men så blev det ju inte. Den sektorn drabbas av mig också i höst.
• Det är nog mer också.

Sedan har det varit humor, lagom med slå-käft och en i min mening god gemenskap med honom som är jämnårig med mina barn. Jag beklagar hans avtack men godtar det eftersom det bland annat handlar om flytt innan barn börjar skolan och liknande. Naturligtvis önskar jag honom och hans familj allt gott och hoppas att han där han nu hamnat fortsätter i samma stil som här, den stil som innebär hårt arbete och ger impact.

Och i höst får jag på viss tid söka fortsätta i hans (och vår) anda – fast jag egentligen är avtackad.

I slutet av juni skrev jag blogginlägget ha och inte läst – för att läsa det klicka här. Jag hade då lånat och läst första delen av Dick Harrisons Englands historia. Med tiden kom sonen med band två som sträcker sig från år 1600 fram till strax efter folkomröstningen om utträde ur EU.

Jag har samma intryck som efter första bandet. Lite mer fördjupning hade varit på sin plats, framför allt vad gäller 16- och 1700-talen med motsättningar, kolonierna och inbördeskriget/en. Tidsperiodens två sista sekel behandlas också ganska snabbt men det innebär inte så stor brist då jag känner till de bättre – framför allt 1900-talet – av annat jag läst förr.

Som översikt var det i alla fall två bra band som då och då och mycket stärkt av hela det senare Brexit-palavret bekräftar den åsikt den gode Obelix så kärnfullt för fram.

Och frågan kommer: Vad skall jag läsa nu?

Missförstå mig inte!

Mina prioriteringar är inte helsneda.

Naturligtvis är det roligare att vara med lilla Lisa, kittla lilla Ava, titta på Tyras fotbollscup och lattja med Adrian än att skriva sådant som några stackare kanske läser och näst intill ingen ändå bryr sig om att jag skrivit. Dessutom finns ju tankar kvar till senare kulna höstkvällar och stormiga vinterdagar. Med detta sagt vill jag ändå ge dig, noble Bloggläsius; en liten uppdatering. Det är faktiskt mer än en vecka sedan jag skrev sist. För att någotsånär bringa ordning i vad som sig tilldragit haver konsulterar jag kameran i min mobil men publicera absolut inte allt.

• Tisdag 30 juli sparade jag en spetsig bild jag såg på Facebook. Om tillväxt och förnyelse. Definitivt en sak jag ämnar använda fram i höst både i en del av den del av församlingen arbete jag blivit ombedd att ta ansvar i – samt här på bloggen.
• Onsdag 31 juli togs 23 bilder med samma motiv. En av dem pryder detta inlägg. Strax innan äldsta dottern skulle resa hem med yngsta barnbarnet skulle det arrangeras en generationsuppföljning till den bild som togs av våra döttrar när de var 2½ respektive 1 år gamla. Nu fick de två små kusinerna bära sina respektive mostrars klänningar men sina mödrars band.
• Torsdag 1 augusti var det relativt lugnt i fastigheten med Lisa med föräldrar på plats liksom fredag 2 augusti, den dag vi drog till skogs och plockade vildhallon. Gott om sådana. Blåbär dock uruselt där det andra år funnits massor.
• Lördag 3 augusti for vi med två bilar till Luleå. Tyras fotbollslag skulle spela cup och sådant tar ju en hel dag. Därefter klan-middag hos fotbollsföräldrarna innan Ava med mamma for till Unbyn, Lisa med föräldrar till Älvsbyn och de små flickornas yngre morbror for hem tillsig för att fjällpacka bilen innan också han for till oss. Jag och farmor/mormor blev kvar i stan ett kvarts dygn till. Då skrev jag under rubriken avtack och impact följande i funktionen Anteckningar i min mobiltelefon: Det är lördag kväll och jag är ”barnvakt” i Luleå. Inte åt något av de små barnbarnen Lisa eller Ava utan åt deras storkusiner Tyra och Adrian. De är 9 och 7 år och ganska självgående men det är i alla fall bäst med en vuxen på plats när föräldrarna och farmor är på Musikens makt. Barnen sköter farfar är åxå ett sätt att beskriva kvällen. Jag skrev lite till men återger det inte – än.
• Söndag morgon 4 augusti 01.00 satte jag och Primärhustrun oss i bilen för resa hem. Bitvis under resan var det 0 grader ute men aldrig minus. Vi var hemma 02.00 och jag gjorde mig redo för tjänsteuppdrag senare under dagen. Har ju ”skrivit på” att tjänstgöra på halvtid under hösten och nu gällde det Högmässa i Älvsbyn 11.00 och Friluftsgudstjänst i Vidsel 16.00. Min roll var passiv. De var nämligen de sista gudstjänsterna prästkollegan Jacob Sernheim ansvarade för i Älvsby församling. Han flyttar – dumt nog. En annan av prästerna – Mattias – slutade på försommaren. Han var dock inte fastanställd gjorde bara ett introduktionsår. Jacob har varit här i tre.* Den arbetsrubrik jag hade för det kursiverade stycket ovan syftar på att han drar men det får jag återkomma till.
• Måndag 5 augusti som var igår gjordes ytterligare en ur skördesynvinkel misslyckad blåbärssafari. Drygt tre liter blev det bara. För torr sommar men fläckvis vid en myrkant fanns lite. Storforsen som vi sedan for till är dock alltid värd ett besök.

Idag har det liksom varit en lugnare dag...

*  Att två präster nära i tiden lämnar församlingen skulle kunna tolkas som att det finns faktorer som ”stöter bort” och får folk att vilja dra sina färde. Så är det inte! Det är bara frågan om dålig tajming! Unga familjer behöver överväga om de skall låta barn börja skolan där de för närvarande bor eller om de skall röra på sig innan. Vi var i det läget ca 4 år efter att bilden de små på bilden tittar på togs. Vi valde att låta tjejerna börja här – ett helt OK val för oss.