stigstrombergsson

I min smarta telefon finns en app som heter Anteckningar. Ibland skriver jag där, både kort och långt, både med tanke på att kanske blogga eller utan den tanken. En gammal notering blev aktuell. Denna:

De som sår under tårar

skall skörda med jubel.

Gråtande går de och sår sin säd.

Jublande kommer de och bär sina kärvar.

Nu kom det igen!

I slutet av februari 2018.

En irriterande påminnande.

Bibelversen ovan ut Psaltaren 126.

Den återkommer med en viss regelbundenhet. I alla fall om man följer Tidegärden – vilket jag inte gör annat än sporadiskt då jag klickar på appen, mestadels onsdagar innan Veckomässan. Då hamnar jag i onsdagens Vesper – den av dagens fyra böner man ber i solned-gångstid. Men inte samma varje onsdag. Tidegärden är organiserad i omgångar om fyra veckor med lite olika innehåll. Följer man Tidegärden blir det 7x4x4 andakter plus några till under ett månvarv. Med varianter anpassade till det kristna året blir det kanske – jag har inte räknat – upp mot 150 olika andakter. Psaltaren i Bibeln, den bönbok Jesus och hans följeslagare använde, är hela tiden huvudinnehållet. Skulle man följa Tidegärden komplett ber man hela Psaltaren på en månad, 12 gånger på ett år. Gör man det i 10 år kommer man knappast kunna sluta be Psaltaren.

Jag följer inte Tidegärden exakt. Faktiskt bara som jag nämnde ytterst sporadiskt en och annan onsdag och i närheten av Veckomässan. Men då och då, oftare än slumpen skulle ge det, dyker just de ord jag kursiverat upp om att så under tårar och skörda med jubel.

I kyrkan längtar många efter skörd. Man önskar att människor skall komma till tro, att antalet gudstjänstfirare och bekännare skall öka och föryngras, att Guds hus skall bli fullt. Men varför sker inte detta? Vi har ju gudstjänster! Vi informerar, undervisar, annonserar! Vi söker samla folk! Men skarorna kommer inte när vi ringer. Varför?

Kan det bero på att vi inte sår under tårar?

Beror det på att vi inte gråter, på att tårarna saknas?

Jag är rädd för att det är så. Och observera att jag skriver vi.

Vad är det för tårar som måste till? Säkert flera sorters men jag nämner några. 

• Tårar över synden. Men är inte den tanken passé, snack om synd och sånt? Om sorg över synden som det hette gammalt tillbaka. Och jag menar då sorg hos dem som tror över deras egna synder och brister och deras egen orättfärdighet, inte andras. I så kallade väckelsetider lät de som trodde sig drabbas av syndanöd, sorg över just sin orättfärdighet.
• Tårar för andra. Barmhärtighetens tårar för andra människor. Inte gråtmild sympati utan empatins gråt, medlidandets tårar.
• Tårar av längtan. Längtan att Guds vilja skall ske på jorden likaväl som i himlen.
• Tårar av kärlek. Att med Jesus som modell älska världen tillbaka till Gud?
• Tårar av utmattning. Att vara så trött av att arbeta för Gud och människor att man grinar.
• Tårar av...

Den 19 juni 2019 dök samma Psaltarpsalm upp när jag strax innan Veckomässan – en kollega var celebrant – satt i kyrkan och klickade på min app-arat. Vesper, under året, onsdag vecka 3 kom upp igen! Och med ett par dagars fördröjning fick min gamla text bli ett blogginlägg, lätt redigerat.