stigstrombergsson

Avsnitt i TV-serier samt hela säsonger slutar ofta med en så kallad cliff-hanger. Det kan vara något dramatiskt som gör att man störtar till alternativt längtar efter nästa avsnitt. Ibland är det något avrundande men som ändå öppnar dörren för en fortsättning.

I bloggarnas värld kan det vara på samma sätt.

Slutraden i förra blogginlägget – en klipphängare.

Lilla Lisa är alltså på plats.

Kom med sin mamma i förra veckan med tåg+taxi.

En hel dags resa kan ta på en 1½åring. Bil Järvsö-Hudiksvall och tåg till Umeå och sedan tänkt annat tåg till Älvsbyn men det var ersatt av buss. Då bussen inte kunde ha barnstol till liten gullig tös blev det taxi och bara en, inte flera timmars försening.

Liten duktig flicka var lite avmätt när hon efter drygt tre timmar i bil möttes av morfar – jag – vid Älvsby Resecentrum, det nya namnet Järnvägsstationen fått sedan också Busstationen lagts där. Om det innebär att Järnvägsgatan skall byta namn till Resecentrumsavenyn eller nåt liknande är dock ännu inte vare sig föreslaget eller klarlagt. Framtiden får visa.

Men det var en liten urspårning! Det är ju, noble Bloggläsius, lilla Lisa jag vill dela min glädje över med bild och berättelse.

Hon – och mamman – lastades över i morfars bil i den barnstol morfar hyrt och hämtat i Luleå dagen innan – samt monterat. Lite gny för hon var ju less att åka bil men det blev ju jättekort resa. Och så in i morfar och mormors hus. Och ställdes på hallgolvet. Tyst.

DÄÄÄ!!!

sade hon och gick fram till den låda i hallen där leksaker förvaras. Och baxade upp locket och började plocka fram för att över större kvadratyta jämt fördela resurserna av prylar och pinaler. Jag undrar om inte detta visar på ett hos barn naturligt socialistiskt sinnelag. Småborgerliga föräldrar och deras föräldrar och andra vuxna vill ju koncentrera lekresurser till så få platser och ytenheter som möjligt och krattar så fort barn sover samman allt. Barn vill ha det jämlikt och rättvist mellan hallen, köket, vardagsrummet och sovrummet där morfar och mormor sover sina skönhetssömner. Fattas bara annat. Det naturliga är ju fördelning i stället för anhopning, decentralisering i stället för koncentration.

Hon är en fena på pussel! Som bilden visar. Den togs i förmiddags när mamman gjorde ärenden. Då fick Lisa ta hand om morfar och visa hur sådant pyssel går till. Sedan kom mamman hem och tur gick till kusinerna i Luleå. Då fick inte morfar följa. Han – alltså jag – hade inte rymts i bilen. Tyra och Adrian skulle ju också till Leos Lekland med Lisa och sin faster.

Så morfar jobbade i stället några timmar. Träffade folk inför en begravning. Sedan lunch med vidareplanering av Vuxenresan till Samos i maj 2019. Folkhögskolan är detta år aktivt med på det tåget med en personal och annat. Det kommer att garantera och höja kvaliteten på kursen som ju är en kurs enligt folkbildningens alla parametrar samtidigt som det är en del i församlingens vuxenverksamhet.

En belåten morfar bloggar. Lisa är i Luleå än.

I det förrförrförra inlägget med rubriken till bebyggelse? berättade jag om mina försök till litterära eskapader, om hur min serie blogginlägg i våras under rubriken p minus blev en bok i tio exemplar. Jag har fortsatt jobba med den och det har aktualiserat mycket och repeterat en hel del. Tankar jag tänkte och tyckanden jag tyckte för ett halvår sedan fyller hjärnkontoret och jag känner mig, bara för att nämna en grej, ganska busvass när det gäller innehållet i Markus och Lukas Jesusberättelser samt Lukas uppföljare Apostlagärningarna.

Det vore konstigt annars. Aktivitetsgången har ju varit denna:

• Bibeltexten lästes dagligen de flesta av de sista 100 dagarna innan jag gick i pension. Ibland blev det också lite kommentarblädder.
• Blogginläggen skrevs direkt, oftast kvällsligen eller nattligen.
• Efter sommaren repeterades allt genom att jag redigerade mina texter för att på skoj mata in dem som manus till en bok på en webb-plats som finns för sådan matning.
• Boken kom i tio ex. Jag tyckte den såg hyfsat trevlig ut men ville ju kolla lite. När jag då skummade min egen text blev det ännu en repetition men jag fann också tryckfel och andra tekniska missar.
• Jag gick därför noga igenom den på nytt och markerade med blyerts hur jag skulle vilja rätta felen – alltså repetition igen.
• I webb-sidans material gjorde jag sedan de ändringarna vilket var ännu ett repetitionstillfälle. Resultatet är att jag nu skulle kunna beställa en betydligt renare ”andra upplaga” i 20 ex med ISBN-nummer, pliktexemplar och annat eller bara 10 utan sådant. Om jag tog 200 kronor styck finge jag tillbaka det mesta av mina utlägg – tror jag.

Jag skulle kunna göra så men vet inte om jag ska. Kanske stannar allt med de tio första.

Det roade mig att göra allt detta – översikten av några Bibelböcker, experiment med bokform och repetition. Men det tog också tid och tanke från flitigt bloggande. Ändå funderar jag på att göra om det med annat och då fortfarande på skoj. Min magisteruppsats till exempel. Eller något helt nytt. Under den kommande veckan infaller den 150:e dagen sedan jag började ta ut min pension. Blir p plus 150< nåt?

Parallellt med dessa mina skriverier har jag på ungefär ½ tid vikarierat för föräldralediga prästkollegor. Jag har under hösten fått ansvar för en och annan gudstjänst, en del kyrkliga handlingar och att fortsätta försöka hålla i församlingens Bibel- och vuxenstudieverksamhet.

Jag är ombedd att ha kvar delar av de betingen också under våren.

• Gudstjänsten första söndagen varje månad i Älvsby kyrka är jag listad för.
• Likaså Veckomässan onsdagskvällen direkt på – och kanske fler sådana.
• Bibelstudiegruppen tisdagskvällarna udda veckor. Där läser och samtalar vi om församlingstillväxt, lokalmission och annat utifrån Apostlagärningarna. Det kommer att ta in i februari innan vi med Paulus lider skeppsbrott på Malta och kommer oss till Rom. Kanske blir breven skrivna av aposteln Johannes det som fyller resten av våren.
• En vuxen-Samos-resa i maj 2019 har jag fått i uppgift att söka förbereda och genomföra. Mina tankar om den – testade på en del som for i våras och en del andra – är att inte detta år göra en dagsutflykt till Efesos i Paulus och Marias fotspår. I stället vänds fören mot Patmos där Johannes fick de uppenbarelser som blev Bibels sista bok. Johannes och hans skrifter, främst evangeliet, blir därför en del av vad de som vill resa pratar om onsdagskvällarna jämna veckor efter Veckomässan (eller kanske en gång i månaden plus ett och annat tillfälle till). Då Fastetidens läsningar av Jesus lidandes historia är ur Johannesevangeliet blir våren i nådens år 2019 sammantaget något av en Johannestermin. Jag gillar den sortens planer och sammanhang.

Vad är värt att nämna utöver detta?

Lilla Lisa 1½ år med mamma är hos mormor och morfar dvs oss. Kul!

 Allsmäktige, evige Gud, som i din älskade Son, världsalltets konung, har velat sammanfatta allt, låt hela skapelsen, befriad från tomhetens välde, tjäna ditt majestät och utan ände lova dig. Genom honom, Jesus Kristus, vår Herre […].

Denna bön finns i Tidegärden som slutlön i Bön under dagen på Kyrkoårets sista söndag. Jag rekommenderar Tidegärden, bön fyra gånger dagligen, finns som gratis-app där appar finns. Fiffigt då den ställer in vilken bön som är aktuell.*

Tyvärr är jag ingen flitig tidegärdare. Det borde man vara. Skulle man följa den ber man hela Psaltaren, Jesus bönbok, på en månad. Det blir tolv varv på ett år och efter tio år kan man rimligen Psaltaren utantill och kan inte sluta be. Månne det är vad Paulus syftar på med sitt Be ständigt i första brevet till församlingen i Thessaloniki. (1 Thess 5:17, Bibelns kortaste vers).

Då och då klickar jag på appen och tidegärdar mig. Idag var ett sådant tillfälle. I kyrkan dessutom. Klockan 11. När det inte var gudstjänst.

Vafalls! Ingen gudstjänst!

Nä!

Den var sammanlyst till Vidsel 3,5 mil bort alldenstund den kyrkan idag fyller 50 år. Då och då sammanlyses därifrån till Älvsbyn och buss sätts in. Idag, jubilaren till ära, fick fordonet gå åt andra hållet. Det medförde att det var lapp på dörren i Älvsbyn.

I princip ogillar jag sammanlysningar men kan till nöd tolerera dem ibland. Som idag. Valde ändå att som den pigga osysselsatta pensionär jag är att gå upp till kyrkan runt 20 i 11, tända ljusen och finnas på plats om folk missat att bussen gick 10.05. Att en människa finns på plats tror jag inte skadar ens om människan är jag.

Vi blev sex i kyrkan. Fem personer kom dit förutom jag själv. De hade inte nåtts av pålysningar och annonseringen men tände ljus och bad sina böner var och en för dig. Invandrare naturligtvis.

*  Givetvis finns den också som bok 900 sidor tjock med 6 snören. Det är den som är på bilden.

Jag är inte dum!

I alla fall är det min självuppfattning att jag inte är dum. Mestadels. Både i betydelsen dum som elak och som korkad. Visst kan jag vara både ock men inte som dominanta drag – hoppas jag.

Jag har läst en bok och känner mig dum – i betydelsen korkad. Jag fattar inte mycket av Universum i din hand – en resa genom rymden, tiden och oändligheten av Christophe Galfard. Han är doktor i teoretisk fysik och har arbetat med Stephen Hawking. Nu verkar han mest syssla med att på populärvetenskapligt sätt bibringa den o- och fåkunniga allmänheten kunskaper och insikter om universum på både mikro- och makronivå, dess historia, kondition och framtidsutsikter.

För sisådär 50 år sedan gick jag naturvetenskapligt gymnasium i Luleå. Massor som man idag observerat, vet och räknat fram var då totalt okänt och otänkt. Kvantfysik har jag till exempel inget minne av att det nämndes. Partiklar – tänkta sådana – som gravitoner, gluoner och annat var inte samtalsämnen alls. Så kallad mörk materia och mörk energi som är den förkrossande mängden massa och energi för att hålla samman universum visste vi inget om. Ordet mörk i sammanhanget är vedertaget men kanske skulle dold eller gömd vara bättre. Det är hur som helst inte materia och energi av vanligt slag dold i mörker utan en annan slags materia och energi – om jag fattat någotsånär rätt. Kvantfält, gravitationsfält, strängteori – vad var det för 50 år sedan på gymnasienivå?

Det är så att den naturvetenskap som genererar Nobelpris i fysik har gjort enorma framsteg sett 100 år tillbaka. Einsteins relativitetsteori till exempel har bara ett sekel på nacken. Innan dess var Newtons sätt att räkna nästan allenarådande.

Universum i din hand är en fascinerande obegriplig introduktion som i liknelsernas former och bilder befriande fritt från matematiska ekvationer tar läsaren med på vad formelräknarna klurar ut i sina teoretiska kammare och som ibland verifieras av forskningsresultat till exempel av moderna teleskop och/eller partikelacceleratorn CERN.

Man blir inte dummare av att läsa bokens 440 sidor!

Men man känner sig ibland dum men det är inte samma sak.

Riktigt dumt är dock att det fortfarande finns många – här menar jag inte vetenskaparna själva utan mer småintellektuella i allmänhet – som fortfarande tror som man tänkte för 100 år sedan – att vetenskapen ger fler svar på frågor än vad den ställer. Till det inbillar sig flera att det skulle finnas en motsättning mellan till exempel kristen tro och naturvetenskaplig forskning. Så är det ju inte men kanske handlar det om olika saker. Eller olika sätt att uppfatta samma sak. Kanske.

I pocket kostar boken 55-89 slantar. Också priset är relativt. Läs den!

Idag har det hänt.

Det beställda jag nämnde i förrförra inlägget med rubriken om beslutsvåndor har kommit, det som kostade sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre. Det är samma sak som var föremål för en av de några ture jag berättade om den 30 oktober i inlägget med det namnet.

Det blev en bok av våren och sommarens idoga bloggande, det under rubriken p minus. Man kan också säga att det blev tio böcker. I pocketformat kan man inte få tryckt lägre antal via webb-verktyget Solentro. Hur det är om man begagnar sig av andra webbar vet jag inte. Iddes inte undersöka och väga fram och tillbaka. Det skulle bara ha förstärkt beslutsvåndorna.

Jag valde också det billigaste alternativet. Med högre insats hade den fått ISBN-nummer och jag hade kunnat se till att så kallade ”pliktexemplar” sänts för att katalogiseras och ingå i de bibliotek som har att för framtida forskning förvara allt. Jag avstod från det – denna gång?

Jag tycker den ser trevlig ut. Läsvänligt typsnitt på bra papper. Den där korrekt-Ture har missat här och var och en en och annan sidbrytning kom lite tokigt men på det stora hela är jag nöjd med mitt lilla experiment. Det blev runt 73000 ord på 223 sidor. Halva upplagan har redan gått åt – eller reserverats.

När jag annars skriver om böcker brukar jag placera blogginläggen i kategorin Predikaren 12:12. Det gör jag inte nu när jag skrivit boken själv. Exe-geten bräker var det frågan om under de hundra dagarna innan jag gick i pension och det håller jag fast vid också för detta inlägg.

Till andra böcker jag läser brukar jag publicera baksidestexten. Det gör jag nu också:

Det du nu håller i är 124 lätt redigerade inlägg från en blogg – stigstrombergsson.blogg.se. Lite på skoj tog jag mig före att våren 2018 göra ett ryck de sista 100 dagarna innan min anställning som präst i Älvsby församling i Luleå stift skulle gå över till tillståndet pensionerad präst. Rycket blev 69 blogginlägg i en serie p minus med ett nummer. Det andra rycket var att under hösten se om de blogginläggen kunde bli en bok.

Skrev jag för egen eller andras uppbyggelse? Nej!

Jag skrev för att det roar mig. Skulle p minus bli till nytta är det nog snarare till bebyggelse. Liksom Tysklands huvudstad Berlin är Berlin med sin verklighet av mathak, sevärdheter och miljöer är Bibeltexten verkligheten. En guidebok till Berlin ersätter inte att vara i staden utan ger en summarisk introduktion till bebyggelsen och annat. På ett liknande vis kan p minus möjligen för någon eller några i grupp vara till ”bebyggelse”. Bibeltexten är den uppbyggliga och verkliga staden att vistas i.

Samtida blogginlägg av mer vanligt slag har samlats i ett Appendix och ger en mer fullständig bild av mina sista 100 dagar, av vad jag uppskattar, prioriterar, tycker och känner. Flera av dem har att göra med kyrka och tro, andra handlar om väder, vind, resor och barnbarn.

Detta handlar inte om hur svensk politik förändras – att Riksdagen idag sa ”Nej” till en regering ledd av Moderater med Kristdemokrater som partners och Sverigedemokrater som stödtrupp. Den tanken på markant högervridning av borgerligheten fick inte Centerpartister och Liberaler med sig. Det ger anledning att säga högerlistan krympte men är inte vad detta blogginlägg handlar om.

Längst ner till höger på bloggen finns några länkar man kan klicka på för att hamna i en och annan annan blogg eller hemsida. Den högerlistan krympte idag när jag tog bort länken till Dag Sandahls blogg.

Han har ju slutat blogga ju!

När han fyllde 70 slutade han. Den 14:e förra månaden skrev han det sista inlägget. Många kommenterade det med ett beklagande och eller ett tack. Som brukligt är utbröt argumentväxling mellan några av de som kommenterar och den har fortsatt till den dag som idag är. Ganska märkligt faktiskt men ett tydligt belägg för att några kapat Sandahls blogg för sina egna utfall och utgjutelser. Ibland har jag tyckt att Sandahl skulle ha satt ner foten mot slika fasoner men han har valt att inte göra så. Och det var hans val. Nu har han i alla fall slutat blogga och jag väljer att en månad efter stängning ta ner länken vilket gjorde att högerlistan krympte.

Förresten:

Jag var nyligen själv nära att falla för frestelsen att blogg-kapa en smula. I en kommentar till inlägget bra start på tobbe lindahls blogg formulerade jag ett par frågor som fick ett (i mitt tycke klent). Vi hade ett längre telefonsamtal i stället för ett långt vidlyftigt kapande resonemang i kommentarsfältet. Det var rättast att göra så – den här gången.

Sedan funderar jag över en massa saker – givetvis.

En sak som gnagt mig särskilt var en fråga/tanke som kom i Bibelstudiegruppen tisdag i förra veckan. Vi studerar Apostlagärningarna och när man gör det ligger det nära ytan att samtalen kommer att hamna i frågor om omvändelse, tro och därtill följande församlingstillväxt – eller brist på. Hur tro skall förmeras och förfleras är viktiga hjärnbrottningar. Vilka grepp man tar och inte tar blir viktiga samtalsämnen. Perspektiven kan vara så olika om man ser bakåt, nuåt eller framåt. En rundfråga om vad deltagarna tänkte inför sakerna gav i alla fall den bild av vajtbårdtavlan som bepryder detta inlägg och som blir större om man klickar på den. Den röda inringningen gjorde jag i efterskott.

Jag brukar anses som något mitt mellan sparsam och snål.

Det är nog sant. Ekonomiska utlägg fyller mig med oro. För egen del.

Jag drar mig för att lägga pengar på något ”onödigt” – vad det då kan tänkas vara.

Missförstå mig rätt.

• Tokveckohandling å lokala kooperativabutiken smäller lätt upp till 15-18-hundra. Det skapar bara en liten flämtning när kortet skall placeras i manicken där koder och OK trycks. Kaffe kostar ju och hamstras gärna.
• 600 spänn för att spola i bränsle i bilen innebär ingen pulshöjning men 200 för en skjorta skapar förmaksflimmer – för att inte tala om hur nya skor skaver.
• Till och med böcker – numera – drar jag mig för att köpa. Har ju en och annan som jag inte har läst. Och ännu fler som jag borde läsa om för att riktigt lägga på minnet vad de berättar. Då snackar jag fack-litteratur av populärvetenskaplig och specialvetenskaplig sort. Skönlitteratur köper jag nästan aldrig.

Men jag tror inte jag anses snål mot andra. Hoppas i alla fall att jag inte anses gniden bara för att jag tycker att en teknik-lego-byggsats för 7000 är för dyr julklapp till vuxna söner som har högre inkomster än jag själv. I detta fall är nog sparsamheten en dygd. Gossarna har det närmaste kvartalet att förlita sig på den riktiga tomten, inte som förr i världen förälder som agerar ombud.

Jag har länge grubblat om jag skulle slå till och skaffa en sak och om det var rätt instans jag i så fall handlade av eller fanns någon billigare. Nu har jag i alla fall klippt till. Det betyder inte att beslutsvåndan innan är över. Den har bara ändrats till oro för att jag gjort en onödig lätt patetisk affär. Sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre är beloppet. Dålig är jag nästan säker på att affären är. Att eventuellt kunna få utlägget tillbaka är utsiktslöst. Och patetiskt är det nog också. Fast beloppet inte är av astronomisk storlek har jag fjärilar i magen trots att jag vet att om jag och primärhustrun skulle äta på fin restaurang två gånger vore det att skicka samma summa ner i tarmkanalen för vidarebefordran till toan. Mer är det inte- fast det skulle jag också tycka vore i onödigaste laget.

Vad har du NU bränt pengarna på, Stig?

Jag tänker att sådana frågor ekar i cyberrymden.

Det tänker jag inte berätta förrän jag fått det beställda kommit – om ens då.

Så är det. Ava har åkt och det har gått en vecka sedan jag bloggade sist. De sakerna hör ihop. Att hon åkt idag har ju inte hindrat mig från att blogga tidigare. Det är just att hon inte åkt tidigare som lagt en del prioriteringar i vägen. Vilken morfar vill blogga en förmiddag när man kan gullas med en 4½-måning? Ett par eftermiddagar och kvällar denna vecka har jag haft arbetsuppgifter som både hindrat gull och blogg.

Att leka med småbarn, kittla och byta blöjor går som geschwint. Det är ju åttonde ungen. Föra egna och sedan visserligen efter flera års paus nu fyra barnbarn. Det är som att cykla ungefär. Första metrarna på våren kan kännas vingliga men sedan sitter det.

Det är alltså det yngsta av barnbarnen som varit hos primärmormor och morfar. Hon är en helt komplikationsfri baby som äter, sover, skiter och är glad. Dock: när hennes hulde fader var på tjänsteresa södderövver till Tjockhult valde modern att något bryta ensamvuxenmonotonin och åka 5 mil till Älvsbyn.

Men nu har de åkt. Pappan kommer hem ikväll upp över öronen fylld av abstinens efter liten dotter. Väl unnat! Och morfar har sänkt sängbotten i spjälsängen. Nästa gäst i den blir Lisa – om ett par veckor.

I morse när jag läste tidningen väcktes på nytt nåt jag förr har sagt:
Älvsbyn är bäst i hela spridningen och ensamt gör rättast i vårt kontrakt!
Vart tog alla goda helgon vägen? Ingen som vet, ingen som vet.
Vart tog alla goda helgon vägen? Ingen som vet, ingen som vet.

Ovanstående lilla vers är min reaktion på den samlade kyrkliga annonseringen vad gäller den kommande dubbel-helgen. Det är ju en dubbelhelg vi står inför: Alla helgons dag på lördag och Alla själars dag på söndag. Två rejält olika saker – typ. Men jag får intrycket att dubbel-helgen mer och mer utvecklas till Alla dödas dagar eller Alla sörjandes dagar utan helgonen – såvida man inte misstar sig och ser alla avlidna som helgon.

Har jag läst Predikoturerna rätt firas på Alla helgons dag – lördagen – i EN kyrka i Pite älvdal som sträcker sig från Bottenviken till norska gränsen EN gudstjänst som inte annonseras som Minnesgudstjänst. Det är i Älvsby kyrka klockan 11 med ordningen ungefär det som tidigare kallades Högmässogudstjänst. Minnesgudstjänsten där blir senare på dagen klockan 17.

På söndag firas också gudstjänst klockan 11, då som Högmässa, alltså med Mässa/Nattvard.

Skulle man vara riktigt noga skulle man fira Mässa också på ”den extra” helgdagen. Den och dess fokus är ju ”tyngre” än en vanlig söndag – därför ”extra”. Eller kanske, då det finns lobbygrupper som vill ransonera nåden och inte erbjuda Kristi kropp och blod varje helg, rangordnat annorlunda. Men å andra sidan kommer söndagsförmiddagen att samla fler än lördagen och då man inte kan få allt så får Älvsbysystemet duga. I jämförelse är det rättast.

Men jag tycker inte att det duger att Alla helgons dag i resten av lokaltidningens spridningsområde helt – vad det förefaller – dumpar helgonen till förmån för de avlidna och sörjande. Helgonen är ju en del av Kyrkan med stort K! De är en del av vårt kristna släktträd – om man uttrycker det så – och är också likt Paris ”värda en Mässa” men verkar liksom ramla bort. Jag förstår inte varför. Visst är Minnesgudstjänster och sorgearbete viktiga saker men behöver inte alls bli lidande av att en gudstjänst i varje huvudkyrka håller fast vid Kyrkoåret och formas riktade till alla oss som inte fått sorg sedan i fjol vid den här tiden.

Vill man veta hur det inledande poemet låter med annan text klickar man här.