stigstrombergsson

Jag brukar anses som något mitt mellan sparsam och snål.

Det är nog sant. Ekonomiska utlägg fyller mig med oro. För egen del.

Jag drar mig för att lägga pengar på något ”onödigt” – vad det då kan tänkas vara.

Missförstå mig rätt.

• Tokveckohandling å lokala kooperativabutiken smäller lätt upp till 15-18-hundra. Det skapar bara en liten flämtning när kortet skall placeras i manicken där koder och OK trycks. Kaffe kostar ju och hamstras gärna.
• 600 spänn för att spola i bränsle i bilen innebär ingen pulshöjning men 200 för en skjorta skapar förmaksflimmer – för att inte tala om hur nya skor skaver.
• Till och med böcker – numera – drar jag mig för att köpa. Har ju en och annan som jag inte har läst. Och ännu fler som jag borde läsa om för att riktigt lägga på minnet vad de berättar. Då snackar jag fack-litteratur av populärvetenskaplig och specialvetenskaplig sort. Skönlitteratur köper jag nästan aldrig.

Men jag tror inte jag anses snål mot andra. Hoppas i alla fall att jag inte anses gniden bara för att jag tycker att en teknik-lego-byggsats för 7000 är för dyr julklapp till vuxna söner som har högre inkomster än jag själv. I detta fall är nog sparsamheten en dygd. Gossarna har det närmaste kvartalet att förlita sig på den riktiga tomten, inte som förr i världen förälder som agerar ombud.

Jag har länge grubblat om jag skulle slå till och skaffa en sak och om det var rätt instans jag i så fall handlade av eller fanns någon billigare. Nu har jag i alla fall klippt till. Det betyder inte att beslutsvåndan innan är över. Den har bara ändrats till oro för att jag gjort en onödig lätt patetisk affär. Sextonhundratrettiåtta kronor och tjugonio öre är beloppet. Dålig är jag nästan säker på att affären är. Att eventuellt kunna få utlägget tillbaka är utsiktslöst. Och patetiskt är det nog också. Fast beloppet inte är av astronomisk storlek har jag fjärilar i magen trots att jag vet att om jag och primärhustrun skulle äta på fin restaurang två gånger vore det att skicka samma summa ner i tarmkanalen för vidarebefordran till toan. Mer är det inte- fast det skulle jag också tycka vore i onödigaste laget.

Vad har du NU bränt pengarna på, Stig?

Jag tänker att sådana frågor ekar i cyberrymden.

Det tänker jag inte berätta förrän jag fått det beställda kommit – om ens då.