stigstrombergsson

Jag är medlem i detta illustra sällskap i egenskap av ett exemplar av arten andra personer med ett genuint intresse för bibelvetenskap i dess skilda former. Sannolikt är jag numera Älvsby kommuns enda medlem då nuvarande översteprästen i Kalix flyttat från orten. Han har åtminstone varit medlem.

Till medlemskapet hör det årliga brevlådevittjandet då Årsboken blir fångsten. Alltså den publikation som efter en tids liggande hamnar i hyllan som ett vittnesbörd om skenbar lärdom.**

Svensk Exegetisk Årsbok årgång 73 damp därför ner i lådan ett par veckor in i oktober förra året. Bokens undertitel är Qumranfynden 60 år - sixty years of Qumran research. Och nu är den - tvärtemot andra årsböcker - faktiskt genomläst. Med attitydbyte som följd - vilken gruva!!

Hela boken är på alldeles knappt 300 sidor och innehåller:

• Två artiklar - på engelska - med föredrag från den exegetiska dagen 2007 på 20 respektive 10 sidor.
• Åtta andra artiklar - för det mesta på svenska men med summary in english - i olika ämnen fyller sedan ungefär 160 sidor.
• Summa 36 presentationer och recensioner av nyutgiven Bibelvetenskaplig litteratur är de sista 90 sidornas innehåll. Här blir det en hel del språkövningar eftersom svenskan varvas med engelska, norska och danska.

Allt detta har jag nu så sakteligt och ryckteligt rott igenom. Och inser att nu blir det besök på bibblan för att fjärrlåna. Inte de böcker som är skrivna på tyska - presentationen dock på svenska - men minst ett femtal andra som verkar intressanta.

Och jag ser framtiden ljus tack vare att den ovan nämnde avflyttade var - eller är - med i sällskapet. När jag höll på med mitt magisterarbete kollade jag i hans bokhylla och fann där ett helt knippe (olästa) SEÅ. Botaniserandes i dessa fann jag någon artikel med bäring för mitt arbete och när jag bad att få låna sa han: Ta dom å behåll dom! Jag läser dom inte - men du gör! Jag adopterade inte alla men 8-9 stycken la jag rabarber på. Och kommer att läsa. Sakteligt och ryckteligt. En artikel då. En annan sen. Dessutom kommer det en ny till hösten med 2008 års exegetiska dags föredrag som innehåll. Får se om jag fattar resonemanget då. Eller i vart fall en del av det.

Detta inlägg, mina vänner, har som ni märkt en mycket hög nörd-faktor!!

Detta inlägg* är en direkt fortsättning på bbb - bloggens bitvisa besked.

Kärnan, Dopet, Förlåtelsen, Ordet var alla mellanrubriker i det förra inlägget. Var för sig innebär de en anledning till att högakta, rentav älska, Svenska kyrkan. Sammantagna blir ju effekten enastående. Och mer finns.

Fullständigheten

Kämpa för den tro som är överlämnad åt de heliga. Ungefär så - citatet är ur minnet - uttrycks det i Judas** brev i Nya testamentet. Hela den kristna tron kan inte belysas vid vart tillfälle och i varje sammanhang. För att få med allt bekänner uttrycker kyrkan alltid den tro som människor döps för att omfatta.
Det är tron på Fadern som skapat himmel och jord.
Det är tron på Sonen som avlats, fötts, pinats, korsfästs, dött, begravits, segrat i och över döden, uppstått ur samma död, återvänt till Fadern för att komma tillbaka och döma världen.
Det är också tron på Anden, Kyrkan*** som Jesu fortsättning och de döptas gemenskap, förlåtelsen, uppståndelsen och det eviga livet.

Att kyrkan alltid och överallt nämner och bekänner hela tron är något jag högaktar.

Bönen

Som du ber tror du! är en gammal devis från fornkyrkan. Den gäller individer, församlingar och hela kyrkor. Den sanningen att den tro man har formar de böner man ber men också omvänt: de böner du ber formar den tro du har/får.

Syndabekännelse med bön om förlåtelse ger då ord åt erfarenheten att jag inte samstämmer med Guds avsikt. Det kan jag inse och utifrån min insikt formulera bönen. Jag kan också be bönen och så ledas till (själv)insikten. Och förlåtelsen.

Böner är ofta tonsatta. För att sjungas. Gemensamt. Som gemensam bön alltså. Lätta att lära och ansluta till. I kyrkans tjocka Psalmbok finns massor med tonsatta böner och lovsånger riktade till Gud. Där finns också sånger som är tonsatta budskap från Gud till människor men det är mestadels böner. Som ger ord åt tron. Och formar tron.

I den överenskomna förbönen för världen, för Kyrkan, alla sjuka, samhället och allt annat löst och fast lyfts inte bara jag och det jag just känner och brinner för fram. I sin överenskomna förbön axlar Svenska kyrkan sin roll att fortsätta det Jesus gjorde: Be för människorna, vara människornas talesman inför Gud. Att kyrkan envist går in för detta - ibland till priset av att det kan verka slentrianformulerat - högaktar jag henne för.

Och jag högaktar henne för att hon i alla gudstjänstsammanhang ber Herrens bön om vilken Jesus säger: När ni ber skall ni säga:...

Mässan

När vi bryter brödet förkunnar vi Herrens död till dess han kommer åter. Ungefär så - jag citerade också här ur minnet - står det i Paulus första brev till församlingen i Korint. Varje gång mässan firas berättas alltså för både Gud och människor vilken avgörande betydelse Jesu död (och uppståndelse) har. Gud (Fadern) får i den stora bönen höra hur vi människor påminner Honom om vad Hans Son gjorde för oss: I den natt då han - din Son - blev förrådd, tog han ett bröd, bröt det.... Det är vad vi åberopar oss på inför Gud i väntan på Jesu återkomst.

Och varje (döpt) människa som vill får och kan ta emot. Och med Kristi kropp och blod också få det sagt till sig enskilt: Kristi kropp, för dig utgiven. Kristi blod, för dig utgjutet.

Jag högaktar kyrkan för att hon ofta dukar bordet, alltså förkunnar genom att bryta brödet.

Jag ogillar att det inte sker varje sön- och helgdag. Jag anser nämligen att det Jesus gjort för oss inte skall ransoneras. Eller reduceras. Därtill var hans offer alltför stort.

Annat

Det finnas andra bra skäl att både högakta och älska Svenska kyrkan: hennes diakoni hemma och utomlands, själavården, arkitekturen, musiken, kulturen, personliga minnen, krisberedskap, öppenheten för alla. Inte minst att hon tagit risken att betro mig med uppdraget att vara hennes präst och förvalta Ordet, Dopet, Bikten och Mässan. Att beskriva alla dessa mindre kärleksskäl skulle dock leda till ytterligare ett antal inlägg som jag avstår från att plåga läsaren med.

Läsaren torde av detta inlägg (och det tidigare) märkt att de skäl jag främst har för att högakta, rentav älska, Svenska kyrkan också är stommen i hennes grundläggande gudstjänst: Högmässan. Högmässan är kyrkans centrum och där koncentreras kopplingen, mellan Gud och människorna - utifrån Kärnan, genom Dopet, i Förlåtelsen, inför Ordet, i Fullständigheten, i Bönen och mest intensivt i Mässan.

Men i dessa anledningar finns också skälen till att jag både ibland och ofta kan vara kritisk, rentav bitsk. Då den kristna Kyrkans - och Svenska kyrkans - uppdrag är att vara något av en Jesus-fortsättning som inför Gud formulerar vad mänskligheten har på hjärtat och inför människorna berättar vad Gud vill och ger måste det som grumlar, försvårar och motarbetar det uppdraget kritiseras - i och av kärlek.

Tycker du illa om Svenska kyrkan, Stig? sporde min kamrat.

Jag hoppas jag kunnat besvara frågan.

**  Judas är här inte förrädaren Judas Iskariot utan en annan Judas som var bror till Jakob som var bror till Jesus. Om det då är Jesu ½- och lillebror - barn till Maria och Josef efter vanligt ni-vet-vad - eller Jesu foster- eller plastbrorsa - barn från änkemannen Josefs förra äktenskap - kan man ha delade meningar om. Jag gissar för egen del på det senare.

***  Här stavar jag Kyrkan med stort K och menar den kristna Kyrkan. Alltså något mer än samfundet Svenska kyrkan som jag stavar med litet k.

I Uppsala - berättar annan press* - blev det mer tumultartat med polis-bevakning, demonstrationer, slagord, äggkastning. Givetvis klandervärt!!

Och nu för säkerhets skull - innan jag tar med läsaren på en tankeutflykt - säger jag med feta bokstäver mitt hjärtas innersta mening:

• Att störa manifestationer är fel!!
• Att kasta ägg och väsnas är fel!!
• "Demokratisk" huliganism är fel!! - liksom all huliganism.

Sådärja. Nu har jag talat om vad jag anser. Nu är det dags för en tankevandringskedja.

Under Gaza-kriget - det senaste - kunde man här och var höra och läsa resonemang med ungefär följande innebörd och tankeled - lite grovt sammanfattade:

• Hamas erkänner inte Israel.
• Hamas har med raketer beskjutit - utan större effekt - södra Israel under många år.
• Hamas provocerar Israel att agera.
• Att folk i Gaza dör i hundratal är beklagligt men Hamas har sig själva att skylla.

Så kunde det låta från olika för-Israel-åsiktare. Både på bloggar, i debattartiklar, i radio, på TV och i alla möjliga olika sammanhang. De som bombades var inte offer utan skyldiga till de bomber som föll över dem**.

Vad händer om man lägger den resonemangskedjan på det som hände i Uppsala?

• Församlingen Livets Ord hade valt att högtidlighålla minnet av den antisemitiska förföljelsen av judar i Europa och kulmen av denna i Förintelsen på 1940-talet - som så många andra.
• Församlingen Livets Ord hade valt att ha den nutida mellanöstern-staten Israels ambassadör som (huvud)attraktion och till och med bytt dag för sitt manifesterande då diplomaten inte kunde vara närvarande den riktiga dagen.
• Församlingen Livets Ord vet att där Israels ambassadör uppträder offentligt passar människor på att protestera mot hans lands politik - om de finner anledning till att göra det. Det är ett arbetsvillkor för alla diplomater och innebär att de alltid har polisbevakning, mer eller mindre omfattande. Därför blir det också ett arbetsvillkor för dem som ger ambassadörer arenor att agera på.
• Det är beklagligt med protest-rop och äggkastning men församlingen Livets Ord har faktiskt sig själv att skylla.

Nu menar jag givetvis inte att det är så.
Naturligtvis är det inte den som det kastas ägg på som rår för äggkastningen.
Det ofoget är det kastaren som ansvarar för. Och skall klandras för.
Naturligtvis är det inte heller civila som bombas som rår för bombningen.
Den är det bombarna som är skyldiga till och måste klandras för.

I dagens världsblad finns en bra krönika. Läs den.

Jag har nu funnit att dessa årsböcker hos oss har blivit rejält försummad litteratur.
Ett tag ligger de framme och blir kanske förstrött bläddrade i. De får sina bilder betittade och bildtexterna lästa. Och kanske läses ett avsnitt. Med betoning på avsnitt då ju böckerna ofta består av flera korta oberoende artiklar. Som kan läsas fritt från varandra.

Nu är det så att jag just faktiskt har fullbordat den nästintill totala genomläsningen av en årsbok. Vilken det är avser jag att återkomma till i ett av de kommande inlägg som just nu är under framfödande. Om läsaren fattade orden ...ett av de kommande... rätt anar han/hon att jag har flera inlägg på gång, ½färdiga eller helt i sin linda. Prydligt successivt framväxande i ordbe-handlingsprogrammet Word.

Vad kommer att komma i icke bestämd ordning?

• En fortsatt redogörelse av varför jag gillar Svenska kyrkan
• Eventuellt kanske ett tredje avsnitt runt detsamma - beror på.
• Funderingar om när Livets Ords manifesterade minnet av Förintelsen.
• Årsboken jag nyss nämnde.
• Kanske en snutt om applåder och arbetsglädje.

Sedan kanske det händer något jag inte nu vet som behöver bloggifieras.
Men ikväll blev det bara detta.

Igår kväll talade jag i telefon med en kamrat som tillhör dem som följer mina bloggskriverier. Det är fräscht att snacka med honom eftersom han inte är lika insyltat i olika kyrkliga sammanhang som jag själv är - och som åtminstone några, kanske flera av mina läsare är.

Tycker du illa om Svenska kyrkan, Stig? sporde kamraten.

Bloggen ger som det intrycket ibland. fortsatte han.

Vårt samtal om frågan i telefon redogör jag inte för här men frågan fortsatte att gnaga i bakhuvudet senare under kvällen. Kombinerad med funderingar om vilken bild skriverier på en blogg ger. Och att man faktiskt skulle kunna formulera den situation som gäller som bbb - bloggens bitvisa besked. Alltså att mitt skrivande inte ger läsaren en fullständig eller allsidig bild. Utifrån samma tanke har jag vid ett tidigare tillfälle filosoferat över bloggeriets villkor i inlägget hur man ter sig - och beter sig - orsakat av ett samtal med en annan vän. Nu ordar jag inte mer om just den saken nu utan återvänder till kamratens grundfråga:

Tycker du illa om Svenska kyrkan, Stig?

NejNejNejNejNejNejNej!!
Det gör jag inte!!
Tvärtom!!

Visst finns det saker och ting i Svenska kyrkan jag tycker mindre bra om och är kritisk till. Till och med mycket kritisk. Och att det saknas saker och ting i Svenska kyrkan kan jag också kritisera. Och jag kan beklaga en del utvecklingslinjer. Men inte tycker jag illa om henne som sådan och i sig!! Icke!! Nävver!! Varför skulle jag det?
Och dessutom - vad skulle alternativet vara?

Tvärtom högaktar jag Svenska kyrkan. Älskar henne rentav. Och vill vara lojal mot henne. Trots hennes och trots mina brister. Över hela vårt land är hon nämligen en kyrka som envist håller fast vid vad som är den kristna trons centrum och vad som är den kristna Kyrkans uppdrag i världen.

Vad är det kristna budskapets kärna?

Att vi skall älska varandra! brukar ofta svaret bli. Hos folk i allmänhet men också (!) från en del företrädare för kyrkan.

Nu är det svaret fel!! Och bakvänt!! Inte så att det skulle vara fel eller bakvänt att vi skall älska våra medmänniskor. Men det blir fel och bakvänt när det sägs vara kärnan. Rättvänt är det dock en följd av kärnan.

Nu, read my lips: den innersta kärnan i kristen tro är inte att vi skall älska Gud eller varandra utan att Gud älskar oss och sände sin Son som genom sitt liv, sitt lidande, sin död och sin uppståndelse på ett avgörande sätt kopplade ihop Gud och oss.
Där är kärnan: Guds kärlek - i och genom Jesus! Som lever!*

Dopet

Att döpas är att gå in i hopkopplingen, att få del av den nya förbindelsen, Jesus skapat. I Dopet länkas Gud och människa ihop, den som döps får förlåtelse och Helig Ande som gåva. Så säger i alla fall Jesus-vännen Petrus i Bibelboken Apostlagärningarnas andra kapitel: omvänd er och låt er döpas till syndernas förlåtelse så får ni den Helige Ande som gåva,... Och för säkerhets skull fortsätter han efter ett komma-tecken: ...ty er gäller löftet, er och era barn...

Det är utifrån detta som Svenska kyrkan ihärdigt och uthålligt döper unga och vuxna som inte tidigare döps. Hon döper också de döptas barn när föräldrar så önskar. Alltså precis som i Apostlagärningarna. Visst kan man fundera om de familjer där dop sker har kläm på innebörden. Dock har kyrkan kläm. Och utför sitt uppdrag att döpa. För detta högaktar jag henne.

... syndernas förlåtelse skall förkunnas med början i Jerusalem...till jordens yttersta gräns.

Så står det på ett annat ställe i samma Bibelbok. Och det sker i och genom Svenska kyrkan som praktiskt taget varje söndag förkunnar - ger - syndernas förlåtelse i alla kyrkor över hela landet. Det sker när prästerna säger: Till dig som ber om dina synders förlåtelse säger jag på Jesu Kristi uppdrag: Dina synder är förlåtna! I Faderns och Sonens och den Helige Andes namn.

Det kärnuppdraget - att ge förlåtelse - håller kyrkan fast vid. Envist. Konservativt. Troget. För detta högaktar jag henne.

Jesus, hans person och betydelse, skall omtalas till dess han kommer tillbaka. Varje söndag i näst intill varje kyrka läser man ur den stora berättelsen om Jesus - Evangelierna. Och ur vägledningar med anledning av det Jesus gjort - Nya testamentets brev - samt från berättelserna om vägen fram till Jesus - Gamla testamentet.** Alltså tre Bibelavsnitt utifrån ett system som om man firar gudstjänst varje vecka har man efter 3 år hört det mesta ur evangelierna, mycket ur breven och en hel del ur Gamla testamentet. Detta kyrkans envisa fasthållade vid Guds Ord högaktar jag henne för.

Stoppar här. Återkommer senare med fler anledningar att älska Svenska kyrkan.
Kommentera gärna!

Bättre sammanhållet är egentligen inte resonemanget i Stig-Björn Ljunggrens (SBL) ledarkrönika i dagens Piteå-Tidning (PT). Vad han egentligen vill argumentera för eller emot verkar vara både en massa saker och oklart hur.

Han börjar med åsikter om det till hösten kommande kyrkovalets vara eller inte vara. Han ironiserar över (s)-politiker som uppmanar folk att delta rösta och uppmanar de som har rösträtt att strunta i valet. Indirekt är det givetvis en uppmaning till (s)-partiet att inte kandidera.

Här är han väl inte helt ute och cyklar. Visst kan man ha åsikter om hur kyrkovalet för närvarande fungerar. Både ur nomineringsgruppernas - partiernas - synvinkel och ur kyrkans. Och visst kan man ha olika uppfattningar om vilken form (den enligt SBL vidskepliga) folkmajoriteten ska kunna använda för att påverka och delta i demokratiska beslut i den organisation de tillhör. Här behövs verkligen kloka bidrag till samtalet. Från SBL torde dock inga kloka bidrag vara att vänta. I vart fall levererade han inget i krönikan.

I stället sätter han en nivå lägre än Glocalnet. Med ord som vidskeplighet, fantasier, knäböjares mumbojumbo, humbug, tomte-tro osv blir påhoppet klart och strategin fastlagd: ironisera, håna och förlöjliga både saker och personer.

På detta svarar nu lilla jag med ett blogginlägg som SBL givetvis inte läser.

Gör jag om inlägget till en insändare i PT - givetvis undertecknad med namn, präst och (s)-kyrkopolitiker - torde han bemöta den på ett raljerande sätt som visar att han egentligen inte vill diskutera frågan vidare. Vare sig det gäller kyrkovalet eller religionen som sådan. Det är den stil SBL har och den har han visat förr.

Men kanske skulle andra tidningsläsare bli glada om någon svarade emot krönikören. Givetvis då inte i tron att SBL skulle ta reson, börja förstå eller rentav byta uppfattning. Demagoger brukar sällan byta åsikt. Men en insändare från någon annan "vidskeplig" socialdemokrat än jag som bara är en menig kyrkofullmäktigeledamot kanske skulle glädja någon. Och förtydliga saken.

En lämplig bemötare skulle kunna vara den i Norrbotten ledande (vidskeplige?) socialdemo-kratiska kyrkopolitikern Sven-Ivar Lidström, boende i Piteå. Han skulle väl kunna för läsarna berätta varför kyrkovalet kan anses vara viktigt. Och varför (s)-partiet deltar. Och att ledar-krönikören SBL har fel.

Söker man en kvinna som kan samtala om det SBL kallar humbug kanske Helle Klein på Aftonbladet skulle kunna vara aktuell. Hon torde rimligen i SBLs ögon vara något av en socialdemokratisk skrockfull hoppetossa men hon skulle nog kunna berätta för alla vanliga sossar och andra i och utanför PT-området att ledarkrönikören är ute och cyklar.

Sedan går SBL via sina egna vanföreställningar över till att lovorda ateismens profet Sturmark. Vi får veta att han skrivit en bok samt att han i TV brukar inbjuda sådana som tycker likadant som honom själv till en stunds tidsfördriv. Jag erkänner villigt att jag inte sett något av programmen. Det verkar helt enkelt inte spännande att höra två personer samtala på låg nivå om vad de är rörande eniga om. Det blir som att lyssna till vad ett ägg säger till det andra ägget när man kokar dem i samma kastrull.

Om Sturmarks gäster har dock SBL varit riktigt observant och skriver:

Intressant nog verkar Christer Sturmark inte ha hittat en enda ledande Socialdemokrat som är av åsikten att Gud inte existerar och att religion bör bekämpas som vidskepelse och struntprat.

Som gäst föreslår jag - som ovan - Helle Klein som lämplig "vidskeplig struntpratare".

Tror (S) på tomten? var krönikans rubrik den 28 januari.

Givetvis! måste svaret bli. Att SBL har en plattform i partiet och i PT är klara bevis för att man tror på tomtar - i vart fall dem som SBL har på loftet.

Idag, den 27 januari, högtidlighåller vi minnet av förintelsens offer.
Datumet den dagen 1945 som lägret Auschwitz befriades av Röda armén.
Ett av världshistoriens största brott kunde rullas upp.
Omfattningen av verksamheten i Auschwitz och andra läger var fasansfull

13 miljoner människor utrotades aktivt under Nazismen.

• 6 miljoner var judar
• 2,5 miljoner var kristna polacker
• 3,3 miljoner var sovjetiska krigsfångar
• nästan en halv miljon var zigenare
• dessutom tjecker, jugoslaver, handikappade, homosexuella m fl

Alla dessa var människor som ansågs stå i vägen för "herrefolkets" behov av livsrum och önskan att avskiljda från andra kunna breda ut sig. Till detta kommer alla soldater som stupat och alla civila som dödats.

En dikt eller bön, funnen i Auschwitz:
How can I sing? - My world is laid waste.

How can I play with wrung hands?

Where are my dead?

O God, I seek them in every dunghill,

In every heap of ashes...

O tell me where you are.

Min egen översättning:

Hur kan jag sjunga? - min värld har ödelagts.

Hur kan jag spela med förvridna händer?

Var är mina döda?

O Gud, jag söker dem i varje kulle av jord,

I varje askhög...

O, (Gud) säg mig var du är.

Under kategorin Speciella resor finns - om man skrollar "längst ned" - några blogginlägg från min resa till Auschwitz sensommaren 2007. Klickar man på Augusti 2007 hittar man dem också.

PS: Bilden är från en monter med kläder som tillhörde förintelsens offer.

PPS: Senaste dagarna har det varit viss debatt kring att man i Luleå bestämt att inte på samma sätt som tidigare - med bland annat gudstjänst i Domkyrkan - skulle högtidlighålla denhär dagen detta år. Noterar nu att detta beslut ändras. Glädjande!!

Under samma rubrik men med tillägg av en tvåa gör jag nu ett nytt försök att ge mig ut på en fullständigt livsfarlig och mycket ovan resa. Jag kommer nämligen å bloggen framföra kritiska synpunkter på saker inom svensk frikyrklighet. Ganska långfattat kan det bli eftersom när man dristar sig till att göra det jag nu tänker göra så gäller det att ha både livrem och hängslen, säkerhetsbälte, krockkudde, flytväst och hjälm.

Frikyrka - om jag fattat det rätt - bildade man och blev med i bland annat av anledningen att man inte vill vara med i den tidigare statskyrkan, numera folkkyrkan. Av den anledningen tillhör inte många i frikyrkan trossamfundet Svenska kyrkan fast jag gissar en minoritet har dubbel kyrkotillhörighet. Den är dock i så fall i någon mening "på papperet" och på något vis har man som frikyrklig ställt sig på sidan om det Svensk-kyrkliga sammanhanget. Den inomkyrkliga rörelsen EFS är här lite av en mellanlägg. EFS är en självständig rörelse inom Svenska kyrkan men vill ibland i praktiken vara på sidan av densamma, kanske rentav vara helt fri från.

Frikyrkopastor - om jag fattat det rätt - innebär att man vill (upplever sig kallad att) vara förkunnare just i en frikyrka. Motiven till att vara frikyrkopastor är många och positiva men jag kan ändå uppleva att frikyrkopastorer inte sällan markerar att de just inte är präster, att de är något annat på sidan om. Detta har jag till och med mött hos EFS-präster som trots att de är präster i Svenska kyrkan på något sätt vill vara frikyrkliga och ställa sig på sidan om.

Svenska kyrkans öden och äventyr, kriser och problem, debatter och motsättningar ligger i öppen dager. Tidningar, radio, TV rapporterar och diskuterar. TV-soffor och debattprogram lyfter sakerna. Interna debatter, insändare i egen press och skriverier på bloggar dryftar, gormar, beskriver. Jag är en av dem som gör det i denna blogg - främst under kategorin Församling där jag skriver om kyrkan lokalt, regionalt och nationellt. Naturligtvis tycker jag det är rimligt att jag gör så. Jag tillhör ju Svenska kyrkan, är präst i henne samt tillika förtroendevald. Jag är inom - typ.

Det som nu förbryllar mig

är den aktivitet personer som ställt sig på sidan om utvecklar när det gäller kritik mot Svenska kyrkan och det som händer där. Jag har sett aktiviteten på bloggar och i debattartiklar, i bloggkommentarer till tidningars webbversioner osv. Och blir förbryllad - minst sagt.

Jag har sett exempel på - nu rör jag mig i bloggerivärlden - hur både EFS-bloggare  och frikyrkobloggare berättar positiva saker om det egna sammanhanget. Givetvis och naturligtvis! Ytterst sparsamt förekommer dock kritik och diskussion kring de egna rörelsernas interna debatter och/eller problem. Kanske finns inga sådana - vad vet jag som är på sidan om. Men jag ser också att man ofta tar till massor av volym för att markera mot företeelser i Svenska kyrkan - det sammanhang man valt att stå vid sidan av.

Jag menar naturligtvis inte att folk skall tiga. Eller att man inte skulle ha rätten att tycka. Självklart är ordet fritt men jag kan ändå förbryllas över den kyrkokritiska ivern. Det blir som om man får energi och identitet genom att kritisera, ibland häckla. Det gör mig förbryllad och jag blir dessutom lite ledsen över kritiklusten, ibland rena fördömelseivern, över den evangelikala intoleransen.

Sistlidna tid har vi medelst kristlig press undfägnats med nyheten att fler - framför allt ungdomar - finner Bibeln intressant. Kyrkans Tidning har artiklat i frågan. Liksom Dagen. Till och med "världsbladet" ehuru den inte är en specifikt kristlig blaska vilket också märks i den från de andra tidningarna avvikande rubriceringen.

Det hugnesamma budskapet om ökat Bibelintresse kommer ur Svenska Bibelsällskapets undersökning Bibelbarometern vars hela sifferexercis kan begluttas på nätet - här.

Nu vill inte jag som en annan depparjeppe kritisera siffrorna eller säga att det inte är bra att man kan se en liten ökning av Bibelintresse framför allt i de yngre årsklasserna 15-29 år. Bort det! Givetvis är det bra. Men ändå kryper något i mig. En tärande fundering om hur vi fokuserar, vad vi väljer att se. Ofta.

Jag tar ett exempel från ett parallellt universum - mitt.

För ett antal år sedan då jag fortfarande var stiftsadjunkt - alltså början av 1990-talet - fick jag uppdraget att hålla ett föredrag kring temat Evangelisation eller något liknande. Föredraget skulle gå av stapeln i Pite-området - en så kallad from bygd där ungefär 4% av innevånarna valde att gå i gudstjänst en vanlig söndag.* Just att Pite-området ansågs - och fortfarande ibland anses - som en from bygd omhuldades ivrigt och vördsamt av en del av de närvarande. Ju högre uppsatta det var i den kyrkliga hierarkin desto mer omhuldande.

I sammanhanget satte jag som kontrast till den fromma Pite-bygden det ogudaktiga Luleå-området. Där och då - i Luleå alltså - var det så att när det en söndag ringdes i kyrkklockorna valde 97 av 100 att stanna hemma. I Piteå med omnejd nämnde jag att det var bara 96. Så skillnaden mellan from och ofrom ligger tydligen inom ramen för en enda futtig hundradel. En bland få hundradelar.

Tillbaka till Bibelbarometern: Vad visar det egentligen? Svar: Massor!!

Det som främst slår mig är att svenskens Bibelanknytning ligger i ruiner. 80% av folket tillmäter den ingen, nästan ingen eller inte särskilt stor betydelse. Och ju yngre desto värre. Bibelanknytningen är som bilden - ett hus står, resten av samhället är förstört.

Två tankar inställer sig direkt:

1: Vad har den svenska skolan sysslat med??

Givetvis menar jag inte att den svenska skolan skall ge kristlig Bibelkunskap. Det vore korkat att i ett pluralistiskt samhälle kräva sådant. Men betydelsen för kultur, historia, litteratur, värderingar osv av att Bibeln och de kristna idéerna samt kyrkans som sådan har varit närvarande i 1000 år är det skolans uppgift att berätta. Rent profant alltså. Men den sekulariserade skolan har så till den milda grad betraktat Bibeln religiöst att man isolerat den till religionsämnet så att dess samhällsbetydelse tappats bort från historia, samhällskunskap och svenska. Egentligen är det frågan om en bakvänd sekulär fundamentalism - typ.

2: Varför ser kyrkorna åt annat håll??

I inlägget försnorat åxå!! berör jag samma sak. Alltså att man väljer att bortförklara den aktuella krisen, problemen som finns, med varje litet tillfälle till att omfamna en god nyhet. Så att man inte behöver dricka den bittra kalken i botten, ta tag i saken och definiera samhället vi lever i som icke (längre) kristet. Skulle man våga ta den tjuren vid hornen skulle ju mycket behöva tänkas om. Och många kritiska frågor måsta ställas. Samt en och annan slutsats dras.

Kan bli anledning att återkomma i ämnet...

Detta statistik-nästintill-raseri kan ge olycklig fixering på kvantitet i stället för innehåll men är samtidigt ett värdefullt redskap för analys och förståelse kring vad som händer och fötter.

Talibaner kallade biskop Koskinen i Visby präster som kan komma att avstå från att förrätta samkönade vigslar. Beteckningen är givetvis lika korkad som när Gudrun Schyman för några år sedan hasplade ur sig att alla män var talibaner. Det informativa värdet är noll. Påståendet handlar bara om affekt och propagandism.

Starka ord förekommer då och då. Ord som kränkning används ibland när man inte får semester när man vill. Katastrof kan betyda vadsomhelst från en Tsunami till en tappad äggkartong. När Estonia förliste sa Mona Sahlin: Jag kommer aldrig mer att kalla den borgerliga politiken "en katastrof"! Det var en insiktsfull slutsats. Om hon hållit den vet jag inte och det är ganska ovidkommande. Det viktiga är att hon förstod att de "stora" orden ska bevaras till de "stora" sakerna och inte används om allt möjligt annat. Gör man så går det inflation i begreppen.

Koskinens talibanstämplande skapar begreppsinflation. Pinsamt.

I en insändare har dock den gode biskopen "nyktrat till". Efter att i en lång text blandat rellevant information med rent dålig och ovidkommande skriver han: I en intervju i Gotlands Allehanda 22/1 uttryckte jag mig slarvigt om dem som har en annan syn än kyrkans majoritet. Det var inte min avsikt att såra någon och jag ber dem som kan ha tagit illa vid sig om ursäkt för detta.

I och för sig låter detta ganska bra. Det låter som om han gör en pudel. Men gör han det?

Som jag ser det blir det bara en halv pudel - max. Han erkänner slarv, inte oförskämdhet, dumhet eller övertramp - rentav kränkning för att ta ett av de starka orden.

Och han ber dem som kan ha tagit illa vid sig om ursäkt. Här tycker jag det ligger något försåtligt. Typ barns framtvingade argvrål Jamenförlåtdå!! utan insikt om det illa man gjort. Bara för att smita undan klandret. Det låter ju som om Visbybiskopen bara ber om ursäkt om någon tagit illa vid sig. Och på något sätt lyfter han därmed ansvaret från sig själv till den som hört eller läst vad han sagt - och kanske tagit illa vid sig. Så egentligen blir det den som tagit illa vid sig som rår för att han eller hon tar illa vid sig - inte biskopens skenande käfts talibananklagelse.

Contritio vill jag minnas är namnet på den goda ångern, den ånger som kommer ur insikt om förseelsen - på kyrkspråk sorg över synden - och som är nödvändig i boten. Attritio är i teologin namnet på galg-ångern, den ånger som mest betstår i harm över att man åkt fast, utan sorg över sig själv.

Utifrån detta undrar jag om Koskinen egentligen ber om ursäkt? Om förlåtelse?

Nu vill jag vara generös, låta det vara contritio och ursäkta honom. Men jag tycker här - och i många andra sammanhang - att man mer exakt skall beskriva sin skuld och inte villkora den med om någon...

Det är trots allt så att jag saknar lite säck och aska - typ.

Knapp-Hasse blev min familjs interna namn på honom när barnen var små. Hasse skötte ju alla knappar för ljus, ljud, kyrkklockor och annat. Vi brukade sitta nära den plats i kyrkan från vilken - dåförtiden - det för barnen spännande knapperiet fungerade.*

Hasse är alltså plötsligt borta. Trist. Tomt.

Någonstans går det väldigt fort nu.
Med lagändringar och teologiska positionsförändringar.
Och procentsatser kring hur folk tycker.
Det går fort och det går utför - vad det verkar.

I Rapport meddelades ikväll resultatet av en undersökning bland präster i Svenska kyrkan. Det gällde om de kommer att viga samkönade par nu när landet får en könsneutral äktenskaps-lagstiftning. Ungefär 2800 präster hade via e-post fått frågan Om könsneutrala äktenskap blir verklighet - kan du tänka dig att viga ett samkönat par i kyrkan?

1163 av dessa har svarat "ja". 363 har svarat "nej" medan 195 markerat "avstår". Detta gör summa 1721 inlämnade svar och innebär ett bortfall på inemot 40%. Är det ett högt bortfall? Eller rimligt? Och hur skall det tolkas?

68% kommer att viga är Rapports tolkning. 41,5% skulle kunna vara en annan om man ser till inlämnade "ja" i relation till antalet som fått frågan. Och då blir det 13% "nej" om man använder samma matematik åt det hållet.

Jag fick aldrig frågan i min e-post. Jag gissar att det beror på att man mäjlat församlings-, stifts- och riksanställda präster.  Då faller jag utanför eftersom jag inte har kyrkan som direkt arbets-givare utan är anställd vid en folkhögskola.

Kyrkans tidning redovisar hur - fast man bara frågat 100 - kyrkoherdar ställer sig till ungefär samma fråga. Mer än 60% av de 65 som svarat svarar "ja" - aktivt "ja" alltså från 4 av 10. Också här är tystnadstalet stort.

Siffror av detta slag är alltid intressant att bolla med eftersom de utan att ändras kan vridas både hit och dit. Och då blir det intressant att se man vrider. Åt vilket håll. Och vem som vrider.

Och nu är det väldigt tydligt, hart när övertydligt, att kyrkoledningen med hus- och livorganet Kyrkans Tidning vinnlägger sig om att ansluta till vad man menar vara en allmän opinion - speglad av Rapport och formulerad av tre partier i regeringen och lika många i oppositionen. Att inte ens vänta på riksdagens beslut utan starta vigselgudstjänstritualskrivande motiverat med utifallatt är ett annat exempel på ivern att ansluta sig till synen att äktenskap kan vara samkönat - något man motsatte sig för drygt ett år sedan. *

Så nu tycker jag inställsamheten mot den minst kyrkliga regering Sverige har haft slår alla tidigare rekord! Det är som om kyrkan centralt leds av ett Wäjarråd som verkar under parollen För att kunna härska lär man sig fjäska genom att glida.** Och kyrkhöjdarnas von-oben-attityd mot dem som har avvikande mening blir alltmer olustig i sin tendens att miniatyrförklara dem man inte vill debattera med. Med tystnades strategi.

Det finns många uppgifter i detta. Och många rapportörer. Och än fler debattörer.

Bland rapportörerna vill jag rekommendera tidningen Dagen som just nu har bra skrivningar - även om de fakta som där redovisas givetvis inte kommer att tillåtas komma ut i andra media, än mindre finnas med i den stundande kyrkovalsrörelsen vars tonläge - inte resultat - kommer att prägla det kyrkomöte som i höst skall besluta om "kyrklig" äktenskapssyn. Dagen får härmed en länk till höger.

Bland debattörer kan särskilt många bloggar vara väldigt osakliga, oberoende av vilket ställningstagande bloggaren gör. En saklig klurig analytiker som är duktigt påläst hittar man i Dag Sandahl. Han hör till de som mobbas ut genom tystnad fast han slår huvudet på spiken många gånger - eller just därför. Till hans blogg har jag redan länkat och jag rekommenderar den varmt.

Sedan november-december 2005 har också jag skrivit ett och annat blogginlägg i frågan. Då och då. Under kategorin Församling finner man kyrkinläggen - om detta och annat.

I alla fall är jag där nu. Lägger ner ett projekt. Ett helt eget projekt där jag inte är beroende av någon annan än mig själv. Avsluta något påbörjat alltså. Efter eget val. Huvva!! Så naturvidrigt!! Så tvärtemot!!

I inläggen begadkefat och garagestädning har jag berättat att jag gett mig på att (åter)studera Bibelhebreiska. Det är det projektet jag nu lägger ned. Eller åtminstone på is. Utan tidsram för nedfrysningen.

Jag vill inte tro att det beror på att jag inte skulle kunna genomföra det. Alltså inte skulle vara klipsk nog. Och det hägrar - läsaren kan inte ana hur mycket - att kunna sitta och ha framför sig en uppslagen Biblica Hebraica Stuttgartiensia och ett lexikon och ett par översättningar till andra språk och en vetenskaplig kommentar till säg profeten Jesaja. Eller Psaltaren. Eller kanske språkligt lättare mer berättande litteratur som Första Samuelsboken. Det vore hur läckert som helst att själv dechiffrera grundtexten och söka förstå och tolka den samtidigt som jag ur kommentaren lär mig jättemassor.*

Dock är vägen till den nöjesplatsen alldeles för lång. Och fylld med grammatik, glosor och annat jox. Bara med språkarbete. Som givetvis är nödvändigt för att lära ett språk.

Så med min höga tjurskallefaktor väljer jag att sätta mig under min korkek och lukta på något annat. Troligen en Bibelkommentar till någon Nytestamentlig bok då jag kan pyssla med grekiskan. Eller till något ur Gamla testamentet där jag då får offra grundtexten. Det får gå det också. På samma sätt som man i brist på bröd får äta limpa.

Så om - vilket jag inte tror - läsaren bespetsat sig på bloggiga utvikningar kring jussiv, hitpa'el, status constructus eller andra hebreiska vidunderligheter meddelar jag härmed att besvikelsens epok närmar sig. I stället kan det bli nyheter och bulletiner utifrån annan läsning - under kategorin predikaren 12:12 eller studier.

Norrbottens-Kuriren skrev i slutet av 1800-talet om Älvsbyns innevånare "...som förut torde warit tillräckligt styfsinte och högmodige och ej wana att böja sig för någon."* De orden formulerades med anledning av det stora rallarslagsmålet 1893 vilket var den största kravallen mellan ortsbor och järnvägsbyggare längs hela Stambanan. Det blev till och med så att militär fick sättas in för att särskilja kombattanterna.  Men mer om detta hör nu inte riktigt hit.

"...styfsinte och högmodige och ej wana att böja sig för någon" är alltså karaktäristiken för dem som bor i Älvsbyn med omnejd. Så tydligen fanns - och finns - här på orten en ganska hög tjurskallefaktor. Vad den beror på vet jag inte men gissar att det har att göra med något i vattnet. Att man är skeptisk mot andra kan ha att göra med halterna av Antimon som troligen bara är en språkförvrängning av anti-man. Sillimanit - ursprungligen sill-i-man-nit kan ha varit något som man fått genom den på 1800talet ganska dominerande sill- och strömmingskosten men min gissning är dock att det hela främst handlar om att förhöjda halter av Ägirin - ägar-grin - gjort älvsbybon lite egen och halstarrig**. Att det kommer genom vattnet styrks av att egenskapen också är märkbar nedströms älven även om den därstädes så kallade Pite-andan mest innebär att man är inskränkt småskuren med tillsats av självgott ogrundat övermod.

Till denna ort - Älvsbyn alltså - med sitt tjurskallevatten flyttade jag för trettio år sedan. Dåförtiden var jag i och för sig inte helt tjurskallebefriad eftersom jag genetiskt bär på det i släkten kallade Karl-Segers-humöre. Karl Seger var en förfader, indelt soldat och hetlevrad av bara den. Släktlegenderna talar om att han under sista kriget mot ryssen lär ha spetsat en moskovit på bajonetten, lyft honom från marken och sagt: Grina nu din j-vl!!. Om det är sant vet jag inte och jag tycker det hela bär drag av Sven Dufva men som bild för Karl-Segers-humöre fungerar det bra.

Nu är inte jag så fasligt hetlevrad och har i klanen faktiskt en anmärkningsvärt lång stubin. Hos mig yttrar det sig i stället så att jag är envetet och tärande envis. Jag driver mina teser och åsikter år ut och år in fast jag blir både ned- och överröstad. Blir jag övertygad om att jag har haft fel kan jag givetvis driva det jag övertygats om lika tjurigt som något annat men så länge jag inte övertygats så parar jag att lojalt verka enligt majoritet eller ledning med att påtala att man skulle egentligen agera på ett annat vis. Som ett trivialt exempel på detta kan nämnas att jag ungefär en gång i månaden i åtta år på olika sätt föreslagit att den stora svarta flygel som placerats i folkhögskolans kapell borde ställas på någon annan plats. Kamraterna skrattar bara men jag fortsätter. Envetet och tjurskalligt. Och nuförtiden är det faktiskt en arbetskamrat som börjar få upp ögonen för ljuset.

Jag sammanfattar:

Det föreligger alltså hög tjurskallefaktor rent genetiskt.

Till detta en uppväxtmiljö präglad av samma gener.

Därtill hitflyttad för att under trettio år vara drickare av Sveriges bästa vatten - med tillsatser.

Vad blir det??

Hallå farsan!! Kom till saken!! Nåågåån gåång!!

Så brukar mina barn förtvivlat ropa när jag far ut i omskrivande utläggningar av detta slag.

Läsaren torde tänka detsamma och jag säger: Tåålaamood!! Tåålaamood mina små!!

Jag berättar vidare i nästa inlägg. I morgon.

**  De nämnda mineralernas kemi är: (Mn,Fe,Ca)SiO₃ och Al₂SiO₅ samt NaFeSi₂O₆

13 sekunder i 5 minuter över ½ 4 - alltså 03.34.47 i natt - publicerade den anonyma signaturen //Janne en lååång kommentar till förra inlägget på denna blogg. Som läsare kan du själva klicka fram den och ta del av vad han skriver och gissa dig till att vi nog i flera frågor tycker ganska olika. Sannolikt dock inte i så många frågor som //Janne tror eftersom han främst i slutet av sin kommentar vill till att dyvla på mig uppfattningar han inte har någon anledning till att tro att jag har men ändå finner skäl att bemöta.

Nåväl. Kommentaren från den anonyme //Janne kan ge anledningar till många reflexioner kring källvärde hos uppgifter, trovärdighet och motiv hos dem som levererar information, vad som gör att man tar in viss information och avvisar annan samt hur man associerar och argumenterar. Jag hoppar dock över mycket av sådant för att i stället fokusera på något annat.

Dock vill jag innan och ändå ge vittnesbördet att jag för egen del i alla möjliga frågor givetvis söker information som bekräftar vad jag redan anser. Så gör jag och så gör alla. Men: gör man alltid och enbart så utvecklas man inte nämnvärt i tanken! Därför försöker jag medvetet alltid extra noga lyssna till fakta och synpunkter som utmanar, ifrågasätter eller åtminstone modifierar vad jag tidigare tänkt och kommit fram till.

Varför jag gör så vet jag inte. Jag har som alltid gjort så. Från när man började diskutera politik i årskurs 6 ungefär. Jag gissar att jag redan som liten fick i mig något av detta sätt att förhålla sig tillsammans med morotspurén - alltså tanken att det finns alltid en tanke jag inte tänkt som andra tänkt värd att betänka. Typ.

Nu till detta inläggs egentliga ärende - formulerat i några punkter

På denna blogg inbjuds läsare att kommentera.
Därför har jag inte kommentarfunktionen avstängd, inte ens arrangerad så att jag förhands-granskar kommentarer innan de blir synliga. Kommentarer blir här fria vägar att få del av fler tankar än dem jag själv har.

På denna blogg får den som kommenterar vara anonym om han eller hon så önskar*.
Naturligtvis blir jag nyfiken på vilka som döljer sig bakom olika signaturer. En del vet jag, andra inte. Särskilt Ann O Nym med kluriga, glädjande och småretande notiser är ett mysterium. Men i himlen blir allt uppenbarat...

På denna blogg får man i sina kommentarer tycka fritt.
Jag kommer aldrig att ta bort en kommentar bara för att den uttrycker en annan uppfattning än min egen. Däremot kan jag om jag finner det lämpligt direkt sparka bort kommentarer som innehåller otidigheter, hets, svordomar, könsord och nedsättande angrepp på person. Som "blogg-ägare" är det ju jag som är ytterst ansvarig för vad som kan komma att läsas.

På denna blogg vill jag att kommentarerna inte skall bre ut sig.
Förstå mig nu rätt! Givetvis vill jag att många skall bidra i en diskussion. Givetvis måste du som vill kommentera få göra det och framföra vad du har på hjärtat. Men är det väldigt mycket som finns på hjärtat - så att kommentaren blir mycket längre än inlägget som kommenteras - tycker jag det är bättre att det ges en kort kommentar med en länk till ett längre inlägg på en egen blogg. Eller att man åtminstone håller sig till saken - typ. Annars kan det ju faktiskt bli så att man med långa kommentarer nästintill "kapar" en annans blogg. Likaså kan många inlägg från en och samma person upplevas "kapande". Inget av detta har jag ännu upplevt här men jag har sett det på andra håll. Blir det obalanser kommer jag att redigera och då berätta vad jag gjort och varför.

Har jag i detta levt som jag lär?

Den frågan gnagde i mig när jag skidåkandes** i spåren vid Kanis funderade över detta inlägg.

Ska jag vara ärlig har jag nog åtminstone varit på gränsen när jag tidigare kommenterade på fredrik norbergs blogg och nu under senare tid på sandstromjonsson (länkar till höger). Vara hur det vill med detta har jag nu i alla fall aviserat hur jag önskar att det skall fungera här. Och hur jag tänker förhålla mig till skriverier på andras bloggar.

Så kommentera på govänner!!!

Skall min blogg vara personlig kan den inte för ensidigt innehålla kommentarer till vad som händer vid Älvsby folkhögskola - min arbetsplats. Skulle sådant börja dominera blir det ju en jobb-blogg intressant allenast för personer kopplade till skolan som elever, personal, samverkansparter etc. Den skulle då också bli alltmer bunden av arbetsplatsens situationer och villkor. Så vill jag inte denna blogg skall vara vilket gör att jag då och då nämner detta som jag nu upprepar: Denna blogg är En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet.

På Älvsby folkhögskolas nya hemsida - länk till höger - kan man klicka sig fram till Bloggar. Där finns min blogg inte med - eftersom den är privat - men tre andra bloggar finns där - hitintills. Två av dem är knutna till skidsporten. Den tredje - som från och med nu länkas till här till höger - rör sig dock inte om skidåkning. Dem är skolprästens blogg. Alltså min egen skol-blogg. Med namnet preacherteacher.

Om de andra bloggarna som har länkningar här till höger brukar jag säga att Jag finner dem intressanta. Representativa är de inte utan just intressanta, oftast skrivna av personer som jag har eller haft en del kontakter med genom några eller många år. Vad dessa skriver behöver jag inte hålla med om. Och gör ofta inte heller. Men de får stå med i alla fall. Fast det ibland är med bävan jag klickar runt bland dem.

Med bloggen preacherteacher är det dock annorlunda. Jag är själv bloggaren också där. Och klickar man mellan kommer man nog att märka att:

• En del inlägg här kommer finns där - kanske bearbetade. Men inte allt härifrån.
• En del inlägg där hamnar också här - i modifierad form. Men inte allt.

Dock känns det skönt att i länkförteckningen foga en hänvisning till en blogg som har en författare som jag till hundra procent delar åsikterna med och som har mitt totala förtroende. En riktig helyllekille faktiskt.

PS: Skolans kapell - ett andrum kanske är något läsaren vill läsa... DS

Åtminstone en liten smula jätteirriterad.

De i andra inlägg omnämnda julklappsskidorna provåktes igår. Inga fel på grejerna. Idag var det dags igen. För en ny tur.

Familjen hade med hjälp av den skidställsförsedda gamla bilen stuckit till Kanisbacken för att åka utför. Där finns oerhört fina skidspår men jag avvaktade något eftersom det där skulle avlöpa skidtävling och jag inte önskade förvirra mig upp på prispallen. Dessutom finns 300 meter från vår egen brevlåda ett annat bra elupplyst skidspår. På Åsen. Lämpligt att beskidra.

Sagt och omklädd tog jag mina fina grejer och spankulerade till spåret. Preparerat för både klassisk åkning och skäjt. Jag är en klassiker - därtill långsam sådan - som alltid funnit skäjtning vara en tilltrasslad historia och en röra av översnubblingsbara skidspetsar och dito stavar.

Spåret var inte sådär jättepreparerat. Gissningsvis hade spårmaskiner med därtill kopplad personal varit fullt sysselsatt vid Kanisområdet. Så de av blåsvädret främst på nyårsafton neddråsade pinnarna och kottarna fanns här och var. Det gör mig inte så mycket eftersom det är naturens egen lag och så länge jag inte har klister under skidorna funkar det hyfsat.

Men vad är det för idioter som promenerar i spåret!!

Jag såg inga. Och tur var det. Sannolikt hade jag bitit skallen av dem. Och hade de haft hund med sig hade jag troligen svalt skallen. Med mössa och allt.

Men jag såg spåren. Överallt. Spåren efter fotgängare. Som måste varit helt utgängade i huvvet. De promenerar ju i spår preparerade som skidspår. Det är ju för katten som att tvätta kläder i badhusets simbassäng. Eller cykla på bibblan. Avskruvat så det inte är sant!

Det finns hur mycket trottoarer som helst.

Och häfteligen sammanpackade skoterspår.

Så Varför?? Jag ropar Varför??

Bengångarna har väl dessutom haft stavar. Och idkat stavgång. I många fall.

Men deras skallekraft har inte räckt för att komma på den nya motionsgrenen Stavgång på skidor. Alltså polemaspromenad med stavar samt bräder på fötterna. I skidspår.
För visst vore det en fin idé? Har man skidor på fötterna kan man ju faktiskt gå-åka. Man måste inte dra på i motluten som en Charlotte Kalla som ätit flugsvamp. Och med skidor på fötterna offrar man ju verkligen för sina medmänniskor och avstår från att sabba spåren för de vill åka skidor.

Är det för mycket begärt?? Jubelhöns!!

Vädret i extrema former ger inlägg. Särskilt när man bor i Älvsbyn där vi flera gånger om året har kallast eller varmast i landet. Väder utan extermometriska former kan också ge inlägg - i brist på annat att skriva om. Dock är talet i vädret på denna blogg inte så högfrekvent att det föranleder inläggen sorterade under speciell kategori till höger.  

Speciella aktiviteter ger inlägg - typ skidåkning, husreparationer, bilköp och annat. Så har jag idag för första gången - sjukdom, kyla och arbete har lagt hinder - provat mina julklappsskidor. 9km. Gick som smorda. Skidorna alltså. Men kroppen...

Händelser i familjen bebloggas härstädes bara undantagsvis trots att detta är betonat en personlig blogg för privata åsikter. Så det blir födelsedagar, gemensam semestertur och en del annat som stundom nämns. Självklart är familjen dock viktig. Rentav viktigast. Bara inte som bloggämne.

Världshändelser som gaskrisen och Gaza-kriget, spänningen Indien-Pakistan, Cubas öde efter Fidel och USA:s efter GWB-usch kommenterar jag sällan. Svensk rikspolitik likaså. I vart fall när det inte är valår. Givetvis är slikt inte oviktigt men oftast väljer jag att avstå bloggning i sakerna.

Jobbhändelser kommenterar jag återhållsamt. Nämner som bara i rapporterande ton och då mestadels positivt. Givetvis spelar jobbet stor roll och händelser och åsiktsutbyten i det sammanhanget påverkar mig i hög grad. Men då det är där jag bidrar till händelserna och byter åsikter blir bloggen tyst i sådana ärenden. Dessutom finns ingen länk från folkhögskolans hemsida till denna min blogg - just för att den är privat och inte en jobb-blogg.

Kyrklerier i vid mening finns på bloggen. Oftast då med uppenbara press-synliga händelser eller liknande som utgångspunkt. Då frågorna intresserar mig blir de givetvis bloggaktuella men liksom vad gäller jobbet och familjen självcensurerar jag mig en del. Jag för vissa samtal och byter vissa åsikter i andra sammanhang än på nätet.

Tidningar, TV, Radio får då och då ge näring till bloggen - som den ihärdige läsaren nog noterat.

Andra bloggar ger uppslag. Och påverkar funderingar. Därför har jag nu kompletterat länklistan till höger med simon jonsson. Den bloggen är mestadels hans men åtminstone ½officiellt också pastorsblogg för Kustkyrkan i Jävre. Så man vet inte riktigt om det är Simons eller församlingens syn på saker och ting som syns. Men då jag stundom kommenterar inlägg där länkar jag från och men nu också till den bloggen. Och lika lite som med de andra länkarna betyder det att jag helt delar de åsikter som förs fram. Det betyder bara att jag finner dem intressanta.

I ett tidigare inlägg nämnde jag frågor Livskraftslägrets deltagare ställt genom små lappar i en frågelåda. En del av dem kom jag att snabbesvara direkt medans andra lades på hyllan till eventuellt senare inlägg - alltså nu.

Varför kallar man Gud för MAN? Och inte kvinna?
Korrekt är att Gud oftast omtalas som "han". Dessutom förekommer andra "han-ord" som Fader, konung, Herre osv. "Hon-ord" typ Moder eller annat är mer ovanligt. Både i Bibeln och kristet språkbruk. Detta är givetvis en brist. Och en följd av de tider Bibeln och kristet språkbruk formades.

Samtidigt är det personliga - Fader, herde osv - en viktig styrka. Gud är inte en "den" eller ett "det" utan en person(lighet). Och personligheter blir i vårt mänskliga sinne benämnda som "han" eller "hon". Och då det för judar, kristna och muslimer handlar om tro på en Gud - inte flera och av olika kön - blir det "han" man säger. Fast man vet att Gud går utöver "han" och "hon". Är "överkönlig" typ.

Sedan väljer Gud att bli människa. Och som människa måste det ju bli en "han" eller en "hon". Och Gud väljer då att bli en man. Judisk sådan. Och snickarkunnig. På så sätt gjorde Gud sig tydlig för oss människor. Givetvis betyder detta inte att snickare är närmare Gud än rörmockare, att judar är närmare Gud än icke-judar eller att män är närmare Gud än kvinnor.

Varför är judarna Guds utvalda folk? Och Varför "missade" judarna Jesus?

Judarna - eller hebreer eller israeliter som de kallades tidigare - utvaldes av Gud för att det skulle finnas en plats och en miljö där Gud - när tiden var inne - skulle födas som människa. Gud hade kunnat välja mohawk-indianerna, zigenarna eller Burträskarna - men gjorde inte det. Utan det blev judarna. Helt oförtjänt. För att de var mindre och oansenligare än alla andra folk.

Orsaken till att judarna sedan "missade" Jesus verkar vara den att han inte motsvarade de tankar de hade om hur Befriaren från Gud - Messias - skulle vara. Och hur Guds utsände skulle agera. I Jesus fortsatte ju Gud sitt "nedifrånutväljande" på så sätt att han umgicks med de som inte var fromma, starka och väl sedda. Och detta tyckte de som hade sitt andliga på det torra var osmakligt och fel.

Tycker du att homosexuella har rätt att gifta sig i kyrkan och skaffa barn?
Detta är en fråga som verkar vara riktad till mig personligen. Om hur jag tycker. Och då blir svaret också det. I några sammanfattande meningar. hur jag tycker alltså.

Jag tycker att homosexuella skall få leva i av samhället lagligt reglerade varaktiga relationer. Den relationen kallas partnerskap och motsvarar i allt väsentligt den heterosexuella relationen äktenskap. Jag tycker vidare att ordet äktenskap också fortsättningsvis skulle behållits för relationen man-kvinna. Jag tycker också att de religiösa samfunden ska fråntas eller avsäga sig vigselrätten så att vi i Sverige får det man har i till exempel Frankrike - juridiskt bindande äktenskap eller partnerskap ingås inför civil/borgerlig myndighet.

Då det sannolikt inte går så utan i stället blir så att kyrkor och samfund (till och med enskilda vigselförrättare) kommer att få välja om de vill viga samkönade par tycker jag att kyrkorna skall nöja sig med att viga/välsigna tvåkönade relationer - något för vilket vi odiskutabelt har Biblisk och teologisk täckning. I den troliga situation då det kommer att bli valfritt kommer jag med största sannolikhet begagna mig av rätten att avstå från att viga samkönade par.

Vad gäller rätten att skaffa barn tror jag frågaren menar adoptioner. Först och främst så har ingen, varken hetero- eller homosexuell har enligt min mening rätt till barn. Det är barn som har rätt till föräldrar. Och bra föräldrar. Inget tyder enligt min mening då på att homosexuella i sig skulle vara sämre föräldrar än andra. Eller bättre. Och därför kan de väl få adoptera. Som en möjlighet. Om de personligen är lämpliga. Men någon sorts rättighet till barn har ingen.

Med detta är gissningsvis olika trådar hopknutna vad gäller lägret Livskraft.

Ändå är detta (oftast) inte godtyckligt tyckeri utan handlar i stället om hur Gud faktiskt låter saker och ting fungera. Det handlar om att Gud betror oss människor med sitt Ord. Och därmed tar risken att - om uttrycket tillåts - människor vinklar Ordet. Och ger budskapet olika nyanser, olika utseende. Naturligtvis då inte tvärtemot hur det står i texterna. Så att berättelserna skulle kunna ges motsatt betydelse. Men olika vinklat - typ. Beroende på var, när, vem, vilka.

Idag - 7 januari 2009 - låter förkunnaren Simon Jonsson i blogginlägget Om att gå på vattnet oss läsare få del av en predikan han höll i samband med Livskraftslägret. Vid tillfället var jag bland lyssnarna tillsammans med tidigare blogginläggsnämnda ungdomar. Tankarna i predikan var utifrån texten i Matteus evangelium 14:22-33 om när Jesus går på vattnet och Petrus gör ett vattenpromenadsförsök.

Och nu kommer det intressanta - tycker i alla fall jag.

Jag såg och ser inte samma saker i texten som Simon såg. Eller gör i alla fall inte samma betoningar som han gör. Och detta har inget att göra med just denna predikan eller den förkunnaren. Så missförstå inte detta inlägg som någon slags "mot-predikan". Det är bara frågan om ett exempel på en eljest-vinkling. Som är naturlig.

Efter predikan satt jag bikt- och själavårdsvakt i ett angränsande rum. I väntan på att kanske bli uppsökt läste jag texten. Och parallellberättelserna i de andra evangelierna*.
Och jag frågefunderade:

Var Petrus tilltag egentligen så lyckat? Han klandras ju av Jesus på slutet.

Blir han inte snarare ett tvivel-exempel än ett tro-föredöme? Medan de som satt still i båten - och höll den på plats i motblåsten så att Jesus kunde ta sig och Petrus dit han var på väg - blir dem som bekänner att Jesus är Guds son.

Så vem/vilka blir föredöme egentligen? Båtens - församlingens - ihärdiga plikttrogna roddarlag?

Eller han som i entusiasm klev ur och lät de andra ro?

Och varför nämner varken Markus eller Johannes det Petrus gör? Såg de det som lite Petrus-pinsamt?

Så gick mina tankar i det angränsande rummet.
Ikväll aktualiserade av att jag läst den predikan jag då hörde.

Och som jag skrev tidigare:

Dessa tankar är inte någon sorts mot-predikan.

Dessa tankar är exempel på eljest-vinkling.

Dessa tankar är sådant som gör att Bibeltolkning och förkunnelse är riktigt kul.

Jag brukar läsa tidningen Dagen. Inte som pappersprenumerant men väl på nätet. Rutinerade besökare på denna min blogg torde noterat detta. Via den tidningen får jag på ett bra sätt nyhetsflaschar kring lite av varje med inriktning på kyrkeliga och gudeliga ting. Att tidningen är hus- och livorgan för Pingströrelsen och har en - tror jag - EFSare som chef-redaktör bekymrar mig inte. Snarare tvärtom - typ.

Nu rapporterar tidningen om att en norsk läkare verksam i Gaza skickat nöd-SMS kring situationen under den israeliska bomb- och markoffensiven. Och samma blaska berättar om att danska folkekirkens biståndsinsats på utrustning för tre mobila fältsjukhus, tydligt röda-kors-markerade, bombats av Israeliskt flyg.

Och samtidigt läser man - i samma webbtidning och i Expressen - hur en ivrigt pro-israelisk riksdagsdebattös andas tolerans för angrepp på (röda) korset med ostyrkta uppgifter om att Hamas gömmer ammunition i sjukhus och skolor samt har vapen i ambulanser.  Så att de blir OK att bomba - typ.

Kopplat till ett program om Hermann Göring för några kvällar sedan, tänker jag:

Hur omoraliskt förvridet blind får man göra sig själv? Göring 1946, och andra personer med nynazistiskt förvridet verklighetsinhämtande i vår tid, avfärdade och avfärdar alla uppgifter om koncentrationslägren som "kommunistpropaganda". Alltså samma argumentationskonst som en del bloggare.

Och vidare - apropå kristdemokratdebatösen - funderar jag:

Som sjukvårdare vid kungliga 19:e infanteriregementet dresserades vi i Genèvekonventionens regler för vad som får finnas i sjukvårdsanläggningar och hos sjukvårdspersonal i krigszon. Prydligt röd-kors-armbindel-försedd var jag kpistutrustad. Med ammunition för att ladda om. För själv- och  patientförsvar. På samma sätt var det med sjuktransporten. På militärt förband. Långt ute I skogen för att försvara hjortronmyrar vid Övre Soppero.

Vid strid i tätort - något annat är inte möjligt när det gäller Gaza - finns civila alltid där. Så påståendet att "Hamas gömmer sig bland civila" är sannolikt sant. Givetvis! Eftersom det inte finns någon annanstans att hålla till. Det måste inte vara frågan om ett fegt gömmande. Det kan vara en oundviklighet. Liksom det var en oundviklighet att vid upproret i Warszawas ghetto de beväpnade judarna och motståndsmännen fanns mitt bland obeväpnade civila. Som "herrefolket" inte gjorde någon skillnad på vid sin beskjutning och sitt bombardemang. Därav bilden.

Dessutom har jag lärt mig - i lumpen och annorstans - att mitt i krigets barbari civiliserade stater skall följa konventioner och internationella regelverk. Man får inte bryta mot dessa även om motståndaren gör det!! Att motivera granatattack mot skola för att man blivit beskjuten från skolan - som Israel gör - är därför inte hållbart. Genèvekonventionen och andra regler säger tydligt att de inte har rätt att angripa civila installationer i alla fall. Även om motståndaren felar. Vilket i detta fall inte styrkts.

Och liksom det alltid blir när något omfattande är över blir jag lite "bakis" - fylld av sådant jag tagit in och lite oförmögen att tänka. Men ändå med ett behov att kommentera det timade. Alltså det skedda. Eller hända. Eller det som hänt. Till en del. I vart fall.

Först då: Det är kul att vara bland ungdomar!
Jag upprepar min tanke att fler präster och ungdomsledare skulle ta sig för att mygla sig med när tillfällen till sådant bjuds. Även om det blir udda tider, sena kvällar, rentav hela dygn, kanske sova borta, troligen en upplevelse av att det är stojigt och med en lite ruffig och oborstad andlighet.
 

I vilken grad man - alltså jag - i sammanhanget är malplacerad vet jag inte. Och struntar i. Kanske är jag "farbrorn" som, bara för att folk är snälla, får lulla omkring på lägret. Jag gör ju ingen skada. Typ. Vara hur det vara vill med detta. Jag tycker det är meningsfullt att möta unga som vill. Som vill utvecklas i tro. Och vill växa i Jesusefterföljd. Och vill att andra skall göra det.

Det blev som två grupper av ungdomar jag fick möta. Och hade lite olika att göra med. Där var de riktigt unga - alltså årskurs 9 och ettantvåan på gymnasiet. Snack med dessa blir mer sporadiska. Sedan finns de äldre, alltså de som på lägret är äldre men ur min synvinkel givetvis är yngre. De som är sådar kring och drygt 20. I några fall inemot 30. De är ju unga men i de unga ungas ögon gamla. Men inte lika gamla som jag. Alltså uråldrig.

Det som de nämnda ½unga - eller bättre uttryckt unga vuxna - säger och gör är viktigt för de riktigt unga. Och många gånger riktigt bra. Under Livskraftlägret hörde jag två av de fem bästa predikningar jag hört senaste året - alltså då mina egna oräknade*. Och det var två småtjejer** som låg bakom. Oskolade förkunnare som utan effektsökeri "bara levererade" god central undervisning till sina jämnåriga. Och till dem som var något yngre.

Min uppgift på lägret var att leda tre mässor - i två fall lite på sidan om programmet. Dessutom två seminarier av teoretisk karaktär - alltså inte idrott, sång eller annat vettigt. Givetvis meningsfullt. I vart fall för mig. Förhoppningsvis också för deltagarna. Särskilt mässorna tror jag spelar en stor roll. Det blir de lite äldre unga som väljer att 22.30 tre kvällar å rad fira en något av en extragudstjänst. Lågmäld, meditativ och med det konkreta Jesusmöte som en mässa alltid innebär.

Så jag är lite "bakis". Särskilt som det i går eftermiddag för första gången sedan före jul blev tid, hälsa och temperatur till att rejält motionspromenera.  Och ta en liten virre. Samt sova ut.

Frågelådefrågorna jag återgav i förförra inlägget kanske jag återkommer till.

Lägret Livskraft är nu inne på sitt sista dygn.
Och i en paus stjäl jag mig lite tid att blogga i saken.

Livskraft handlar om att ungefär 60-talet ungdomar och vuxna har varit tillsammans några dagar på folkhögskolan i Älvsbyn. Dagar som innehållit Bibelundervisning, seminarier av olika slag, gudstjänster skoj, mässor och allehanda spontana aktiviteter. Llitevarifrånsomhelst kommer man men de flesta är från södra Norrbotten. Och kanske med tonvikt på EFS-sammanhang. Med ett litet inslag av både frikyrka och också Svenska kyrkan förutom EFS.

Själv har jag haft ansvar för ett par seminarier. Och mässor tre kvällar å rad klockan ½23.

Meningsfullt är vad det är. Fler präster - och andra ledare - skulle ta sig för att vara med i tockna sammanhang. Som själavårdare, berättare, vägledare. För det är ju faktiskt en förmån - typ. Även om timmen kan bli sen. Och dagen lång.

Igår introducerades en "Frågelåda". Med tanken att ställda frågor skulle kunna besvaras i ett seminarium - eller på annat vis. Och frågor kom. Men frågarna valde andra seminarier. Så frågorna kom att lite hänga i luften.

Det är ändå spännande att se vad för frågor som ställs - egentligen. Ganska blandade faktiskt.

Ett par tre enkla snabba faktafrågor låg i lådan:
Vad betyder ordet Bibel? Vad betyder INRI? Vad symboliserar korset? (som man har runt halsen).

Böcker, Jesus från Nasaret, Judarnas konung (på latin) samt Befrielse, frälsning, Guds kärlek skulle kunna vara snabba svar på dessa.

Ett par - kanske - mer skämtsamma frågor fanns:
Hur många kineser föds det på en dag? Samt frågan Vafför? Ö.
Jag vet inte hur de skulle kunna besvaras.

Och så några sammansatta, inte så jättesnabbt besvarade, frågor för tankeutbyte och reflexion.

Varför kallar man Gud för MAN? Och inte kvinna?
Samtal kring olika sätt att tala om Gud är minsann inte en kvick historia. Såvida man inte anser att Gud är en karl förståss. Men är Gud något mer än en karl förtjänar både Gud och frågan ett tankeutbyte.

Varför är judarna Guds utvalda folk? Och Varför "missade" judarna Jesus? Asså när han kom till jorden?
Handstilen tyder på samma frågare. Inte heller snabbsvarat. Varken den ena eller den andra. Särskilt mot bakgrund av kriget i Gaza. Idag. Hoppas bara frågaren hittar någon som kan belysa, inte bara propagera.

Tycker du att homosexuella har rätt att gifta sig i kyrkan och skaffa barn?
Kanske är detta två frågor. Eller en. Och även om svaret skulle - kanske - kunna ges snabbt förtjänar saken lite utredning, lite problematisering, lite nyans. Eller snarare: nyanser. Så att det inte bara blir själavård och vägledning genom megafon.

Men det är intressant att se vad ungdomar frågar.
När de ges tillfälle att fråga.
Livskraftigt.

Varför finns det så många sorters idrott?
Hockey på is alternativt gräs. Bandy ute eller inne.
Fotboll, handboll, basketboll och brännboll.
Och skidor och slalom och sprint.
Och tennis, badminton, pingis och schack.

Och alla mystiska idrotter har sina ceremoniella dräkter i olika färger, med nummer och inskriptioner. Idrottare agerar ritualistiskt, lustigt och förutsägbart kontrollerat samtidigt som funktionärer reglerar hur idrottandet skall gå till. Och publik, med inslag av huliganer, strör grova ord, rasistiska och sexistiska påhopp mot funktionärer och/eller utövare. Och en tydlig könsåtskillnad upprätthålls mellan manliga och kvinnliga idrottare i segregerade sanitets-utrymmen osv. Och de som idrottar måste följa utifrånpålagda regler om sömn, kost, motion, droger och ho vet allt.
Så jag upprepar frågan: Varför finns det så många sorters idrott? Och är det nyttigt?

Borde man inte kunna satsa på en universalidrott?
Jag menar så att alla får delta utan krav, får spela som de vill på arenor och i lokaler som fritt kan brukas utan att man skall behöva tvångsinordna sig och matas med fotbollsdogmatik eller simningsfundamentalism. Borde inte allt kunna samsas under samma tak hela tiden? För att undvika konflikter. Och skapa jämställdhet. Och frihet.

Och har inte för länge idrottsdiktatorerna i förbund och TV-studior matat oss med sportdogmatiska så kallade sanningar som anger hur det måste vara. Auktoritära ledargestalter viker fram sig i varje gårds vardagsrum, hetsar fram oenighet, elitism och meritokrati.

Kan idrotten inte avskaffas borde del i alla fall kontrolleras - så att ingen känner sig utanför.

Var detta seriöst?

Givetvis inte! Men ibland skrivs på nätet och annorstans om religioner och tro på nästan samma sätt. Av personer som menar sig vara seriösa. Det gör mig förbluffad!

Så har det då blivit 2009. Redan i maj kommer att skriva 09-nånting att ha automatiserats och börjar ersätta de kvardröjande 08-någonting som vill till att envist hålla sig kvar.

Vad kommer 2009 då att innebära?

Frågan ställs i alla möjliga sammanhang och inga begåvade svar ges. Visserligen önskar alla - inklusive jag själv - att människor skall få må bra och att det skall bli fred på jorden. Miss-universum-implantaten brukar önska samma sak så det är väl inte så begåvat egentligen. Men en go önskan är det dock.

Gårkvällen - slutet av 2008 - firades i gods vänners lag. Dagen efter har gått i stillhetens tecken. 10.20 vaknade jag och efter delad banan och vatten tog jag och madammen oss till kyrkan för gudstjänst. Två attraktionsfaktorer förelåg. Dels en kvartersinnevånare som skulle sjunga i gudstjänsten. Dels var det mässa.

Mässor har man från församlingens ansvariga sakramentsförvaltare minsann inte skämt bort oss församlingsbor med under december. Tvärtom!. Andra Advent hade mässa - tror jag. Tredje Advent var familjegudstjänst - alltså utan mässa. Fjärde Advent innebar Högmässogudstjänst - alltså bara löfte om men på allvar inte mässa. Julafton, Juldagen och Annandagen var alla mässlösa liksom Söndagen efter jul. Nyårsafton innebar Nyårsbön men idag - Nyårsdagen - hade man återfunnit nycklarna till nattvardssilverkassaskåpet och dukade bordet.

I och för sig har jag varit sjuk men tycker ändå att skall det firas att Ordet blev kött, att Gud blev människa, bör, skall, måste man högfrekvent ordna så att Ordet/Jesus tar konkret gestalt - inte bara prata om det. Och konkret gestalt tar Ordet/Jesus när "brödet bryts och vinet delas" - typ.

Så har jag gnällt lite. På årets första dag!

Imorgon startar Livskraft Polar - ett ungdomsläger på Folkhögskolan. Jag skall leda mässor, ha seminarier och bära mig åt. De stackars tonåringarna måste således stå ut med en gubbe som under det kommande året kommer att - om han får leva - fylla 56. Gissningsvis finns anledning att i bloggen återkomma i ämnet. Lägret alltså.

Nya bloggar-länken lestander drar på med inlägg efter inlägg i alla möjliga ämnen. Klicka gärna dit. Somt är intressant - dock inte fotbollen (enligt min mening). En blogg jag - ännu - inte länkar till är sandstromjonsson. Dock kommenterar jag lite där och jag rekommenderar läsaren att titta dit lite. Intressant.

Ute i världen bombar Israel fortfarande Gaza. Och Hamas får iväg raketer. Och eldupphör accepteras inte av någon, varken militanta palestinier eller den av många omhuldade demokratiska gudsfolksstaten Israel. Bedrövligt. Bedrövligt är vad det är!