stigstrombergsson

Med orden Med detta gicks det på lunch. Eftermiddagen återkommer jag till avslutade jag förra inlägget om den exegetiska dagen i Uppsala. Nu kommer fortsättningen.

Samuel Byrskog hette föredragshållaren för eftermiddagens första timme. Han pratade också engelska om När ögonvittnens vittnesbörd och muntlig tradition blev skriven text.

En stor del av hans föreläsning ägnades åt något som kallas chreia - ett ord jag aldrig hört förr. Med chreia avses en speciell sorts berättelseenhet av anekdot- och/eller replikkaraktär. En - eller ett - chreia är en muntlig enhet, en berättelseenhet och en minnesteknisk enhet. Dessa chreia brukas muntligt och skriftligt i antiken på ett retoriskt reglerat sätt vilket föredragshållaren visade utifrån jämförelse med en retorikteoretisk antikgubbe jag har glömt namnet på.

Jag fattade absolut nästan ingenting!!

Och detta trots att föredraget i skriven form delades ut i förväg och denhär gången - till skillnad från de två tidigare - räckte också till mig och andra på sista raden.
Jag fattade absolut nästan ingenting - eller i vart fall nästan ingenting.

Föreläsningsmetoden alla använde - mycket stringent akademisk föreläsning som ordagrant följer ett i förväg utdelat manuskript på engelska - är i sig värd några kommentarer.

Först och främst får allt en överhövande effekt. Massor med information ges, entonigt läsröstigt, teoretiskt, faktaspäckat, argumenterande, klargörande och förmedlande och praktiskt utan ett uns av den andhämtning exempel, pratsnack, röstlägesvariation och annat skulle kunna ge. Till och med en OH hade faktiskt varit ett flashigt trendbrott. Hjärnan alltså på högvarv!! Eller avslagen. Salen såg ut att innehålla bägge varianterna.

Den bedövande effekten blir dessutom hur stor som helst. Som ett hammarslag i huvudet slås jag av hur mycket jag inte vet, så många ord jag inte känner till och så mycket som finns kvar att fatta. Alltsammans blir på så sätt både tankeinspirerande och tankeinhiberande - samtidigt.

En sövande effekt gör sig också påmind. Framför allt på eftermiddagen. Med tåg-o-sömnen i kroppen.

Sista passet var ett entimmes panelsamtal mellan di lärde öreläsarna i vilka de tre skinntorra akademikerna förvandlades till lekfulla tankekombatanter. De frågade varandra rakt vad som menas, invände, retades, skrattade och hade kul. Jämfört med många panelsamtal jag begluttat i politik på TV och levandes i kyrkliga frågor representerade professorspanelen därför något mycket fräscht.

De var inte ense utan tyckte faktiskt olika - och vågade visa det.

De försökte förstå varandra och framför allt själva saken bättre - inte "vinna debatten", pinka revir, glänsa med sin individuella förträfflighet eller visa räddhågad total samstämmighet.

De hade kul. Och visade det!

Det var en bra dag. Tankesvettig som en ½mara. Givetvis reser jag nästa år.

Resan ja! Hemresan innebar nattåg igen. Med ett par goda samtal med en tidigare elev men framför allt med en flykting från Irak på väg att återförenas med sin familj som han inte vetat vare sig liv eller död om på över 1½ år. Hoppas bara att svenska myndigheter låter dem stanna.

Väl hemkommen fann jag efter ett par dagar Svenska Exegetiska Sällskapets årsbok i brevlådan. Den innehåller bland mycket annat föreläsningarna från förra årets exegetiska dag med fokus på de så kallade Dödahavsrullarna. Nästa år kommer årets föreläsningar att finnas i boken vilket innebär att jag då långsamt får läsa vad professorerna sa och förhoppningsvis kanske begripa lite till.