apostolisk suggestion

Nej! Det är ingen felstavning!

 

Jag vet vad apostolisk succession är.

Det är att en präst är vigd till sitt ämbete av en biskop som är vigd till sitt ämbete av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av och så vidare ända tillbaka till en av Jesus 11 lärjungar plus den i Apostlagärningarna framlottade och fyllnadsvalde Mattias. Präster i Svenska kyrkan har den vigningskontinuiteten – om jag fattat det rätt. Likaså finska präster. Men inte danskar och norskar.

 

Om detta med apostolisk succession är sådär väldigt jätteviktigt skall jag hålla osagt. I stora delar av den kristna världen anses dock så. Också hos en del inom Svenska kyrkan – ibland till gränsen av vad som förefaller vara apostolisk suggestion. Men jag klagar inte. Det är det kul att ha den kontinuiteten.

 

Fast i detta inlägg talar jag om något annat.

Nu gäller det SKYLTEN!

 

Man kan läsa om den här på min blogg. Skriver du in just ordet skylten i sökrutan till höger får du träff på en del inlägg i saken de senaste åren. Du ges också en möjlig förklaringen till hurusom vintrarna varierat i intensitet. Det är ju min gamla skylt som styr – eller...

 

Nu har snövännerna vid Älvsby folkhögskola i alla fall tagit till storsläggan. De har fått biskop Hans Stiglund att hänga upp bönen Pray for snow i korridoren. Denna höst har inte skidtränaren gjort det själv. Inte heller han som numera är skolpräst. Nu har man tagit i. Vilket vittnar om utvecklad ämbetssyn. Mycket utvecklad.


jag håller med

Jag har aldrig i ett riksdagsval lagt min röst på något parti som ingick i den förra regeringen. Då både jag och madammen i mitt liv är bägge friska och har fasta arbeten är det odiskutabelt så att vi rent ekonomiskt ändå tjänat på de fyras gängs framfart för att vi och andra som är lika lyckligt lottade skall få än mer till priset av att det gjordes marigare för folk som inte har det lika väl beställt.

 

Men i alla fall har jag – inte madammen heller – inte röstat borgerligt. Hur skulle det sett ut? Det hade ju varit att ge egennyttan herraväldet i stället för gemensamnyttan – om nu det ordet finns.

 

Den tidigare borgerliga regeringens olika partier ger jag alltså inte min röst – och inte mycket annat för heller. Fast det är klart att vad som sker i och bland dem är intressant. Omflyttningarna på den traditionella höger-vänster-skalan blir svåra att hänga med i. Särskilt Krist-Demokraterna verkar ju jobba på att bli högrast i en hel del frågor.

 

Tidningen Dagen tittar jag i på webben mest varje dag. Den står KD nära – men bara nära. Det jag tittar efter är nyhetsflödet kring vad som timar och sker i kyrkor och samfund här hemma och ute i världen. Det är främst frikyrkonytt som återges och det intresserar mig bara litet – men man blir ju inte dummare av att hänga med. Vad man rapporterar och inte rapporterar vad gäller situationen Palestina-Israel är nästan patetiskt intressant pro-israeliskt. Jag gissar att det beror på att man inte vill stöta sig med sina prenumeranter som inte vill få sin världsbild rubbad. Hållningen märks redan i nyhetsflödet men jag avstår nästan genomgående från skriverierna på ledarplats och debattsidorna. Har annat att göra.

 

Men idag tisdag läste jag en ledare som jag håller med om till 120% – klicka här. Läs den! Notera också det som sägs i förbigående om att borgarpartierna i höstas aktivt motarbetade införandet av det Dagen nu prisar och lovsjunger. Det är dock inte det viktiga. Det som är ledarens huvudärende kan jag bara applådera och bekräfta utifrån nästan 17 års erfarenhet i sådan verksamhet.


välförtjänt medalj

Denna min blogg är en-om-lite-av-varje-men-kanske-mer-o-en del-blogg och inte en plattform med en speciell snäv nisch -trots att den har tendensen att bli lite kyrklig. Därför är det med glädje jag upplåter ett inlägg till en nyhet jag tog del av när jag idag surfande via länken älvsbynyheter längst ned till höger kunde läsa om en av de lärarkollegor jag hade när jag hade mitt uppdrag vid Älvsby folkhögskola.

 

Artikeln börjar med:

 

Sture Norén, idrottslärare vid folkhögskolan i Älvsbyn, får Riksidrottsförbundets högsta utmärkelse. Priset delas ut under högtidliga former vid Riksidrottsmötet i Helsingborg sista helgen i maj. Men själv kan inte Sture närvara.

- Nej, tyvärr kolliderar galan med min dotters examen. Så utmärkelsen får jag väl motta vid något annat tillfälle, säger han.

 

Sedan kan man här läsa vilka meriter som krävs för att få bröstkorgen beprydd med tingesten ifråga. I sanning inte ank-skit! Verkligen gediget. Artikeln ger också en bra inblick i hur han prioriterar – och hans humor.

 

Och nog är det sant! Här handlar det inte om egen bekvämlighet och minsta motståndets lag. Tvärtom. Tidiga mornar för att köra upp skidspår eller placera ut orienteringsskärmar. Kvällar för träningspass. Träningsläger. Helger med tävlingar. Resor.

 

Få människor jag känt och känner lever och verkar så hängivet och engagerat i sitt kall som kompisen Sture! I sanning ett föredöme – inte minst för mig och andra som har ett kyrkligt kall.

 

Grattis!!

 

Bilden? Klicka på den blir den större. Den är från ett maskeradrollbyte vi gjorde vid en julfest på folkhögskolan. Han betydligt mer trovärdig jag – både vad gäller hur utstyrseln bärs men också i läge om någon av oss hade vikarierat för den andre.


kyrkans skittidning

Det här är en riktig skittidning!

Intressant bara för anställda, ju!

 

Det var idag om morgonen madammens diagnos av Kyrkans tidning. Onekligen håller jag med. Men med tillägget att den inte ens är intressant för mig som anställd. Jag får familjens exemplar som någon slags ”tjänsteförmån” men fick jag bestämma skulle jag hellre ta prenumerationsslanten till annat ändamål. Bladet ifråga är alldeles för centraliserat och i alltför stor utsträckning His masters voice om man med master menar Kyrkokansliet i Uppsala och de tongivande kyrkopolitiska krafterna och de systemlojala tjänstemännen där. Tyvärr.

 

Men en sak ur tidningen vill jag att du, noble Bloggläsius, tar till ditt hjärta, begrundar och rekommendera till människor i din omgivning. Detta inläggs andra bild – klicka på den så växer annonsen betänkligt – visar saken tydligt. Svenska kyrkans grundkurs – rekommenderar särskilt helfarten – och Volontärlinjen vid Älvsby folkhögskola.

 

Svenska kyrkans grundkurs, förresten. Så får den nog inte kallas längre. Eller så är det inom en snar framtid som den beteckningen inte får användas. Observera inte får användas.

En ukas kom nämligen i saken för några år sedan från Kyrkokansliet. Det var i samband med att Svenska kyrkans grundkurs skulle sluta att vara ett obligatorium för utbildningar till tjänst i kyrkan. Framöver skulle inte kyrkliga folkhögskolor som gett grundkursen i hur många år som helst få kalla sin kurs just Svenska kyrkans grundkurs. Fånigt tyckte jag redan då. Dessutom var motiveringen rent oförskämd: för att inte riskera Svenska kyrkans varumärke. Som om kyrkliga folkhögskolor ute i tassemarkerna skulle vara större riskfaktorer än kyrkokansliet självt.

 

Gissar att det nog är i lydnad för denna dumhet som andra skolors annonser bara anger Kyrkans grundkurs – utan ordet Svenska. Men Älvsbyn håller fast. Eller trotsar. Lovvärt.

 

Jag rekommenderar folkhögskolans kurser!


folkan gasar

Det är inte lika ofta som förr som jag skriver inlägg som placeras i kategorien Folkhögskola. Inte så konstigt egentligen. Jag har sedan drygt ett år inte jobbat vid Älvsby folkhögskola annat än lite sporadiskt under hösten då jag i samband med Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans fick vikariera lite på den tjänst jag lämnat och som då inte fått någon ersättare. Under vårterminen har skolan en fastare lösning då en pensionerad kollega hoppat in på ½-tid.

 

Jag har alltså inte så mycket att göra med skolan numera och kan inte inifrån berätta om verksamheten. Jag har dock i de två senaste inläggen i den aktuella kategorin sökt peppa läsare att för egen del söka den ledigförklarade tjänsten som skolpräst eller tipsa andra att göra det. Vad jag vet gick ansökningstiden ut för ett par dagar sedan men har ingen aning om det finns sökande den här gången. Jag hoppas det! Jag tror skolan behöver en skolpräst likväl som jag vet att det finns många präster som skulle – likt jag – ha stor nytta av att arbeta i det uppdraget.

 

Var ut på hemsidan och ser två, kanske tre, kurser jag rekommenderar å det allra varmaste för dem som läser min blogg och sådana som de känner och kan tipsa om saken. Bägge kurserna har breda och flera målgrupper. En sådan är unga vuxna som strax tar studenten och kan ta sig ett halvt eller ett år att fundera på vad de skall bli när de blir stora – eller bara vill ta en sabbatsperiod med något helt annat innan de ger sig in på framtida planerade studier eller arbete. Inte lika unga vuxna som vill ta ett break eller funderar på att sadla om är en annan grupp. Nyfikna pensionerade en tredje. Kurserna kan enligt min erfarenhet fungera för var och en som är intresserad.

 

Om den ny-startade ettåriga Volontärlinjen med internationell inriktning kan man läsa här. En liknande linje fanns för ett par år sedan och nu gör skolan en nystart med ett koncept som liknar men inte är identiskt med det som var då. Nystarten av Volontärlinjen innebär mer än favorit i repris. Man har inrättat en ny tjänst som linjeföreståndare och rekryterar för det ändamålet. Det, noble Bloggläsius, innebär att folkan gasar.

 

Svenska kyrkans grundkurs erbjuder man i två former som bägge är meningsfulla och bra – men den ena varianten är enligt min mening ändå något bättre än den andra.

Svenska kyrkans grundkurs på helfarthär – innebär med sina 16 veckor en intensiv brottning med kristen tro, Gud, Bibel, kyrka, egna tankar osv. Bor man på internatet blir det ännu mer och passar som hand i handske för den som kan vika fyra månader för saken.

Svenska kyrkans grundkurs på halvfart under två terminer – här – är också OK och passar nog bättre om man vill kombinera den med arbete man kan ta en viss ledighet från eller av andra skäl bara kan vara hemifrån vid 6-7 tillfällen ungefär en vecka i sänder. Den blir av naturliga skäl inte lika intensivt genomgripande men är bra i alla fall.

 

Förutom dessa två/tre nämnda kurser finns mycket annat intressant på Älvsby folkhögskola. Botanisera på hemsidan - länk finns nere till höger! Vet att miljön innebär en mycket intressant mix av människor av olika slag, ursprung, erfarenheter och förutsättningar och att skolan fyller en mycket viktig funktion för människorna, lokalsamhället och Svenska kyrkan – större än vad många tror.

 

Jag har vad gäller anställning lämnat skolan och befinner mig i andra uppgifter som även de är meningsfulla. Hjärta och tro på folkbildningens ideal, pedagogiska syn och arbetsformer har jag inte släppt. Absolut inte!


så spännande!

Jag har läst en annons för ett oerhört spännande jobb.
Kolla bara vad de letar:
 

Vi vill att du:

  • är öppen för visioner och idéer som du tillsammans med arbetslaget vill utveckla
  • har erfarenhet av själavård och psykosocialt arbete
  • kan undervisa med inspiration, kreativitet och pedagogisk förmåga
  • ser arbete i arbetslag som en förutsättning för att skapa goda resultat
  • är intresserad av skolans och Luleå stifts internationella kontakter och verksamhet
  • är väl förtrogen med olika traditioner i Svenska kyrkan och svensk kristenhet
  • är prästvigd i Svenska kyrkan
  • ansvarar för skolans gudstjänst- och andaktsliv

Det är nästan så att jag funderar på att söka det själv men avstår nog i alla fall. Allt har sitt bäst-före-datum – även min tid i det uppdraget. Men jag rekommenderar det varmt och vrålar genom att skriva med versaler:

 

DU SOM ÄR BEHÖRIG – SÖK DIG TILL FOLKHÖGSKOLAN!!

 

Mer info finns här.


ryggmunkar

Vi ryggade för raggmunkar! Till lunch alltså. Igår.
 
Onsdag var den första dagen efter alla helgerna då alla var på plats – diakonifolk, musiker, ungdomsansvarig, präster och ho vet allt. Stor planeringsdag för hela gänget och sedan i olika smågäng. I ett smågäng av fyra begav sig tre av oss vid ½12tiden ut på samhället i avsikt att äta lunch, pausande arbetet med att detaljplanera all konfirmand- och ungdomsverksamhet första ½året 2014*.
 
Projektet Skaffa oss skaffning förde oss till Älvsby folkhögskolas matsal – ett säkert tips och klart rekommendabelt**. Fast den här gången inte. En av arbetskamraterna ryggade så rejält för raggmunkar med fläsk att vi valde annat mathak. Lite ryggmunk är det nog också för mig så vi var två som ledde den tredje protesterande dreglande kamraten därifrån.
 
På vägen ut snokade jag snabbt efter en eller ett par av dem som jag av tidigare erfarenheter bedömde skulle komma att resa på Luleå stifts Internationella konferens i februari men de var upptagna med lektioner. Jag mötte annat folk och fick då reda på att det hitintills – fast ansökningstiden ännu inte gått ut – verkar vara svagt intresse att söka den tjänst som skolpräst som jag lämnat.
 
Det, noble Bloggläsius, tycker jag är riktigt tråkigt! Och förvånar mig.
 
Att man skulle behöva kravallstaket för att ordna kön av sökande vore nog att spänna bågen för hårt men faktum är det näst intill borde vara så. Skolpräst på folkhögskolan är ett toppenuppdrag för var och en som vill lära sig något.
För så är det. I uppdraget att undervisa lär sig den som skall undervisa en massa nya saker, behåller genom repetition och fördjupning en massa gamla saker och överaskas i det regelbundna mötet med de elever och kursdeltagare man är till för av helt fantastiska saker.
Det meningen blev jag stolt över. Värd att skrivas en gång till och nu med fet stil:
 
I uppdraget att undervisa lär sig den som skall undervisa en massa nya saker, behåller genom repetition och fördjupning en massa gamla saker och överaskas i det regelbundna mötet med de elever och kursdeltagare man är till för av helt fantastiska saker.
 
Passar vilken präst som helst?
Jag tror inte det. Är inte ens säker på att jag själv passade hela tiden.
Men jag kan ge en beskrivning av vad jag tror är what it takes to do it.
 
Man skall ha lust att lära sig.
Det har jag sagt och det är värt att repetera. Kurser och arbetspass man ställs inför kräver ofta att man läser på och förkovrar sig hela tiden. Extra mycket sådant var det naturligtvis för mig de försa tre-fyra åren. Har man inte lust att lära sig kan man inte lära andra.
 
Man skall gilla folk.
Och då folk som inte är likadana som en själv. Elever på folkhögskola kan grovt sett delas i två spår. Dels finns de lite nördiga som är där helt inriktade på ett specialintresse – skolans Möbellinje och Svenska kyrkans grundkurs är två exempel. De eleverna är ofta starka, hela, socialt fungerande medelsvensson helt uppe på livets bana om man så uttrycker det. Många andra på folkhögskola är helt annorlunda. Trasiga studier, struligt liv, kort tid i landet, olika problem kan ha gjort att de aldrig kom upp på banan eller halkat av. Egentligen är de eleverna på ett sätt roligast och mest utmanande.
 
Man skall gilla en sekulariserad miljö.
Också en kyrklig folkhögskola med sina elever och personal av olika andra kompetenser är i mångt och mycket en sådan. Därför är prästen ofta i uppgifter där han/hon är på bortaplan, inte har total koll och anger tonen.
 
Man skall gilla att stå för kristen tro och vara rak.
Det är ingen poäng att kyrkliga företrädare ½sekulariserar sig själva vare sig i lära eller etik. I alla fall upplevde jag det så. Att tydligt vilja vara präst skapar kontakt och respekt – faktiskt.
 
Och ofantligt mycket mer kan sägas...
Klicka här för mer informantion.
 
Till dig som är präst av den ull jag sökt beskriva säger jag: SÖK!
Till dig som inte är präst men läst detta men känner till någon präst av den sort jag jag beskrivit säger jag: SE TILL ATT DEN LÄPPEN SÖKER!
 
Människorna på skolan behöver en präst som vill vara deras och som de vill och kan kalla sin präst.
 

*  Innan arbetsdagen var slut var allt sådant fixat ned till detaljer som vem som ska göra vad och då var och sedan vilket datum och varför.
**  För nytillkomna läsare vill jag i fotnot lägga till informationen att jag i mer än 1½ årtionde år varit skolpräst och lärare på skolan ifråga och därför med stor kunskap, rik erfarenhet och viss övervikt kan uttala mig om matsalens kvaliteter.

uppsägning

Som du helt osäkert minns, kanske aldrig fick reda på eller åtminstone måste ha glömt, noble Bloggläsius, berättade jag den 22 december förra året i inlägget intressant mc-faktor om lokalförsamlingen prästbemannings-funderingar. De annonserade då efter en visstids-anställd komminister. Ungefär en månad senare nämnde jag i inlägget intressant mc-faktor II att jag både sökt och fått just det uppdraget. Jag lämnade således i början av året det direkta arbetet på folkhögskolan för att tjänstledig därifrån ta ett återfall i församlingsprästeri under nådens år 2013. Så var läget och så var besluten i början av året.
 
I församlingens budgetarbete har man nu under hösten kommit fram till att man önskar fortsätta vara fyraprästbemannad och med tillägget att man önskar att den fjärde är jag. Jag inbjuds alltså att fortsätta. Dessutom ungdomsinriktat i en femårig riktad satsning gentemot konfirmander, tonåringar och unga vuxna. Det man tänker sig är en en offensiv satsning av flera i den befintliga personalen samt en del nyrekrytering och med allt det ett faktiskt tärande på kapitalet under några år. Inte många församlingar har den gajsten – att med löner och verksamhet och allt under ett halvt decennium vika knappa två mille om året för en sådan sak.
 
Innan den 8:e som var Budgetberedningens slutsammanträdesdatum önskade man besked från mig om jag skulle vara villig att hålla i rodret för satsningen. Måndag kväll förra veckan – den 7:e – ringde jag upp översteprästen, alltså kyrkoherden, och meddelade att om han fortfarande ville ha mig som påve var det nu vit rök i skorstenen. Av olika skäl har jag inte meddelat skolan innan idag måndag men nu är det gjort och jag har sagt upp mig.
 
Egentligen är känslan lite märklig. Alltså att efter en massa år i undervisning av främst unga vuxna som 60 år fyllda ges sammanhållningsansvar för och på ungefär halva arbetstiden vara helt riktad mot tonåringar. Men så blir det tills vidare.
 
Och förhoppningsvis kommer det att gå lättare för skolan att rekrytera ny skolpräst permanent än att få en vikarie för en tjänstledig.

inte utan vemod

Jag är en människa som nu är en liten smula vemodigt halvkrasslig, något jag berättat om bland annat i förra inlägget som skrevs igår onsdag förmiddag. Förtalte då om att jag om tisdagen fått starkare antibiotika vilket kanske skulle kunna göra susen. Verkar också vara så. Febern vek under gårdagsförmiddagen vilket är en indikation på att kuren tar. Biverkan av penicillin brukar vara viss trötthet och en speed i magen som kräver snabba dasslöpningar. Att döma av dessa bieffekters effekt torde den vidrigt smakande av doktorn ordinerade vattenlösliga pastillen vara ett medel man annars ger sömnlösa elefanter med förstoppning. Såg mig därför ingen annan råd igår om förmiddagen än att söka få en av prästkollegorna i församlingen att överta den begravningsgudstjänst jag var satt på idag torsdag klockan 10. Ville ju inte saken skulle skita sig alldeles. Kollegan – brunetten – såg min nöd och vånda och tog uppdraget vilket gjorde att torsdagen hitintills kunnat framfäktats utan pinsamma intermezzon. Dessutom är febern borta.
 
Med denna triviala hälsorapport torde jag något ha levt upp till bloggportalen Dagens kyrkas presentation av mig: Stig Strömbergsson skriver personligt om livet som skolpräst i Älvsbyn men också om allt möjligt annat. Jag tänker här närmast på orden skriver personligt och allt möjligt annat.
 
Ordet skolpräst i sagda presentation är dock numera inte helt exakt. Tidigare har jag nämnt att jag under 2013 är tjänstledig från det uppdraget på Älvsby folkhögskola i avsikt att efter många år få en time out samt tjäna som komminister i lokalförsamlingen. Februari blev en månad då det var tänkt jag skulle dela mig mellan arbetsplatserna för att fasa ut från den ena och matas in på den andra. På grund av alla febrar kom utfasningen att tippa in i mars månad men idag blev den klar. Den bärbara datorn samt tjänstetelefonen har lämnats in på kontoret. De sista plastmapparna med olika arbetsuppgifter har getts till andra. Telefonsvarare och e-post-konto programmerats med hänvisning till annan person osv. Och arbetsrumsdörren låsts.
 
Nu skall det bli bra att helt kunna fokusera på församlingsuppdraget men ändå skapar det (i och för sig temporära) avslutet på skolan ett visst vemod – fast jag valt det. Arbetet där är viktigt och meningsfullt och – inbillar jag mig – i någon mån också betydelsefullt för en och annan annan. Därför känner jag ett visst vemod och i samband med morgonbönen 8.10 i skolans kapell kände jag detta starkt. Vi är i sanning inte många som brukar morgonböna fyra dagar i veckan men vi är praktiskt taget alltid minst två stycken som tar sig före att innan dagen börjar prata med Gud om skolans elever, personal, kyrkan, samhället, världen och annat och till sist lyssna till en Bibeltext att köra på under dagen*. Jag tror fromt och enfaldigt att det är något som varit, är och må förbli viktigt för skolan som helhet.
 
Efter lunch på skolan tillsammans med madammen i mitt liv blev det ett par eftermiddagstimmar i samråd med församlingskollegor och sedan slog trötthetsbiverkan till och jag för hem**. Skall snart på dopsamtal. I morgon blir det en förberedelsedag. Lördag är det dop och söndag klockan 16 är det Familjegudstjänst i Älvsby kyrka med middag i församlingsgården efteråt. Sedan 18.30 firas Mysteriemässa – lämpligt den söndag som har temat Livets bröd.
 

*  Den rutinen finns (ännu) inte i församlingens arbetslag, något jag tror mest beror på att man där har så varierande starttider på dagen.
**  Magen har hela dagen varit hyfsat snäll.

27/1 – två dagar innan

Vad blir det i morgon?

 

Så löd en fråga jag fick i torsdags. Det som åsyftades var innehållet i den temadag för hela folkhögskolan som skulle genomföras ett par timmar under fredags-förmiddagen.

 

Vi skall högtidlighålla Röda arméns framryckning genom Östeuropa vintern 1945, svarade jag. Detta var naturligtvis lite klurkryptiskt formulerat. Saken brukar inte beskrivas exakt med de orden. Dock är det ett ovedersägligt faktum är att Förintelsens minnesdag är placerad på just det datum – 27 januari – då sovjetiska förband nådde fram till och befriade de som fortfarande var kvar i förintelselägret Auschwitz i södra Polen.

 

Förintelsens minnesdag den 27 januari detta år är en söndag. Därför tjuvstartade vi så att det blev igår, fredag, som vi även detta år samlade hela skolan runt saken. Vi är tre i lärarlaget som själva men vid olika tillfällen deltagit i en veckas studieresa till Auschwitz. Detta betyder att det finns en hel del bilder, intryck, tankar och känslor i kollegiet – förutom det varje empatisk person rimligen känner bara vid att läsa om saken. En i vår trio är just nu mammaledig men två av oss är kvar och höll i de två timmar vi fokuserade på saken.

 

Vi gör som sagt detta varje år- Lite förundrad blev jag (och kollegan). Det är ju några år sedan jag var där och jag var lite brydd om det kanske skulle bli annars den här gången. Jag vet ju att när min resa var färskupplevd kom vrede, harm och känsla onekligen vara med när jag berättade till mina bilder. Har sådant lagt sig nu? var en liten orolig fråga i mitt bakhuvud.

 

Så var det inte. Engagemanget kom om Förintelsen i sig, antisemitism i allmänhet, andra liknande men (ännu) inte lika omfattande särbehandlingar osv. Och diskussioner om bakomliggande faktorer. Och resonemang kring vad vi alla behöver göra för att stå emot när vi märker föraktfulla särbehandlingstendenser var de än uppkommer. Och sånt.

 

Marken i lägret Auschwitz II – oftast kallat Birkenau – är här och var ganska fuktig. Jag kan ingen tyska men har hört att Birkenau har med björk att göra. Många björkar växer där. Och sumpigt är det här och var men det försökte man åtgärda genom att sprida askan från krematorierna på den våta marken för att förbättra den och göra den stadigare. Detta innebär att man inte bara bildligt utan också bokstavligt trampar på döda människor när man vandrar i området. För att påminnas om detta finns här och var i området minnestenar likt den som i bildens form bepryder detta inlägg – till påminnelse, heder, eftertanke och engagemang. Det nazistiska folkmordet handlade ju om aktivt och planerat utrotandet av 13.000.000 människor! Av dessa var 6 miljoner judar, 2,5 miljoner kristna polacker, 3,3 miljoner sovjetiska krigsfångar, nästan en halv miljon zigenare och dessutom tjecker, jugoslaver, handikappade, homosexuella m fl.

 

Två citat vi hade i vår presentation vill jag placera också här:

The one who does not remember history is bound to live through it again. (George Santayana)

If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. (Desmond Tutu)


positiv press

Om jag inte vore inriktad på att ge mina blogginlägg så kortfattade rubriker att de i listan till höger skulle rymmas på en rad hade rubriken till detta blogginlägg varit en annan. Då skulle jag ha skrivit positiv press i snåla medier. Men nu blev det bara positiv press.
 
Det finns en del snåla medier nuförtiden och det irriterar mig en del. Läs artikeln i sin helhet i etidningen står det till exempel titt som ofta när jag i Lokala Världsbladet vill läsa något jag i sin helhet kan se i pappersvarianten. Förr kunde man läsa låååånga artiklar också på skärmen utan att ha lösenord eller betala en enda spänn. På liknande vis har den israeliska tidningen Haaretz infört någon sorts elektronisk inloggning för att mot avgift ge mig möjligheten att läsa saker i sin helhet – och därtill förbinda mig att inte kopiera eller hålla på. Tidningen Dagen har också stramat åt möjligheterna för mig att gratisläsa. Gissningsvis har de – eller menar sig ha – skäl för denna sin nya snålhet och det kanske man får godta. Hur som helst blir det svårare att via bloggen locka dig, noble Bloggläsius, att ta del av vad pressen skriver.
 
För pressen har skrivit. Positiv press. I vart fall i Piteå-Tidningen. Igår.
 
Kyrkans grundkurs får MVG var rubriken över artikeln som dominerade uppslaget sidan 6-7. Kyrkans grundkurs vid Älvsby folkhögskola närmare bestämt. Intervju med elever och föreståndare – som inte är lilla jag – och bara positiva omdömen. Artikeln som på webben ser ut som bilden ovan och kan i sin helhet läsas här om man köper ett dagsex av etidningen.
 
Med mindre stil i rubriken men inte mindre viktig rubriceras sidoartikeln: Biskopen vill behålla skolans kompetens. Det är ju kul eftersom jag nog i all min oförställda blygsamhet tror mig vara inräknad i det han därmed vill behålla. Samtidigt tecknar den artikeln det ambivalenta läge som faktiskt råder, alltså att kursen inte framgent kommer att vara obligatorisk för utbildning och/eller antagning till tjänst i Svenska kyrkan men att den i alla fall bör vara kvar som en viktig och betydelsefull resurs. Läs den artikeln här.
 
Det var alltså positiv press. En bra sak i dessa humörsvängningarnas tider då barnbarnsbesök är den stora uppåtfaktorn. Mer om de två parvlarna i kommande inlägg.

konfafotboll

Så kallade nätattacker hör man talas om då och då. Iran anklagar Israel och USA för att söka förstöra dess intenettrafik, Iran söker störa internet i Israel, svenska myndigheter attackeras av wikileaksmotiv och det ena med det andra. Inget av detta avser jag att kommentera nu. Mitt inlägg gäller något annat.
 
Hemsidan www.konfafotboll.se som jag länkat till långt nere till höger har utsatts för någon form av sabotage och fungerar inte. Tyvärr. Sidan kan ses som en filialsida till folkhögskolans och gäller en intensiv och viktig del av folkhögskolans verksamhet de senaste tre åren. Den har varit både informativ om saken men också ett direkt kommunikationsmedel vad gäller uppdrag och annat konfirmanderna ska göra. Konfafotboll har betytt och betyder mycket för mig, gamle gubbe. Ta gärna del av mina olika blogginlägg i saken från framför allt juli och augusti 2010, 2011 och 2012. Nästa år tar dock saken time out av ekonomiska skäl - tyvärr*.
 
Då länken www.konfafotboll.se nu inte leder någonstans har jag tagit bort den. Funderar även kring varat eller inte varat för en och annan annan länk där det sällan skrivs men de får vara tag ett tag till.
 

*  Jag vet inte om det är vanligt att präster runt 60 år i ålder upplever abstinens när de inte möter konfirmander och andra tonåringar. Jag gör det i alla fall. Tre somrars konfafotboll har betytt mycket för mig och jag är djupt tacksam och stolt över att jag fått vara med och lära känna dessa friska funderande spontana seriösa struliga tänkande moppeungar.
Kanske kommer denna saknad ändå kunna lindras lite nästa år. Jag ska få vara med som förstärkning i Älvsby församlings ”vanliga” konfirmandarbete. Träffade några av dem i kyrkan idag och konstaterade att åtminstone en av dem – troligen finns det fler – har en förälder som på 80-talet drabbades av lilla jag som konfapräst.
Recycling av pantbar präst - eller pantad?

elever kulast*

Jag framlever mina dagar – alltså arbets-dagar – som skolpräst och lärare å Älvsby folkhögskola. Jag brukar beskriva mig så: skolpräst och lärare. Först präst, sedan lärare. Det betyder inte att vara präst i princip är bättre än att vara lärare. Bort det! Bägge är uppdrag eller kall med tanken att det skall vara till nytta för andra. I vart fall uppfattar jag luthersk kallelse-tanke på det sättet. Men jag är i alla fall präst och lärare i den turen och den ordningen.
 
Orsaken till ordningsföljden är att det ju är präst jag är utbildad till och vigd att vara. Lärarutbildning har jag ingen alls. Inte en poäng i pedagogik eller didaktik eller metodik eller något annat som slutar på ik som lärare lärt sig. Ändå kvackar jag i branschen och tycker att mötet med elever är det som är kulast. Betyder inte att (allt) annat inte är kuligt alls. Typ okul. Nej! Det mesta i arbetet är åtminstone kul, en del kulare och elevkontakten kulast oberoende av om det är unga eller medelålders vuxna som är ”normalelever” på en folkhögskola, äldre kyrkvärdar på en så kallad kort kurs om en dag någonstans i stiftet eller de gångna somrarnas fotbollskonfirmander som ju bara är 15 och går i grundskolan.
 
Så sett har den här veckan varit kul och långt därutöver. Mycket att göra till den grad att jag inte kommit mig för att blogga förrän nu om fredagskvällen.
 
Intressant men inte så värst kuligt – dock absolut inte okul eller kulet – var ett sammanträde runt planeringen av Älvsby kyrkas och därmed tätorts 200-årsjubileum nästa sommar. Snäppet skojigare men ändå inte extasframkallande var den nödvändiga och meningsfulla strategi-överläggningen kring skolans många olika kontakter och verksamheter kopplade till internationella förhållanden och personer – som ju är väldigt kul. Än mer internationellt – samt annat – dryftades i olika konstellationer och med olika människor på stiftskansliet under en dag och det var också kuligt. Egentligen rentav kulare då det handlade om förberedelser inför Luleå stifts internationella konferens med ca 300 personer två dagar i februari nästa år. Men det kulaste var ändå flera timmar tillsammans med elever på Svenska kyrkans grundkurs samt en timmes inhopp som lärare i Engelska A, alltså grundläggande gymnasienivå**.
 
I Grundkursen ansvarar jag för ämnet ABC med D och idag lite E. I vart fall har ”mina” lektioner*** den beteckningen. A står för latinets Adoratio, alltså gudstjänst, liturgi, andakt, tillbedjan. Biblia – också latin – står för – jag just det. Credo och/eller Confessio handlar om tro, bekännelse och sådant som leder över till Dogma, troslära. Ethos, alltså etik och moral, var på tapeten idag då eleverna beställt en genomgång av argumenten i debatten om samkönade relationer etc.
 
Nu under höstterminen har jag ingen regelbunden lektion på skolans Allmänna linje. Ämnet Religion på gymnasienivå sparas till våren. Därför var det extra kulast att få hoppa in som vikarie hos en del av allmänlinjeeleverna, de som läser Engelska A. Deras ordinarie lärare var på fortbildningsdag och jag hade fria händer att göra vad jag ville – alltså vad eleverna ville inom rimliga gränser. Så vi babblade engelska om allt möjligt de ville diskutera nu när de hade en priest or minister in the room. Mitt mål var nog mest att knyta lite kontakter och presentera mig och mitt sätt att vara. Därför sladdrade vi över på svenska lite också men det mesta var faktiskt på pratengelska. När timmen var slut sa en av tjejerna: Dethär blev ju både engelska och geografi och historia och religion och allt möjligt. Hon lät nöjd och det tyckte jag var kul. Var nog den kulaste lektionen.
 
Så till något helt annat – som faktiskt är veckans lilla okulighet. 
Min blogg är privat! Högst uppe under namnet står ju: En alltigenom privat och personlig blogg för åsikter, tyckerier och exponerad kreativitet. Om min syn på mitt bloggande och regler för kommentarer kan läsas i kategorin Bloggpolicy.
På förekommen anledning säger jag att om någon tycker att jag i mitt privata tyckande har eller gör fel så finns kommentarsfunktionen nedan som en väg att korrigera och samtala. Telefonen är dessutom uppfunnen och jag brukar svara när man ringer. Många vet också var min brevlåda bor. Att strunta i sådana direkta kontaktvägar för att i stället till arbetsplatsen utan klartext antyda något vagt och obestämt tycker jag inte är sunt. Faktiskt fegt. Tur att arbetsuppgifter av skilda slag och kontakter med arbetskamrater och elever kular upp tillvaron när sådana okuligheter en och annan gång sker.
 
Slutligen ytterligare en kul sak att nämna: Den fiffighet jag skrev om i förra inlägget lyckades – för stunden. Nästan 80 olika datorer kollade min blogg när jag på Tobbe Lindahls blogg tipsat om mina skriverier. Ett par dagar senare är allt dock tillbaka på den halva nivån, alltså det antal som vanligen gluttar in vare sig jag skrivit nåt nytt eller inte.
 

*  Ordet kulast samt fler glosor i inlägget är futtiga försök till språkliga nybildningar, kanske rentav exempel på vad texten i blogghuvudet benämner exponerad kreativitet.
**  Kanske heter det numera Engelska 1, inte Engelska A. Spelar ingen roll. Det är samma sak.
***  Egentligen är det inte ”mina” lektioner med ”mina” elever. Det är ju deras lektioner och jag är deras lärare – och deras präst. Vem som äger vad är viktigt!

jobba hemifrån

I princip är det en vansklig sak när bloggare tar sig föra att skriva alltför mycket om sitt arbete eller sådant som tilldrar sig i arbetets närhet. Därför skriver jag ganska sällan om sådant. Arbetskamrater och chefer skall inte behöva snegla i bloggen för att hänga med i vad jag anser sker på arbetsplatsen. Och dialoger, eventuella problem etc skall ju hanteras där genom vanliga kontaktvägar – inte här.

Men ärbetet är en stor del av livet och därför då och då värt att beblogga. Jag jobbar ju mer än 40 timmar varje vecka och arbetet fylls av allsköns aktiviteter, både schemalagda och mer tidsmässigt oreglerade. Idag, fredag förmiddag, är jag tidsoreglerad. Till och med platsoregerlig. Jag jobbar hemifrån – typ.

 

Livsfarlig sak det där med att jobba hemifrån. Ingen är ju här och ställer krav. Eller ens ser. Frestelsen att hitta en bok att läsa i, ett TV-program att titta på, en gräsmatta att klippa, ett fönster att se ut genom, en fåtölj att tuppa av i, en blogg att inlägga i är stark. Som synes.

 

Detta betyder att jag har sovmornat och diversesysslat denna fredag förmiddag då jag enligt vad jag sagt jobbar hemifrån. Jag skriver till och med detta blogginlägg. Om en stund, när detta publicerats, ska jag börja – alltså att jobba hemifrån. Jag är ju nämligen i den fas av livet då det faktiskt ändå är möjligt. Volymen frestelser och störande faktorer har ju minimerats till just böcker, fåtöljer och lite till. Barnen är stora och utflugna och behöver varken omvårdnad, mat eller skjuts – i alla fall inte av mig och nu. När ungarna fanns i kåken var jobba hemifrån en omöjlighet i mitt fall - liksom jag ärligt talat tror i de flestas. Behov i massor, distraktioner i parti och minut och frestelser i mängd skulle inneburit både kvantitativt och kvalitativt mindre och sämre jobb som motprestation till den lön som månatligen sattes in på kontot.

 

Så nu skall jag jobba. Strax. Och läsaren kan vara lugn. Jag skall göra rätt för mig. Den moralen har jag vad gäller tid och pengar att har jag skolkat en förmiddag får jag jobba en kväll. Arbetsköparen skall få valuta för sina pengar och avtalen skall hållas. Sådetså!!

 

Nu skall alltså ett och annat mail skrivas. Bland annat till stiftskansliet med en beskrivning av vad vi önskar att handläggarna där ger till Svenska kyrkans grundkurs när den kommer på studie- och informationsbesök. Framtidsanalyser och prognoser kommer vi att önska – och en del annat.

 

Material och anvisningar för dem som går Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans skall framställas och läggas ut på en plats på nätet där de kan hitta det och ta del av instruktioner och annat för att kunna jobba med det och också jobba tillsammans.

Distansgrundkurs betyder inte att de som deltar sitter hemma med läs- och inlämningsuppgifter att jobba med ensamma och redovisa för en lärare som skall bedöma om det är bra nog. Så är det oftast på gymnasier och distanskurser på universitet men inte på Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och distans. Näpp!! Där skall vi i stället söka skapa något av ett klassrum på nätet i vilket vi kommunicerar och diskuterar både skriftligen och genom korta filmsnuttar och annat. Intressant att söka få till. Och inte alldeles enkelt.

 

Jag skall också göra ett utkast till ett förslag för – och det här låter fint – hur det innehåll och material som blivit aktuellt och därför skall tas upp på Luleå stifts internationella konferens i februari nästa år egentligen skall hanteras rent pedagogiskt med ca 300 personer närvarande. Det kan en del tro vara en enkel sak och mena ungefär det är väl bara att man håller föredrag på föredrag på föredrag på föredrag i två dagar så folk får veta och kan ta med sig hem det de (eventuellt) kommer ihåg. Inte sällan går det till så i kurs- och konferenssammanhang. Ingen tid och form för tanke, samtal, invändningar, insikt. Det funkar lika dåligt varje gång – den ensidiga föreläsningsmatningen alltså. När det går till så blir det faktiskt bara lunch- och middagsmaten folk minns. Så här behöver det funderas och skolan har fått i uppdrag att bidra med tankar kring vad man kallar den pedagogiska processen. Det lät väl också fint!

 

Första oktober möts prästerna i Piteå kontrakt till konvent – alltså prästerligt regionalt pep-talk. Dagen skall handla om Dopet och vördig prosten har bett mig ansvara för ett introducerande föredrag som start på prällarnas överläggning. Viktigt. Man kan tycka att detta med dopet, dess betydelse och hur man arbetar kring det är enkelt och självklart men så är det inte. Längre. Saken är faktiskt – min åsikt – numera i gungning. Och allvarlig sådan. Dels gungar det så att antalet som döps börjat minska påtagligt och dels svajar det så att internkyrkliga uppfattningar om dopet börjar spreta och kanske rentav står i en påtaglig teologisk förändring. Och det skall jag försöka belysa – gissar att saken återkommer här på bloggen.

 

Sådana intressantheter skall jag jobba med när jag nu strax på allvar denna fredag skall börja jobba hemifrån – fast jag kanske äter lunch först. När jag jobbat, alltså gjort helg, kommer jag att skriva ett blogginlägg till och det med anledning av vad bloggarkompisen Torbjörn Lindahl skrivit i sitt senaste inlägg Kyrkligt skvaller. Men till det återkommer jag efter jobbet.


förtrevligheter

En av förtrevligheterna med mitt arbete är att då och då få åka på läger, konferenser eller resor. Många personer finns som tycker sådant är besvärliga förtretligheter. Jag anser inte så. Förtrevligheter är ordet. Fast visst är det obekvämt i viss mån. Packa pappas kappsäck och flytta sig någon annanstans. Sova kort i annan säng och inte ha tillgång till eget skafferi, egen internetuppkoppling och eget kylskåp. Men så är det denna vecka.
 
Om måndagen reste arbetskamraten med smeknamnet Flygarn, jag själv och 10 elever som går helfartsvarianten av Svenska kyrkans grundkurs till Jággeluoktta alias Jäkkvik drygt tre timmars bilväg hemifrån. Målet är att ha intensiva dagar med att bygga grupp samt hinna med en och annan lektion i något av de ”ämnen” som finns på schemat. Indelade i matlagningslag handlar och kockar deltagarna åt varandra och mycket prat och gemenskap blir det. Måndagen gick i det tecknet – plus resan.
 
Tisdag var det regn och rusk. Inge kul. Visst hann vi med ett par timmars lektioner och mycket annat av mer gemenskapsfrämjande karaktär men vädret var vemodigt. Till detta kom spänningen att spänningen försvann från och till ur elnätet men efter en del om och men fick vi i alla fall varm mat.
 
Idag – egentligen tekniskt igår – onsdag sken solen och vi traskade ut. Söderut. Efter Kungsleden. Upp mot stugan vid trädgränsen. Cirka 4,5 km bort. Uppför.
Skönt. Vackert med löv som börjar gulna. God gemenskap och korvgrillning innan man gick vidare mot toppen av Beljijgájse alias Pieljekajse 1137 meter över havet. Alltså ytterligare en ½mil uppför. Jag gick inte alla dagens ca 700 höjdmetrar utan nöjde mig med ungefär 580 men det var skönt i alla fall.
 
Tillbaka å lägergården bastu, dusch och middag samt Mässa i kapellet klockan 21 och efterföljande snack och samvaro. Sammantaget alltså en lång lägerarbetsdag. Den ena bilden visar en utsikt mot fjällen in emot Norge och den andra hur jag ligger på en fjällsida och blir utbränd på betald arbetstid. Riktigt förtrevligt.

så jävla fel!

För någon vecka sedan började jag att skriva på något som kanske med tiden skulle bli ett blogginlägg. Eller så var det bara för att som man säger skriva av mig. Såhär skrev jag i alla fall:
 
 
För en tid sedan skrev jag här på bloggen ett inlägg med rubriken så jävla rätt. Läs gärna som bakgrund till det jag nu skall berätta om det – inklusive den språksbruksförklaring som jag gav i slutet. Sedan jag i det inlägget redovisat intryck och känslor från en konfalägerkväll kom orden:
 
Och jag blir så arg när jag tänker på att vuxnas beslut och beslutsinkompetens kan – alltså kan – göra att detta meningsfulla inte kommer att fortsätta. Försiktighet och obeslutsamhet i styrelser, råd, utskott och kommittéer kan leda till att dessa möten inte kan leva vidare – möten som är så jävla rätt.
 
Nu finns det finns risk för att detta sker – och det känns så jävla fel.
 
 
Så långt det jag skrev för några dagar sedan.
 
Jag skrev det med en massa känslor i huvudet eller i magen eller var de nu sitter. Känslor som jag sedan lägret i början av augusti bestämt mig för att hålla fast vid, inte hålla tillbaka. Känslorna gjorde att jag resonerade ungefär:
 
Det finns så många andra som är realistiska och förnuftiga och sakliga och kloka när de tar beslut och ställning. Jag skall inte sälla mig till dem! Det får vara hur tokigt och orealistiskt som helst – jag ska kämpa för att unga människor skall få vara med, att de ska få kunna kombinera fotboll och konfa, att de skall få chansen att samlas till gemenskap, bön och snack. Också nästa år. Om så alla andra sakliga personer är kloka och tar ekonomiskt ansvar – det brukar kallas så – skall jag driva saken. Jag skall anse att ekonomin är en icke-fråga. Jag ska försvara ungarnas läger! Hur oförnuftigt det än kan verka!

 

Så känner jag fortfarande. Innerst inne och starkt. Fast andra tankar kanske har stabiliserat saken något. Eller kompletterat den. Jag är ju inte dummare än att jag kan begripa att det av ekonomiska och andra skäl kan vara svårt att fortsätta som förr. Jag kan med skallen inse att det som under våren och sommaren hänt och inte hänt i styrelser, råd, utskott och kommittéer innebär att ett visst beslut till sist blev nödvändigt – samtidigt som känslorna säger att det är fel.

 

Denna text kan man därför nu läsa på www.konfafotboll.se:

 

VIKTIG INFO OM KONFAFOTBOLL!!

 

Uppehåll för konfafotboll 2012-2013

 

Under våren 2012 har Älvsby folkhögskola fört en dialog med samarbetsparterna kring konfafotboll; Älvsby församling och Norrbottens fotbollsförbund, för att säkerställa samarbete och ekonomi. Syftet har varit att fortsätta med konfafotboll 2013 och framåt. Då den dialogen inte kunnat leda till en hållbar lösning och dragit ut på tiden, görs ett uppehåll för 2012-2013 (ungdomar födda 1998 eller tidigare).

Ambitionen är att konfafotboll ska återkomma året därpå dvs 2013-2014 (ungdomar födda 1999 eller tidigare).

Vi vill uppmuntra var och en som hade konfafotboll som alternativ 2012-2013 att hitta ett annat alternativ för konfirmation. Det börjar vara dags att anmäla sig så vänta inte för länge. Ett tips är att Googla konfirmation och din ort så hittar man många roliga alternativ.

 

Jag kan som sagt inse och förstå att detta blev nödvändigt och att det ställt sig svårt att ha något nästa år. Jag sörjer över hur beslutsfattare i vuxenvärlden hanterat och inte hanterat saken, hur de låtit saken dra ut på tiden och inte velat mobilisera sig för att gemensamt täcka ett ekonomiskt underskott skolan på sikt inte kan bära själv.

Men: Det beslut jag inser blev nödvändigt att ta känns samtidigt så jävla fel – om språkbruket ursäktas.


starka unga vuxna!

Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen är en publikation som utstrålar allt man kan önska av en lokaltidning med stort geografiskt spridningsområde. Likt alla mornar fattade jag därför idag den av madammen i mitt liv inhämtade tidningen för att bibringa mig en uppfattning om vad som sig tilldragit hafver från Sulitelma till Jävre – klicka här för hjälp. Visserligen var jag på jakt efter en speciell sak i dagens exemplar – något jag återkommer till nedan – men då PT inte är jättetjock eller har sjuttielva bilagor om ditt å datt kan man med förtröstan långsamt bläddra från början. Det man letar kommer snart nog i alla fall.
 
Lednyheten idag på första sidan samt sidorna 6-7 är att polisen i Arvidsjaur tagits på bar gärning med fingrarna i den kriminella syltburken. Jag ser fram mot att det som hänt ges en filmatisering i Jägarna 3. Att det är bra att cykla till skolan berättas också på förstasideplats samt på sidan 16 och sedan finns artiklar om att träindustrin går trots branschkris bra i Piteå, att en familj skall vräkas – också i Piteå – och en mängd annat. Läs PT på nätet! Tar inte lång stund.
 
Allt detta bläddrade jag mig lugnt genom och ströläste lite här och var innan jag kom till det jag var ute efter att kolla hur det blev. I sport”sektionen” som jag sannerligen inte brukar kolla noga andra dagar fanns det – artikeln med rubriken Skidgymnasiet hedrade Jonas Larssons minne. Klicka här och läs.
 
Det var i går kväll som kapellet vid Älvsby folkhögskola var fyllt av ungdomar, ungdomar, åter ungdomar och därtill några vuxna. Skälet var han som förolyckades i Abiskofjällen förra veckan. En pojke från Luleå, som gick gymnasiet i Älvsbyn, som tränade i folkhögskolans regi och bodde på internatet. Jag var en av de vuxna.
 
Det blev en gripande stund på mer än 1½ timme. En kompis hade gjort bildspel med musik – tagit honom ett dygn att jobba fram. De flesta gick fram för att tända ljus under stilla flygelmusik – psalmmelodier. En 18-årig tjej talade knappt en kvart och det var något av det starkaste personliga tal jag hört – 18 år! Fyra stycken sjöng ett par sånger och en flicka sjöng solo. Vår skidtränare och pappan till pojken talade.
 
Skolprästens roll var faktiskt att endast vara den som föreslog hur alla de av andra personer förberedda bidragen skulle bilda något av en linje från en början till ett slut. Och klädd i prästskjorta med en och annan kort kommentar väva samman, ”foga mellan inslagen” – typ. Och läsa Psaltaren 139* på slutet innan sista solosången. Och vara där.
 
Det kanske någon anser vare en ganska nedtonad prästroll – i vart fall om man jämför med andra samlingar i kapellet eller en begravning – men bara rätt. Denna gång. Det var ju ungdomarna som ”ägde” minneshögtiden utan en massa vuxenregi. Och det blev bara fint. Starkt. Han som hedrades kan anses vara hedrad av att ha sådana vänner och med sådana unga vuxna kan framtiden inte anses helt farlig. Detta säger en snart 60-årig gråhårig prällegubbe som nog ändå bidrog med viss trygghet. Kände det i vart fall fint att få vara där.
 
Ljusbäraren var igår fylld med ljus som av den ömsesidiga värmen brann fort.
Bilden är från ett tidigare tillfälle.
 

*  När jag tidigare under dagen funderade på hur det skulle bli tog jag fram familjens nya mobiltelefon. Det är en med appar i stället för knappar. Jag är kraftigt desorienterad i den världen. Accepterar knappar men vill nog helst ringa med snurrskiva. Vev tycker jag är gammelmodigt.

Dock – den eftergiften för nytekniken har jag gjort att jag i app-apparaten installerat en app till (eller med) Tidegärden – kyrkans dagliga bön. Jag klickade fram till knappen Be nu! och såg när jag petat på de orden att det nu var onsdag vecka fyra i tidegärdssystemet. Kollade vidare och fann Psaltaren 139 som en av psaltarpsalmerna för Vespern, den tidebön som beds vid 18-tiden, då när minneshögtiden skulle börja. Slump?? Spooki?? Ledning?? Definitivt ledning!!


konfafotboll 2012 - 5


I min förra bloggpost skrev jag liksom fritt ur hjärtat. Det gör jag också nu men med ett mer vårdat språk. Det är alltså riskfritt att fortsätta att läsa.

Det rasar in på Facebook!

I gruppen Konfafotboll 2012 skriver folk. Och fjolingarna knapprar på i Konfafotboll 2011. Bilder, hälsningar och gilla-markeringar kryllar på och mer lär det väl bli de kommande dagarna. Den första bilden jag såg snodde jag och låter den pynta detta inlägg – årets grupp med ledare.

Det är alltså konfirmerat nu. Lägret är över. Ett viktigt etappmål har nåtts.

För ett etappmål det är frågan om – hos konfirmanderna liksom hos mig och andra som haft förmånen att i dryga två veckor praktiskt taget utan ledighet fått vara tillsammans med tonårsflocken. Mer om det här med etapp sedan.

Givetvis har jag Facebookat jag också. Men jag är ingen flitig sådan. Brukar egentligen bara använda stället för att göra reklam för mina blogginlägg men ibland när riktigt viktiga saker händer ger jag notiser om annat jag gör. Som idag.

För 12 timmar sedan ungefär skrev jag:
För en stund sedan – 9.00 – dop av konfirmand i folkhögskolans kapell. Nu spurt upp till Älvsby kyrka för "Mässa med konfirmation" - fullt tempo!
I skrivande stund har 11 personer – med olika relationer till både mig och konferiet – markerat att de gillar detta. Två kommentarer också. En från en bekant – Tur att du är vältränad – och en från en tidigare folkhögskoleelev tillika vuxenkonfirmand: Du fixar det sovandes – med en så kallad smajly.

För 7 timmar sedan då dagen blåst över skrev jag följande intelligenta dikt:
Nu ar arbetsdagen slut slut slut,
konfalägret städats ut ut ut,
dags därför att åka hem
men i morgon blir igen
nya tag på jobbet!
8 typer av skilda kalibrar visar sin poetiska smaklöshet med att gilla detta.

Till detta skall sägas att jag också använt bägge de nämnda Facebookgrupperna för att meddela om kvarglömda kläder och annat samt att det på Konfafotboll 2011 samtalas och gillas högfrekvent och seriöst – men det skriver jag inte om här.

Det är alltså över. Och trist är det – liksom och faktiskt. Tro mig när jag säger att jag verkligen känner tomhet nu när det är över samtidigt som jag nog inte vill att det skulle pågått en vecka till. Det känns lagomt. Etappmålet – för konfirmation är ett etappmål – nåddes när allt var på topp.

Nu stundar fortsättningen!

  • Hjälpas åt att bibehålla kontakten.
  • Återträff? – jo, det tycker jag det skall bli framåt hösten.
  • Och kanske andra läger och träffar.
  • Och att hemförsamlingarna tar ansvar.
  • Och att de unga på egen hand läser sitt Lukasevangelium och ber.
  • Och......

Till detta kommer arbete och för att verksamheten skall kunna fortsätta med nya kullar kommande år. Jag kommer att kriga för saken. Idén att kombinera Bibel och Boll är så bra att den bara måste få fortsätta. Pengar, pluringar, stålar och kontanter måste kunna vaskas fram. Om någon läsare har sisådär hundra tusen att kasta in i verksamheten skulle det inte vara så dumt. Eller tips.

Jag var väldigt känslofylld i förra inlägget. Står för vad jag då skrev. Känslorna är kvar men inte lika pinfärska. Nu är kvällsformen snarast trött och förvirrad i kombination med lust att fortsätta.
Vad kallas den diagnosen?


så jävla rätt!

Ursäkta rubrikens vulgära ord. Klockan är 10 i 1 natten mot lördag 11/8 och jag har just kommit hem, fylld av intryck, tankar och känslor efter en fantastisk dag. Faktiskt en såndär dag snedstreck kväll som gör att jag nog fixar att kämpa på ett år till. Och som gör mycket teoretiserande kring dittan och dattan så patetiskt. I den sena timmen med en bedövande mackmyra bakom gomseglet kan jag inte annat än att bara vara så tagen – inte dragen – av det meningsfulla arbetet med ett gäng 15-16-åringar. Jag säger: Med sådana unga människor på gång in i samhället kan framtiden aldrig bli riktigt farlig!

 

Sansa dig Stig! Vad har hänt? Andas!

 

OK – jag tar det lite systematiskt även om timmen är sen. Måste få berätta och så få det ur kroppen. Men osammanhängande blir det. Och virrigt. Men häftigt.

Jag pysslar alltså på avlönade stunder med konfafotboll. Noga sagt årgång 2012. 17 härliga lagom struliga ungdomar tillsammans med ett fint arbetslag av andra ledare. För 2012-orna lackar det mot konfirmation. På söndag klockan 11.  I Älvsby kyrka. Med ett dop innan klockan 9 i folkhögskolans kapell. Lite nerver finns utanpå kroppen hos flera och många tankar i knoppen hos många.

 

Intressant är att under början av första veckan – den förra – rörde sig samtalen väldigt mycket kring åsikt och beteende – alltså de frågor ungdomarna kom med. Om Adam å Eva fick två söner va och så slog en ihjäl den andra va och stack sedan iväg å hitta en fru va varifrån kom hon då va? kan vara ett av mig fabricerat exempel på en fråga typisk för konfafotbollens början. Att en konfirmand frågar Får man runka? är ett exempel på den ganska regelfixerade tankevärd som präglar första veckan. Ungdomarnas frågor alltså.

 

Andra veckan är skitspännande. Mönstret går igen från tidigare år. Ursprungstanken att kristen tro är en åsikt glider över kring funderingar utifrån att kristen tro är en avsikt – alltså inte detaljer och regler utan inställning och vilja. Detta är inte konfirmandernas egna ord utan min egen beskrivning. Glidningen är inte bara lärar- eller ledarregisserad utan främst något som växer sig starkare i flocken utifrån ett dagligt böneliv och samtal om Gud, tro osv.

 

Och så kom 2011-orna. Alltså förra årets gäng. På fredagseftermiddag. Utmanade av årets grupp till fotbollsmatch med efterföljande hamburgergrillning och övernattning på skolan. Av 34 2011-or kom 32 när vi hade återträff ett veckoslut i december och till kvällen-natten-morgonen nu ungefär ett år efter konfirmationen anmälde sig 22 men ”bara” 18 kom. Andra hade aviga matchtider som gjorde det omöjligt, beklagade att de var i Spanien eller annat. Ändå kul. 18 återfallare för planerad gemenskap och festlighet – typ.

 

Men. Det finns alltid ett men.

 

En av 11-vorna som kom var absolut nydrabbad av akut traumatisk sorg i familjen. Det lät som en klinisk beskrivning från min sida men jag vill inte ge detaljer för att inte hon/han skall bli personligt uthängd här. Och fjolårsläsprällen – alltså jag – får sitta i samtal med den som berörts. Dessutom vara den som i aftonbönen har uppdraget att berätta saken för alla de andra. Och se hur ungdomar berörs och ger sin vän stöd, medkänsla och uppmuntran genom en kram, ett pekfingerpet på axeln, trevande ord, ljuständning. Och pastorn – alltså jag – får vara med när detta händer. Som en kugge. En kugge de säger att de uppskattar.

 

Jag minns en sak, en enda sak du sa i läsningen! berättade en fjoling när vi alla tidigare på kvällen satt vid brasan och sotade hamburgare. Det där om passningen.

Vaddå?? sa jag. Det minns jag inte.

Jo, du sa att Gud genom det Jesus gjort slagit ett avgörande inlägg men att det var upp till oss själva att sätta bollen i mål.

Sa jag det?

Jo!

Ja – det verkar ju så klokt att det måste varit nåt jag sagt konstaterade jag kaxigt och fortsatte riktad mot honom som berättat där han satt omgiven av ca 15 andra: Och du då – tog du tillvara inlägget? Har du satt din boll i mål? Han fattade mycket väl att jag egentligen frågade: Har DU valt att vara kristen, att tro på Jesus?

Jo! Det har jag! löd hans goda bekännelse. Och pastorn – jag – teg och gladdes.

 

I morgon fyller jag ett år som kristen! sade en tös som döptes förra sommaren. Pastorn – fortfarande jag – teg vidare.

 

Och så klockan 22 den gemensamma aftonbönen jag nämnde med samtal, ljuständning, prästfundering, berättelse om den som drabbats, kamratstödet, fantastisk solosång av en av 12-orna, Vår Fader och Trosbekännelsen – som jag upplevde att de inte alls kände obekväm. Och sedan fortsatta samtal till efter midnatt. Om tro, om liv, om allvar.

 

Det är bara så jävla rätt att vara där!! Och en så stor förmån att få dela väg med några. Och kanske – jag säger kanske – betyda något.

 

Och jag blir så arg när jag tänker på att vuxnas beslut och beslutsinkompetens kan – alltså kan – göra att detta meningsfulla inte kommer att fortsätta. Försiktighet och obeslutsamhet i styrelser, råd, utskott och kommittéer kan leda till att dessa möten inte kan leva vidare – möten som är så jävla rätt.

 

Nu är hon – uret alltså – ½2 om natten och jag har spontanskrivit av mig dagens och kvällens intryck. 8 i morgon fortsätter konfafotboll och jag måste sova nu. Publiceringen av detta får dock anstå lite. Till ett mer vaket läge – typ. Till i morgon.

 

 

Det är nu lördag tidig kväll och jag har i vaket och klipskt tillstånd tittat igenom det jag fylld av känslor skrev natten som var. Jag inser fuller väl att rubriken kan verka ful och kanske borde bytas ut mot ett mer sansat konfafotboll 2012 – 4 eller nåt men väljer ändå att låta den stå som jag skrev den.

För fullständighetens skull skall sägas att jag normalt sett inte låter svordomar ingå i mitt språk. Visst kan jag glosorna – jag lever ju i denna värld – men anser det fel och obildat att använda sådana dåliga språkliga förstärkningsuttryck som alltför ivrigt och tanklöst använda av alltför många alltför ofta. Jag svär alltså inte.

Men i det jag skrev i natt valde jag att trots god uppfostran, bildning och kultur stryka under vad jag menar på till och med svordomarnas ohyfsade sätt. Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, väljer att fatta mig rätt.

BILD KOMMER VAD DET LIDER


konfafotboll 2012 - 3 mm

Om du, noble Bloggläsius, tillhör underavdelningen Bloggläsius regelbundus har du kunnat konstatera att det den senaste veckan inte skrivits något här på denna min blogg*. Rutiga skäl och randiga orsaker till att jag inte skrivit om något eller inget finns givetvis och till den störta delen är det ting som kan kopplas till mitt arbete och som här endast korteligen kan beröras.
 
Som jag berättade i förra inlägget startade Konfafotboll 2012 förra söndagen. 18 konfirmander. Kul. Intecknar sannerligen den vakna tiden av dygnet. Långa dagar med lektioner, samtal, aktiviteter med läckra ungdomar och bra arbetslag. Dagens Lokala Världsblad har en artikel om saken – här.
 
Det är tredje året det är Konfafotboll. Jag har under den tiden försetts med varje års omgång av tröjor och andra träningskläder vilket i och för sig är en bagatellartad bisak. Det är det operativa arbetet med kontakten med ungdomarna och andra ledare som är det bestående goda och gett värdefulla erfarenheter hos mig och andra. Alltsammans har skett i samverkan med Norrbottens fotbollsförbund och Älvsby församling samt i någon del rörelsen KRIK. Alltsammans har haft folkhögskolan som primus motor och spindel i nätet.
 
Hur det blir kommande år är svårt att säga. Med tre år i ryggen tog skolan i slutet av förra året eller tidigt detta år initiativ till strategiska samtal för verksamheten på säg tre års sikt**. Senkomna beslut inom fotbollen på länsnivå och beslutsinfarkt i församlingen har skapat ett läge som i skrivande stund kommande år ställer skolan ensam med hela det ekonomiska underskottet***. Det går ju givetvis inte. Skolan måste därför troligen, om inget nytt tillkommer, motvilligt låta Konfafotboll 2012 bli sista året. Tyvärr. Om inget nytt tillkommer. Positiva beslut – typ.
Du som läser detta kan väl beroende på ditt förhållande till saken bedja, påverka eller besluta.
 
Samtidigt har det under veckan på skolan varit en annan kurs – jodå: Konfafotboll benämns som en kurs på dialekten folkhögskoliska. I det sammanhanget fanns jag också med med både näsa i blöt och fingrar i kakburken tillsammans med skolans SO-lärare tillika ansvarig för Volontärlinjen. Det var ett litet sammanhang men mycket intressant. Uppdraget var att under ett par dagar inför kulturmöten intensivförbereda ett par personer som skall på fyra månader praktiktjänstgöring hos den Evangelisk-Lutherska kyrkan i Tanzania (ELCT). Förberedelsearbetet inför sådana dagar är intressant. Jag inbjuder och utmanar dig, noble Bloggläsius, att på ELCT:s hemsida – här – läsa och begrunda hur den kyrkan uttrycker sitt uppdrag och sin roll i sitt sammanhang. Jämför gärna med Svenska kyrkans hemsida – här – och se vad som där lanseras och framkommer.
 
Intensiv vecka på jobbet, alltså. Från och med ungefär lunch igår och idag lördag är jag dock ledig för slapphet och tom tid.
 
Ha!! Tro det!!
Torsdag kväll kom föräldrarna till barnbarnen Tyra och Adrian med de små i bagaget. Föräldrarna stack fredag förmiddag och lämnade grynen hos farmor och farfar. Gynnsam avel har inneburit att de är mycket lätthavda barn som sover långa nätter och är glada i vaket tillstånd. Vid lunchen idag konstaterades: Det är väl ingen match att ha småbarn! – om man inte behöver göra något annat.
Jag återkommer i ärendet. Bilden är Tyra plockandes smultron.
 
 

*  Tillhör du underavdelningarna Bloggläsius sporadicus eller tillfællicae bör du veta att jag som regel skriver ett blogginlägg ungefär var annan eller var tredje dag.
**  Jag minns inte exakt om det var före eller efter nyår. Uppgiften att hantera sådana frågor ligger inte direkt på mig. Det var chefer och verksamhetsansvariga som sökte dra igång de strategiska överläggningarna. När det än var var det i mycket god tid.
***  Verksamheten finansieras i huvudsak med statsbidrag för folkbildning, clearingavgifter för konfirmander från andra församlingar och deltagaravgifter. Detta täcker inte kostnaderna helt för personal, mat, logi, material etc utan skolan och samarbetspartners har bidragit men arbetstid och pengar. Då ungdomar är prioriterad målgrupp för alla inblandade – sägs det – har vi valt att hålla deltagaravgiften relativt låg så att man inte skall ha ekonomiska skäl att behöva avstå. Därför går Konfafotboll inte runt utan extra insatser.

Tidigare inlägg
RSS 2.0