stigstrombergsson

Kanske är innehållet i detta blogginlägg något ”smalt” runt en liten detalj sett till världsläget som sådant. Kanske är det också ”litet” sett till hur utbildning fungerar i Sverige och hur folkbildning & kyrka tar form. Att det är så betyder dock inte att det är något oviktigt. Tvärtom!

Rubriken folkbildning & kyrka uttalar inte världens enklaste ekvation. Den är på plats i min huvudskalleknopp både före, under och efter ett par dagar i Sigtuna veckan som gått. Där var jag med vid en sammandragning av folkhögskolor med anknytning till Svenska kyrkan och EFS. Det var som ordförande vid Älvsby folkhögskola jag deltog tillbaka med andra styrelseordförande, rektorer och skolpräster eller liknande.

Samlingen var intressant på flera sätt kring olika berörings- och skärningspunkter. En sådan är mellan folkbildningen som helhet och Tidö-partiernas ekonomiska och ideologiska dogmatik och agerande. En annan kan skönjas i folkhögskolornas kontakt eller brist på kontakt med sina så kallade huvudmän som ofta är kyrkan på regional nivå, alltså olika stift.

För att ta det första verkar Sverigedemokraterna både öppet och outtalat verka för att motverka och till och med förinta allt vad folkbildning heter. SD är ganska tydliga men vad värre är hakar de andra Tidö-partierna på främst genom passivitet men också viss retorik. Folkhögskolor med sitt sätt att arbeta och sina målgrupper begränsas. Kursutbud och inbillat vänsterflum kritiseras. Rena nidbilder och lögner förekommer. Om man beskriver det som att de andra Tidö-partierna hakar på eller knuffas framför SD är en smaksak. Resultatet blir detsamma.

En statlig utredning om folkbildning har kommit. En rejäl bibba där utredaren – som är liberal – uttalar stort förtroende för folkbildning, folkhögskolor och studieförbund. Utredningen och dess förslag går alltså emot de intentioner SD och en del andra högerdebattörer som Timbro av ideologiska skäl för fram. Hur regeringen kommer att skriva sin proposition är dock ovisst. Det finns ju exempel på annan verklighet utredningar visat på men som en del Tidö-partier ändå av ideologiska skäl valt att strunta i. Exempel på detta är tankar om anonyma vittnen och nyttan av återvandringbidrag. Naturligtvis var man på samlingen i Sigtuna mycket kritiska kring höger-retoriken inklusive det som framkom i SVT-programmet Agenda söndagen den 29 september.

De olika kyrkliga skolorna har olika förhållanden till de stift där de befinner sig och har som huvudmän på lite olika sätt. Jag tycker det är tragiskt att Luleå stift till skillnad från exempelvis Växsjö förefaller utandas intensiv ”armlängds avstånd” till ”sina” folkhögskolor – två eller fyra beroende hur man räknar. På skolorna uppfattas detta som ointresse, rentav som aktiv misstro. I detta skulle jag som (av stiftet) utsedd styrelseordförande ha en del att berätta men avstår just nu. Jag avser att söka kontakt med nyckelpersoner på stiftskansliet. Mer kan alltså komma om folkbildning & kyrka.

Naturligtvis är felstavningen i rubriken avsiktlig. Den är bara ett litet led i min individuella kampanj mot att man placerar engelska ord, termer, stavning och grammatik på svensk mark som om det rörde sig om amerikansk vapenlagring.

Även detta sistnämnda är jag också skeptisk till, särskilt tanken att om amerikansk personal på eller utanför krogen slåss med en lokal konkurrent om kvinnlig uppmärksamhet skall svensk lag bara gälla den ena kombattanten. Naturligtvis skall svensk lag gälla alla inom konungarikets gränser oberoende av om de är gäster eller samarbetspartner. Frågan om eventuella amerikanska kärnvapen på svensk mark bekymrar mig däremot inte alls. Jänkarna ser rimligen innan det totala ballistiska kriget inte skäl att i Sverige placera ens enstaka delar av den än hälft de äger av de fler än 12000 stridsspetsar världens nio kärnvapenmakter tillsammans förfogar över. Brakar den stora totala konflikten igång blir en eller annan laddning i eller utanför våra hemtrakter av underordnad betydelse då det allmänt blir som det står i en gammal sång: vätebomberna förvandlar våra hem till brända mandlar, vi går alla bort tillsammans när vi dör.

Efter denna utvikning återvänder jag till rubrikens väbbinarier. Den metodiken för information och umgängesformen för tankeutbyte utvecklades markant under pandemin. Den senaste veckan har jag varit med om två stycken om folkbildningens framtid med eller utan amerikanska baser.

Det har kommit en statlig utredning – Bildning, utbildning och delaktighet – folkbildningspolitik i en ny tid. Efter en del uppdagat fusk hos ett och annat studieförbund tillsattes den av den förra regeringen och fick en del tilläggsdirektiv av den nuvarande. Nu är utredningen på mer än 500 sidor klar. Man kan hitta länk till den här där det också finns länkar till mycket annat intressant i saken det gäller – folkbildning med folkhögskolor och studieförbund.

Det ena väbbinariet var en allmän introduktion av utredaren och det andra var specifikt inriktat på folkhögskolorna. Bägge var intressanta och ledde inte till oro och sömnlöshet. Snarare blev allt en bekräftelse på hur framför allt skolorna fungerar och vilken funktion de - inklusive Älvsby folkhögskola - har och fortsättningsvis bör ha för bildning, nystart, integration och kultur.

Nu är saken i politikernas händer alternativt våld. Om regeringen i huvudsak kommer att efter remissförfarande, lagråd och annat lägga en proposition i utredarens riktning kommer V, S, MP och C troligen stödja saken och kanske bara SD hamna utanför. Ytterhögern har ju tidigare riktat tendentiös ogrundad och överdriven propaganda mot folkbildningen och fick i Tidö-överenskommelsen visst gehör för sin sak men vad det kan innebära i praktiken in emot nästa val är en öppen fråga. M har också haft ett lite annat fokus och på bekostnad av folk-bildning betonat renodlade yrkesutbildningar anpassade för marknadens, inte människors, behov. Min känsla är dock att utredningens synsätt kommer att slå igenom och SD-linjen får det däng den förtjänar.

Nu är det midsommarafton och folk väntas till huset. Barn, barnbarn och hela klabbet kommer och vi blir 11 vid bordet, inte 14 då Lisa med föräldrar har farit till fjällnära skogsområden med fiskesjöar. De kommer på söndag.

Rubrikens vad var det jag sa brukar jag undvika att säga när man ser tillbaka på skeenden och utveckligar jag med varnande tonfall motsatt mig när man valde vägar som det visade sig ledde fel eller inte fram till det man åsyftade. Ord som vad var det jag sa blir dryga och låter föraktfulla. Jag formulerar mig annorlunda: Nog är det märkligt att jag som så ofta får rätt så sällan får ha rätt. Om det är mindre drygt kan man diskutera.

Nu, i detta blogginlägg, handlar inte vad var det jag sa om något diskussions- eller debattämne vare sig i kyrka eller samhälle. Med rubriken syftar jag bara på det jag nämnde i förra inlägget om min framfart förra veckan iTorsdagsgruppen på folkhögskolan. Orden vad var det jag sa gäller alltså ungefär det jag sa då och är ungefär innehållet i det handskrivna manus jag förhöll mig fritt och samtidigt ganska troget till. Det blev såhär.

Vi börjar bakvägen!

Inte med att jag presenterar mig och det jag/vi ska syssla med. Vi tar det omvänt.

Vad vet ni eller tror er veta om mig? Ni ropar och jag noterar på tavlan.

Detta var EN aspekt av folkbildning, att man vill utgå från deltagarnas tidigar sammanlagda kunskaper och föreställningar. Er bild av mig blev presentationen, inte att jag ur er synvinkel utifrån eller uppifrån bestämt mig för vad jag skulle presentera mig med.

Just begreppen utifrån och uppifrån kan vara ett sätt att försöka förstå principer bakom utbildning och folkbildning. Det är inte samma saker – men inte helt olika heller. Ungefär som fil och yoghurt som liknar varandra. Kan användas i brist på det man ville ha – jag och Primärhustrun har var sitt paket. De liknar till förväxling varandra i tallriken – men är inte samma sak!

Man kan man filosofera mycket kring det allmänna utbildningsväsendets när-var-hur från 400-300-200-talet före Kristus fram till nu. Grekiska filosofer till trots – de tillhörde alla en liten smal elit i samhället – verkar något av ett utbildningssystem tidsmässigt ha börjat hos judarna i höjd med att de skrifter vi kallar Gamla testamentet formades och samlades.

Runt templet i Jerusalem var det det officiella prästerskapet som bestämde offer, sånger och annat. På något vis utifrån och uppifrån. På avstånd från Jerusalem började man mötas för att på sabbaten läsa ur skrifterna som av kostnadsskäl naturligvis inte var var mans egendom men fanns i varierande omfattning i den synagoga det krävdes 10 judiska familjer för att bilda. Där skulle texterna ”utifrån” och ”uppifrån” läsas – på hebreiska fast man succesivt mer och mer till vardags talade arameiska. Egentligen är det en intressant situation. I synagogan, liksom i templet, användes ett språk men på backen utanför pratade man ett annat språk när man skulle avgöra vilka som skulle bjuda vilka på synagogekaffe.

De heliga texterna ”utifrån” och ”uppifrån” ändrade man inte. De var heliga och fastlagda. Problemet var vem som skulle läsa. Synagogeriet var en lekmannarörelse nedifrån, inte ett utflöde från expertis i och kring templet. Man behövde alltså läskunnigt folk! Och inte bara läskunniga sisådär. De skulle kunna läsa offentligt på ett språk man inte talade till vardags. Det för nog med sig det första exemplet vi har på en något så när allmän utbildning – av pojkar. Idealet blev att en vuxen man skulle kunna vara läsare i gudstjänsten – alltså behärska läs- och bokstavskonsten till nivån att kunnae se den handskrivna texten, identifiera vilket avsnitt det var och så dra den ur minnet eller läsa innantill. För det måste pojkarna tragla bokstäver och öva. Det skedde i synagogan men också hemma i oljelampans sken övervakade av pappa, farfar och morfar – med tjuvlyssnande läraktiga systrar. Alla blev naturligtvis inte goda läsare i gudstjänsten. En del avstod nog för det var jobbigt. Andra blev bra.

Ett par hundra år före vår tideräkning börjar översattes de skrifter vi kallar Gamla testamentet till grekiska som var ett fungerande språk främst i städerna runt hela Medelhavet och ända bort till Indien. Många judar levde i denna förskingring. Efter hand släppte de också i sina synagogor sina kunskaper i arameiska och hebreiska för stadsspråket grekiska – annars samma ideal om vem och vilka som skulle läsa. Till den miljön b...

Så här långt skrev jag för några dagar sedan. Jag konstaterade att detta bara var en första tredjedel på en renskriven form av mitt handskrivna klotter om utbildning och folkbildning. Ett blogginlägg med rubbet skulle bli lika långt som halva förra vintern och näppeligen inte intressera någon. Sittande vid datorna tar jag därför, långt innan jag är framme vid avsnittet om Tidö-partiernas förvirrade och skadliga hantering av folkbildningen, beslutet att avbryta denna aspekt av vad var det jag sa.

Men en tanke, dock inte för bloggen primärt, har börjat gnaga i mitt sinne. Är vad var det jag sa en titel på en bok med funderingar kring hur jag genom åren i förkunelse, Bibelstudier och på annat vis behandlat olika Bibeltexter? Jag har ju kvar praktiskt taget alla manus och skulle kunna göra den tillbakablicken med aktualiserade kommentarer kring vad var det jag sa.

Eller skall någon stackars doktorand ägna sig åt sådant självskadebeteendet?

Tisdag denna vecka var jag på sammanträde!

Det var första sammanträdet för mig som ordförande för Stiftelsen Karlsdal med Älvsby folkhögskola. Dagordningen hade 21 punkter. Alla viktiga men i princip också av formaliakaraktär – ekonomisk periodrapport, verksamhetsplaner, firmateckning och annat. Lugnt, städat, faktiskt ganska lidelsefritt.

Jag har varit i styrelsen förr. Längre tillbaka i historien var det partssammansatt så att stiftet hade någon representant, kommunen en, regionen en, lokalförsamlingen en, kontraktet en och kanske någon till. Minns jag rätt var jag då representant från Älvsby församling – eller ersättare.* Innan jag för drygt 26 år sedan anställdes som skolpräst och lärare vid folkhögskolan intervjuades jag av det dåvarande arbetsutskottet och sedan en andra gång av hela styrelsen – faktiskt en ganska udda och inte så lite förnedrande hantering. Som anställd var jag om jag minns rätt någon gång personalrepresentant.

Nu har Luleå stift som jag tidigare berättat utsett mig till ordförande. Det är ett sätt att markera och utöva att stiftet är huvudman för skolan. Att en nomineringskommité utsedd av stiftet agerar när ledamöter skall bytas ut eller väljas om är ett annat uttryck för huvudmannaskapet – förutom att det anges i skolans stadgar.

Sammaträden är sällan roliga – i betydelsen underhållande eller käckt skojiga. Speciellt ballt var det inte heller i förrgår men jag tyckte ändå det var kul. Och viktigt. Folkhögskola (och studieförbund) är viktiga saker – trots att numera både regering och andra instanser drabbade av myndighetsyra och petimeteriver vill främja sig från folkrörelse och folkbildning och begränsa folks möjligheter att påverka sig själva och andra.

Alla 21 punkter var väl förberedda av rektor och övrig personal så styrelsen kunde fortsätta att ha sin mer formella funktion i att bekräfta mål, ramar och regelverk. En styrelse skall fungera så och inte grotta in sig i detaljer och ledningsfrågor.

* Ibland blev det ganska råddigt då det förekom att de utsedda ibland drevs av att vilja representera och bevaka intressen hos den part som placerat dem i styrelsen och därför behövde ”gå hem och fråga” efter åsikter mm. En annan anledning till att det kunde halta var att mandatperioderna var olika för kommun och region jämfört med de kyrkliga instanserna. Det fixades med en stadgeändring så att det numera är betydligt mer väloljat.

Jag missade matchen!

Spanjorskorna slog ut di svenska.

Helt utan min förskyllan eller värdighet.

Jag såg ju inte ens matchen på TV.

Jag var upptagen på en lärorik förmiddag.

Det var på Älvsby folkhögskola lärorikstimmarna gick av stapeln. Där hade rektor inför hösten trummat samman skolans personal till peptalk och överläggningar. I den vevan bedömdes det lämpligt att presentera och visa upp skolans nye ordförande – alltså mig – och ge denne – fortfarande mig – en presentation av vad som händer och sker.

Efter en första presentation och lite allmän info delades arbetslaget upp i sina olika sektorer. Jag fick ett schema för att besöka enheterna i tur och ordning men då jag hittar överallt behövdes ingen karta, bara besked om var gängen var. I nästan varje enhet – de är olika stora – finns någon eller några som fanns där när jag var skolpräst och lärare men det fanns också flera nya ansikten. Den enhetsuppdelning man har är i stort densamma som på min tid men arbetsuppgifter och verksamheter har på 10 år delvis förändrats och anpassats till läget av idag. Inte minst Coronatiden tryckte ju fram kreativitet vad gäller kurser på distans.

Jag tycker jag har ganska bra kläm på detta med folkbildning i allmänhet och Älvsby folkhögskola i synnerhet. Jag var ju själv i systemet under många år för inte alltför länge sedan. Efter att jag slutade där har jag genom personliga kontakter, lokalpress och internet följt diskussioner om folkbildningens roll, möjligheter och problem* så jag tycker jag begriper en hel del – faktiskt. Viktigt är dock att backspegeln bara ett instrument för navigering och får aldrig ge det viktigaste perspektivet. Man är ju faktiskt inte på väg åt det håll även goda tillbakablickar visar.

Jag tycker alltså att jag hade lätt att förstå vad de som är inne i verksamheten resonerade om och upplever att jag gavs bra kläm på hur personalen nu arbetar och prioriterar. Jag tror också – i alla fall hoppas jag – att lärare, kursansvariga och annan personal uppfattade mötet med nye ordföranden positivt. Odiskutabelt är att jag tror benhårt på folkbildningens kvalitet och betydelse för samhället, kyrkan och framför allt för dem som deltar i olika kurser. Jag hoppas att jag lyckades visa den attityden.

Men bilden då?

Till skolans olika och verksamheter hör kategorin korta kurser.** Särskilt de kyrkliga och idrottsliga enheterna har sådana i ganska stor omfattning. Just nu när personaldagarna går av stapeln är det Sommarskidskola för barn och ungdomar med 70-talet deltagare plus ledare. När sådant sker blir det rörelse i korridorerna och masslogi i klassrummen.

* Som problem finns till exempel Tidö-partiernas åtstramningslinje som präglas av M som aldrig varit vänner av fokhögskolor och studieförbund och anförs av SD som ogillar den demokrati och den mångfald folkbildningen står för. Vad KD och L håller på med eller inte håller på med blir mer och mer förbryllande.

** Minns jag rätt är korta kurser samlingar max under tre veckors tid. Länge utbildningar kallas då långa kurser – naturligtvis.

Den 18 juni skrev jag i inlägget framtidsperspektiv 2 om att det fanns en troligt men då ännu inte klar framtidsgrej. Utifrån min egen listighet och en och annan underhandskontakt har jag haft saken klar för mig i någon vecka men nu har protokollet kommit och dimmorna kan lyftas – om någon känt sig vilsen.

Svenska kyrkan har två ansikten – minst. Det ena är likheten med den offentliga sektorn vad gäller styre, organisation och i mångt och mycket en hel del attityder. Det andra är karaktären av folkrörelse som betonar frivilliganslutning, direktdemokrati och att sprida sin idé och kultur. Tyvärr är det så att det förstnämnda plytet paradoxalt efter man år 2000 slutat vara statskyrka vuxit på det andras bekostnad.

Det finns ett band mellan Älvsby folkhögskola – som är ett uttryck för folkrörelsesidan – och Svenska kyrkan som organisation. Jag upplever att det bandet var starkare förr än vad det är nu – men kan ha fel. Hur som helst uttrycks bandet formellt åtminstone på så vis att Stiftsstyrelsen i Luleå utser skolans ordförande – men delegerat saken till sitt Arbetsutskott. I den instansen har man beslutat att utse lilla mig till att från och med 1 juli vara ordförande för styrelsen för Stiftelsen Karlsdal med Älvsby folkhögskola som den vidlyftiga rubriken lyder.

När jag fick frågan sa jag Nej! till att börja med – av två skäl. Det ena var att jag tycker att ordföranden bör vara en som är yngre och mer i den kyrkliga farten än en 70-årig pensionär. Det andra var tanken att mina 16 år på skolan, även om det nu är tio år sedan jag slutade, skulle fresta mig till att bli verksamhets-klåfingrig. Det ska man inte vara i en styrelse som inte ska bry sig i detaljer. Styrelser ska normalt sett hålla sig till mål, regelverk och ramar. Punkt.

Då jag och Primärhustrun en dag valde att äta lunch på skolan berättade jag för ett par tidigare arbetskamrater att jag blivit tillfrågad men avböjt. Det utsatte mig för operation övertalning. De menade, helt rätt, att jag begriper och gillar vad folkhögskola och folkbildning är och skulle kunna vara ett stöd för rektor som leder skolan. Det gjorde att jag började tvivla på mitt Nej! så jag kontaktade rektor – som var en annan av mina arbetskamrater när jag jobbade där. Jag ville höra med honom om vad han och skolan behöver och få en ärlig synpunkt på om jag skulle kunna vara nyttig – som han ser det. De där dialogerna la mer ved på tankebrasan och jag ändrade mitt Nej! till ett Jag står till förfogande.

Jag tror inte att den aktuella nomineringsgruppen och sedan Stiftsstyrelsens AU behövde kravallstaket för att ordna skaror som ville ha uppdraget men det är ändå en poäng att vänta på protokollet som tydligt visar att det har klarnat.

Är det ett stort uppdrag? Ja och Nej. Skolan leds av rektor och verksamheten genomförs av kompetent folk för vilka – jag vet! – det inte spelar nämnvärd roll vem som är styrelsens ordförande. På det sättet är jag inte viktig men kanske och förhoppningsvis kan jag vara lite nyttig. Att jag är en folkbildningens vän är odiskutabelt. Att jag har tid att vara bollplank och diskussionspartner är också sant. Att jag bor på orten kan vara en faktor. Att jag är kyrklig går inte heller att förneka. I det sistnämnda är jag dessutom en varm anhängare av aspekten folkrörelse och rejält skeptisk till den offentlig-sektor-tendens jag nämnde högre upp i inlägget.

Att jag skulle börja kalla mig och vilja kallas Ordförande Stig är inte aktuellt.

Jag tänker inte heller skriva en liten röd bok.

Undrar om jag får en ny kepa...

Det kunde hända under de år jag hade uppdraget att vara skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola att jag råkade ut för beröm från en och annan kursdeltagare. Folkhögskolan har av olika anledningar flutit upp i sinnet den här veckan. En av anledningarna är de så kallade Tidö-partiernas framfart vad gäller synen på och stödet till folkbildningen och dess institutioner. En annan var tisdagens lunch då det serverades raggmunkar och stekt fläsk. Och så annat...

När jag hade mitt uppdrag där fick jag figurera i vara ganska olika sammanhang.

• Det som kallas – eller kallades – Allmän linje är en två-årig så kallat lång kurs som på olika vis ska motsvara gymnasium eller Komvux. Där undervisade jag i kärnämnena Religion och ibland i Historia. En timme vid ett tillfälle hade jag Engelska då den ordinarie läraren hade ett tillfälligt förhinder och jag tillbringade den timmen med att övervaka rummet när de studerande fyllde i do och does på prickade rader.
• På folkhögskola bedrivs ofta olika långa men kanske ändå kortare speciella kurser av arbetsmarknadskaraktär – typ. Det kan handla om komma-igång-program för långtidsarbetslösa eller med folk i andra åtgärder. Där fick jag också ibland vara med på lite olika sätt.
• Hantverkslinjen där man renoverar möbler liksom idrottslinjen för skidåkning var jag inte involverad i annat än att jag ibland för hemmabruk lånade något fiffigt verktyg från snickeriet och att jag den gång det skulle vara julfest med maskerad bytte arbets-stass med en av skidtränarna. Kollegan var milt sagt skitnervös att spilla julbordets läckerheter på de plagg han mycket trovärdigt bar. Jag kunde glufsa på helt ogenerat då min kroppsstrumpa redan från början såg ut som en LSD-tripp.
• En speciell så kallat lång kurs var Svenska kyrkans grundkurs som kickats igång i början av 1990-talet på ett antal kyrkliga folkhögskolor i landet. Orsaken till att man startade den var att stift, biskopar och liknande märkt att ett växande antal av det totalt sett krympande totala antalet präst- och diakonintresserade var ganska utan erfarenheter av kyrkans värld, tro och liv. Avsikten blev då att genom 16 veckors internat ge sådana som tänker sig bli präster och diakoner och andra en första byggsten av vad att arbeta i kyrkan kan innebära. Det var i en sådan kurs jag vid ett tillfälle råkade ut för ett speciellt beröm kopplat till krångligt och enkelt.*

För fullständighetens skull vill jag innan jag går vidare nämna att en betydande del av de uppgifter jag fick stå i var kopplade till så kallade Korta kurser på 1-2-3-4 dagar upp till ett par veckor. Där varierade sorterna – kyrkvärdskurser, ungdomsläger, teologiska dagar, konfirmander, annat.

Du är så bra på att enkelt förklara sånt som är så komplicerat!

Så sa en grundkurselev vid ett tillfälle. De övriga i gruppen höll med. En yttrade dock:

Jo. Och det man tycker var enkelt kan du krångla till.

Jag tyckte och tycker att jag då råkade ut för beröm. Förenkl krånglig men också ibland faktiskt krångla till det som hålls enkelt och självklart tycker jag är bra. Saker och skeenden, liksom personer, är ju ofta sammansatta av många olika komponenter och att då bara hitta EN förklaring på allt – vare sig det är positivt eller negativt – tycker jag ofta blir banalt. Därför läser jag nu en bok som jag skall återkomma till när jag läst ut den. Detta inlägg här på min blogg var bara att jag ville höra av mig en gång till denna vecka.

* Sisådär ett dussin år tillbaka, efter att utbildningsvägar förändrats och EU-anpassats, backade flera stift bort från att ha Svenska kyrkans grundkurs som obligatorisk. Det skedde utan att de studerandes grundläggande kyrkoanknytningar på något vis förbättrats. Luleå stift höll länge kvar sitt obligatorium men för 10 år sedan backade man också där. Det innbar att kursen försvann efter ett par tre år och var EN av faktorerna till att jag våren 2013 lämnade folkhögskolan för församlingstjänst.

I svunna tider gick jag naturvetenskaplig linje på gymnasiet. Det betyder att jag har gamla men sedan genom åren nästan nu till full obefintlighet ut- och invecklade kunskaper i kemi. Inte mycket minns jag men något. Lackmuspapper till exempel. Och något som hette Bromtymolblått, förkortat BTM med kemisk formel C₂₇H₂₈Br₂O₅S som innebär en massa atomer i en klump. Lite påminns jag också av att versalerna finns i registreringsnumret för yngsta sonens bil. Men det är också allt. Ett dunkelt minne finns dock att sakerna användes för att kolla om en vätska var sur eller basisk eller nåt sånt, alltså som indikatorer på nåt.

Jag har alltid varit en vän till och förespråkare för det som kallas folkbildning, alltså studiecirklar, kulturarrangemang och folkhögskolor med utbildningar och kursverksamhet. Redan som student hade vi i studentkorridoren en och annan cirkel. Som församlingspräst på 80-talet var det självklart att bedriva framför allt vuxenarbetet i samverkan med det kyrkliga studieförbundet SKS – som nu heter Sensus. Någon ekonomisk stor betydelse hade det inte. Jag hade ju min lön så cirkelledararvode var inte aktuellt, inte heller lokalhyra och så. Deltagarnas böcker fick en subvention men det var också den enda direkta nyttan för församlingen av att varje år rapportera in 2-3-4-5 cirklar. Det var själva idén med folkbildning och folkrörelse som var och är grejen. SKS fick hur som helst på det sättet statsbidrag som användes där de behövdes bättre och de ekonomiska behoven var större.

Som stiftsadjunkt samverkade jag med både studieförbundet och de kyrkliga folkhögskolorna – helt naturligt. Att jag sedan blev skolpräst och lärare på folkhögskolan här i Älvsbyn försämrade naturligtvis inte min hållning. Tvärtom. Folkrörelse med sina folkbildningar och de elever som får glädje av den är en till omfattning liten men viktig del av civilsamhället och många gånger livsavgörande för dem det gäller.

När jag på nytt blev församlingspräst med gruppverksamhet och studiearbete verkade jag för att så mycket som möjligt av den pedagogiska verksamheten genomfördes i samverkan med Älvsby folkhögskola. Den och andra folkhögskolor är och förvaltar folkbildningstanken på ett lite annorlunda sätt än studieförbunden och har man en sådan skola på orten kan man välja.

Om folkbildning och så kan jag agitera på både in- och utandning så att saliven sprutar. Jag tror stenhårt på saken och tycker det är alarmerande att vi nu fått en regering som inte tror på folks förmåga att med fri och självständig pedagogik utveckla sig tillsammans i cirklar och folkhögskolegrupper. Har jag fattat saken rätt signalerade det så kallade Tidö-avtalet att anslagen till den sortens verksamhet kan komma att skäras ned. Det inte fick genomslag i budgeten förra veckan men Tidö-riktningen är oroväckande. Helt förvånad är jag dock inte. Moderaterna är och har varit folkrörelsemotståndare utifrån klass, tradition och ideologi. I dessa yttersta tider har SD tillkommit med sitt förakt för bildning, utveckling och fritt tänkande. KD hade förr på grund av sin frikyrkoanknytning förståelse för vuxenutbildningar och cirklar i fri regi men verkar inte numera slåss för saken och med Liberalerna är det på samma vis.

Statliga anslag till folkbildningen är en liten post i budgeten men för mig är saken ett avgörande lackmustest och blir ett politiskt btb som avgör vilken partifärg jag väljer och inte väljer. Dessutom publicerar jag detta inlägg i kategorin Folkhögskola.

Läs gärna mer – här och här.

OBServera frågetecknet i rubriken!

Givetvis är ett sådant inte alltid på sin plats. Skulle det vara så skulle jag inte så gärna som jag gör läsa böcker och se dokumentärer om olika som hänt, små och stora. Historia är oftast för mig roande historia – typ.

Då jag är på mitt 70:e år – inte framme än! – ger en del historiska ting resonans i den egna minnesvärlden och tankebanken. Igår, tisdagen den 27:e september, kunde jag till exempel i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen under rubriken För 25 år sedan läsa om ett rabalder kopplat till den folkhögskola jag då nyligen anställts vid. Den tillbakablickande notisen var av kortfattad natur men minnena sprutade fram som champange vid en formel-1-prisutdelning. Jag var ju där! I korridorerna. Jag hörde de inblandade berätta och förstod de underliggande motiven – som var gräsligt uppenbara. Frågor inställer sig då: Skall jag bry mig om att berätta om fiffel och båg för ett kvartssekel sedan? Skall jag beröra det snarlika fifflet och båget av rent trakasserande art som några månader innan ägt rum när jag sökte men ändå efter en del turer i alla fall fick tjänsten som skolpräst och lärare vid skolan? Skall denna absolut inte roande historia berättas?

När tankevindlingarna rört sig åt det lokala folkhögskolehållet pyser dessutom mycket annat fram. Elever som passerade. Kurser som hölls – och i en del fall inte blev av. Episoder, händelser och mycket mer. Jag fanns ju i uppdraget i mer än 1½ årtionde. Jättemycket positivt! Och till detta minnena ca 10 år tillbaka av vad som hände och framför allt inte hände som ledde till att jag tog min mats ur skolan och lämnade sammanhanget. All historia är inte roande historia!

Men – tillbaka till 25-års-notisen och lite mer kött på det benet.

Det lackade då mot kyrkoval. Jag vill minnas att i mitten av veckan innan kom en insändare eller kort artikel i Världsbladet om påstådda trakasserier på skolan av tjejer som avsåg att bli präster. Naturligtvis dök då en journalist upp för att gräva vidare i saken. Jag uppmanades av dåvarande rektor att hålla mig undan – med hänsyn taget till en del turer under anställningsprocessen tre månader innan. Journalisten intervjuade rektor och kursföreståndare. Han mötte eleverna i den aktuella undervisningsgruppen. Lite förbryllad blev han inför det faktum att eleven Robert alldeles ensam skulle klara av att trakassera dussinet tjej-kurs-kompisar.

Sagda murvel började misstänka att både ugglor och hundar låg begravna i mossen. Man kunde ana en plan av ungefär följande upplägg: Önskat stort reportage i torsdagens eller fredagens tidning om påstådda missförhållanden. En kraftfull andra-artikel fredag eller lördag där ledande kyrkopolitiker skulle lova att rensa i röran. Kyrkoval på söndag.

Att av politiker användas som så kallad nyttig idiot är inget tidningsfolk gillar. Han lämnade rektorn med att med räv bakom örat och glimten i ögat säga: Jag måste gräva vidare. Återkommer efter helgen.

Veckan efter kom resultatet. Tidigare rektor, skolans ordförande tillika domprosten samt tidigare beställd och genomförd utredning från stiftskansliet – före min tid – visade klart att diskriminering inte förekom även om frågan som då fortfarande var aktuell i kyrkan naturligtvis diskuterades. Hela politikerns anade upplägg föll därmed samman och blev ett slag i luften.

För fullständighetens skull skall till detta sägas att kyrkopolitikern ifråga hade den ryggraden att han kom till ett personalmöte på skolan och bad om ursäkt för att ha spritt falska och ogrundade uppgifter baserat på lösa rykten. Det hedrar honom.

Är sådant jag nu berättat en roande historia eller inte?

Den kan kanske i alla fall vara lite lärorik kring hur kyrkopolitik kunde fungera. För 40-30-25 år sedan var det vanligt att man framför allt från S- och C-håll regelbundet vart fjärde år gick till val på gräsligheten i att inte alla präster ansåg att kvinnliga präster var en gudomligt ingiven idé. Propagandamaskinerier och moralpoliser malde på i frågan men mellan valen gjorde de inget för att åstadkomma frågans slutgiltiga lösning – kolla vad det blir på tyska. Skulle man gjort så hade man ju inte haft något att gå till val på fyra år senare.

Så var det för ett kvartssekel sedan. Kan man lära av den historien? Eller se mönster?

Jag påstår att man nu i olika utspel och åtgärder kring hur man ser på sådana som helt enligt regelboken avstår från att viga samkönade par de facto kör sin gamla arbetsmetod i repris. Man – S, C och andra – framställer något som i praktiken inte är ett problem som något gräsligt fruktansvärt som behöver bekämpas med hårda tag – fast man inte gör det när det kommer till kritan.

Det, noble Bloggläsius, är ingen roande historia.

Jag tillbringar inte så väldigt mycket tid på nätet, inte ens kylslagna dagar i Coronatider. Man kan göra annat som att läsa böcker – typ. Men en del blir det. Fynden blir av blandat slag. Ett par tre fyra ting har jag som kanske leder till något här på bloggen men bara kanske. I alla fall vad gäller alla. Två kommer här. Saker jag noterade onsdag förmiddag men inte hunnit med att berätta förrän nu.

Det görs gudstjänster och andakter och allt möjligt i tanken att folk via datorer eller telefoner skall få sig något gudeligt till livs. Jag snokar inte genren men snubblar i alla fall ibland över något. Nu har jag slagit i något väl värt att både snubbla över och ramla in i men först lite (nostalgisk) bakgrund.

Älvsby folkhögskola drivs Svensk-kyrklig regi. Vad jag fattat kallas regin inte längre för huvudman men det är i alla fall Luleå stift som i någon mån spelar den rollen förutom skolans egna stadgar. Det är alltså en kyrklig folkhögskola och ett tecken på den saken är att man har en tjänst som kombinerar att vara präst och lärare. Det är inte enda tecknet utan ett av dem. Jag hade det uppdraget från hösten 1996 tilloch med 2012 – ungefär.

Ett annat tecken är att skolan har ett kapell och att de som önskar av personal och elever samlas till morgonbön 08.10 varje måndag till fredag. Den morgonbönen kan man från och med denna vecka och förhoppningsvis ända till vårterminens slut anluta sig till via skolans hemsida. Det man då möter är något lågmält som samtidigt är laddat med kvalitet:

Man hälsas välkommen. Det tänds ett ljus som sedan är i bild hela tiden, ca 5 minuter. Andakten består sedan inte av det som är så vanligt: en människa säger något om Gud till andra människor. Tvärtom. Visst är det en människa som leder men innehållet är att vi människor säger något om människor till Gud. Bön och förbön alltså! Med text inlagd i bilden.

Det är först en allmän bön med tack för den nya dagen. Sedan sedan förbön som är lite olika för olika veckodagar och rör sig om skolans elever i olika grupper, dess personal, den kristna Kyrkans olika verksamheter och motsvarigheter i samhället. Sist – fortfarande i riktningen människors ord till Gud en varje dag likartad förbön för olika saker och sist Herrens bön.

Välsignelsen har motsatt riktning. Den är Guds ord riktade till oss. Så är det också med den avslutande Bibelläsningen av en av den gångna helgens texter som något att” ha med sig” och ”gå på” under resten av dagen. Andakten är torr, innehållsrik, stabil och lätt att lära in. Du hittar den här.

Nätaktiviteterna ledde också hit – till ett blogginlägg. Han som skriver gör det varje dag. Han är lite ojämn i kvaliteten men dagens analys var briljant. Ta del av den men hoppa över hans lilla påhopp på en annan person. Det är lite onödigt i en i övrigt knivskarp text.

Nej! Det är ingen felstavning!

Jag vet vad apostolisk succession är.

Det är att en präst är vigd till sitt ämbete av en biskop som är vigd till sitt ämbete av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av en biskop som är vigd av och så vidare ända tillbaka till en av Jesus 11 lärjungar plus den i Apostlagärningarna framlottade och fyllnadsvalde Mattias. Präster i Svenska kyrkan har den vigningskontinuiteten – om jag fattat det rätt. Likaså finska präster. Men inte danskar och norskar.

Om detta med apostolisk succession är sådär väldigt jätteviktigt skall jag hålla osagt. I stora delar av den kristna världen anses dock så. Också hos en del inom Svenska kyrkan – ibland till gränsen av vad som förefaller vara apostolisk suggestion. Men jag klagar inte. Det är det kul att ha den kontinuiteten.

Fast i detta inlägg talar jag om något annat.

Nu gäller det SKYLTEN!

Man kan läsa om den här på min blogg. Skriver du in just ordet skylten i sökrutan till höger får du träff på en del inlägg i saken de senaste åren. Du ges också en möjlig förklaringen till hurusom vintrarna varierat i intensitet. Det är ju min gamla skylt som styr – eller...

Nu har snövännerna vid Älvsby folkhögskola i alla fall tagit till storsläggan. De har fått biskop Hans Stiglund att hänga upp bönen Pray for snow i korridoren. Denna höst har inte skidtränaren gjort det själv. Inte heller han som numera är skolpräst. Nu har man tagit i. Vilket vittnar om utvecklad ämbetssyn. Mycket utvecklad.

Jag har aldrig i ett riksdagsval lagt min röst på något parti som ingick i den förra regeringen. Då både jag och madammen i mitt liv är bägge friska och har fasta arbeten är det odiskutabelt så att vi rent ekonomiskt ändå tjänat på de fyras gängs framfart för att vi och andra som är lika lyckligt lottade skall få än mer till priset av att det gjordes marigare för folk som inte har det lika väl beställt.

Men i alla fall har jag – inte madammen heller – inte röstat borgerligt. Hur skulle det sett ut? Det hade ju varit att ge egennyttan herraväldet i stället för gemensamnyttan – om nu det ordet finns.

Den tidigare borgerliga regeringens olika partier ger jag alltså inte min röst – och inte mycket annat för heller. Fast det är klart att vad som sker i och bland dem är intressant. Omflyttningarna på den traditionella höger-vänster-skalan blir svåra att hänga med i. Särskilt Krist-Demokraterna verkar ju jobba på att bli högrast i en hel del frågor.

Tidningen Dagen tittar jag i på webben mest varje dag. Den står KD nära – men bara nära. Det jag tittar efter är nyhetsflödet kring vad som timar och sker i kyrkor och samfund här hemma och ute i världen. Det är främst frikyrkonytt som återges och det intresserar mig bara litet – men man blir ju inte dummare av att hänga med. Vad man rapporterar och inte rapporterar vad gäller situationen Palestina-Israel är nästan patetiskt intressant pro-israeliskt. Jag gissar att det beror på att man inte vill stöta sig med sina prenumeranter som inte vill få sin världsbild rubbad. Hållningen märks redan i nyhetsflödet men jag avstår nästan genomgående från skriverierna på ledarplats och debattsidorna. Har annat att göra.

Men idag tisdag läste jag en ledare som jag håller med om till 120% – klicka här. Läs den! Notera också det som sägs i förbigående om att borgarpartierna i höstas aktivt motarbetade införandet av det Dagen nu prisar och lovsjunger. Det är dock inte det viktiga. Det som är ledarens huvudärende kan jag bara applådera och bekräfta utifrån nästan 17 års erfarenhet i sådan verksamhet.

Denna min blogg är en-om-lite-av-varje-men-kanske-mer-o-en del-blogg och inte en plattform med en speciell snäv nisch -trots att den har tendensen att bli lite kyrklig. Därför är det med glädje jag upplåter ett inlägg till en nyhet jag tog del av när jag idag surfande via länken älvsbynyheter längst ned till höger kunde läsa om en av de lärarkollegor jag hade när jag hade mitt uppdrag vid Älvsby folkhögskola.

Artikeln börjar med:

Sture Norén, idrottslärare vid folkhögskolan i Älvsbyn, får Riksidrottsförbundets högsta utmärkelse. Priset delas ut under högtidliga former vid Riksidrottsmötet i Helsingborg sista helgen i maj. Men själv kan inte Sture närvara.

- Nej, tyvärr kolliderar galan med min dotters examen. Så utmärkelsen får jag väl motta vid något annat tillfälle, säger han.

Sedan kan man här läsa vilka meriter som krävs för att få bröstkorgen beprydd med tingesten ifråga. I sanning inte ank-skit! Verkligen gediget. Artikeln ger också en bra inblick i hur han prioriterar – och hans humor.

Och nog är det sant! Här handlar det inte om egen bekvämlighet och minsta motståndets lag. Tvärtom. Tidiga mornar för att köra upp skidspår eller placera ut orienteringsskärmar. Kvällar för träningspass. Träningsläger. Helger med tävlingar. Resor.

Få människor jag känt och känner lever och verkar så hängivet och engagerat i sitt kall som kompisen Sture! I sanning ett föredöme – inte minst för mig och andra som har ett kyrkligt kall.

Grattis!!

Bilden? Klicka på den blir den större. Den är från ett maskeradrollbyte vi gjorde vid en julfest på folkhögskolan. Han betydligt mer trovärdig jag – både vad gäller hur utstyrseln bärs men också i läge om någon av oss hade vikarierat för den andre.

Det här är en riktig skittidning!

Intressant bara för anställda, ju!

Det var idag om morgonen madammens diagnos av Kyrkans tidning. Onekligen håller jag med. Men med tillägget att den inte ens är intressant för mig som anställd. Jag får familjens exemplar som någon slags ”tjänsteförmån” men fick jag bestämma skulle jag hellre ta prenumerationsslanten till annat ändamål. Bladet ifråga är alldeles för centraliserat och i alltför stor utsträckning His masters voice om man med master menar Kyrkokansliet i Uppsala och de tongivande kyrkopolitiska krafterna och de systemlojala tjänstemännen där. Tyvärr.

Men en sak ur tidningen vill jag att du, noble Bloggläsius, tar till ditt hjärta, begrundar och rekommendera till människor i din omgivning. Detta inläggs andra bild – klicka på den så växer annonsen betänkligt – visar saken tydligt. Svenska kyrkans grundkurs – rekommenderar särskilt helfarten – och Volontärlinjen vid Älvsby folkhögskola.

Svenska kyrkans grundkurs, förresten. Så får den nog inte kallas längre. Eller så är det inom en snar framtid som den beteckningen inte får användas. Observera inte får användas.

En ukas kom nämligen i saken för några år sedan från Kyrkokansliet. Det var i samband med att Svenska kyrkans grundkurs skulle sluta att vara ett obligatorium för utbildningar till tjänst i kyrkan. Framöver skulle inte kyrkliga folkhögskolor som gett grundkursen i hur många år som helst få kalla sin kurs just Svenska kyrkans grundkurs. Fånigt tyckte jag redan då. Dessutom var motiveringen rent oförskämd: för att inte riskera Svenska kyrkans varumärke. Som om kyrkliga folkhögskolor ute i tassemarkerna skulle vara större riskfaktorer än kyrkokansliet självt.

Gissar att det nog är i lydnad för denna dumhet som andra skolors annonser bara anger Kyrkans grundkurs – utan ordet Svenska. Men Älvsbyn håller fast. Eller trotsar. Lovvärt.

Jag rekommenderar folkhögskolans kurser!

Det är inte lika ofta som förr som jag skriver inlägg som placeras i kategorien Folkhögskola. Inte så konstigt egentligen. Jag har sedan drygt ett år inte jobbat vid Älvsby folkhögskola annat än lite sporadiskt under hösten då jag i samband med Svenska kyrkans grundkurs på halv fart och modifierad distans fick vikariera lite på den tjänst jag lämnat och som då inte fått någon ersättare. Under vårterminen har skolan en fastare lösning då en pensionerad kollega hoppat in på ½-tid.

Jag har alltså inte så mycket att göra med skolan numera och kan inte inifrån berätta om verksamheten. Jag har dock i de två senaste inläggen i den aktuella kategorin sökt peppa läsare att för egen del söka den ledigförklarade tjänsten som skolpräst eller tipsa andra att göra det. Vad jag vet gick ansökningstiden ut för ett par dagar sedan men har ingen aning om det finns sökande den här gången. Jag hoppas det! Jag tror skolan behöver en skolpräst likväl som jag vet att det finns många präster som skulle – likt jag – ha stor nytta av att arbeta i det uppdraget.

Var ut på hemsidan och ser två, kanske tre, kurser jag rekommenderar å det allra varmaste för dem som läser min blogg och sådana som de känner och kan tipsa om saken. Bägge kurserna har breda och flera målgrupper. En sådan är unga vuxna som strax tar studenten och kan ta sig ett halvt eller ett år att fundera på vad de skall bli när de blir stora – eller bara vill ta en sabbatsperiod med något helt annat innan de ger sig in på framtida planerade studier eller arbete. Inte lika unga vuxna som vill ta ett break eller funderar på att sadla om är en annan grupp. Nyfikna pensionerade en tredje. Kurserna kan enligt min erfarenhet fungera för var och en som är intresserad.

Om den ny-startade ettåriga Volontärlinjen med internationell inriktning kan man läsa här. En liknande linje fanns för ett par år sedan och nu gör skolan en nystart med ett koncept som liknar men inte är identiskt med det som var då. Nystarten av Volontärlinjen innebär mer än favorit i repris. Man har inrättat en ny tjänst som linjeföreståndare och rekryterar för det ändamålet. Det, noble Bloggläsius, innebär att folkan gasar.

Svenska kyrkans grundkurs erbjuder man i två former som bägge är meningsfulla och bra – men den ena varianten är enligt min mening ändå något bättre än den andra.

Svenska kyrkans grundkurs på helfart – här – innebär med sina 16 veckor en intensiv brottning med kristen tro, Gud, Bibel, kyrka, egna tankar osv. Bor man på internatet blir det ännu mer och passar som hand i handske för den som kan vika fyra månader för saken.

Svenska kyrkans grundkurs på halvfart under två terminer – här – är också OK och passar nog bättre om man vill kombinera den med arbete man kan ta en viss ledighet från eller av andra skäl bara kan vara hemifrån vid 6-7 tillfällen ungefär en vecka i sänder. Den blir av naturliga skäl inte lika intensivt genomgripande men är bra i alla fall.

Förutom dessa två/tre nämnda kurser finns mycket annat intressant på Älvsby folkhögskola. Botanisera på hemsidan - länk finns nere till höger! Vet att miljön innebär en mycket intressant mix av människor av olika slag, ursprung, erfarenheter och förutsättningar och att skolan fyller en mycket viktig funktion för människorna, lokalsamhället och Svenska kyrkan – större än vad många tror.

Jag har vad gäller anställning lämnat skolan och befinner mig i andra uppgifter som även de är meningsfulla. Hjärta och tro på folkbildningens ideal, pedagogiska syn och arbetsformer har jag inte släppt. Absolut inte!

Jag har läst en annons för ett oerhört spännande jobb.

Vi vill att du:

• är öppen för visioner och idéer som du tillsammans med arbetslaget vill utveckla
• har erfarenhet av själavård och psykosocialt arbete
• kan undervisa med inspiration, kreativitet och pedagogisk förmåga
• ser arbete i arbetslag som en förutsättning för att skapa goda resultat
• är intresserad av skolans och Luleå stifts internationella kontakter och verksamhet
• är väl förtrogen med olika traditioner i Svenska kyrkan och svensk kristenhet
• är prästvigd i Svenska kyrkan
• ansvarar för skolans gudstjänst- och andaktsliv

Det är nästan så att jag funderar på att söka det själv men avstår nog i alla fall. Allt har sitt bäst-före-datum – även min tid i det uppdraget. Men jag rekommenderar det varmt och vrålar genom att skriva med versaler:

DU SOM ÄR BEHÖRIG – SÖK DIG TILL FOLKHÖGSKOLAN!!

Mer info finns här.

Vad blir det i morgon?

Så löd en fråga jag fick i torsdags. Det som åsyftades var innehållet i den temadag för hela folkhögskolan som skulle genomföras ett par timmar under fredags-förmiddagen.

Vi skall högtidlighålla Röda arméns framryckning genom Östeuropa vintern 1945, svarade jag. Detta var naturligtvis lite klurkryptiskt formulerat. Saken brukar inte beskrivas exakt med de orden. Dock är det ett ovedersägligt faktum är att Förintelsens minnesdag är placerad på just det datum – 27 januari – då sovjetiska förband nådde fram till och befriade de som fortfarande var kvar i förintelselägret Auschwitz i södra Polen.

Förintelsens minnesdag den 27 januari detta år är en söndag. Därför tjuvstartade vi så att det blev igår, fredag, som vi även detta år samlade hela skolan runt saken. Vi är tre i lärarlaget som själva men vid olika tillfällen deltagit i en veckas studieresa till Auschwitz. Detta betyder att det finns en hel del bilder, intryck, tankar och känslor i kollegiet – förutom det varje empatisk person rimligen känner bara vid att läsa om saken. En i vår trio är just nu mammaledig men två av oss är kvar och höll i de två timmar vi fokuserade på saken.

Vi gör som sagt detta varje år- Lite förundrad blev jag (och kollegan). Det är ju några år sedan jag var där och jag var lite brydd om det kanske skulle bli annars den här gången. Jag vet ju att när min resa var färskupplevd kom vrede, harm och känsla onekligen vara med när jag berättade till mina bilder. Har sådant lagt sig nu? var en liten orolig fråga i mitt bakhuvud.

Så var det inte. Engagemanget kom om Förintelsen i sig, antisemitism i allmänhet, andra liknande men (ännu) inte lika omfattande särbehandlingar osv. Och diskussioner om bakomliggande faktorer. Och resonemang kring vad vi alla behöver göra för att stå emot när vi märker föraktfulla särbehandlingstendenser var de än uppkommer. Och sånt.

Marken i lägret Auschwitz II – oftast kallat Birkenau – är här och var ganska fuktig. Jag kan ingen tyska men har hört att Birkenau har med björk att göra. Många björkar växer där. Och sumpigt är det här och var men det försökte man åtgärda genom att sprida askan från krematorierna på den våta marken för att förbättra den och göra den stadigare. Detta innebär att man inte bara bildligt utan också bokstavligt trampar på döda människor när man vandrar i området. För att påminnas om detta finns här och var i området minnestenar likt den som i bildens form bepryder detta inlägg – till påminnelse, heder, eftertanke och engagemang. Det nazistiska folkmordet handlade ju om aktivt och planerat utrotandet av 13.000.000 människor! Av dessa var 6 miljoner judar, 2,5 miljoner kristna polacker, 3,3 miljoner sovjetiska krigsfångar, nästan en halv miljon zigenare och dessutom tjecker, jugoslaver, handikappade, homosexuella m fl.

Två citat vi hade i vår presentation vill jag placera också här:

The one who does not remember history is bound to live through it again. (George Santayana)

If you are neutral in situations of injustice, you have chosen the side of the oppressor. (Desmond Tutu)