en skärmdump

Det har blåst över!

 

Så verkar det vara söderöver där den där elavbrottsskapande trädfällande blåsten bedarrat. I vår egen fastighet har också vinden mojnat.

 

Nyåret är passerat. Alla barn och barnbarn har nu lämnat sina far- och morföräldrar. De har återvänt till där de bor för skola, arbete och annat. I morgon drar också Primärhustrun tillbaka till sitt jobb och pensionären, alltså jag,  blir ett antal timmar ensam i fastigheten. Då de två gudstjänsterna jag fick ansvara för denna Trettonhelg nu ligger i förfluten tid och Tour de Ski liksom JuniorVM i ishockey är över har en viss ro och stillhet infunnit sig. Kanske blir det till och med tid att blogga lite. I kväll bara en kort snutt fast det finns mycket jag funderar kring.

 

I veckans nummer av Kyrkans tidning fanns en riktigt bra artikel som inte är tillgänglig för vem som helst på deras hemsida. Synd. Dn handlar pm förkunnelsens innehåll och funktion i Svenska kyrkan av idag. Ett par doktorander intervjuas. Kanske återkommer jag till den och det temat längre fram. Nu nöjer jag mig med att i all ödmjukhet påstå att forskningen håller på att komma fram till vad jag under flera år observerat och tyckt.

 

Nu blir det skarpt läge att rekrytera till och förbereda läs- och temaresan till Samos i maj. Man kan läsa om den på Älvsby församlings och älvsby folkhögskolans hemsidor.

 

Barnbarnet Adrian, till sist, är en finurlig filur. Han går 6-årsklass. Tydligen har hans hulde fader och moder tagit med honom till en butik för att inhandla någon sorts innedoja. Barnen springer ju i strumplästen vilket formligen käkar strumpor. Då han erbjöds de som är avbildade ovan utbrast han vad som också står i skärmdumpen från vår Messengergrupp. Klicka på den blir den större.

 

Lite kärleksfullt halvsågad känner man sig.


2019 – jaha

 

 

 

Först av allt önskar jag alla nobla Bloggläsiusar och Bloggläsiusor ett

 

GOTT NYTT ÅR!

 

Så var det gjort.,,

 

De stora barnbarnen* har ett hatkärleksförhållande till en sak som de yngre** inte ännu hunnit ta ställning till. Det handlar då om att handla. Alltså att följa med farfar – det är jag – på hans under förhandenvarande omständigheter dagliga promenad till COOPerativabutiken för att som det med lätt föraktfull ton sägs kompletteringshandla. De förhandenvarande omständig-heterna är att vi är nio vuxna och fyra barn i huset och att de vuxna häller i sig hektolitrar med kaffe och trycker i dig kvadratmetrar med Norrgott-bredda brödstycken bestaplade med ost eller annat pålägg. Mejerivaror, grönsaker och frukt försvinner också likt materia i universums svarta hål.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner?

 

Så långt hann jag skriva tidigare idag innan det var dags för COOP-besöket. Nu ärhon – klockan alltså – in emot midnatt mellan 1 och 2 januari 2019. De flesta sover. Jag får lite datortid tillika fysiskt utrymme för mig själv och min dator.

 

Varför hatälskar barnbarnen att följa sin farfar på dessa exkursioner? löd frågan.

Svaret är enkelt: Det tar sån tid! Du ska ju prata med alla människor!

 

Jag pratar inte med alla på byn. Det är en överdrift! Men ofta blir det med någon eller några man växlar några eller flera uppdaterande ord. 40 år på orten har ju satt sina spår – typ. Och folk är ju trevliga. Varför skulle jag gå in för motsatsen?

 

Dessa enkla promenader och annan tid nu när jag inte är i aktiv tjänst innebär tillfällen till mång slags funderingar kring vitt skilda ämnen. En och annan kan nog bli ett blogginlägg när huset om några dagar töms och mer skrivtid ställs till förfogande. Vem vet.

 

 


* Det är i Luleå Tyra åtta och tre kvarts år samt hannes bror Adrian sex och ett halvt.

** Småkusinerna Lisa från Järvsö är ett och ett halvt och lilla Ava som tekniskt sett är bodensare är snart ett halvt år.


hela klasen här

Så har det slutligen gått därhän att hela klasen har samlats och alla klappar blivit utdelade. Yngste sonen kom redan före jul och lilla Lisa (1 1/2 år) med föräldrar kom för några dagar sedan. Igår kom Tyra (8) och Adrian (6) med sina föräldrar och idag  slutligen lilla Ava (1/2) med far och mor. Flocken har flockats för nyår även om mågen som har jour på sjukhuset kommer att avvika 2018s sista skälvande timmar.  

 

Att vara förälder upphör inte bara för att barnen blir vad som anses vuxna. Ganska fascinerade att se hur de som lekte, trätte och tjafsade som små pratar med varandra som klokt folk. Naturligtvis har jag märkt detta förr men förstärkt nu ackompanjerat av de smås spring, surr och glada tjoanden. 

 

"This kitchen isn’t big enought for all of us" är sant. Delar av mellangenerationen har intagit detsamma och kockar på av hjärtans lust och gamman. Gissar att farfars/morfars insats kommer senare fast han kanske blir diskad också då. 

 

2019 är i alla fall räddat. Nu finns en väggalmanacka med barnbarnsbilder att sätta på kylskåpsgaveln. Njutbart. 

 

kusinharmoni

Med småbarn i huset blir det lite speciellt. Nu är det två stycken på plats – lilla Lisa snart 1½ och lilla Ava 4½ månad. Andra rutiner än morfars och mormors vanliga börjar råda eftersom de små tagit befälet.

 

Fast det har de ju inte gjort. Tagit befälet.

 

Att ha befäl kräver medveten konsekvent vilje linje och det förmår inte barn ha. Det är de vuxnas grej, vuxna som som den mest självklara sak i världen inrättar livet efter resultatet av sin Barnkonsekvensanalys.

 

I praktiken betyder det att mat ätes på tider som passar barnen – det äldre av de två – och att också vuxnas sovtider anpassas till de smås mat- och sovklockerytm. Det betyder att morfar, alltså jag, då huset har fler innevånare än vanligt valde att stanna hemma när alla andra for på Advents- och Julmarknad uppe vid Storforsen. Jag blev kvar i fastigheten för att i lugnet som uppstått skriva vad jag avser förkunna i morgon i Älvsby kyrka. De fusklapparna är nu klara och utskrivna före 19 på lördagskvällen. Det är i mitt fall onormalt tidigt men denna gång alltså en följd av en  Barnkonsekvensanalys.

 

Man skulle i varje församling några år sedan göra sådana – Barnkonsekvensanalyser. Verksamhet, prioriteringar, insatser, organisation och allt skulle genomgripande börja göras med barns villkor för ögonen. Barn är här folk upp till 18 års ålder.

 

Det är märkligt hur svårt det ofta blev att se till och prioritera barn och unga, det som så självklart sker i varje hem och fastighet där goda vuxna har barn och unga omkring sig. Många gånger blir jag förbryllad över att redovisningar av Barnkonsekvensanalysers resultat inte – som beslutat är att det skall göras – redovisas i verksamhetsplaneringar och budget-redovisningar. Kanske beror det på att det inte är goda vuxna som står för grejerna.

 

Men nu blev detta (som vanligt) ett sidospår. Huvudspåret i blogginlägget är att jag på barnbarnsanpassad tid skrivit färdigt förkunnelsen för gudstjänsten i Älvsby kyrka i morgon klockan 11. Tur de for på marknad. När de är hemma och inne blir morfar positivt distraherad av de två små kusinerna – som bilden visar.


pysselpussleri

Avsnitt i TV-serier samt hela säsonger slutar ofta med en så kallad cliff-hanger. Det kan vara något dramatiskt som gör att man störtar till alternativt längtar efter nästa avsnitt. Ibland är det något avrundande men som ändå öppnar dörren för en fortsättning.

 

I bloggarnas värld kan det vara på samma sätt.

Slutraden i förra blogginlägget – en klipphängare.

 

Lilla Lisa är alltså på plats.

 

Kom med sin mamma i förra veckan med tåg+taxi.

En hel dags resa kan ta på en 1½åring. Bil Järvsö-Hudiksvall och tåg till Umeå och sedan tänkt annat tåg till Älvsbyn men det var ersatt av buss. Då bussen inte kunde ha barnstol till liten gullig tös blev det taxi och bara en, inte flera timmars försening.

 

Liten duktig flicka var lite avmätt när hon efter drygt tre timmar i bil möttes av morfar – jag – vid Älvsby Resecentrum, det nya namnet Järnvägsstationen fått sedan också Busstationen lagts där. Om det innebär att Järnvägsgatan skall byta namn till Resecentrumsavenyn eller nåt liknande är dock ännu inte vare sig föreslaget eller klarlagt. Framtiden får visa.

Men det var en liten urspårning! Det är ju, noble Bloggläsius, lilla Lisa jag vill dela min glädje över med bild och berättelse.

 

Hon – och mamman – lastades över i morfars bil i den barnstol morfar hyrt och hämtat i Luleå dagen innan – samt monterat. Lite gny för hon var ju less att åka bil men det blev ju jättekort resa. Och så in i morfar och mormors hus. Och ställdes på hallgolvet. Tyst.

 

DÄÄÄ!!!

sade hon och gick fram till den låda i hallen där leksaker förvaras. Och baxade upp locket och började plocka fram för att över större kvadratyta jämt fördela resurserna av prylar och pinaler. Jag undrar om inte detta visar på ett hos barn naturligt socialistiskt sinnelag. Småborgerliga föräldrar och deras föräldrar och andra vuxna vill ju koncentrera lekresurser till så få platser och ytenheter som möjligt och krattar så fort barn sover samman allt. Barn vill ha det jämlikt och rättvist mellan hallen, köket, vardagsrummet och sovrummet där morfar och mormor sover sina skönhetssömner. Fattas bara annat. Det naturliga är ju fördelning i stället för anhopning, decentralisering i stället för koncentration.

 

Hon är en fena på pussel! Som bilden visar. Den togs i förmiddags när mamman gjorde ärenden. Då fick Lisa ta hand om morfar och visa hur sådant pyssel går till. Sedan kom mamman hem och tur gick till kusinerna i Luleå. Då fick inte morfar följa. Han – alltså jag – hade inte rymts i bilen. Tyra och Adrian skulle ju också till Leos Lekland med Lisa och sin faster.

 

Så morfar jobbade i stället några timmar. Träffade folk inför en begravning. Sedan lunch med vidareplanering av Vuxenresan till Samos i maj 2019. Folkhögskolan är detta år aktivt med på det tåget med en personal och annat. Det kommer att garantera och höja kvaliteten på kursen som ju är en kurs enligt folkbildningens alla parametrar samtidigt som det är en del i församlingens vuxenverksamhet.

 

En belåten morfar bloggar. Lisa är i Luleå än.


nu har ava åkt

Så är det. Ava har åkt och det har gått en vecka sedan jag bloggade sist. De sakerna hör ihop. Att hon åkt idag har ju inte hindrat mig från att blogga tidigare. Det är just att hon inte åkt tidigare som lagt en del prioriteringar i vägen. Vilken morfar vill blogga en förmiddag när man kan gullas med en 4½-måning? Ett par eftermiddagar och kvällar denna vecka har jag haft arbetsuppgifter som både hindrat gull och blogg.

 

Att leka med småbarn, kittla och byta blöjor går som geschwint. Det är ju åttonde ungen. Föra egna och sedan visserligen efter flera års paus nu fyra barnbarn. Det är som att cykla ungefär. Första metrarna på våren kan kännas vingliga men sedan sitter det.

 

Det är alltså det yngsta av barnbarnen som varit hos primärmormor och morfar. Hon är en helt komplikationsfri baby som äter, sover, skiter och är glad. Dock: när hennes hulde fader var på tjänsteresa södderövver till Tjockhult valde modern att något bryta ensamvuxenmonotonin och åka 5 mil till Älvsbyn.

 

Men nu har de åkt. Pappan kommer hem ikväll upp över öronen fylld av abstinens efter liten dotter. Väl unnat! Och morfar har sänkt sängbotten i spjälsängen. Nästa gäst i den blir Lisa – om ett par veckor.


möte på toppnivå

Trump och Putin har träffats – vem bryr sig!

 

Riktiga möten är sådant som tar tag i en och får en att känna.

Ett sådant möte ägde rum igår.

 

Jag har nämnt att Primärhustrun och jag om fredagskvällen fick vårt fjärde barnbarn – Ava. Den unga familjen var kvar på sjukhuset över helgen. Trots att vi var nyfikna som sjutton for vi inte dit. Vi valde att låta dem vara i lugn och ro. Dottern hade ju sagt att vi var välkomna när de kommit hem – och då ha med oss ett lagat middagsmål för vuxna personer.

 

På måndag for de hem till Unbyn. Vi stålsatte oss ytterligare ett dygn. Igår var det i alla fall färdigt. Nu blev det resa! Med mat och allt.

 

Alla nyfödda småbäjbisar är små. Det slås man alltid av.

Ava är lite extra små – 2½ kilo. Hon föddes bara ett par dagar innan beräknat så allt är fixt och färdigt. Hon är bara liten. Morfar har inga stora labba-nävar och en snusdosas diameter är 7 cm så bilderna visar att hon inte är en stor kardus. Förutom vad gäller kalufsen.

 

Den lilla äter och äter och äter. När hon inte sover. Och då det byts packningar. Hur mimiken då ser ut och hur hon låter när det sker finns på film – här.

 

Livet är gott.

Vad vi vet är vi friska. Vi har fyra fina barn och nu fyra barnbarn.

Livet är gott – för vår del.


öppen mot världen

Hej!

 

Jag heter Ava!

 

Jag föddes igår – fredag – fram på kvällskvisten. Runt lunch hade mamsen ringt till mormor och morfar och sagt jag var på gång. Morfar kunde inte blogga då. Naturligtvis inte om mej för det är ju liksom lite hemlis när det bär till att födas. Inte om nåt annat heller. Han kunde inte koncentrera sig.

 

Vid 10-tiden på kvällen fick dom veta att jag var ute i friska varma luften. Då var jag ett par timmar gammal och inte så värst stor. 2½ kilo ungefär och en knapp halvmeter. Mår bra.

 

Idag har mamma på Facebook berättat att jag har fötts och då tycker morfar att han också kan berätta det. Och det är väl OK.

 

PS: Jag är morfar och mormors fjärde barnbarn. Mina kusiner är Tyra och Adrian som är 8 och 6 år och har morbror Jonatan till pappa och moster Johannas Lisa som är ett år. Min mamma är Katarina och pappa heter Pierre. DS.


charterkärringar

Jag har ett annat liv än att kommentera Bibelkapitel även om sådant är ganska högfrekvent här på min blogg just nu. I enlighet med det for jag till Luleå igår morse. Det var skolavslutning i årskurs ett som farfars barnbarn Tyra nu gått. Det är alltså jag som är farfadern i sammanhanget.

 

Regnig natt och en duggig och blåsig och kall morgon hade flyttat avslutningen från skolgården in i Andreaskyrkan i närheten. Är jag rätt underrättad var den som baptistförsamlingen i Luleå byggde när de lämnade det hus i centrala stan som fortfarande har namnet Ebeneser. Bra att den lokalen finns – särskilt som Svenska kyrkan i vinter i sin anda av utveckling avvecklat sin kyrkolokal i stadsdelen ifråga.*

 

Det var fyra årskullar barn på plats, sammanlagt kanske 150 barn från 6-års till och med 3-an. Nästan alla bänkar i kyrkan var fyllda av barn. Föräldrar, syskon och andra stod längs med väggarna och längst bak packade som japaner i en tunnelbanevagn.

 

Barnen var jätteduktiga!

Varje årskull sjöng var sin sång. Ett par av eleverna fungerade som konferencierer. Fint!

 

Men ett par kärringar bakom mig pladdrade hela tiden, möjligen med undantag när just deras barns klass sjöng sin sång. Tjatterkärringar! Jag vet allt om när den enes flyg skall gå – 5.50 – och bryderiet om att ta sig till flygplatsen i den tidiga ottan. Jag vet även att väl framme skulle hon och dem eller den hon reser med vara på samma hotell som någon annan.

Nedrans charterkärring! tänkte jag. Kan du inte helt enkelt stänga kakhålet!

 

Sa jag något? Nej. Lät det gå för långt.

Jag hade inte ens ½artigt kunnat be dem vara tystare.

 

Men det var fina barn. Och finast var Tyra – givetvis.

Men det blir ingen offentlig bild på henne eller andra.

Skolans internetpubliceringspolicy.

 


*  Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, uppfattar ordet utveckling precis så ironiskt som jag avser det. Jag tror att den ofta använda strategin utveckla genom att avveckla bara blir verkningsfull i det senare ledet. Fira färre gudstjänster för att nå fler är exempel på samma tankekullerbytta som är alltför vanlig när ekonomer, politiker och organisationsfokuserade byråkrater tillåts råda.


tredjedag nation

Längre ned i etta inlägg kommer förklaringen till att det publiceras först den 10 juni på kvällen. Det är alltså bara att läsa vidare.

 

Det var på Nationalafton barnbarnet fyllde ett år. Själva kalaset var på Nationaldagen. Trots allmän helgdag infann sig en grävmaskin på den gårdsplan som hör till huset där lilla Lisa med föräldrar är mantalsskrivna. Föraren till grävaren började med hjälp av sitt kraftmonster utröna hur vattenförsörjningen till fastigheten egentligen skulle kunna förbättras. Terrängen bebökades och stubbar och stenar lyftes och flyttades denna nationella helgdag.

 

Annandag Nation – det var igår – stack vi från arbetsplatsen. Lilla Lisa med mamma, pappa, mormor och morfar. Alla for till Tierp för en del planteringsarbeten på Lisas mormors föräldrars grav och sedan till Vattholma strax norr om Uppsala. Där bor – fortsatt ur lilla Lisas synvinkel – en mormors-bror med en mormors-svägerska.*

 

Där var en trevlig dag. Om kvällskulan fann vi, väl tillbaka i Järvsö, gårdsplanen uppgrävd och den till huset löpande fiberkabeln av-detsamma. Det jag nu medelst datormaskin den 8/6 på förmiddagen skriver kan alltså inte bloggpubliceras i skrivande stund utan får ligga till sig tills dess fibern är fixad eller – vilket är mer sannolikt – till efter att vi på söndag kommit hem till Älvsbyn.

Vattentrycket är fortfarande svagt.

 

Hursomhelst är lilla Lisa en väldigt trevlig figur. Glad, piggögd och pratsam. Förmågan att artikulera saknas men förmågan att kommunicera är välutvecklad. Vi har jättekul. Hon vet nu med bestämdhet att den röda fisken är morfars fisk och att den alltid simmar åt rätt håll – vad det än gäller. Alla andra fiskar är blekisar som simmar åt fel håll.

Det vet Lisa som är ett år. Tänk om alla människor hade hennes insikt.

 


* Primärhustruns bror kan naturligtvis också benämnas mor-morbror och hans hustru mor-moster. Kanske rentav morfarssvåger och morfarssvägerska eller pappasvärmorsbror och pappasvärmorssvägerska. Säkert finns även andra möjligheter då svenska språket mer än andra tungomål tillåter långa ordsammansättningskomplexitetsvarianter.


ja ä ett åj!

Mojfaj haj en blogg som jag få låna en liten stund.

Ja haj ett mycket viktigt meddelande.

Det kommej nu.

De e billdej med som blij stöjje om man klikaj på dom.

 

De va igåj jag fyllde åj.

Kalaset va ida. Mitt ettåjskalas.

Huvvaligen högtidligt.

 

Inte många jämnåjingaj va bjudna. Jag kännej inte så många. Det vaj baja gammelfolk som kom. Någja släktingaj å mammas och pappas kompisaj. Med pjesentej med pappej och snöjen. Tjevligt att de ställde upp föj mej. Allt va kulit.

 

Mest långtbojtifjån kom mojmoj och mojfaj. De kom i föjjgåj. Köjt bil hela dan å hela vägen föj att ja fyllej åj. De e gjejej det.

 

 

Tjusig klänning fick ja ha på mej. Mammas gamla fjån näj hon vaj ett åj – på  en bild tillsammans med min mostej Katajina.


inte P minus 76

Att varje dag skriva några noteringar om ett avsnitt i Bibeln kan hamna i svacka. Igår gav jag i P minus 77 några tankar om Lukas kapitel 8 och med rubriken ovan skulle kapitel 9 vara på tapeten idag – eller ikväll.

 

Men saker har kommit emellan. Inte vilken sak som helst utan lilla Lisa, drygt 10 månader. Hon och hennes föräldrar – detta har jag berättat om på bloggen – har varit i Björkliden tillsammans med mig och Primärhustrun. Igår, söndag, kom vi till Älvsbyn.

 

Idag har morfar varit morfar och därmed inte nämnvärt exe-get-isk.

 

Lisa åker i morgon. Jag kommer den närmaste tiden att P-minus-arbeta mig ikapp.


utpumpad(e)

Dra dra min gamla morfar det bästa du förmår!

Dra dra min gamla morfar, just här i detta spår.

Jag ligger i min pulka, jag sover jättesött

å du går mellan skalmar å blir alltmera trött.

 

Det har visst funnits nån gubbe som hette Ävärt Tåb – eller nåt åt det hållet. Han lär ha diktat visor av allahanda sorter och dimensioner. Mormor har berättat att hennes pappa brukade sjunga Tåb-låtar. Om det var så fattar du som läser morfars blogg att det handlar om uuur-gammal musik. Gammal musik kan man kan göra kovvrar på. Med ny text. Som här upperst.

 

Heter det så – upperst?

Det är ju där uppe. Längst uppe.

Då blir det väl upperst – typ.

Jag är lite ovan vid språket.

 

Förresten: Jag heter Lisa. Jag är 10¼ månad gammal och skriver nu på morfars blogg så att den får nåt som är värt att läsa. Jag tänkte bidra med lite Snille och Smak. Har förstått att det har blivit jätteviktigt att flera nya författare kommer med sånt. Svenska Ankademin verkar ju totalt ha bajsat i blöjan.

 

Det har med upperst då – kan det heta så?

En del säger att man ska skriva ovan i stället men jag är så ovan att skriva så jag vet inte om det är rätt. Känner mig ovan med ovan. I alla fall är det en talande dikt om mänsklighetens villkor 2½ timme denna dag.

 

Jag lade mig i pulkan. Åkkhäj!

Jag blev lagd i pulkan om det nu ska vara så himla kittligt – kitsligt kanske det heter.

 

När man ligger i en pulka styr man världen. Åtminstone den del som är närmast framför. Där kopplades morfar in som drag-djur och det bar iväg efter Rallarspåret. Mormor var också med men hon var så less att åka turskidor – igår körde jag henne, mamma och pappa ända till Låkkta för att få mig en våffla med sylt – så hon tog sina skäjt-skidor i stället. Det går mycket fortare så. För henne alltså. Morfar puffar på och hon far fram och tillbaka som en fis i en glasburk. Jag drev på ekipaget.

 

Men jag måste erkänna att jag somnade från alltsammans. Efter en liten liten stund. Ganska omedelbart faktiskt. Det gör inte så mycket. Morfar är inte så där jättesmart men han är trofast. Som en gammal häst som hittar dit man ska även om kusken somnat. Eller är full. Men det var jag inte. Jag var inte full!  Dragen – Ja! Dragen hela tiden. I tre timmar. Sov i 2½.

 

Egentligen vet jag inte var vi varit. Men vi kom då i alla fall hem till stugan. På nåt sätt. Där var det lunch! Kocka-mormor hade på sitt koketta vis åkt lite i förväg så när jag styrde in morfar framför stuga 17 var maten värmd, delad och på tallrik.

 

Service!


helt blåsta!

(null)

Tokblåsta! Det är vad dom är – mamma, pappa och mormor. Det är bara morfar som verkar något så när klok. Men han är knäpp han åxå. Ofta, har jag upplevt. Den erfajenheten styrks av mina kusiner som säger att "farfar är knäpp". Deras farfar, alltså. Som är min morfar. Lite rörigt faktiskt. Jag har ju också en farfar. Han är också knasig. Men det är nu en annan sak.
 

Innan jag fortsätter kanske jag ska presentera mig. Det är artigt.

Jag heter Lisa. Jag är 10 månader och några dagar. Och jag är i fjällen. En fjällfjälla om ni så vill. Morfar tycker sådan ord är roliga – fjällfjälla. Det säger ju en del. Beklämmande mycket faktiskt. Och ändå var det idag bara han som var klok. De andra brast det för men som tur är sov jag över det värsta.

 

Mormor och morfar hade hyrt en stuga i Björkliden den här veckan. Mammsen och pappsen fann det intressant och hakade på med mig som något sorts medföljande handbagage. Det blev att sitta i bil hela fredag i förra veckan. Järvsö till Älvsbyn är ju längre än till ICA. Men som det snälla och duktiga barn jag är gick det bra och vi kom till mormor och morfar på kvällen.

 

Efter en lugn lördag där jag bara visades upp för några kärringar som mamma känt sedan förr i världen blev det igår mer bil. Inte så speciellt kul men ändå ganska OK. Jag har ju liksom inget annat val än att tas med. På mitt illmariga sätt styr och ställer jag i alla fall fast någon annan håller i ratten. Är jag hungrig blir det paus för mat. Har jag skitit blir det stopp för sanering. Sover jag är det plattan i mattan. Jag bestämmer!

 

De fixade en pulka åt mig idag. Tanken är att någon skall dra omkring mig i den för att göra mig fjällbiten. I blåst och yrsnö. Vem som sattes att på skidor dra pulkan är jag lyckligt sovande okunnig om. Gissar pappa. Och med mormor och mamma, också på skidor, bar det av. Inte uppe på fjället. Det fattade också dessa skidtokar varit en helblåst idé. Rallarspåret blev det i en rörig mix av sol, vind och kristalliserat vatten. Rena Barnet-från-Frostmofjället-scenariot! Utan get. Tur jag sov!

 

Att jag sov medan dom gnodde får en annan effekt som dom borde vara medvetna om vid det här laget. Jag kommer ju att vara pigg när dom är trötta! MAKT!

 

Morfar då - vad gjorde han?

Jag tror han gick upp på hotellet och postade något exe-get-iskt på sin blogg. Det närmaste geten Gullspira den här dagen.

 

18 meningar med det

Det var en vecka sedan jag skrev sist.

Det blir liksom långt mellan blogginläggen.

Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker.

 

Det blev i alla fall då nämnt att lilla Lisa, 8 månader, med mamma anslöt nere i Övik för att vara några dagar hos mormor och morfar dvs oss.

Det är nu så att den veckan gått och att hon igår med mamma och mormor farit till Järvsö.

Det hon lämnat kvar hos morfar dvs jag är en skön känsla efter en rolig vecka och en förkylning.

Det är så det kan gå när det snoras på! som det gamla babyordspråket lyder.

 

Det var fyllda dagar i övrigt också.

 

Det kom syskon till Lisas mamma till huset hela helgen.

Det var då för morfar på söndag gudstjänst, dop, sorgehussamtal och en gudstjänst till i Vidsel innan en arbetsfri måndag.

Det blev Lisa-lek på tisdag morgon innan eftermiddagens förberedelser och dopsamtal som följdes av Bibelstudium på kvällen.

Det var personalkollegium på onsdag morgon före eftermiddagen med konfirmander och kvällens Askonsdagsmässa innan ungdomsgruppen och sedan förberedelser hemma när andra sov.

Det blev göra också på den vanligtvis arbetsuppgiftsfria torsdagen – Begravningsgudstjänst och konfirmander i Vidsel.

Det var också den dagen lilla Lisa med mamma och mormor for.

Det är fredag nu och morfar är förkyld.

 

Det finns blogginlägg med kvalitet.

Det här inlägget är inte ett sådant.

Det är bara bilden på babyn med kunskapstörst som lyfter.


ostilla vecka

Först av allt:

 

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!

 

Så till allvaret...

 

Det har varit bråda fyllda dagar som skapat total bloggtystnad från min sida. Inget allvarligt har dock hänt annat än att du, noble Bloggläsius, inte har högsta prioritet på min lista över vad tid skall och kan användas till. Annat går före – typ! Kanske ett beskt faktum – men ändå sant.

 

 

Lilla Lisa till exempel.

Och hennes kusiner!

Och deras föräldrar med syskon.

Och helgerna.

 

  • Fredag före Jul kom Järvsö-tösen Lisa till mormor och morfar alias Primärhustrun och mig. Barnbarn i huset och full Jul-rusch slår ut bloggande också när jag som präst är arbetsuppgiftsbefriad hela huvva helgen. I förra bloggtexten rapporterade jag om vad som sedan hände och vilka som var i farten fram till och med att Juldagsmorgon glimmat. Repetera det här är alltså inte nödvändigt.
  • Annandagen kom Lisas kusiner Tyra och Adrian med föräldrar för att stanna ett par dagar. Äldsta dottern med make anslöt också om så bara för dagen och det blev fullt vid matbordet! Allt porslin, också tallrikarna i botten av traven, kom att bli diskat. De två av våra fyra barn som har barn blev kvar sedan de andra gett sig av på kvällen. Vi var i alla fall 6 vuxna och 3 små i huset.
  • Onsdagskvällen krympte skaran något då Luleå-folket drog hem.
  • Torsdagen var min arbetsuppgiftsbefriade tid slut. Lilla Lisas morfar gick således hemifrån några timmar samtidigt som hon med föräldrar for till sin faster i Unbyn och sedan till kusinerna i Luleå som fick vara barnvakter medans hennes föräldrar var på bio. Effekten blev att mormor och morfar fann sig själva sittande ensamma vid matbordet en hel måltid, något som inte hänt på en vecka.
  • Fredag hade också arbetsuppgiftsinnehåll. Men bara tidvis. De så kallade begravnings-jourer som lagts på mig torsdag-fredag föll ur då inga avlidna fanns att begrava. Alltså fanns det mer tid att leka med henne som skulle resa söderut dagen därpå. Och filma! Knappt en minuts krypande spänning finns om man klickar här. Den suddiga bilden är ur filmen.
  • Lördag efter frukost for Lisa med föräldrar samtidigt som jag gick för att provgå med ett blivande brudpar. Väl hemma igen bar det av till Luleå för att hämta Tyra och Adrian som valt att fira nyår hos farmor och farfar i Älvsbyn stället för att följa med sina föräldrar på nåt rajtantajtan de var bjudna på.
  • Söndagen efter Jul med dess tema Guds barn var också Nyårsafton 2017. Högmässan fick därför sin prägel också av Nyårshelgens texter under rubriken I Jesu namn. Särskilt viktigt då vi inte sedan några år har gudstjänst på Nyårsdagen. Nyårsnatten som vanligt med snöskottning, vaka, tomtebloss och fyrverkeri. Den minste höll ut ända till slutet plus 10 minuter. Storasystern slocknade i soffan under Skansens Ring klocka, ring.
  • Spark i backe och tur med spark till gammelfarmors och gammelfarfars grav blev det på Nyårsdagen innan mat och eftermiddagshemskjutsningstur till Luleå.

 

Väl hemma igår kväll konstaterade vi att vi nu för första gången på mer än en vecka är ensamma i kåken. Den stora tröttheten infann sig likt ett slag i huvudet med en skiftnyckel.

Men missförstå mig nu rätt! Jag, liksom madammen i mitt liv alias Primärhustrun, älskar barnen och barnbarnen över allt förstånd. Dagarna har varit jättefina! Det har varit jättekul! Fullt snurr och fullt surr hela tiden. Stor källa till glädje, stolthet och tacksamhet.

 

Men vi är också tacksamma och glada denna Annandag Nyår då vi båda är arbetsuppgiftsfria och hinner leka lite med våra julklappar – läsa i någon bok – utan att ha låst in sig på toaletten. Och till och med kunna ta sig tid till att blogga.


julig pauskänsla

Julen är en intecknad tid. Fulltecknad.

Notera nu, noble Bloggläsius, att detta inte är ett klagomål.

Tvärtom! Det är i en hög grad av belåtenhet jag skriver.

Juldagseftermiddag är vad det är: En dagen efter.

En dagen efter dopparedagen även om det inte doppades igår. Det skall göras idag. Och då menar jag i grytan, inte kaffe med dopp.

 

För sisådär 25 år sedan tog sig familjen ett förlängt septemberveckoslut, prefabricerade några middagar, hyrde oss logi i Sjöstugan och drog till fjälls, till Jäkkvik. Avsikten var att lugn-och-roa oss i den grad en fyrabarnsfamilj kan göra så.

 

Efter en god måltid då vi bara satt och pratade – barnen hade lämnat bordet för att spela finns-i-sjön – uttalade Primärhustrun den drömmande tanken att för att minska stöket kanske ta med lite mat, ett par paket var och hysa in oss på stället den kommande julen.

 

Kortspelet avstannade i rummet invid. Äldsta dottern proklamerade sin åsikt i ungefär följande ordalag:

  • Så kan man inte göra!
  • Julen ska vara som vanligt!
  • När vi går och lägger oss kvällen före ska allt se ut som åskan slagit ner.
  • På morgonen när vi vaknar är garnen vara inne och allt pyntat!
  • Vi får en morgonjulklapp och äter gröt!
  • Sen till kyrkan och dit kommer också farmor och farfar!*
  • Efter det hem för att fika och leka med klappen.
  • Klockan tre ser vi barn och farmor och farfar Kalle Anka!**
  • Du och pappa stökar i köket!
  • När Kalle är slut äter vi!
  • Klockan sex kommer tomten!
  • Sådetså!

Vi firade jul som vanligt!

 

Exakt likadant är det inte nuförtiden – men snarlikt. Gårdagen fick följande förlopp:

  • När vi gick och la oss förnatten innan var allt klart – granen sedan ett par dagar inne,maten lagad, allt pyntat och paketen inslagna.
  • Lilla Lisa, 6 månader, fick en morgonjulklapp och vi andra åt vår gröt.***
  • Promenad till kyrkan för Samling kring krubban.****
  • Sedan hem för fika och packa bilar.
  • Avresa ca ½2 – förbi på mamma och pappas grav.
  • Framme i Luleå hos Tyra och Adrian i tid för Kalle Anka.
  • Sonen och sonhustrun stökade i köket.
  • Ett tag efter att Kalle slutat tittade en tomte förbi.
  • Mat!
  • Efter måltidsbortplock ivrig paketdistribution med en kaffepaus.
  • Ungefär ½22 var det (äntligen) tomt under granen.
  • Många i olika åldrar var varierat trötta. Runt 23 for nog de sista – vi strax innan.
  • Promenerade i minus 25 till Julnattsmässa 23.30 – celebrerad av annan kollega.
  • Åter i bostaden runt 01.00.  Lisa, hennes mamma och pappa, morbror och mormor hade stupat i säng.
  • Ensam vaken. Såg lite på TV. Intog kudden. Nattvila till 9.

Så var min Jul – såhär långt. Ganska intecknad. Men idag är det en mellandag fast vi inte ännu är i mellandagarna. I morgon kommer hela julaftonsgänget förutom kusinernas mammas morfar och mormor hit. Då går det igång igen.

 

Och som sagt: Det är kul!

Och källa till enorm tacksamhet och lycka.

Att alla tycker om varandra, håller ihop, hjälps åt, är friska.

Det kanske inte är så fridfullt. Men fredfullt.

Det är viktigare och i linje med Guds avsikt med att bli människa.

 


*  Klockan 11.

**  Farmor som var i det närmaste blind ”såg” också på Kalle med barnbarnen. Uppskattade extra julrepliken ”Prisa Gud! Här kommer skatteåterbäringen!”

***  Alla andra är Lisas mamma, pappa, morbror, mormor och morfar. Deras gröt syns på bilden. Lisa själv hade innan ätit sin specialgröt.

****  Jag är uppgiftsfri denna Julhelg. Kyrkoherden ledde gudstjänsten.

*****  Sett ur lilla Lisas synvinkel var de närvarande de två kusiner vi var hemma hos och deras föräldrar som ju dessutom är hennes morbror och moster. Nämnda mosters morfar och mormor var på plats liksom Lisas egna föräldrar, en annan moster och morbror och ytterligare en morbror samt mormor och morfar. Mycket folk att hålla reda på. Ännu fler hade det varit om kusinernas morbror och mormor och morfar inte rest till Thailand i år.


så small det

 

 

 
Lisa Johanna döptes i lördags!

 

 

Lokal kollega i Ljusdals pastorat – jag tror det heter så efter församlingssammanslagningarna – hade den äran. Jag levde helt och fullt imorfarrollen. Och farfarrollen till kusinen Tyra som var vattenupphällare.

 

Lisa fick ett dopminne, delvis avbildad.

Det innehöll också en mycket finstilt text – denna, men här inte finstilt:

 

Man kan tacka och be till Gud på många sätt.  I Grekland och på andra ställen har många seden att köpa en liten stansad bleckplåt och hänga den vid någon ikon i någon kyrka. Vad man tackar för eller ber om styr vilket motiv man väljer – ett knä, ett brudpar, ögon, examen, en baby.

 

När det barn som visade sig bli Lisa skulle födas var den blivande morfadern på Samos – vankande i väntans tider. I en butik på en annan ö – Patmos där evangelisten Johannes satt fängslad och fick de uppenbarelser som är skrivna i Bibelns sista bok – hittade han sådana små plåtar och frågade efter en ”baby-plåt” till sitt barnbarn. Mannen och kvinnan i butiken såg undrande ut. Morfar hade prästskjorta av svenskt snitt men såg i deras ögon ut som den näst vanligaste sortens präster på Patmos – en katolsk. Katolska präster lever i celibat och skall rimligen inte få barnbarn. Den vanligaste sorten, grekiska präster som är klädda så att man vet att de är ortodoxa, får dock ha familj.

 

Morfar såg förvirringen och berättade att han var protestantisk luthersk präst som får vara gifta och få barn och att han nu ville köpa en tack- och böneplåt för ett nyfött barnbarn. ”När föddes barnet?” frågade kvinnan i butiken. ”Inte än! Men det skulle varit igår!” svarade morfar med stressad röst. De som stod i butiken skrattade varmt i full förståelse.


idag smäller det

 

Inget farligt!

Bara fint, meningsfullt och kul.

 

Släktingar samlas. Av alla sorter.

Mostrar, farmorssyskonbarn, kusiner, morbröder, pappakusiner, mormor-bröder, tremänningar, kompisar, bekanta och ett par hundar. Säkert fler.

Kring den minsta i flocken.

 

Lilla Lisa döps i Järvsö kyrka 14.00.

 

Av morfar?

Näpp!

Kollega på orten har/tar pastoralt ansvar.

Morfar är Morfar.


klanmöte 170817

 

Idag var hela surven på plats!

Alla fyra vuxna barnen och dem de hör samman med.

Orsaken var primärhustruns stundande födelsejubileum i nästa vecka.

Arbete, till och med skola, gjorde denna dag till bättre kalasdag.

 

Från vänster rabblat innehåller bilden följande personer: Primärhustrun Pia som också lystrar till anropen mamma, svärmor, farmor och mormor. I hennes knä sitter Tyra som börjar skolan till veckan. I soffan sedan svärsonen Pierre och vår äldsta dotter Katarina född 1983. I hörnet sonen Jonatan, född 1988, med sin Helene. De är föräldrar till Tyra samt till lillebror Adrian som sitter på golvet. Längst in i skamvrån finns jag själv i all min malliga glans bakom yngste sonen Daniel född 1991. På högerkanten till sist dottern Johanna, född 1984, med lilla Lisa och Lisas pappa Jörgen.

 

Hela gänget bor relativt nära – Luleå Bodens kommuner – utom lilla Lisa med sin mor och far. De är hälsingar och hälsar nu på morfar och mormor ett par veckor. Barnfamiljen från Luleå anslöt i tisdags så vi har varit full stuga. De andra tre kom till middag.

Men nu är vi färre i kåken och det är mycket tystare. Hälsingefamiljen samt yngste sonen är kvar. De andra åkte när bilden var tagen.


Tidigare inlägg
RSS 2.0