stigstrombergsson

Tro inte rubriken tyder på ilska, harm eller annat negativt. Långt därifrån. Den är bara ett konstaterande av sakernas regelbundna tillstånd. Inget mer. Situationen är denna:

Vi, Primärhustrun och jag, bor i ett inte alltför stort men inte heller jättelitet parhus på fyra rum och kök. Från början var vi två, sedan tre, fyra, fem och sex personer i fastigheten. Nästan 30 år senare var vi igen två med nattvila – utom ibland när något eller några av barnen med eventuella bihang la lov- och semesterperioder i barndomshemmet. Inte märkvärdigt alls. Helt normalt.

Att vi var många innebar speciella arrangemang. Med lite rotation delade två av barnen rum sovandes i våningssäng och ett förrådsutrymme inreddes till sovrum. Vi föräldrar snuvades på våra tidigare egenägandes kontorsliknande ytor för arbete och/eller konstruktionsverksamhet men inte heller det var märkvärdigt utan faktiskt helt normalt.

Med barnens avflyttningar kom en del omflyttningar och fastigheten kunde tas i anspråk av de två som hade gemensamma lån i banken – tills dess barnbarnen kom! Detog inte över några lån men behövde någon slags pyssel-, lek- och övernattningshörna. Det innebar bland annat att vi skaffade en ny våningssäng. Varför vi under nedgången av innevånarantalet dumpade den gamla är fortfarande en olöst gåta.

De fyra barnen har tillsammans genererat fem barnbarn. Allt och alla finns inom en timmes bilresa oberoende av årstid, väder eller väglag. Som pappa/mamma, farfar/farmor och morfar/mormor är de egentligen väldigt gynnat. Kanske är det också en bonus för den yngre och yngsta generationen. I vart fall kunde vi på både torsdag och fredag åka till Unbyn för att barnbarnsvakta lille August och sedan det igår var klart kunde vi bränna till Luleå för en fotbollsmatch mellan Tyras lag och Älvsbyn – flickor 2010. Vi var hemma ca 21.00 i tanken att Nu blir det nog lite lugnt – peppar, peppar.

Vi satt ute på balkongen med det morgonte som mer liknade ett förmiddagssådant. Vi hörde barnröster. Snabb koll mot barnfamiljer med studsmattor i närområdet gav inget. Vi förstod att det var Lisa som bor två minuters vandring bort som kom, troligen med en kompis. Är hon tillsammans med mamman eller pappan hörs ingenting. Då rusar tjejen i förväg och föräldern kommer så sakteliga. Med kompis är vandringen hörbar.

Vad är det för oljud vi hör? frågade vi när de två jämnåriga flickorna kom in på gården.

Vi ska mata Bubbis! Får vi ta sallad? svarade barnbarnet.

Bubbis är en kanin i en bur som hör till ett hus mittemot vårat. Att döma av tösernas skörde- och utfodringsaktivitet har gnagaren nu krubb ända fram till tisdag lunch.

Efter matningen kom de in till oss. Lisa guidade sin kompis till rummet en trappa ned och där var de sysselsatta kanske tre kvart. Då gick de till en annan granne för att hälsa på de två katter han sköter om och sedan gick två stökatillmarodörer hem för lunch.

Kvällen före Midsommar – tror vi det var – kom yngste sonen. På Midsommaraftonen kom under dagens lopp äldsta dottern med make och två barn samt den äldre av sönerna med fru och deras två barn. Fyra barnbarn i kåken i åldrarna 14, 12, 6 och 1,5 år innebar att ett värdigt firande av farfar/morfar på hans 71-årsdag kunde genomföras trots att den yngre dottern med man och barn inte var med. De hade helgen till ära dragit till fjälls så vi blev bara 11, inte 14, vid bordet.

På själva Midsommarafton fyllde jag alltså år – 71. Om det är en aktningsvärd ålder får andra bedöma. Via Facebook och Messenger välde dock grattis-hälsningar in – summa fler än 70. Ödmjukt tack framföres härmed till alla, ingen nämnd och ingen glömd.

I paket fick jag av Primärhustrun i mitt liv nya skor för motionsbruk. De gamla hade några år på nacken och är mogna för nödslakt. Det gäller dock (ännu) inte hustrun. Barnbarnen i Unbyn – 6 och 1,5 år gamla – hade målat konstverk. Till detta gav gav de nära arvingarna tillsammans mig (och Primärhustrun) en traktörpanna lämpad för induktionshäll. Fiffigt.

Gott om folk, alltså. Runt mitt på söndagen for 4 för fotbolleri i Luleå. Vi blev alltså 7 kvar men under dagen kom 3 till – fjällfarar-Lisa med föräldrar kom men för dem tarvades ingen övernattningskapacitet då de har sitt eget hus inom syn- och hörhåll.

När detta publiceras är det tisdag efter midsommar och sedan igår är huset obefolkat av dem som inte är formellt skrivna på fastigheten. Det är alltså lite lugnochroare nu – om jag citerar vad Tyra sa när hon var fyra eller fem år.

Bilden? Lilla Ava 6 år vid vår egengjorda midsommarstång.

Absolut inget allvarligt! Bara irriterande. Rinnande näsa, torrhosta och lätt feber. Jämfört med annat lidande i släkt, bekantskapskrets och värld inte värt att jämra sig över. Effekten är dock dem att jag i helgen missade ett par saker.

Lille August, yngsta barnbarnet, hade party om lördagen. Tidigare i veckan fyllde han ett år men kalaset för familj och släkt var igår – utan morfar som höll sig hemma. Bilden publicerade gossens hulde fader i mitten av förra veckan. Det som slog oss, alltså morfar och mormor, är att denlilleknatten ser ut precis som hans mamma gjorde när hon var ett år.

Frånvaro från gudstjänsten på Andra söndagen i Advent hade samma orsak även om kroppstemperaturen blivit normal någon tiondel över 37. Sjukdom tycker jag är frånvaro med giltigt förfall som orden lyder i min gamla betygsbok från lågstadiet. Värre är när det förekommer andra orsaker till att vara hemmasittare när kristna samlas för att fira gudstjänst. Trötthet, oföretagsamhet, TV och liknande blir rimligen frånvaro utan giltigt förfall för folk som vill anse sig som kristna och/eller som anställda eller förtroendevalda enligt Kyrkoordningen - Svenska Kyrkans regelverk – skall dela kyrkans tro och liv.*

Jag flyter dock långsamt uppåt och tror jag kommer att vara i läge att leda Veckomässan med eftersnack i Älvsby kyrka på onsdag kväll – peppar peppar.

* I Kyrkoordning står ordagrant i inledningen till Första avdelningen om Svenska kyrkan som evangelisk-lutherskt trossamfund: Kyrkan förutsätter att de som företräder kyrkan delar kristen tro och kristet liv. Till kristet liv hör väl rimligen att man söker fira gudstjänst fler sön- och helger än man låter bli – eller?

Tid kan fyllas av aktivitet och tanke så att det inte blir tid att blogga. I onsdags kväll förra veckan skrev jag förra inlägget som publicerades strax efter midnatt. Nu är det tisdag denna vecka med en stunds eftertanke på det som hänt och tänkts sedan dess. Allt, framför allt vad gäller tankarnas tid, känns inte bra att tanka ned här på min oansenliga plats i cyberrymde men en del aktiviteter kan redovisas.

Börjar man med torsdagen var det en ganska stilla dag. Den aktivitet jag då sysselsatte mig med ledde successivt till att jag i telefånen skapade en ännu inte färdig text som eventuellt kan bli offentlig. Den texten är dock inte klar. Så prioriterad är inte det ämnet.

Fredag innebar full kubbning. Luleå-barnbarnen Tyra och Adrian hade skolavslutning – för första gången efter coviden öppen för fler än föräldrarna. Farmor och farfar till de två åkte därför tillsammans med kusinen Lisa med mamma – en faster – vid halvniotiden mot residens- och stiftsstaden. Där anslöt ytterligare en faster och två kusiner liksom en morbror, en mormor och en morfar. Då det var ganska många som ”examinerades” och flera nog hade likartade uppställningar runt sig blev ståplatsslänten vid Ormbergsskolan full av folk. Fint program med sång och sånt som hör till. Tyras årgång som till hösten blir högstadieister avtackades speciellt.

Efter en lunch i skolelevernas hemmiljö åkte vi fyra från Älvsbyn tillsammans med dem från Unbyn till Teknikens hus. Halvåringen August var väl inte så impad men Ava och Lisa roade sig kungligt. Vid 17-tiden var vi i alla fall hemma.

Om lördagen blev det returresa till Luleå. Tyra med föräldrar hade då tidigt om morgonen rest till fotbollscup i Skellefteå så Adrian hade fått sig en lugn förmiddag. Hans farmor och farfar, alltså vi, for ner för att störa lugnet och bryta ensamheten en smula – samt se hans fotbollsmatch klockan 15 i Björsbyn. Till den anslöt farbrodern och efter förlusten (1-3) for vi hem till Adrian och fixade käk.

För storasystern hade Midnattssolscupen i Skellefteå inte gått optimalt bra. Efter grundspel gick laget inte vidare. Det betydde att hon och föräldrarna kom hem runt 19.30, inte vid tvåtiden pånatten om de gått till final. Farmor och farfar kom sig alltså hem i anständig tid.

Söndag firade vi gudstjänst med knappt 20 andra i Älvsby kyrka. Vill man sortera in oss som var där kan man säga – jag pratar nu inte om personalen utan om oss som var där som församling utan lön eller annan officiell roll – att fem-sex av oss tillhörde kategorin mångårigt kyrkfolk. Lika många hade att döma av hudfärgen ett afrikanskt ursprung. Resten var personer som sällan eller då och då är där eller som börjat fira gudstjänster de senaste 5-8 åren. Vi var således en ganska liten (och krympande) skara. Kring detta kan man fundera en hel del men inte just nu och inte här.

Viss tanketid har funnits ett tag kring en sak jag inte närmare går in på. Under måndagen visade det sig till all lättnad saken inte vara vad farhågorna ältat. Skönt och källa till tacksamhet.

Med detta inlägg tycker jag mig ha kommit lite ikapp gällande aktivitet och tanke – om det nu spelar någon roll.

Uttryck som klackar i taket eller liknande brukar man använda när man utsatt sig för frenetiskt festande. Det har jag inte! Ändå har det varit full fart. Både i förrgår (lördag) och igår (söndag) har fyra av de fem barnbarnen sett till att jag och Primärhustrun haft fullt upp.

Tyra – 13 år – håller på med dans i ett par olika former. Om löragen var det två föreställningar av Drakkristallen, en variant av Disneyfilmen Raya och den sista draken. Farmodern ville se bägge i Pontushallen* i Luleå. Det innebar aber. Samtidigt och i tidskrock med första dansomgången hade nämligen Tyras lillebror Adrian två fotbollsmatcher i Sävast strax utanför Boden.

Det innebar att resan till Luleå gick via Boden och Sävast. Där hoppade fotbollsfarfadern av och tillsammans med Adrians farbror som kört dit från Luleå såg vi två gossens lag inkassera två vinster. När Adrians gäng i första matchen ledde med 7-0 tappade jag räkningen men efteråt sa pojkarna att det blev tvåsiffrigt. Den andra kanpen slutade 3-0 – tror jag.

Efter fotbollandet for vi till Luleå för att se den andra dansomgången med en tokmassa ungar i skilda åldrar. Orden jag kan icke räkna dem alla ur den gamla visan stämde. Jag gissar att det var 250-300 barn i olika grupper som samverkade i en mycket bra sammansatt föreställning. Imponerande!*

Igår blev våra roller annorlunda. Nu var vi inte far-far och far-mor utan nu var det två gånger mor i första ledet. Lisas dansgrupp skulle finnas med i ett uppträdande på Western farm i Boden klockan ett. Jättefint! Klockan fem var det sedan dax för Avas gäng med ungefär samma innehåll och koreografi. Också jättefint. Med storögd blick följde Avas lillebror August ljus-, ljud- och rörelsespel både från estrad och publik – klicka på bilden blir den större.

Det är således lite stökigt detta med att vara välsignad med barnbarn. Tid och bilkörning! Älvsbyn-Boden-Luleå-Älvsbyn en hel dag och Älvsbyn-Boden-Älvsbyn en annan heldag. För den geografiskt oinformerade läsaren anger jag körsträckan till runt 25 mil. Slutsatsen blir: Bensinen inte för dyr!

* Anläggningen heter numera Luleå Energi Arena. Sådana namnbyten liksom att ishallen i Luleå inte längre heter Delfinen och att SHL ersatt det inarbetade Elitserien får mig att avfyra en av mina favorit- och kärnrepliker: Jag är emot!

** Smolket i bägaren var ett par stycken i den gott och väl 2000-hövdade publiken. Två kärringar framför mig pratade oavbrutet hela tiden – utom just när deras dotter och dotterdotter dansade. Jag var oerhört nära att med frostig röst fråga dem om de inte kunde avstå sina tydligen viktiga tankeutbyten till dess att alla vi andra inte var där. Jag avstod. När de i alla fall tystnade för att med var sin telefon filma just ”deras barns” framförande frestades jag att böja mig fram och säga ungefär Vad bra att ni nu för ett ögonblick håller käft – sladdertackor! De orden hade förstört deras inspelningar men jag stod emot också den frestelsen. Varför skulle flickan och hennes meddansare – inklusive Tyra – straffas? De förtjänade ju att filmas.

Det hände i förrgår, på söndagen. Från måndag före lunch till söndag efter hade då lilla Ava varit hos mormor och morfar. Vi hämtade henne då värkarbetet småstartat för mamman som sedan strax innan lunch på tisdagen förra veckan förlöstes med kejsarsnitt – icke helt planerat sådant.

Efter en knapp veckas nöje och gamman var dock förväntan stor hos henne jag brukar kalla lilla Ava. Hon visste att hennes lillebror skulle vara liten men SÅ liten var hon inte helt förberedd på. Ändå vägde han över tre kilo och var inte ens en halvmeter lång – eller kort om man så vill.

Hon var inte ensamt häpen. Också i föräldrarnas och våra ögon var hon inte längre så liten utan faktiskt blivit rena biffen i jämförelse. Jag var också förvånad fast jag som vuxen vet hur små nyfödda är. Fyra barn och fyra tidigare barnbarn har gjort att jag vet med själva huvudet men i famnen känns det varje gång lite oväntat med litenheten.

Ava och vi har haft kul under veckan men nu får hon ha kul på hemmaplan. Vi kan koka knäck, fara till stan för att köpa julklappar och ägna oss åt annat tidsödande – som till exempel att läsa och att blogga.

Vid lunchtid den 6 december fick vi beskedet att gossen är ute, han som i väntans tider av storasyster Ava kallats för Ugglis. Tösen är också ganska bestämd i att han skall heta så men vuxenvärlden är lite skeptisk. För säkerhets skull ställde jag frågan Hur många heter på Google och hamnade på Statistiska CentralByrån som visste berätta att inte ens två i Sverige har det namnet vare sig man stavar med ett eller två g. Det blir nog något annat.

Ikväll har hans hulda moder alias vår äldsta dotter på Facebook nämnt August men jag antar att Ugglis kommer att leva kvar som smeknamn på vårt femte barnbarn.

Det är spännande med barn och barnbarn. När hela härligheten med bihang är samlade blir vi 13 vid bordet. För dem som tidigare följt denna min anspråkslösa blogg torde det vara bekant att jag och Primärhustrun har fyra ättlingar per generation. Faktiskt snart fem. Ett barnbarn till är på G vilken vecka som helst.

Ibland har något eller några av barnen något de vill vara med om – en konsert, ett jubileum eller nåt liknande. Behov av barnbarnspassning av de små kan då uppstå och/eller önskan av insats för att serva de större med logistik kring träningar och aktiviteter. Så var detta veckoslut och jag tar det i kronologisk ordning.

• Fredag for vi till Unbyn efter lunch för hämtning av lilla Ava som är 4½ år. Föräldrarna skulle på en föreställning i Luleå – Flashback Forever.
• Hemma i Älvsbyn anslöt lilla Lisa 5½ vars mor – fadern var på tjänsteresa – sedan for till Luleå för att där besöka några bekanta samt assistera brorsbarnen (12½ och 10½) där från träningar och sånt. Deras föräldrar var på nyss nämnda föreställning. Till detta plockade hon upp sin lille lillebror som åxå var på eventet och kom till Älvsbyn runt midnatt. Då sussade bägge småtjejerna sött hos mormor och morfar dvs hos oss.
• Lördagen vaknade de två och hängav sig åt kusinlek och sedan promenad till julbasar på folkhögskolan där Lisas föräldrar anslöt. Sedan mer kusinlek innan Lisa-familjen gick hem. Då hade Avas föräldrar anslutit hos oss.
• Under söndagen tömdes huset allt eftersom. Nu är vi tre – jag, madammen i mitt liv och yngste sonen som nu arbetspendlar till Luleå dit han snart flyttar.

Helgens barn- och barnbarnslogistik funkade.

Läser man regelbundet och nitiskt min blogg vet man att jag är farfar och morfar, farfar till två och morfar till två, innan jul tre. Enligt dagens Lokala Världsblad alias Palt-Posten alias Piteå-Tidningen delar jag denna situation med 319000 andra gubbar i landet. Artikeln är låst men fakta bakom hittar man här.

Lilla Lisa är nu fem år. Bilden är inte av henne utan föreställer ett annat barn, stulet från internet – alltså inte barnet men bilden, 

Hur som helst och i alla fall programmerades Lisa i Coronapandemins inledande skede med uppgifter om att detta rörde sig om farliga saker. Farmor och farfar – familjen bodde i Järvsö då – kunde till exempel inte hämta på dagis. Klart var väl också att hon snappade upp vuxenvärldens bekymrade miner och tonfall. Att utvecklingen sedan gått framåt och vacciner gjort det hela till något mer besvärande än farligt är nog något man inte succesivt informerade 3-4-åringar om. Hon var således baserad på gammal information när hon hörde att mormor testat positivt. Den lilla sötnosen panikskrek rakt ut och lugnande samtal fick föras. Mammans diagnos gav nytt skrik men nog lite svagare. Om hon tjutit för att jag fått feber vet jag inte. Jag vet egentligen inte heller om det är coviden jag fått utan sparade testkittet i tanken att har jag det runtom är det jag har. Hur som helst värmer barnbarnets reaktion morfars och mormors hjärtan.

Till detta ett par tre kompletteringar till förra inlägget.

• Också vädret blev sämre efter valet. Ihållande regn. Tyder det på att Himlen gråter eller bara vill visa att det är lika blött för så kallat svenskfödda och för dem som kommit utlandsifrån?
• Yngste sonen nu sedan igår kväll också covidisk.
• Febern som aldrig var hög för Primärhustrun och mig drar sig sakta ned mot normalläge.

Att blogga blir ofta att berätta vad som hänt, händer eller ska hända – eller en del av sådant. Ibland blir det varvat med något som tänkts, tänks eller kan tänkas. Som regel rör det sig sällan om upphetsande eller ens intressanta ting – fast det står skrivet i en blogg, ett medium som vad jag förstått är helt ute.

Innan jag nu går vidare och kort rapporterar med anknytning till förra bloggningen medbygge och inhopp behöver ett par viktiga saker nämnas, föga intellektuella men duktigt relationella saker.

Lilla Lisa som nyligen fyllt fem år hade enligt sin hulda moder bekymrat och längtansfullt nämnt att det var länge sedan – tyckte Lisa - som hon fått sova hos mormor och morfar. Inte så underligt. Vi bor ju inom synhåll från varandra. Lite av hennes längtan består nog i att när de mer på avstånd boende kusinerna kommer, särskilt då lilla Ava som är året yngre, får de/hon oftare sova över och Lisa finna sig att gå hem. Det har ibland så hänt under ljudliga protester.

Alltså kom Lisa torsdag vid lunchtid med ryddsäck, mjukdjur och annan nödvändig utrustning för att slippa ha ansvaret att hålla föräldrar sysselsatta. Kul. När jag är med morfar får jag se mer på TV hade hon meddelat hemma. Om det är sant vet jag inte. Lite undrande blev hon i alla fall när mormor gått ut på gården och när morfar inte satt (och sov) i sin TVfåtölj drabbades hon nästan av förskräckelse. Tro nu inte att jag jämt sitter i den möbeln. Det finns ju en soffa också. Det är främst barnbarnets uppfattning av tillvaron jag här försöker beskriva.

Vi hade som sagt kul. Det är lite ”friare” hos far- och morföräldrar än hemma men vi kan faktiskt också sätta gränser. Barnets lite illmariga förslag om att Skype-ringa till Ava bara för att berätta att övernattning var på gång genomfördes inte. Det grämelse- och ylpartyt i Unbyn unnade vi inte Avas föräldrar.

Ava då? Hon hade presentparty om lördagen. Hennes fyraårskalas med hela släkten på mammans sida plus farfar. Resten av pappasidan firar i mitten av denna vecka i Umeå med omnejd.

Ikväll kommer Tyra och Adrian med föräldrar. Som synes är det ett rejält beting detta med småbarn i andra vågen.

Nu till rubriken och mer om medbygge och inhoppet.

Att medbygga – jag skrev om det i förra inlägget – genom att fira Veckomässa är givetvis ingen flopp.* Däremot verkar min idé om Framtidsonsdag floppat. Jag skrev om den här. Tre gånger har jag haft beredskap men samtalsträffar efter mässan har inte blivit av. Folk har haft annat vettigt att göra – typ. Deppar jag? Nej! Man kan inte ha rätt jämt även omjag tycker att SommarBibel i kyrkor är en lika i princip vettig idé som det mer populära Sommarmusik. Allt är dessutom relativt. En riktig flopp vad gäller åtgången är mitt alster INGEN BOKBOK som man kan läsa om om man skriver in de versala orden i bloggens sökruta.

Det blev i alla fall nåt av mitt inhopp i Korskyrkan igår. Vad detta nåt innebär må andra bedöma. Den församlingen lägger ut predikningar på sin hemsida – ljudfiler – och man kan lyssna till det mesta jag sa om man klickar här och letar på datum 2022-07-10.

Frikyrko- och föreningssammanhang har jämfört med liturgiska kyrkor inte kortare men mer utspädda gudstjänster med bland annat resultatet att lyssnarnas sittläder tål längre predikningar. Ett intro där jag berättade vem jag varit och är samt hur jag fått uppdraget att predika och hur jag valt text är inte med – helt vettigt – men själva förkunnelsen är med sina 25 minuter. Bilden till denna bloggning har med predikan att göra.

Ca 30-35 personer var där. Runt hälften skulle jag beskriva som ”svenska baptister av välåldrat slag”. Togs det en gruppbild av dessa medmig på bilden skulle jag nog nästan vara yngst. Som svensk-kyrklig veteranpräst på orten kände dessa till mig sedan förr. Den andra hälften av dem som var där är nysvenskar med eller i väntan på besked om de får stanna. Det är folk av yngre och nyare snitt och det var framför allt för dessa som det presenterande introt kanske fyllde en funktion.

Hur som helst är sammansättning av Korskyrkoförsamlingen intressant. Om 10 år ännu intressantare. Då kommer mänskligt sett en hel del av gammelsvenskheten vara borta. Givetvis råder samma situation om än inte lika starkt både på EFS och i kyrkoförsamlingen här på orten.

Vilken kategori ska detta inlägg ha? Vad passar bäst? Farfar/morfar funderar, Församling, Predikan mm? Jag prioriterar det första.

* Ordet flopp finns faktiskt i Svenska akademins ordlista och betyder ungefär misslyckande eller rentav fiasko. Minns jag rätt sändes i radions kanal 3 i min ungdom ett program där man fick rösta på olika poplåtar. En flipp var bra och en dålig fick en flopp. Typiskt att bara det negativa smög sig in som nyord i språket utom i sammanhanget flippa ut – också något negativt.

Det har jag inte – någon stökig familj.

Men det blir mycket stök.

Sistlidna veckoslut är ett exempel.

En effekt är att bloggen blir tyst.

Alltså mer intetsägande än vanligt.

Om familj kan sägas att jag växte upp i en liten. Det var mamma, pappa och jag. I Luleå. Farmor och en del mostrar, morbröder och kusiner fanns i Skellefteå. En hop farbröder med fastrar och kusiner hade flyttat till Gävle och bortanför. Egen bil hade vi inte heller innan jag var 10 år fyllda. Allt dett innebar att det inte var så värst mycket flängande hit och dit och fram och tillbaka.

Med inträdet av hon som blev och förblivit Primärhustrun i mitt liv förändrades sakerna påtagligt. Den familj hon kom från var större – summa fyra syskon – men bara hon (och jag) lämnade södra delarna av landet för att hamna i framtidsregionen Norrbotten. Där blev vi själva en hyfsat stor familj med barn födda 1983, 1984, 1988 och 1991 som i sin tur har knoppats på till med några respektive och fyra barnbarn. Hela den surven finns med bilar och allt inom en timmes körväg oberoende av väder och väglag. Detta är inte stökigt men blir en del stök. Förra helgen var det den doktorshögtid jag berättade om i inlägget mottag hatten! Den här helgen har det också varit full fart.

Lilla Ava som snart blir 4 år bor i Unbyn som är en samling äldre gårdar och villor strax norr om kommungränsen mellan Luleå och Boden och på västra sidan älven. Hennes mor och far var bjudna på kalas om lördagen vilket innebar att mor-far (och mormor) ryckte in. Resa fredag efter lunch för att hämta tösen. Då hon är här blir det givetvis hopkopplat med den ett år äldre kusinen Lisa vi har på ett för henne självständigt löpavstånd. Alltså full kubbning med gemensamt fredagsmys.

Efter suss i olika fastigheter blev det om lördagen tripp i två bilar till Luleå – också denna helg. Storkusinen Tyra är med i Luleå rytmik och balett som hade stor föreställning och uppvisning i vad som förr kallades Pontushallen. Nästan fullsatt. Runt 200 ungar från fem år och upp genom mellanstadiet i en dansdramatisering av Lejonkungen. Hennes föräldrar, bror, morbror, de två småkusinerna, en faster, en farbror och farmor och farfar – det är vi – var impade.

Efter en kort sväng ut på stan för lunch och glass var det dags för den andra storkusinens aktivitet. Adrian spelar fotboll för pojkar födda 2012. Hans lag vann, något småtjejerna som hade andra bollar att stöka med inte brydde sig nämnvärt mycket om.

Tillbaka i Älvsbyn blev det mer lek under söndagen, avbrutet av ett par rejäla regnskurar. Avas föräldrar dök upp men mormor dröp av för sångövning inför kyrkokörens Vårkonsert klockan 18. Ava och Lisa kollade och lyssnade innan Lisa följdes hem och Ava for till Unbyn igen.

Som synes är det fullt stök utan att någon är stökig. Leksaker och jox stökade vi undan redan igår men tid att stöka fram åtminstone försök till skriveri med innehåll för denna min anspråkslösa blogg har inte funnits. Inte heller plats. Ava och Lisa ockuperar morfars skrivbord så gubben – det är jag – hänvisas till att under spridda ögonblick i sin telefån försöka plita ned något för senare eventuell publicering.

Den som läser får kanske se.

Idag är det den torsdagen 3:e mars. Sist jag skrev på min blogg var den 25:e förra månaden. Det var fredag i förra veckan.

Skulle man tro att blogginaktiviteten beror på tomhet bland händelser tar man misste. Naturligtvis har saker skett, timat, hänt och ägt rum. Det är just tid att blogga som jag inte tagit mig. Nu är det i alla fall dagas för en kort tillbakablick på den sista halva månaden – kombinerat med en och annan tankekrok.

• Att vi var på teater i Luleå den 14:e februari har jag nämnt. Covid-begränsningarna är borta så det var möjligt. Och kul.
• Den 16:e fyllde sonhustrun – Tyra och Adrians mamma – år. Bordlades.
• Dagen efter jubilerades hennes svåger – Lisas pappa. Bor nära och kunde fikafiras.
• Söndag den 20:e fick jag vikariera i gudstjänsten. Nämnde saken med länk i förrförra inlägget till vilken nytta?
• Tisdag den 22:a fyllde äldre sonen – Tyra och Adrians pappa – år. Bordlades.
• Torsdag 24:e hämtades lilla Ava från Unbyn för att vara hos morfar och mormor några dagar. Pappa bortrest och mamma i farten.
• Lördag 26:e lyftes de bordlagda ärendena från den 16:e och 22:a. Stort familjekalas i Luleå. Viktigast i sammanhanget var att Tyra förtidsfirades. Hon fyller 12 år 1:a mars. Det var smart att ha ett partaj, inte tre. I samma veva återställdes lilla Ava till sin mamma.
• Söndag 27:e reste Lisas mamma söderut för att åka halvt Vasalopp den 1:a mars. Med i bilen var Lisas morbror och mormor som skulle köra samma tävling. Pappan i sammanhanget har ganska knasiga arbetstider sett till att lämna och hämta på förskola så Lisa fick välja. Hon valde att flytta till morfar några dagar. Bättre så. Revelj 07.00. Sedan morgongröten som gör en till en söt en. Sparktur genom samhället till förskolan strax före 9. Hämtning vid 15-tiden. Allt måndag-tisdag-onsdag.
• Askonsdag 2:a mars tog Lisas pappa med sig tösen hem efter att vi ätit middag. Morfar – om du inte fattat det än, noble Bloggläsius, så är det jag – gick i Askonsdagsmässan i kyrkan. Vasalöparna hade ännu inte anlänt till hemorten men kom senare under kvällen.
• Nu, torsdag 3:e mars, är det småbarnsfritt i fastigheten. Lisa och jag hade jättekul och helt utan bråk – vilket förvånar föräldrarna något. Men nu är det som vanligt igen med bara vuxna i huset. Det innebar rejäl promenad i vårvintersol och i den vevan att tända ett ljus på mina föräldrars grav. Pappa hade blivit 98 idag om han levt.
• Framöver kan sägas att på lördag skall vi barnbarnvakta kusinen Ava i några timmar.Nästa vecka har storkusinerna Tyra och Adrian sportlov åyminstone till en del hos farmor och farfar, alltså oss.

Tar scheman av detta slag helt bort möjligheten att tänka blogg? Inte helt men nästan.

Ukrainafunderingar och tankar kring kyrkliga tankar kring händelseförloppet där dyker upp. I gruppen Prästkollegor såg jag exempel på att man tagit initiativ av typen Öppen kyrka med bön och ljuständning. Så har skett på många håll, också lokalt. Det är bra – tro inte jag tycker annorlunda. Det som gnager i mig är de tidsramar jag kan notera för denna folkkyrkliga krisöppenhet. Inte sällan handlar det om vardagar klockan 11-15 eller liknande, inga noteringar om generellt öppet på kvällar och helger då den ännu inte pensionerade befolkningen kan möta upp. Initiativet är bra – jag upprepar det! – men undrar lite om Bön i denna krisens tid på kontorets tid innerst inne och ytterst ute uttrycker den hållning som ärkebiskop Oscar Romero avsåg med sina ord: Kyrkan måste göra ropen ur misären till sin bön.

Jag har i alla fall försökt följa nyhetsrapporteringen om kriget och det runt omkring. SVT bevakar föredömligt och rekommenderas! På sidan om den TV-aktiviteten har jag när Lisa sov knäpp en och annan dålig Netflixserie. I avsnitt 5 i den nya serien Vikings – Valhall ges en bild av den gamla fornnordiska kulthuvudstaden Uppsala och dess natursköna omgivning. Hur knasigt som helst! Skitserie!

Till sist: På Fastlagssöndagen den 27:e februari var det Äventyrssöndag i Älvsby kyrka. Det betyder Familjegudstjänst. Jag gick dit då all verksamhet i hemmafastigheten var packning för avresa till den ovan nämnda halv-vasan. Väl i kyrkan rekryterades jag till att agera storkonung av Persien i en dramatisering av den gammaltestamentliga texten från Esters bok. Helt OK. Familjegudstjänst är bra och kräver ibland ”sina offer”. Klangen kring Fastlagssöndagen kom liksom bort. På söndag kompenseras detta något i den Högmässa som då firas.

I Facebookgruppen Prästkollegor skrev igår en kollega en fråga om tankar kring den kommande helgen och Bibelsvsnittet Matteus kapitel 16 verserna 21-23. Jag skrev mitt svar:

Jag har som emeritus fått förtroendet att leda högmässa. Väntad påtaglig närvaro av konfirmander från grannförsamling. Kommer nog att beröra att också bästa välmening – som Petrus hade – och olusten för det obehagliga – åxå Petrus – kan vara naturligt men också leda fel. Sedan går jag över till att texten markerar övergång till Jesus andra fas – Jerusalem och vad som hände där, då och varför. Avsnittets viktigaste glosa är ”måste”. På ett förhoppningsvis enkelt och tydligt sätt tänker jag berätta vad vi brukar kalla ”försoningen” – ”måstet”.

Men det är bara onsdag än…

Det var igår kväll vi kom hem, Primärhustrun och jag. Torsdag-fredag-lördag var vi i Järvsö hos lilla Lisa. Då blev inget bloggat med datorn som hjäpmedel. Den var ju hemma och lugn-och-ro-tid saknades. I telefånen skrev jag i alla fall då och då när det var uppehåll i annat på utkast till två bloggningar. Det ena är en fundering delvis med bäring på kyrkovalet nyligen. Det andra hänger ihopmed en bok jag läser. Hela det joxet måste dock vila till sig och kompletteras innan det om det hamnar här hamnar här.

Det var inte bara vi två som kom till Älvsbyn igår kväll. Lilla Lisa var med på resan. Den gjordes i hennes mammas och pappas ena bil. Kvart över 9 kom vi iväg. Med två pauser för mat och fika – både vuxna och 4-åringar mår bra av sådant – var vi framme en kvart i 21. Jätteduktig biltjej! Och då menar jag inte främst Lisas mormor utan den lilla själv.

Således är vi nu tre i fastigheten. Mamman pluggar och plockar och pappan plockar för att allt skall kunna flyttlasslastas onsdag morgon. Torsdag är lasset i Älvsbyn och lossas i lägenheten under den lägenhet som var vår första gemensamma bostad sommaren 1978. Innan julblir det en flytt till och familjen landar i hus.

Höstkylan verkar dröja men till slutet av veckan profeteras det om snö. Den kommer näppeligen att bli liggande. Mark och terräng bör och behöver kylas ner innan snötäcke kan bli liggande. Dock skall vinterdäck på senare i veckan.

Jag har berättat om den förr – den skylt jag lämnade på min förförra arbetsplats när jag avrundade min anställning där. Om du, noble Bloggläsius, skriver rubrikens pray for snow i bloggens sökfunktion får du träff på runt dussinet inlägg jag inte ids direktlänka till nu. I en del av dem kan du läsa om skyltens historia och verkan.

Det är alltså en ovanligt varm höst – så här långt. Och grå. Grå-grå-grå. Just de grå lågt liggande molnen leder till att det grånar i humöret en liten smula. Inte totaldepp, givetvis. Jag brukar ytterst sällan låta mig allvarligt nedslås av väder och vind. Liksom ingen idé. Jag kan ju inte göra något åt just dagens väder. Det finns inte heller någon speciell person – eller några – som jag kan utse som syndabock. Det är alltså ingen idé att bli sur över vädret även om vädret är surt.*

Vi skall åka tåg natten som kommer. Till Gävle till att börja med. Hålls tiderna är vi där jättetidigt i morgon bitti och får vänta nästan två timmar på tåg till Järvsö där lilla Lisa bor. Det är dit vi ska, hennes mormor och morfar. Preliminärt satt söndag kör vi sedan norrut med Lisas i hennes mammas och pappas bil. Väl framme här ska hon vara hos oss några dagar. Barnbarns-rummet i vårt hus är tillfixat och avpysslat efter storkusinernas besök hos farmor och farfar sistlidna veckoslut. Senare under nästa vecka kommer så Lisas mamma och pappa och resten av flyttlasset för inflytt ilägenheten under den jag och Primärhustrun hade som primärbostad när vi kom till Älvsbyn i juni 1978.

Inför tockena rese- och omlokaliseringseskapader är en mild oktober en bra uppfinning. Tågen funkar troligen i tid. Bilkörningen blir utan halka. Ett par orosmoment borta.

Sedan får det bli kallt i 10 dagar!

Och snö till första november!

Följ skyltningen!

' Vad gäller klimatet, den globala uppvärmningen med trädgränsens avancemang uppför fjällsidorna och annat är det en annan sak. Det är saker att både bli sur över och engagerad i.

Jag vill inte klaga!

Definitivt inte!

Barnbarn är en fröjd!

Sådana på besök är skoj!

Men ändå...

Det har varit några veckors barnbarnskontakt. Tre av de fyra bor hyfsat nära så dem träffar vi och har i fastigheten då och då ett par tre dygn, max en vecka i stöten. Med Lisa 4 år blir det lite annorlunda. Hon är hälsingetös och har så långt till morfar och mormor att när vi möts blir det längre tidsperiod än med Tyra, Adrian och Ava som är fyrkantingar i närområdet.

De kom upp från Järvsö, Lisa med mor och far. Förutom ”normal” semestervisit snokade föräldrarna på husmarknaden i Älvsbyn. Omlokalisering hit är att vänta. Efter några dagar här, födelsedagsfest för mormor och annat bar det av till fjälls. Sedan här igen. Det blev några veckor med henne och folk i kåken. Trivsamt.

Så for de onsdag i förra veckan. På morgonen. Lilla Ava 3 år med mamma kom på kvällen. Däremellan, i orkanens öga, städades fastigheten. Ava for hem på fredagen.*

Småbarnen har farit men masken gräver vidare. Jag gissar att alla någon gång drabbats av maskangreppet att en morgon vakna med en melodi på hjärnan och att trudilutten vägrar släppa taget. Det är en så kallad öronmask. För mig är det nu Arne Alligator två uppvaknanden av fyra. Plågan Rosa helikopter har landat på bara ett par dagar i veckan. Vill du, noble Bloggläsius, utsätta dig för min situation rekommenderar jag att du lyssnar till denna länk och denna säg tre gånger i timmen minst en hel dag – det påminner om bilresa Älvsbyn-Björkliden – och sedan minst en gång per dag i ytterligare två veckors tid. Känn hjärntvättskänslan!

Nu är alla anhöriga som inte är pensionerade tillbaka i sina normalsysslor som skola, arbete, förskola och annan vardagsverksamhet. Jag och min primärhustru ställer inte om för sådant utan följer bara årets och vädrets växlingar med påt i trädgården och bärsafaris i skog och mark. Lingonen rodnar!

* Om fredagskvällen kom yngste sonen som bor på Porsön i Luleå. Han var evinnerligt trött på att få nattsömnen störd av nollande studenter och behövde en lugn-och-roare miljö ett par dagar. Ett vuxet barn i kåken är stillsammare än småbarn, tro inte annat.

Om adjektivet lugn-och-roare kan nämnas att det myntades för fem-sex år sedan år sedan av det äldsta barnbarnet Tyra när hon ville undfly honom som hon ungefär samtidigt diagnostiserade med orden Du är den värsta lillebror jag någonsin haft.

Det här blir ett kort inlägg.

Nästan inget alls.

Innehåller bara korta punkter.

Den näst sista viktigast.

Liksom bilden.

• Regeringskrisen är över. Åtminstone i den fas den varit i. Borgerligheten fick inte till det trots löftesbrotten från valrörelsen senast.
• EM i fotboll är över. EU vann. Bra tycker jag. Gillar dock inte straffläggningar för att avgöra. Föreslår evig förlängningstid fram till mål och sedan fem minuter till. Gärna 7-manna.
• Värmeböljan böljar vidare. Ryssvärme! Rena rama Putin-hettan. Folk går lätt klädda men ingen blir generad. Bara jordgubbarna rodnar.
• Coviden mattas av och Norrbotten är på nytt normalsvenskt. Nya lättnader av restriktioner från och med i morgon.
• Kyrkovalrörelsen har inte startat. I alla fall inte lokalt. Om det blir någon.
• Lilla Ava fyllde tre år igår. Mormor och morfar – alltså vi – givetvis på plats tillsammans med alla andra närboende släktingar.med närboende räknas i Norrland tillochmed Umeå-trakten.
• Djupare funderingar än ovanstående finns. Bloggningar i sådant kanske kommer.

I dagarna två har det varit kalas å party och detta i vad som verkar vara slutet eller i alla fall en avmattning i denna Covidens tid.

Onsdag i förra veckan och i avsikten att partaja rattades fordonet söderut. Jag befann mig bakom ratten och vid min sida satt Primärhustrun sedan 43 år så när som en dag. Givetvis har vi också andra titlar och funktioner än att vara ett strävsamt par i bil. Primärt var vi Lisas morfar och mormor med kalas i hågen – Lisa på gång att fylla 4.

Spännande historia det där med att fylla år. På lördag. Laddningen var total sedan lång tid tillbaka. Och spänningen. Någon gång under natten – likt varje natt – kom hon från sin säng till gästsoffan vi besussar. Senare, inför vaknade och uppvaktning med sång, återvände hon till sin egen plats. Där besjöngs innan våfflor till frukost, paket, glassbomb, pizza. Allt som behövs för det hon på kvällen kallade en perfekt födelsedag. Närvarande? Föräldrar och föräldrars föräldrar och en morbror.

Söndag morgon efter frukost bil igen. 2 1/2 timme senare framme i Säter där min äldsta svåger fyllde jämna tiotal år. Exakt hur mycket gillar han inte att orda om men jag ger ändå en ledtråd: bägge händernas alla fingrar och ett och ett halvt dussin gånger det.

Vi blev lite fler än på kalaset dagen innan om man ser till antalet individer. Jubilaren, hans hulda hustru, två vuxna söner med vidhäng och till en av pojkarna två barn 10 och 5 år. Det är 8 personer men egentligen bara 3 ”smittbubblor” – varav två svävar nära varandra och ofta har kontakt. 1½ av de 3 är vaccinerad. Till denna kärntrupp anslöt ytterligare 9 individer för att utspisas med mat och kaffe och behöva stolar och skapa disk. Denna andra våg utgjorde med samma matematik 5 besprutade ”bubblor” – födelsedagsgubbens tre syskon med respektive, hans hustruns två med en respektive. Summa summarum blev vi allt som allt 17 skallar, 12 vaccinerade och 5 underåriga i den sprutfas man befinner sig i.

Vi var ute. Risker för covid? Njet! För att dra på sig en fästing? Större.

Bilresa igen samtidigt som finalen i hockey-VM sändes i P4 och Canada vann. Avgörandet kom i fjärde perioden strax innan vi vid 22-tiden var framme hos den då sovande Lisa i Järvsö.

I förra inlägget, noble Bloggläsius, nämnde jag att lilla Avas pappa inte var med under helgen. Den vemodiga orsaken till detta var som det hette i gamla betygsböcker Frånvaro med giltigt förfall. Hans mamma, Avas farmor, avled den 17:e mars efter några års sjukdom och särskilt in på detta år allvarlig försämring. Alla nära – maken och de två sönerna med familjer fanns på plats men när vår dotter och lilla Ava reste norrut blev mågen kvar för det som behöver hanteras gemensamt när nu slutet kommit. Det som skedde är sorgligt men inte oväntat.

På olika sätt ger livet nya bekantskapet och samhörigheter. Man kan bo nära, växa upp tillsammans, arbeta ihop och så vidare. Sådant förändras ofta över tid och därför också samhörighet. Det är dessutom så att samhörighet ofta skapas genom ombud och blir egentligen biprodukter till andra samhörigheter. Att jag fastnade för henne som samtidigt fastnat för mig när hon var korridorkompis till en gammal kompis till mig gav mig svågrar och svägerskor som biprodukter är exempel på fall av samhörighet genom ombud.

Så går åren. Barn kommer, växer upp och flyttar och kan i den processen hitta någon annan att bilda sin samhörighet med. Då står man där som förälder på åskådarplats och finner sig vara i lag med nya människor och ny värdegemenskap – att samäga ett ungt par som fattat tycke för varandra. Det är ingen dålig bas för samhörighet och tillkommer sedan barnbarn – just i detta läge lilla Ava – stärks kontakterna ännu mer. Praktiskt skall julklappslistor synkroniseras, vissa högtider firas, glada episoder skall delas. Känslomässigt beundrar man samma kryp.

Nu mitt i vårvintern och under en barnbarnshelg fanns och finns samtidigt ett vemod på plats. Christina Sjöquist i Umeå, Avas farmor, har avlidit strax innan hon skulle ha fyllt 65 år. Sorgerna är nu givetvis olika. För den närmare familjen – dem som i annonsen sörjer Hustru, Mamma, Svärmor och Farmor – är den givetvis mycket stor. Längre ner i annonsen nämns syskon, släkt och vänner. Till åtminstone den sista kategorin, beroende på hur man räknar kanske det två sista, räknar vi oss som nu känner samhörighetsförlust efter Avas farmor – och samhörighet med dem som stod henne allra närmast.

R.I.P.

Att ha barnbarn på besök och att det är strålande vårvinterdagar är en bra kombination. Lilla Ava och solsken fungerar fint och fyller tid, engagemang och känsla. Värt massor! Det enda mycket lilla smolket i bägaren är att det samtidigt – detta måste sägas – hindrar kreativt intelligent bloggande. Nu kan väl sägas att det också utan barnbarn i fastigheten kan vara både si och så med kreativt och intelligent men bloggande då och då brukar det i alla fall vara frågan om.

Lilla Ava kom på fredagseftermiddagen tillsammans med sin mamma. Pappan, alias svärsonen, var inte med denna gång utan upptagen med annat. Att mormor och morfar – det är vi! – fungerar som barnvakter på lördagar händer då och då och gör det möjligt för mamman att ha sitt ridpass. Så också denna lördag som innebar utevistelse i flera timmar, korvgrillning och annat.

Åxå söndag blev utedag men inte på vår egen gårdsplan utan borta vid skidspår, liftar och pulkbackar vid Kanis, Älvsbyns motsvarighet till Aspen i Colorado. Lilla tösen åkte bob med sin mamma och morfar – det är jag! – filmade. Och artbestämdes som något från en annan årstid.

Det var vid åkbandet det hände. Jag filmade när Ava på sin bob och mamman stående åkte förbi uppåt. Strax bakom fanns ett annat litet barn på sin bob med sin pappa. Dottern, alltså Avas mamma, berättade att det andra barnet med allvarlig röst kommenterat min närvaro med orden: Det var tomten som stod där!

Slutsats: Det räcker med att ha följt Corona-restriktionerna och undviktit närkontakt med frisör, ha vitt hår och skägg för att uppfattas som en mytologisk figur.

Norrbotten – åtminstone – är sist ut när det gäller att släppa ut skolelever på sportlov. Som regel sker det i vecka 10. Tidigare när sydliga delar av konungariket Sverige har sina lov är det bombsäkert vinter men vanligen så kallt här uppe nära Polcirkelnhåller att lov bara blir stugsitteri, inte uteaktiviteter.

De två "stora" barnbarnen åtnjuter skolväsendets lov av olika sorter. Tyra är en 4 och lillebror Adrian går i årskurs två. När de är i skolan fungerar det bra med föräldrar som mestadels i var sitt rum av fastigheten jobbar hemifrån och det skulle nog kunna fungera även om alla var hemma samtidigt men kanske blir arbetsron inte lika stor – och lovet tråkigare. Sportlovsplanering hos farmor och farfar blir en bra lösning för alla – inklusive di gamle som fårlite sprutt i systemet.

Lördag för en vecka sedan var det ett multikalas i på Björksgatan i Luleå. Björkskatan låter som  en gatuadress men är namnet på den stadsdel där familjen bor. Vi var inte många som firade men flera som firades. Tyras mamma,pappa och Tyra själv fyller år så nära varandra i kalendern att ett kalas täcker rubbet. Sett ur 11-åringens synvinkel med ett geografiskt perspektiv möttes farbrodern från grannstadsdelen Porsön, fastern med lilla kusinen Ava från Unbyn som hör till Boden och farmor och farfar – det är vi – från Älvsbyn. Fastern i Järvsö hade för många mil att resa och var med på annat vis.*

Efter kalaset åkte barnen med oss till Älvsbyn.Vi har haft ett kul sportlov med blandat väder och aktiviteter ute och inne: Skidåkning, snögrottegrävning, bakning, sällskapsspel av olika slag, film, egna telefoner, pyssel enskilt och tillsammans, sjukgymnastikprogram (Tyra) och högläsningsövning (Adrian).** Igår efter arbetsdagens slut kom föräldrarna och på kvällen for de fyra hem till sig.

Det var en bra vecka! Kul för de små, kul för oss och för föräldrarna tråkig arbetsro blandat med engagemanget det innebär att köpa ny bil.***

Sonen visade mig en dikt jag väljer att avsluta detta inlägg med:

It's the holiday season, but the good times are ending.

Because what matters most isn't what's good, it's what's trending.

This younger generation, with their eyes and ears glued:

what's trending to them is trenders who trend on YouTube,

comments on commentators, it's all changing so fast,

Playing XBox with your brother is just a thing of the past.

Now with Ma on her iPad, and Dad trending or trying,

all the family is scattered, and the living room's dying.

Because it wasn't the outdoors or church or even trips to go ski

what brought families together most was a good old TV,

now we watch things by ourselves and just tweet what we saw

and if you try to complain, you get called a – Grandpa!

* Tyra har också en morbror, mormor, morfar, gammelmormor och gammelmorfar som alla bor i Luleå. De hade kalasat kvällen innan.

** De hade tagit med sig ett par stycken för oss veteraner helt nya spel som faktiskt gick att komma in i. Kvalitativt oslagbart är i alla fall långa blodiga partier Fia med knuff – 1½ -2 timmar.

*** Sonen var involverad i en krock – tack och lov utan personskador – med resultatet att försäkringsbolaget löste in den bil de hade. Men nu har de bil igen.