klanmöte 170817

 

Idag var hela surven på plats!

Alla fyra vuxna barnen och dem de hör samman med.

Orsaken var primärhustruns stundande födelsejubileum i nästa vecka.

Arbete, till och med skola, gjorde denna dag till bättre kalasdag.

 

Från vänster rabblat innehåller bilden följande personer: Primärhustrun Pia som också lystrar till anropen mamma, svärmor, farmor och mormor. I hennes knä sitter Tyra som börjar skolan till veckan. I soffan sedan svärsonen Pierre och vår äldsta dotter Katarina född 1983. I hörnet sonen Jonatan, född 1988, med sin Helene. De är föräldrar till Tyra samt till lillebror Adrian som sitter på golvet. Längst in i skamvrån finns jag själv i all min malliga glans bakom yngste sonen Daniel född 1991. På högerkanten till sist dottern Johanna, född 1984, med lilla Lisa och Lisas pappa Jörgen.

 

Hela gänget bor relativt nära – Luleå Bodens kommuner – utom lilla Lisa med sin mor och far. De är hälsingar och hälsar nu på morfar och mormor ett par veckor. Barnfamiljen från Luleå anslöt i tisdags så vi har varit full stuga. De andra tre kom till middag.

Men nu är vi färre i kåken och det är mycket tystare. Hälsingefamiljen samt yngste sonen är kvar. De andra åkte när bilden var tagen.


men va´katten!

Det är katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som händer!

Alltså blogga mer ordrikt och genomtänkt än sånt som bara skulle likna en så kallad statusuppdatering på Facebook eller ett inlägg på twitter. Där är jag liksom inte med alls. På twitter alltså. Skulle ge alltför mycket uppmärksamhet. Kolla bara Donald Trump och en del andra.

Men å andra sidan – det skulle nog inte drabba mig. Jag skriver ju begåvat – typ.

 

Nej!

Bloggen är det informationsteknologiska verktyg jag brukar för egenproducerade tankar och rapporter. Kompletterat med Facebook för en del respons på av andra producerar.

 

Det har varit – och är – fyllda dagar.

I torsdags kväll mötte vi gänget från Norwich – nio ungdomar och två ledare. Fem av de unga plus deras kyrkoherde – vicar på deras språk – var gäster hos oss i Älvsbyn till och med söndag. Resten for till Råneå.

 

Det blev roliga dagar tillsammans med dem och de tonåringar från Älvsby församling som besökte Norwich i vintras. Plus en del till. Umgänge, samtal, information. Prata engelska från morgon till kväll. Liten paus blev på lördag eftermiddag för två Vigselgudstjänster. Det gjorde att jag missade utflykten till Storforsen.

 

I Högmässan i förrgår predikade Peter Leech, kyrkoherde i Yare Valley Churches. Vår herde var celebrant. Jag tolkade predikan. Att döma av folks reaktioner blev det rätt på flera ställen.

Som avslutning på gudstjänsten skrev de två herdarna på en vän-församlings-överenskommelse mellan Älvsby församling. Lite mer om vad den innebär kan man läsa här.

 

Samtidigt som morfar – ett annat ord för mig själv – varit fullt upptagen med arbete förmiddag-eftermiddag-kväll har lilla Lisa funnits i huset. Riktigt trevlig typ! Då det nu denna vecka arbetsmässigt är lite lugnare kommer hon och morfar att kunna få mer kvalitetstid med varandra. Storkusinerna från Luleå väntas också senare idag. Huset fullt.

 

Är det inte det ena är det alltså det andra och ibland både och. Fullt jobb och fullt hus. Folk och mat och blåbär och jag vet inte allt som gör det katten så svårt att få sig tid att blogga om allt som hänt, händer och kommer att hända liksom det som tänkts, tänks och kommer att tänkas.

 

Men jag återkommer nog...

 


lisa på plats

Den 23:e, 29:e, 31:a och 7:e.

Det är datumen i juli och augusti för de senaste inläggen på bloggen.

Djupsinniga sådana.

Innan detta är färdigskrivet kommer det att vara den 10:e.

Inte speciellt högfrekvent – typ.

Kanske nu inte så djupsinnigt – men viktigt.

 

För drygt två veckor sedan var min semesterledighet slut. Och värmen kom. Arbetet började så smått, gäster kom på besök ett dygn och for, den yngste sonen kom hem några dagar.

Barnbarnen i Luleå kom utan föräldrar, hustruns lillasyster med sambo likaså. På söndag kväll var det tomt med bara jag och primärhustrun i TV-soffan.

Och igår kom lilla Lisa från Järvsö – med föräldrar. Första visiten hos mormor och morfar – alltså oss. Kul!

 

I morgon kommer fler men inte för att bo i vårt hus. Engelsmän av bägge könen på besök har fått annat nattlogi men dagtid kommer de att fylla all min tid fram till 16-tiden på söndag. Returbesökare från Norwich. Åxå kul!

 

Nu småkinkar lilla Lisa en trappa ner.

Mysljud.


pladder & skrik

Till rubrik för denna bloggpost skulle kunna ha knyckt de ord min bloggarkompis tobbe lindahl – länk långt nere till höger – då och då använder när han skriver: Hemma igen. Jag avstår dock. Plagiat är ojuste!

 

Ändå är det sant. Vi är hemma igen, primärhustrun och jag. I går kväll kom vi från ett kyligt Hälsingland till ett någon grad ännu kyligare Norrbotten. Kanske är sommarens road-trip därmed gjord.

Svalt och blåsigt är i alla fall vad det är. Nästan så att jag i morse funderade på att ta fram Trangia-köket, tillaga frukost på detsamma och äta ute sittandes på marken. Med mössa, vindjacka, långbyxor och grova skor på skulle det kännas som om man var på fjälltur i vad som där räknas som ½bra väder.

 

Kontrasten är stark.

Måndag i förra veckan kom barnbarnen Tyra (7) och Adrian (5). Föräldrarna jämte en morbror och en farbror skulle på Bråvalla och de små Luleåbarnen placerades hos farmor och farfar. Det ger rubrikens första ord.*

Fredag efter lunch drog vi söderut för att besiktiga lillkusinen i Järvsö.** Varande ett snällt rart barn står hennes enda sätt att kommunicera med tillvaron i alla fall för rubrikens andra ord.

På söndagen anslöt storkusinernas föräldrar. Det är &-tecknet.

 

Igår lämnade vi de två barnfamiljerna och for hem.

Känner rubrikens motsats: tyst & tomt.

 

 

*  Under det att vi byggde Lego – i och för sig i Järvsö, sporde jag femåringen: Tror du att man kan vara tyst när man bygger Lego? Han svarade lakoniskt: Det haj ja aldji höt talas om!

**  Jo, jag vet att jag berättat detta. Än sen. Repetition är kunskapens moder.


den rätta knycken

Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!

 

Orden är (den irriterande) Tjorvens i filmerna Vi på Saltkråkan. Den mer än 50 år gamla TV-serien får sin renässans i och med barnbarnens närvaro. Jag menar då de två äldre som har mig som farfar. Deras närvaro ökar på den tid då olika barnprogramskanaler ekar ur vilken TV som helst i närheten – samt en och annan DVD-film. Då är Astrid Lindgrens alster inte det sämsta. Tvärtom.

 

Dessutom: Snacka om återanvändning!

 

När jag var strax under tio år kom TV till Luleå. Mamma och pappa skaffade en men inte alla föll för flugan omedelbart. Jag hade kompisar som kom över till oss just för att se Saltkråkan – första omgången.

När de nu vuxna fyra barnen var små betittades Emil, Lotta, Pippi, Saltkråkan, Karlsson, Ronja och allt möjligt mer under avsevärd tid. Det är åtta år mellan den äldsta och den yngste. Repliker, tonfall, stämningar formligen nöttes in. Till leda.

Nu är det tredje varvet man får höra Tjorven upplysa klant-Melker om orsaken till att han inte får igång sin båtmotor: Du har inte den rätta knycken, farbror Melker!

 

Men jag har min knyck kvar!

Baby-sövar-knycken.

Bilden är bevis. Klicka på den blir den större.

 

Lilla Lisa som i morgon fyller fyra veckor sov så lugnt, tungt och länge hos sin morfar. Men först hade vi pratat. Och dansat. Och diskuterat Brexit som hon kinkade en hel del om. Liksom att hon trumpet trumpetade en del om Trump.

 

Men sedan, sedan somnade hon. Men inte jag. Vi satt ju på kökssoffan. Hade vi varit i en fåtölj hade jag också domnat bort – som på Katarinas, Johannas, Jonatans, Daniels och sedan Tyra och Adrians babytider.

 

Mysigt var det!


arbetshänder

Det blev ingen semester denna vecka. De nästan helt uppgiftsfria dagar kom vid sammanräkning å fredagsförmiddagen i tjänsterapporten för juni att kallas något annat. Jag hade en del tidsöverskott kvar som kunde hyvlas ner och så finns det ju så kallade prostdagar som kan användas. Resultatet blev dock detsamma. Med undantag för fredag förmiddag har jag varit ”civil” hela veckan fast dagarna formellt inte kallas Semester.

 

Om måndagskvällen kom barnbarnen. Två av tre. De som har mig som sin farfar. Alltså sjuåringen och femåringen som bor i Luleå. Plan var – och är – att de skulle vara hos oss under veckan för att sedan åka med oss till barnbarn nummer tre, henne jag är morfar till. Den nyfödda kusinen alltså. Den resan gjorde vi igår, fredag, med start efter lunch.*

 

Att ha barnbarn i kåken är kul. Särskilt när fastigheten ifråga står under ommålning med byggnadsställningar och allt. En vuxen kan kladda, den andre måste dadda! kan man säga. Lekpark, aktiviteter. Färgsättning mellan regnskurarna.

Vi kom lite i tidsnöd. Lånad ställning kan ju inte stå kvar hur länge som helst. Men vi hann. Arbetshänderna var slutgula på torsdagskvällen. Liksom all vägg som senare enkelt kan nås från markplanet eller från en stege. Ställningen kunde demonteras.

 

För en generation sedan när familjen med fyra barn skulle E4-färdas till morfar och mormor i norra Uppland var vår kvartett väldigt duktiga bilbarn. Resan kunde utan snack göras under en dag – alla gånger utom vid ett tillfälle. Tyra (7) och Adrian (5) är om möjligt ännu mer bilistisierade. Start i Älvsbyn 12.15. Fikapaus på det gamla slagfältet i Sävar norr om Umeå. Mat på IKEA norr om Sundsvall. Tankstopp 10 mil senare. Framme hos Lisa i Järvsö 21.45.

 

Att kusinen Lisa alias tredje barnbarnet skulle vara liten till växten visste vi. Att hon var liten hade storkusinerna nog ändå inte tänkt sig. Jag och mormodern visste det nog i huvudet men det är i alla fall så att när man ställs inför vad som idag väger drygt 3 och 7 känns det som något väldigt väldigt litet. Jag är inte speciellt storväxt. Jag har inte heller stora händer. De känns som världens arbetslabbsdasslock när man håller den pytteLisa som vi fram till igår kväll bara sett på bild.

 

Jag är alltså både farfar och morfar. Val av kategori för detta inlägg blir enkelt.

 

 


*  Vi väntade med resan till efter lunch. Jag skulle leda en begravningsgudstjänst kl 10 av en kompis, jämnårig sådan, som inte längre är i livet. Några års ohälsa hade tagit sin slutliga tribut. Om en kollega varit officiant hade jag och primärhustrun sannolikt varit i kyrkan i alla fall och då familjen undrade om jag ville, som man säger, ha begravningen gjorde jag det. Jag har vigtdem, vigt och jordfäst släktingar, döpt barn, sedermera också ett barnbarn och – mest tidigare när våra och deras barnen var små och klasskamrater – vi också umgåtts en del var det både rätt, självklart och vemodigt att försöka vara nyttig – typ.


hjärtsmältarLisa

 

 

Det är Midsommarafton.

Ovanstående bild kom.

Det är knappt-2-veckigen jag är morfar till.

En hjärtsmältande lisa för själen!

 

Idag på Midsommarafton är jag arbetsuppgiftsfri med undantag för förberedelser för i morgon och för på söndag. Midsommardagen ansvarar jag kl 11 för Temagudstjänst – Skapelsen – i Älvsby kyrka. I praktiken blir det nog frågan om vad manualen kallar Högmässogudstjänst, ett sånt där hitta-på när man inte vill fira fullständig gudstjänst – alltså en med Mässa/Nattvard. På söndag som är Den Helige Johannes döparens dag och hör ihop med kommande jul blir det dock hela ostympade gudstjänster – Högmässa 11 i Älvsbyn, 16 i Vidsel. Då finns också Sommarkyrkan med i sång och tanke.

På måndag börjar min semester.

 

TREVLIG MIDSOMMAR!


jag är morfar!*

 

 

Detta är 3xS – Släktens Senaste Snyggis, Lisa som föddes strax efter kl 18 den 5 juni.

Då blev jag morfar och primärhustrun mormor. Berättar mer senare.

 


*  Tills vidare hamnar detta inlägg i alla fall i kategorin Farfar funderar. Om hon får en ny egen kategori eller att den andra byter namn får vi se.


RSS 2.0