flera tänkbara

 

När man bloggar hänger ens tankar ihop!

I alla fall hos en själv. Åtminstone hos mig själv.

Jag gissar att det är långt från att alla läsare som tror det men det är så i alla fall.

 

När jag bloggar mixar jag text och bild. Det blir mest text men varje bloggpost bildsätts lite diskret. Oftast blir det en bild, ibland ett par tre stycken.

En bild kan, ibland med rejäl tidslucka, återkomma i flera inlägg som i mitt huvud handlar om besläktade saker. Ibland är bilden konkret, ibland mer av en symbol, alltid med en mening. Det kan bli en citron om jag är sur eller en flugsvamp när jag försöker vara giftig. Den kan också vara helt konkret av mig själv när jag badar med barnbarnen i Piteälven. Som regel är bilden i alla fall unik för just den bloggpost det är frågan om.

 

När man bloggar finns det mer saker att blogga om än tid att blogga. Olika tankespår kopplade till eller helt separata från varandra. Bildkollaget visar på en del jag nu har i huvudet. Men bara det – rättare sagt: en del av det – som är lite präst- och arbetsknutet. Inga barnbarn, inget väder, ingen natur, ingen politik, ingen bok, inga studier.

Alltså egentligen inget intressant riktigt?

 

Nu, noble Bloggläsius, är det bara för dig att klura. Eller gissa.

Vad gömmer sig bakom bilderna? Vilka fem eller fler tänkbara blogginlägg?

 

Skicka ditt tävlingsbidrag via kommentarsfältet.

Det namn eller den signatur som kommer närmast får ett hedersomnämnande.

 

Med vad ska jag börja?

Eller ska jag börja men något helt annat?


luthersk hundteologi

Detta år passar jag på att läsa en del av och bläddra än mer i en del av vad Martin Luther har skrivit. I inlägget en hemsk tanke! av den åttonde denna månad nämnde jag att de aktuella läs- och blädderobjekten är några volymer betitlade Doct Martin Luthers Skrifter uti ett efter tidens behof lämpadt Urwal tryckta 1854.

Mitt i läsandet och den varvande husunderhållningen kom så svågern och svägerskan med sitt barnbarn. Det innebar paus i aktiviteterna. Men det livade upp Skorpan.

 

Skorpan är grannens Golden Retriever. Hon är en mogen vovve på 13 år med apportera som favoritsysselsättning. Apportera mer än hon orkar.

Ibland när hon och hennes husse är ute och han är sysselsatt med något hus- eller trädgårdsaktigt arbete kommer hon över till oss – om vi är ute samtidigt alltså – med sin tennisboll i munnen och vädjande blick i ögonen. Och får några kast att hämta.

 

När så Tyra och Adrian, våra barnbarn, var här blev det en gyllene tid för sagda hund. En femårig och en sjuårig människovalp innebär ju ungefär hur många kast som helst. Hon lär ha sovit som en skjuten efter en speciellt intensiv dag – gamla tanten. Hon var så leksugen att vi fann henne liggande med bollen i munnen framför bron i väntan på att barnen skulle komma ut och leka.

 

Vi for med Tyra och Adrian till Järvsö och var borta några dagar. Väl hemma igen var det bara vi, primärhustrun och jag, fullt upptagna mellan regnen med att måla hus och hålla på. Likt Skorpans husse. Så när då Rosa, 6 år, kom med sin farfar och farmor blev det sprall i jycken.

 

En ny människovalp! En osliten en!

Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Flickan kastade. Skorpan hämtade. Jag tror att du, noble Bloggläsius, fattar mönstret.

 

Sådana aktiviteter kan ju inte hålla på för evigt. Vilket för oss tillbaka till Luther.

 

Svågerns och svägerskans barnbarn är väldigt förtjust i gamla böcker. Märkte vi. Och sa svågern. Gamla böcker med frakturstil – kruuseoola på lokal dialekt. Den lilla tösen hittade min aktuella Luthervolym, bar omkring den, bläddrade i den, pratade för sig själv. Låtsades läsa.*

 

Riktigt gulligt blev det på vår stora balkong vi har gemensam med grannen. Hunden låg och vilade. Rosa kom med boken. Satte sig vid vovven. Och ”läste” högt.

Och Skorpan lyssnande. Såg förnöjd ut, tillfreds med den sunda läran.

Kanske ändå saknade det riktigt centrala i luthersk hundteologi: Bollen allena!

 


*  Några dagar senare när de åkt fick jag leta länge. Sent omsider hittade jag boken i en korg fylld med små barns alla möjliga pysselattiraljer.


morrisen avställd

Han körde en Morris – om jag minns rätt.

 

Den unge präst som när jag gick på högstadiet kom till Örnäsets församling och fick ansvaret för den ungdomsgrupp jag var med i. Hette Morén och körde Morris.

 

Givetvis blev det Morrisen som smeknamn, inte öknamn. Vi sa det med värme redan då. Naturligtvis inte till honom men väl om honom. Och med åren har jag kommit att värdesätta honom och det föredöme han var mer och mer.

 

Jag har använt tempus för förfluten tid – märkte du det?

Jo – så är det. Morrisen är avställd. Bilen gissar jag för länge sedan, ägaren Ove Morén detta år, knappt 82 år gammal.

 

Onsdag förra veckan var begravningen. Bloggarkompisen tobbe lindahl skriver bra om den – klicka här. Jag har inte så mycket mer att tillägga annat än vad jag tidigare berättat om honom, Morén alltså – här. Med bilden. Och vid ett annat tillfälle nämnt honom i förbigående – här – som modell för åtmistone en aspekt av min förkunnelse.

 

Ove var en angelägen präst. Han drev saker. Ville säga något till dem som hörde, inte bara dra sina tankar. Just tilltalet, närvaron gav det viktiga intrycket.

Hans närvaro hos oss unga och annorstans betydde nog en del frånvaro från fru och barn. Till dem formulerade jag vid begravningen: Tack för lånet! Och till Ove: Vila i frid.


floden kommer!

Den sista tiden har präglats av ihållande spridda skurar varvat med rejäla rotblötor. Regn alltså. Lite skvätt då och då en del dagar, ibland tokregn som idag. Tack och lov hann jag igår få upp den nya panelen på garaget. Åtminstone provisoriskt. Under virket var det inte helt snustorrt så helt färdigspikat är det inte. Men upphängt och vatten-avvisande i alla fall.

 

Egentligen var det tisdag förra veckan jag tänkte naja upp virket.

Du ska väl inte hålla på med det där nu! Dom kommer ju strax!

Så löd primärhustruns tillsägelse när hon for till järnvägen för att möta sin äldste bror med hustru och ett sexårigt barnbarn.

Att ha svågerassistans vid spikning är väl inte så dumt! tänkte jag men foglig som jag är anpassade jag mig till önskemålen och lät hammaren vila. Och det blev ända till igår.

 

Det har alltså regnat ganska mycket. Samma regn och plusgrader har sent på säsongen fått en jättemassa snö i fjällen att bli vatten i flytande form. Piteälven stiger därför kraftigt. Badstranden där jag i torsdags doppade mig – årets hitintills enda dopp i Sverige – är nu helt under ytan och regnet fortsätter.

 

Men som bilden visar var i alla fall den dagen OK. Mina barnbarn badade liksom svågerns. Men bara en farfar, den tuffe, vågade sig i det våta. Dessutom blev det sommarens primärgrillning den dagen.

 

Under den vecka som gått har också en och annan annan händelse hänt som kan förtjäna ett och annat annat blogginlägg. Denna regniga dag blir därför kanske en författardag.


husunderhållning

Lugn! Lugn!

Jag har inte börjat spela munspel.

Jag som amatörmusiker är ingen husunderhållning.

 

Den äldre av sönerna jobbar på en arkitektfirma i Luleå. På nån fortbildning han var på läste föreläsaren ur jag tror det är Tredje Mosebok om spetälska på hus och konstaterade att redan i biblisk tid visste man hur fukt, mögel och andra angrepp skulle angripas.

 

Mellan regnen, resorna och besöken angriper vi vårt hus. Ommålning främst. Men också byte av en del väggpanel – som bilden visar. Riva och ställa i ordning är ganska trist. Hänga ny panel kul. Som när man tapetserar.

 

Ett aber i sammanhanget var att vi i förrgår fann att snörasskyddet på själva villan på tre ställen perforerat plåttaket. Det betydde att grannen och jag – främst han – igår ägnade oss åt amatörplåtslageri för att förhindra intrång i fastigheten. Det pausade panelbytet.

 

Imorgon bitti var det planerat att svåger och svägerska med ett av deras barnbarn skulle komma. Lämpligt. Jag hade hunnit panelandet klart idag.

Igår kväll skickade de en bild från tåget. De kommer alltså strax. Blir en annan typ av husunderhållning. Kul.

 

Och troligen inget bloggande på ett par tre dagar – minst.


hesa fredrikas tjut*

 

Ungefär vid 19.30-tiden igår kväll gjorde han det. Eller hon.

Då tjöt det: Perioden slut.

Pausen har börjat, den som kallas semester.

Kommer ganska lagom – typ.

 

Och då börjar jag naturligtvis fundera.

Det här med semester. Varför? Vad innebär den? Motiv?

 

Först: Naturligtvis skall folk ha semester! Tro inte jag menar något annat. Jag är inte missunnsam. Tro inte heller att jag för egen inte vill ha en paus i arbetet – eller behöver det. Det är inte saken i sig – semestrar, ledigheter, lov – jag funderar över. Men motiven. Tankarna, känslorna, snackkulturen.

 

När den äldre av sönerna vid sju års ålder skulle börja skolan följde jag honom till plugget första dagen. Traskande hand i hand över skolgården hördes hans stora suck och orden. Nåja! Nu är det bara den här terminen kvar till det blir jul. Det går fort. Lite samma attityd som Pippi Långstrump visar när hon vill börja skolan för att kunna få lov.

Så långt barn och litterära figurer. Nu tillbaka till mina grundtankar. Eller grunda tankar?

 

Är pausperioder till för laddning för gott arbete eller är arbetet ett nödvändigt ont mellan semestrarna? Är helgerna återhämtning och vila för att verka? Eller är måndagar till fredagar en värk mellan det verkliga lediga livet?**

Naturligtvis spelar det här roll vilket arbete men har. Och vem man är.

Men också hur man ser på arbete, uppdrag, livsuppgift, medmänniska, sig själv.

 

På jägar- och samlartiden jobbade man ½-tid. Det fick jag veta när jag för en massa år sedan deltog i en arkeologisk utgrävning av en 6000 år gammal boplats. Annan tid ägnades åt pyssel, historier, lugn och relationer. Förhållandet mellan när man vilade och var aktiv reglerades naturligtvis inte av fabrikssirener, stämpelur, avtal eller klockor. Det var behovet av insats som styrde liksom tillgången på dagsljus. Mammutjakt – som i och för sig inte förekom i Norrbotten – krävde intensiv insats mer än reglerad arbetstid. Mörka vintrar begränsade verksamheten till vegetativt historieberättande i hyddans halv-ide-tillvaro.

 

Jordbrukarens tillvaro var snarlik med att vara årstids-, dagsljus- och grödeberoende. Olika uppgifter under året i olika tempo. Att verka och att leva gick ihop. Hantverket fungerade på samma sätt. Vissa tider gjordes mer skor än andra tider, timrades fler hus än annars. Mycket jobb betydde mer arbete, lågsäsong mindre. Man gjorde i alla fall sin plikt och fyllde sina beting.

 

Nu min tes: Det industriella lönearbetet med den postindustriella tjänstemannatillvaron har stukat om den fria människan som arbetar till gagn för sig själv och sina medmänniskor till anatomiska urverk med större eller mindre grad av arbetsmoral. Att göra sin tid när tiden skall göras blir viktigare än att göra det som behöver göras när behov och möjligheter uppstår – både för arbetsköpta och arbetsköpare.

 

Eftersom det tankesystemet styr har jag liksom ungefär hälften av alla kyrkoanställda semester nu. Att en stor del av svenska folket också har så kallad fritid som medför att de i annan grad än annars kan ha rum för intryck om tro, liv, sanning osv betyder väldigt lite. Det skulle egentligen kunna innebära ett medvetet tre-termins-tänkande vad gäller fördelning av arbete och icke-arbete i kyrkan. Gud tar ju inte semester – typ.

 

Men jag har. Fyra veckor.

 

PS: Klicka här för intressant semesterläsning att öva engelska – och moral.

 


*  Att mångas arbete inte är kontorsupplagt måndag-fredag 8-5 varierar bara när attityderna råder, inte frågeställningen i sig.

**  Hockey-mistluren är härmed försedd med ett genusperspektiv. Den maskuline Fredrik borde ge bestämningen Hese Fredrik, inte hesa. Men då det sägas Hesa tyder det på att namnet egentligen skall uppfattas feminint – Fredrika. Eller ersättas med något neutralt: Signalen.

Eventuell likhet av denna sak med vissa kyrkliga ”debatter” om så kallat inklusivt språk – Den Helige eller Den Heliga Anden, liksom kring det manliga Herren, är (kanske) bara en slump.

Dessutom kan det vara värt att nämna att när jag i mitt ordbehandlingsprogram – Word – skriver inklusivt markerar programmet det som en felstavning. Ordet finns alltså inte!


39 år på dagen

Facebook är ett mycket snabbare socialt medium än en blogg. Där går det så snabbt att vad som skrivs och delas försvinner ganska omgående. På en blogg av mitt slag lever ett inlägg länge – kanske en vecka, ibland lite längre, vid enstaka tillfällen ännu mer. Som nu.

 

När jag bloggar brukar jag meddela på Facebook att jag gjort så. I morse kunde jag därför därför där se att jag för två år sedan den 11 juni bloggat om att det då var 37 år sedan jag och sju andra prästvigdes i Luleå Domkyrka. Då det idag är samma datum och dessutom detta år samma veckodag återpublicerade jag den aktuella Facebook-noteringen med länk till det gamla inlägget. Här – alltså på bloggen – har det idag till det två år gamla inlägget kommit en kommentar. På Facebook fick reprisen betydligt fler reaktioner. 55 personer har publicerat en Tumme upp eller ett Hjärta. Några har kommenterat med Grattis! Eller – från en dotter till en av mina prästvigningskompisar – Tack för dagens skratt! eller liknande.

 

En ställde denna fråga:

Om du ser tillbaks på dina drömmar och tankar då och hur kyrkan utvecklats...

Hur har det blivit, tycker du?

 

Det kan man inte besvara på Facebook! Kräver alldeles för långa utläggningar. Ett blogginlägg av ens avsevärd längd rymmer inte de många ord som då måste skrivas. Kanske en serie...

Såhär svarade jag i alla fall där – med rättad grammatik:

Funderar en hel del i den saken. Många gånger ganska dystert, ibland positivt. En del kan nog skina igenom på min blogg.

Om ett år är det 40 år sedan jag prästvigdes och i samma veva fyller jag 65. Det har tidigare hänt att erimitusar och erimitöser på den höjden av livet tilltagit i frispråkighet – eller bara försvunnit ut i tystnad. Vi får se hur det blir "om Herren dröjer och vi får leva" som min farmor brukade säga.

 

Onekligen funderar jag över saken.

Och över vilka drivfjädrar jag har, vad jag behöver för att ha prästlust.

Och om man i uppdraget skall se i backspegeln var man varit på vägen, genom sidorutan för att kolla där man är eller framåt på vägen som möter. Genom åren har jag nog i mina uppdrag varit ganska vindrutig och nu är det inte så lång sträcka kvar. Det får mig att fundera.

 

Den vecka som nu varit var tänkt att ge återhämtning utan arbetsuppgifter. Så har det varit men med tillägget att jag dessutom varit förkyld med snor, hosta och lätt feber. Lite onödigt – typ.

Men å andra sidan har jag som morfar fått ta emot bilder och filmer på hon som föddes på måndag och fyller en vecka i morgon. Det livar humöret.


trött baksmälla

Nu ska rubriken inte tas alltför bokstavligt. Gårkvällen innehöll inte det mått av jästa, brända och destillerade vätskor – faktiskt inget alls i den vägen – att rubriken skulle vara bokstavligt sann. Tvärtom. Den skall uppfattas symboliskt, metaforiskt, mytologiskt eller poetisk – vilket man vill. Bara inte bokstavligt.

 

Det är ett välkänt faktum, eller åtminstone min erfarenhet, att när en tid av anspänning och ihärdig koncentration på viktiga uppgifter är över blir det tomt. Man skulle naturligtvis kunna säga Det är ju bra, nu kan man vila upp sig! men för mig blir det inte alltid så. Hos mig blir det bara tomt, nästan deprimerande tomt.

 

Att ”avsluta” vårterminen – tyvärr är kyrklig verksamhet alldeles för mycket tvåterminstänkt – med att ett par veckor efter konfirmationen resa med samma ungdomar en vecka utomlands är i sanning en anspänning. Man – man är alltså jag – är på tårna hela tiden. Kompetenta pålitliga och arbetskamrater som axlar ansvar och uppgifter helt perfekt ändrar inte på det. Läger tar sin tribut också när allt går på räls. Från morgon till kväll och drygt det råder åtminstone Gult beredskapsläge.*

 

Det var intensivt och meningsfullt att varaεν Πυθαγόρειο och hemkommen på söndag kväll blev kläm-måndagen och tisdagens världsliga helgdag mycket välkomna. Onsdag förmiddag sammanställde vi våra intryck och resten av veckan plus kommande veckoslut är arbetsuppgiftsutan.

 

Om lägret innebar Gul beredskap kom nyheter från hemmafronten på lördagen att höja en annan livsberedskap till Orange nivå. Primärhustrun meddelade i telefon att dottern tillika den blivande barnaföderskan skickat ett SMS om att värkarbetet startat så smått. Egentligen skall blivande far- och morföräldrar inte oroas med sådant men moderns mamma valde att ringa upp dottern, alltså modern, och uppgifterna från det samtalet fick jag mig till livs εν Πυθαγόρειο. Lite Tilt i huvudet blev det. Inte helt Game over men Tilt.**

 

Innan avresan på söndagen kom inga nya notiser men under eftermiddagen nåddes jag av beskedet att den unga familjen åkt in och befann sig värkande tillstånd på patienthotellet i Huddik. Fortsatt Orange beredskap och sömn på ohåga natten motmåndag. Den dagen hörde vi ingenting men då vi varit med förr – jag är ju pappa till fyra – fattade vi att tystnaden berodde på aktivitet och jag gick upp i Röd beredskap.***

På kvällen kom första bilden på hon som fötts 18.04. Barnet,modern och ej att förglömma fadern mådde väl. Spänningen släppte. Natten mot tisdag sov vi som skjutna.

 

Alltså: Två rejäla anspänningar packade med tankar och intryck. Klart man blir bakis!

 

Dessutom: Nissen i stolen bakom mig i planet mellan Arlanda och Luleå nös sjuttielva gånger. Flygmaskinens luftkonditiovädring distribuerade hans malware till alla ombord, åtminstone jag är angripen. Snorar, hostar, lite feber. Trött.

 


*  Man kan googla på Gul beredskap och se vad det – och andra färger – betyder i olika sammanhang. Gör gärna det.

**  Jag vet inte hur det är nu i modern digitaliserad tid men i min ungdom fanns så kallade flipperspel som kunde ge signalerna Tilt och Game over. I bägge fallen var det färdigspelat.

***  Jag har som värnpliktig sjukvårdare betittat ett planerat kejsarsnitt och sedan som sagt varit med vid 3½ förlossning – vår äldsta förlöstes med mycket akut snitt. Att vara på-gång-morfar innebär ett ihärdigt rastlöst vandrande - den värsta förlossningen hitintills.


RSS 2.0