εν Πυθαγόρειο 4/18 – storögonblick

När vi igår kväll satt tillsammans, den grupp från Älvsby församling som jag här på min blogg kallar de aderton, fick jag en fråga om speciella extra meningsfulla ögonblick under mina snart 40 år som präst. Som svar berättade jag om ett tillfälle som handlade om en dialog med en och annan konfirmand på ett läger någon gång under 1980-talet. Dialogen den gången kom att utmynna i Romarbrevet 10:9-10 och självbekännelsen Ikväll tror jag att jag blev en kristen!

 

I förra inlägget med rubriken εν Πυθαγόρειο nämnde jag medelst länks följande ett annat tillfällw. I kväll har ytterligare en meningsfullhet trängt sig in bland top ten,

 

Vi har – de aderton alltså – firat mässa med konfirmation. Av en vuxen.

Om jag följde Kyrkohandboken 1986 eller 2018 skiter jag in.

Vet dessutom inte. Men vettigt blev det i alla fall.

 

Beredelse – syndabekännelse – avlösning – tackbön. Så långt enligt 1986an.

I stället för redovisning eller förhör berättade den icke konfirmerade kvinnan i 40-årsåldern sin finna-Gud-historia. Tillsammans med henne bekände vi sedan den kristna tron och hon bekräftade sitt dopförbund med Gud genom sitt ”Ja!” på konfirmationsfrågan: Du blev döpt till att ha denna tro, Vill du leva i den och visa den i kärlek till Gud och dina medmänniskor?”

Så bekräftade hon sitt dopavtal med Gud.

 

Vi alla – alla de aderton – uttryckte Guds bekräftelse med förbön med handpåläggning. Alla deltog. Och tillsägelse gavs ur min egen kyrkohandboksfrämmande fatabur med orden: Den helige Ande fyller dig med sin kraft och leder dig! Till detta Herrens bön för henne.’

 

Ser jag till de för närvarande gällande och internt inte minst i Facebook-gruppen Prästkollegor diskuterade Handboksformuleingar kan jag bara säga: Det stämde inte på en fläck!

Men kvinnan uttryckte sin tro och Kyrkan med stort K uttryckte sin bekräftelse. Det räcker för mig och med Mässan rakt på trängde sig kvällen in bland top ten av erfarenheterna under 40 år som präst.

 

Jag är oerhört tacksam över att få ha varit med! Hedrad!

Och efteråt ett glas vitt för att fira!


εν Πυθαγόρειο 3/18 – sikter

Det blev sammantaget 2,2 mil till fots igår. Efter det att jag skrev förra inlägget med rubriken εν Πυθαγόρειο blev det en stadsvända till och så lite till. Idag fredag 18 maj är jag inte lika promenadsugen och har valt att vara kvar på hotellet.

 

Samlingen igår kväll hade tre av deltagarna valt att hålla i utifrån tema de själva vill ta upp. Någon exakt formulering gav det inte men samtal och annat rörde sig i fältet Hur komma vidare när allt är/varit djävligt? Intressant! I en grupp på aderton finns mycket snille, smak, klokhet och kreativitet.

 

Förmiddagen idag hade Paulus och centrala Paulus-tankar i fokus. Jag var inte huvudansvarig men deltog givetvis i samtalet i halva vår grupp. Den andra halvan hade valt – fullt tillåtet – att för egna surt förvärvade och av stat, region och kommun beskattade slantar investera i resebolagets guidade Örundtur. Lägerschemat ändrades dock inte.

 

I samtalet yttrade jag något någon tyckte lät vettigt.

Skriv det på din blogg! blev den stränga uppmaningen.

Det har jag gjort förr! svarade jag. Leta! Jag har bara bloggat i 13 år.

Det yrkades i alla fall på en repris och jag tänkte: Varför göra det enkelt när det kan göras svårt? Jag letar med hjälp av sökrutan till höger upp var på bloggen jag skrev det kloka.

Flera träffar infann sig och jag väljer att länka till detta blogginlägg från sensommaren 2012. I det och i kommentarer till det finns sambandet mellan åsikt – avsikt – insikt. Dessutom fann jag ett svar på en fråga jag fick igår kväll om någon särskilt meningsfull händelse från mina strax 40 år som präst.

 

Annars kan sägas att här på Samos är det mulet idag och bara 27 grader varmt. Det ser rentav ut som det kanske skall bli lite regn.


εν Πυθαγόρειο 2/18 – 1½ mil

Det är torsdag nu.

 

En halvtimme kvar till lunchen som serveras 01.00 vilket är 12.00 om man går efter den svenska mat-och-sov-klocka som Skalman i Bamse använder.

Redan har jag till fots bakom ryggen lagt ungefär 1½ mil.

 

Vi kom alltså ner på tisdag, vi de verkliga de aderton, vuxenresan från Älvsby församling, spin-off-en av några års meningsfull och kvalitativt vettig konfirmandverksamhet.

Resdagen hade startat i svinottan vilket innebar att när vi väl var framme och hade ätit lunch hade vi nästan gjort full dag. Mjukstartade därför genom att flytta det tänkta arbetspasset med fotvandring εν Πυθαγόρειο till dagen efter – alltså igår.

 

Och det gick vägen. Igår alltså. Längs vägen. En promenad med ett informationsstopp in till katedralen – som var öppen! Busflax! I fjol på ungdomarnas läger var den stängd så fort vi närmade oss helgedomen.

 

Snabbt på med prästskjorta utanför innan vi gick in. Jag brukar ha den som någon slags legitimation så att eventuellt andra på plats kan se att vi är ute i seriöst ärende. En ortodox kollega hälsade vänligt och bjöd oss att vara i kyrkan men kunde ingen engelska utöver ”photo OK”.

 

Med flit hade jag avstått från att besvara en eller ett par frågor som gruppdeltagare ställt efter morgonbönen i den lilla kyrkan som ligger nära hotellet – 30 meter från porten. I katedralen tog jag upp dem och gav en guidning.

 

Vi var tillbaka till hotellet vid lunch och med 8 km promenad i kroppen i +27 graders värme. Kontakt med hemorten gav vid handen att samma temperatur rådde där men resan känns i alla fall inte meningslös. Rent fysiskt klarade alla deltagare saken men kanske med olika mängder kraft kvar efteråt.

 

Eftermiddagen när det är som varmast gör vi liksom ingenting organiserat och gemensamt. Det är tid för eftertanke, lite bad för den som vill. Egen tid med spontana kontakter med varandra. Framåt seneftermiddagen bad vi Vesper innan middag och efterföljande samtals- och informationspass om Maria, Herrens moder. Det rann över i Completorium strax efter 21.30 och sedan satt några uppe och pratade ett tag till. När den gruppen upplösts publicerade jag förra blogginlägget om ett Bibel-kapitel.

 

Sedan vi kom fram och fick ta del av de aktiviteter resebolaget TUI erbjuder uppkom ett näst intill allmänt önskemål om att kunna resa till Patmos vilket skulle ha skett idag. Programmet stuvades alltså om men så meddelade TUI att turen var inställd så det var bara att återvända till ursprungsplanen. Patmos får vila (till en annan resa?).

 

Ett par av deltagarkvickhuvudena föreslog igår kväll att de som ville skulle starta en morgonpromenad 06.00 till Hieron, ruinerna av det gamla Hera-tempel som ligger en bit bort. 06.00 är soluppgångs- och tuppgalningstid och vi var nio galningar som stegade iväg för att genomföra projektet innan frukost. Vi gick lite fel så det blev lite längre än tänkt men det gjorde inget.

 

Efter frukost bad vi Laudes – intressant detta med Tidegärden – och sedan skulle förmiddagen handla om Johannes. Ansvarig för det passet var en av mina arbetskamrater vilket gjorde att jag traskade in till centrum igen. Igår hade jag där besökt en lokal reseagentur för att söka få till den studiebesöksresa vi gärna vill göra till Efesos och Marias hus i Turkiet. Han som då tog emot mig kom ihåg arrangemanget vi frågade efter och fick förra året och började jobba på projektet för tre söndagar å rad. Senare på eftermiddagen kom mail som sade att allt gick att fixa exakt som vi önskade för alla de tre läger vi genomför. Glad i hågen gick jag därför in till stan för att visa alla pass och underlätta administrationen.

 

Tillbaka på hotellet, alltså nu, visar min stegräknare att jag har 1½ mil i benen – och dagen har bara börjat. Den har bara räckt till lunch!

 

PS: Jag har inte min egen dator utan församlingens som inte kommer överens med olika externa enheter. Bilder som smyckar inlägget kommer jag därför att lägga till i efterskott. DS.


εν Πυθαγόρειο 1/18 – de aderton

Det är ju som ett begrepp, det där de aderton. Avser Svenska Akademin i all sin högstämda glans. Reporna i den lacken har stått som spön i backen denna vår. Det började med avslöjat tafs som man inte tog på allvar vilket några tyckte var tjafs och hafsade sig ut ur det hela. Samtidigt ville en del andra med full krafs klösa sig kvar och tysta ner det som tafsades. Resultatet är att de aderton är inte längre aderton.

 

Men vi är aderton i grupp som visar sitt snille och sin smak genom att tillsammans resa till Samos. I tidigare blogginlägg har jag mer omständligt berättat om syftet och tanken med resan. Upprepar mig inte här.

 

Alla de aderton var på plats i utrikeshallen på Arlanda morse klockan 4. Ett litet spännande ögonblick eftersom folk rest ner på olika sätt, dagar och skilda tider samt att 04.00 är ett klockslag förenat med viss försovningsrisk. Alla var på plats, intjeckningen gick bra, säkerhetskontrollerna likaså. Folk skaffade sig till och med frukost innan vi klev ombord på planet som lämnade startbanan strax efter kvart över 6. Nu är klockan kvart i 9 och jag skriver detta mest för att ha något att göra.

 

Detta att ha något att göra finns det många lösningar på. Läste gjorde jag ett tag strax efter start. En rejäl tupplur tog jag sedan – natten hade ju varit kort. Och nu skriver jag. Ingen av de andra i vår grupp hamnade bredvid mig så aktiviteten småprata med kan det inte bli frågan om.

 

Barn – det sitter barn på min rad och många fler finns i planet – tittar på film eller gör annat i sina plattor eller paddor eller vad det nu heter. Någon typ tre år har nått nivån springa-fram-och-tillbaka-i-mittgången. Fungerar också bra.

 

Såhär långt kommen skrev jag inget mer medan jag satt på planet. Nu är uret 22.30 lokal tid nere på Samos när jag fortsätter att skriva på detta inlägg i kategorin Speciella resor.

 

Vi gjorde en programändring det första vi gjorde. Jag insåg där jag satt i mitt flygplan att när vi kommer fram och fått i oss en lunch har de flesta varit, efter en kort natt, igång i mer än 8 timmar. I normalfallet räknas sådant som ”full dag” och kanske är det en poäng att tillämpa den normaliteten också nu,

Det tänkta programinslaget direkt efter lunch fick utgå- vilo- och rekreationstid anbefalldes fram till dem infoträff resebyråbolaget TUI skulle ha kl 17.

 

Det var ett vist drag! Ofta blir man, i alla fall jag, euforisk när saker gått vägen utan macklemang men alla går inte igång i sådan eufori. De behöver egentligen vila – kanske jag också – så om de luras till aktivitet slår det tillbaka.

 

Men när jag är euforisk blir jag aktiv –det är ju mitt problem.

Efter lunch traskade därför iväg att vila iväg för att rekognosera en del inför veckan som kommer. Ett rejält promenad alltså! Förbi och in i ett par tre kyrkor för att fundera över om de skulle kunna fungera som ”undervisningslokaler” också under denna vuxen-resa. OK! Sedan in till själva Πυθαγόρειο för att se om vår lära-känna-staden-uppgift fortfarande håller. Det gör den! Resebyrån för en önskad tur till Efesos och Marias hus var siesta-stängd och kommer därför att besökas i morgon. Sololjeinköp liksom inhandling av badskor gjordes.

Sedan tillbaka till hotellet för TUI-information.

 

Vi ber Tidegärden i vår vuxengrupp!

Jag presenterade formen vid en förträff. Gruppen ville prova. Runt klockan 18 bad vi alltså Vesper i den lilla ortodoxa kyrka som finns 30 meter från hotellet. Ikväll bad vi Completorium vid pool-området.

Efter detta skickades alla i säng – så kan man inte göra med vuxna men alla var trötta – med uppgiften att fundera över sitt personliga släktträd. Inte då så att man härstammar från farfars farmors halvbror syssling utan mer om vilka personer – verkliga, nutida, påhittade, historiska, fantiserade – som gjort mig till den jag är, att jag anser som jag anser och känner som jag känner. Resultatet skall givetvis inte redovisas utan är var och ens personliga sak att eventuellt dela med någon om man så vill. Ökad självkännedom är målet.

 

I morgon skall vi, efter en exkursion in i Πυθαγόρειο, jobba vidare med ”kyrkans släktträd”.

 

Belåten lägger jag denna dag till handlingarna.


tankar i spåret

OBS: När detta publiceras är det torsdag eftermiddag. Det skrevs sent onsdag kväll.

 

Att tillbringa ett par timmar med att åka skidor sätter saker i rörelse. Benen rör sig, armarna pendlar, blodpumpen ökar slagfrekvensen, svettkörtlarna sipprar. En märklig blandning av tillfredsställelse och illamående inställer sig.

 

Och eftertankar. Det vore inte helt fel om man rörde lite mer. Bättre ork, muskelstyrka och kondition kunde vara på sin plats – även om jag inte alldeles är en soffpotatis. Jag orkar ju om föret är anständigt och underlaget bra åka skidor en mil utan att stanna.

 

Andra tankar kommer också. Röra sig stimulerar ju hjärnaktiviteten och det kring många saker och det smittar av sig på fjällvistelsen också när jag inte åker skidor:

 

  • Blogginläggen med rubriken P minus funderade jag kring.
  • En ”diskussions”tråd på Facebook på en sida som heter Vi säger NEJ till Regeringens erkännande av Palestina som stat. Jag ställde där en fråga om det inte fanns någon som skrev där som hade några invändningar mot den israeliska arméns skarpa beskjutning av demonstranter vid avspärrningarna mot Gaza. Frågan togs som ett utfall och skjutningarna antingen förnekades eller försvarades och jag diagnostiserades mycket affekterat som antisemit, Israel-hatare och terroristkramare. I kväll – onsdag – också av någon ansvarig för sidan i ett ”samtal” med en annan person omnämndes jag som råkat starta tråden som ”en knäppgök som kommer instövlande i nazistboots”. Jag tror inte man vare sig imponerar eller övertygar mig med den argumentationsnivån men det märkliga är att jag vet om individer som vad jag förstått önskar vara seriösa kristna och hyggliga människor som länkar till Vi säger NEJ till... med vidhängande demoniserande kommentarer. Förbryllande.
  • Hur min egen församling i allmänhet och ungdomsverksamheten i synnerhet i praktiken profilerar sig vad gäller gudstjänst- och Nattvardsliv. Hur självcensurerande ska jag vara med 80 dagar kvar till pension?
  • Hur S och C som i höstas gick till val mot sådana de menade ”vill stänga kyrkan” nu denna mandatperiod ansvarar just för att den stänger. Med ansvar menar jag ansvar, inte orsak eller initiativ. Samma fråga som nyss.
  • Hur olika det är mellan de krav på verksamhetsplanering och detaljer i ekonomin som ställs på vissa delar av församlingens verksamhet och hur lösa boliner det tillåts vara för andra delar – liksom i bokslut och verksamhetsredovisning. George Orwells ord i satiren Djurfarmen äger sin aktualitet: Alla djur är jämlika men vissa djur – grisarna som satt sig i maktläge – är mer jämlika än andra djur. Kan man tala/skriva i klartext om sådant? Ska man göra det?
  • Och för att gå till kyrkans nationella nivå: Att inga i den högt uppsatta kanslibyråkratin kan sträcka sig till att göra en enda pudel och erkänna med ord lånade från en tidigare socialdemokratisk finansministers dikt: Kyrkohandboken är ett jävla skit, som vi baxat ända hit.*
  • Ett utkast till ett blogginlägg jag igår (åter)fann i min dator. Sökvägen till mappen ifråga var Den här datorn-Dokument-för blogg-senare kanske. Utkastet har titeln snällhetens självbedrägeri och skrevs för snart 2½ år sedan. Det som just då hände behandlas inte i utkastet men det som då hände en annan aktualiserade hos mig en så kallad process jag själv var involverad i ytterligare 2½-3 år bakåt i tiden. Mer än fem år tillbaka – kan man då släppa på självcensuren? Ska man?

 

Sådant – och mycket annat – tänker jag på samtidigt som jag semestrar i fjällen.

 


* Löntagarfonderna som det då gällde infördes – och avskaffades.

 


björkliden 2018

Det är där vi är – i Björkliden för vår årliga vårvinterfjällvecka. Tidigare omgångar vi varit här har jag också försökt blogga näst intill varje dag. Inläggen fordom placerades i kategorin Speciella resor. Där kan man om man skulle vilja hitta dem, läsa och skriva en forskningsrapport. Att här till höger klicka på april nästan vilket år som helst är ett annat sätt att ramla över källmaterialet.

 

För ett par tre inlägg sedan blev mitt bloggande kapat av barnbarnet lilla Lisa. Genom hennes försorg kunde du, noble Bloggläsius, bibringas kunskapen om var i geografin jag just nu befinner mig och i vilket sällskap. Avsikten hoppade dock den lilla över men den kan i korthet beskrivas som rekreation i fantastisk utemiljö. På turskidor.

 

Förra året släpade jag med utrustning för att åka både slalom och terräng. Jag tror utförsåkningsgrejerna åkte oanvända hem. I år lät jag slalomutrustningen vara kvar hemma i garaget och har därmed backat från backeriet. Jag nöjde mig med turskidorna som både gett tur och otur. Den ena är på verkstad just nu. 

 

Vi bor i en stuga uppe på sluttningen. Nedomkull – låter som ett Tolkien-namn på en hob – och på andra sidan järnvägen börjar Rallarspåret som går förbi Tornehamns (låsta) kyrka och tillbaka. Jag åkte det bitvis igår med Lisa i sin pulka och hennes mormor. Med henne delade jag dragningen. Lisa var dragen hela tiden.

 

Att dra sovande barn och barnbarn i pulka är livskvalitet. Är föret bra blir det ännu bättre. Men så var det inte igår. Att varm nysnö på kallt underlag fryser fast är lätt att begripa. Men att det fryser fast under skidorna och inte i spåret är ett tecken på naturens sammansvärjning mot dragande morfarar. Dessutom började en halv stålkant glipa åt sidan. Det bromsade nog farten – fast bara marginellt eftersom jag inte håller så hög hastighet. Inte går det heller fort när man tar av klabba-skidorna för att gående bära desamma.

 

I morse knackade jag in stålkanten i skidan. Lilla Lisa tog en annan åkapulkotur med sina föräldrar. Hennes mormor for till backen. Jag rallade iväg samma sträcka som igår – idag hela. Det klibbade bara lite men stålkanten glipade sin 1,5 mm på nytt. Nu är den som nämnts på verkstad och skall sova där till i morgon.

 

Vi åt lunch på hotellet.

Stekt strömming! I fjällvärld.

Livskvalitet!


det verkar bli av!

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

 

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

 

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

 

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

 

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

 

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

 

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

 

Läckert!

 


*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.


macaronesien 06

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den sjätte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.


 

Det blir alltid så att det jag avser hamna på bloggen i kategorin Speciella resor blir lite huller om bladder. När jag nu dryga timmen innan vi blir hämtade till flyget hem börjar på macaronesien 06 är bara macaronesien 00 publicerat.

Skrivet i lilla läpp-tippen finns macaronesien 01, macaronesien 02, macaronesien 03, macaronesien 04, biskopsvalshearing (alias maca-ronesien 05). Detta är alltså den sjätte texten, påbörjad avresedagens morgon.*

Kommer det också att bli macaronesien 07, macaronesien 08, macaronesien 09 och till och med macaronesien 10 om ditt och datt före, under och efter resan? Rentav ännu mer? Vem vet. Och om vad?

 

Två böcker har jag ju läst under tiden jag varit här. Hör redogörelser för dem hemma under Speciella resor eftersom jag läst dem här eller i kategorin Predikaren 12:12 där jag brukar berätta om böcker?

Via Facebook har jag utifrån vad som synts här försökt leverera en lite provokation kring gudstjänst och församling. Vilken kategori skall sådant sorteras in under om det blir ett blogginlägg av det?

Och var hör de tankar hemma som tänkts kring att jag är röd – menar inte solröd förutom näsans klara färg utan annat?

 

Detta är, noble Bloggläsius, de existentiella brottningar en stackars bloggare befinner sig i. Dessutom helt onödiga brottningar då eventuella läsare inte bryr sig ett skvatt om samband mellan olika inlägg, njuter av följetonger eller liknande. Jag läser själv dagligen ungefär 2½ blogg och kan för liv och pina inte alls erinra mig vad till exempel kompisen tobbe lindahl – kollas dagligen – surrade om i sitt förrförra inlägg. Många gånger minns jag inte ens hans senaste. Då de flesta bloggläsare gissningsvis är av samma skrot och korn som jag är det tillfälliga läsupplevelser man söker  inte sammanhängande och inflätade historier typ Leo Tolstojs trevolymsroman Krig och fred.

 

Varför skriver jag just nu detta? Egentligen?

Enkelt svar: Något ska man ju göra för att få tiden att gå!

 

Om en stund ska vi lämna rummet och transporteras till flygplatsen Benito anlade. Flygtiden därifrån till Luleå sägs vara 7½ timme. Sedan bil hem. Tidsförskjutningar på detta gör att vi kommer hem – om Gud vill och Herren dröjer – någon gång vid ett-tiden natt mot tisdag.

Att då publicera blogginlägg låter sig inte göras. Det måste bli pö om pö. Bilder att beledsaga texten med skall också väljas ut och redigeras en smula. Dessutom kommer annat att hända som skapar blogginlägg som tränger sig in bland alla macaronesien med siffra.

 


*  Siffernumreringen anger alltså skrivordningen! Publiceringsordningen kan mycket väl bli en annan. Till höger om det du läser listas hyfsat färska blogginlägg. Den kan komma att se konstig ut.


macaronesien 04

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den fjärde bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.


 

Matchen slutade med svensk seger 1-0.

 

Det ska vara första gången för allt. Första kvällen här var det hummer. Ikväll en fotbollsmatch spelad inför huttrande publik på Friends Arena i Stockholm av mig betittad i Afrika. Det är surrealistiskt. Och kul. En massa svenskar glada på samma plats utomlands.

 

I förra inlägget nämnde jag ön Sals huvudord Espargos. Den har att tacka Mussolini för sin existens. Under mellankrigstiden köpte han – egentligen Italien – rätten att bygga ett flygfält på den nästan helt obefolkade nästanökenön. Italienskt flyg behövde en tank- och mellanlandningsplats på väg till och från Sydamerika. Afrikanska fastlandet innehöll då nästan helt brittiska och franska kolonier och jag gissar att det var en orsak till att den portugisiska kolonin framstod som ett bättre alternativ.

 

Flygplatsen startade befolkningstillväxten men visst hade det funnits folk och verksamhet tidigare på Kap Verde. När portugiserna upptäckte öarna var de obebodda men blev ganska snart ett centrum för deras och andras slavhandel. Några slavar blev kvar främst som husslavar och saltutvinnare. Tillsammans med kolonialmaktens folk – mestadels män – blev de kapverdianer.

 

Igår besökte vi en saltgruva som började med slavdrift men fortsatte också på 1800-talet även sedan slaveriet formellt (men knappast reellt) upphörde. Nu är den i det närmaste nedlagd. Gruvan var en krater där varmt vatten kom in underifrån, dunstade och gav tonnavis med NatriumClorid per vecka. Exporten gick – det var som sagt 1800-tal – till Brasilien. Nu utvinns bara små mängder för inhemskt bruk.

 

I en saltdamm gick det att bada. Inte dyka! På marginalen nästan lika salt som Döda havet.

 

Sådant och annat intressant fick vi del av när vi igår följde med på en dag runt ön. Intressant geologi med speciella effekter typ ett ljusfenomen som ser ut som ett öga, lokalt tillverkad sprit, utsikter, hägringar likt den man kan se på stora ökenbilden i förra inlägget, prat med guide och medresenärer. Sådana dagsturer rekommenderas för de ger en in- och överblick där man är. Guideskan, en ung svensk tjej som kärleket tagit till Kap Verde, var mycket kunnig!

 

Tockena där dagsturer tar på krafterna samtidigt som man får inspiration att titta vidare på något och/eller återbesöka en plats. Drabbade av sådant promenixade vi idag längs med stranden till en annan del av samma strand 5 km bort. Och sedan tillbaka. Solande på promenadens målplats missbedömde vi där vi låg en vågs vågade vågrörelse. Svallande resultat. Lokal översvämning. Allt vi hade med oss blöt- och sanddrabbat. Allt kunde dock i den höga värmen och starka solen torkåtgärdas på plats innan lössandshalvmilahemvandringen kunde påbörjas och genomföras. Boksidorna närmast den jag var på blev dock rejält vattenskadade i den lilla tsunamin jag nämnde.

 

Ganska trött och definitivt solmätt är jag/vi i alla fall.


macaronesien 03

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den tredje bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan. 


 

 

Förra bloggposten skrev jag onsdag kväll.

Nu är det fredag sen eftermiddag.

Varför skriver jag inte tätare?

 

Men snälla nån!

Det finns väl annat att göra och fundera över!

Stället vi är på till exempel.

 

Bilder ovan visar visar att vi är i en öken. Eller nästan. Skulle ön Sal få 20 mm regn mindre i årsgenomsnitt vore ön en öken. Gränsen går vid 240 mm/år. På Sal vräker hela 260 mm ner. Det känns ju skönt. Att inte vara på en ö som är en öken. Skulle kännas som ganska mycket en självmotsägelse.

 

Det bor ungefär 15000 fasta på ön – och sjuttielva milliarder baddj*vlar som plaskar i havet, vältrar sig i pooler (vi gör dock inte så av religiösa skäl ), duschar, käkar och som det heter rekreerar efter en dålig sommar hemma i Sverige och annorstans.

 

Ön är alltså nästan öken och saknar vatten!

Det finns ingen vattentäkt alls!

Hur kan då folk fungera?

Förklara det den som kan.

Jag kan!

 

Dricksvatten importeras! Det inhandlas i dunkar eller flaskor. I alla fall vi turister gör så. Kranvatten ska ej drickas! Men i kokt skick lär det gå. De fastboende gör så. Kanske till och med i okokt skick.

Många i lokalbefolkningen saknar vatten ur kran men kan likt kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliet hämta sitt behov i allmänna blå anläggningar. Det vattnet, liksom kran-, pool-, dusch och spolapåtoavatten är avsaltat havsvatten. Ibland räcker det inte åt alla. Vår guide igår berättade att det hänt att huvudorten Espargos fått vatten avstängts några dagar så att det skall räcka för de turistiska All-Inclusive-hotellens bekvämligheter.

 

Ungefär som på Västbanken! inflikade jag i samtalet.

Där stängs ibland vattnet av för de fastboende palestinierna till förmån för de nyinträngande israeliska bosättningarnas behov av konstbevattning och simbassänger.

 

Ska jag vara riktigt ärlig ger sådant här vår sköna semester en portion besk bismak. Ön har inget näringsliv utom en flygplats och den växande turismen. Befolkningen av olika svart-bruna nyanser arbetar för låga löner som betjänter åt oss vita turist-kolonisatörer. Visst ger turismen inkomster men de stora All-Inclusive-hotellen suger som på många andra håll musten ur lokala restauranger och pensionat. Dessutom ägs hotellen av portugisiska, spanska och italienska företag som gärna skapar slutna ekonomiska system och tar vinsterna härifrån. Bara en bråkdel av turistinkomsterna blir kvar på orten vars – i detta fall – mycket känsliga miljö och ekosystem förstörs.

 

Vi har inte All-Inclusive även om själva hotellet är ett sådant. Vi har Bed-and-Breakfast. Det betyder att vi, för att hålla svälten borta, behöver lämna vår segregerade turistiska bosättning och fraternisera med dem som bor och lever här. Dels är det kul, dels blir maten bättre, dels kommer vi utanför ghettot, dels göder vi inte enbart storbolagen.*

 

Igår, torsdag, deltog vi ett speciellt researrangörsarrangemang – en heldagsrundtur på Sal. Tillsammans med andra och med guide. Den ska jag berätta om men inte nu. Nu ska vi ut på stan – solen går strax ned – och hitta oss ett ställe där det går att se Sverige-Italien i fotboll. Helt utlandsrest kan man ju inte vara. 

 


*  Jag förstår fuller väl att All-Inclusive har sina poänger. För barnfamiljer passar det perfekt att ha allt på ett ställe och garanterat krubb som ungar gillar. För stora sällskap likaså – det kan ju vara ganska marigt att samordna viljor. När vi på försommaren åker med 30-talet tonåringar till den grekiska ön Samos, tidigare år till Kushadasi i Turkiet, blir det ekonomiskt jämlikt och gör att alla äter. Finns funktionshinder är idén också bra. Men för oss två rörliga strävsamma ungdomar 60+ känns det fantasilöst.


macaronesien 02

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Delvis är denna andra bloggpost jag skrev där för drygt en vecka sedan nu helt passé när den publiceras. Biskopsvalet har ju skett. Eventuella kommentarer kring det och resultatet kommer (kanske) i en annan skrivning utan koppling till vår resa.

 

Lite surrealistiskt är det. Eller kanske surrelastiskt, alltså surr-elastskt.

 

I alla fall, först och till att börja med denna onsdagskväll på ön Sal i Republiken Kap Verde i Macaronesien: Jag är på semester!

 

Fast det är inte säkert att jag just idag har en semesterdag. Det kan lika gärna vara en av de upp till 15 extra fridagar som präster hitintills har som kompensation för tjänstgöring när det är helg. Inte då söndagar utan alla extra helgdagar och helgdagsaftnar som trillar in under ett år. Vad jag fattat vill arbetsköparorganisationen utan någon motprestation ta väck de dagarna – alltså ser jag till att ta ut dem!

 

Vi, Primärhustrun och jag, kom ner på måndag kväll, inte alltför sent. Vi fick vårt hotellrum och spankulerade sedan ut för att hitta ett mathak. Kite-surfande skåning blev enligt slumpen bordsgranne. Intressant samtal.

 

Tisdagen innebar sol och atlantbad. Andra gången i mitt liv jag bebadar den vattensamlingen. Förra gången var uppe vid Lofoten då jag kunde beslå alla geografer med lögn, de som brukar påstå att Golfströmmen är varm. Där är det svammel! Men här nere i Kap Verde är vattnet varmt.

 

Onsdagen har förlupit i samma stil men med ett surrealistiskt tillägg via Internet. Igår hölls en så kallade hearing av dem som nominerades till biskopsvalet. I kväll har jag lyssnat på 30 minuter vardera med tre av de fem. Det är en surrealistisk sak – att befinna sig mitt mellan Kräftans vändkrets och Ekvatorn och ta del av vad som sades igår i Luleå strax söder om Norra Polcirkeln.

 

Jag har alltså lyssnat till tre av fem. Imorgon de andra två. På tisdag val.

Vem jag röstar på har jag ännu inte beslutat. En av dem jag lyssnat till blir det inte. Så långt är jag klar. Det kan bli en av de andra två – eller någon av dem jag hör i morgon.

 

Duktiga är de i alla fall vad gäller vad de säger. Surriga – typ. Men i några fall riktigt suddiga i tankegången. Ordet surr-elastiskt är det ord jag just nu tycker perfekt beskriver det hela.


macaronesien 01

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta var det första jag skrev ned på plats för drygt en vecka sedan.


 

Där är vi! Eller rättare sagt: Här är vi. I Macaronesien.

 

Jag hade aldrig hört det ordet innan jag började läsa lite om den plats Primärhustrun och skulle resa till denna höst och som vi nu befinner oss på . Polynesien, Mikronesien och Melanesiern hade jag hört talas om – alla samlingar av öar i Stilla Havet. Att Macaronesien fanns, dessutom i Atlanten, visste jag inte. Men nu vet jag det.

 

Azorerna, Kanarieöarna och Kap Verde bildar begreppet. Och vi befinner oss sedan några timmar på ön Sal i Kap-Verde-gruppen. Det är vi, vår packning och lilla läpptippen som är där. Den sistnämnde är familjens gamla lilla bärbara dator numera dödad vad gäller internetåtkomster. Den duger dock som skrivmaskin och befanns lämpligt att ta med för en veckas vistelse i sol och värme. Med snusdosor, skjortor och annat som lämpar sig lades den i väskan.

 

Det är ovisst hur mycket skriverier det kan bli frågan om. Jag är ju inte här för att skriva inlägg i kategorin Speciella resor. Jag är här för att bryta av hösten. Skriver jag blir något skrivet men inget blir bloggpublicerat förrän efter hemkomsten om en dryg vecka.

 

Klockar 05.00 i morse skramlade alarmet. Det var ändå något senare än vad som först var tänkt. Avgångstiden hade flyttats fram. Väl på Kallax – efter samåkning dit med andra resenärer – fortsatte senaremeddelanden komma. Runt 10.00 bar det i alla fall iväg och vid 17-tiden lokal tid landade vi på Sal. Vi kom oss till hotellet. Installerade oss och gick för att äta hummer och spagetti. Andra svenskar finns på plats och vi snackade länge med en kille från Skåne som gäststuderat i Korea – Syd-Korea.

 

Nu är det i alla fall sussadags strax före midnatt måndagen den 6 november 2017.


macaronesien 00

 
På flera sätt är det skönt att inte vara hemma. Sol, vind och vatten fyller dagarna och ett svajigt internet gör det halvsvårt att följa vad som händer hemma. Ännu svårare är att lägga sig i och delta i "debatter" eller liknande. 
 
Jag skriver blogginlägg som vad det lider, efter hemnedkomsten midnatt mot tisdag, kommer att publiceras härstädes. De handlar om lite av varje. 
  • Hur det är här på Sal. 
  • Vad vi gör här på Sal. 
  • Hur människor lever här på Sal. 
  • Böcker jag läst här på Sal. 
  • Hearingen av biskopskandidaterna i Luleå som jag via det svajiga nätet kunnat ta del av här på Sal. 
Just det sista kommer ju att komma "för sent". Valet sker ju på tisdag, åtminstone första vändan. Min text om detsamma kommer inte att hinna in innan.  Skriva så mycket med telefonen gör jag bara inte. 

αγία πελαγία β

I förra inlägget – αγία πελαγία α alias εν Πυθαγόρειο 8/17 – berättade jag om den slump – eller ledning – som gett rubriken samt om vilka avsikter och mål vi hade med lägret och samlingarna på Samos. Redogörelsen blev ganska lång så själva Pelagia-berättelsen om helgonet som levde på 270-talet här får sin egna bloggpost: αγία πελαγία β eller εν Πυθαγόρειο 9/17.

 

Hälften av ungdomarna följde mig till Pelagia-kyrkan. Den andra hälften stannade strax innan för att i kollegans gestalt möta Johannes. Naturligtvis kutade några lite i förväg. De fann kyrkan låst och började hoppas att det inte skulle bli något av men imponerades av att jag som den enklaste sak i världen visste var nyckeln låg. Väl inne började ”lektionen” med en snabb kyrk-titt på ikoner – bland annat den på bilden – och annat. Sedan ungefär detta:

 

Igår handlade det om Maria. En person i ett kristet ”släktträd”.

Maria kan vi kalla ett växthelgon. Hon är lik många som tror som barn, som ung, som vuxen. Tror på samma sak men på olika sätt. Hon mer-vänder sig. Tar nya beslut utifrån ålder, mognad och erfarenheter men hela tiden i samma riktning. Det finns både killar och tjejer av den typen.

 

Pelagia är inte en sådan. Hon är ett vänd-om-helgon. Mig veterligt var hon aldrig på Samos. Ändå har hon en kyrka här med en stor ikon här. Hon är alltså en sådan kristen ”släkting” och ”modell” som vi pratade om igår. Nu berättar jag hennes story.

 

Det var en gång....

 

...en ung vacker kvinna. Hon levde i Antiokia i Syrien, populär, omtyckt och rik. Hon var escort-lady, kurtisan, lyxprostituerad – vad du vill. På 270-talet. Hon var hedning, alltså inte jude, inte heller kristen. Hon kallades Margarita, det grekiska ordet för pärla. Pärlan.*

 

Det fanns kristna i Antiokia. Detta var den tid då kristna inte hade makt. Inte ens var tillåtna. Perioder av förföljelser och martyrskap varvades med tider i relativt lugn. Just  nu var det paus i förföljelserna. De kristna kunde samlas utan risk.

 

En församlingsledare, biskop, hette Nomos – han är också ett helgon. Han undervisade de troende. Utomhus. Pärlan kommer förbi i sin vagn/bärstol. Stannar. Lyssnar. Tar intryck.

Det märker Nomos. Men riktar sig inte till henne, förebrår inte henne för att hon tror och lever fel. I stället klandrar han dem som redan tror för att de inte tar intryck på samma sätt som Pärlan verkar göra. Och han klandrar sig själv att han inte älskar sina medmänniskor, inklusive henne, som han borde.

Det är typiskt för helgon! Mer allvarliga mot sig själva än stränga mot andra.

 

Väl hemma skriver Pärlan ett brev till Nomos. Hon kräver att få bli kristen. Att döpas alltså. Hon kräver. Hennes resonemang är intressant – tycker jag. Hon skriver ungefär: Den Jesus du tror på och berättar om tog emot alla möjliga människor, syndare som jag, direkt. Han visade inte bort någon. Är du hans sändebud ska du ta emot mig och låta mig bli döpt – typ.

 

Nomos svettas. Att så snabbt låta någon kliva från ett inte-Gud-liv till tro och dop var inte tillåtet i hans kyrka. Då. Man ville det skulle ta längre tid, vara svårare, så att man skulle veta att det var på allvar, inte en statlig spion. Jag sa ju att de kristna brukade jagas och dödas.

 

Men Pärlans – Pelagias – argument tog skruv. Rättare sagt hennes tro. Att hon hänvisade till Jesus, höll Jesus framför sig, litade på Jesus. Det är tro. Riktig tro. Att lita på Jesus.

Så hon blir döpt. Och slutar att ligga till sig pengar, vackra kläder och smycken. Ger i stället bort den förmögenhet sängarbetet gett. Friger sina slavar. Sånt hör också till om-vändelse. Att lita på Jesus och att sluta leva fel. Det är normal-kristet.

 

Sedan blir Pelagia speciell, inte ”normal-kristen”. Hon går i kloster. Nej. Hon blir eremit. Lever ensam. Anonymt. På annat håll.

Hon gör sig av med allt hon äger, klär ut sig till ung man och sticker till Jerusalem. Ingen Pärla kvar i Antiokia. Utanför Jerusalem bosätter hon sig ensam i en grotta. Fastar. Ber. Bekänner sina synder. Kämpar mot det onda. I tre år. Ett rykte om munken Pelagius börjar spridas.

 

En annan kristen ledare gör efterforskningar. Vart blev det av Pelagia? På en resa till Jerusalem får han höra om en Pelagius och besöker ”honom” i hans grotta.

Nu börjar ni fatta vartåt det lutar.

Pelagius” är utmärglad på grund av sina fastor, bara skinn och ben. Vill inte ha kontakt. Och dör. Att ”han” dött märks av att man inte längre hör honom sjunga böner i sin grotta.

 

När Pelagius skall begravas märker man att ”han” är en ”hon” – Pelagia. Som man tänkte då om män och kvinnor blev man än mer imponerad. Att en kvinna kunde ta sin omvändelse och tro så allvarligt!

 

I de ortodoxa kyrkorna, liksom i den katolska, är den här typen av ”kristna släktingar” viktigare än hos oss. Man minns dem. Har dem som ideal och förebilder. Just Pelagia är ett exempel på en vänd-om-kristen som med sitt argument, att hon liksom använde Jesus som tillhygge, visar på fokus – Jesus alltså. Lita på Jesus.

 

Efter detta:

I den lilla kyrkan αγία πελαγία finns en serie små ikoner. Tolv som visar på avgörande händelser i Jesus liv, död och uppståndelse. Perfekt för repetition och sammanfattning! Lätta att filma med sin telefon.

Dessutom två bilder ur Marias liv – enligt berättelser som inte finns i Bibeln.

 


*  Speciell poäng för alla som bor i Älvsbyn, Norrbottens pärla.


αγία πελαγία α

Den enda som i kommentarsfältet till inlägget flera tänkbara vågade sig på att gissa vad bilderna i collaget stod för missade också betydelsen av denna. Kul i alla fall att hon ville vara med i den tävling som visar att alla andra läsare av min blogg är fegisar.

Strunt i det. Jag skriver vidare – två inlägg.

 

Just detta blogginlägg skulle kunna ha rubriken εν Πυθαγόρειο 8/17, nästa εν Πυθαγόρειο 9/17. De hör samman med den resa med ett antal nykon-firmerade jag berättade om i serien εν Πυθαγόρειο tidigare i sommar men jag väljer nu ett annat sätt att snobba med det grekiska alfabetet – αγία πελαγία α och β.*

 

Jag hade en ”lektion” med tonvikt på Den Heliga Pelagia – på grekiska αγία πελαγία.

Vad, varför, hur? Är det centralt och relevant för ett gäng 14-15-åringar?

 

För några år sedan när primärhustrun och jag var en semestervecka på ön ifråga ramlade vi i Samos stad in i vad som närmast kan betraktas som en liten missionsbokhandel. Butiken är numera stängd. Bland ikoner, ljus och annat fanns också en del småskrifter.Jag köpte en – The Great and Miraculous Power of Repentance – och i den fanns bland annat ett kapitel om Den Heliga Pelagia.

Förra året när det årets ungdomsresa gjordes noterade jag att inom 15-20 minuters gångavstånd från hotellet fanns 6-7 av öns 999 kyrkor. En var tillägnad henne. Jag hade då tanken att vi skulle använda en del av de små kyrkorna med dess ikoner och symbolik som läromedel, bland annat då just αγία πελαγία. Vi kom inte att göra så i fjol. Kyrkan var dessutom låst.

 

I år tog vi mer fasta på idén. Jag och kollegan gick för att se vilka ikoner och annat som fanns i den. Kyrkan var fortfarande var låst men nu undersökte vi vidare. Rakt över vägen finns ett litet hotell där vi frågade i receptionen när kyrkan var öppen. Jo, den är låst blev svaret. Men nyckeln ligger i fönstergluggen vid dörren. Kvickt över gatan igen. Japp. Besiktningen gav: Dubbellämplig för vårt syfte!

 

Tanken med årets ”lektioner” var att fokusera på några personer, två män och två kvinnor. Kollegan hanterade Paulus i god tid innan resan över till Efesos och klädde ut sig till Johannes sittande i en grotta – han gjorde ju det på grannön Patmos. På så vis gavs kunskap om och möte med en som blev kristen genom att bli om-vänd – Paulus – och en som mer förefaller blivit mer-vänd – Johannes.

Jag fick damer på min lott och då blev Maria den mer-vända. Jesus mamma alltså. Inget tyder på att hon inte var Gudsvänd innan hon fick sitt unika uppdrag. Hennes Ja var inte ett omvändelse-Ja utan ett Ett-steg-till-ja – typ. Pelagia fick hos mig stå för hel-omvändelsen.

 

Jag gissar att du, noble Bloggläsius, nu fattar vår underliggande tanke:

Ett gäng i nedre tonåren ska erbjudas identifikationsmöjligheter till och vidare i tro. De är så pass unga att de liksom inte hunnit hamna på mot-väg, inte medvetet ställt sig som beslutsamma tvärt-emot-människor när det gäller tro. Många är som Maria och Johannes. Har nog liksom aldrig valt nej, kanske små-trott och behöver stimuleras till ett jag-ska-ta-ett-steg-vidare-i-tro-beslut.

Men en del kan vara i det andra läget och medvetet mot-trott och mot-levt. Där blir Paulus mallen för beslutet. Och Pelagia. Två omvändelse-exempel.

 

To be continued...

 


*  Ska noga vara noga ska det första alfat i αγία vara försett med en liten krok som indikerar ett ljud som motsvarar bokstaven h. Uttalet blir då Hagia Pelagia men jag fick inte till kroken genom infoga-funktionen i mitt ordbehandlingsprogram.

Vidare: I avsaknad av arabiska siffror skrev de gamla grekerna sina nummer med bokstäver – α för 1, β för två osv.


εν Πυθαγόρειο 7/17

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.


 

 

 

Tänk vad det travar sig!

Saker, ämnen och händelser att blogga om.

Nu strax efter 12-slaget natten mot lördag känns det så.

 

  • Min ”lektion” om Den Heliga Pelagia och min ”poäng” med henne har jag inte hunnit skriva, än mindre publicera.
  • Med introförberedelsen om Efesos under antiken och besöket där liksom i Marias hus är det på samma vis.
  • Tankar från Uppenbarelsegrottan på Patmos och annat från fredagens fåmannaresa är inte heller klädda i ord.
  • Och Mässan fredag kväll är oberättad om.
  • Dessutom har jag inte nåtts av några som helst nyheter hemifrån om det efterväntade barnbarnet.

 

I morgon blir det också en dag – om Herren dröjer.

Kanske kommer jag då att kunna få tid att skriva något. Eller publicera saker jag redan skrivit om. Eller inte. Dagen är ju som den är full av sin egen tåga.

På söndag reser vi hem, något som tar hela dagen, så jag ser inget annat än att det kommer att ta ett tag innan alla inlägg med titeln εν Πυθαγόρειο kan läsas här på denna min blogg.


εν Πυθαγόρειο 6/17

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.


 

Det är torsdag morgon den andra juni i Nådens år 2017. Jag åker båt igen precis som igår men i ett mycket mindre sällskap. Vi är bara tre, alla ledare, som tar oss loss en dag och reser till Patmos, ön där Johannes fick de uppenbarelser som blev Bibelns sista bok.

Vi åker som jag skrev båt igen. På sjön var vi också igår men då med hela gänget till Kuşadasi på turkiska sidan för att hitta buss till Efesos och Marias hus. Mer om det – kanske – i ett senare inlägg.

 

Är ni seriösa hela tiden?

Kanske frågar du så, noble Bloggläsius, när du läser mina ”lektionsrapporter” och mina tankar kring ungdomar och den gemensamma resa vi alla människor gör som Skapade av Fadern,  Försonade av Jesus och Indragna i Anden genom dopet. Är ni bara seriösa?

 

Svaret på frågan är JA!

 

Hela ungdomslägret i alla dess aspekter, timmar och minuter är insatta i ett seriöst sammanhang. Alla som är med kanske inte fattar det helt och fullt men i ledargruppen ser vi, i alla fall jag, det så. Allt är seriöst samspel, bygger grupp, skapar gemenskap, stärker förtroenden, ökar vänskap, länkar samman. Också bad, lekar, skratt, dåliga historier, skarpa tillsägelser, fasta tider, beröm, tröst och så vidare. Allt.

 

Eftermiddagarna uppfattas mindre seriösa än förmiddagarnas ”lektioner”. På ett sätt kanske det är rätt uppfattat då aktiviteterna är fria. Men bilden visar ändå ett ändå. Två ledare – de till vänster – lattjar i poolen  med två av de nykonfirmerade. Ser de ut att undvika varandra? Verkar de trivas? Är det torr samvaro eller bygger vätan vänskap?

 

Eller bildsviten från en av kvällarnas gemensamma lekar. Fyra lag om 5+5+5+4 deltagare och alla ska – detta är en klassiker – dyka ned i en vattenfylld hink för att bara med munnen som verktyg få grepp om ett äpple, rusa vidare för att med näsan som redskap hitta en karamell i mjöl, fortsätta till att snurra 10 varv och sedan lubba tillbaka.

 

Alla deltog – utom en. Första kvällen hade nog några vägrat, tyckt det varit obekvämt, inte vågat bli utsatt för andras skratt och förväntan. Men i förrgår, redan onsdag kväll, gick det som smort. Och det är ett seriöst ”resultat”.

 

En var inte med. Volley-bollandet innan hade tagit sin tribut i form av en bruten tumme. Sånt händer och märkligt vore annat. Vi är 30 personer i om man räknar all restid 9 dagar. Att något händer under 270 dagar – hur många veckor och månader det är får du räkna ut själv – förvånar väl knappast.

 

Och det märkliga är att också skador och sjukdom – skonade än – bygger gemenskap. Ska jag bära? Jag går till henne? Hur mår du? är att dela lidande, något som bygger upp/samman människor till en kropp. Johannes på Patmos ordar i samma sak om delat lidande i nionde versen i första kapitlet av Uppenbarelseboken – det får du slå upp själv. Och han är ju seriös – typ.

 

PS: Ett par dagar senare visade återbesök på sjukhuset att tummen inte var bruten, bara rejält stukad. DS.


εν Πυθαγόρειο 5/17

Jag är hemma i Älvsbyn. Resan är över. Nu i efterskott publicerar jag vad jag tidigare skrivit.


 

Klockan är onsdag kväll efter 23. Jag har natt(nings)jouren och det verkar som alla ungdomarna är på sina rum. Annat folk på hotellet är vakna, konsumerar alkohol och gör en (hel) del ljud men de våra varken syns eller hörs. Om de sover vette kissemissen men de är i alla fall i stillhet – vad det verkar. I alla fall är de förmanade till sådant då morgon-dagen kommer att bli tuff, så tuff att jag knappast ens på kvällen hinner publicera den text du, noble Bloggläsius, just nu är i färd med att ta dig igenom.

 

  • Det var på söndag vid lunchtid vi kom efter ett dygn på resa utan sömn. Söndagen blir därför återhämtning, komma i ordning, lära känna hotellet och området inom 50 meters radie, inte mer.
  • Måndag förmiddag ökade aktionsradien till ca 2,5 km genom en fotvandringslektion. Vi byggde sedan grupper och skapade en del rutiner, tävlade och var tillsammans.
  • Tisdagens förmiddag var det också lektioner – det jag berättade om Maria och Paulus. Sedan samma hålltider med fri samvaro, organiserade aktiviteter osv.
  • Onsdagen i sin yttre form var tisdagen lik. Två kristna gestalter till – Johannes och Pelagia. Nu sitter rytmen och folk är (mestadels) vid rätt tidpunkt rätt utrustade på rätt ställe beredda att göra rätt saker.

 

Och då – i morgon – ställer vi allt på skallen!

Torsdag väckning 06.30. Snabbfrukost 06.55. Buss 07.20f rån hotellet till hamnen varifrån båten går 08.00 för efterkonfirmationslägrets huvudattraktion: Efesos och Marias hus på turkiska sidan av sundet mellan Europa och Asien. Håller planerna är vi tillbaka på hotellet före 20.00 på kvällen.

 

Fredag blir en normaldag vad gäller tider etc men med lättare innehåll – torsdagen har ju inneburit ”lektioner” i princip hela dagen. För några blir det dock inte så. Hjälpledarna och ett par nya ledare till har erbjudits en speciell upplevelse av fortbildningskaraktär vilket gör att jag och tre till samma tider som på torsdag lämnar och kommer tillbaka till stället. Målet för den lilla gruppen är ön Patmos ett par timmars båtresa härifrån med Uppenbarelsegrottan och Bibelfortbildning som innehåll.

 

Det kan alltså bli mycket att skriva om och det är inte alldeles säkert att blogginläggen framöver handlar om sakerna i strikt kronologisk ordning. Varför vi idag – detta är ett exempel – fördjupat oss i Den Heliga Pelagia måste komma senare, i efterskott. I alla fall berättar jag inte det nu. Men en tanke fanns – faktiskt.


εν Πυθαγόρειο 4/17

Får man vara glad utan att det tolkas som skryt?

Låter det malligt om jag säger att jag tycker vi är på rätt väg?

I samhället som sådant tycker vi skryt luktar illa.

I kyrkliga sammanhang är det också känsligt.

Man skall ju liksom inte förhäva sig – typ.

 

Men då sticker jag ut hakan och säger: Vi gör ett nedrans bra jobb! Vi prioriterar rimligt, har rätt inställning, viker resurser dit de skall vikas, har vettigt innehåll. Det gäller lägret med nykonfirmerade jag nu befinner mig på, konfirmandverksamheten som sådan liksom ungdoms-verksamheten i övrigt. Vi har något!

 

Är det framgångsrikt? Ökar det?

Det är svårt att svara på. Jämfört med förra årskullen har vi ett dipp i antalet konfirmander. Vad gäller äldre ungdomar samlas fler men 8-orna i år blev färre. Kanske är det marsch på stället vad gäller kvantitet.

 

Men man kan inte bara räkna siffror. Det finns kvalitativa aspekter också - om saker och ting är rätta och meningsfulla rent principiellt. För mig är det en viktig aspekt – alltså att det är rätt att göra olika saker, inte främst att det blir populärt.

 

Vi har pratat om helgon idag – tisdag förmiddag. Två stycken. Två till blir det i morgon. Förmiddagens samlingar sysslade med Maria och Paulus på två olika platser. Kollegan gav deltagarna, med information och övningar, en bild och beskrivning av Paulus – utomhus. Jag höll till i en liten ortodox kyrka med dess olika ikoner och fokuserade på Herrens mor Maria. I morgon är två andra på tapeten.

 

Maria blev nog aldrig riktigt omvänd, alltså från ett liv utan till ett liv med Gud. Hon hade en så kallat from uppväxt, enligt efterbibliska tankar till och med i templet ungefär som Samuel i Gamla testamentet. Ganska odramatiskt egentligen. Tror som barn, som ung, som vuxen, som speciell. Inte omvänd utan snarare påvänd eller mervänd eller vidarevänd eller tillvänd. Så sedd kan hon vara en mall för både tjejer och killar vare sig de vuxit upp med troende föräldrar eller, som i de flesta fall, i sekulariserade hem. I bägge fallen har flera inte på allvar hunnit ut i världen – om man använder ett lite gammalt uttryck. Påvänd, mervänd, vidarevänd eller tillvänd är väl då vad det kan bli frågan om. Eller?

 

Med Paulus är det annorlunda. Han var mitt i sin fromma nit felvänd. Utan att vara världslig – fariséerna var sannerligen inte det – var han ändå anti innan sin omvändelse. Som sådan kan han vara en mall för dem som i sitt inre hunnit mobilisera ett aktivt Jesusmotstånd.

 

I morgon handlar det om Johannes som nog påbyggnadstror likt Maria en hel del. Den Heliga Pelagia blir exemplet på en som radikalt levt utan Gud men omvänds till Vägen, på något vis Pauluslik. En grotta och två små kyrkor – andra än tisdagens – blir arbetsmiljöer för Bibel- och livsbrottning.

 

Genom Evangelium kallar Gud!

Den som kommer till mig skall jag inte kasta ut är ett Jesusord vi använder varje morgon och aftonbön. Som en inbjudan. Vad gäller Upplysningen genom lagen och så vidare i Nådens Ordning återstår nog en hel del. Naturligtvis! De är ju bara 14-15 år.

 

Men såhär långt är jag fräck nog att påstå att vi gör ett bra jobb.

εν Πυθαγόρειο 3/17

 
 
 
 
 
 
Jag börjar känna kravet!

Alltså att uppdatera min tillvaro för den eventuella läsekretsen. Förra inlägget – εν Πυθαγόρειο 2/17 – som skrevs tidigt söndag morgon men blev publicerat bara minuterna innan detta blev ju bara SÅ sömnigt kortfattat.

 

Flyget gick som det skulle. Tupplurandet på planet likaså. Och landningen. Vid lunchtid igår – det är alltså måndag eftermiddag strax före 18 jag skriver – var vi installerade på hotellet. Då kunde de nykonfirmerades läger starta på allvar. Inga intermezzon under resan mer än att ett kvickhuvud lämnade sitt pass i bussen som förde gruppen till Umeå och kom på det när tåget skulle gå därifrån. Via kontakter, samarbete och rent kurirförfarande kom passet med annan buss till Arlandas utrikesterminal strax innan intjäckningen så allt ordnade sig till sist.

 

Tröttheten hade klorna i oss alla resten av dagen. Dopp i pool, lära känna hotellet, samverkan i grupper och annat fyllde eftermiddagen innan en lite tidigare kväll än vad det i fortsättningen kommer att bli. Jag tror alla sov gott. Jag gjorde det i alla fall.

 

Idag, måndag, hade vi lägerprogram enligt plan inte helt olik förra årets första dag. Varför ändra på det som fungerat?! Det innebar promenad enligt skriven instruktion in till Πυθαγόρειο. Den skrivna instruktionen publicerade jag förra året så du som läser kan leta där. Tyvärr var katedralen låst – i fjol var det begravning när vi kom dit – men annars nåddes så vitt jag kan bedöma det vi ville: Samverkan i små nya grupper, en del information om platsen vi är på med en del av dess seder och historia, hos flera väckt nyfikenhet, inhämtad lokalkännedom om affärer, öppenhet och kontakter med andra än bästisen. Eftermiddagens måltider och fritid spädde på i otvungna snack och kontakter genom hela gruppen – vi är totalt 30 personer.

 

Är det lyx att åka med ungdomar till Medelhavet?

En del kan tycka det. Särskilt en del som aldrig skulle vilja göra det själva.

Jag tycker det är en lyx!! Att det är lyx att vara med tonåringar alltså. Just DET är lyxen! Även om Grekland och Medelhavet också är OK.

 

De här tankarna sitter djupare i mig än att det bara är att jag gillar folk, just sånt folk som samtidigt som de är helt fantastiska ibland kan få mig att vilja ta stryptag och klämma åt – vilket jag inte gör. Innerst inne och ytterst ute handlar det om Mission. Och då menar jag inte mission sådär banalt som att det skulle vara att förmedla något till några som närmast skulle kunna liknas vid tomma burkar som måste fyllas med lite Jesus. Mission är djupare än att ta Gud till någon eller någonstans dit Gud så att säga ännu inte hunnit. Mission är mer än, egentligen något annat än, fiske eller propaganda från centrum till periferin.

 

Det finns ju ingen människa som inte har någon sorts relation till Gud. Kanske inte en – gammalt uttryckt – frälsande relation men i alla fall någon med funderingar, tankar, frågor, livserfarenheter. Att som 64-års-gubbe vara med när sånt delas, problematisera en del, berätta en del, uppmuntra klokskap, se tankemöda och lägga märke till att ett och annat ljus går upp är så ofantligt meningsfullt. Det blir Mission i bägge riktningarna – typ. Som centralt förankrad kyrklig potentat blir jag missionerad från periferin – för ungdomar anser sig vara och anses av många vara perifera rent kyrkligt. Och då blir det ju min plats – eller? Det var ju i sin tids religiösa periferi Jesus vistades mer är i Stora Rådets centrum. Inga jämförelser i övrigt.

 

Har jag kläckt detta kloka själv? Naturligtvis inte!

Under resan läste jag om den lilla skriften Tillsammans för livet – mission och evangelisation i en värld i förändring. Det är ett dokument från Kyrkornas Världsråd tionde generalförsamling i Korea 2013 och handlar bland annat om mission från periferin. Jag har bloggat om dokumentet tidigare när jag bara hade läst det på engelska – om jag minns rätt. Leta i kategorien Predikaren 12:12 några år tillbaka.

 

I morgon skall konfirmanderna vad gäller så kallade lektioner få möta två bibliska figurer och fördjupa sig i dessa. Maria Herrens moder som ju gammalt tillbaka vistades i regionen samt aposteln Paulus som ju också var i trakterna. I övermorgon sätts fokus på aposteln Johannes – som fanns i området – och Den Heliga Pelagia som inte alls var häromkring men ändå har en lite kyrka på gångavstånd från hotellet uppkallad efter sig.

 

Nu lämnar jag dig, noble Bloggläsius, för denna gång. Jag skall lyxa mig vidare!

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0