styckmord på fjället

I morse checkade vi, Primärhustrun och jag, ut från Scandic i Fauske. Vi inhandlade en massa blöjor till två av våra barnbarn – sådan utrustning är momsfri i Norge – innan vi begav oss söderut den väg vi valt för att vad det lider komma tillbaka till hemmets lugna vrå. Den kommer dock inte att vara SÅ väldans lugn i nästa vecka. Barnbarn skall då besitta jorden och fastigheten i klädsamma omgångar befolkas av både de som behöver blöjorna och deras två rumsrena kusiner.

 

Från Fauske finns flera vägar hem men bara tre med någon form av realism.

  • Man kan ta E6-an norrut till Narvik för att därifrån via samhället och företeelsen Riksgränsen via Kiruna landa hemmavid. Den vägen valde vi inte.
  • Man ta samma E6-a söderut till Junkerdalen och därifrån klättra upp till Sverige och komma sig hem via Arjeplog och Arvidsjaur. Den vägen tog vi till Atlantkusten så den kändes inte aktuell.
  • Samma E6 förbi Junkerdalen över Saltfjället ner till Mo i Rana och sedan därifrån österut till Hemavan, Tärna och så vidare. Den vägen tog vi och vi befinner oss därför just i detta bloggande ögonblick i Hemavan. Den orten är helt inriktad på vårvinterturism men har ändå logi för sommarfjällisar.

 

Resan över Saltfjället var storslagen. Vägen går – jämte järnvägen – en lång sträcka ovanför trädgränsen. Praktfullt! Vid Polcirkeln – vi kom norrifrån – finns en riktig turistfälla med parkeringar och butik för souvenirer. Massor med jox men fullt begripligt. Det är den enda plats i Norge där man med bil på land kan passera midnattsolsgränsen och det gör man affär av.

 

Innan vi kom dit hade vi pausstannat för kaffekok och macka och sträcka på benen. Det var då vi såg spåren efter ett styckmord på fjället – det bilden visar. Någon mer detaljerad utredning gjorde vi inte, ej mindre slog vi larm. Att fyndet gjordes nära en stor – idag tom – renhage ger dock ledtrådar till brottets karaktär.

 

Mo i Rana ligger fint med sitt järnverk och allt. Vi strosade ett tag och njöt av den skandinaviska sommarvärmen.

 

För en massa år sedan var vi dit hela familjen – en Annandag Påsk. Då var samhället heldött. Inget var öppet och alla innevånare uppenbarligen på tur upp på fjället. Att vi for dit kom sig av att vi då var ett par veckor i Hemavan med ett uppdrag till mig att i princip varje kväll ansvara för någon form av gudstjänst eller annat i Hemavan-kyrkan. Den bemannas om vårvintrarna av ledig präst. Ingen lön eller arvode utgår men man har tillgång till ett hus att bo i. Ett bra arrangemang. Kanske ställer jag mig till förfogande till våren.

Nu under sommaren är även den kyrkligt turistinriktade verksamheten mer sporadisk. Ingen aktivitet denna vecka till skillnad från förra och nästa.

 

Vi avser att var här i två nätter innan vi beger oss hem till det hus som grannen nu har uppsikt över. Vädret avgör vad vi gör. Ikväll kom regn och vad det verkar blir det svalare. Faktiskt inte helt fel.


svalare i fauske

Det är tio grader lägre temperatur nu jämfört med för ganska exakt ett dygn sedan när jag sent på kvällen skrev det förra blogginlägget. Nu strax före klockan 23 är det bara 16 grader här norr om Polcirkeln.

 

Svalkan kom plötsligt. När vi for tillbaka till Fauske brakade åskan igång liksom regnet. Och vi snackar regn! Med det föll temperaturen. Ganska bra faktiskt.

 

Tillbaka till Fauske?

 

Ja, just det. Tillbaka!

 

Efter frukost for vi till Rognan, den lilla ort där Saltälven rinner ut i sin fjord. Vi passerade den när vi körde till Fauske igår. Idag for vi tillbaka till det lilla pittoreska samhället. Vi strosade runt. I hamnvattnet såg vi en manet innan vi i brännande hetta (+28) gick en kortare vandringsled.

 

Drygt 4 km är ju inget men halva sträckan var uppför i ca 460 höjdmeter. Andra halvan var nedför i samma omfattning. Jag gillar inte uppför. Mina benmuskler gillar det ännu mindre.Men utsikten blev fin.

 

Det regnade lite när vi gick. Massor mer blev det när vi efter att ha flanerat en stund till körde tillbaka till vårt hotell. I Fauske höll dagvattenledningarna med lock och allt inte undan men trafiken flöt i alla fall.

 

Dusch, slapp och middag med kort efterpromenad har fulländat dagen.


varmt i fauske

Det är varmt! Annars tänkte man att det skulle vara snäppet svalare vid Atlantkusten än hemma i Älvsbyn med dess kontinentala ryssvärme-högtryck. Så är det inte!

 

I alla fall är vi i Norge nu, Primärhustrun och jag. På hennes tredje semestervecka – min är ju mer om än hackad så i alla fall ”oändlig” – beslöt vi oss för en fjällanknuten road-trip. Det betydde avresa tisdag morgon i västnordvästlig riktning och framme vid det bokade hotellet nere vid fjorden i Fauske. Det har regnat men ingen svalka kom ur det – ännu. Det blev bara fuktigare och än mer kladdigt. Jag sitter om tisdagskvällen vid hotellets ur- och ingång när jag skriver detta å mobiltelefon. Lite svalka finns här i jämförelse med rummet.

 

Klagar jag? Naturligtvis inte! Vid ett fruktansvärt kallt repgubbemöte innan något av barnen fötts – alltså mycket tidigt 1980-tal – lovade jag att aldrig klaga över värme såframt jag befann mig i fosterlandet. Norge är inte svenskt längre men klimatologiskt så likt och innebär att jag låter löftet gälla även här. Jag klagar alltså inte över värmen i Fauske. Jag konstaterar den bara ivrigt.

 

Förresten! Detta jag nu skriver publicerar jag inte direkt från mobben. Det går att göra men jag väntar tills dess jag med datorns hjälp välja typsnitt, redigera bilder och bära mig åt. Kanske blir det i morgon. Eller senare.

 

Jag såg en artikel idag som jag tyckte var bra. Artikeln alltså. Den kan läsas om man klickar på det  ordet här.

 

På Facebook där jag fann den – i gruppen Kristna palestinavänner – fanns inte nämnvärt många kommentarer men där artikeln ursprungligen hör hemma – USA eller Storbritannien? – haglade nätsvamlet friskt. Det är mycket deprimerande och lätt patetiskt hur de reagerar och kommenterar, de som stödjer Israel i ALLT vad regeringen Nethanyahu företar sig. Inga argument som utmanar budskapet, bara skott på och fördömanden av budbäraren – denna gång katolska kyrkan. Bara SÅ töntigt!

 

Men det är inte bara faktaresistenta Trumpanhängare i USA som visar det beteendet parat med islamofobi, motstånd mot allt vad aborter heter, förespråkande av dödsstraff och att alla ska få bära egna vapen för att så stävja våldet. Svenska troll går ibland an på samma vis även om en del visar LITE mer finsmak. Ändå dominerar faktaförvrängningar och demagogiska utspel väldigt kraftigt. Frågar man hur de tänker sig framtiden får man inget svar eller förslag som INGEN i Mellanöstern tänker sig.

 

Israel – som sägs vara regionens enda demokrati – står inför ett existentiellt val. Man kan fortsätta på vägen till The jewish republic of Israel – jämför med The islamic republic of Iran – och klassa var femte Israel som inte helt integrerad medborgare. Sådant är apartheid. Eller så fortsätter man vara en sekulär stat med demokratisk likabehandling av alla sina medborgare. Bägge sakerna går inte, särskilt om man avser att behålla de ockuperade områden Västbanken, Östra Jerusalem och Golan med sina stora icke-judiska folkgrupper.

 

Men nu har det tippat till onsdag och jag skall gå och knyta mig.

Bilden föreställer ett kloaklock i Fauske och är ytterligare en i min samling av internationella ortstypiska lock.

 

Publicerades onsdag kväll – ett dygn efter skrivandet.


απο Πυθαγόρειο 18

OBServera den lilla nyansändringen i rubrikens grekiska text. Det står nu inte längre i Pythagorion utan från. Jag är hemma sedan ett par dagar, slickar sårsom jag inte har och funderar över en del annat.

 

Tisdagen denna vecka – det är fredag nu – var resdag. Vid 12-tiden lokal tid lyfte den stora gruppen ungdomar men ledare från Samos och 3½ timme senare damp vi ner på Arlanda. Några timmar senare nytt flyg mot Luleå där ungdomarna möttes av hemtransportvilliga familjemedlemmar. I ett sådant fordon rymdes jag och mitt bagage. Jag slapp därför vänta på Kallax tills dess att min kvällsarbetande Primärhustru kunnat komma för att hämta. Hemma var jag strax före 22.

 

Om onsdagen var jag runt ½11 på mitt kontor och började försiktigt stöka med papper och en del annan efterbörd från de två veckornas läger i utlandet.* Kyrkoherden och jag tog en dryftande arbetslunch som bland annat innehöll mandat för mig att om det skulle bli aktuellt verka vidare med vuxen-Samos-gänget och kanske rigga för något liknande 2019. På eftermiddagen sökte jag göra en sammanställning av vuxenresan och förbereda den gruppens återträff på kvällen efter Veckomässan.*

 

Just i Mässan reflekterade jag en del över en vers hos profeten Jesaja där det står att Gud har skrivit våra namn i sina händer. En av arbetskamraterna hade på ungdomarnas läger tagit upp det stället i en aftonbön och jag hade senare gått vidare i tankegången på den frivilliga Mässan där nere. Viss återanvändning alltså.

 

Jag funderade: Med vad skrev Gud?

Vad Gud skrivit i eller på sina händer står ju – våra namn. Men vilka skrivdon användes?

Bläck och penna! Det hade redan tonåringarna svarat i sin Mässa. Vuxna är inte lika svarsbenägna inom ramen för en gudstjänst. Hur som helst leddes det till: Med spik och blod!

Så älskade nämligen Gud världen – och till den som älskar oss så till den milda grad och på så sätt vågar vi komma och be om förlåtelse.

 

Flera i vuxengruppen hade förhinder. Vi var i alla fall 11 stycken som efteråt samlades för att runda av detta intressanta projekt. Det kom krav på att gå vidare. Det var gruppens uttryckliga önskan att efter sommaren fortsätta sin gemenskap, sina tideböner och sina samtal.**

Så blir det. Sista onsdagen varje månad efter Mässan. Dessutom poängterades att den ordinarie Bibelstudiegruppen om runt 20 deltagare och som några resenärer redan deltar i är ett öppet sammanhang för nya röster, tankar och ”besvärligheter”.

 

Jag nämnde att jag jämfört de önskemål man på post-it-lappar lämnat in den första eller andra förträffen med utvärderingsanteckningarna från slutet av veckan. Allt uttalat önskat var levererat utom två saker: Efesierbrevet och Uppenbarelseboken. Föreslog därför på rak arm att de fyra höstmånadernas träffar skulle delas mellan det brevet och Johanneslitteraturen. Godtogs!

Från januari 2019 kan förberedelse för en annan tripp – en repris? – påbörjas.

 

När jag väl vid 22-tiden var hemma efter denna kväll slog tröttheten till som en smäll av en skiftnyckel. Jag hade då varit i selen 18 dagar på raken. Alla dessa dagar innebar inte fullt fokus från arla till särla men ingen dag var absolut uppgiftsfri. Ingen dag var ledig i meningen att jag kunde slappna av och göra något annat – typ vara hemma.

 

Igår och idag är jag det. Hemma alltså. Hantverkare jobbar på huset – det byts yttertak. Jag bloggar, tittar ikapp en TV-serie eller två. Gör ingenting. Medvetet väljer jag bort att tänka tillbaka på ungdomarnas lägervecka. Det låter jag anstå tills dess de som nu är där återvänder. Då skall jag- om de som inte slutar så önskar – ge mitt bidrag in i utvärderingarna. Men gör inget nu.

 

Om ett par timmar kör jag till Luleå. Barnbarnen Tyra och Adrian skall hämtas för att vara hos farmor och farfar – det är vi – denna helg. På måndag reser mormor och morfar – det är också vi – till Järvsö där lilla Lisa på tisdag behöver hjälp att blåsa ut sitt födelsedagstårteljus.

 

När och hur jag skall komma ikapp i min serie p minus vette kissemissen.

 


*  Pappersexercisen gällde främst kyrkobokföringsnoteringar kring henne som konfirmerades första veckan och de två som döptes den andra.

**  Det finns också idéer om att tillsammans i sommar bestiga några berg inom konceptet Top of Älvsbyn och att jag då och där skall hålla en och annan Bergspredikan. Gör ni det! sa jag och menade: Häng inte upp det på mig. Jesus Bergspredikan finns i Matteus kapitel 5-6-7. Läs den!


anarkiliturgi – εν Πυθαγόρειο 10/18

Inte blev det bättre igår. 
Inte bara den sista mässan jag celebrerade under 86-handbokstalet saknade ordtrohet mot den givna ordningen. Med den första mässan under den nya eran blev det på samma sätt.  Ingen känd ordning följdes. 
 
Varför är de så obstinat, Stig? 
Varför måste du alltid ta en egen väg?
 
Det gör jag inte alls! 
Jag är inte egen, än mindre egenmäktig!
Men har man inte nya ritualer för gudstjänsterna - Kyrkohandboken - med sig kan man ju inte följa den. Och är det mörkt så man inget ser i den bok man ändå har blir det lätt vaj på bokstavstroheten oberoende vilken som ligger framför näsan. 
 
Såhär långt skev jag måndagskvällen innan sovdags. När jag nu skriver sitter jag i flygplanet som strax skall lyfta. Maskinen ifråga har tagit hit det andra konfirmandlägret som ungefär nu kommer till de hotellrum vi just lämnat. 
Det hela har gått bra. Inga allvarliga tillbud som sjukdom eller skada. 33 personer gånger 8 dygn blir 6336 tänkbara olycksfallstimmar. Med Vuxenlägret veckan innan blir det med samma matematik drygt 3400 timmar till. Summa tio tusen. 
 
Har jag några reflexioner? Svar: Många. De delar jag inte här utan sparar till den utvärdering som kommer att äga tum efter att det läger som börjar idag kommer hem i nästa vecka. 
 
Paus igen. 
Nu pausen slut. Vi är på Arlanda. 
 
Den anarkiliturgi jag åsyftade med rubriken var det för ungdomarna frivilliga "extrainslaget" på måndagskvällen. 5 av 26 valde att trotsa majoritetens prat-och-mingellust och deltog klockan 22.30. 
Ett vägval? Eller?
 
Att på Arlanda sittandes i Gate 39 ge sig på att utvärdera två veckor på Samos med två temaresor av väldigt skilda slag - om än i viss mån lika - låter sig naturligtvis inte göras. Skallen är alldeles för genomblåst. Hemma mellan halv nio och tio ikväll lär det inte heller ske. Imorgon 8.00 är det planeringskollegium med det vette kissemissen om jag blir där. Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka skall jag dock leda och sedan samlas Samos-vuxengruppen till en efterträff. De har ju varit hemma en vecka och är kanske på G samtidigt som jag väl fysiskt har landat men det är också allt. 
 
Klagomål? NEJ!!! Givetvis inte. 
Visserligen är jag trött men det är en god nöjd-trötthet som egentligen gör en pigg. Märkligt nog. 
 

handboksbrott – εν Πυθαγόρειο 9/18

Tidigare idag vidtog jag två åtgärder på grund av en speciell sak.

 

Den första åtgärden

var att ringa min kyrkoherde för att säga att jag nyss (ånyo) troligen brutit mot det regelverk som vad det förefaller på alla sidor omsluter Kyrkohandboken vilket årtal den än har. Nu vet herdinnan att jag kan vara något av en spefågel liksom att jag aldrig skulle bryta mot intentionen i en gudstjänst eller kyrklig handling men att ord- och formuleringstroheten både titt och ofta får ordnings- och liturgifundamentalister att rysa från hjässan till fotabjället. Hon tog mig alltså inte på blodigt allvar och det innebär att Domkapitlet inte får en anmälan angående mig bara några timmar innan ungdomskompisen Biskop Hans idag i Luleå domkyrka lägger ifrån sig mitra och kräkla. Min åtgärd att meddela henne om saken innebär ingen åtgärd. Tillsammans gladde vi oss över saken.

 

Den andra åtgärden

var att vända på rubriken ovan. Jag har ju den senaste tiden drabbat min läsekrets med en serie noteringar kring Älvsby församlings verksamhet på den grekiska ön Samos. Jag skrev nu ordet handboksbrott först för att locka och tubba någon som genom min påannonsering via Facebook ställd inför de grekiska bokstäverna εν Πυθαγόρειο bara backar.

 

Men kom nu till saken – knäppdoja!!

Jag förstår din frustration, noble Bloggläsius. Jag skulle också vara irriterad om jag läst såhär långt i ett blogginlägg och att det ännu inte handlat om något. Jag kommer till saken. NU.

 

Två konfirmander döptes i morse. Det är saken.

Efter konfirmandlägrets morgonbön och i kretsen av sina ledare. Syskonparet som skulle döpas önskade inte att alla andra konfirmander skulle stå på stranden och då fick det bli så.

Det var dop med nedsänkning. Därav en del handboksbrott vad gäller formuleringar. Inte i dopfrågan eller doporden naturligtvis. Jag har ju varit med ett tag så de sitter. Men böner och tillsägningsord blev nog annorlunda.

 

När icke döpta konfirmander döps finns det ofta viss anledning att undra över hur de egentligen omfattar detta med kristen tro och om de vet vad det som händer innebär. Som döpare är det nu inte min främsta roll att rannsaka hjärtan och njurar, det gör Gud. Men idag på morgonen var det klara verba. Syskonen har utländsk bakgrund och familjen firar på invanda platser i Älvsby kyrka gudstjänst minst nio söndagar av tio.

 

En gång tidigare har jag döpt med nedsänkning. Det var på 80-talet man önskade det eftersom familjen bakåt i tiden hade frikyrklig historia. Då lånade vi dopgrav i Pingstkyrkan.

Vänta! Ett till. Lille Alexander döpte jag med inslag av ortodox praxis. Också den familjen räknas till kategorin nysvenskar.

 

Men de dopen skedde inomhus. Nu var vi ute med risk för att tappa Kyrkohandbok 86 i Medelhavet vilket innebar en del handboksbrott inte värda att anmäla.

 

Jag kommer att bildsätta detta och andra εν Πυθαγόρειο-inlägg senare. Väntar med saken tills jag kommit hem till min egen dator med dess bildbehandlingsprogram. Givetvis behöver jag också tillstånd från personer på bilderna för att kunna publicera dem på nätet.


εν Πυθαγόρειο 8/18 – blondiner?

Att ha så kallade ”lektioner” eller undervisande samlingar eller prat i grupp med konfirmander är en blandad historia. De är alla charmiga och tjusiga så sina sätt med det finns en del drag att lägga märke till.

 

Det verkar farligt att ”vara på”.

Att hålla sig loj, passiv, oengagerad är en säker zon att fly in i. Hos de flesta som intar den attityden – kanske en tredjedel – är det bara seghet. Hos en del är det en aning utåtagerande. Hur som helst blir det lite respektlöst mot först och främst kamrater som väljer att ”vara på” men också mot oss ledare.

 

Idag fick en så kallad basgrupp – de är indelade i fyra sådana – mig att minnas en så kallad blondinhistoria. När jag nu återger den vill jag poängtera att blondin i historien är ett begrepp. I verkligheten kan de vara av bägge könen och ha vilken hårfärg som helst.

 

Det var en gång en ung vacker blondin som skulle flyga från Miami till Chicago. Hennes biljett var för turistklass men hon satte sig i första klass. Flygvärdinnan sa till: Här får du inte sitta!

Den unga kvinnan strök sig över sitt blonda hår och svarade: Asså. Ja e ung snygg och blond så jag kan sitta var jag vill.

Flygvärdinnan gick därifrån och meddelade pursern: Det sitter en blondin i första klass. Hon har bara turistklassbiljett men vägrar att flytta sig.

Pursern gick dit. Han sa: Fröken. Bestämmelserna är så att den som har turistklassbiljett ska sitta längre bak i planet. Vänligen uppsök er rätta plats!

Vaddåva! Fatta! Jag är ung, snygg, singel, har gott om pengar. Jag sitter var jag vill.

Bekymrad gick pursern och talade med kaptenen i cockpit: Vi har en blondin i första klass som vägrar att sitta där hon är bokad.

Jag tar det! sa kaptenen, gick till henne och framförde samma budskap men med samma icke-resultat. Brydd tillbaka på sin stol sa han: Vad ska vi göra? Vi kan ju inte kasta av henne.

Jag provar! sa andrepiloten. Min fru är blondin. Jag talar blondinska.

De andra såg hur han gick fram till henne, böjde sig fram och viskade i hennes öra. Hon flög upp, tog sitt kabinbagage och rusade in till sin plats i turistklass.

Andrepiloten kom tillbaka. De andra i besättningen frågade: Vad sa du till henne?

Svaret kom helt lugnt: Jag sa bara att på den här flighten går inte första klass till Chicago.

 

Arbetspasset började verkligen blondskt men nu, efter lite lock och pock och med tillgång till material, arbetar gruppen tillsammans med mig bara inom hörhåll på sitt bidrag om bön inför konfirmationsredovisningen den 9 juni. De visar sig mer kreativa och tänkande än vad de först vill visa (för varandra).

 

Egentligen ganska härliga 14-15-åringar.


εν Πυθαγόρειο 7/18 – igång!

Igår tisdag for vuxenlägret som planerat ca klockan 10. Två timmar senare troppade ungdomarna in. Såhär skrev jag på Facebook 10.05:

 

För ett tag sedan for 15 av de 18 vuxenlägerdeltagarna på Samos till flygplatsen. 3 av oss blev kvar för att vara ledare på konfirmandläger. 26 konfirmander, 3 hjälpledare och en vuxenledare till kommer snart.

 

De kom och var trötta redan då. Efter en kort sömndålig, i vissa fall helt osömnig, natt på Arlanda var de sömniga mitt på dagen. Första dagen är därför mjukstart med bad, återhämtning, tävlingar, kvällsprogram, aftonbön och natti-natti. Pirrigt på nytt ställe.

 

Natten blev lugn. Klockan 9 i morse var tiden då vi skulle vara samlade till morgonbön. Den lilla kyrkan alldeles invid hotellet som vi samlats i för Matutin under vuxenlägret är för liten för den nuvarande gruppen. Vi höll som tidigare år till vid pool-området. Andra gäster har då inte hunnit dit eftersom bassängen öppnar klockan 10.

 

En halvtimme senare var det dags för första ”lektion”. Jag skrev lektion inom citationstecken eftersom jag tror att inte alla skulle kalla det lektion, inte ens ungdomarna. Men det är det! Innan den är över har de fått ett intro i lite antik historia, grekisk kultur, ortodox kristendom, kyrkohistoria, matematik och lärt sig hitta εν Πυθαγόρειο. I blogginlägget εν Πυθαγόρειο 1/16 kan man läsa i detalj vad de gjorde.

 

Observera årtalet i den länken!

Lägren vi nu genomför för tredje året i rad har hela tiden följt samma grundmönster för att det i grunden är bra och bara behöver förbättras något år från år. Vi är alltså inte lata eller konservativa.

Däremot är jag lite lat. Jag kommer inte här och nu att noga presentera alla dagar rent innehållsligt. Du kan, noble Bloggläsius, snoka i blogginlägg från maj-juni förra och förrförra året för att få en bra inblick i vad vi gör. Vill du gå ännu längre tillbaka i tiden – möjligt med hjälp av listan till höger – hittar du bloggningar från ytterligare tre tidigare år men då i Turkiet.

 

Lägret är i alla fall igång och fungerar både till innehåll och gruppdynamik.


εν Πυθαγόρειο 6/18 – fasväxling

Idag, måndag 21 maj, var fasväxlingens dag.

 

Den var dagen efter dagen vuxenlägret var till den Saliga Marias hus och Efesos på Turkiska sidan och dagen innan hemresedagen. Klart som korvspad att deltagarna då var liksom emellan.

 

Själv var jag inte emellan på samma sätt. Jag erkänner villigt att jag när bussen återbördade oss till hotellet igår strax före middagen så växlade jag ner en aning. Eller började växla om. Allt hade ju gått i lås för första omgången här nere på Samos. Bokningar, turer, samordningar osv. Måndagen blir när man tänker tillbaka början – i mitt fall – på en mental omställning till att på tisdag före lunch då de vuxna farit ankommer 29 tonåringar och en vuxen ledare till. Jag och två andra av vuxendeltagarna och medverkarna blir kvar som konfirmandledare en vecka.

 

Vuxenlägret har varit en lysande idé ursprungligen från en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan och som var konfirmerades för mig på 80-talet – mamman alltså.* Vi gjorde utvärdering idag under parollen att ris är viktigare än ros för att lära och vidareutveckla. Jag hoppas verkligen att församlingen där jag den 1 juli slutar som anställd inte låter detta varit en engångsföreteelse utan gör om saken nästa år.**

Vuxenlägret avslutades med festmiddag i uppklätt skick. Trevligt!

 

Myggen är elaka på Samos. Det är egentligen det mest negativa. Ettriga rackare som inte sticker en gång, sörplar i sig en klunk och drar. Här duttar den ettrige omkring på kroppen och sticker flera gånger med stora kliande blemmor som följd. Tacka vet jag svenska myggor som man vet var man har och som lämnar en blodfläck på tapeten när man slår ihjäl dem.

 

Imorgon packning (jag skall byta rum), frukost, morgonbön – Laudes – och avfärd. Två timmar senare drygt kommer flocken.  

 


* Den tonåringen är – om jag fattat det rätt – hjälpledare på konfirmandlägret denna eller nästa vecka.

**I min galna skalle snurrar redan tankar på hur en steg-två-variant skulle kunna se ut. Men jag gör motstånd mot den karusellen. Om ett år är jag ju inte en i arbetslaget.


εν Πυθαγόρειο 5/18 – turkiet

På mina Speciella resor har jag ambitionen att för min egen och inte någon annans del näst intill dagligen skriva en resedagbok som jag för min egen och inte någon annans del publicerar här på min blogg. Att det finns folk som läser det jag för min egen och inte för någon annans del lagt här är naturligtvis fullt tillåtet men i grund och botten deras eget problem, inte mitt.

 

Om jag när jag gick gymnasiet hade skrivit något som liknar stycket ovan hade min svensklärare fattat rödpennan i fast grepp och skrivit Störande upprepning! Om någon fortfarande skulle vilja rikta den anmärkningen är det deras eget problem, inte mitt.

 

Efter denna svamliga inledning – nu till saken!

 

Ambition och verklighet sammanfaller inte alltid. Faktiskt ofta sällan.

Räknar jag in inlägget framtidskrivandets trefald i εν Πυθαγόρειο-serien blir det 6 inlägg på nio dagar och ambitionen är bara tvåtredjedelsuppfylld. Adderar man till detta tanken att serien P minus – här i Grekland π µινυς – dagligen skulle visa på någon form av nedräkning uppkommer ytterligare en ambitionsmiss. Idag skulle det i det fallet bli π µινυς 41 men det jag åstadkommit i den fallande skalan är bara till π µινυς 45. Ligger alltså efter då folk, värme och program kommit i vägen.

 

Det var om fredagskvällen vi hade Mässa med konfirmation och de Kyrkohandboksförbrytelser jag berättade om i denna series förra inlägg. Idag är det måndag och just nu noga räknat eftermiddag. Det rum jag har vetter mot öster så min balkong befinner sig i icke tokhet skugga. Den är därför lämplig som läs- och skrivmiljö denna tid på dagen med sina bara 29 grader.

 

Lördagen var en dag då förmiddagen ägnades åt en person – den Heliga Pelagia – i en liten kyrka med hennes namn. Samtal, tankar. Vuxna människor är intressanta och inte lika lätta att förutspå som tonåringar som jag ju testat materialet på tidigare år. Blandade åldrar och olika erfarenheter och synsätt är ju liksom mer oenhetligt än en bunt tonåringar. Även 14-15-åringar är givetvis olika men erfarenhetsmässigt är spännvidden inte lika stor.

 

Kvällsprogram och samtal i dessa är lagda på entreprenad i meningen att deltagare får teckna sig för att leda innehållet. Det är en bra grej som innebär variation och inspirerar. Rekommenderas till ett annat år om församlingen väljer att reprisera konceptet i modifierad form. Jag som är av den sorten att jag ofta mitt i något planerar nästa drag, alltså vad vi kan göra ett annat år, gör det inte nu. Men jag kan förstrött tänka lite på vad andra kan göra om ett år – om de och andra vill och vågar.

 

Apropå vågar skall jag strax våga mig ner i vågorna men vågar mig ändå på att våga några bloggrader till – om Efesos och Marias hus.

 

Det var vi igår. Efter lite tidigarelagd frukost kom en buss 07.15 och tog oss till hamnen varifrån båten till Kuşadasi gick. Efter passkontroll ut till en buss med guide till den plats många liksom jag menar att den Saliga Maria, Jesus mamma, bodde de sista åren av sitt liv. Man får lite för kort tid där, tycker jag – och gruppen. Platsen är en efter-tanke-plats och värd mer än en ½timmes egen vandring. Dock var programmet som det var så det bar av till Efesos och vandringen där. Sedan mat, buss, en timme i Kuşadasi – vissa bara måste shoppa! – och båt plus buss tillbaka till hotellet där vi var framme ca 19.00. 12 timmar igång i sol, värme, sjö och många intryck att prata om fram till nästan midnatt.

Definitivt varken tid eller energi att blogga! Idag är en dagen-efter-dag där många är i behov av lugn och ro och den stackars bloggaren kan knappra* på sitt tangentbord.

 

En sak till: När vi skulle gå ombord i går morse såg jag en prästskjorta förutom min egen. Jag drog den klipska slutsatsen att det var en präst i skjortan. När jag stegade fram till honom såg jag i hans intelligenta ögon att han också fattade. Fader Tom från Minnesota var med en liten delegation på rundresa för att söka konstruera ett reseprogram I Paulus fotspår – typ. Han och jag kom sedan att samtala om mycket under båtresan hem. Att Sverige i hockey-VM kvällen innan grundligt tvålat till jänkarna var jag inte så snäll att jag lät bli att nämna.

Apropå präster mötte jag en kalvinistisk sådan från Holland i en ikon-butik i början av veckan. Vad som då fick oss att ana varandra är mer dunkelt eftersom ingen av oss då bar legitimationsskjorta.

 


*  Till knappra markerar ordbehandlingsprogrammet felstavning och föreslår knapra. Det behövs inte! Maten är utmärkt!


εν Πυθαγόρειο 4/18 – storögonblick

När vi igår kväll satt tillsammans, den grupp från Älvsby församling som jag här på min blogg kallar de aderton, fick jag en fråga om speciella extra meningsfulla ögonblick under mina snart 40 år som präst. Som svar berättade jag om ett tillfälle som handlade om en dialog med en och annan konfirmand på ett läger någon gång under 1980-talet. Dialogen den gången kom att utmynna i Romarbrevet 10:9-10 och självbekännelsen Ikväll tror jag att jag blev en kristen!

 

I förra inlägget med rubriken εν Πυθαγόρειο nämnde jag medelst länks följande ett annat tillfällw. I kväll har ytterligare en meningsfullhet trängt sig in bland top ten,

 

Vi har – de aderton alltså – firat mässa med konfirmation. Av en vuxen.

Om jag följde Kyrkohandboken 1986 eller 2018 skiter jag in.

Vet dessutom inte. Men vettigt blev det i alla fall.

 

Beredelse – syndabekännelse – avlösning – tackbön. Så långt enligt 1986an.

I stället för redovisning eller förhör berättade den icke konfirmerade kvinnan i 40-årsåldern sin finna-Gud-historia. Tillsammans med henne bekände vi sedan den kristna tron och hon bekräftade sitt dopförbund med Gud genom sitt ”Ja!” på konfirmationsfrågan: Du blev döpt till att ha denna tro, Vill du leva i den och visa den i kärlek till Gud och dina medmänniskor?”

Så bekräftade hon sitt dopavtal med Gud.

 

Vi alla – alla de aderton – uttryckte Guds bekräftelse med förbön med handpåläggning. Alla deltog. Och tillsägelse gavs ur min egen kyrkohandboksfrämmande fatabur med orden: Den helige Ande fyller dig med sin kraft och leder dig! Till detta Herrens bön för henne.’

 

Ser jag till de för närvarande gällande och internt inte minst i Facebook-gruppen Prästkollegor diskuterade Handboksformuleingar kan jag bara säga: Det stämde inte på en fläck!

Men kvinnan uttryckte sin tro och Kyrkan med stort K uttryckte sin bekräftelse. Det räcker för mig och med Mässan rakt på trängde sig kvällen in bland top ten av erfarenheterna under 40 år som präst.

 

Jag är oerhört tacksam över att få ha varit med! Hedrad!

Och efteråt ett glas vitt för att fira!


εν Πυθαγόρειο 3/18 – sikter

Det blev sammantaget 2,2 mil till fots igår. Efter det att jag skrev förra inlägget med rubriken εν Πυθαγόρειο blev det en stadsvända till och så lite till. Idag fredag 18 maj är jag inte lika promenadsugen och har valt att vara kvar på hotellet.

 

Samlingen igår kväll hade tre av deltagarna valt att hålla i utifrån tema de själva vill ta upp. Någon exakt formulering gav det inte men samtal och annat rörde sig i fältet Hur komma vidare när allt är/varit djävligt? Intressant! I en grupp på aderton finns mycket snille, smak, klokhet och kreativitet.

 

Förmiddagen idag hade Paulus och centrala Paulus-tankar i fokus. Jag var inte huvudansvarig men deltog givetvis i samtalet i halva vår grupp. Den andra halvan hade valt – fullt tillåtet – att för egna surt förvärvade och av stat, region och kommun beskattade slantar investera i resebolagets guidade Örundtur. Lägerschemat ändrades dock inte.

 

I samtalet yttrade jag något någon tyckte lät vettigt.

Skriv det på din blogg! blev den stränga uppmaningen.

Det har jag gjort förr! svarade jag. Leta! Jag har bara bloggat i 13 år.

Det yrkades i alla fall på en repris och jag tänkte: Varför göra det enkelt när det kan göras svårt? Jag letar med hjälp av sökrutan till höger upp var på bloggen jag skrev det kloka.

Flera träffar infann sig och jag väljer att länka till detta blogginlägg från sensommaren 2012. I det och i kommentarer till det finns sambandet mellan åsikt – avsikt – insikt. Dessutom fann jag ett svar på en fråga jag fick igår kväll om någon särskilt meningsfull händelse från mina strax 40 år som präst.

 

Annars kan sägas att här på Samos är det mulet idag och bara 27 grader varmt. Det ser rentav ut som det kanske skall bli lite regn.


εν Πυθαγόρειο 2/18 – 1½ mil

Det är torsdag nu.

 

En halvtimme kvar till lunchen som serveras 01.00 vilket är 12.00 om man går efter den svenska mat-och-sov-klocka som Skalman i Bamse använder.

Redan har jag till fots bakom ryggen lagt ungefär 1½ mil.

 

Vi kom alltså ner på tisdag, vi de verkliga de aderton, vuxenresan från Älvsby församling, spin-off-en av några års meningsfull och kvalitativt vettig konfirmandverksamhet.

Resdagen hade startat i svinottan vilket innebar att när vi väl var framme och hade ätit lunch hade vi nästan gjort full dag. Mjukstartade därför genom att flytta det tänkta arbetspasset med fotvandring εν Πυθαγόρειο till dagen efter – alltså igår.

 

Och det gick vägen. Igår alltså. Längs vägen. En promenad med ett informationsstopp in till katedralen – som var öppen! Busflax! I fjol på ungdomarnas läger var den stängd så fort vi närmade oss helgedomen.

 

Snabbt på med prästskjorta utanför innan vi gick in. Jag brukar ha den som någon slags legitimation så att eventuellt andra på plats kan se att vi är ute i seriöst ärende. En ortodox kollega hälsade vänligt och bjöd oss att vara i kyrkan men kunde ingen engelska utöver ”photo OK”.

 

Med flit hade jag avstått från att besvara en eller ett par frågor som gruppdeltagare ställt efter morgonbönen i den lilla kyrkan som ligger nära hotellet – 30 meter från porten. I katedralen tog jag upp dem och gav en guidning.

 

Vi var tillbaka till hotellet vid lunch och med 8 km promenad i kroppen i +27 graders värme. Kontakt med hemorten gav vid handen att samma temperatur rådde där men resan känns i alla fall inte meningslös. Rent fysiskt klarade alla deltagare saken men kanske med olika mängder kraft kvar efteråt.

 

Eftermiddagen när det är som varmast gör vi liksom ingenting organiserat och gemensamt. Det är tid för eftertanke, lite bad för den som vill. Egen tid med spontana kontakter med varandra. Framåt seneftermiddagen bad vi Vesper innan middag och efterföljande samtals- och informationspass om Maria, Herrens moder. Det rann över i Completorium strax efter 21.30 och sedan satt några uppe och pratade ett tag till. När den gruppen upplösts publicerade jag förra blogginlägget om ett Bibel-kapitel.

 

Sedan vi kom fram och fick ta del av de aktiviteter resebolaget TUI erbjuder uppkom ett näst intill allmänt önskemål om att kunna resa till Patmos vilket skulle ha skett idag. Programmet stuvades alltså om men så meddelade TUI att turen var inställd så det var bara att återvända till ursprungsplanen. Patmos får vila (till en annan resa?).

 

Ett par av deltagarkvickhuvudena föreslog igår kväll att de som ville skulle starta en morgonpromenad 06.00 till Hieron, ruinerna av det gamla Hera-tempel som ligger en bit bort. 06.00 är soluppgångs- och tuppgalningstid och vi var nio galningar som stegade iväg för att genomföra projektet innan frukost. Vi gick lite fel så det blev lite längre än tänkt men det gjorde inget.

 

Efter frukost bad vi Laudes – intressant detta med Tidegärden – och sedan skulle förmiddagen handla om Johannes. Ansvarig för det passet var en av mina arbetskamrater vilket gjorde att jag traskade in till centrum igen. Igår hade jag där besökt en lokal reseagentur för att söka få till den studiebesöksresa vi gärna vill göra till Efesos och Marias hus i Turkiet. Han som då tog emot mig kom ihåg arrangemanget vi frågade efter och fick förra året och började jobba på projektet för tre söndagar å rad. Senare på eftermiddagen kom mail som sade att allt gick att fixa exakt som vi önskade för alla de tre läger vi genomför. Glad i hågen gick jag därför in till stan för att visa alla pass och underlätta administrationen.

 

Tillbaka på hotellet, alltså nu, visar min stegräknare att jag har 1½ mil i benen – och dagen har bara börjat. Den har bara räckt till lunch!

 

PS: Jag har inte min egen dator utan församlingens som inte kommer överens med olika externa enheter. Bilder som smyckar inlägget kommer jag därför att lägga till i efterskott. DS.


εν Πυθαγόρειο 1/18 – de aderton

Det är ju som ett begrepp, det där de aderton. Avser Svenska Akademin i all sin högstämda glans. Reporna i den lacken har stått som spön i backen denna vår. Det började med avslöjat tafs som man inte tog på allvar vilket några tyckte var tjafs och hafsade sig ut ur det hela. Samtidigt ville en del andra med full krafs klösa sig kvar och tysta ner det som tafsades. Resultatet är att de aderton är inte längre aderton.

 

Men vi är aderton i grupp som visar sitt snille och sin smak genom att tillsammans resa till Samos. I tidigare blogginlägg har jag mer omständligt berättat om syftet och tanken med resan. Upprepar mig inte här.

 

Alla de aderton var på plats i utrikeshallen på Arlanda morse klockan 4. Ett litet spännande ögonblick eftersom folk rest ner på olika sätt, dagar och skilda tider samt att 04.00 är ett klockslag förenat med viss försovningsrisk. Alla var på plats, intjeckningen gick bra, säkerhetskontrollerna likaså. Folk skaffade sig till och med frukost innan vi klev ombord på planet som lämnade startbanan strax efter kvart över 6. Nu är klockan kvart i 9 och jag skriver detta mest för att ha något att göra.

 

Detta att ha något att göra finns det många lösningar på. Läste gjorde jag ett tag strax efter start. En rejäl tupplur tog jag sedan – natten hade ju varit kort. Och nu skriver jag. Ingen av de andra i vår grupp hamnade bredvid mig så aktiviteten småprata med kan det inte bli frågan om.

 

Barn – det sitter barn på min rad och många fler finns i planet – tittar på film eller gör annat i sina plattor eller paddor eller vad det nu heter. Någon typ tre år har nått nivån springa-fram-och-tillbaka-i-mittgången. Fungerar också bra.

 

Såhär långt kommen skrev jag inget mer medan jag satt på planet. Nu är uret 22.30 lokal tid nere på Samos när jag fortsätter att skriva på detta inlägg i kategorin Speciella resor.

 

Vi gjorde en programändring det första vi gjorde. Jag insåg där jag satt i mitt flygplan att när vi kommer fram och fått i oss en lunch har de flesta varit, efter en kort natt, igång i mer än 8 timmar. I normalfallet räknas sådant som ”full dag” och kanske är det en poäng att tillämpa den normaliteten också nu,

Det tänkta programinslaget direkt efter lunch fick utgå- vilo- och rekreationstid anbefalldes fram till dem infoträff resebyråbolaget TUI skulle ha kl 17.

 

Det var ett vist drag! Ofta blir man, i alla fall jag, euforisk när saker gått vägen utan macklemang men alla går inte igång i sådan eufori. De behöver egentligen vila – kanske jag också – så om de luras till aktivitet slår det tillbaka.

 

Men när jag är euforisk blir jag aktiv –det är ju mitt problem.

Efter lunch traskade därför iväg att vila iväg för att rekognosera en del inför veckan som kommer. Ett rejält promenad alltså! Förbi och in i ett par tre kyrkor för att fundera över om de skulle kunna fungera som ”undervisningslokaler” också under denna vuxen-resa. OK! Sedan in till själva Πυθαγόρειο för att se om vår lära-känna-staden-uppgift fortfarande håller. Det gör den! Resebyrån för en önskad tur till Efesos och Marias hus var siesta-stängd och kommer därför att besökas i morgon. Sololjeinköp liksom inhandling av badskor gjordes.

Sedan tillbaka till hotellet för TUI-information.

 

Vi ber Tidegärden i vår vuxengrupp!

Jag presenterade formen vid en förträff. Gruppen ville prova. Runt klockan 18 bad vi alltså Vesper i den lilla ortodoxa kyrka som finns 30 meter från hotellet. Ikväll bad vi Completorium vid pool-området.

Efter detta skickades alla i säng – så kan man inte göra med vuxna men alla var trötta – med uppgiften att fundera över sitt personliga släktträd. Inte då så att man härstammar från farfars farmors halvbror syssling utan mer om vilka personer – verkliga, nutida, påhittade, historiska, fantiserade – som gjort mig till den jag är, att jag anser som jag anser och känner som jag känner. Resultatet skall givetvis inte redovisas utan är var och ens personliga sak att eventuellt dela med någon om man så vill. Ökad självkännedom är målet.

 

I morgon skall vi, efter en exkursion in i Πυθαγόρειο, jobba vidare med ”kyrkans släktträd”.

 

Belåten lägger jag denna dag till handlingarna.


tankar i spåret

OBS: När detta publiceras är det torsdag eftermiddag. Det skrevs sent onsdag kväll.

 

Att tillbringa ett par timmar med att åka skidor sätter saker i rörelse. Benen rör sig, armarna pendlar, blodpumpen ökar slagfrekvensen, svettkörtlarna sipprar. En märklig blandning av tillfredsställelse och illamående inställer sig.

 

Och eftertankar. Det vore inte helt fel om man rörde lite mer. Bättre ork, muskelstyrka och kondition kunde vara på sin plats – även om jag inte alldeles är en soffpotatis. Jag orkar ju om föret är anständigt och underlaget bra åka skidor en mil utan att stanna.

 

Andra tankar kommer också. Röra sig stimulerar ju hjärnaktiviteten och det kring många saker och det smittar av sig på fjällvistelsen också när jag inte åker skidor:

 

  • Blogginläggen med rubriken P minus funderade jag kring.
  • En ”diskussions”tråd på Facebook på en sida som heter Vi säger NEJ till Regeringens erkännande av Palestina som stat. Jag ställde där en fråga om det inte fanns någon som skrev där som hade några invändningar mot den israeliska arméns skarpa beskjutning av demonstranter vid avspärrningarna mot Gaza. Frågan togs som ett utfall och skjutningarna antingen förnekades eller försvarades och jag diagnostiserades mycket affekterat som antisemit, Israel-hatare och terroristkramare. I kväll – onsdag – också av någon ansvarig för sidan i ett ”samtal” med en annan person omnämndes jag som råkat starta tråden som ”en knäppgök som kommer instövlande i nazistboots”. Jag tror inte man vare sig imponerar eller övertygar mig med den argumentationsnivån men det märkliga är att jag vet om individer som vad jag förstått önskar vara seriösa kristna och hyggliga människor som länkar till Vi säger NEJ till... med vidhängande demoniserande kommentarer. Förbryllande.
  • Hur min egen församling i allmänhet och ungdomsverksamheten i synnerhet i praktiken profilerar sig vad gäller gudstjänst- och Nattvardsliv. Hur självcensurerande ska jag vara med 80 dagar kvar till pension?
  • Hur S och C som i höstas gick till val mot sådana de menade ”vill stänga kyrkan” nu denna mandatperiod ansvarar just för att den stänger. Med ansvar menar jag ansvar, inte orsak eller initiativ. Samma fråga som nyss.
  • Hur olika det är mellan de krav på verksamhetsplanering och detaljer i ekonomin som ställs på vissa delar av församlingens verksamhet och hur lösa boliner det tillåts vara för andra delar – liksom i bokslut och verksamhetsredovisning. George Orwells ord i satiren Djurfarmen äger sin aktualitet: Alla djur är jämlika men vissa djur – grisarna som satt sig i maktläge – är mer jämlika än andra djur. Kan man tala/skriva i klartext om sådant? Ska man göra det?
  • Och för att gå till kyrkans nationella nivå: Att inga i den högt uppsatta kanslibyråkratin kan sträcka sig till att göra en enda pudel och erkänna med ord lånade från en tidigare socialdemokratisk finansministers dikt: Kyrkohandboken är ett jävla skit, som vi baxat ända hit.*
  • Ett utkast till ett blogginlägg jag igår (åter)fann i min dator. Sökvägen till mappen ifråga var Den här datorn-Dokument-för blogg-senare kanske. Utkastet har titeln snällhetens självbedrägeri och skrevs för snart 2½ år sedan. Det som just då hände behandlas inte i utkastet men det som då hände en annan aktualiserade hos mig en så kallad process jag själv var involverad i ytterligare 2½-3 år bakåt i tiden. Mer än fem år tillbaka – kan man då släppa på självcensuren? Ska man?

 

Sådant – och mycket annat – tänker jag på samtidigt som jag semestrar i fjällen.

 


* Löntagarfonderna som det då gällde infördes – och avskaffades.

 


björkliden 2018

Det är där vi är – i Björkliden för vår årliga vårvinterfjällvecka. Tidigare omgångar vi varit här har jag också försökt blogga näst intill varje dag. Inläggen fordom placerades i kategorin Speciella resor. Där kan man om man skulle vilja hitta dem, läsa och skriva en forskningsrapport. Att här till höger klicka på april nästan vilket år som helst är ett annat sätt att ramla över källmaterialet.

 

För ett par tre inlägg sedan blev mitt bloggande kapat av barnbarnet lilla Lisa. Genom hennes försorg kunde du, noble Bloggläsius, bibringas kunskapen om var i geografin jag just nu befinner mig och i vilket sällskap. Avsikten hoppade dock den lilla över men den kan i korthet beskrivas som rekreation i fantastisk utemiljö. På turskidor.

 

Förra året släpade jag med utrustning för att åka både slalom och terräng. Jag tror utförsåkningsgrejerna åkte oanvända hem. I år lät jag slalomutrustningen vara kvar hemma i garaget och har därmed backat från backeriet. Jag nöjde mig med turskidorna som både gett tur och otur. Den ena är på verkstad just nu. 

 

Vi bor i en stuga uppe på sluttningen. Nedomkull – låter som ett Tolkien-namn på en hob – och på andra sidan järnvägen börjar Rallarspåret som går förbi Tornehamns (låsta) kyrka och tillbaka. Jag åkte det bitvis igår med Lisa i sin pulka och hennes mormor. Med henne delade jag dragningen. Lisa var dragen hela tiden.

 

Att dra sovande barn och barnbarn i pulka är livskvalitet. Är föret bra blir det ännu bättre. Men så var det inte igår. Att varm nysnö på kallt underlag fryser fast är lätt att begripa. Men att det fryser fast under skidorna och inte i spåret är ett tecken på naturens sammansvärjning mot dragande morfarar. Dessutom började en halv stålkant glipa åt sidan. Det bromsade nog farten – fast bara marginellt eftersom jag inte håller så hög hastighet. Inte går det heller fort när man tar av klabba-skidorna för att gående bära desamma.

 

I morse knackade jag in stålkanten i skidan. Lilla Lisa tog en annan åkapulkotur med sina föräldrar. Hennes mormor for till backen. Jag rallade iväg samma sträcka som igår – idag hela. Det klibbade bara lite men stålkanten glipade sin 1,5 mm på nytt. Nu är den som nämnts på verkstad och skall sova där till i morgon.

 

Vi åt lunch på hotellet.

Stekt strömming! I fjällvärld.

Livskvalitet!


det verkar bli av!

Det var tidigt i höstas frågan kom.

Det var en mamma till en som var konfirmand för ett par år sedan som ställde frågan. Efter en veckomässa.

 

Stig. Vi är ett par stycken som pratat om att det skulle vara intressant med en resa till Samos för vuxna – med ungefär det innehåll som resorna ni gör med ungdomarna har. Kan inte det vara möjligt?

 

Jag har fått veckoresa några varv till Efesos med nykonfirmerade  Först i tre år till Kushadasi i Turkiet – ett av åren blev jag där i fjorton dagar då det var så många konfirmerade att vi delade upp dem i två grupper. Sedan, på grund av utvecklingen i Turkiet, två år till den grekiska grannön Samos. Alla de turerna är gjorda med avsikten att vara på läger, samtala, ha ”lektioner”, be, leka och bada. Navet för alltsammans är besök i de utgrävda delarna av den antika staden Efesos där aposteln Paulus var på sin tid – liksom evangelisten Johannes och Jesus mamma Maria.*

 

Idén om en vuxenresa var ju lysande! Den är lysande!

Alltså planering! När? Hur? Kostnad? Var? Vilka? Vem?

 

De program ungdomarna mötts med går att vuxenkonvertera!

Det insåg jag på en gång. Stor ekonomisk subvention likt konfirmandarbetet behövs inte. Folk kan betala fullt pris för en chartervecka med innehåll. Ledarbemanning behöver inte vara lika tät – det handlar ju om vuxna som inte behöver punktmarkeras eller köras i säng på kvällarna.

Det går! – men behöver komma in i budgeten och vårplaneringen.

 

Man har fått anmäla intresse. Antalet är nu så att vi beslutat köra. Men det är ännu inte för stort. Platser finns kvar. Men med det samtal jag fick för en stund sedan och ett epostmeddelande är det definitivt tillräckligt för att jobba vidare.

 

Sista onsdagen i januari, ca 19.15 – efter Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka – blir en info-träff i Församlingsgården. Då kan man ansluta och vi kan börja boka.

 

Läckert!

 


*  Varje år har jag under resorna bloggat nästan dagligen. Alla de inläggen finns i kategorin Speciella resor. Man kan också hitta det skrivna om man söker månadsvis – maj-juni från 2013 och åren efteråt.

Också i år är antalet konfirmander än en gång stort – 53 stycken. Med vuxna ledare och några unga ledare ur Kyrkans Unga skulle det dra upp mot 65 resenärer på en plats samtidigt vilket inte är bra. Därför blir ungdomarnas resa i år delad i två omgångar till samma hotell som vuxenresan veckorna direkt efter.


macaronesien 06

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den sjätte bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.


 

Det blir alltid så att det jag avser hamna på bloggen i kategorin Speciella resor blir lite huller om bladder. När jag nu dryga timmen innan vi blir hämtade till flyget hem börjar på macaronesien 06 är bara macaronesien 00 publicerat.

Skrivet i lilla läpp-tippen finns macaronesien 01, macaronesien 02, macaronesien 03, macaronesien 04, biskopsvalshearing (alias maca-ronesien 05). Detta är alltså den sjätte texten, påbörjad avresedagens morgon.*

Kommer det också att bli macaronesien 07, macaronesien 08, macaronesien 09 och till och med macaronesien 10 om ditt och datt före, under och efter resan? Rentav ännu mer? Vem vet. Och om vad?

 

Två böcker har jag ju läst under tiden jag varit här. Hör redogörelser för dem hemma under Speciella resor eftersom jag läst dem här eller i kategorin Predikaren 12:12 där jag brukar berätta om böcker?

Via Facebook har jag utifrån vad som synts här försökt leverera en lite provokation kring gudstjänst och församling. Vilken kategori skall sådant sorteras in under om det blir ett blogginlägg av det?

Och var hör de tankar hemma som tänkts kring att jag är röd – menar inte solröd förutom näsans klara färg utan annat?

 

Detta är, noble Bloggläsius, de existentiella brottningar en stackars bloggare befinner sig i. Dessutom helt onödiga brottningar då eventuella läsare inte bryr sig ett skvatt om samband mellan olika inlägg, njuter av följetonger eller liknande. Jag läser själv dagligen ungefär 2½ blogg och kan för liv och pina inte alls erinra mig vad till exempel kompisen tobbe lindahl – kollas dagligen – surrade om i sitt förrförra inlägg. Många gånger minns jag inte ens hans senaste. Då de flesta bloggläsare gissningsvis är av samma skrot och korn som jag är det tillfälliga läsupplevelser man söker  inte sammanhängande och inflätade historier typ Leo Tolstojs trevolymsroman Krig och fred.

 

Varför skriver jag just nu detta? Egentligen?

Enkelt svar: Något ska man ju göra för att få tiden att gå!

 

Om en stund ska vi lämna rummet och transporteras till flygplatsen Benito anlade. Flygtiden därifrån till Luleå sägs vara 7½ timme. Sedan bil hem. Tidsförskjutningar på detta gör att vi kommer hem – om Gud vill och Herren dröjer – någon gång vid ett-tiden natt mot tisdag.

Att då publicera blogginlägg låter sig inte göras. Det måste bli pö om pö. Bilder att beledsaga texten med skall också väljas ut och redigeras en smula. Dessutom kommer annat att hända som skapar blogginlägg som tränger sig in bland alla macaronesien med siffra.

 


*  Siffernumreringen anger alltså skrivordningen! Publiceringsordningen kan mycket väl bli en annan. Till höger om det du läser listas hyfsat färska blogginlägg. Den kan komma att se konstig ut.


macaronesien 04

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den fjärde bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan.


 

Matchen slutade med svensk seger 1-0.

 

Det ska vara första gången för allt. Första kvällen här var det hummer. Ikväll en fotbollsmatch spelad inför huttrande publik på Friends Arena i Stockholm av mig betittad i Afrika. Det är surrealistiskt. Och kul. En massa svenskar glada på samma plats utomlands.

 

I förra inlägget nämnde jag ön Sals huvudord Espargos. Den har att tacka Mussolini för sin existens. Under mellankrigstiden köpte han – egentligen Italien – rätten att bygga ett flygfält på den nästan helt obefolkade nästanökenön. Italienskt flyg behövde en tank- och mellanlandningsplats på väg till och från Sydamerika. Afrikanska fastlandet innehöll då nästan helt brittiska och franska kolonier och jag gissar att det var en orsak till att den portugisiska kolonin framstod som ett bättre alternativ.

 

Flygplatsen startade befolkningstillväxten men visst hade det funnits folk och verksamhet tidigare på Kap Verde. När portugiserna upptäckte öarna var de obebodda men blev ganska snart ett centrum för deras och andras slavhandel. Några slavar blev kvar främst som husslavar och saltutvinnare. Tillsammans med kolonialmaktens folk – mestadels män – blev de kapverdianer.

 

Igår besökte vi en saltgruva som började med slavdrift men fortsatte också på 1800-talet även sedan slaveriet formellt (men knappast reellt) upphörde. Nu är den i det närmaste nedlagd. Gruvan var en krater där varmt vatten kom in underifrån, dunstade och gav tonnavis med NatriumClorid per vecka. Exporten gick – det var som sagt 1800-tal – till Brasilien. Nu utvinns bara små mängder för inhemskt bruk.

 

I en saltdamm gick det att bada. Inte dyka! På marginalen nästan lika salt som Döda havet.

 

Sådant och annat intressant fick vi del av när vi igår följde med på en dag runt ön. Intressant geologi med speciella effekter typ ett ljusfenomen som ser ut som ett öga, lokalt tillverkad sprit, utsikter, hägringar likt den man kan se på stora ökenbilden i förra inlägget, prat med guide och medresenärer. Sådana dagsturer rekommenderas för de ger en in- och överblick där man är. Guideskan, en ung svensk tjej som kärleket tagit till Kap Verde, var mycket kunnig!

 

Tockena där dagsturer tar på krafterna samtidigt som man får inspiration att titta vidare på något och/eller återbesöka en plats. Drabbade av sådant promenixade vi idag längs med stranden till en annan del av samma strand 5 km bort. Och sedan tillbaka. Solande på promenadens målplats missbedömde vi där vi låg en vågs vågade vågrörelse. Svallande resultat. Lokal översvämning. Allt vi hade med oss blöt- och sanddrabbat. Allt kunde dock i den höga värmen och starka solen torkåtgärdas på plats innan lössandshalvmilahemvandringen kunde påbörjas och genomföras. Boksidorna närmast den jag var på blev dock rejält vattenskadade i den lilla tsunamin jag nämnde.

 

Ganska trött och definitivt solmätt är jag/vi i alla fall.


macaronesien 03

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den tredje bloggposten jag skrev där för drygt en vecka sedan. 


 

 

Förra bloggposten skrev jag onsdag kväll.

Nu är det fredag sen eftermiddag.

Varför skriver jag inte tätare?

 

Men snälla nån!

Det finns väl annat att göra och fundera över!

Stället vi är på till exempel.

 

Bilder ovan visar visar att vi är i en öken. Eller nästan. Skulle ön Sal få 20 mm regn mindre i årsgenomsnitt vore ön en öken. Gränsen går vid 240 mm/år. På Sal vräker hela 260 mm ner. Det känns ju skönt. Att inte vara på en ö som är en öken. Skulle kännas som ganska mycket en självmotsägelse.

 

Det bor ungefär 15000 fasta på ön – och sjuttielva milliarder baddj*vlar som plaskar i havet, vältrar sig i pooler (vi gör dock inte så av religiösa skäl ), duschar, käkar och som det heter rekreerar efter en dålig sommar hemma i Sverige och annorstans.

 

Ön är alltså nästan öken och saknar vatten!

Det finns ingen vattentäkt alls!

Hur kan då folk fungera?

Förklara det den som kan.

Jag kan!

 

Dricksvatten importeras! Det inhandlas i dunkar eller flaskor. I alla fall vi turister gör så. Kranvatten ska ej drickas! Men i kokt skick lär det gå. De fastboende gör så. Kanske till och med i okokt skick.

Många i lokalbefolkningen saknar vatten ur kran men kan likt kvinnan vid Sykars brunn i Johannesevangeliet hämta sitt behov i allmänna blå anläggningar. Det vattnet, liksom kran-, pool-, dusch och spolapåtoavatten är avsaltat havsvatten. Ibland räcker det inte åt alla. Vår guide igår berättade att det hänt att huvudorten Espargos fått vatten avstängts några dagar så att det skall räcka för de turistiska All-Inclusive-hotellens bekvämligheter.

 

Ungefär som på Västbanken! inflikade jag i samtalet.

Där stängs ibland vattnet av för de fastboende palestinierna till förmån för de nyinträngande israeliska bosättningarnas behov av konstbevattning och simbassänger.

 

Ska jag vara riktigt ärlig ger sådant här vår sköna semester en portion besk bismak. Ön har inget näringsliv utom en flygplats och den växande turismen. Befolkningen av olika svart-bruna nyanser arbetar för låga löner som betjänter åt oss vita turist-kolonisatörer. Visst ger turismen inkomster men de stora All-Inclusive-hotellen suger som på många andra håll musten ur lokala restauranger och pensionat. Dessutom ägs hotellen av portugisiska, spanska och italienska företag som gärna skapar slutna ekonomiska system och tar vinsterna härifrån. Bara en bråkdel av turistinkomsterna blir kvar på orten vars – i detta fall – mycket känsliga miljö och ekosystem förstörs.

 

Vi har inte All-Inclusive även om själva hotellet är ett sådant. Vi har Bed-and-Breakfast. Det betyder att vi, för att hålla svälten borta, behöver lämna vår segregerade turistiska bosättning och fraternisera med dem som bor och lever här. Dels är det kul, dels blir maten bättre, dels kommer vi utanför ghettot, dels göder vi inte enbart storbolagen.*

 

Igår, torsdag, deltog vi ett speciellt researrangörsarrangemang – en heldagsrundtur på Sal. Tillsammans med andra och med guide. Den ska jag berätta om men inte nu. Nu ska vi ut på stan – solen går strax ned – och hitta oss ett ställe där det går att se Sverige-Italien i fotboll. Helt utlandsrest kan man ju inte vara. 

 


*  Jag förstår fuller väl att All-Inclusive har sina poänger. För barnfamiljer passar det perfekt att ha allt på ett ställe och garanterat krubb som ungar gillar. För stora sällskap likaså – det kan ju vara ganska marigt att samordna viljor. När vi på försommaren åker med 30-talet tonåringar till den grekiska ön Samos, tidigare år till Kushadasi i Turkiet, blir det ekonomiskt jämlikt och gör att alla äter. Finns funktionshinder är idén också bra. Men för oss två rörliga strävsamma ungdomar 60+ känns det fantasilöst.


Tidigare inlägg
RSS 2.0