nygrodda EFS ?

På söndagsmorgonen en ny Facebook-uppdatering:
Såja. Nu predikan klar för EFS i Älvsbyn om en timme.
Då var fusklappsinnehållet detta:
 
 
Lukasevangeliet kapitel 10 verserna 38-42.
 
Ett är nödvändigt!”
Det är helgens tema. Både för igår kväll och nu.
Igår samlades vi inte runt en speciell Bibeltext. Bara temat. 
Flera av er vad där. Och har kanske tänkt något efteråt. Eller kan åtminstone för dem som inte var här berätta om vad som sades och tänktes. Igår alltså. Vem vill säga något? Ordet är fritt! […]
 
Vi pratade om vad det kan vara för ”ett” som ”är nödvändigt”. Ur folket kom flera förslag. Flera ”ett” – egendomligt nog. Det sas:
Andas, Äta, Sova, Gå på toa vad gäller det ”vanliga” livet.
Söka Guds Rike, Tacka Gud, Uppleva Guds närhet, Jesus, Överlåta sig, Frälsningen, Älska Gud över allt och sin medmänniska som sig själv vad gäller livet mer inriktat på tro och sådant.
Hos oss som var här fanns flera ”ett” som ”är nödvändigt”.
 
Vi kom också fram till att Tro är nödvändigt för saligheten.
Liksom Dopet, Nattvarden och Helgelsen (utveckling till ökad Jesus-likhet). Och att Bibeln säger så. 
 
Tydligen finns det flera ”ett”, olika från gång till gång, från berättelse till berättelse, från människa till människa. Och att det är i valet mellan två som "ett" klassas "som nödvändigt”. I valet mellan två, inte generellt.

Det finns många ”ett” men alla är ihop med och är kopplade till ”den Ende”. ”En är nödvändig!” – Jesus.

Så långt från igår.

 

Ett är nödvändigt!” är temat.

 

Till temat ansluter också texten jag läste. Nu går vi ”textvägen”.

Berättelsen är enkel i sin poäng: Den ena systern – Maria – gjorde ett bättre val än den andra – Marta. Hon – alltså Maria – lämnade allt spring och alla praktiska saker för att i stället lyssna till Jesus. Hon satsade då på det som då var/är nödvändigt, på ”den nödvändige”.

 

Familjen

 

Egentligen är det en intressant familj, den där syskontrion i Betania. Det är där de bor. Bara en bit från Jerusalem. Det är hos dem Jesus sedan vistas strax innan sin död. Två systrar och en bror – som evangelisten Lukas inte nämner. Lasaros. I Johannesevangeliet får vi veta mer om honom – och systrarna.

De är ogifta de två. Tre. En detalj i berättelsen värd att notera. Man kan undra Varför?

De bryter mot alla normala regler. Bägge systrarna. Också värt att notera.

 

Rimligen bör deras bror – Lasaros – ha varit värd. Så var det normalt i Palestina på Jesus tid. Att en man bjuder hem en annan man och samtalar i sällskap av män. Kvinnorna var för sig. Extra uppdelat blev det när det gällde något annat än vanligt snack om folk i byn, vädret och roliga historier. När den hembjudne var en rabbi, en skriftlärd, en Gudsman – då var det männens värld. Då och där.

Men Lukas nämner inte Lasaros. Bara systrarna.

 

Den ena – Maria – bryter mot alla regler!

Hon lämnar sin förväntade kvinnliga plats med praktiska bakgrundsbestyr. Tränger sig in bland karlarna, bland teologerna, bland dem som samtalar om Gud. Skandal kanske är ett starkt ord. Men ovant. Pinsamt. Kanske skamligt för brodern Lasaros, mannen i huset.

 

Den andra – Marta – bär sig helt tokigt åt!

Hon blir missnöjt med att vara ensam för att fixa för 13 extra män till middag – kanske fler. Det kan man förstå. Ett diskret meddelande till systern vore på sin plats. Vinka lite i dörren – typ.

Inte! Hon går rakt in och gormar. Inte på Maria utan på Jesus.

Fruktansvärt oartigt! De andra måste ha tappat hakan. Och Lasaros duckat. Den manlige gästen och Gudsmannen blir utskälld! Marta är en militant tant.

 

Så det är en speciell familj den där i Betania. De uppför sig sig speciellt.

 

Maria, hon som då satsar på det som är nödvändigt, på ”den nödvändige”.

Hon är ju ställd inför ett ett ”två-val”. Ett ”två-val” vid ett speciellt tillfälle. Där och då. Köket eller Jesus. Och det rätta valet blir att sätta sig, odla sin tro före de praktiska bestyren. Den gången.

 

I Bibeln finns ju exempel på motsatsen.

I liknelsen om ”Den barmhärtige samariern” – också hos Lukas – är det två personer, en präst och en levit (annan slags präst) som sätter sin tro, sin andlighet, före det praktiska. I den berättelsen är det fel att göra så. I det ”två-valet”.

 

Att Maria väljer sitta och lyssna betyder alltså inte att Martas sätt generellt skulle vara är fel, bara att det just då och där var det nödvändiga – för Jesus var där.

 

Är vi Marior eller Martor? Innerst inne?

 

Om vi nu säger att Jesus gör hembesök här, alltså hos oss – har vi då Marias sinne, Marias prioritet? Att ta intryck av honom? Eller martar vi bara på men på våra och andra sätt.

 

Det jag tänker på nu är inte alla de Martor och Martar som tyckte de hade så mycket annat att göra så att de inte ens kom hit till gudstjänsten, som inte ens är i huset.

Jag tänker på oss, på mig. Var vi har våra sinnen. Fast i det vanliga, ordinära tro-och-tanke-formerna, i de invanda åsikterna, det sätt jag redan tror på och resonerar och värderar. Sånt kan påminna om det Maria gör men kan faktiskt också vara Martasbestyr – som det brukar kallas. Som inte lyssnar, inte tar intryck av ”Den nödvändige”.

 

Det är Jesus som är centrum i hemmet i Betania. Inte systrarna. Inte brodern.

 

Han – alltså Jesus – sitter där och visar på Gud. Är Gud – på hembesök.

Jesus låter folk – Marta – stöka för att på sitt sätt, om än inte det bästa, uttrycka sin kärlek till honom och de andra. Han avbryter henne inte med ett Sluta slamra med kastrullerna! Det hon gör är på ett sätt också OK. Så: år man praktisk är man inte en B-kristen.

 

Han – Gud som människa – kan till och med ta emot en utskällning.

Det kan vara viktigt att minnas. Ibland är ju faktiskt livet – och tron – en plåga, till och med så att man blir arg på Gud. Och då är det rätt att fräckt säga: Bryr du dig inte om...

Gud spricker inte av sånt. Gud blir inte ens arg. Gud avvisar inte.

För Gud är som Jesus i hemmet i Betania.

 

Gud är som Jesus i hemmet i Betania – den nödvändige.

Gud är som Jesus i hemmet i Betania – som tog emot och mötte med kärlek. Både Maria som lyssnade och Marta som stökade och bråkade.

Som tar emot också dig och möter dig med kärlek – vare sig du nu är en Maria eller en Marta.

 

Amen.


ingrodda EFS 2

I mitt förra inlägg, gode Bloggläsius, redogjorde jag vidlyfteligen och mångordligen för tankarna inför den senastlidna helgens förkunnelseuppdrag. På lördagskvällen vid 17-tiden skrev jag på Facebook:
Nu klar över hur jag planerar att förkunnelse-samtalet och tanke-trådarna skall löpa ikväll. Klockan 19 skall jag "predika" på EFS i Älvsbyn, likaså klockan 11 i morgon. Allt under temat "Ett är nödvändigt". Det är Jesus som säger så och jag ska försöka visa att Han har fel – eller att vi ofta missuppfattar Honom.
 
Jag hade då skrivit det manus jag planerade använda och i gudstjänsten blev det ungefär detta jag sa och så det gick. Klammer av typen […] indikerar utrymme för reflexioner från de församlade eller minnesnoteringar av vad jag själv avser göra. Nu förkunnelsen:
 
 
Ett är nödvändigt!”
Tema för den här helgen. För bägge gudstjänsterna. Nu lördag kväll och i morgon 11.00.
 
I morgon går vi ”textvägen”.
I gudstjänsten ska vi läsa 3:e årgångens evangelium om Jesus hos Lasaros, Maria och Marta i Betania. Och fundera kring det hemmet, de personerna, Jesus hos dem – och hos oss och andra.
 
Ikväll tar vi en annan väg – ”oss-vägen”.
Startar i hur vi själva tänker om temat, om vad ”Ett är nödvändigt!” står för.
Vi ska se på det, troligen också göra jämförelser med Guds Ord och kanske ur den bedömningen fundera över vad som är att göra, vad handlingarna blir. Se – Bedöma – Handla.
 
Så vi SER.
Ett är nödvändigt!”
Vad är detta ”ett”? 
Vad är mest nödvändigt för oss som människor?
Vad är mest nödvändigt för oss som kristna?
Ni säger och jag antecknar. [...]
 
[Notera vad som sägs. Vidare-tänk. Fråga. Problematisera.
Söka få fram BEDÖMNINGAR utifrån Bibeltankar.
Eventuellt besvara frågor?]
 
Går det att få fram ”Ett är nödvändigt!”?
Alltså ett generellt ”ett”, ett allmängiltigt ”enda”?
Eller beror vad som är nödvändigt på situationen – typ? Och kan variera.
Eller är det så att av två eller tre saker är en mest nödvändig – men inte ensamt?
 
Ett banalt exempel:
En kvinna är vilse i öknen. Flera dagar. Utan något med sig. Vad är viktigast att hon får tag i? […]
Framme vid oasen dyker hon djupt ned i vattnet, fastnar i bråte på botten och kommer inte upp – vad är viktigast nu? […]
Kommer hon ens att passa på att släcka törsten?
Men uppe ur vattnet dricker hon för att sedan byta fokus till att spana efter en kamel att gnaga på. Och glupsk som hon är sväljer hon fel. Och då handlar det igen om luft...
Ett är nödvändigt!” är alltså olika.
 
Eller ett mer ”kristet” exempel:
Är Tron nödvändig för saligheten? Ja → Johannes 3:36
Är Dopet nödvändigt för saligheten ? Ja → Johannes 3:5
Är Nattvarden nödvändig för saligheten? Ja → Johannes 6:53
Flera nödvändiga saker – egentligen. Med olika ”tyngd” olika gånger.
 
Men länkar alla till Jesus – ”Den nödvändige”.
Det är odiskutabelt: Jesus är ”den nödvändige!” Den som förenar oss med Gud.
I den kristna kyrkans historia och bredd finns en samstämmighet i den saken – evangeliets innehåll, Jesus.
 
Men vi löper vad jag vill kalla en ”protestantisk risk”.
Vi är mer benägna än andra att ”reducera” tro och liv.
(Kanske är detta en parentes men i alla fall.)
 
Vi löper risken att göra det mest nödvändiga och den mest nödvändige till det enda av betydelse och den enda viktiga. Vi reducerar tanke och tro.
Så tänkte aldrig Luther – han som sa: Tron allena, Skriften allena och Nåden allena.
Han menade Tron > gärningarna – men inte att gärningar kan man strunta i.
Han menade Bibeln > traditionen – men inte att Kyrkans andliga arv skulle vara betydelselöst.
Han menade Nåden > förtjänst eller lydnad – men inte att vi bara skulle ta emot utan att växa i Jesuslikhet.
 
Sammanfattar denna kväll:
Vi ser och förstår av Bibeln att i ”två-val” kan sägas ”Ett är nödvändigt!”
Men också att göra ”ettet” generellt så att allt annat försummas blir fel.
Och där stannar vi ikväll.
I tillit till ”Den nödvändige” som imorgon skall göra sitt hembesök hos syskontrion i Betania – och hos oss.

ingrodda EFS

Det är måndag kväll och jag sätter mig ned för att i bloggeriets form se tillbaka på en fullmatad helg. Vad gäller rubriken för mitt blogginlägg – eller blogginlägg i plural – hade jag olika tankar om. Att det blev ingrodda EFS var bara för att det kanske skulle lura ytterligare en och annan att läsa, inget annat.
 
Jag hade tre förkunnelseuppdrag. Inget av de tre påminde om något av de andra i så hög grad att jag i ett sammanhang kunde återanvända det jag sagt i ett annat. Tre unika, alltså.
 
Så är det alltid. 
 
Varje gudstjänst och varje sammanhang är ju egentligen olika även om det är samma dag eller samma Bibelavsnitt eller samma tema. Oftast är det ju annat folk på ett ställe jämfört med ett annat och det betyder ju en helt annan situation. Det Gud har på hjärtat – för det är ju vad förkunnelsen efter bästa förstånd och samvete skall förmedla – är därför aldrig helt identiskt. På samma sätt är det med vad de närvarande har på hjärtat – det som skall formuleras i olika böner. Också det är olika eftersom det rör sig om olika folk.
 
Betinget jag stod inför var två gudstjänster på EFS i Älvsbyn. Lördag kväll 1900 och söndag 1100. Sedan en speciell Familjegudstjänst i Älvsby kyrka 1600. Till sist på kvällen också en start av vad vi hoppas och planerar skall bli en dop- och konfirmationsförberedelse för främst gymnasister. Fullmatat.
 
Normalt sett firas gudstjänst – vissa kallar det Möte – på EFS i byn varje söndag. Att tre EFS-föreningar i församlingen/kommunen delar på en halv EFS-präst har gjort att föreningen i centralorten – den största – får ”låna” en av oss kyrk-präster en söndag i månaden. Det uppdraget var mitt denna gång.
 
Men det blev mer!
Förr i världen, sådär för 25-30 år sedan, hade man också Möten på lördagkvällarna men den gudstjänsternas helgdubbelmacka kom att upphöra någon gång under 80-talet – om jag minns rätt. Det söker man inte restaurera detta helt och fullt men väl någon gång då och då. Jag blev tillfrågad denna gång.
 
Vad väntade mig?
Min förförståelse var att det på lördagskvällen skulle komma ett 30-tal sedan många år väl ingrodda EFSare. En person som var på orten var musikaliskt aktiv för trettio år sedan men då flyttade långt bort var listad att som återbesökare medverka med sång och musik. Sånt drar folk, i alla fall vissa – tänkte jag. En del som var med förr skulle söka sig ut på lördagskvällen – och söndagen – i tanken att möta musikanten ifråga. Dock torde inte den ansenliga grupp utlandsfödda som brukar vara med på söndagsförmiddagarna – de nygrodda EFSarna – komma om lördagen. Men väl förmiddagen efter.
 
På det sättet försöker jag alltid vrida och vända på den församling som kan tänkas bli drabbad av min förkunnande framfart. Många gånger träffar jag i mina analyser faktiskt ganska rätt både vad gäller församlingens kyrkor och andra lokala sammanhang. Något betyder det väl att jag bott på orten sedan 1978.
 
Ett är nödvändigt var temat för helgen, den 15:e söndagen efter Trefaldighet.
Precis de orden var temat för förkunnelsesamtalet på kvällen.
Tredje årgångens evangelietext ur Lukasevangeliet kapitel 10 fick stå i fokus på söndagen. Men det blev på olika sätt då de församlade var av totalt skilda slag. Ännu fler ingrodda EFSare före lunch men färre utlandsfödda än jag trott. Och sedan det helt annorlunda 130-hövdade sammanhanget i Familjegudstjänsten med dophjärteutdelning och konfirmandernas man-ur-huse-dag i kyrkan. 
 
Vad jag sa vid de olika tillfällena återkommer jag till i morgon – om inte läsaren i kommentarer bestämt avvisar tanken. Nu blir det i alla fall inte! Inlägget är redan långt nog.

viktigt!

 
Naturligtvis skulle jag tidigare idag ha skrivit om att just detta datum för 38 år växlade jag och madammen i mitt liv förlovningsringar.
 
Bukett på bordet! 

ljuger sant

Märk väl, vill jag redan nu säga, att de flesta laestadianer och andra kristna är rättrogna och hederliga människor. Det är inte dessa jag vill tala om, utan de andra som bidrar till det tvivelaktiga rykte laestadianismen fått,speciellt inom vissa områden.

Jag har forskat, övertolkat och förvrängt en del av innehållet i denna bok. Allt jag beskriver har hänt, men inte med samma människor och vid samma tidpunkt. Det här är en roman, inte en forskningsrapport. Skulle någon känna igen sig i någon person i boken så är det en tillfällighet och får då stå för den personens åsikt.

 

Så skriver författaren Lawe Söderholm i förordet till romanen Sprid ljus över ondskan som utgavs den 5 juni i år. Jag fann boken på lokala bokhandelshopsdisken bland andra titlar skrivna av lokala författare, alltså folk som bor på orten eller i närområdet. Ren lokalpatriotism gör då boken intressant. Jag vet ju vem han är!*

 

Ämnet är ju också intressant. Jag är inte själv laestadian men är andra det – jag känner flera. Flera Älvsbybor kommer att läsa den lokale författaren. Det vore därför näst intill tjänstefel att som präst här och i hela Norrbotten inte läsa romanen. Och det är en roman! Med romanförfattarens frihet. Men baserad på sanna händelser som det ibland heter. Författaren ljuger sant – typ.

Jag gissar att Lawe Söderholm inte aspirerar på Nobelpriset i litteratur men det är vi ju å andra sidan inte många som gör – och ännu färre som får. Språket är enkelt, boken är lättläst.

 

Baksidestexten presenterar boken på detta sätt:

 

Predikanten” kallas han och kvinnorna säger att han har en röst som silke. I de laestadianska församlingarna i norra Finland och Norrbotten har han snart erövrat en position som gör det svårt att gå till botten med övergreppen han anklagas för. Församlingsledarna förespråkar förlåtelse och sopar sanningen under mattan. Att gå mot strömmen kostar utfrysning och förakt.

Det sekteristiska klimatet drabbar tre kvinnor i den här romanen. Närmast kommer vi Malin, som efter år av våldtäkter och förnedring träder fram och berättar. Men då är det kanske redan nästan för sent …

Sprid ljus över ondskan är inspirerad av verkliga händelser, men är skriven med romanens frihet i förhållande till fakta.

 

Läs den!

 

 


*  Jag lärde känna Lawe Söderholm en del då han och hans fru för ett antal år sedan gav ut boken Kyrkor på Nordkalotten.  Jag var då skolpräst vid Älvsby folkhögskola efter att tidigare varit Stiftsadjunkt med bland annat en del församlingars arbete med Vägkyrka på mitt bord. Då han hade en mängd goda tankar om besöksnäring, turistvägar och liknande kontaktade han stiftet, skolan och mig för eventuellt samarbete med kurser och kulturprojekt kring hur olika Gudshus kan vara intressanta och attraktiva också i sådana sammanhang.


bara halvbra bok

På väg till Samos i slutet av förra månaden köpte jag en bok i Pocketshoppen på Arlanda. Då jag gillar populärskriven historia och var på väg till Grekland blev det Sparta – en odödlig historia skriven av engelsmannen Paul Cartledge, professor i grekisk historia vid universitet i Cambridge. På Samos – eller som jag brukar skriva det: εν Σάμος – började jag läsa men stannade upp efter ett tag då jag märkte att jag ville tro att det jag läste utspelade sig på ön jag var på, inte på fastlandet. Det blev liksom lite rörigt och jag kom att blanda Samos-fakta med Sparta-dito.
 
Hemma igen läste jag färdigt och fann Sparta – en odödlig historia intressant. Men rörig. Naturligt för 300 sidor med många namn och händelser lätta att förväxla och blanda ihop. Till det är den ojämn i framställningen. Jag tycker mig finna delar som tydligt är stringent text skriven för att läsas med andra avsnitt som är näst intill pratiga som om de är utskrifter av ljudupptagningar av muntliga föreläsningar*. Översättningen till svenska skulle också kunnat vara bättre utan a lot av anglikanismer.
 
Men den är intressant och som pocket inte ett stort ekonomiskt utlägg. OK – typ. Eller halvbra. Baksidestext är i alla fall värd att återge:
 
Sparta var motsägelsefullt. En krigisk kultur där kvinnorna hade större rättigheter än någon annanstans under antiken. En ekonomi som byggde på slavar samtidigt som man hade ett jämlikt samhälle för de fria medborgarna som mål. Ett avancerat lagsystem som hade instiftats för att ingen person eller instans skulle få för mycket makt. Ett land där det viktiga var samhället och inte individen och där pengar inte hade något värde. Sparta är odödligt i historien och när man läser denna bok förstår man varför. Det är inte överord att säga att våra samhällen idag hade sett annorlunda ut om Leonidas hade accepterat Xerxes uppmaning att spartanerna skulle kapitulera och lägga ner sina vapen. Istället svarade Leonidas på ett sant lakoniskt vis: "Kom och ta dem!"
 

*  Att jag hajar till för sådant och kanske är lite överkänsligt för den typen av variationer beror nog på en studieskada. Jag alltid haft Bibelvetenskap som studiehuvudämne och fritidsläsning och det har utsatt mig för en träning i att i texter uppmärksamma växlingar, stilbrott, upprepningar och annat.

flera nya tag

Den 18:e skrev jag. Idag är det den 23:e.

Om man inte skriver på sin blogg blir det färre som läser.

Och de få som läser får mindre att läsa.

Kanske därför blir de färre. Typ.

 

Men nu blir det (kanske) nya tag vid den nya datorn vi just köpt.

Jodå! Så är det! Ny mackapär av modernare snitt. Utan Windows XP som varit programmiljö för hemmets bägge maskiner och förklarats oacceptabelt för framtiden både vad gäller säkerhet och funktioner. Ny modern grej inköp, en jag ännu inte riktigt fattar mig på och som därför de facto går långsammare än de gamla. Men det beror på förarfel.

 

Vi är igång med arbetet på allvar – på jobbet.

Ett drygt halvår har församlingens Ungdomsprojekt pågått. I förra veckan skrev jag en hel del i projektets loggbok. Trots ambitionen att skriva minst en gång i kvartalet har inte mycket skrivits tidigare. Det var definitivt läge att komma ikapp. Efter att ha berättat om konfirmand- och ungdomsarbetet samt en del ting som angränsar till de fälten hösten 2013 och våren och sommaren 2014 slutade jag loggboksanteckningen med ungefär följande text:

 

I skrivande stund har följande gjorts inför arbetsåret:

  • Det har varit en återträff på kvällstid för dem som konfirmerades i våras.
  • Kyrkans Unga har börjat med samma strukturella situation som tidigare. Ett par gånger har bara 3-4 utlandsfödda men inga svenskfödda ungdomar mött upp. Denna vecka kom och gick närmare 30 personer under kvällens lopp. Verksamheten söker med det antalet personer inte sitt berättigande men väl sina former.
  • Högstadieskolorna har besökts och information med inbjudan till konfirmandverksamheten har getts till eleverna i årskurs 8. De aktuella hemmen har brevledes fått samma information.
  • I Vidsel kom 12 ungdomar (av 17 i klassen) till inskrivnings- och informationsträff. Gruppen kommer att samlas onsdagar kl 15-17 med start i nästa vecka.
  • I Älvsbyn där högstadiet har tre stora klasser i årskurs 8 mötte ca knappt 30 upp vid introduktionen. Tisdagar 14.30-15.30 har tagits i anspråk för den verksamheten.
  • En inbjudan att delta i en Konfa2-grupp har skickats till de som konfirmerades i våras. Givetvis mötte man också dessa i skolornas korridorer. I Vidsel kommer dessa att kunna mötas parallellt med när deras ett år yngre kamrater har sin konfa-läsning. I Älvsbyn planeras det så att de samlas på sin ”gamla konfatid” onsdagar 15-17.
  • de i årskurs 9 som inte konfirmerades förra läsåret har fått skriftlig inbjudan att ansluta detta år på verksamhetens ordinarie tider, inte i egna grupper.
  • Personal från församlingen finns med vid ”Läxhjälp” tisdagar 13-15ca på högstadiet, onsdagar på mellanstadieskolan.
  • En grupp kallad 17+ kommer att samlas första gången söndag kväll 1800 den 28 september. Inbjudna är ”icke döpta kyrkotillhöriga i avvaktan på dop” födda 1996-97, icke konfirmerade i samma årskullar, internatelever vid Älvsby folkhögskola och några till.

I eftermiddag startade så konfasamlingarna i centralorten. Tjugonio föranmälda på listan. En var sjuk, en bortrest, en utebliven. Tillkom tre som inte anmält sig tidigare. Kul att komma igång.

 

I morgon onsdag konfirmander i Vidsel och Konfa2 i Älvsbyn. Det team på fyra som vi är delar upp sig. Jag blir kvar med Konfa2-gruppen som vi inte exakt vet hur den blir. Sedan Mässa i kyrkan 18.30 och därefter Kyrkans Unga. Då dagen börjar med kollegium 8.00 kommer den att anses vara fullmatad.

 

Torsdagen kommer att gå i förberedelsernas tecken inför helgen.

På söndag 11.00 skall jag nämligen predika och celebrera på EFS som ”lånar” en av oss kyrkpräster en gång i månaden. Rimligen bör jag då ha något genomtänkt att säga.

 

16.00 är det sedan dags för Familjegudstjänst med dophjärteutdelning i Älvsby kyrka. Bakgrunden till dophjärteutdelning är att när någon döps i Älvsby församling – baby ung eller vuxen – fästs ett hjärta på ett nät i kyrkan. Till alla som döpts sedan Mikaeli förra året har därför gått en inbjudan till just denna Familjegudstjänst som garanterat blir en ganska speciell historia med spädbarnfamiljer till max på plats för att hämta ”sitt hjärta” Och så många konfirmander som möjligt – kyrkovant folk. Efter gudstjänsten middag i Församlingsgården.

Sedan det spännande kallat 17+ i en första träff för intro och planering. Antal? Ingen aning!

 

Javisst-ja! Lördag kväll skall jag ävenledes förkunna Ordet på EFS där man bestämt sig för att börja (om) att ha dubbelmöteshelg en gång i månaden.

 

Som synes full kubbning! Meningsfullt.

Ledig fredag!


kyrksam småborgerlighet

 
I valet var kyrksamt folk lite småborgerligt – men bara lite.
Det blir min slutsats av en detalj i SVT-Valu detta år. 
 
De jag kallar kyrksamt folk är den grupp som i SVT-Valu angett att de firar gudstjänst en gång i månaden eller oftare och då sammantaget i alla kyrkor. Den gruppen är inte speciellt stor. Skulle partiet Kyrksam Front bildas och detta KyF skulle få alla kyrksammas röster tog man sig nätt och jämnt in i Riksdagen. Fler är inte de kyrksamma. KyFarna skulle dessutom ramla ur om ett par mandatperioder då de presumtiva väljarna som idag har tämligen hög medelålder ersatts av yngre årskullar som i än större utsträckning tycker att KyFar är KuFar och lämnar deras kandidater oberöstade.
 
För den stora politiken spelar de kyrksamma inte så stor roll och deras småborgerlighet får inga effekter. Ändå kan det vara intressant att se på siffror och staplar. Det artikeln i Dagen från vilken jag snodde bilden poängterar är att de kyrksammas val inte radikalt skiljer sig från den generella valmanskåren om man tänker blockpolitik. Att Moderaterna är mindre och KD större är ju bara en intern omfördelning inom borgarblocket, inget annat. Och att SD är svagt är ju starkt glädjande.
 
Men det skulle vara intressant att strimla upp de kyrksammas politiska hållning till exempel i ålders- och samfundssegment och längs parametrar som stad och landsbygd, norr och söder osv. Röstar till exempel yngre längre vänsterut? Är SD-siffrorna låga på grund av de kyrksammas höga medelålder eller berör det på att frommisarna oftast är en ganska välmående medelklass med tämligen starka humanistiska värderingar? Och tantmajoriteten i relation till männen? För den stora politiken spelar detta som sagt mindre roll – men för samfunden internt skulle det kunna vara intressant.
 
Till sist: Om SD i Älvsbyn kandiderar till Kyrkofullmäktige 2017 och då de över 600 som nu röstat SD gå man ur huse skulle SD få egen majoritet – om de andra nomineringsgrupperna inför detta skulle fortsätta att vara så passiva som de vanligtvis är. Och skulle på nationell nivå de över 13% som röstat nu mannat reling skulle Kyrkomötet tippa all världens väg.
 
Skulle jag då vara skyldig att bry mig om vad kyrkopolitiken beslutade?
Och om jag inte skulle vara det då – varför skulle jag egentligen vara det nu?

den nya världen 1

När jag och madammen i mitt liv för några veckor sedan packade för resan till Samos gällde det att resa lätt packad. Vissa saker blev alltså lämnade hemma. Vandringskängor, ett eller två par extra extra par byxor, jacka, toppeluva, regnställ och annat. Vi skulle ju inte till fjälls!
 
Vad gäller kläder har jag lätt att gallra men när det kommer till böcker får jag det svårt. Den, den, den och den vill jag ju ha med. Och den och den och de två. Och den. Jag står som en förvirrad åsna mellan en hel skog av hötappar.
 
Tagen av allvaret mobiliserade jag i alla fall karaktär och omdöme och tog bara fem stycken att kunna läsa i. Egentligen läsa på nytt. Omläsningsmaterial. Det blev ändå över ett kilo böcker för mycket. Två tjockisar som jag aldrig läste i – utom ett kapitel i en – hade med fördel kunnat göra sällskap med alla andra jag övergav i bostaden och i de teologiska hyllorna på jobbet.*
 
Bland andra som redan från början gallrats ut lämnades en halvläst volym på nästan 1,4 kilo. Vär hemkommen har jag sedan läst ut den men låtit den ligga och vänta på att först nu bli bebloggad i kategorien Predikaren 12:12. Lennart Pehrsson heter författaren och bokens titel är Den nya världen – utvandringen till Amerika 1 om svenskarna som for till USA. 
 
Det är första volymen av tre och börjar med den förste svensken som reste över på ett holländskt skepp, om kolonin Nya Sveriges uppgång och fall och sedan historien fram till en tid efter det Nordamerikanska inbördeskriget. Väldigt mycket intressant vetande! Jag hade till exempel ingen aning om att just den där förste svensken var från Småland och hette Jonas Brunk. Han var den första europé som bosatte sig på fastlandet mitt mot Manhattan och vad det led gav Brunks gård upphov till stadsdelsnamnet Bronx i New York. Jag älskar den typen av värdelöst vetande.
 
En mer djupsinnig beskrivning av Den nya världen – utvandringen till Amerika 1 finns på den historiska bokklubben Clios hemsida – klicka här.
 

*  Till detta kom att vi på Arlanda köpte oss var sin pocket samt på Samos och Patmos ytterligare tre.

valanalys

Jag är nu inte vassare valanalytiker än många andra som nu far fram i informationsrymden. Också de som är verkliga snillen vad gäller politik, väljarströmmar, vilka som röstar på vad och varför och allt annat går just nu bet på uppgiften att begripa exakt hur Sverige skall ledas de närmaste fyra åren. Jag skall därför inte som någon annan sorts messerschmitt söka drista mig att ge en lösning. Den mentaliteten spar jag till andra sammanhang då jag vet tillräckligt för att kunna vara en tvättäkta besserwisser – något som jag då inte drar mig för. Men några saker är i alla fall klara – eller?
 
Majoriteten vill inte längre ha Alliansen och dess utslagningspolitik. Må vara att det kan vara av olika skäl med faktum måste ju stå klart för varje räknekunnig borgarväljare. Det var ju till och med så att fler vågar ty sig till den ännu inte helt definierade linje som kan skönjas i S+MP eller S+MP+V – fast den verkar inte vara aktuell nu – än till den som de fyras gäng tydligt ville ha fortsatt mandat för. Hellre okänd vänster än ökänd höger förefaller vara folkmajoritetens mening. Ställd inför det är det rimligt att regeringen avgår.
 
Feminismen är på G. Visserligen nådde inte Fi 4% men ser man till ålderspyramid och andra demografiska faktorer om var och vilka som placerat sin röst hos dem skulle jag bli ofantligt häpen om de inte skulle komma in 2018 – eller tidigare om det blir extraval, något som klart är en möjlighet.
 
Blockpolitiken kan luckras upp. Med betoning på kan. Att moderatledaren valde att avgå – tydligen också finansministern – kan här spela en viss roll. Förutom att M fick storstryk och bara av den anledningen får sin ställning som borgarledare försvagad kommer avgångarna att leda till att att man bli vag i sina konturer den närmaste tiden. Ankaret har släppt botten i någon mening. Det kan öppna för att C och FP blir med och tar ansvar för att göra upp med Löfven – efter det att valrörelsebataljens krutröksdimmor skingrats.
 
Och så SD – valets stora nederlag. Vilket mörker! Viktigt nu att ingen dagtingar med deras migrationspolitik. Ingen! Och att alla nästa valrörelse tar debatten med apartheidattityden. Alla! Krossa småskurenheten med argument och sunda värderingar kring människovärde och solidaritet. Inga eftergifter! Och blir det extraval utifrån mänskliga rättigheter må det bli ett sådant. Eller två. Innan 2018.
 
Bilden? Rösternas fördelning i Älvsbyn Östra, mitt distrikt. Klicka på den blir den större.

14 september 12.38

Just den 14 september 12.38 är det förinställt att detta blogginlägg skall publiceras. Jag skrev det lördag kväll runt ½11. Det är en för bloggen lätt bearbetad form av mina fusklappar för predikan i Högmässan i Vidsel på valsöndagen. Själva manuskriptet i sin tur skrevs tidigare på lördagen innan det bar av till Luleå för besök hos barnbarnen.
Om det jag verkligen sa i gudstjänsten blev exakt vad jag innan avsåg att säga kan jag inte säga nu. Jag har ju inte predikat än – bara apterat inlägget.
 
Efter ingångspsalmen 90 sa jag detta som Beredelseord innan Syndabekännelsen och bön om förlåtelse:
 
Det är Medmänniskan som är temat idag.
Temat ligger bakom valet av de texter som blir lästa.
Liksom vilka psalmer vi sjunger. Och det vi ber om och för.
 
Strax kommer vi att sjunga Kyrie – Herre förbarma dig. Anette sjunger ”solo-partierna”.
Men inte det vi vanligen använder. Det Kyrie som kallar Gud/Jesus för evigt strålande morgonsol. Med temat i tanken valde vi ett annat: Herre, du blev vår broder... 
 
I den tanken börjar vi gudstjänsten. I Jesus. Medmänniskan med stort M.
Det är med Honom, hans person och hans sätt att vara, som vi ska jämföra våra liv. Faktiskt. Han är mallen för hur Gud vill att en människa skall vara.
Men det kan verka så ouppnåeligt, detta att vara som Jesus. Stort och vittomfattande.
Därför ger Bibeln alldagligare exempel att spegla sig i. Olika människor. Många människor.
En berättas om i den GT-text vi kommer att lyssna till om en stund. Ebed-Melek. Betyder Kungens tjänare, kanske Tjänande kung. En bild för den som vill tjäna Jesus. Men också av Jesus.
 
Ebed-Melek ser andras behov – Jeremias.
Han talar för någon annan – Jeremia.
Han agerar, handlar, till förmån för en annan – Jeremia.
 
Se, tala, agera för medmänniskan – det är vår uppgift.
Att inte se, inte tala, inte agera för medmänniskan – det blir vår skuld.
Den hamnar vi i när vi ser, talar och agerar till förmån för oss själva. Och den själviskheten bakar vi nu in i bekännelsen och bönen om förlåtelse... 
 
Efter förlåtelse och tackbön Kyrie: 695:1 eller 2 och psalm 801 som Lovsång. Efter texterna ur Gamla testamentet och Nya testamentets brev – Jeremia kapitel 38 verserna 7-13 och Romarbrevet kapitel 4 verserna 1-6 – sjöngs psalm 97 som Graduale innan Matteusevangeliet kapitel 7 vers 12 lästes. Där står: 
 
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.
 
Sedan predikade jag. Markeringen […] betyder att jag ger de som hör möjlighet att bidra in i tankegången.
 
Det var Den gyllene regeln – texten jag läste. Det Jesus säger sammanfattar alla regler och ord Gud gett genom alla profeter.
 
Jesus är inte ensam om sin regel. Tanken finns också i andra religioner.
Gör inte mot andra något som skulle vålla dig smärta, om det gjordes mot dig. Hinduismen.
Plåga inte andra med det som pinar dig själv. Buddhismen.
Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig. Konfucianismen.
Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Detta är hela Lagen. Det övriga är förklaringar. Gå och läs! Judendomen.
Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv. Islam.
 
Men vi har den i den kristna varianten.
Den är positivt formulerad. De flesta andra negativt – gör inte...
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. 
 
Den uppmaningen är grunden för hur man skall leva som kristen, som Kungens tjänare, som en Ebed-Melek för att koppla tillbaka till GT-texten och Beredelseordet innan Bönen om förlåtelse.
 
1. Leva som Jesus lär – också på valdagen
 
Vad spelar den uppmaningen för roll idag när det är val.
För det är det ju idag. Allmänt val.
Ska Gyllene regeln spela någon roll när vi röstar? Och då – vilken?
Finns det ett kristet sätt att rösta? Vilket är då det? [...]
 
Jag påstår att det finns ett kristet sätt att rösta!
Att Den Gyllene regeln ska styra vårt sätt att välja.
Inte så att Den Gyllene regeln avgör vad vi röstar på, vilken sedel vi väljer.
Men så att det är utifrån Den Gyllene regeln en kristen skall välja röstsedel.
 
I valrörelsetider frestas vi att välja utifrån vad som gagnar mig, vad jag själv tjänar på, vilka politiska program som är bäst för mig.
Politikerna brukar trycka på den knappen (även om jag nog tycker de varit mer återhållsamma i år än tidigare val). Självupptagenhetens och egoismens knapp.
Och många röstar så – utifrån sig själva.
Kanske tänker du göra så – om du ska rösta i eftermiddag. Kanske inte.
Kanske du gjort så – om du förhandsröstat innan idag. Kanske inte.
Skulle så vara och du nu kommer på att Jesus vill du ska tänka annorlunda kan du ju alltid rösta om – om du förhandsröstat alltså. 
 
I vart fall skall jag rösta i eftermiddag.
Och jag kommer inte undan att Den Gyllene regeln gäller också när jag skall rösta, den regel som sätter Medmänniskan och hennes behov över eller åtminstone på samma nivå som mina egna och jag själv.
 
Regeln säger inte vilken röstsedel man ska välja.
Det är en sak för förnuftet. Man kan ju ha olika åsikter om vad som bäst gagnar Medmänniskan, olika uppfattningar om vad som gör samhället och världen bättre för alla.
På frågan Vad skall jag rösta på? finns inget kristet svar, ingen kristen etik.
 
Det är mina motiv, vad jag röstar utifrån, varför jag gör det jag gör som är en kristen etisk och moralisk fråga. Så är det i många saker och idag, även på valdagen, är vi som alltid utifrån Den Gyllene regeln skyldiga att vara Kungens tjänare, nya Ebed-Melekar och Ebed-Melekor, för våra medmänniskor, de Jeremiasar och Jeremiasor som nu likt den gamle profeten hamnat illa till.
 
2. Gud lever som Gud lär – alla dagar!
 
Vi tar Den Gyllene regeln igen:
Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. 
 
Guds vilja är att vi människor, var enda en, hängivet och fullt skall leva för och i total gemenskap och harmoni med Gud, enhet med Gud. Som Kungens tjänare, Ebed-Melekar och Ebed-Melekor. Det vill Gud.
 
Och därför, för att skapa den relationen, för att öppna den vägen valde Gud att leva som Gud lär, valde att bli en Tjänande kung, en Ebed-Melek, för vår skull. 
 
Gud vill att du skall vara med Gud – och blev människa för att vara med dig.
Gud vill att du skall ge ditt liv till Gud – och gav som människa sitt liv åt dig.
Gud vill att du ska förlåta – och Gud förlåter dig.
Gud vill att du ska möta Gud – och möter dig i Nattvarden.
Gud vill att du skall vara Kungens tjänare – och är din Tjänande kung.
 
Amen.
 
Efter Trosbekännelsen Offertorium: psalm 591, Mässan med infogad förbön och Slutpsalm: 288.

apterad bomb

När det gäller bloggandet finns – tror jag – en funktion jag inte tidigare testat. Det handlar om att man skriver något som man inte publicerar direkt utan anger en framtida kommande tidpunkt då det hela syns på bloggen. Om det funkar vet jag inte. I vart fall har jag apterat ett inlägg som kommer att bli offentligt klockan 12.38 i morgon söndag.
 
Då är gudstjänsten i Vidsel slut. Har jag då följt mitt manus noga kan man här läsa vad jag nyss sagt. Folk som bor så långt bort att de inte kunnat ta sig till Vidsel och som förhandsröstat fel ges därmed en chans att läsa vad kristen etik får för valeffekt – och om det behövs i vallokal ändra sin röst.

hur kristen ska rösta

Jag skrev jag nyss på Facebook.
På allmänna fältet men också i en del "grupper" typ Älvsbygudstjänster, Konfa Älvsbyn-Vidsel 2013-2014, Konfa Älvsbyn-Vidsel 2013, Sommarkyrkan 2014, Kyrkans Unga Älvsbyn, Fotbollskonfa 2011 och Fotbollskonfan 2012:
 
I morgon Högmässa 11.00 i Vidsel.
Skall förberedas under denna dag.
Kommer att handla om valet, om hur man ska rösta som kristen.
Kom gärna med tips och motiveringar till dessa!

olika prästsorter

Jag läste Dag Sandahls blogg om avhopparpräster. Läsandet kom mig att associera och att tänka. Inte särskilt djupt och på eller utifrån vad Sandahl skrev – hans bloggeri berörs alltså inte här.
 
Nej – det var just ordet som sådant som startade en hjärnkontorets lekaktivitet kring hur man skulle kunna beskriva olika sorters präster som kan skönjas här i jämmerdalen. 
 
Avhopparpräster. Yes! De finns. De som av olika anledningar slutat vara präster. Två underavdelningar. Kanske tre. Eller fyra.
 
En är de som resonerar konsekvent och som utifrån att man hellre vill verka i ett annat yrke eller har nått en annan samfundstillhörighet avsäger sig prästämbetet. Dessa är tydliga och konsekventa. Har man hjärtat på ett annat ställe lyfter man inte lön i kyrkan.
 
Ett par andra slag är de avhopparpräster väljer att behålla sitt prästuppdrag och sin skjorta fast de inte ser det meningsfullt för dem själva att i den dagligen gärningen prästa på – om man nu gör ett nytt verb. Dessa lyfter inte lön i kyrkan utan får blodpudding på bordet på annat sätt. Gruppen, grupperna, individerna är lite vaga i konturen och ibland tycker jag att det finns lite av ett snobberi i saken. Men i vissa lägen är det helt OK. Är man till exempel präst med en hjärna som passar för akademisk forskning i teologi är det ju fullt rimligt att man med bibehållet prästämbete gör det på ett universitet – typ. På något sätt tjänar man ju kyrkan. Men vad gäller konsulter och annat privatpraktiserande jox på det mer allmänmänskliga fältet är jag mer osäker.
 
Ett fjärde slags avhopparpräst är kanske den – noga här är ordet kanske – som hoppar av inom systemet för att ha specialuppdrag av olika slag. Stiftsadjunkter till exempel. Fast i dessa lägen handlar detta med att vara avhopparpräst verkligen om inställningen man har. Har och vill man ha uppdraget för att verka där har jag inga invändningar. Vill man vara i specialuppdraget därför att man aktivt inte vill vara ”vanlig präst” tycker jag motiven blir avhoppiga – typ.
 
Inhopparpräster finns! Det är oftast pensionerade farbröder och tanter som kliver in och vikarierar där sjukdomar och/eller vakanser lämnar pinsamma gluggar i det prästerliga bemanningsgarnityret. Ovärderliga snubbar och snubbor utan vilka den kära Svenska (folk)kyrkan på många håll många gånger skulle stå sig rejält slätt.
 
Finns det överhopparpräster? Kanske. Alltså de som snabbt som blixten gör eller söka göra karriär eller lanseras kraftigt inom organisationen. Som grupp betraktat är de inte många men en del av dem jag sist beskrev bland avhopparprästerna kanske snarare är överhoppare som tar genvägar förbi det som ibland kan kännas som ett ganska otacksamt harvande som adjunkt och komminister i en församling.
 
Påhoppare finns! Ordet kan betyda olika. Dels de som villigt och glatt hoppar på det som behöver göras för Guds och människornas skull. Dessa är inget problem, bara guld värda. Kanske för några irriterande energiska men det är allt.
 
Värre är de påhopparpräster som ägnar sig åt att hoppa på allt och alla, inte minst sina kollegor och kyrkan själv. Att vara kritiskt eller argumentera mot linjer andra företräder gör en inte till påhoppare – tro inte jag menar så. Det när grälsjuka och skadeglatt osakligt agiterande finns men blir påhopparpräst.
 
Leker man vidare med orden finns det givetvis också påhoppade präster liksom de som blivit av olika vettiga och ovettiga skäl överhoppade. De avkopplade prästerna som bara tar det lugnt utan att engagera sig och ta tag i något finns också. Kommer läsaren på ytterligare typer är jag tacksam om man i kommentarsfältet fyller på min lista.

kyrklig arbetsmiljö

 
Tisdagar är skojiga dagar.
På arbetsplatsen.
En av dem alltså.
En arbetsplats av flera:
Församlingsgården.
 
Som präst är egentligen alla platser arbetsplatser. Överallt är lokaliseringen av ens uppdrag, kall-ort om man säger så. Givetvis är själva kyrkobyggnaden en sådan. Liksom samhället som sådant. Och hemmen där människor bor. Skolorna. Vårdhemmen. Orten för kallelsen är överallt där människor Jesus dött och uppstått för lever, vistas och uthärdar. Församlingsgården också – som detta handlar om.
 
Tisdagar är alltså skojiga dagar där.
Tisdagar några timmar efter lunch då det är Vuxen-barn-grupp.
Det betyder typ två myriader bäjbisar på skiftande humör tillsammans med sina dragdjur för de prydligt foajéparkerade vagnarna. Det är full fart och fullt kryp i korridorer och hallar. Känns nästan som om man måste sparka sig fram bland alla masande springande klättrande tjoande nappsugare med mammor och en pappa. Ett väldans livat liv i en stimmig kyrklig arbetsmiljö.
 
Som om någon vecka kompletteras med en ny kull konfirmander.
Som jag längtar efter!

bildproblem

 
Såhär skrev jag för en stund sedan:
 
Jag vet inte hur detta går och om det blir något blogginlägg. Kanske tar jag bort det helt om det inte lyckas eller jag kommer fram till att göra så. Anledningen och ämnet är att jag vill testa om det går här och nu att få in en gammal bild ur mitt arkiv. Till förra inlägget har det inte gått. Ännu. Kanske är det blogg.se som macklar på något vis.
Nu publiceringstest!
 
Nähä!
Det gick inte!
 
Då testar jag en annan väg.
Jag publicerar en bild ur arkivet först och låter denna text vara bildtext.
Kanske går det bättre.
 
Eller så beror det på att jag ännu använder Windows XP...
 
Slutsatsen av också den andra försöksvägen blir att jag för att få in en gammal bild – jag använder ju en del illustrationer lite småtematiskt – måste ladda upp den på nytt. Alltså som om den vore en ny bild. Vilken flax att jag sparat om inte alla så i vart fall de flesta illustrationer i en speciell mapp på min dator – som bilden visar.

sjätte september

Det finns mycket att skriva om på bloggen – när tillfälle ges, beslutsamhet tas fram och inspiration rinner till. Jag har ju till exempel ännu inte i serien med rubriker εν Σάμος plus ett nummer berättat om resdagen till Patmos där aposteln Johannes i en grotta den tid det begav sig fick se de syner som finns beskrivna i Bibelns sista bok, inte heller om den sista dagen och den lyckliga resan hem.

 

Att vikariera i mitt gamla uppdrag på folkhögskolan med lektioner på Svenska kyrkans grundkurs och där fundera med de eleverna kring Svenska kyrkans framtida öden och äventyr ger ävenledes en del intressanta tankegångar möjliga att dela med sig av – vi får se hur det blir med det.

 

Att skolan från och med slutet av vecka äntligen anställer en ny skolpräst är definitivt värd en kommande bloggpost!

 

Onekligen finns en del annat arbetsrelaterat men då i församlingen som också kan vara värd en betraktelse. Liksom det internationella läget, valrörelsen, vädret och vinden.

 

På Facebook skrev jag denna lördagsförmiddag:

Packar upp och monterar snygga IKEA-hyllor och vitrinskåp. I sista stora paketet - vitrinskåpen - visar det dig att en 35 mc lång pinne saknas. LIDER!!!

Telefon med koncernen ger att pinnen kommer med posten till veckan.

 

Nu med madam, macka och kaffeflaska mot LINGONSKOGEN!


åter i selen

Så är jag tillbaka i vardagen igen med en mer årsnormal växling mellan det som benämns arbete och den så kallade fritiden man mer disponerar själv. En lång sommar med sol och ledighet – det blev mer mer sol än ledighet – är över och höstens uppgifter skall genomföras. Idag innebar denna första arbetsdag försök att komma ikapp, uppdatera och få överblick – vilket inte gick. Har än så länge bara koll på de närmaste två veckorna, inte mer. Detta beror dock inte på att församlingens liv och verksamhet skulle skulle sakna planerad strukturer och linje. Det innebär bara att jag själv inte helt tagit in vilka strån till stacken jag skall dra. Men en del vet jag.
 
Måndagar till och med torsdagar samt var annan helg kommer att ha konkreta arbetsuppgifter av skilda slag. Fredagar och de andra två helgerna av fyra är tjänstefria och det betyder veckoprogram av ungefär följande snitt:
  • Måndag förmiddag: Administration och närvaro på Pastorsexpeditionen. Eftermiddagen alternativt kvällen förberedelser, besök och liknande.
  • Tisdag förmiddag: Då och då andakter på äldreboende. Efter lunch ibland pastors, ibland annat, kanske konfirmander i Vidsel – startar om ett par veckor på dag ännu inte spikad – besök, skriverier mm.
  • Onsdag morgon kollegium och personalmöten av skilda slag. Eftermiddagen konfirmander och på kvällen oftast en Veckomässa med efterföljande Kyrkans Unga – som redan börjat för terminen. Onsdagar blir långa dagar.
  • Torsdag förmiddag expedition eller begravningsjour. Eftermiddagen kan också innehålla en begravningstid (men som regel inte två samma dag) alternativt konfirmander i Vidsel.
  • De helger jag är i tjänst kan lördagarna handla det om en tid för begravning och 2-4 reserverade klockslag för dop eller vigslar – allt utifrån efterfrågat behov. Söndagarna som regel minst en gudstjänst, ibland två, rentav tre.
Så ser det ut just nu. Kvar att hitta former och tider för är:
  • en fortsättningsgrupp parallellt med konfirmandarbetet för dem som konfirmerades i våras,
  • en 17+-verksamhet för de så kallat antecknade kyrkotillhöriga som inemot sin 18-årsdag inte är döpta eller konfirmerade,
  • något vettigt i relation till den vaga kategorien unga vuxna,
  • kanske Bibelstudium på engelska eller på lätt svenska inriktad på invandrare,
  • speciella temakvällar en söndagskväll i månaden,
  • annat jag nu glömt att nämna.
Men denna vecka är inte så. I stället blir det lektioner på folkhögskolan. Sju undervisningstimmar och en i morgon bitti en Veckomässa. Årets upplaga av Svenska kyrkans Grundkurs på halv fart och modifierad distans börjar denna vecka. Skolan har ännu inte funnit någon permanent lösning på vem som skall vara skolpräst, det uppdrag jag lämnade förra året med tjänstledighet i februari och definitivt första oktober. Då skolan i någon mening är uppställd blir det också nu frågan om ännu ett återfall, några timmar just denna vecka om Gudstjänst och Bibel. Om det får en fortsättning vid kursens övriga så kallade inneveckor går inte att sia om. 
 
Jag har ännu inte berättat färdigt om förra veckans vistelse på Σάμος. Inte heller om vad jag mötte på den andra ön Πάτμος/Patmos där lärjungen Johannes fick de uppenbarelser som skrevs ned och blev Bibelns sista bok. Inlägg om det kommer vad det lider men inte nu.

RSS 2.0