ost-kamp på coop

 

Vi är nu i tiden före Påsk. I år som så många tidigare år pågår i Svenska kyrkan den så kallade Faste-kampanjen. Den har väl aldrig – i vart fall under den tid jag som 63 år ung kan överblicka – haft till syfte att man skall just fasta eller så. Fokus har varit ett annat: Internationellt bistånd.

 

Tidigare hade sådant Lutherhjälpen som affischnamn och den vägen samlade man in pengar för katastrofinsatser, sjukvård och så kallad u-hjälp. Andra tider av året organiserade Svenska Kyrkans Mission andra insamlingskampanjer för kyrkoutveckling, församlingsbildning och liknande i främst Afrika och Asien. I församlingarna var det ofta samma människor som var aktiva vid bägge årorna men det kunde också hända att det fanns rivaliteter mellan folk som lite ensidigt engagerade sig för kroppens överlevnad och dem som mer betonade vikten av själarnas frälsning – typ.

 

Då Jesus både botade sjuka och förlät syndare blir en sådan uppdelning riktigt korkad. Detta och att situationen förändrats i samhällen och kyrkor i Afrika, Asien och Latinamerika har lett till ett helhetsperspektiv kring Svenska kyrkans internationella arbete när man fortsätter att engagera sig till förmån för våra medmänniskor utomlands. Faste-kampanjen har alltså bestått. Detta år syftar alltsammans till att stödja landsbygdsutveckling främst i Afrika. Bra!

 

I den vevan kom en idé som andra tillämpat före oss: Vi präster skulle i de lokala livsmedelshandelsbodarna lansera prästost. Kunde vara en kul grej. I vevan skulle vi tillhandahålla informationsmaterial om det där landsbygdsutvecklingsarbetet och möjlighet att ge ett bidrag. Butikerna skulle också kunna ge bidrag till kampanjen.

 

I förrgår – onsdag – stod två av prällarna ett par timmar på ICA och lanserade ost och information. Jag och kollegan Jakob var på COOP igår. Och det var kul. Det blev många man pratar med och flera som prackades på en extra ostbit. 27 ostar om dryga ½-kilot räknade ICA-prällaterna till innan de gjorde sina egna stödköp. Det angav alltså ribban för oss på COOP torsdag kl 15. Klockan 17 hade vi pådyvlat folk 35 bitar och kunde därmed kora oss till guldmedaljörer i detta lokala ost-OS.

 

Som medel att få in mycket pengar kanske det inte är jätteeffektivt att agera så som vi gjorde. För mig spelar det mindre roll. Jag tycker faktiskt inte kyrkan skall tigga pengar i så stor utsträckning. Det rimmar lite illa när folk i media ser att kyrkligt folk – andra än vi – rumlar om och rullar slantar. Jag ogillar också en del attityder som absolut inte driver men ibland kan följa med kampanjer av detta slag – attityden Skänk en slant! Det är ju behjärtansvärt. De har det ju så hemskt. Dels är det inte alltid sant men framför allt är den drivfjädern fel. Människor skall stödja varandra av rättviseskäl, inte på grund av gråtmildhet.

 

Men att kränga präst-ost var en kul grej. Särskilt Norrmejeriers som ju innebär producerat i vår egen region. Vi kan göra det fler gånger om så bara för snackstunderna med folk i vårt mindre samhälle där kanske inte alla känner alla men många i alla fall känner flera.

 

Ett par från ungdomsgruppen anslöt. Det var inte alls planerat men de valde att vara med sina KU-ledare in emot en timme och ägnade sig ivrigt åt att piska folk de kände till vårt bord. För det skall Sofia och Hilda ha ett stort tack!


högstadiet

Är ett elevfik godkänd prästerlig arbetsmiljö?
I princip ja och alltid - även om det inte alltid är så. Men idag. Nu. Är det så. För mig. Ett par timmar. Samtidigt som annat händer i kyrkan. 
 
Det är begravningsdag. En kollega ansvarar i kyrkan vid begravnings-gudstjänsten. Den som begravs var en elev i årskurs 9. Konfirmand förra läsåret. 
 
Så jag - skolan önskade det så - finns på skolan. Till hands som eventuell förstärkning till det kompetenta arbetslaget och de kloka elever som finns där. 
 
Nödvändigt? Kanske. Kanske inte. Pratar med en del. Gör i alla fall ingen skada. Tror jag. 
Och far själv inte illa alls. 
 
[Telefonskrivet på förmiddagen. Rättat och bildförsett ca 14.00]

stava solidaritet

Idag har jag demonstrerat.

Storgatan upp och ner.

Tillsammans med 300 andra.

 

Det var några tjejer i årskurs 9 som låg bakom aktionen bestörta över att en av deras klasskamrater planeras bli utvisad till Afghanistan – efter dryga tio år i Sverige.

 

Jodå! Det är rätt uppfattat. Den afghanska tösen kom hit när hon var fyra, talar välklingande Älvsbymål och är svensk enligt egen utsago. Lokalpressen har skrivit om saken under ett par dagar. Idag var det dags för kamraternas demonstration.

 

Jag gick med – naturligtvis!

Flickan känner jag inte men tycker i alla fall att man bör tillämpa Barnkonventionen på så sätt att hon som varit här så länge och är så naturaliserad bör beviljas ett uppehållstillstånd som sedan utifrån anknytning vidgas till modern. Pappan och en bror har farit tidigare. Vad som hänt dem har flickan och mamman, vad jag vet, ingen aning om.

 

Jag gick med – naturligtvis!

När högstadieelever tar initiativ, samordnar sig och ger upp lunchrasten för att stödja en vän ser jag det som min vuxna, kyrkliga och prästerliga plikt att ansluta – typ. Under gång i slutet av tåget pratade jag med en lärare som lite skämtsamt sa Det är inte säkert att de alla vet vad ordet solidaritet betyder och inte heller kan stava det rätt – men de kan verkligen visa det! Solidaritet och engagemang skall man solidarisera sig med och engagera sig för.

 

Jag är stolt över att känna organisatörerna!

Jag är glad över att jag fick tillfälle att gå med!

 

Då jag är lite trögtänkt fick jag mig en extra promenad. Först hade jag ju gått från kyrkan ned till högstadieskolan där tåget startade och gick i minus 12 upp till kyrkan och sedan åter till skolan varifrån jag naturligtvis hade att traska tillbaka till där jag startat. Nästan framme kom tanken att ett av plakaten hade texten Vi vill ha rättvisa och därför naturligtvis har sin plats i Högmässan i Älvsby kyrka kommande söndag – med Samhällsansvar som tema och en predikotext som talar om att han – alltså Jesus – skall föra rätten fram till seger. Jag citerar fritt ur minnet.

 

Redan på tisdag, innan jag visste att det skulle bli demonstration, undrade jag om någon eller några av konfirmanderna skulle vilja läsa texter, vara kollektörer och annat i gudstjänsten. Inte avsikten men väl effekten blir därför att Evangelietexten med ”citatet” ovan kommer att bli läst av en flicka som jag såg i demonstrationen. Det känns fFint.

 

Mer text och filmklipp hittar man här och här.


manifestationstid 2

Farfar vaktar!
Barnbarnen sover!
Farfar skriver blogg!
 
I förmiddags när jag började skriva detta blogginlägg sov den tvåårige sonsonen utmattningens tunga sömn. Igår ramlade han på dagis och slog ut en mjölktand. Glugg vid tidiga år. Under min tillsyn och vårdnad tumlade han idag över soffans ryggstöd pang ned i parketten. Landade på läppen. Hoppas att det var därifrån blodet flöt och inte skadat en tand till. Händelsen gjorde honom trött och farfars näsduk blodig.
Storasyster fyra år knoppde också in men det är hemkommen till Älvsbyn som jag skriver färdigt vad jag tycker är en manifestation jag tror gläder Jesus och himmelens änglar.
 
 
Det var i onsdags det var manifestation i Älvsbyn.
Inte mot utan för något. Och några.
 
Onsdag den 7 maj fanns i Lokala Väldsbladet ett helt uppslag om att en familj som i sju år befunnit sig i Sverige och Älvsbyn förpassats tillbaka till det numera säkra och stabila Irak. Jag hoppas läsaren fattar ironin i orden säkra och stabila. Det är precis så säkert och stabilt att svenska Utrikesdepartementet uppmanar svenskar som jag själv att inte fara dit. Samtidigt verkar andra statliga myndigheter anse att det är ett vettigt resmål med enkel biljett för barn och ungdom av icke-svensk härkomst.
 
Artikeln kom ungefär en vecka efter avvisningen. Tydligen ansågs det viktigt att lyfta ut dem just då. Den 5 maj hade en tidsgräns nåtts så att deras ärende kunnat öppnas på nytt så vid månadsskiftet kom i arla morgonväkten 15 poliser för att verkställa transporten.
 
Många Älvsbybor blev bestörta. De utvisades klass-, förenings- och lagkamrater blev förtvivlade, besvikna och arga. Personer de lärt sig älska var bara borta.
En mamma till en sorgsen flicka tog initiativ till en manifestation. Hon kontaktade en lärare som hakade på och tillsammans hakade de två på Kyrkan. De två äldre av de utvisade barnen brukade – fast de är muslimer – vara med på onsdagskvällarna när Kyrkans Unga träffas i Johannesgården. Så jag och en av diakonerna lät oss påhakas – som privatpersoner och som representanter för arbetslaget.
 
Ungefär 150 personer mötte upp till manifestationen i Lomtjärnsparken.
Inte bara ungdomar. Också mindre barn fanns där. Klasskamrater till familjens lilla flicka som näppeligen har ens en enda minnesbild av Bagdad. En klasskamrat med Downs syndrom sa med bestämd röst till mig att hon ville att hennes kompis skulle komma tillbaka igen. Och det brukar bli som jag vill! om jag hörde rätt.
 
Jag som tillbringat hela mitt vuxna liv bakom en mikrofon och inte är rädd att prata inför folk blev ombedd att leda det hela och säga något vettigt. Jag ledde. Som en konferencier ungefär. Varvade sångtjejernas insats med telefonkontakt med familjen i Irak och eget prat då jag försökte säga vad jag hörde andra skulle vilja säga om de vågat stå framför folk – och en del eget.
 
En egen sak jag berättade var att jag på Kyrkans Unga drygt en vecka innan utvisningen pratat med en av grabbarna och då frågat honom vad han tyckte Frihet var. Många svenska ungdomar brukar då svara ungefär Att få göra som man vill, att slippa skolan, att kunna resa, att ha pengar. Efter lite eftertanke svarade han ungefär: Trygghet. Som här. Att man inte behöver vara rädd fast man är olika, ser olika ut, har olika tro. Som här.
Nu är han otrygg i Bagdad.
 
Jag försökte också säga något om sorg, ilska, besvikelse och hur vi framöver ska använda sådana känslor. Jag sa ungefär att den nu aktuella familjen är viktig och det finns all anledning och goda möjligheter via telefon och internet att hålla kontakten och bevara vänskapen med dem. Sedan finns det flera familjen Anwor – typ. Det finns flera Taha, Nabaa och Hassan. Flera som fruktar för sin framtid och av humanitära skäl skulle få stanna – tycker jag.
 
Att vara arg på polisen är ingen idé. Det är inte alls säkert de gillar den här sortens jobb.
Att vara arg på enskilda handläggare på Migrationsverket är inte heller riktigt någon poäng även om det nog ibland kan vara på sin plats.
Att vara arg på regelverket finns det all anledning att vara – det kan man förändra.
 
Och med det sagt uppmanade jag alla att skaffa sig fler vänner, att fördjupa vänskap med dem man redan har. Och att i organisationer, lag, Röda Korset, kyrkor eller på annat sätt arbeta för att vi ska bli mer humana än vi redan är. Och att de lyssnare som i höst har rösträtt skall använda den – det är ju Riksdagen som skapar regelverken. Och att de som inte ännu har rösträtt inför valet går på de familjemedlemmar som har. Det är vägar för att vi skall bli bättre människor, i ett bättre samhälle, i en bättre värld.
 
Några tjejer sjöng – det har jag nämnt. Sista låten var We are the world och då gick en massa Älvsbyungdomar upp på scen för att delta – och visa familjen som var med på Skype att vi var många som manifesterade med anledning av att de utvisats.
 
Jag är stolt över Älvsbyungdomarna!
Jag är tacksam för att jag fick förtroendet att vara med när de saknade sina kamrater.
Och jag tycker att fast Jesus inte ens nämndes var det en manifestation i hans anda – till förmån för den i Bibeln ofta nämnda trippeln invandraren, den faderlöse och änkan.
 
Piteå-Tidningen har liknande avgiftspolicy som tidningen Dagen – är man inte prenumerant kan man inte läsa hela tidningen på nätet. På alvsbynews kan man här läsa mer om manifestationen och se på fler bilder. Bilden i detta inlägg på ungdomarna tog jag själv, den av tidningssidorna snodde jag från en Facebookvän alias den kontaktade, engagerade och förmedlande läraren.

lekenskolan brann

 
Jag började blogga i mars 2005. Det bloggverktyg jag då använde blev mer än lovligt segt och i juli samma år flyttade jag det redan skrivna hit till denna blogg och fortsatte här. Hela tiden har jag noterat de datum då fler än 50 unika IP-adresser tittat in.
 
Den 2 februari 2009 bröts 50-vallen för första gången med inlägg om att en av samhällets låg- och mellanstadieskolor stod i ljusan låga. Det var de tre inläggen stress..., det luktar rök och det ryker i ruinerna som tog besökskurvan över halvhundranivån under några dagar. Det rekordet – 67 stycken – tangerades inte förrän i slutet av oktober samma år när Kyrkomötets i undergivenhet gentemot en sekulär religiöst neutral statsmakt ändrade det av Gud instiftade äktenskapet.
 
Lekenskolan brann alltså i februari 2009. Ytan skolan stod på städades av så att bara källarplanet fanns kvar i igenplomberat skick. Så har det varit tills nu då man inlett byggandet av ett boningshus med ICA-butik i undervånningen – om jag fattat rätt. Stora dunkadunkaspett bilar sönder källarbetongen, grävmaskiner gräver och lastbilar och dumprar transporterar. Allt detta har skett under veckan under stort oväsen och richtermätbara vibrationer. I morse gick vi under vår icke vanligtvis förekommande lördagsmorgons-promenad förbi platsen där nu stillhet råder och som ser ut som bilderna visar.
 
Jag gissar att detta inlägg inte kommer att spräcka någon besöksvall.

kom, stod och sneglade

 
ja se konungen wore han kom'an
å drottningen hon va ju me'an
å folke kom å begloddán
å seddan han ätte se for'an
 
 
Ovanstående fantastiska lyrikstycke är ett försök att på hemsnickrad lokal dialekt kortfattat beskriva vad som hände fredagen den 16 augusti. I förra inlägget berättade jag vad som var på gång och idag blev det. Och på något sätt är det mycket väsen för lite ull som bonden sa när han klippte grisen. Stora och omfattande förberedelser och mycket koncentration på något som snabbt flimrar förbi.
 
Jag är ju själv ingen överdriven rojalist, snarare tvärt om. Jag tycker att monarkin är en i ett demokratiskt samhälle förlegad institution. Att avskaffa den är dock en politisk fråga – i dagsläget en ganska död sådan – och jag ser ingen anledning att agera mot eller bojkotta det kungliga parfolkets visit. Alltså gick jag ut på Kyrkmalmen idag – inte minst för att mingla och prata med folk. Och lyfta andras småbarn så att de kunde se bättre.
 
Fast det var lite marigt att ta sig till jobbet. Kyrkogården var avspärrad långt före 10. Jag fick gå runt för att komma till Pastorsexpeditionen. Att kyrkogården var avlyst var förresten inte för kungens skull utan för gravarnas då det ju inte skulle vara speciellt snyggt med fotograferande allmänhet klampande omkring på de dödas vilorum.
 
Så kom han då i en limousin inhyrd från Alviks trafik. Och hälsade på folk. Och lyssnade på kyrkokören och kyrkoherden. Och skrev sitt namn. Och hälsade på folk. Och gick genom kyrkan. Och gick till Församlingsgården för lunch. Och for med limousinen. Ungefär två timmar var han och hon här.
 
Nu har det blåst över och i morgon kommer alla norrbottningar – och andra – att i dagspressen kunna läsa att det är 200 år sedan man uppförde Älvsby kyrka, den vackraste kyrkan i kristenheten. Den reklamen tackar vi för!
 
Vill man läsa mer och se fler bilder kan man göra det här.
 
Till sist tycker jag ändå att den ärftliga monarkin skall avskaffas. Valmonarki vore bättre. En grupp – till exempel alla Landets kommunalråd – skulle kunna vara de som samlas för att välja regent till dödagar eller tills han eller hon fyller 70. Ungefär som när man väljer påve alltså. Victoria skulle ta storslam i det valet men hon skulle då vara demokratiskt utsedd och inte fått uppdraget sängvägen, alltså via hennes föräldrars säng. Möjligen skulle Zlatan kunna utmana henne i valet men jag tror det skulle bli Vickan i alla fall.

kungen kommer

Det är världens laddning i byn dessa dagar. Kungen kommer på fredag. Dock är det inte frågan om Konungarnas Konung Jesus Kristus och hans ankomst i härlighet. Det är vår alldeles vanlige svenska kung som med drottning och följe passerar kommunen och församlingen under några timmar under den rundresa han gör för att fira 40 år på tronen.
 
Personligen är jag ganska kallsinnig inför evenemang av detta slag – faktiskt. Kan till och med tycka ståhejet och allt blir nog så överdrivet. Jag är ju innerst inne så demokratiskt sinnad att jag menar att positioner och ämbeten skall man väljas till, inte ärva. Samtidigt inser jag att det är som det är. Än så länge har vi monarki som vi tack och lov gjort maktlös.
 
Men klart är att besöket ger PR åt Älvsbyn – den ort som blev den den blev eftersom det var just här och inte på annan plats kyrkan byggdes för 200 år sedan. Media följer. Tysk TV bland annat. Både till Storforsen och sedan till kyrkmalmen där kungen – och drottningen? – ska skriva sina namn på baksidan av den stora sten som hans farfar med familj skrev på när han som kronprins 1927 var här. Bland alla personer han möter under dagen skall då kyrkoherden där berätta om och visa kyrkan, den vackraste i kristenheten. Sedan äter följet lunch i Församlingsgården som av säkerhetsskäl delvis stängs för oss andra – fast vi jobbar där. Men så är det med sånt. Alla kan ju inte bli bjudna.

paltpostnotisläsare

Sådana finns. Paltpostnotisläsare. Det har jag erfarit ett nu två dagar å rad. Alltså personer som snappar upp också den mest mikroskopiska information som delges i Paltposten alias Lokala Världsbladet alias Piteå-tidningen, publikationen som är det hus- och livorgan som i arla morgonväkterna hämtas in från de flesta brevlådor i samhället jag bebor.
 
När vi var i Björkliden förra veckan såg vår vänlige parhusgranne till att fastigheten stod under uppsikt samt att morgontidningar, reklam och diverse andra publikationer och försändelser* förpassades in i bostaden. När jag om lördagskvällskvisten kom hem fann jag därför en ansenlig bunt papper på köksbordet och på söndagseftermiddagen bläddrade jag mig igenom högen. I en av dagstidningarna fann jag den notis som i skannad form pryder detta inlägg – en spaltbredd gånger rubrik i två rader och sex raders brödtext. Klicka på bilden blir den så stor att texten går att läsa.
 
I förrgår vid intitt i en butik längs Storgatan – gatan från kyrkan ned till järnvägen efter vilkens övre halva alla samhällets butiker utom Systembolaget är uppradade – tilltalades jag av butiksföreståndarinnan med orden Jag såg i tidningen att du slutat på folkhögskolan! Och jag fick förklara att det handlar om en tjänstledighet detta år. Idag på ett lokalt mathak morsade jag på ett par damer varav en ingick i min första konfirmandgrupp läsåret 1978-79 och fick höra: Vi har sett i PT att du är tillbaka i kyrkan nu. Samma sak där. Fick berätta.
 
Detta är ett exempel på det mindre samhällets charm när man bott länge på orten. Nyheter och scoop är så sällsynta att paltpostnotisläsarna verkligen blir helskärpta på det lilla som händer, till och med en notis om att jag som bott 35 år på orten bytt uppdrag – dessutom tillfälligt.
 

*  Den läbbigaste var Deklarationsblanketten – huvva!!

lokala kyrkohistorier 2(?)

Den fösta februari skrev jag om vad som kanske blir ett försök till ett mindre litterärt projekt. Ordet mindre skall här förstås både som måttstock på den litterära halten och som beskrivning av omfånget. Efter jag att den trettioandra dagen i nådens år 2012 skrivit lokala kyrkohistorier 1 fortsatte min hjärna att vara tankesmedja i saken och jag gjorde en preliminär disposition av vad jag skulle kunna berätta – typ en innehållsförteckning – som kom att se ut ungefär såhär: 

  • lokala kyrkohistorier 0: Sistskrift – egentligen förordet som inte kan skrivas förrän allt annat präntats ned.
  • lokala kyrkohistorier 1: Intro – skrevs 2012-02-01.
  • lokala kyrkohistorier 2: Avståndets perspektiv – jfr en fjälltur.
  • lokala kyrkohistorier 3: Kronologier – torra årtal, avgörande händelser (svårbedömda). Ofta präst/kh-centrerat med viss proaktivitet (jfr Pontius Pilatus,). Kyrkorådsordförande (inte intressant p g a likhet oberoende av parti och reaktiviteten).
  • lokala kyrkohistorier 4: Historien beskriver vad? Det beslutade och det som det finns källor till, församling i juridisk-administrativ-formell-geografisk mening. Protokoll och hårdfakta. Församling i betydelsen vad som sker i kyrkan saknar källmaterial, är ofta ledningsbeslut kring det som är församlingens liv.
  • lokala kyrkohistorier 5: Kyrkoordningen GUDM – Gudstjänst, Undervisning, Diakoni, Mission.
  • lokala kyrkohistorier 6: Mätpunkt 1980 – Lyngemark.
  • lokala kyrkohistorier 7: Mätpunkt 1985 – vicepastorn.
  • lokala kyrkohistorier 8: Mätpunkt 1990 – Nebel.
  • lokala kyrkohistorier 9: Mätpunkt 1995 – Söderström.
  • lokala kyrkohistorier 10: Mätpunkt 2000 – Lång.
  • lokala kyrkohistorier 11: Mätpunkt 2005 – Längre.
  • lokala kyrkohistorier 12: Mätpunkt 2010 – ungefär idag.
  • lokala kyrkohistorier 13: Tillbakablick på skrivandet. Slutreflexion.

Detta var alltså tanken för en och en halv månad sedan. Tidspanik föreligger inte. Det är ju först nästa år som någon för Älvsby kyrkas räkning skall blåsa ut 200 ljus på den stora jubileumstårtan. Jag hinner nog skriva om och när andan faller på. Det blir i formen av blogginlägg jag skriver. Kanske sätter jag samman dem i bearbetat skick till något pappersaktigt men det får vi se. Det är inte det viktiga. Då bloggen är skrivformen tar jag gärna mot tips, kommentarer etc kring sådant som läsekretsen kan vilja ha med eller ta del av min syn på.

Rubriken för detta inlägg är lokala kyrkohistorier 2(?) och som redan märkts tar jag inte alls upp vad som står bland punkterna ovan. I stället är det ett utbyggt intro så rubriken lokala kyrkohistorier 1:1 kanske skulle vara mer passande – om man nu är fundamentalist i sådana saker. Ser jag till vad som fyller mitt sinne är det just nu nog mest vad lokala kyrkohistorier 4 skulle handla om. Detta beror på att jag för någon dag sedan avslutade min genomläsning av utkast till ett bokmanus av en seriös författare.

Älvsby församlings historia – kyrkan 200
år är titeln på det Uno Westerlund skriver. Han är historiker – till skillnad från mig som bara berättar historier – och har tröskat igenom protokoll, brev och all möjlig dokumentation. Utkastet jag fått förtroendet att läsa är på knappt 87000 ord*. Det berör kyrkans och församlingens historia så som den kan tecknas i historikerns källmaterial från medeltid till idag. Förskräckligt intressant!!

Dokument som är historikers källmaterial berör bara bitvis vad som hände. Många saker blir ju aldrig skrivna och bland det skrivna gör forskaren ett urval som än mer begränsar ämnet. Vad folk tänkte och vad som diskuterades i stugorna eller sades på kyrkbacken utifrån dagens predikan eller ens vad predikan handlade om, hur många som var i gudstjänsten och mycket annat kommer inte med. Det mesta av sådant blev ju aldrig dokumenterat och bland dokumenten måste ju urvalet göras, särskilt när det är övergripande svep man söker beskriva. Detta är ingen kritik av historikers arbete i allmänhet eller Westerlunds i synnerhet utan bara ett konstaterande av källmaterialets natur och hur historieforskning fungerar. På den arenan har Uno Westerlund enligt min mening lyckats väl – igen**. Jag känner mig hedrad av att blivit ombedd att i förväg läsa hans manus.


*  Detta inlägg är på 709 ord – fötternötterna inräknade.
**  I inlägget periferi i mitten berättade jag den 14 juli 2009 om Uno Westerlunds En svensk historia – från periferin. Det är en 600-sidiga genomgång där historien ses ur ett manjärvskt perspektiv, från byn Manjärv i Älvsby församling. En del av vad jag läste där fann jag på nytt i den bok som nu skrivs – naturligtvis.

lokala kyrkohistorier 1

Om man travesterar John Lennon något kan man säga att han sagt: Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat*. Det är en intressant vinkling. Dessutom sann.

Genom att spika upp sina 95 teser på dörren till slottskyrkan i Wittenberg kom Martin Luther att göra något som startade ett historiskt skeende av genomgripande karaktär. Han hade givetvis inte en aning om att det var det han gjorde. Han var ju upptagen med att spika. När hammarslagen slogs ältade han troligen i tanken de motargument han väntade sig i den akademiska debatt som spikandet var avsedd att inleda.
Columbus skapade historia genom att för Sydvästeuropas räkning upptäcka Amerika men det fattade han aldrig. Han var ju upptagen med att söka sjövägen till Indien.
Det finns många andra händelser av typen Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat och läsaren inbjuds att i kommentarer ge fler exempel.

För mer än 200 år sedan beslöt man att bygga en kyrka i norra delen av vad som då var Pite Socken. I nådens år 1813 var bygget klart. Enligt skröna jag hört – sann eller osann är här inte viktigt alldenstund den i alla fall är bra – var det dragkamp mellan byn vid älven och byn vid Korsträsket om var kyrkan skulle placeras. Någon erbjöd sig att om kyrkan lades i den mindre och mer på sidan liggande byn vid älven skulle han donera spiken till bygget. Då spik då som nu kostar kosing kom sparsamheten – snålheten? – att avgöra frågan. Besluts togs som skulle komma att medföra att andra samhällsfunktioner samlades till där kyrkan var. Byn vid älven skulle växa till centralorten i Älvsby kommun och en långt efter det avgörande beslutet grundad folkhögskola skulle komma att heta Älvsby folkhögskola.  Hade beslutet gått i andra riktningen skulle jag nu vara innevånare i Korsträsks kommun och arbeta på en likaledes benamnd arbetsplats – huvva!
Inget av detta visste dock de som tog beslutet. De var ju upptagna med att bygga en kyrka och göra besparingar på spikkontot. Alltså: Historia är vad som händer med dig medan du är upptagen med annat.

I dagens Lokala Världsblad finns en artikel om att man nu inleder förberedelsearbetet inför kyrkans 200-årsdag nästa år. Det skall bli intressant. 200 år är inte ankskit! Själv har jag varit Älvsbykyrklig en sjättedel av den tiden – den senaste sjättedelen, vilken annars. Kanske har jag sett, rentav varit med om, att när jag och andra varit upptagna med annat så har historia skapats. Vem vet.

Här på bloggen kommer jag att fundera lite om sådant – tror jag. Förverkligar jag den planen kommer det att handla om tiden från 1978 till nu – plus lite av vad jag hört om vad som hänt tidigaredet kan alltså här på bloggen bli frågan om en serie helt oombedda – möjligen bitvis oönskade – inlägg med rubriken lokala kyrkohistorier samt ett nummer under kategorin Lokalsamhället. Kategorialternativet Församling använder jag inte till detta utan låter det vara en plats för lokala, regionala, nationella och internationella kyrkligheter av mer aktuellt slag.



*  Originalet är nog detta: Life is what happens to you while you're busy making other plans.


gajdlajns

En person har tyckt till om att det gått några dagar sedan jag senast skrev. Det kan ju knappast betraktas som en folkstorm. Tre-fyra dagars uppehåll är ju inte så farligt. Av olika rutiga skäl och randiga orsaker har jag inte drabbats av skrivklåda – faktiskt har jag till och med funderat över att helt sluta blogga.
Men då jag nu är en allmänt undergiven typ villig att gå medmänniskor till mötes vill jag söka pränta några rader – särskilt då jag i morse faktiskt fann något att reta upp mig på.

I filmen Pirates of the Caribbean – jag menar här den första av flera med allt efter hand dalande kvalitet – dyker då och då upp hänvisningar till någon form av codex för hur pirater skall pirata. I en del av dessa vevor kommer en tolkningsproblematik fram kring om man alltid och allestädes som strikta regler skall följa codexen eller om skall man uppfatta den mer som vägledning, en guideline, för sitt agerande. Just den tematiken är sannolikt den mest, och därmed enda, djupsinniga saken i filmen. Alltså om ett regelverk skall uppfattas som ovillkorligt bokstavligt eller vara till mer generell vägledning?

I dagens Lokala Världsblad* påminns vi om denna principiella problematik – nu betydligt viktigare än i en spelfilm. Man kan läsa om det här och här. I korthet kan sägas att regler Migrationsverket använder säger att brudgummen i det bröllop vi bevistade i våras – läs här – nu måste lämna sin gravida hustru här i Sverige för att fara tillbaka till Irak för att där på svenska ambassaden söka inresa till Sverige för att kunna leva med sin familj som när hela karusellen snurrat har utökats med det barn de nu väntar. Så säger regelverket att det ska gå till. Säger regelverket så skall reglerna följas! Sådetså! är regeltolkarnas besked.

Fast på hemsidan för svenska ambassaden i Irak kan följande intressanta text läsas:
Ambassaden för Irak handlägger inte ärenden rörande visum och uppehålls- och arbetstillstånd. För dessa ärenden hänvisas till Sveriges övriga ambassader i regionen (t.ex. Amman, Ankara/Istanbul, Damaskus eller Teheran). Ambassaden har inga besökstider för allmänheten. 

Det betyder ju att de förhållanden som regelverket förutsätter – en fungerande ambassad – inte föreligger. Ska då regelverket följas till punkt och pricka? Särskilt att när det faktiskt är så att om ambassaden fungerat hade mannen enligt regelverket utan problem fått tillstånd att anhöriginvandra. Är det då inte rimligt att nu i det rådande läget se reglerna som gajdlajns och agera i enlighet med deras anda, inte deras bokstav?

För mig är svaret i sådana situatioen givet. Regler skall utformas och tillämpas för människornas skull, inte tvärtom. När förhållanden som regler normalt avser inte föreligger kan regler inte rimligtvis alltid tillämpas bokstavligt. För mig är det självklart i ett fall som detta. Och andra.

Därför återanvänder jag nu en formulering jag använt i ett annat sammanhang**. Jag låter mina ord till de beslutande på Migrationsverkets förvaltningsprocessenhet i Göteborg bli samma det den stränge textilläraren sa när barnens stickningar inte blev som de skulle:

Riv upp! Gör om! Gör rätt!



* Piteå-tidningen.
** Inlägg den 21/12 förra året, sedan omnämnt den 30/12.

överklagad upphandling

I mitt bloggande anlägger jag en viss självcensur i en del stycken. Så skriver jag till exempel bara ytterligt sällan om familj eller släkt och då bara i informerande ordalag. Samtal och diskussioner i det sammanhanget för jag i det sammanhanget och inte på bloggen.
På liknande vis gör jag i en hel del som har med lokalförsamlingen och/eller folkhögskolan att göra. Jag har andra kanaler än min blogg för åsiktsuttryckande i de sammanhangen. För att vara extra noga utsträcker jag min självcensur till nästan allt som har med skolans arbete att göra, också sådant som inte speciellt berör mig. Men ibland händer for skolans räkning något speciellt som jag bebloggar. Idag är det en sådan dag.

Idag står det om upphandlingen i tidningen
sade madammen då hon väckte mig i morse när hon gick till jobbet*. Hoppla! tänke jag och stapplade ur sängen. Nu ska vi se...

Min arbetsplats berörs på lokala världsbladets förstasida och sedan ett uppslag längre in i tidningen. Jag läste. Tänkte. Läste om. Tänkte. Tänkte bland annat: ska det som står där bebloggas?

Då jag gissar att en del av mina regelbundna läsare också läser Piteå-Tidningen vore det löjligt om jag inte skrev ens något om det jag i någon mån känner och har känt till och nu också ges allmän beskådan genom lokalpressens förstasida. Alltså kommenterar jag ytterst privat och i min mening återhållsamt dagens artiklar – som kan läsas här och här. Läs de artiklarna!

Såhär har jag fattat saken:

För drygt två år sedan var det stort halligalli i kommunen då man valde att rejält strama åt KomVux-verksamheten och flytta in den från självständighet till att sortera under gymnasieskolans ansvarsområde. Under ett antal år hade Vux gjort ett bra jobb både inom och utöver vad en kommun måste tillhandahålla men i åtstramningens tidevarv valde kommunen att krympa verksamheten till vad man är skyldig att ge medborgarna, bland detta Svenska För Invandrare (SFI).

En del tidigare Vux-anställda bildar då ett utbildningsföretag ”Framtid i Norr AB” som när kommunen gjorde en upphandling av tjänsten att på kommunens uppdrag ge SFI befanns ha inkommit med vad som av kommunen bedömdes vara det bästa anbudet. Folkhögskolan lämnade också anbud men fick inte uppgiften. Den gick till Framtid i norr på två år med möjlighet för kommunen att förlänga ett plus ett år. Det beslutet var det ingen – säger och skriver ingen – av ”förlorarna” som förde talan emot.

När de två åren börjar gå mot sitt slut väljer tydligen kommunen att inte utnyttja rätten till ett tredje och fjärde år utan gör en ny upphandling av nästan exakt samma slag**. Anbuden kanske blev annorlunda – vad vet jag? Denna gång bedömer de tjänstemän på kommunen som har uppdraget att göra upphandlingen att folkhögskolans anbud är det som bäst passar vad de vill ha utfört. Detaljer i detta är utanför min kännedom men jag konstaterar att skolan fick förtroendet och inriktade sig på att leverera SFI från och med första veckan i augusti.

Kommunens beslut överklagas!
Detta är tidningens nyhet idag men det gjordes och var känt (och självcensurerat) av mig innan sommaren. Det är det formella man överklagar, alltså beslutshanteringen. Givetvis står det en fritt att göra så om man anser att formella fel begåtts. Det är till och med rätt att göra så. Det ligger i rättssamhällets natur att man kan överklaga – om man har på fötterna.

Kanske har man på fötterna men i artikeln finns också en del rena barfotasaker. Som exempel på en sådan barfotasak framför representanter för Framtid i Norr tanken att anbudsförfarandet skulle vara riggat till folkhögskolans förmån redan från start. Detta sägs två gånger i artikeln men inga belägg ges för saken. Det bara påstås – barfota! Om den saken kan jag ärligt säga att vi på folkhögskolan innan och under hela upphandlingen var skitspända på hur det skulle gå. Vi hade ingen som helt förhandstrygghet. Många av oss trodde knappast att vi skulle ta hem anbudet. Detta tvivel kom givetvis inte av att vi skulle anse oss svaga eller så utan för att vi visste att vi i denna upphandling har konkurrenter som också är seriösa och kompetenta. Men denna gång bedömdes vårt anbud starkast och våra förhoppningar slog in: Två år med kommunal option på ett plus ett år.

Hur det blir får vi se. Kommunen verkar – vad jag fattat – göra en ctrl-alt-delete och starta om upphandlingen. En sådan process kommer att ta hela höstterminen. Under tiden bedriver kommunen SFI – som är ett kommunalt ansvar – med egenanställd personal men i lokaler man hyr på folkhögskolan. Varken folkhögskolan eller Framtid i Norr har alltså för närvarande uppdraget. Sista PT-artikeln är säkert inte skriven.

PS: En del av kommentarerna på PT:s webbsida är bara så sanslösa – som webbkommentarer är. Men så är det ju vanligen anonyma gnällspikar som figurerar i de sammanhangen. DS.



*  Jag sov eftersom jag inte skulle ”gå på” konfafotbollen förrän vid lunchtid.
** Här kan man ju undra om orsakerna till att Framtid i Norr inte fick förlängt förtroende. Jag har ingen som helst aning men kan räkna ut att det måste finnas något – annars hade man väl förlängt?

snånazzar grymtar

I morse när Lokala Världsbladet* plockades upp ur brevlådan befanns den ha sällskap med ett flygblad i A5-format med en del text. Textmassans slutknorr var:
För nationell socialism och ett enat Norden! Våga ta striden!

Svenska motståndsrörelsen
heter organisationen bakom papperslappen. Att döma av dess hemsida (som jag väljer att inte aktivt länka till) handlar det om någon sorts naziströrelse med det typ av förvridna idéer som sådana rörelser brukar ha. Såhär grymtas det till exempel i webb-stian:

Motståndsrörelsen kämpar för det svenska folkets frihet och överlevnad. Vi förkastar det rådande systemet som sålt ut Sveriges framtid, som svikit alla folkliga, nationella och rasliga ideal och som endast tjänar Sion, Mammon, materialismen och kortsiktigheten.

En elev som flytt till Sverige från Irak och som också fått en lapp visade den för mig och undrade om det var något som bara invandrare fått, alltså en kampanj speciellt riktat mot invandrare. När jag nämnde att nassarna grisat också i vår brevlåda – och i andra lärares – blev det på ett förvänt sätt en tröst mitt i galenskaperna. Smånassarna grymtar generellt, skriker inte speciellt.

Ändå är det riktigt trist att det finns folk som likt tryffelsvin bökat upp idéer och tankar som hör hemma på historiens soptipp. Riktigt trist.


*  Alltså Piteå-Tidningen.


(själv)mordhot?

Lite spridda tankar att denna kväll dela med bloggläsarna finns med anledning av notiser, artiklar och annat i lokalsamhället. Måndag morgon publicerades nämnligen följande text på ett internetforum:
"Älvsby kommun, nu dör eran rektor snart. Tog med min kniv idag.. Sen dödar jag mig själv. Hejdå".

Detta rapporterades i tisdagens nummer av Lokala Världsbladet och idag rapporterar samma tidning att rektorerna är på jobbet men har uppmärksamma poliser kring sig samt att ingen misstänkt är gripen. Dessutom filosoferas hur internet kan spela roll och påverka. 

Nu är det så att lokalsamhället är litet och därför sprids både information och rykten snabbt. Enligt uppgift kom det hela från en dator på gymnasieskolan vilket eventuellt kan ge en ledtråd till vilken av rektorerna det gäller.

Nu gör polisen naturligtvis sitt jobb, bearbetar tips och frågar vilket är OK. Klandervärt är dock att viss oprofessionell privatspaning också verkar ha förekommit. Ett exempel på sådant är den paranoida telefonförfrågan från en kommunskolemänniska till min arbetsplats – alltså folkhögskolan – om var en viss folkhögskoleelev (som inte går på gymnasiet och inte har tillgång till gymnasieskolans datorer och inte brukar kallas vid den signatur som hotet var försett med) befann sig på måndag förmiddag när hotet publicerades. Eleven befann sig städad och flitig på avsedd lektion och misstänkliggjordes helt i onödan. Jag hoppas innerligt att den paranoide privatspanaren har vett att skämmas och ryggrad att be om ursäkt - men tror faktiskt inte det.

En annan sak i ärendet som stör mig är fokuseringen i Lokalbladet och annorstädes på det eventuella hotet mot någon av rektorerna samtidigt som man helt förbigår att meddelande faktiskt också – kanske till och med framför allt – innehåller ett självmordshot. Läs om det fettextade ovan så ser du det själv!

Jag tycker det är oerhört allvarligt att en tonåring kopplad till någon av kommunens skolor mår dåligt på och/eller av skolan att han/hon hotar att ta sitt eget liv – och rektorn med sig i svepet. Och jag blir beklämd när tidningen och alla fokuserar på rektorn, alltså den vuxne, som jämfört med en illamående tonåring äger hart när all makt i himmel och på jord. Jag hoppas verkligen att journalistiska spadar tas fram och man gör en nödvändig och sannolikt intressant granskning av elevers – inte bara vuxnas – psykosociala arbetsmiljö på kommunens högstadier och gymnasieskola.

Detta om detta!!

Nu är det 23 minuter kvar till denna kvälls avsnitt av LOST.

jägarnas byte

Inte vassaste kniven i lådan.
Hissen går inte ända upp.
Alla getter inte i kätten.
Inte många indianer i kanoten.
Nallta lengrädde.
Knappast Nobelpristagare.
Inte riktigt hundra.
Branå kleinskruve.
Inte alla spjälor i staketet.
Lindrigt dubbad
.

Detta var tio snabba synonyma begrepp* jag tycker kan beskriva råneriet från igår samt den fortsatta utvecklingen av dramat. Det gick verkligen kvickt att få fast personer att misstänka då man redan på kvällskvisten själva rånardagen plockade in ytterligare två misstänkta skogsdrullar som inte verkade gjort någonting rätt.

Jag menar:

Hur smart är det att söka gå under jorden och hålla sig gömd ute i skogen den tid på året då tassemarkerna formligen kryllar av jägare med blicken fäst i nyfallen spårsnö? Och vid mötet med bössgubbarna dilla om att man är fågelskådare från Göteborg? I lågskor?
Snacka om pippi så ända in i hissingen och ingen förare i spårvagnen!

För underbar mångartiklad rapportering - kolla t ex detta i Världsbladet.


*  Jag upplever ett behov av att utöka mina språkliga resurser för att beskriva dumskalleri i olika former och mottar gärna fler kärnfyllda uttryck med liknande innebörd.

älvsbyn, norrbotten

När jag hör ordet Älvsbyn på Radio eller TV tittar jag alltid ut genom fönstret. för att kolla vädret alltså. Och detta av den uppenbara anledningen att i de sammanhangen är ortnamet vanligast förekommande.

Nattens lägsta temperatur minus 32 grader uppmättes i Älvsbyn, Norrbotten är december-januari-februari-meddelandet minst en gång varje år.
Dagens högsta temperatur plus 32 grader kommer från Älvsbyn, Norrbotten hör man någon gång varje sommar.
Mest avigt var meddelandet för några år sedan i januari när det sades: Högsta temperaturen i landet idag var plus 7 grader i Älvsbyn, Norrbotten.

Idag har orten nämnts både i TV och på Radio men inte utifrån vädret utan något betydligt mer ovanligt: bankrån! Det var gissningsvis ett ganska så jätteklantigt sådant helt annorlunda än vad man annars förknippar med rån och förbrytelser. TV lär oss hur det brukar går till: rånarluvade personer går in genom den öppna bankens svängdörrar, pekar med sina automatvapen mot skärrade och skälvande bankanställda och kunder, får segeldukssäckarr fyllda med pluringar, tilltvingar sig kanske tillträde till valvet och bakar sedan ut ur lokalen med bössorna skjutklara för att till sist försvinna i bil – eller på senaste tid i helikopter.*

Hur var det här i byn – om man får tro världsbladet?

Jo – rånarna slog till innan banken öppnade. Bara det är udda.
De klättrade in genom fönstret på baksidan som om de glömt nyckeln till entrén.
De blev mol allena i lokalen då personalen som fått sin fikarast avbruten kutat ut på framsidan.
Vad de kom över vet jag inte men bilfärden gick i rasande fart ut ur samhället.
En ortsbo bedömde hastigheten till ca 150 knyck och blev, enligt Nordnytt, lite sur över framfarten och beslöt sig för att med sin bil ta upp jakten – dock lika fruktlöst som omdömeslöst.
Och så torskar en av dem man misstänker lite senare i världsmetropolen Jörn.

Om tonläget verkar lätt raljant så vill jag peka på att det är rånarna jag raljerar över. Bankpersonalen har min odelade sympati och jag hoppas de inte blivit alltför skrämda. Dock är rånet, mina läsande vänner, dagens mest bebloggansvärda händelse i Älvsbyn, Norrbotten.


*  Detta är alltså rånarvarianten. Det mer nattligt stillsamma inbrottet brukar TV och film gestalta som ivrigt tunnelgrävande avslutat med stressigt hopplockande av juveler samt flykt i snabb bil.

våra negrer


Att använda ordet n-r är inte korrekt, sägs det. Då det genom år och sekler i Afrika, Europa och Amerika använts nedlåtande om människor från Afrika har ordets belastats. Och jag har en oerhörd respekt för detta.


Men det var med värme och entusiasm jag skrev ordet i rubriken på detta inlägg. I glädje, stor glädje, över det halligalli som idag gick av stapeln på kyrkmalmen - alltså stora öppna gröna plätten mellan Älvsby kyrka och kyrkstugorna.


Nya vänner, alltså nya svenskar och hopp-om-att-bli-svenskar, från näst intill dussinet länder stod för både mat-prov-smakning och program vid en internationell dag. När vi* kom upp mot området såg vi att många och många och en massa människor mött upp. Och väl framme fick man för 50 slantars avgift äta av 11 internationella menyer samt kaffe. Hur kul som helst!


Någon - faktiskt kommunalrådet - sade till mig: Nog är vi svenska ganska bleka i jämförelse! Och då menade han inte hudfärg utan kläder, stil, smak på mat osv. Och störtbra var att så många ursvenskar typ jag själv mött upp för att mingla, prata, umgås med de nya människor som för arbete och i många fall för skydd sökt sig till vår lilla avkrok av skapelsen. Fast gratulerande handslag till personer som just fått uppehållstillstånd är det kul att ge.


Att höra hur ungdomar som för svenskaträning vistats på folkhögskolan nu går vidare till vanliga gymnasieskolan med läkar- eller advokatutbildningar som mål är också kul. Och flickornas motiveringar för att vilja bli till exempel läkare är tänkvärd: Jag vill hjälpa andra människor! Inte det man kan vänta sig och hör från många svenska trygga ungdomar: Jag vill bli nåt så jag tjänar mycket pengar! Det vore kanske mer väntat av människor som tvingats lämna allt och flytt över halva världen. Men de motiv de ger är alltså:
Jag vill hjälpa andra människor!


Jag är glad över invandrarna - dem jag här vågade kalla våra negrer.

Jag tycker de berikar vårt samhälle och bidrar till vår gemensamma kultur med sina kompetenser, sin värme, sitt vetande, sina erfarenheter, sin tro - och som bilden visar sin dans.

Jag tycker att Sverigedemokraterna kan slänga sig i väggen!

Tillägg Måndag 17 augusti:

Lokala Världsbladet har en bra artikel om händelsen! Dessutom kan sägas att arrangörerna var Projekt INTRO, föreningarna Träffpunkten och Vänskap samt ABF.

Vi är alltså promenadmadammen och jag. Senare anslöt dotter med båjfränd.

det ryker i ruinerna

Jag gick lite tidigare från jobbet idag.
Hade ett planerat ärende på byn. Och ett till.

Det ärende jag redan under helgen tänkte bestämt mig för att göra var att gå på biblioteket. Böcker skulle återställas. Om de böckerna har jag skrivit ett inlägg som jag kommer att publicera kanske redan ikväll. Tillsammans med inlägget om filmen vi såg.


Det ärende som inte var planerat i god tid var att i lugn och ro beskåda ruinerna av den brunna skolan. På ren svenska ser det för taskigt ut. Som en krigszon. Typ Gaza. Men bara ett hus. Utan döda.


Orsaken till branden är i vart fall klarlagd: Ungdomligt oförstånd.

I vart fall är det vad vi vet. Om det finns uppsåt att bränna ner skolan eller om tanken "bara" var att elda en soptunna vet vi inte än. Polisen vet nog. Eller anar. Men allmänheten vet inte. Däremot är det många som tror sig veta. Samhället Älvsbyn är litet och många "vet" mycket mer än vad som går att veta. Om många saker. Ingen rök utan eld - om ordstävet ursäktas - brukar de säga som trivs och gottar sig i de obekräftade uppgifternas atmosfär. Inget kan vara mer falskt. Det finns pratsamma rökmaskiner som puffar utan någon som helst eld. I smärre samhällen som Älvsbyn.


Kollar man den "debatt" man kan läsa i anslutning till reportagen på lokaltidningens webb ser man ett antal puff-maskiner som vet exakt vad det hela beror på: föräldraslapphet. Någon enstaka puffar i riktning mot skolan - alltså inte den nedbrunna utan skolan i allmänhet - som en normlöshetens orsak till händelser av denna typ. De flesta andas dock bara vemod, många uttrycker empati med både elever och personal men också med tonåringen som tände på - eller tonåringarna. Fängelse- och skadeståndsskrikare finns givetvis och de är den sort som gör mig mest illa till mods. Nu tänker jag inte på en 7-åring som i sorg över sin skola och alla arbeten hon gjort yrkar på fängelse. Det kan jag ta. Men vuxna som kemiskt rena från empati bara vill nita syndabockar i allmänhet och de aktuella eldarna i synnerhet gör mig rejält illamående. De sticker värre i näsan än den rök som likt en dimma täcker samhället.


Med detta kvällsinlägg sluter jag dagen vad gäller Leken-branden.

Bilderna togs - med telefonen - under promenaden hem.

det luktar rök

Under det horisontella strecket finns inlägget jag skrev i natt om skolbranden.

Morgonpromenaden till arbetet går förbi platsen och tidigare när pojkarna var små brukade vi följas åt på vägen. Bilderna togs strax före åtta i morse när solen inte ens hade gått upp.



Förstämning råder i samhället. Minusgraderna har lagt luftväxlingslock på den gryta samhället ligger i och röklukten känns överallt. Jag är bara - liksom många så vemodig. Och samtidigt tacksam för att det bara blivit materiella skador. Och sörjer å den 15-årings vägnar som att döma förorsakade detta.



I detta vemod publiceras inte idag de andra två runt midnatt skrivna inläggen.

Lokaltidningens bevakning av händelsen följer man här - klicka.



Lekenskolan brinner!


Barnens gamla låg- och mellanstadieskola brinner just när detta skriv strax före 12slaget natten mot måndag. Sammantaget tillbringade familjemedlemmarna 22 skolår i lokalerna (3+6+6+7). Tidningar och andra media berättar om händelsen i sig - alltså branden - så här blir närmast tillfälle till midnattliga nostalgiska reflexioner.


Det var/är en bra skola! Hängiven personal och en trygg miljö.
Dessutom osedvanligt - jämfört framför allt med det senare högstadiet - öppen för föräldrars engagemang och inflytande. När det skulle bildas så kallade brukarråd var Leken på bettet och blev den enda skolan i centralorten som fick till saken. I ett brukarråd fanns valda representanter för personal och föräldrar - ibland också barnen - som gemensamt dryftade olika saker och när möjligheten gavs att konvertera brukarråd till föräldrastyrelse med ett faktiskt mått av självförvaltning och formell föräldramakt hakade Leken på det tåget. Själv fick jag förmånen att vara med som en av föräldrarna och jag tror att vi faktiskt bidrog med en och annan god idé.


Tack och lov brann skolan på helgtid då den - förhoppningsvis - var tom på folk. Givetvis blir de materiella förlusterna stora och en massa krångel uppstår kring hur verksamheten skall fortsätta. Men personskador förskonades vi från - vad som går att veta ikväll. De regelbundna brandövningar man ordnar - i alla fall ordnade förr - behövde inte prövas i ett skarpt läge*.


Stor förlust ändå! Med hög nostalgifaktor!



*  Vid en träff med föräldrastyrelsen de år det begav sig rapporterade rektorn från en brandövning med ungefär följande ord, suckandes och skakandes på huvudet: Det är för hopplöst det här! Kurirlarmkedjan som skall gå genom skolan hakar alltid upp sig någonstans och hur vi än övar och övar är det alltid en klass som brinner inne.

översåteriet fortsätter - people addicted to power

Under Påsklovet skrev jag ett inlägg om huruvida ord som innerst inne inte finns egentligen säger något. Inlägget, med rubriken påsklovsonsdag skrevs den 26:e mars och innehöll ordvändningar som Kombinal Fusklingutböldning, Påssisalförvaltning, Skålförvaltning och Holkflugskola.
Jag hypotesade att både Fusklingutböldning och Påssisalförvaltning agerar översåtande och ordergivande mot personer som av olika skäl inte är starka nog att försvara sig själva och hävda sina rättigheter och i samband med det ställde jag frågan om jag egentligen sagt något när jag faktiskt använt ord som inte finns.
Att döma av ett antal kommentarer till inlägget verkar jag sagt något.
Även om jag använt ord som inte finns - egentligen.

Så jag fortsätter att inte säga någonting när jag skriver på min berättelse.

Ledargestalten på Hålkflugskolan har - vad jag  fattat - varit i kontakt med personer på Påssisal-förvaltningen, Fusklingutböldningen, Skålförvaltningen samt självaste Kombinalroddaren. I dessa kontakter har ledargestalten efter många om och men fått försäkran att påtryckningar på och dragande av lärjungar icke skall ske. Ändå upplever för närvarande en lärjunge sig löpa risk att få ekonomiskt understöd reducerat av Påssisalförvaltningen om inte lärjungen lämnar Hålkflugskolan dit den sänts av Skålförvaltningen för att i stället studera inom ramen för Fusklingsutböldningen.

Min frågor och misstankar blir därför, såhär långt i berättelsen:
Använder Fusklingsutböldningen Påssisalförvaltningen som verktyg för att i brist på lärjungar dra personer från Hålkflugskolan? Eller finns andra ugglor begravna?
Hur tänker sig de kombinala översåtarna att personer i beroendeläge ska reagera på upplevda hot om ekonomiska sanktioner?? Med rädsla för kommande bombningar?
Är översåtar så addicted to power att man utan omsvep mot svaga agerar så som det aldrig skulle vara möjligt att göra mot personer med solid ekonomi?

Och till sist: Om jag skriver med ordförvrängning - har jag egentligen skrivit något?

Tidigare inlägg
RSS 2.0