några trådar

Min pappa var näst näst yngst i en syskonskara om 11. Av de 8 som nådde vuxen ålder var han, född 1924, den näst yngste. Sedan några år är hela den syskonskaran borta.

 

Min mamma, född 1925, var näst yngst i en syskonskara om 6 där 5 blev vuxna. I morse ringde en kusin,som till mammas storasyster, och meddelade att vår moster, den yngsta i gänget och lite av en sladd, hade avlidit – den sista i den syskonskaran. Det är tråkigt att hon nu är död men naturligtvis inte traumatiskt. Hon fick ett långt liv – det fattades några år till 90 – och var vital för sina år. Men det är vemodigt. Och hela den generationen är nu borta.*

 

Jag har tagit bort en länk i listan till långt ner till höger. Bloggportalen dagens kyrka har upphört från och med års skiftet. Det är ju ingen idé att länka dit längre.

 

Lånta fjädrar funkar inte!

Att som jag gjorde i förra inlägget med rubrik och kommentar på annans blogg försöka trixa till fler besök på just denna min egen blogg gav inget utfall alls. Man måste tydligen vara intressant av sig själv – och det är ju inte det lättaste.

 

Förra veckan var jag arbetsuppgiftsfri eller hade semester måndag, torsdag, fredag och lördag. Tre dagar med uppgifter alltså.

Av dessa blev tisdag en  hel dag med planering av vårens konfirmander och ungdoms-verksamhet. Jag skall in mer där då komministerkollegan är pappaledig. Förutom ”min egen” kvot i KyrkansUnga-gruppen skall jag ta hans liksom hans undervisningsroll bland konfirmanderna – där jag inte alls varit med under hösten. Alla planer blev klara.

Onsdag mötte arbetslaget hela det nyvalda Kyrkofullmäktige till en informations- och tankebytardag. Viktigt även om det jag har svårt att riktigt falla i extas över sådana sammankomster. På kvällen Veckomässa i Älvsby kyrka.

Söndag – igår – fick jag leda två gudstjänster: Högmässa i Älvsby kyrka och Söndags-gudstjänst i Vidsel.

 

Tisdag, onsdag och söndag denna vecka har jag uppgifter.

I morgon ekumenisk träff på förmiddagen, Bibelstudier kl 14 i en ny dagtidsgrupp samt klockan 18.30 som vanligt. Onsdag kollegium 08.00 följt av förberedelser inför drygt 40 konfirmander som kommer under eftermiddagen och sedan Veckomässa och Kyrkans Unga på kvällen. Långa dagar. Får beteckningen FEK i tidsredovisningen – Förmiddag, Eftermiddag, Kväll. Lördag är en förberedelsedag utan tider att passa. På söndag leder jag Högmässan i Älvsbyn följt av en samling för alla kyrkvärdar (och andra intresserade) fram till 15-tiden.

 

Detta blev inget långt klurigt inlägg med åsikter eller liknande. Jag har några sådana i huvudet men det blir inte denna måndagskväll. Av det ovanskrivna kan nog anas att det inte heller blir imorgon och övermorgon. Nöjer mig med denna lilla uppdatering och avslutar den med att meddela att jag denna vinterdag då kylan frusit ihjäl har åkt skidor en timme i elljusspåret utan att stanna av eller dö.

 


*  Inte riktigt hela. Min yngsta farbror blev änkeman på 1970-talet och kom med tiden att gifta om sig. Hon är kvar men hennes ankomst in i släkten först när alla vi kusiner på den sidan blivit vuxna och 80 mils avstånd gjorde att vi vet om varandra och uppskattar varandra men egentligen inte – tyvärr – känner varandra.


lindahls fula trick

Tidigt i morse kollade jag en och annan blogg jag brukar läsa.* Fann att tobbe lindahl skrivit en text. Det är ju alltid kul. Förstå det rätt. Det han skriver är inte alltid kul men att han skriver är kul. Det han skrivit hittar du här – om du klickar på länken alltså.

 

Jag fann mig denna gång vara omnämnd redan på första raden. Faktiskt med de tre första orden. Djupt hedrad! Som respons och i ett il av tacksamhet fick han vara med redan i rubriken på detta blogginlägg.

Dessutom kallar han mig som vanligt lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till. Ofantligt smickrande! Är det någonting jag här i jämmerdalen upplever min glädje i så är det att vara lagom irriterande så man tvingas tänka efter ett varv till.

 

Jag blev så smickrad av tillmälet att jag till och med funderade på att byta namn på min blogg. Inte alla orden men lagom irriterande skulle kunna bli lämpligt.

Jag konsulterade Google translate. På norska blir det bare irriterende, likaså på danska. Engelska, franska, spanska och tyska blir just annoying, juste ennuyeux, solo molesto och einfach nervig. Tyskans sista ord var ju kul! Hollänskan lät också kul med sitt gewoon vervelend liksom isländskans bara pirrandi. Ryskans просто раздражает kan jag inte tyda ljudmässigt men απλά ενοχλητικό på grekiska går bra – gissar att det är modern grekiska och inte den gamla variant man hittar i Nya testamentets olika skrifter. Hebreiskans פשוט מעצבן är nog också modernt och obibliskt. På arabiska blir det مزعج فقط som likt burmesiskans အတန်အသင့်နာကျင်ကျိန်းစပ် inte går att ens läsa ut. Kanske skulle det ändå till sist kunna bli latinets asperioribus verbis mediocriter som blir aktuellt om bloggen byter namn eller jag startar en ny.

 

Varför denna långa onödiga lista?

Ville bara vara lagom irriterande innan jag går vidare.

 

När jag sedan efter lunch ville läsa igenom kompisens text en gång till för att kanske kommentera densamma på dess plats möttes jag av lindahls fula trick.

 

Det stod ju mycket mer nu! Längre text – typ.

En mening inom parentes en bit ner i texten visar att han tog en paus efter ungefär en tredjedel av ordandet. Sedan, efteråt i en andra publicering, kommer han med mer. Det var mer än en lagom irriterande överaskning, snarare ett fult trick.

 

Innehållet, särskilt i tredjedel två och tre, är viktigt.

Vilka sparmotiven bakom stängningen av Björkskatan är vet jag inget om men gissar också på ekonomin. Då kan det handla om direkta lokalkostnader för värme, vatten och avlopp. Eller behov av dyrt underhåll och investeringar. Eller att personal man har knuten till lokalen måste dras in. Eller en kombination av alltsammans.

Hursomhelst är det en trist frontförkortning och i kombination med eventuell tomhet på Kronan betyder det att en stor del av staden läggs för kyrklig fäfot – utifrån sett.

 

Förslaget på något slags offensivt insatskommando tycker jag är intressant. I engelska kyrkan finns många tankar kring A Mission-Shaped Church, Fresh expressions of Church, Church Planting och annat där inte bara anställda – som engelska kyrkan har få av – utan framför allt så kallade lekmän** ges uppdrag, resurser och mandat att vara Kyrka som bryter ny mark.*** Hur som helst är tankarna organisatoriskt offensiva i stället för den neddragningstrend som lätt blir så allenarådande.

 

Mitt fula trick?

Att använda tobbes namn i rubriken så att kanske någon tänker: Vad har den löken nu gjort?

Givetvis har jag i en kommentar på hans blogg meddelat att jag bloggat på min. Han har fler läsare än jag och kanske det fula tricket lurar någon hit.

 


*  Eller var det igår kväll? Nej! Det måste varit i morse. Extrakoll ger vid handen att det jag såg publicerades strax efter 2 i natt!

**  Det finns människor som reagerar näst intill könsskillnadsfobiskt kring ord som kan associeras till något manligt. För att vara bara lagom irriterande för dessa skrev jag så kallade lekmän. Något genusneutralt nyord typ lekhen vore bara löjligt – ungefär som att i Västerås avköna gossebarnet Jesus.

***  Någon gång har jag här på min blogg funderat i dessa saker – skriv in till exempel mission-shaped i rutan till höger så påppar det upp en del. Eller gå till de olika termerna direkt på nätet.


road av det nya

Efter jul tog jag paus i den bok jag just innan börjat läsa. Julklappsboken om ”gamla kungen” trängde sig in liksom en massa annat och en del arbete. Nu har jag i alla fall också läst färdigt boken jag pausade i.

Och säger: Skitintressant!

 

Jag är road – bland andra saker – av att läsa historia. Det blir varken jag eller någon annan dummare av. Men ibland känner jag mig lite dum när saker inte är riktigt som man trodde de var och att fakta och en annan vinkel medför att kunskap och åsikter skruvas om på något sätt. Då känner jag mig lite dum men också rejält uppspelt. Jag blir mycket mer road än oroad när saker vinklas på ett annat sätt än jag är van – inom rimliga gränser naturligtvis.

 

När man skriver svensk historia är ofta Stockholm och Mälardalen både utgångspunkt och centrum. Sådant är man van vid. Östersjöländernas historia i två band skrivna av en engelsman som ser regionen utifrån finns i min bokhylla och ger är en frisk annorlunda vinkel. I hyllan finns också en svensk historia från inlandsisens försvinnande till nutid skriven utifrån Manjärvs, inte Stockholms, horisont. Manjärv är en liten by i Älvsby socken/kommun och därmed presenteras ett förfärligt viktigt nordligt synsätt!

Jag har tidigare kort berättat om bägge böckerna – klicka här och här.

 

Den bok jag nu nästan i sin helhet har läst är Sidenvägarna – En ny världshistoria av den engelske historikern Peter Frankopan.* Jag skev nästan i sin helhet då jag nöjde mig med brödtexten på nästan 580 sidor. De 100 sidorna med slutnoter och litteratur- och källhänvisningar lät jag vara.

 

Sidenvägarna är en sådan där perspektivvridare som inte tecknar historien ur en europeiskt, till och med nordvästeuropeiskt atlantiskt, perspektiv. Navet i framställningen är parallelltrapetsen östra Medelhavet-Centralasien-Kina-Indien. Centrum, inte västra udden av den euroasiatiska landmassan ställs i fokus. Det är lärorikt. Och som redan sagts: Skitintressant!

 

Vill du, noble Bloggläsius, ha en ordentlig mångordig presentation av bokens innehåll kan du klicka här. Nöjer du dig med baksidestexten lyder den som följer.

 

Den mänskliga civilisationen föddes mitt emellan öst och väst. Det var här världens stora religioner såg dagens ljus, det var här varor utväxlades och språk och idéer började spridas. Här byggdes imperier upp och gick under. När västvärldens inflytande nu minskar och tyngdpunkten åter flyttas österut, sker det längs samma vägar som för tusen år sedan.

Peter Frankopan har skrivit en viktig berättelse om de krafter som format den globala ekonomin och den politiska renässansen i öst. Sidenvägarna är en bok som omprövar vår världshistoria, en oavbrutet läsvärd skildring av världens verkliga centrum.

 


*  ISBN: 9789100171575


semestermåndag

Hav förtröstan!

 

Jag kommer inte att skriva ett blogginlägg för varje semesterdag.

Kommande torsdag skulle då bli en rubrikrepris av veckan innan.

 

Men i alla fall:

Idag har jag haft semester. Och gjort föga.

 

Surfat lite på nätet. Läst i en bok. Tittat lite på TV – Stargate SG1 på 6an. Tagit en promenad. Kollat lite kalender. Kommenterat på tobbe lindahls blogg. Sett mer på TV – andra delen av Samernas historia, Den döende detektiven och två avsnitt av Big Bang Theory. Och skriver nu för min blogg.

Naturligtvis! Jag har ju ätit också. Frukost, lunch och middag. Och ögnat Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningen.

 

Så blev dagen en övning av ett vegetativt förhållningssätt utan struktur, mål och avsikt.

Man skulle kunna säga att jag praktiserade som gurka.

Jag fyllde inte tiden med arbetsuppgiftsrelaterat spring och skubb.

 

Jag har lite svårt för det. Tomrummet alltså. Att inte ha något framöver att konkret vara inriktad mot. Jag är ju en röd person med en släng av gult och en del blå prickar.*

Viktigt för mig blir därför – tror jag – att ta sig an något, göra upp ett projekt, sätta ett mål. Annars sitter jag bara och tänker och då även tankar det egentligen inte är någon idé att tänka. Gamla tankar om till exempel hur det var när, och vad som gjorde att, jag i januari för fem år sedan lämnade folkhögskolan. Det är ju ingen poäng att älta det. Men lätt hänt i ett sysslolöshetens tomrum.

 

I morgon har jag inte semester.

Då skall vi planera nästan hela dagen och jag kommer att få vara den röding jag är. Komministerkollegan som haft konfirmander under hösten drar på föräldraledighet och jag skall ersätta honom i undervisningsrollerna både bland konfirmander som jag inte haft och i KyrkansUnga-gruppen som vi bägge funnits med i. Det skall bli kul. Planerna finns redan så det är bara för mig att tillägna mig dem, kavla upp ärmarna,spotta i nävarna och köra på.

Jag skall också göra en del eget – marknadsföra de fyra vuxenundervisninggrupper som vi planerar ska finnas första halvåret. Det är konkret, framåtsyftande, rött.

 

På onsdag har vi en heldag med all personal och Kyrkofullmäktige. Sådana brukar det vara då och då, åtminstone direkt efter ett kyrkoval. De nya förtroendevalda brukar då få reda på vad olika sektorer i verksamheten håller på med. Så blir det också i morgon. Dessutom skall de förtroendevalda berätta för oss i arbetslaget om hur de ser på församlingens utveckling de kommande fyra åren. Det blir spännande! Det är en vinkling man inte brukar bli bortskämd med.

 

Och på torsdag har jag semester igen...

 


*  Om du, noble Bloggläsius, inte begrep vad jag menade med den färgsättningen ber jag dig att läsa inlägget macaronesien 08 som du hittar om du klickar på länken här.


semesterfredag

Det är ett dilemma att ha semester dagen innan det är full kubbning när det gäller arbetsuppgifter av skilda slag. En del sådana behöver ju anständigtvis förberedas.

 

I morgon – noga sagt senare denna lördag – är det Trettondag Jul. Jag har fått förtroendet att då leda Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11. På eftermiddagen är det sedan en vigsel i Storforsens kapell. På söndag sedan en Gudstjänst men utan Nattvard i Älvsby kyrka kl 11.

 

Sådant skall förberedas och kan nagga både semestertorsdagar och semesterfredagar lite i kanten. Det är OK och ligger liksom inkapslat i både i önskemålet om och beviljandet av det semesteruttag jag berättade om i förra inlägget.

 

Att jag är ledig dag innan uppgiftsdag bekymrar mig alltså föga. Det skall dock inte tolkas som att jag är bekymmerslös inför uppgifterna, att jag bara tänker strosa dit och riva av nåt med armbågen – typ. Så gör jag inte. Det är en viktig sak att ha fått förtroendet att försöka koppla ihop Bibeltexter med de människor inklusive jag själv som befinner sig på plats. Det är en mycket viktig sak och skall göras med den stora räkenskapsdagen för ögonen som det lyder i en gammal formulering.

 

Men det går ganska lätt för mig att göra hopkopplingarna. I alla fall i egna ögon. Erfarenhet spelar givetvis in. Jag har ju varit präst i 39½ år. Arbetsmetoden likaså. Jag skriver ju alltid manus i fulltext men numera oftast för hand vilket går lättare än med ordbehandlingsmaskin av olika slag. Och snabbare.

 

Dessutom – och detta är det värsta:

Jag bryr mig inte om vad jag skall säga. Brottas inte med formuleringarna. Söker inte de rätta orden. Funderar däremot en hel del och nästan jämt och ständigt över vad jag vill ha sagt. Och när jag är klar över det, vad jag vill ha sagt, låter jag mig ledas av den gamle barske romaren Catos motto när det gäller att hålla tal: Rem tene, verba sequentur – håll fast saken så följer orden.

Bilden föreställer surpuppan ifråga.

 

Hur de predikningar jag håller blir i åhörarledet kan jag själv naturligtvis inte bedöma. Det får andra göra. Folk brukar i alla fall inte gå ut när jag sätter igång. Det kan kanske vara en värdemätare . Eller ett tecken på de är hövliga. Å andra sidan ropas det aldrig Fem minuter mer! eller En gång till! Det är också en måttstock – eller?

 

Varför skriver jag om detta i denna sena timme?

 

Något skall jag väl göra sedan predikan för i morgon är förberedd och jag väntar på finalen Sverige-Kanada i juniorhockeyn. Blogga helt kort är väl då en vettig sysselsättning så god som någon annan.


semestertorsdag

Japp! Det är torsdag.

Jajjamän! Jag har semester.

 

Kanske tycker någon det är tidigt. Alltså inte att det är torsdag – den kommer ju som regelbundet med en veckas intervall. Men att börja semestern redan den 4 januari.

 

Jag har blivit spådd.

Facebook har en massa hyss för sig. Analyserar vilken Game-of-thrones-, Mumin- eller Disneyfigur man är, vilken nationalitet man innerst inne odlar, vilket yrke man skall få, har eller skulle haft osv. Givetvis fanns då också en spådom för 2018. Klickar du på bilden blir den större och du det resultat jag fick.

 

Halva texten torde i alla fall bli sann om planerna håller. Det där om att du lämnar ditt gamla jobb. Det ämnar jag ju göra vid halvårsskiftet, strax efter det att jag blivit 65 år ung. Tjänsten som – detta har jag nämnt i tidigare blogginlägg – komminister i Älvsby församling skall då få sig en annan innehavare. Det är jobbet jag lämnar.

 

Här vill jag med kraft inskjuta att jag egentligen ogillar att säga att jag jobbar som präst. Så beskriver jag mig aldrig om jag själv får bestämma orden. Präst är inget jobb man har! Det är något man ÄR. 7x24x365,25 timmar varje år. Det jag jobbar som är möjligen just den tjänst jag som präst just nu har – kom-minister vilket betyder med-tjänare (till Pastor, det vill säga kyrkoherden) i sagda Älvsby församling.

 

För ungefär fem år sedan slog jag in på den vägen – komministervägen alltså. Jag lämnade då uppdraget – OK: jobbet – som skolpräst och lärare vid Älvsby folkhögskola. Tanken var att det skulle vara temporärt som en time-out under 2013 men av flera anledningar kom det att bli permanent. Och till sommaren släpper permanentningen.

 

Vi var fyra präster i församlingen när jag började i februari 2013. Sedan har det varierat. Efter ett par år blev en av komministrarna sjuk. Då blev vi tre. Den den förre kyrkoherden lämnade en tid efteråt sin tjänst efter mer är 20 år i befattningen. Då var vi två komministrar kvar. Den ena av oss vikarierade då i den herdebefattning hon sökt och också fick. Det innebar att en komminister blev kvar – lilla jag. Samt inhyrningar av tillfälligt slag för en del gudstjänster och kyrkliga handlingar, semestervikariat etc.

 

Det jag nu säger kan låta provokativt men är ändå sant: När en komminister i en församling blir kyrkoherde i samma församling lämnar han eller hon församlingen.

Här menar jag i betydelsen av operativt fältarbete med konfirmander, en hel del gudstjänster och kyrkliga handlingar. Så är systemet. Det jag säger är inte på något vis kritik av person.

Som kyrkan nu fungerar består uppdraget som kyrkoherde av stabsarbete med så många trista sammanträden och tråkiga budget- och personalfrågor att det kanske bara är en tredjedel av tiden som kan användas till arbete i terrängen.

 

Uppgifterna blir inte färre bara för att det finns färre i tjänst.

Naturligtvis kan man ta bort en del saker – hembesök, träffpunkter av olika slag. Kanske kan man stuva om dop och vigslar lite och låta musikern ensam ha andakt på äldreboenden men det dör i alla fall ungefär 100 Älvsbybor om året och det skall firas gudstjänster i två kyrkor och konfirmander skall ges möjlighet att möta Tro på Kristus. Vid vakanser blir det alltså mer att göra för dem som är kvar.

Kring detta klagar jag inte alls när det händer! Det hinner man inte och skulle bara ta energi från det viktiga som finns att göra. Dessutom har jag varit med om det förr. Det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och hugga in. Det gjorde vi, jag och andra medarbetare.

 

Det mariga är att sedan man fyllt 50 har man 32 semesterdagar varje år. Med tre av de som förr kallades prostdagar kunde det bli sju veckor väck. Men så går det inte när det är vakanser i befattningslistan och om sommarledigheter skall fungera något så när rättvist. Det skall ju alltid finnas (minst) en i tjänst och därför får man nöja sig med fyra, max fem veckor på sommaren. Det är i sig ganska OK men innebär faktiskt att man inte får ut sin berättigade ledighet.

 

Gjorde inte Kyrkorådet något när det var vakant?

Typ rekryterade på de vakanta komministraturerna.?

Har inte de ansvar både för verksamheten och personalens villkor?

 

Det är pinsamt att svara som jag nu gör:

De verkade inte speciellt oroliga. De var ju upptagna med en annan personalfråga. Och sedan en annan fråga till. Och budgetar. Och kan man inte ha flera bollar i luften studsar några mellan stolarna.

 

Men det lindrade sig i alla fall. Sommaren 2016 kom en komminister till. Och i somras ytterligare en halv präst.

 

Effekten har hur som helst blivit att det finns en massa sparade semesterdagar. Man får ha max 40 sådana. Har man fler regleras det till 40 vid årsskiften och man får det överskjutande i slantar och lusidorer. Så blir det på januarilönen.

 

Men 40 dagar har jag kvar sedan tidigare år. Plus 16 dagar 2018 då jag ju planerar vara i tjänst första halvåret. Det är alltsammans något jag är berättigad till. Det är tid arbetsgivaren är skyldig mig.

Det börjar jag nu ta ut. Två dagar denna vecka. Eller om man vill: 6 dagar i januari, lika många i februari, 8 i mars, 12 i april, 4 i maj och 20 i juni. Så är planen. Dessutom har jag som alla andra i snitt två vanliga arbetsuppgiftsfria dagar varje vecka. Det är 52 dagar. Dags för matte: 56+52=108. Första halvåret har 181 dagar. Dra 108 från 181.

 

Hur skall jag vara optimalt nyttig 73 dagar under 26 veckor?

Vi har gjort en planering, herden och jag. Den justerades något till innehåll, inte omfattning, på grund en lycklig tilldragelse. Den unge komministern med familj reser till Sydafrika för att adoptera en pojke till. Det betyder föräldraledighet under en stor del, kanske det mesta av våren.

 

Den andra bildens färgglada system är en översiktskalender över mitt (planerade) första halvår 2018. Orange färg är vanliga arbetsuppgiftsfria dagar, gult är semester och blått i tjänst. Ljusare blå ton betyder lägerdygn.

 

Och idag var det en semestertorsdag – den första.


avskaffa monarkin?

 

GOD JUL

 

Pia och Stig

 

önskar

Carl Gustaf och Silvia,

barnen med familjer

 

Ungefär så stod det på ett av paketen som för en dryg vecka sedan låg under granen.

Vad sa du? Vilka då? Va! Viss förvirring uppstod när texten på etiketten lästes.

 

Helt äkta var det väl inte. Jag hade skrivit texten på paketet själv. Jag/vi hade dessutom själva handlat på Clio, den bokklubb jag är med i och som främst förmedlar böcker om historia. Två julklappsböcker till oss/mig blev det denna sista jul. För ett drygt år sedan blev det nästan tio som fördelades ut bland de närmaste släktingarna och oss själva.

 

I paketet fanns boken Gustaf VI Adolf – Regenten som räddade monarkin, en biografi skriven av journalisten Roger Älmeberg.* När jag såg den i katalogen väcktes mitt intresse. Inte för att jag är en principiell anhängare av eller ens förtjust i monarkin. Tvärtom! Att folk sängvägen når sin position i samhället är inte snyggt vare sig det handlar om eget eller föräldrars sexliv. Ganska otidsenligt och odemokratiskt.

 

Men samtidigt är det ett faktum att det under historiens gång haft betydelse att det varit så. Därför är det intressant. Den svenska varianten av Bernadottarnas sexuellt överförda livsroller är dessutom en mild och ganska oförarglig variant som, hur odemokratisk den än är, inte är värd att samla krafter för att avskaffa.

 

Dessutom: Gustav VI Adolf är ju ”den riktiga kungen”!

Han prydde frimärken och mynt under hela min uppväxttid. Hans ordspråk Plikten framför allt var då och är fortfarande bra. Han var och blev – om jag räknat rätt – nästan årsbarn med min farmor vilket på något sätt gör att när jag läser om honom läser jag en del om min egen historia – ett bistert faktum som avslöjar att jag numera är ganska många år ung.

 

Gustav V – den nuvarande kungens farfarsfar – var i början av förra århundradet behäftad med en hel del autokratiska tyskpräglade kaiserideal. Sonen – sedermera Gustav VI Adolf – var mer fallen åt det engelska hållet med dess konstitutionella parlamentariska monarki. Naturligtvis vet jag sedan gammalt att ätten Bernadotte för 100 år sedan inte rönte samma öde som de med varandra ingifta (och i olika grad inavlade) släkterna Hohenzollern, Habsburg och Romanov. Den dåvarande kronprinsens roll i den process som ledde till den engelska formen för monarki och inte den störtansvärda kontinentala var jag dock inte bekant med – innan jag läste de nästan 400 sidor som har följande baksidestext:

 

Gustaf VI Adolf bidrog personligen till att rädda monarkin i Sverige när han 1918 1919, tillsammans med bland andra Hjalmar Branting, som kronprins pressade Gustaf V och högern att gå med på en demokratisk rösträttsreform. Hans personlig popularitet gjorde senare att republikfrågan avfärdades från vår nuvarande författning.

Barndomen och relationen till föräldrarna, särskilt till drottning Victoria, var svår. Första hustrun, kronprinsessan Margareta, påverkade honom att bli öppnare och socialt engagerad, men äktenskapet slutade i tragedi – en av flera i hans liv, som när äldste sonen omkom i en flygolycka 1947.

Hans andra hustru, drottning Louise, blev ett stort stöd för honom samtidigt som relationen till hans barn försvårades.

Tage Erlander gillade inte kungen från början, men statsministern svängde helt och de fick ett gott samarbete.

Hans insatser för vårt konst- och kulturliv och humanism var betydande och blev en del av vårt kulturarv. Även denna sida av ”gamle kungen” framhävs i boken där även hans dotterdotter, drottning Margrethe II av Danmark, berättar om sin relation till sin morfar och del av glädjeämnena och problemen inom familjen.

 


*  ISBN 978-91-1-307358-3


ostilla vecka

Först av allt:

 

GOD FORTSÄTTNING PÅ DET NYA ÅRET!

 

Så till allvaret...

 

Det har varit bråda fyllda dagar som skapat total bloggtystnad från min sida. Inget allvarligt har dock hänt annat än att du, noble Bloggläsius, inte har högsta prioritet på min lista över vad tid skall och kan användas till. Annat går före – typ! Kanske ett beskt faktum – men ändå sant.

 

 

Lilla Lisa till exempel.

Och hennes kusiner!

Och deras föräldrar med syskon.

Och helgerna.

 

  • Fredag före Jul kom Järvsö-tösen Lisa till mormor och morfar alias Primärhustrun och mig. Barnbarn i huset och full Jul-rusch slår ut bloggande också när jag som präst är arbetsuppgiftsbefriad hela huvva helgen. I förra bloggtexten rapporterade jag om vad som sedan hände och vilka som var i farten fram till och med att Juldagsmorgon glimmat. Repetera det här är alltså inte nödvändigt.
  • Annandagen kom Lisas kusiner Tyra och Adrian med föräldrar för att stanna ett par dagar. Äldsta dottern med make anslöt också om så bara för dagen och det blev fullt vid matbordet! Allt porslin, också tallrikarna i botten av traven, kom att bli diskat. De två av våra fyra barn som har barn blev kvar sedan de andra gett sig av på kvällen. Vi var i alla fall 6 vuxna och 3 små i huset.
  • Onsdagskvällen krympte skaran något då Luleå-folket drog hem.
  • Torsdagen var min arbetsuppgiftsbefriade tid slut. Lilla Lisas morfar gick således hemifrån några timmar samtidigt som hon med föräldrar for till sin faster i Unbyn och sedan till kusinerna i Luleå som fick vara barnvakter medans hennes föräldrar var på bio. Effekten blev att mormor och morfar fann sig själva sittande ensamma vid matbordet en hel måltid, något som inte hänt på en vecka.
  • Fredag hade också arbetsuppgiftsinnehåll. Men bara tidvis. De så kallade begravnings-jourer som lagts på mig torsdag-fredag föll ur då inga avlidna fanns att begrava. Alltså fanns det mer tid att leka med henne som skulle resa söderut dagen därpå. Och filma! Knappt en minuts krypande spänning finns om man klickar här. Den suddiga bilden är ur filmen.
  • Lördag efter frukost for Lisa med föräldrar samtidigt som jag gick för att provgå med ett blivande brudpar. Väl hemma igen bar det av till Luleå för att hämta Tyra och Adrian som valt att fira nyår hos farmor och farfar i Älvsbyn stället för att följa med sina föräldrar på nåt rajtantajtan de var bjudna på.
  • Söndagen efter Jul med dess tema Guds barn var också Nyårsafton 2017. Högmässan fick därför sin prägel också av Nyårshelgens texter under rubriken I Jesu namn. Särskilt viktigt då vi inte sedan några år har gudstjänst på Nyårsdagen. Nyårsnatten som vanligt med snöskottning, vaka, tomtebloss och fyrverkeri. Den minste höll ut ända till slutet plus 10 minuter. Storasystern slocknade i soffan under Skansens Ring klocka, ring.
  • Spark i backe och tur med spark till gammelfarmors och gammelfarfars grav blev det på Nyårsdagen innan mat och eftermiddagshemskjutsningstur till Luleå.

 

Väl hemma igår kväll konstaterade vi att vi nu för första gången på mer än en vecka är ensamma i kåken. Den stora tröttheten infann sig likt ett slag i huvudet med en skiftnyckel.

Men missförstå mig nu rätt! Jag, liksom madammen i mitt liv alias Primärhustrun, älskar barnen och barnbarnen över allt förstånd. Dagarna har varit jättefina! Det har varit jättekul! Fullt snurr och fullt surr hela tiden. Stor källa till glädje, stolthet och tacksamhet.

 

Men vi är också tacksamma och glada denna Annandag Nyår då vi båda är arbetsuppgiftsfria och hinner leka lite med våra julklappar – läsa i någon bok – utan att ha låst in sig på toaletten. Och till och med kunna ta sig tid till att blogga.


RSS 2.0