stigstrombergsson

I vecka 45 var jag och Primärhustrun en vecka på Kap Verde. Där skrev jag ett antal blogginlägg men saknade där och då möjlighet att publicera dem. Sådant har fått vänta till nu då vi kommit hem. Detta är den åttonde och sista bloggposten jag skrev då och där – faktiskt i min telefon under flygresan hem.

I ett blogginlägg för jättemånga inlägg sedan fanns ett bildcollage jag inbjöd läsekretsen att reflektera kring.* En av bilderna i montaget var den vidstående. Här är den dock roterad ett kvarts varv medurs. Så stämmer den bättre med den högfrekvent använda illustrationen i en av de böcker jag läste under semestern på den afrikanska ön Sal.

Boken ifråga är Omgiven av idioter. Hur man förstår dem som inte går att förstå av Thomas Eriksson.

För ganska länge sedan – i våras – kom en av de som arbetar på Stiftskansliet på besök till vårt arbetslag. Hon verkar på personalvårdssidan och ledde oss in i ett tänk kring olika personlighetsdrag och hur de samverkar och inte samverkar med varandra. Det blev – åtminstone för mig – mycket tydligt. I vår arbets-gemenskap finns röda, gula, gröna och blå typer. Jag kan, men kommer inte att göra det här, säga vilken färg flera i gänget har. Eller färger. De flesta har en dominant kulör med inslag av en annan och stänk av en tredje.

Jag är röd. Starkt röd men också med inslag av blå och gul, helt ogrön. Röda typer ser långt, tänker snabbt, sätter upp mål och tutar och kör. Om en sak är populär eller känns bra spelar mindre roll. Att det bär åt rätt håll är det viktiga.

Nu fattar jag! sa kyrkoherden. Nu begriper jag hur du nästan ensamt i arbetslaget på ett envist sätt i tre år firat Veckomässa på onsdagar med bara en två kanske fyra fem deltagare. Du gör det för att du anser det rätt, inte populärt.**

En röd sätter alltså mål. Vad gäller vägarna till målet kan de modifieras bara riktningen är kvar. Om andra är med på tåget är faktiskt inte så noga.

En gul är härvidlag annorlunda. Han/hon vill likt den röde utveckling och förändring men ser sammanhållningens och glädjens väg som viktigast. Eller rättare sagt: sammanhållningens och glädjens vägar. Alla, eller åtminstone de flesta, ska vara involverade och också kunna uppleva det så. Styrkan hos den gule är flexibilitet och värme. Viss ryckighet kan det bli eftersom den gule vill att så många som möjligt ska vara glada, något som inte är viktigt för en röd.

Det är det inte heller för den blå som har stabilitet, ordning, struktur och perfektionism som ledmotiv. Vad folk tycker eller känner är inte noga bara det stämmer med plan, beslut och reglementen. En blå person blir därför i praktiken oftast en bevarare, ofantligt sällan en utvecklare.

De gröna, som är den vanligaste typen, sätter gemenskap och sammanhållning i främsta rummet. Förändringar vare sig av röd målmedveten sort eller gul med mer spontana åtgärder skapar, liksom de blås noggrannhet, mest oro som är något de gröna kraftigt ogillar. De blir liksom de blå därför tämligen konservativa – om än av helt olika anledningar.

Jag tycker sådana här saker är oerhört intressanta.

Vilka drag fungerar med andra? Vilka kombinationer blir näst intill omöjliga? Vad händer om alla i ett lag är likadana? Eller chefen är av en färg och medarbetare har andra kulörer?

Det personalkonsulenten gjorde gav viktiga impulser. Boken gav med många skratt mycket mer information. Jag tror nog att jag begriper mer av saker och ting – inklusive mig själv – och hur organisationer och lag fungerar eller inte. Var kommunikationen bryter samman är också lättare att förstå.

Köp den! Det är ju bara en pocket på 280 sidor. 53 spänn på adlibris.com.

Jag brukar här lägga med en boks baksidestext. Det går inte enär boken är utlånad. Det blir förlagets presentationstext på webben i stället. Den hittar du här.

*  Inlägget ifråga är flera tänkbara publicerat den sista juli detta år.

**  Detta var ju helt rätt! Tilläggas bör att vi nu är några som samverkar och att antalet kommunikanter är runt dussinet, mestadels andra än i söndagarnas Högmässor.