mer kapitel

Det beslut som Luleå Domkapitel tog och med det avkragade en präst media kallar ”hen” har jag skrivit om tidigare. Andra har också gjort det. I detta inlägg, noble Bloggläsius, skall jag låta den saken bero. Den är ändå ett kapitel för sig. I stället skall jag ägna mig åt kapitlet böcker – som ju har sina kapitel.

 

Jag har oftast flera böcker på gång. Tre-fyra-fem utom i mellandagarna då tomtens leverans placerat ännu fler på distansen så vitt jag kan se. Jag är (ännu) inte så svagsynt att det handlar om så långt näsan räcker. Min på-gång-litteratur är samtidigt överallt-litteratur, någon här, några där och andra på andra platser.

 

På skriv- och databordet finns för närvarande en Bibelvetenskaplig kommentar till Första Petrusbrevet i Nya testamentet (plus den grekiska grundtexten, ordbok och en bok som diskuterar vad som kallad textkritiska frågor dvs vilken av alternativa textvarianter som troligen är mest ursprunglig). Att Bibelstudiegruppen , med start tisdag 14 januari 18.30 udda veckor, under våren skall brottas med Petrusbreven är orsaken till bokvalet. Det är naturligtvis för det sammanhanget ganska overkill med grundtext och grejer men jag har från och till som hobby att läsa sådant som Primärhustrun kallar knäppa böcker. Dummare blir jag väl inte – hoppas jag. En motsvarande kommentar till Andra Petrusbrevet är också framtagen ur bokhyllan men dess kapitel har jag ännu inte börjat med. En sak i sänder!

 

På samma skrivbord finns Christian Religious Education som är en trist sak jag startat läsa flera gånger men ännu aldrig orkat genom. I 48 timmar Annandag-tredjedag jul låg också  Raymond Browmn The birth of the Messiah på skivan men den har fått flytta hem till sin hyllplats. Jag hade en tanke att med dess mer än 600 sidors goda texttolkning och dess författares auktoritet göra mos av den ytliga slarvteologi som ärkebiskopen hängav sig åt på Julafton i en artikel i Expressen. Jag avstod. Ärkebiskopens julefrid skull näppeligen varken nås av eller störas av att en surmage som jag i norra Norrland bloggar. Det hade bara varit min egen julharmoni som naggats i kanten.

 

I vardagsrummet finns ett bord med varierande antal inte-alla-kapitel-lästa böcker. På själva bordskivan finns just nu volym 2 av en Churchill-biografi. Volym 1 kom som julklapp för ett år sedan men givarna valde att låta mig vänta ett år på resten. Lite elakt.

Underskivan härbärgerar ett par ting jag och madammen i mitt liv gav varandra i julklapp. Något kapitel att helt sätta sig till doms över – jag är bara SÅ ordvitsig! – har jag inte läst i alla men bläddrat i flera har jag gjort, i något fall redan i bokhandeln. Det finns en bok om Islam i Sverige, en om pensionärstågluffning och en med ljud om 100 dialekter och säkert någon till.*

 

På stora toan finns en bok om fadäser folk gjort. Fick den av en av döttrarna. Den handlar inte om ”stora” personers ”stora” tabbar som skapat historia utan mer småfolks misstag och försummelser. Intressant. Tack och lov saknas på slutet 10 blanka sidor att skriva in eget i.

I samma trave finns höstens SEÅ som är nördböckernas nördbok samt en tjock rackare på engelska om universums uppkomst och byggnad liksom Supersnuten Sune med rätt att snoka. Den sistnämnda nog lagd där av äldsta barnbarnet.

 

I sovrummet har jag inget nattduksbord, bara en bokhylla i full höjd. Där finns lästa, halvlästa, olästa och ännu inte omlästa volymer. Jag har ingen av dem på g just nu. Sist kan nämnas att på lilla toan nere finns bara Iliadensom inte har kapitel utan sånger på hexameter.

 

Varför skrev jag allt detta?

 

Ingen anledning alls annat än att en del som på Facebook ser min påannons av blogginlägg kanske luras att tro att det nu handlar mer om avkragningen i Luleå. Dragna vid näsan om de läst hit har de hittat något annat. Enda kopplingen till krage är väl att jag måste ta mig i densamma och läsa mer kapitel men i färre böcker – typ.

 

 


* Kanske är inte alla lokaliseringar exakta. Barnbarnsnärvaro av 2½ år Lisa och i morgon 1½ år Ava har inneburit att ting flyttats något högre upp i luftlagren. Böckerna som sådana ärändå desamma.


ugpgfbkamkh+t

Va!

Vad är det för ord? Eller läte?

Skinka i halsen? Knäckstopp i munnen?

Känslor för kyrkliga (och andra) överheter?

 

Det är tredjedagen nu. Mitt på densamma. Solen gick upp tio noll nånting och då det för första gången på flera dagar inte är molnigt förtjänar utsikten från balkongen vara den bild som inleder detta inlägg. Klicka på den blir den större.

 

Rubriken ugpgfbkamkh+t sammanfattar Julaftonen som i stort men inte totalt gick i sedernas och traditionernas tecken. Det betyder Upp på morgonen, Grötfrukost, Promenad till kyrkan för Gudstjänst kring krubban 11.00, Fika hemma, Bil till Luleå, Kalle Anka med barnbarnen Tyra och Adrian, Mat, Klapperi och så småningom Hemresa. Någonstans i sammanhanget men i år på annan plats och tid än förr kom också Tomten att adderas in.

 

Barnbarnet Lisa 2½ med föräldrar som bor i Järvsö kom dan före dan. Den lillas yngste morbror anlände dagen innan. Huset började alltså likt kylskåpet fyllas upp. Ganska traditionsenligt. Enda skillnaden var att den lillas morfar – alltså jag – inte hade några arbetsuppdrag alls att förbereda sig inför. Han – visst är det storvulet att tala om sig själv i tredje person, dock än så länge i singular – är som bekant numera pensionär.*

 

Risgrynsgröt äts en gång om året men i dagarna tre. Storkoket räcker så länge och inkluderar en portion till tomten som tydligen i kall väderlek efter fullföljt värv äter hel- eller halvfrusen gröt. Man förstår att han väcker häpnad.

 

I Julgudstjänsten var det drygt 170 personer förutom vi. Den är på orten helgernas mest välbesökta kyrkliga sammankomst och passerade redan på 1980-talet Julottan. Den å sandra sidan samlade i år 105 personer inklusive lilla Lisas mormor som sjunger i kören. Det var något fler än vad som varit brukligt de senaste åren.

 

Tomten brukar besöka mina barnbarn när vi är i Luleå hos Tyra och Adrian. I år hade han – tomten alltså – prioriterat på annat sätt och i förväg dumpat sina säckar under granen där för att i stället fått tid att kika förbi i Älvsbyn under efter-gudstjänsten-fikat. Lisa fick några paket men gav också tomten en klapp. Ett paket alltså, inte klapp på skägget. Hennes gåva var alla hennes nappar för tomtebabysarna att nu få tröst av. Själv anser hon (med viss tvekan) att hon som är en stor tjej inte längre behöver dem.

 

Hos den äldre av våra söner var det som vanligt men med två undantag. Det ena var vad jag nämnt: tomten hade kikat förbi och lämnat grejerna innan. Det andra var att Tyras och Adrians mormor och morfar är i Thailand och att lillkusinen Ava med föräldrar jular i Umeå också detta år.

 

½12 var yngste sonen, primärhustrun och jag hemma i Älvsbyn igen.

 

20 i 6 på Juldagsmorgonen nöp nämnda hustru mig i foten och sa Jag går nu. Gissningsvis grymtade jag ett svar, hörde henne låsa ytterdörren och övervägde kort huruvida jag också skulle julotta mig. Vad som tog beslutet vet jag inte men fem över sju vaknade jag igen till nytt övervägande: Full sprutt nu så hinner jag till predikan! men då ingen bryr sig om predikan när Juldagsmorgon glimmar tog jag det mer lungt. TV finns ju också och jag med a nice cup of tea i handen hamnade i en formlig folkdräktsorgie någonstans i Dalarna. Att alldeles ensam vara vaken dan efter dopparedan är det julefridiskaste man når – faktiskt.

 

Lilla Lisa med föräldrar hade stannat hos kusinerna i stan men kom på Juldagens eftermiddag. Igår på Annandagtog alla det lungt. Jag var med 17 andra Temamässa. Sedan genomlevdes dagen i stillhet, den något begränsade stillhet som nås när det finns småbarn i lokalerna.

 

Så var julen – familjärt sett. Och detta inlägg hamnar i kategorin Farfar/morfar funderar. Den där avkragningen jag nämnt i tidigare inlägg och annat kring den samt en kyrk-anknuten artikel i Expressen har irriterat mig men tack och lov inte fundamentalt satt mig på sidospår. Återkommer kanske i saken.

 

Och med denna rapport önskar jag alla En god Fortsättning.

 

 


* Han – alltså jag – hade haft en idè om att erbjuda sig leda en Julnattsveckomässa men valde i alla fall att avstå. Det är det nya arbetslaget utan honom som prioriterar och inte prioriterar olika saker. Han skall inte (alltför mycket) oombedd lägga sig i.


tystnad & stål

Den 12:e december skrev jag om boken Folkvandringstid under rubriken fakta mot foliehattism. Den 17:e kom inlägget sista rycket och mitt i natten mot den 23:e förra inlägget storsläggan svingas. Annat har inte hänt efter Lucia.

 

Ser jag då till unika IP-adresser som besökt min blogg är det 15 för den 13:e, 8 dagen efter, 15 den 15:e, 10 den 16:e, 32 den 17:e då jag faktiskt skrev något och som brukligt meddelade detta via Facebook. Det blev 14 den 18:e följt av 12, 21, 26 och 34 till och med den 22:a. Den 23:e december, alltså idag, togs ett skutt till 68. Så högt har det inte varit sedan den 3:e juni i år då jag efter rubriken tillsagd av domprosten skrev om när och hur min kompis Torbjörn Lindahl avtackades och gick i pension. Slutsats: Inte är jag mycket till influencer. I alla fall inte vad gäller kvantitet.*

 

Jag tycker ändå det är viktiga saker jag tycker till om – men då inte bara i det kyrkliga. Att farfar/morfar funderar är minsann också viktigt men jag ser ju att när inlägg handlar eller kan förmodas handla om något kyrkligt höjer sig läsarantalet något. Om det är bra eller dåligt vet jag inte.

 

De kyrkliga överheterna – lokalt, regionalt och nationellt – är väldigt förtjusta i de möjligheter Internet och så kallade Sociala medier erbjuder. Man ser positivt på sådant och vill vara aktiva i sammanhangen. Där kablas information ut och tankar sprids, mestadels ”uppifrån och ned” från ”topparna” i organisationen och ut, kanske rentav ner, till fotfolk och allmänhet. Riktigt kommunikativt blir det inte och egentligen tror jag inte heller att överheterna vill det. När man kommunicerar till någon har man kontroll men när komunikationen blir med någon är man inte allenarådande, och jag upplever att överheterna på olika nivåer värnar sina monopol.

 

Med det sagt har jag ingen som helst tro att Luleå Domkapitel på minsta vis kommer att svara upp mot de tankar jag och andra bloggare uttryckt vad gäller avkragningen av ”hen”. Man saknar ju kontroll över sammanhangen. Att tro att den lokala kyrkliga överheten skulle här på min blogg försvara och förklara funderingar jag framförde i serien sabotage av samos är också att hoppas på att solen skall gå upp i väster. I de fallet trodde jag dock att någon, om så någon, skulle gett mig en muntlig respons – men icke. Överheterna spelar bara på sina egna planhalvor när och hur det behagar dem. Inte annars. Tankar från andra, om än enstaka, bemöts med strategin tystnad. Tig ihjäl! – typ.

 

Eller med stålKniv i ryggen!

 

Det har jag råkat ut från både stiftshåll och lokalt. Händelserna ligger långt tillbaka i tiden men hade det gemensamma draget att man inte svarade i debatt där jag valde att framföra kritik – alltså här på min blogg. Inte heller tog man kontakt med mig på annat vis. I stället uppvaktade man min dåvarande chef för att denne skulle tysta mig. Jag vet andra som knivats i ryggen på liknande sätt.

 

I det nu aktuella fallet, ”hen” som med luddig argumentation avkragats, har denna dag EFS-rörelsen reagerat. Jag såg det i tidningen Dagen – här – även om själva artikeln är bakom betalvägg. Inget annat är att vänta. Den avkragade ”hen” är prästvigd för tjänstgöring just inom EFS och inte (ännu) behörig till fast anställning på kyrkliga tjänster.**

I bloggarnas värld har Dag Sandahl fortsatt skriva – här. Han saknar inte poänger.

 

Vad jag också förstått är att ärendet går vidare till Överklagandenämnden. Idrottens sådan gav tillbaka Östersunds licens att spela i högsta serien och min gissning är att kyrkans kommer att ge ”hen” ämbetet åter.

 

 


* Statistikfunktionen för min blogg visar att de sista dygnen har knappt en tredjedel av läseriet varit lokaliserat till Norrbotten, en dryg tredjedel förvånande nog till Stockholmsregionen och resten är duttat utöver landet. Bara enstaka – men i alla fall några – läsare har besökt min blogg från utlandet. Vilka? och Varför? undrar jag stilla.

** EFS-präster har kortare utbildning – för den skull inte sämre – än kyrkpräster och kan göra samma saker men inte utan kompletteringar tillsvidareanställas till exempel som komministrar. Detta är en strikt avtalsfråga kopplad till utbildningslängd och liknande.


storsläggan svingas

Det behövs inte mycket för att storsläggan skall svingas”

ett nymodigt kyrkoordspråk.

 

Tanken slog mig när jag i vardagsrummet via mosevisionen för en halv vecka sedan nåddes av nyheten att ”hen” blivit avkragad och inte längre får vara präst. Det var SVT som redan i höstas betecknade som ”hen” den präst som anmälts till Domkapitlet efter att på ett konfaläger skapat reaktioner. Flera, däribland jag själv, har låtit ”hen” vara ”hen” samtidigt som många i dagligt tal och spekulationer fördomsmässigt givetvis korat ”hen” till ”han”. Präst med konservativa åsikter är enligt allas schablon en högkyrklig man lite varsomhelst rent geografiskt eller en laestadianskt färgad svartrock i Tornedalen. Enligt samma schablon är då en kvinnlig präst vid kusten en mjuk teologiskt modern och vänlig som naturligtvis inte kan bli föremål för klander till, i och av Domkapitlet. Då jag alltid vetat att schablonerna är fake och redan från start från förstahandskälla visste att ”hen” denna gång var just en ”hon” log jag under några månader stilla lätt överlägset i mjugg. Skulle jag kill-gissa hade varken SVT eller andra officiella kanaler ”hennat” om ”hen” varit en ”han”.

 

Jag trodde inte att saken skulle leda till avsked ur ämbetet. Jag trodde inte heller att Domkapitlet skulle helt fria. Tidningsrubriker som Biskopen friar homofob-präst! fixar man inte att få på sig. Någon markering kommer överheten att behöva göra. En mild tillsägelse med dragning mot luggning, max en varning med prövotid var vad jag såg i röret. Inte avkragning. Verkligen inte den storsläggan. Men jag fick alltså fel.

 

Jag beställde och fick i fredags Domkapitlets resonerande beslut – 24 A4-sidor. Att jag listigt och lättjefullt väntat med att skriva om saken innebär att jag för dig, noble Bloggläsius, inte behöver återge en massa utan kan hänvisa till goda referat på andra platser i cyberrymden.

  • Kompisen Torbjörn Lindahl presenterar här saken sakligt och resonerar sedan ganska exakt som jag skulle ha gjort om jag hade hastat.
  • Dag Sandahl refererar också bra – här – men i ett mer mer galghumoristiskt lite ironiserande stil samtidigt som han sågar Luleå Domkapitel i höjd med dess fotknölar.
  • En Daniel Ringdahl med hemort i rörelsen Evangelisk Luthersk Mission Bibeltrogna Vänner refererar också fullöd igt – här – och kritiserar med teologiska argument kapitlets resonemang och slutsats.

Jag som läst de 24 sidorna finner att alla de tre nämnda ger bra och begripliga sammanfattningar av innehållet. När det kommer an på hur jag själv skulle ha skrivit upprepar jag att Tobbe är den jag ligger närmast.

 

Jag hoppas att saken går till Överklagandenämnden. Jag kan förstå om ”hen”som är en fridens och inte stridens kvinna kanske inte vill slåss men hoppas i alla fall. Därifrån är upprättelse sannolikt att vänta liksom en knäpp på kapitelnäsan.

 

Varför tror jag så? Svar: Juridiken!

Jag menar kyrkans egen inre juridik av regler av olika slag. Domkapitlet hanterar – eller ska hantera – dessa i olika ärenden och är en internjuridik-instans – typ. Överklagandenämnden är juridik-juridik i kubik och har den senaste tiden gett andra domkapitel – läs Göteborg – smäll på fingrarna och upphäft deras beslut.

 

Orsak? Alltså i Göteborgsfallen? Svar: Kapitlet tillämpade ett regelverk men sökte genom sitt urval samtidigt driva en viss åsiktslinje. Det får man inte för juridik – också inomkyrklig – skall vara juridik! Basta!

När jag läser de 24 sidorna får urvalet av vad man betonar och vad man hoppar över mig att ana att också Domkapitlet i Luleå valt att driva en linje, rentav statuera ett exempel. Jag kan ha fel då jag inte läst alla de 21 inlagor och yttranden som sammanfattas på de 24 sidorna men känslan finns där. Och känslan kommer att storsläggan svingas. Hårdare nu än förr.

 

Vad menar jag? Jo, detta:

Svenska kyrkan har valt att hos sig härbärgera olika uppfattningar vad gäller samkönad kärlek och relationer. Om det kan man ha åsikter men regelverket alla undersåtar – typ präster men också arbetsledningar, styrelser och diciplinära instanser – har att rätta och packa sig efter är i alla fall så. Önskemål om förändringar finns naturligtvis. Aningar åt vilket håll utvecklingen går likaså. Och många exempel finns på att översåtar i maktställning i någon sorts förväg gått utöver regelverket.. De har agerat utöverhet och gett uppfattningen som ”hen” har mindre och mindre manöverutrymme. Succesivt.

 

Det finns mer att skriva i saken. Inte minst om konsekvenser för konfirmandverksamhet, bemanningar, relationen till EFS och annat. Men inte nu. Klockan är förbi 01.00 natten mot den 23:e, den dag barrnbarnet Lisa 2½ år kommer. Morfar måste vara utvilad!


sista rycket

Eller skall det kanske stå sista ryckningen?

 

I alla fall är det vad som går av stapeln i eftermiddag och ikväll liksom i morgon eftermiddag och kväll. Dessa två dagar är sista rycket jag gör som vikarie i Älvsby församling. Jag har denna höst varit kontrakterad på halv tid men det tar slut i och med december – redan nu då det är lämpligast att framtidspräster, inte en föredetting, ansvarar för de kommande storhelgerna.

 

Bibelstudiet ikväll är en del av sista rycket/ryckningen. Förra gången, för två veckor sedan, bestämde gruppen som under hösten läst och samtalat utifrån båoka om a rut i Gamla testamentet – som jag bloggat om – att fortsätta mötas men nu ta sig an de två brev i Nya testamentet som har Petrus som författare*. Den saken börjar ikväll – till halvers.

 

Vad menar jag med halvers?

 

Jo. 18.30 som är Bibelstidietiden framförs i Älvsby kyrka Festen i stallet – länk här – och gruppen börjar där tillsammans med många andra. Festen i stallet är ett julspel med vuxna ”skådespelare” format för barn i  mellanstadieåldern men ges också som en ”publik föreställning” denna kväll. Efteråt går alla som är intresserade över till församlingsgården för en förkortad Bibelstudiekväll och något av en Petrus-introduktion. Vem var han? Vad var han? Och annat.

Efter nyår med start 14 januari tar vi tag i breven. Jag har lovat att finnas med i sammanhanget som samtalsledare. Nu är det alltså en skarv i vad Bibestudiet behandlar och ett lätt och bra läge för den nyfikne att hoppa på. Göra ett nytt ryck – typ.

 

I morgon är det Personallunch och eftersom Gratis är gott! kommer jag att vara med – men inte äta kött. Efteråt drar det fasta laget iväg på något men jag blir hemma och dukar nattvardsbordet i Veckomässan 18.30 i kyrkan. Det är sista rycket/ryckningen.

 

Men i januari kommer att sprätta i kadavret. Jag skall då inte formellt vikariera men har lovat att, liksom vad gäller Bibelstudiet, försöka hålla i ”Ovangelie-träffarna” onsdagar jämna veckor 19.15. Det är ett öppet sammanhang men det finns en grupp återkommare – dock inte en fast grupp. De aktuella onsdagarna har jag beredskap att leda också Veckomässan. Det startar 8 januari.**

 

Så är det att vara pensionerad. Lite insats som frivillig samtidigt som dagens tunga och hetta bärs av de som löper vidare i den lokala präststafetten. Helt OK.

Att vara pensionerad betyder också att man kan fara till stan och köpa julklappar vilken vardagsförmiddag som helst och i leksaksbutiker trängas med andra farfarar och morfarar. Dubbel-OKOK!!

 

 


* Naturligtvis har Bibelforskare ifrågasatt författarskapet,särskilt vad gäller Andra Petrusbrevet. Författarskap och copyright i antiken var inte som idag så det kan säkert finnas skäl attmena att pennföraren var någon annan. Hur det änär med den saken är Andra brevet i alla fall i Petrus anda – typ.

** Juldagen onsdag 25 december är det ingen Veckomässa – ingen Julnattmässa natten innan heller. Samma sak på Nyårsdagens kväll. Veckomässorna börjar alltså 8januari.


fakta mot foliehattism

Dick Harrison är en författare som bär på vad jag gissar är en kronisk skrivklåda. I den bok jag av honom jag nu läst finns en lista över endra böcker från hans penna-skrivmaskin-tangentbord, en lista som har runt femtio titlar.

Från Wikipedia kopierar jag hans Bibliografi i urval vad gäller facklitteratur. De med röd text är de jag äger och har läst men också i något fall lånat och läst. Du kan, noble Bloggläsius, se listan under strecket nedan. Den är lång som halva förra vintern men har ändå inte med den sista jag nu ställt i hyllan – Folkvandringstid utgiven på Ordfronts förlag – ISBN 978-91-7775-003-1.

 

Just denna bok har en speciell bakgrund. I en Epilog på sidan 339, innan 60 sidor litteraturtips och register, skriver Harrison:

 

Några dagar före jul år 2014 fick jag en oväntad arbetslucka och beslöt mig för att skriva en debattartikel i Svenska Dagbladet om invandring, en fråga som jag dittills sällan hade berört, varken i min vetenskapliga eller opinionsbildande verksamhet. Huvudpunkterna imin artikel var att (a) all fredstida invandring är långsiktigt positiv förmottagarlandet, ett faktumsom kan historiskt beläggas, och (b) det behövs en ny typ av problemformulering som betraktar invandring som ett positivt fenomen, som en resurs, och inte som något i sig negativt. Jag hade varken för avsikt att provocera, irritera eller förolämpa någon genom artikeln. Jag ville bara framföra en åsikt.

Inte ens imin vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig vilken veritabel ocean av näthat som jag i och med publiceringen vadade ut i. Under nyårsafton och nyårsdagen dränktes min mejlbox av sådant som ingen mår bra av att läsa. (…)

 

Boken Folkvandringstid är alltså i någon mån en framprovocerad vetenskaplig reaktion på foliehattar som skyller alla problem på vad man kallar ”okontrollerad massinvandring”. Den blir då i viss mån politiskt. Självklart. Fakta blir alltid politiska och fakta-meddelare blir märkligt nog ansedda som folk som drar åt vänster – i alla fall av dem som är rejält högerförvridna. Jag har noterat sådant när det gäller migration, brottslighet, Israel-Palestina, teologi & kyrka och nu i dessa yttersta tider miljön – när Greta Thunberg utnämnts av Time till Person of the Year.

 

I Folkvandringstid fann jag sådant jag läst i de rödmarkerade böckerna i listan nedan – men nu i rejält förkortad och mer översiktlig form – och att Harrison drar linjen ända in i nutiden. Vill man inte grotta in sig i tusentals sidor om till exempel folkvandringar och slaveri blir just Folkvandringstid en bra översikt. Läs den!

 

Jag avslutar med baksidestexten:

 

Vi är födda att vandra. Inget folk, ingen nation, inga politiker, har i längden kunnat bromsa den mänskliga migrationens övergripande drivkrafter.

 

Människan har alltid varit i rörelse; på flykt från förtryck eller sökande efter ett bättre liv.

I ett väldigt svep, tvärs över alla världsdelar, berättar Dick Harrison om migrationens historia, från förflyttningarna i mänsklighetens tidigaste tid fram till dagens farofyllda båtresor över Medelhavet. En tybgdpunkt ligger på den epok som kallats folkvandringstiden, den fascinerande och alltför okända period då romarriket föll sönder,medeltiden tog vid och nya länder uppstod. En spännande tid, fylld av faror, konflikter,krig men också – precis som idag – en tid när kulturer formas, idéer uppstår och tänkandet tar språng.

Migranter har genom historien ofta setts som problem men slutresultatet av migrationen har i de flesta fall handlat om berikande och förnyelse av länder och kulturer.

Att förstå migrationerna som något som är definierande för mänskligheten är avgörande när vi går in i vad som skulle kunna kallas för ny folkvandringstid.

Folkvandringstid är populär historia när den är som allra bäst: den berättar om vad som hänt, förklarar vad som händer och förbereder oss inför vad som skall hända.

 

 


1993 – The Early State and the Towns: Forms of Integration in Lombard Italy AD 568–774 (doktorsavhandling)

1995 – Europa i världen : medeltiden

1997 – Uppror och allianser: politiskt våld i 1400-talets svenska bondesamhälle

1998 – Skapelsens geografi

1998 – Age of Abbesses and Queens

1999 – Krigarnas och helgonens tid: Västeuropas historia 400–800 e.Kr.

1999 – I skuggan av Cathay: västeuropéers möte med Asien 1400–1600

2000 – Mannen från Barnsdale: historien om Robin Hood och hans legend

2000 – Stora döden: den värsta katastrof som drabbat Europa (belönad med Augustpriset)

2000 – På Klios fält: essäer om historisk forskning och historieskrivning

2002 – Jarlens sekel: en berättelse om 1200-talets Sverige (Årets bok om svensk historia)

2002 – Karl Knutsson: En biografi

2002 – Sveriges historia – medeltiden

2003 – Harrisons historia

2003 – Tankar om historia

2003 – Historiebok för kakälskare, tillsammans med Eva Helen Ulvros

2005 – Förrädaren, skökan och självmördaren

2005 – Gud vill det! – nordiska korsfarare under medeltiden

2006 – Slaveri: Forntiden till renässansen

2007 – Slaveri: 1500 till 1800

2008 – Slaveri: 1800 till nutid

2009 – Sveriges historia: 600-1350

2010 – Sveriges historia: 1350–1600 (tillsammans med Bo Eriksson)

2012 – Från en säker källa... (Sanningen om den svenska kungaskandalen åren 2010-2012)

2013 – 101 föremål ur Sveriges historia (tillsammans med Katarina Harrison Lindbergh)

2015 – Slaveriets historia (pocketutgåva av nr 19-21?)

2016 – Ett stort lidande har kommit över oss

2017 – Kalmars historia

2018 – Englands historia. Del 1, Från forntiden till 1600

2018 – Englands historia. Del 2, Från 1600 till idag

2018 – Dalslands historia 

2019 – Trettioåriga kriget

Till detta kommer tre titlar Skönlitteratur och ett drygt dussin Artiklar i historiska tidskrifter.


sabotage av samos 4

Tre tidigare inlägg har haft rubriken sabotage av samos.*

För en vecka sedan kom jag i samtal med några personer. Ungefär följande dialog utspann sig, här lätt förkortad.

P är Person, J är Jag.

 

 

  • P1: Har du fått några reaktioner på det du skrivit om sabotage av samos?
  • J: Ja. någon kommentar på Facebook. Det jag refererade i andra inlägget.
  • P1: Jamen – jag menar från dem som tagit besluten.
  • J: Inte ett ljud!
  • P1+2+3: Va!!??
  • J: Nej. Inga kommentarer. Inte något muntligt heller. Fast jag vet ju inte om de läser min blogg. Knappast. Möjligen något undantag. Några – nu pratar jag förtroendevalda och personal – vet jag har sett att jag som en Händelse på fäjjan länkat till det jag bloggat men om de läst på bloggen har jag ingen aning om.
  • P1: Men det borde dom...
  • J: Alltså. Jag är ingen stor influencer. Runt 40 IP-adresser är in på min blogg näst intill varje dag. Vilka vet jag inte mycket om. De som ser mina händelser på FB listas ju så jag ser de finns överallt i landet och är av alla möjliga sorter. En del känner jag verkligen. Andra är kyrkligt intresserade jag inte har en aning om vilka de är men som på något sätt har de hittat min blogg. Åter andra är ”gamla” konfirmander, Älvsbybor eller folk jag samäger barnbarn med, släktingar – you name it! De berörda, dem jag i viss mån kritiserat eller åtminstone frågat kring, finns inte annat än undantagsvis i den listan. Om de läst och om de tipsat andra om mina skriverier vet jag inte. Kanske finns till och med någon som till ochmed valt att inte läsa bloggare eftersom man inte gillar vad jag eller andra ibland skriver. I alla fall inga reaktioner.
  • P1+2: Det kommer att sänka antalet konfirmander! De i sjuan pratar redan om att ”då konfar jag mig inte!” Det spelar ju roll när man skall bestämma sig!
  • P3: Är det flygskam som ligger bakom?
  • J: Vet inte. Har inte hört något sådant uttalas. Men om så skulle det vara oförskämt. Delar av personalen har just flugit Kallax-Arlanda-Tallin-Tallin-Arlanda-Kallax. Jag känner inte till någon generell policy om att Älvsbyns kyrkliga företrädare i kyrkliga sammanhang och uppdrag skall hålla sig på backen. Drivs den linjen hoppas jag att de beslutsfattare som också har till exempel politiska och/eller kommunala uppdrag agerar för flygstopp också där.  Det vore ju befängt att straffa tonåringar med sin vuxna flygskam – om det är en faktor.
  • P2: Är det personalen som inte vill åka? Det är ju tufft med läger och resa.
  • J: Ingen aning. Jag har inte hört något ramaskri – annat än mitt eget – om beskedet att efter våren 2020 blir det inget Samos. Fältarbetarna har fått i uppdrag att hitta annat. såmycket vet jag. Men vrål har jag inte hört. Inte upprörda känslor heller. Men man ska då veta att jag är utom hörhåll för sådant. Och en del har inte gjort erfarenheterna därifrån, Samosresorna alltså.
  • P1: Hur ser dom egentligen på framtiden? Man måste ju bygga underifrån, i åldrarna!
  • J: Håller med. Men det är inte kört! Budgeten för 2020 innehåller resan. Det är 2021 och 2022 som ”beskedet” gäller. Preliminärt. Hösten 2020 tas budget 2021 och så vidare så inget är skrivet i sten – ännu. Man kan fortfarande påverka och göra sig hörd. Ring kyrkorådets ordförande och dela er vånda.
  • P2: Kommer det då att gå prestige i saken?
  • J: Förhoppningsvis inte. Men risken finns alltid...

 

Skulle jag idag, en vecka senare, få den första frågan om reaktioner på det jag skrivit om sabotage av samos blir mitt svar fortfarande samma: Inte ett ljud!

Och det har närt mina tankar på hur ”överheter” – också kyrkliga – förhåller sig till så kallade sociala medier, gräsrotsröster och liknande. Det skall jag filosofera över i ett kommande inlägg.

 

 


* Läs dem gärna. De skrevs 22 november, 25 november och 3 december.


boksöndagsslut

I förrgår var det den sista (inplanerade) söndagen för min räkning. Den innebar Högmässa och Söndagsmäsa i Älvsby och Vidsels kyrkor.*

Det jag säger när jag förkunnar/predikar finns i fulltextsmanus skrivet för att sägas, egentligen inte läsas. Du, noble Bloggläsius, ägnar dig åt läsning och för din skull har jag bearbetat manus en lite aning.

De Psalmer vi sjöng var 39, 21 som Lovsång, 266, 73 och 490.

  

Beredelse i gudstjänstens början:

 

I Gamla testamentet, det i Bibeln som hände och berättas före Jesus, står mycket och olika saker. En del har man förstått var förutsägelser,profetior, om Jesus – vem han är och vad han skall göra. En sådan är detta ur dagens GT-text (Jer 33:15):

När den tiden och den dagen kommer skall jag låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall skapa rätt och rättfärdighet i landet.

Ur Davids stam = en ättling till kung David. Som skapar rätt och rättfärdighet. Hur? Två sätt:

 

Avslöja orätt. I samhälle och hos personer. Dig och mig. Genom det han säger och genom att visa hur man skall vara.

Hos Honom ser vi mallen över vad som är rätt – och om vi är ärliga att vi inte är som mallen. Att Jesus skapar rätt visar vår orätt – typ.

Ge rättfärdighet. Ge rätt färdighet. Bara för att han vill. Som en gåva. Förlåtelsen gör inte orätt rätt men fastslår att det orätta inte längre står emellan oss. Människor och Gud förlåter det orätta och vi börjar med att låta Honom göra det – i bön om förlåtelse följt av Hans besked.

 

Evangelieläsning: Mark 1:14-15.

 

Så börjar det! Det första Jesus gör offentligt – som vuxen. Bland folk. Barnen vid bordet har en bild av det att färglägga. Jag har den i Skatten-lådan. Den här.

 

Förberedelserna för Jesus offentlighet var klara. Hans ett halvt år äldre släkting Johannes – som kallas Döparen och inte är samme Johannes som den som skrev ett evangelium – hade ett tag hållit till i öknen men kommit tillbaka bland folk som samlades för att höra det han sa: Omvänd er. Himmelriket är nära (Matt 3:2).

Folk tog intryck och de som beslutade sig för att lägga om sitt liv lät döpa sig som en markerad nystart.

 

Jesus kom till Johannes. Och döptes. Inte som en ångrares nystart men i alla fall en start. Med röst från himlen vem Jesus är: Du är min älskade son, du är min utvalde (Mark 1:11).

Sedan Jesus ut i öknen. Duell med djävulen. Och så det jag läste.

Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

 

Efter drygt tre år – man tänker att det var så länge Jesus var aktiv – blir det efter att han dog, uppstod igen till ett odödligt liv samt återvänt in i den för oss osynliga världen hos Gud, dags för en ny start – Pingsten.

Då är det hans representanter som startar fortsättningen och Petrus säger: Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den heliga anden som gåva. Ty löftet gäller för er och era barn och alla dem långt borta som Herren, vår Gud, vill kalla. (Apg 2 38-39)

 

(En personlig reflexion jag inte tog med när jag predikade:Jag är pensionerad sedan sommaren 2018 men tills nu vikarierat upp till ungefär halvtid. Nu finns andra på plats och idag är det min sista inplanerade huvudgudstjänst. Lite speciell känsla – men inga jämförelser i övrigt – är att det sista jag får att säga är det första Jesus sa, kärnpunkten hos Johannes Döparen och Petrus poäng vid Pingsten.)

 

Det första Jesus sa, kärnpunkten hos Johannes Döparen och Petrus poäng vid Pingsten blir tre enkla och tydliga punkter att konfa-anteckna:

 

1: Tiden är inne!

Det innebär: Tillfället är nu! Det betyder inte snart, om ett tag. Bibelns grundspråk har ett annat ord för sådan tid, löpande tidsflöde – kronos – som räknar timmar, dagar osv. Som i en sådanhär Adventskalendet – Skattenlådan igen.

När Jesus (och med samma innebörd JD och Petrus) sa det är det med ett annat tids-ord som betyder tidpunkt, tillfälle, läge. Så också nNu när jag/vi säger det. Tiden är inne! Tidpunkten!

 

2: Guds rike är nära!

Där Gud är och agerar är Guds rike. Jesus är Gud som människa. Det betyder: Guds rike är Jesus!

 

Guds rike är nära – i rummet, inte tiden. Tiden har vi ju klarat av. Den är NU. Det är i rummet, här, Guds rike = Jesus är. Var?

 

Här. Osynlig men här i rummet mitt bland oss – som han lovat.

Strax synlig där i Mässan – i med genom bröd och vin som han lovat är hans kropp och blod, alltså han själv. För dig...

Med Jesus följer allt han står för. Förlåtelse. Samband med Gud. Liv.

Seger till slut över allt ont. Seger över döden.

Det är i Jesus som är i Mässan. Guds rike är nära.

 

En parentes: Vid Veckomässorna ett annat nattvardsbröd. Hembakat. Med mer tuggmotstånd. Efter receptet på det Jesus använde när han kvällen innan sin avrättning skapade måltiden.

Gjort med en stans köpt på Patmos – Skatten-lådan. Med text. På grekiska. Det står Jesus Segrare. Alltså vad Mässan är och vad den ger. Slut parentes.

 

Om första ledet hos Jesus, JD, Petrus och jag är Tillfället är nu!

Och det andra Jesus är här/där! blir tredje också samma:

 

3: Omvänd dig och tro.

Det är en uppmaning men framför allt en inbjudan, rentav en vädjan: Omvänd dig (än en gång) och tro.

 

Vänd dig från det som du låter hindra dig att vara hos och med Gud. Vad det är vet du själv – om du tänker efter.

Vänd dig till Honom som ställde sig på din sida genom att ge sitt liv för dig. Vänd dig till honom som lever och finns vid din sida.

 

Hur? Det finns ett Bibelställe – Rom 10:9-10.

Ty om du med din mun bekänner att Jesus är herre, och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli räddad. Hjärtats tro leder till rättfärdighet och munnens bekännelse till räddning.

 

Bekänna Kyrkans tro med munnen är att UT-tala.

Att gapa vid nattvardsbordet är att IN-ta Jesus på det sätt han IN-bjuder.

 

Är det så enkelt? Faktiskt. Nu när Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.

 

 


* Jag använder beteckningarna enligt 1986 års Kyrkohandbok för de olika typer av Huvudgudstjänst det är frågan om. Mässa betyder att det är nattvard. En Söndagsmässa är en liturgisk bantad form av Högmässa.


bokdopslut

Jag har haft min sista (inplanerade) Dopgudstjänst. Liksom Högmässa. I förrgår. Högmässan återkommer jag till. Nu skriver jag om dopen.

 

Det var under februari 2013 som jag succesivt blev församlingspräst på nytt. När så skedde var tanken att det bara var för det året men under sommaren och hösten blev det allt mer klart att jag och Älvsby folkhögskola nog var färdiga med varandra och då Älvsby församling önskade anställa tills vidare mig blev det mitt val.

 

Vi var då fyra präster i församlingen, ett år senare tre. Ytterligare ett år senare lämnade kyrkoherden sitt uppdrag och den andra av oss komministrar fick efterträda honom i den i hög grad administrativa tjänsten, något som reducerade hennes fältarbetstid framför allt på konfirmandsidan en hel del. Så knogade det på någon termin innan nya och ännu nyare präster började komma in. Nu har man landat på de tre man nu bestämt skall finnas. Gubbens vick är över.

 

Min tjänstgöring fick redan från början medvetet en ganska markant pedagogisk profil – konfirmander, ungdom och sedan herdebytet också Bibelstudier. Visst innebar det också gudstjänster och vad som kallas kyrkliga handlingar, alltså dop, vigslar och begravningar, men vad gäller de sist nämnda tre tillfällighetsmötena med människor hade jag nog en något reducerad kvot – jag hade ju mer av annat.

Sommaren 2018 började jag lyfta pension. Avtackningen funkade inte riktigt då jag i alla fall under terminerna vikarierat i mitt gamla uppdrag på ungefär halv tid. Det upphör nu – som jag berättat tidigare.

 

Jag har räknat efter hur många dop det blev från mars 2013 till och med i förrgår. Dop av konfirmander oräknade blir det ca 80 – kan ha missat någon anteckning – och jag bedömer att det runt en fjärdedel av totalmängden. Inget märkligt alls. En helt OK kvot.

 

Nu kommer det märkliga. Inte minst prästkollegor anklagar mig för att ljuga när jag säger det.

Vid inget spädbarnsdop under dryga fem år har babyn skrikit!

I alla fall som jag minns. Det är nog anmärkningsvärt. Lille Alfred i förrgår fullbordade sviten.

 

Hur bär du dig åt? har någon undrat.

Svar: Farfar-morfar-fingrar.

Och kanske att flera unga par – men absolut inte alla – kanske varit ganska trygga med pappan till en av deras klass- eller lagkompisar. Jag är ju pappa till fyra i föräldraåldern.

 

Lite kul bokdopslut är det: Inga skrikdop på mer än fem år! Inget av 80.

 

PS: Bilden är från ett av dopen. En familj med syrisk-ortodoxa rötter hade fått smått och dopet fick inslag från både lutherskt och ortodoxt håll. Lärorikt.


basketpredikan

Det blev resa till Luleå idag för att titta på basket. Inte elitbasket där både damerna och herrarna toppar sina tabeller. För oss handlade det om ännu viktigare grejer.

 

Både Tyra född 2010 och Adrian född 2012 studsar nämligen boll, två-tre matcher var. På grund av att hennes var på Björkskatan och hans i Södra Sunderbyn och att tiderna krockade missades en Tyra-kamp men fyra återstod. Alltså basketmatcher i parti och minut.

 

Det blir liksom en heldagsförrättning sådana här dagar. Farfar- och farmor-förpliktelser av den sorten tar sin tribut. Men jag klagar inte. Entusiasmen och viljan är stark hos dem som spelar även om det finns brister i teknik och taktik. Svårt är det ju också. Den nedrans bollen skall ju studsas medans man springer och sedan humpas upp i en korg två-tre kroppslängder upp mot taket. Tänk om tvåmetershagastörarna i eliten skulle proffsarbeta under liknande villkor.

 

Det blir väntetider mellan drabbningarna. Dö-tid skulle man kunna säga. Som gick att använda för att i tele-fånen skriva förkunnelsen jag avser fyra av i gudstjänsterna i Älvsbyn 11.00 och Vidsel 16.00 i morgon. Däremellan en Dopgudstjänst.

 

Det blir min sista söndag.

 

Lät ödesmättat lät nog detta men är sant i alla fall. Behovet som församlingen tidigare haft att ha mig som deltidsvikarie föreligger inte längre och i morgon är sista inplanerade söndagen för mig. Innan storhelgerna som det framtidsbefintliga kollegiet ansvarar för återstår för mig endast ett par studiesammankomster för vuxna samt lite konfirmander till innan de tar/får/ges julpaus. Efter nyår behövs ingen halvtid och min kvantitativa* insats reduceras till en vuxengruppskväll i veckan samt kanske 2-3 Veckomässor av 4. Jag har i alla fall mental beredskap åt det hållet.

 

För mitt sista (inplanerade) förkunnelsetillfälle ger Psalm- och Evangelieboken som textavsnitt tredje årgången på Andra söndagen i Advent det första Jesus sa inom ramen för sin offentliga gärning – enligt berättaren Markus kapitel 1 vers 15. I pauserna mellan Adrians matcher skrevs vad som i situationen skulle kunna kallas en basketpredikan.

 

 


* Min kvantitativa insats under hösten har varit två söndagar av fyra samt de allra flesta Veckomässorna. En och annan har frågat: Värst vad du verkar jobba mycket? Är inte du pensionerad?

Mitt svar har då blivit: Det jag fått göra är sånt som syns i annonseringen. Så är det inte med till exempel begravningar och mycket annat som de andra genomför. Det är inte bara pensionären som gnor. Och efter nyår kommer det att bli på annat vis.

Så långt om den mätbara kvantiteten. Vilken kvalitet min insats haft må andra bedöma.


sabotage av samos 3

I ett tidigare inlägg, noble Bloggläsius, skrev jag om vad jag känner och hur jag i en ny situation med andra medel kan söka påverka beslut och vägval som sker i den församling jag tillhör. I dokument jag tagit del av – Förslag till Verksamhetsplan för år 2020 och Budget 2020 – finns texter och siffror för kommande år och det var sådant jag referade till – här. Det följdes upp med ett inlägg till – här.

 

Jag avser nu inte att gå igenom budget och textmassa i sin helhet post för post. I grunden har jag förtroende för dem som arbetet med saken men förbryllas i alla fall när jag ser hur olika detaljkrav man verkar ha för olika verksamhetsområden. Diakonal verksamhet redogör för sitt arbete på tre A4-sidor innan man landar i ett äskande på 155.000 kronor. I budget beviljas 170.000 vilket får mig att undra om man då räknat in de 34.000 som önskas för ett Tillsammansläger och sedan prutat. Dokumenten synliggör inte hur beslutsfattarna (förhoppningsvis) tänkt.

 

I verksamhetsområdet Vuxenundervisning finns förutom studiecirklar och liknande framför allt kör- och musikverksamheten. På fyra A4 beskrivs just den saken och önskas 188.000 där knappt hälften syftar till en rengöring av orgeln i Älvsby kyrka. Beredningen föreslår och kyrkofullmäktige beslutar om 103.000. Det kan – jag säger kan – betyda att orgelgrejen satts på någon annan plats i budget men det kan – jag säger kan – också betyda att det bara blev avslag. Jag vet inte men de som var med (kanske) vet.

 

Som kontrast till nämnda tre och fyra A4 ser jag text för Verksamhetsområde 630 – gemensamma kostnader och administration. I den textmassan står endast: Här ligger våra kostnader för Data, telefoni, porto och den administrativa personalen. I siffrorna ser jag sedan, personalkostnad borträknad, summan 667.500. Detta är långt mer än en halv miljon som tydligen inte alls behöver preciseras. Den skillnaden i grad av efterfrågad exakthet – OBS: inte siffrorna i sig – har alltid irriterat mig. Som anställd påtalade jag saken år efter år men fick år efter år godta att vissa personer har andra krav på sig än andra. Lite är det som i George Orwells Djurfarmen.

 

Vart äskandet på på 310.000 för Sommarkyrka tog vägen i budget framgår inte av några siffror eller texter jag har tillgång till. Det kan vara så att det räknats in i andra poster typ Gudstjänster och kyrkliga handlingar men jag vet inte. Skulle det vara ett rakt avslag är också det ett slag mot Ungdomsverksamheten som jag nu återvänder till. Det är ju sabotage av samos jag skriver om.

 

Först skall sägas: Det konfirmandarbete som innefattar resa till Samos, de första åren Turkiet, kostar pengar. Det vore löjligt att påstå annat. Ekonomi är en sammansatt sak och det finns flera saker som gjort att kostnaderna vuxit.

  • Antalet konfirmander är fler både i absoluta och relativa tal. Årskullarna ”att ta av” är olika stora och det påverkar. Generellt sett har ”rese-decenniet” inneburit att att ungefär hälften av ungdomarna nu läser jämfört med var fjärde när satsningen inleddes.
  • Det har de senaste åren på grund av skatter etc blivit dyrare i Grekland och kronkursen mot Euron är svag.
  • För resan blukade varje hushåll debiteras 1500 kronor i egenavgift som förstärkte budgeten med nästan 50.000. I generositet beslöt Kyrkofullmäktige för ett par år sedan – trots tveksamhet från personalen – att allt skulle vara helt kostnasfritt. Att man nu tycker det blivit för dyrt får mig att anse att sossarna och andra har en kortsiktig och nyckfull policy utan mål och riktning.
  • Konfirmandverksamheten sker i samverkan med Älvsby folkhögskola som på det sättet får säkrat statsbidrag för folkbildning. Det innebär att skolan ibland kunnat förstärka personellt och/eller ta vissa kostnader – till exempel för medföljande unga ledare. De senaste två, kanske tre åren, har så inte skett. Som jag ser det är orsaken till stor del att församlingen inte ”tryck på” och därmed missat en budgetförstärkning på inemot 50.000.
  • Något år pressades inte kostnaderna – det skall erkännas. Flyg fram och tillbaka Luleå-Arlanda samt övernattning var dyrare än buss/tåg och att gå brandvakt på natten fram till 04-tiden. Att hyra sängar 22-04 för grupp av 14-åringar är lite bortkastat – ungarna sover ju inte!

Som jag ser det försummade man rent pengamässigt nog bort 100.000-130.000 de sista paret år man nu har nära tillbakablick på. I detta kan jag ha fel – men också rätt. Detaljerad analys saknas. Det som läggs fram är bara ett besked: Inga samosresor efter 2020!

 

Konfirmandverksamheten har ingått i ett Ungdomsprojekt 2014-18. Man planerade och tog preliminära beslut om ett sådant i god tid – runt 2012 – för att ta tag i saken sedan Älvsby kyrka 2013 firat sitt 200-års-jubileum.* Att göra så var rimligt och hösten 2013 antog Kyrkofullmäktige en projektplan för satsningen. Jag hade fått förtroendet att skriva den planen och då skissat både kvalitativa och kvantitativa mål – inte bara inriktningar och ambitioner – för konfirmander, ungdomsgrupper, gudstjänster och en del annat.

 

Ingen utvärdering har gjorts av Ungdomsprojektet! Styrning och ledning har inte begärt någon rapport, i alla fall ingen i skrift, av vad det blev av de beslut man tidigare tog. Man må ursäkta mig men jag anser att det inte är en seriös hantering och frågarmig: Har man haft tillräckligt underlag för att besluta att en viktig komponent skall tas bort?

 

Hur ser konsekvensanalysen ut – vad gäller kostnad, kvalitet och beräknad kvantitet? Enligt fullmäktiges och Domkapitlets egna tidigare beslut skall man göra en så kallad Barn-konsekvensanalys kring varje åtgärd och/eller vägval. I sammanhanget är barn 0-18 år. Hur ser den ut? Hur tänker man? Kan jag hitta noteringar om det? Ibland känns det som om politikerna inte bryr sig om beslut de själva tagit och då – här må jag ursäktas igen – undrar jag stillsamt varför jag skulle bry mig och ta dem på allvar.

 

 


*Jubileet fick en sammantagen kostnad av runt en miljon som man då ansåg sig ha råd med samtidigt som man inte kunde med dela folkhögskolan ett underskott på 40.000 för Konfafotboll. Om det bloggade jag här med en bakgrundsteckning här.


båoka om a rut 5

För 13 dagar sedan avslutade vi i Bibelstudiegruppen de av höstens samlingar då vi kapitel för kapitel läst och pratat utifrån båoka om a rut. Den lilla boken – ett häfte om man jämför den med Bibelboksgrannarna – har fyra kapitel. Nu blir det i alla fall en femte bloggpost i ämnet.*

 

Det blev inte SÅ mycket snack om häftets avrundning i kapitel 4. Deltagarna hade (naturligtvis) inte kunnat hålla sig utan läst ut häftet i förväg. Inga överaskningar, inga problem, slutsatsen klar: Det handlar om Davids-dynastins släkttavla och med den Messias.

 

Visst finns de frågor vi kunde ställa oss.

 

Visste Noomi vem Boas var? Kände hon till honom som en rekordelig karl som inte drog sig undan plikter mot släkten men inte heller i smyg gick förbi andra för att skaffa sig favörer?

Troligen. Noomi var ju från Betlehem och ingift i samma släkt. Att kapitel tre med upp-piffandet av Rut och vad som sedan (kanske) hände på natten skulle göra Boas än mer angelägen kanske hon också anade. Tyvärr ger texten ingen ledtråd till Boas ålder men han har nästan alltid av både judar och kristna uppfattats som kommen till hög ålder – gāmęlåongkaar på lokal dialekt.

 

Varför inte Noomi själv som fru till Boas om de nu var hyfsat jämnåriga?

Kanske just därför. Noomi hade sina pojkar för oss i okänd ålder när de utvandrade/stack. De blev vuxna och gifte sig men dog barnlösa. Räknar man lite hamnar Noomi i åldersintervallet 40-60 år och då bortom möjligheten att bli mamma igen. Rut fick bli stand-in.

 

Av en händelse i kapitel 2 vers 3 och lät Herren henne bli i sista kapitlet vers 13 är Bibelstil för Så ledde Gud det hela. Att berättelsen är radikalt yngre än händelsen syns av förr i tiden så som förklaring till det med skorna.

 

Det ter sig ganska klart att berättelsen om Rut har något sorts medvetet släktskap med berättelserna om när Tamar sex-vägen pressade sin svärfar Juda att ta sitt sociala ansvar, om när den prostituerade Rachav i Jeriko valde den israelitiska spionens – kundens – sida och när Bat-Seba som sedan hon blev synlig alternativt gjort sig synlig för den pilske kung David hamnade i palatset. **

De är de fyra kvinnor som nämns i Messias/Kristus/Jesus stamtavla i Matteus kapitel 1. Rut/Noomi och de andra tre visar att när Gud förverkligat sin plan – för de bibliska författarna något självklart – har  det ibland skett i samverkan med både kvinnlig list och manlig lust.

 

Messias är en latinpåverkad återgivning av arameiskans meshichá, hebreiskans mashíach som betyder Den som blivit smord (med olja av ombud för Gud) till ett uppdrag. I Bibeln finns tre uppdrag man smörjs till: kung, offerpräst och profet.

Översatt till grekiska blir det Χριστος, Kristus som alltså inte är Jesus efternamn utan en titel som talar om vad han är.

 

De sista 10 minuterna funderade vi över vad vi nu efter båoka om a rut ska ta tag i resten av detta år och sedan efter nyår – 10-12 gånger. Bibelstudiet har ju det pedagogiska upplägget att vi i förväg bestämmer vad vi ska göra och att ledaren – fram till sommaren jag – gör någon sorts studieplan och förbereder träffarna.***

Flera tyckte det hade varit behagligt med den lättsamma berättarstilen i båoka om a rut men att det nog nu var läge för något mer bastant och mindre novellartat. Jesaja med 66 kapitel ratades. Efesierbrevet nämndes och tillsammans med det närbesläktade Kolosserbrevet skulle det fylla tiden. De yngsta av Paulus brev, de till pastorerna Timotheos och Titus nämndes också. Beslut tas i morgon efter det att jag berättat en del om Paulusbreven i allmänhet.

 

 


* De tidiga inläggen hittar du här, här, här och här.

** De berättelserna finns i Första Mosebok kapitel 38, Josua kapitel 2 och Andra Samuelsboken kapitel 11 och12.

*** De såkallade Ovangelie-träffarna onsdagar jämna veckor 19.15 har ett annat pedagogiskt upplagg. Saker att prata om nämns och listas och behandlas kanske på studs eller vid ett senare tillfälle. När och hur noteras och ”studieplanen” kommer att kunna beskådas i efterhand. Fiffigt.


det händer annat

Jag vet inte om folk ser fram mot en fortsättning av sabotage av samos. Ett inläggnummer tre finns i halvfärdig form men om det är något att se fram emot vet jag inte. Om så skulle vara vet jag ändå inte hur man ser fram emot det och om så med positiv förväntan eller lätt obehag. Jag har fått ett par muntliga feedbackar och också pratat med en och annan om sakerna, alltså sånt jag ännu inte prublicerat men som jag vet finns i den halvfärdiga texten. En del tycker det är bra att frågorna lyfts och beslut ifrågasätts och andra undviker sådant för det gör en bara sur.

 

Men det händer annat också.

 

Eller hände. Med start i torsdags. Lilla Ava fanns då i fastigheten när morfar – alltså jag – kom hem efter att ha mött konfirmander i Vidsel. Hon hade inte gått själv från Unbyn även om hon likt de flesta 1½-åringar ärjätteroad av att gå. Mamman var med också. Pappan var på resfot mot Umeå.

 

Det betydde barnvakteri på fredagen. Avas mamma har ett jobb att sköta. Och på lördag en häst. Morfar och mormor var därför helt ensamma i den lillas våld. Som är ganska surrig. Hon ”pratar” nästan hela tiden men ingen förstår vad hon säger men när mormor bläddrat någon sida till i Lokala världsbladet tog den lilla definitivt bladet från munnen och intensivt surrande med ilska i tonen pekade på olika platser i tidningen. Det var på den där tråkiga sidan med alla aktiekurser.

 

Harangen dokumenterades med en filmsnutt men denna blogg tar inte – som jag fattat det – filmsnuttar, bara bilder. Facebook däremot tar film och där lade jag till texten Kollar aktier och fonder.

Reaktioner kom i form av olika gilla-smajlisar men också i text. En småborgerlig barn- och ungdomskamrat skrev: Du har närt en kapitalist vid din barm! På det svarade jag: Nej! Det är hennes uppfattning av vilka blufföretag som tvättar kriminella pengar och skor sig på offentliga medel som kommer fram. Lista på vad som skall (åter)helförstatligas görs upp: Televerket, SJ, Vattenfall, skolor, vård och omsorg. Lade sedan till: Jag glömde: Posten!!

 

En annan borgarbracka, känd redan från söndagsskolan på 1960-talet och nu aktiv i det minsta januariöverenskommelsepartiet, la sig i med skämtsamt missiktad skenbar omsorg: En liten vänsterpartist i vardande. Tror att jag ska skicka in en orosanmälan till socialtjänsten...

 

Det besvarade jag inte på Facebook då jag ville att barnbarnsgulligheten inte skulle gå förlorad i en politisk debatt. Det hindrar mig inte att anse att den högervridning av politiken som sker idag är oroande. Fortsätter av-vänstringen kommer många barn att att hamna i situationer då socialtjänsten skulle ha ingripit – om den får finnas kvar. Marknadsekonomin som skall privatisera, sänka skatter och strama åt kräver ju sina offer. Barn blir då dem som offras – precis som till avguden Molok i Gamla testamentet.

 

Men varför gnälla politik när barnbarn för glatta livet glatt ens liv.

 

Ava gjorde succé på kyrkkaffet. Efter gudstjänsten igår, alltså. Där var hon bland alla kakor, bullar och skumtomtar ändå sötast. Vi fikade i församlingsgården då det är mer folk än annars på Första Advent*. Det enklare fikat i kyrkan blir lite opraktiskt. Så Ava tronade och lät sig beundras av tanter och farbröder. För det är just tanter och farbröder som är där – i både kyrka och församlingsgård. Första Advent har rasikalt minskat på 25 år. Ingen annan förklaring finns än att seden många hade att göra ett Adventsbesök i kyrkan inte gått vidare till nästa generation. Saken ger mig ytterligare en pinne i tankebrasan om att kyrkan sjunker tillbaka när man inte medvetet jobbar framåt. Beslutsfattare och vägväljare som för husfridens skull nöjer sig med vad som är, eller än värre drömmer sig tillbaka till hur det var förr, fattar inte framtidsbeslut – vilket alla borde fatta.

 

Hur som helst är Ava en glad liten fyr. Hon for hem igår med sin mamma. Den högt älskade och populäre morbrodern for också så huset är tystare nu. Eller lugnochroare som Avas kusin Tyra sa när jon var fem år.

 

 


* Min bloggarkompis tobbe lindahl nämner här att det skall heta: Första söndagen i Advent, inte första advent. Det ger jag kissemissen i.


RSS 2.0