stigstrombergsson

Jag har haft min sista (inplanerade) Dopgudstjänst. Liksom Högmässa. I förrgår. Högmässan återkommer jag till. Nu skriver jag om dopen.

Det var under februari 2013 som jag succesivt blev församlingspräst på nytt. När så skedde var tanken att det bara var för det året men under sommaren och hösten blev det allt mer klart att jag och Älvsby folkhögskola nog var färdiga med varandra och då Älvsby församling önskade anställa tills vidare mig blev det mitt val.

Vi var då fyra präster i församlingen, ett år senare tre. Ytterligare ett år senare lämnade kyrkoherden sitt uppdrag och den andra av oss komministrar fick efterträda honom i den i hög grad administrativa tjänsten, något som reducerade hennes fältarbetstid framför allt på konfirmandsidan en hel del. Så knogade det på någon termin innan nya och ännu nyare präster började komma in. Nu har man landat på de tre man nu bestämt skall finnas. Gubbens vick är över.

Min tjänstgöring fick redan från början medvetet en ganska markant pedagogisk profil – konfirmander, ungdom och sedan herdebytet också Bibelstudier. Visst innebar det också gudstjänster och vad som kallas kyrkliga handlingar, alltså dop, vigslar och begravningar, men vad gäller de sist nämnda tre tillfällighetsmötena med människor hade jag nog en något reducerad kvot – jag hade ju mer av annat.

Sommaren 2018 började jag lyfta pension. Avtackningen funkade inte riktigt då jag i alla fall under terminerna vikarierat i mitt gamla uppdrag på ungefär halv tid. Det upphör nu – som jag berättat tidigare.

Jag har räknat efter hur många dop det blev från mars 2013 till och med i förrgår. Dop av konfirmander oräknade blir det ca 80 – kan ha missat någon anteckning – och jag bedömer att det runt en fjärdedel av totalmängden. Inget märkligt alls. En helt OK kvot.

Nu kommer det märkliga. Inte minst prästkollegor anklagar mig för att ljuga när jag säger det.

Vid inget spädbarnsdop under dryga fem år har babyn skrikit!

I alla fall som jag minns. Det är nog anmärkningsvärt. Lille Alfred i förrgår fullbordade sviten.

Hur bär du dig åt? har någon undrat.

Svar: Farfar-morfar-fingrar.

Och kanske att flera unga par – men absolut inte alla – kanske varit ganska trygga med pappan till en av deras klass- eller lagkompisar. Jag är ju pappa till fyra i föräldraåldern.

Lite kul bokdopslut är det: Inga skrikdop på mer än fem år! Inget av 80.

PS: Bilden är från ett av dopen. En familj med syrisk-ortodoxa rötter hade fått smått och dopet fick inslag från både lutherskt och ortodoxt håll. Lärorikt.