politik i kyrkan?

Hur politiskt får en präst vara när han eller hon förkunnar?

Eller i övrigt på sociala medier eller andra sammanhang?

 

Från och till diskuteras sådant. En del säger att tro och politik inte hör ihop. Jag har till och med hört personer som engagerar sig partipolitiskt i den så kallade kyrkopolitiken säga så. Andra hävdar att tro och Bibel får politiska följder och att man behöver tala och agera klarspråk.

Och själv vet jag inte...

 

Idag, söndagen den 26 augusti, är det två veckor innan valet. Jag hade fått förtroendet att i Älvsby kyrka (och i Vidsel senare på eftermiddagen) leda gudstjänsten och i den försöka belysa de Bibeltexter som var aktuella. Huvudtexten var ur Lukas berättelse om Jesus, kapitel 10 och verserna 23-37. Söndagens tema var Medmänniskan.

 

De psalmer som sjöngs var 801, 738, 396 och 733. I Skattenlådan fanns som rekvisita för barn och vuxna min mobiltelefon och en Älvsbykarta. En badboll i form av en jordglob rymdes inte i lådan men fanns tillgänglig.

 

Inga små barn fanns i kyrkan så efter en gemensam bön just för barn kom direkt ungefär detta som Beredelse inför Syndabekännelse och Bön om förlåtelse:

 

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannes brev 4:10).

 

Det handlar om Medmänniskan idag – Nästan. Och om att älska sin Nästa, sin Medmänniska. Alltså om hur vi är mot varandra och andra.

När vi går in i de tankarna – där Gud önskar mycket – visar det sig att vi inte älskar, agera till förmån för, varandra och andra som vi borde. Vi gör det inte, vill det inte ens – det Gud önskar. Om vi är ärliga.

Då blir den där meningen jag citerade bra. Inte som en anledning att komma ifrån och slippa det Gud önskar, rentav kräver – total kärlek. Men som en utväg från att vi faktiskt bryter mot Guds vilja.

Johannes försäkrar att Gud älskar oss trots det. Och att Gud själv har, i sin Son Jesus, betalat våra böter, offrat sig för oss. För att skapa försoning, förlåtelse. Därför börjar vi med bekännelse och bön om förlåtelse. Inte för att påminnas om vår dålighet utan därför att förlåtelsen finns.

 

Så småningom, efter psalm 738, läste jag Evangelietexten från Lukas 10:23-37.

Förkunnade sedan ganska exakt detta:

 

Vi sjöng om Försoningens väg. Att Jesus gick den.

I Lukasevangeliet som texten är tagen ur har Jesus nämligen strax innan avsnittet börjat gå till Jerusalem där han skall offra sig för alla människor. Han och vi är på Försoningens väg.

När Lukas berättar om den resan skriver han mycket mer än de andra berättarna om människor Jesus möter och saker som händer. Under resan alltså. Textavsnittet var en sådan händelse: Mötet med en laglärd, en som kunde Guds regler.

 

1: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Så frågar den laglärde. Som vet svaret – som många av oss nog också vet:

Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa, din Medmänniska, som dig själv.”

Svårare är det inte. Gör det så får du leva! säger Jesus. Och underförstått: Gör du det inte mister di Livet, blir du dömd!

 

Ska man då älska alla? – det frågas ofta med negativt tonfall.

Riktigt så grovt ställer den laglärde inte frågan men går i den riktningen.

Vem är min nästa? Vem är min medmänniska? Vem är den jag skall älska som mig själv?

 

Att han frågar är nog för att det i hans samtid som i vår tid finns skilda uppfattningar om vem och vilka som skall få kärlek, vilka Medmänniskor vi skall älska som oss själva.

 

[Här grävde jag i Skattenlådan och föreslog]

De som finns bland bilderna i min mobiltelefon? Det är ju barn och barnbarn.

De som finns bland Facebookvännerna? Jag känner inte alla.

De som bor i Älvsbyn? [kartan fanns ju i lådan] I kommunen? [Kartans baksida]

Vem och vilka skall jag älska som mig själv?

 

Familjen – Ja! Självklart på Jesus tid. Släkten. Byn. Grannarna. Det egna folket. Judarna tänkte så – att Nästan är judarna samt i viss mån andra som bodde bland judarna.

Grekerna – om vi är kvar i Bibelns tid – tänkte likadant. Nästan, de riktiga Medmänniskorna, är de som talar grekiska. De är viktigare än de som bara låter barbarbar när de pratar – barbarerna.

Och romarna skiljde noga mellan romerska medborgare som var en skyddad men inte nödvändigtvis rik överklass. Andra fria och framför allt slavar var inte Medmänniskor.

 

Idag är det två veckor till valet.

Frågan om och diskussionerna kring vem och vilka som är de Medmänniskor som är viktiga finns också hos oss. På affischer, som papper i brevlådan, i debatter och utfrågningar. Vem är min Medmänniska? Vilket ansvar har jag för min Medmänniska? Och hur skall det yttra sig?

Dagens tema och Bibelns texter har att göra med de sakerna.

 

2: Vem är då min nästa, min Medmänniska?

 

Så frågade alltså den laglärde. Som svar ger Jesus – som han så ofta gör – inte ett rakt svar utan en berättelse att fundera över. Vi kallar den liknelsen om den barmhärtige samariern som älskar den han enligt tidens sätt att resonera inte behöver älska. En samarier och en jude kunde lämna varandra i diket. Oviljan var ömsesidig.

Men Jesus berättar om en som handlar annorlunda än vad rådande normer, ekonomiska kalkyler och allmänna tankar säger. Jesus berättar om en av de andra som hjälper en han ansåg vara en av de andra. En som ser den andre som Medmänniska, som sin Nästa.

Gör som han! säger Jesus.

 

När det gäller detta med hur människa skall vara Medmänniska är Nya testamentet väldigt tydligt. På samma sätt som Jesus när han gick Försoningens väg, den väg som gör att vi får vara förlåtna och höra ihop med Gud, gjorde det för alla är vi skyldiga att älska alla. Lika. [Här hämtade jag badbolljordgloben]

 

Judar har inte företräde framför icke-judar, greker inte framför barbarer eller svenskar framför några andra. Inte enligt Bibel och kristen tro. Medmänniskan, Nästan, är varje planet-innevånare. Berättelsen om den barmhärtige samariern, och andra ställen, visar detta tydligt – två veckor före valet.

 

Här slutade jag. Kapade bort en bit till jag hade i manus men publicerar här.

 

3: Sedan har liknelsen en betydelse till. Om Gud som vår Medmänniska.

 

Den tar inte bort den konkreta betydelse jag visat på men lägger till en beydelse. Kort – och att fundera över hemma:

  • Mannen är vem som helst av oss liksom mänskligheten som sådan.
  • Rövarna är Djävulen och ondskan.
  • Präster och Leviter – en annan sorts präster – är filosofier, religioner, tankar som går förbi lidande, smärta och skuld, som inte vill ta i de sakerna.
  • Samariern är Jesus som upprättar med förlåtelsen olja och vin. Tanken hör nog också ihop med Dop och Nattvard.
  • Värdshuset är den kristna Kyrkan där vi med Guds Ord och Sakramenten – idag Nattvard – sköts om tills dess Jesus återvänder.

Texten betyder också det, är en bild för det. Men det tar inte bort den bokstavliga betydelsen:

Den vi ser som Den andre – både som annorlunda och som nummer två – är vår Medmänniska.

 

Var detta en politisk predikan?


sista predikan

I förrgår förkunnade jag för sista gången i Älvsby kyrka som fast anställd komminister. 74 personer hade sökt sig till kyrkan, 57 valde att vara kommunikanter. Situationen var alltså kvantitativt snarlik den på 1980-talet då jag också var församlingspräst.

 

Min förkunnelse utgick frå Evangelietexten för dagen – första årgångens Evangelium på första söndagen efter Trefaldighet. Avsnittet var Johannes Evangelium kapitel 3 verserna 1-8 – allt under temat Vårt dop.

 

De psalmer som sjöngs var 386:1-2, 62:1-3, 63:4-6 och 88. Under kommunionen 228. Det var ingen söndagsskola men några barn färglade vid bordet framme i koret efter det att vi gemensamt bett för dem. Kyrkoherden ansvarade för beredelsen och gudstjänsten fram till och med Gradualpsalmen – första  halvan av psalm 62. Sedan blev det på detta vis:

 

Jag läste Evangeliet: Johannes 3:1-8

 

Jag skall återkomma till texten i slutet. Först en del annat.

 

Ni har mycket papper: Bladet för vår gudstjänst, en Skiss och ett blad med Dopordningen.

 

1: Börjar med skissen.

 

Jag har använt den förr.

En sammanfattning av kristen tro.

[Här gick jag igenom skissen]

På era kopior är något rosa-markerat – Dopet.

Som det handlar om idag.

 

 

2: Först lite fakta:

 

Hur många föddes i Älvsbyn förra året? [Gissningstävlan utbröt] Rätt svar: 72.

Hur många av dessa döptes? [Gissningstävlan igen] 45.

Vad blir det i procent? [Tanke men jag svarade] 62,5%.

Vad är procenten för landet som helhet? 42.

Slutsats: Påståendet ”alla är ju döpta” är falskt.

Det var Fakta 1.

 

Se nu på Dopbladet.

[Jag gick igenom Dopagendan]

Själva layouten visar på sanningen att ”normaldopet” är dop av en som är medveten. Indraget visar att det vanligaste hos oss – dop av barn – är en åldersanpassad variant av döptas barn.

Det var Fakta 2.

 

Bägge är OK. Petrus uppmaning den första Pingsten: Apg 2:39-39. [Citerade ur minnet]

Dop och tro är att vara hopkopplad med Gud. Mark 16:36. [Citerade ur minnet]

 

3. Nu tillbaka till Johannestexten.

 

Kanske var Johannes med natten Jesus och Nikodemos pratade. Var han det gissar jag att han inte då begrep helt och fullt. Men när han fått vara med hela vägen – Jesus liv, död, uppståndelse och Pingsten med Anden och funderat i 60 år skriver han som han gör. Om födelser.

 

Det som är fött av kött är kött.

Det som är fött av dödligt är dödligt. Lever 60-70-80-90-100 år.

Att fira födelsedag är kul men egentligen bara att fira födseln in i dödligheten.

 

Det som är fött på nytt. Här leker Johannes med orden – född uppifrån det vill säga av Gud som är evig, odödlig – är odödligt.

Den födelsen sker genom vatten och Ande – alltså i dopet.

Dopet ar starten på det eviga Livet. Och alltså nödvändigt.

 

Denna tanke avbildas i många kyrkor. Idag också här. Nu.

[Här flyttade jag dopfunten (som går på hjul) hela vägen ner till huvudingången. Gick tillbaka fram i koret och fortsatte]

 

Dopfunten står nu nere vid ingången. I många kyrkor är det så permanent.

Det markerar starten på Livet, på att höra ihop med Jesus & Gud.

 

Evigheten hos Jesus & Gud, himlen, är målet. Här framme.

I Bibeln är det eviga livet ofta beskrivet som en måltid.

Den måltiden bryter igenom på altaret i Mässan, Nattvarden.

Där erbjuds den döpte gång på gång att ta emot Jesus och det han ger – ny förlåtelse, evigt Liv.

 

Vägen fram, livet i tro, är kyrkorummet med dess sittplatser.

Det står för att med andra ta del av Guds Ord i texter & förkunnelse.

Det står för att med andra Be till Gud – med dopet i ryggen vänd mot himlen.

 

Därför är ditt dop viktigt – vare sig det skett eller inte.

Har det skett var det då Gud satte dig på Vägen.

Har det inte skett är det uppfarten på vägen och du får uppmaningen:

Omvänd dig och låt dig döpas.


dubbel-Påsk

Det har varit Påskhelg. Jag hade förtroendet att leda gudstjänsterna i Älvsby kyrka både på Påskdagen och Annandagen. Bägge är kommenterade på en annan blogg – johnny lestander som jag länkar till långt nere till höger.

För Påskdagen hade jag ordbehandlingsskrivit mina fusklappar. Då är det lätt att bara redigera texten en smula och publicera den här. Annandagen hade handskrivet manus och ges i referat.

 

På Påskdagen sjöng vi psalmerna 146, 147, 153 och 743. Dssutom sjöng kören. 78 personer firade gudstjänst. De möttes bland annat av det som nu följer.

 

SKATTEN fokuserar på barnen genom söndagsskola en trappa ned. Det var ingen sådan. När det är så väljer jag att uppe i kyrkan ändå göra något ”skattigt” så att de små får någon släng av sleven. I kistan hade jag därför en färgläggningsbild – den som pryder inlägget blandade undranden – och en konservburk att ta fram senare.

 

Efter bön för barn delade jag dessa tankar som BEREDELSE:

 

Ur episteln: Petrus säger om Jesus: ...honom som ni utlämnade och som ni förnekade inför Pilatus när han hade beslutat sig för att frige honom. Ni förnekade honom som var helig och rättfärdig och begärde att få en mördare frigiven, och vägvisaren till livet dödade ni. Men Gud har uppväckt honom från de döda, det kan vi vittna om.

Petrus anklagar några. Säger ”Ni”. Vilka? Vilka orsakade Jesus död?

I en yttre mening de dåvarande judiska ledarna. Med Judas. Och en lättledd mobb som skrek Korsfäst!. Och en opinionskänslig romare – Pilatus. Allt det i samverkan där och då.

I en inre mening inte bara de. Jesus dog, gav sitt liv, för alla.

Alla var anledningen till hans död. Alla dödade vägvisaren till livet. I Alla finns jag. Och du.

 

Det är något beskt i det – att bli anklagad.

Din och min själviskhet, egoism, lögn, ytlighet, snålhet, avoghet, kärlekslöshet eller vad du vill – det dödade Jesus. Det är på grund av de egenskaperna, de synderna, han dog. Det är beskt.

Och sött! Han gjorde det för att befria.

Ge skuldfrihet och vara vår vägvisare till livet. Därför får vi förlåtelsen. Därför ber vi som dödade Jesus om förlåtelse för det han dog för.

 

Gudstjänsten tuffade på. Efter att Lukasevangeliet kapitel 24 verserna 1-12 följde PREDIKAN:

 

Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

 

Det är det kristna beskedet till världen i alla tider! Det är centrum! Resten är mer eller mindre perifert.

Men inte var det självklart på en gång. Det tog ett tag att smälta, att ta in.

Vi backar till textavsnittet jag läste.

 

Kvinnorna skall göra snabbegravningen från sen fredseftermiddag klar.

De finner något oväntat – graven är öppen.

En annan av evangelisterna berättar att just det hade varit deras bekymmer – hur ska vi få undan stenen som var satt för grottöppningen? Men – den var alltså redan borta. Oväntat.

De finner graven tom – definitivt oväntat. De visste inte vad de skulle tro stod det ju. Ganska begripligt.

Två änglar plötsligt. Två män i skinande kläder – det är änglar. Sånt väntar man sig inte. Skrämmande! Och kvinnorna får beskedet: Han är inte här. Han har uppstått. Som han sagt...

Om de var glada eller förvirrade, om de gick eller sprang vet jag inte. Barnen har en färgläggningsbild där de är glada och springer. För att ge beskedet: Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

 

Männen som får höra det kvinnorna kommer med reagerar.

En del: Löst prat. Skepsis! Det tar vi inte in. För mycket.

Petrus: Sprang till graven. Vågade sig i alla fall på att undersöka, inte bara avfärda.

Men blev inte klar över vad det var frågan om. När han gick därifrån var han full av undran.

Och då var klockan där och då inte lika mycket som den är här och nu.

 

Påskens budskap är grundbeskedet. Graven är tom! Jesus lever. Döden är död.

 

Det kan man tycka är svårt att ta in. Eller riktigt kunna dra konsekvenserna av. Nu som då.

Det finns två attityder – en som vi såg hos männen i texten.

En annan såg vi också. Den att undra. Fundera. Tänka. Våga. Också då tar det tid. Besked genom änglar gör nog att det går fortare men besked genom människor fungerar också – för den som vågar pröva tankar. Och som vågar tro att folk som säger Jesus lever! inte ljuger eller är galna.

 

Men: En del människor stänger sig ofta för nyheter. Många gör så. I alla fall för nyheter som inte på en gång stämmer med deras invanda gammelheter, det de redan tänker och anser.

Det har inte att göra med vilka åsikter och tankar man har.

Det har att göra med hur man väljer att vara, om man väljer att undra över oväntade saker eller om man väljer att inte göra det. Om man väljer att vara öppen eller sluten, färsk eller konserv.

 

Jag har en konservburk här. Försluten vid ett visst tillfälle – datum.

Stängd för påverkan och förändring. Trygg! Stabil.

Fullständigt oanvändbar! Kan bara kastas i skallen på någon.

Kan inte ge smak, näring och arom – oöppnad.

Och det blir maningen till oss: Var färsk, inte konserv!

 

År efter år firar Kyrkan Påsk.

Allt – inte bara en gång per år – cirklar kring att Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

Det är alltid för dem som redan vet en aktualitet. Blir för nya människor en nyhet. Denna realitet:

Jesus har uppstått från de döda! Jesus lever!

 

Därför finns evigt liv. Därför finns hopp.

Därför finns Jesus hos oss idag – på de sätt han valt att vara här på.

I sitt Ord – berättelserna om honom. I dopet som förenar den som döps med Jesus. I Mässan – strax – där
Han ger sig själv till var och en som är som kvinnorna och Petrus – sökande, osäkra, undrande.

Här lever Jesus, den uppståndne – för oss som vägvisare till livet.

 

 

Annandagen är alltid en annan dag. Då var det betydligt färre som firade gudstjänst. 16 stycken. Och ingen kör. Inte heller Mässa. Och ingen SKATTEN. Det fanns en färgläggningsbild för barn – den invid. I A5-storlek hade också alla andra fått ett ex.

Efter att evangelietexten som var direkt fortsättning av texten dagen innan – verserna 13-35 i samma kapitel hos Lukas.- pratade jag om Ensamhet, Tvåsamhet och Tresamhet.

 

Petrus från igår gick undrande från graven. I Ensamhet.

Det är helt OK. Man behöver vara ensam. För en tid. Men inte permanent.

Många ”tror för sig själva”. Säger: ”Jag har min tro, på mitt sätt.”

Här finns en risk – visar all erfarenhet: Man kommer ingen vart! Inga nya impulser, ingen växt i tro, inte starkare tro. Bara envisare kring det man (tycker sig) hittat.

 

Till byn utanför Jerusalem var det två som gick – Tvåsamhet.

Då händer något. De byter tankar. Inte så att en mästrar och informerar den andre. De delar, byter, rådslår, lyssnar.

Det är sökandets riktiga miljö. Det är växandets jordmån. Så: Skaffa dig samtalspartner.

 

Tvåsamhet blir Tresamhet.

Jesus anslöt. Fast de märkte inte det. Jo, att det var någon – men inte vem.

Jesus gav sin syn på saken – i pratbubblan på bilden. Med början med Mose...

Här växer tro. Till mer tro. Och annan tro utifrån och på vad Gud gjort. De blir brinnande, nytända.

 

De äter. Det är egentligen då de fattar. När Jesus tog bröd, tackade Gud, bröt det och gav.

Det är ju Nattvard ju! De två känner igen Jesus. Som då försvinner.

Det är en vanlig erfarenhet att Mässan, Nattvarden, blir ett ”genombrott” där tro blir Tro. Därför måltid ofta. Att duka är att som Emmas-lärjungarna be Jesus stanna kvar. Varför man inte alltid gör det – typ idag – är en gåta.

 

En summering: Ensamhet – sökande. Tvåsamhet – delande. Tresamhet – växt. Jesus-samhet i Nattvarden – öppnar.

 

Fast det blev trippel-Påsk.

Igår 13.30 var det gudstjänst med Nattvard på ett äldreboende. Vi var 12 stycken. Där talade jag fritt men sa bland annat att Jesus sätt att vara närvarande hos oss nu är det sätt han var kvar hos Emmaus-lärjungarna sedan de slutat se honom: I det bröd som är hans kropp och det vin som är hans blod.


jag – en rigid teolog

I förra inlägget skrev jag bland annat:

I teologiska ting anses jag av en del tämligen rigid...

 

Jag vet inte om det är sant – egentligen. Ser man till form – alltså hur jag försöker framställa och formulera saker är jag inte speciellt formfixerad. Jag måste inte för att känna mig trovärdig använda speciella nyckelord eller formuleringar typ försoning, rättfärdiggörelse, nåd, välsignelse och så vidare. Sakerna är oerhört viktiga – tro inget annat – men när det gäller formen för förkunnelse kan man göra rätt på många olika sätt. Eller fel.

 

Men vad är då min huvudsakliga teologi? Om jag nu har någon?

Jag har ritat min teologi! En naivistisk teckning! Klicka på den blir den större.

 

Över huvud taget är jag svag för att rita. Det var framför allt familjegudstjänsterna som i tidiga prästår satte mig på spåret men jag tror inspirationsroten nog låg längre tillbaka i tiden. I vart fall utvecklade jag i mina försök att illustrera Bibeltexter och tankegångar ett färgsystem för white-board som jag varit trogen i alla år. Jag har aldrig berättat det förrän nu men Rött står för Gud, Jesus och annat 100% bra, Svart står för den Onde och det onda medans Blått och Grönt är värdeneutrala färger.*

 

Jag har inte varit i gudstjänst idag. Jag erkänner!

Har haft uppdraget att ansvara de tre senaste helgerna och står inför tre till på raken. Dessutom var det kallt i morse. Svinkallt! Och strömlöst när vi vaknade för att se 3-milen. Just då jag var på väg ut i garaget för att hämta Trangia-köket för att kunna koka tevatten kom elektriciteten tillbaka och vi kunde vi se Stina Nilsson nypa ett silver och ryssarna efter många om och men slå tillbaka den tyska hockeyattacken.**

 

Förra söndagen använde jag min teckning. Den var inbladad i det gudstjänstblad – det som kallas agenda – som alla gudstjänstfirare får. Teckningen illustrerar min teologi. Den rigida delen. Alltså innehållet. Det som är sant, tillbörligt och riktigt vilken form förkunnelsen än har.

 

Jag hade gjort teckningen för ett annat sammanhang men fick sent på lördagskvällen för mig att använda den innan några kommentarer om det som var dagens egentliga text: Djävulen frestar Jesus. Just den händelsen är en episod i Jesushistorien och detta med episoder är lite av ett problem. Det kyrkliga året i sig plockar ut avsnitt ur sina ursprungliga sammanhang och sätter in dem i ett nytt. Det förstärker episodismen – nytt ord! Då många firar gudstjänst 1-2 gånger i månaden (max) blir det det därför lätt inslag utan varp – om man får ta en vävbild.

 

Jag visste att kören (20-25 personer plus anhörigsvans) skulle vara i kyrkan. Många men inte alla dessa firar då och då eller rentav ofta gudstjänst också när de inte skall ”medverka”. Denna dag gällde ju man ur huse och alla på plats.

Församlingens konfirmander har att fira minst två gudstjänster varje månad så gissningsvis skulle ett antal av de 50 vara där – 15 visade senare räkning.

En översikt kanske är på sin plats tänkte jag i den sena timman så alla fick teckningen. Jag hade en stor att peka på. Och förklarade:

 

  • Högst upp en triangel. Vanlig symbol för Gud. Som naturligtvis inte är trekantig. Väl Treenig med triangel som en symbol.
  • Gud blir människa. Pil ned till ett Kristusmonogram. P X fast det K R. Kristus. Så – på det sättet – älskade Gud världen att Gud blev människa. För att ställa sig på människornas sida. Jesus är Gud som människa. Eller Guds son. Samma sak. Observera den röda färgen. Och Joh 3:16 som jag citerade.
  • I den röda bubblan exempel på vad Gud som människa gjorde. Från vänster till höger: Föddes och låg i en Krubba samtidigt som en Stjärna lyste. Åkte Båt och i sådana sammanhang stillade storm, gick på vatten och gjorde andra kärleksfulla märkliga ting typ botade sjuka, uppväckte döda, gav massor med folk mat ut ur nästan ingenting, förlät synder mm. Samlade Folk omkring sig och undervisade dem om Gud och ofta då i liknelser men även i klartext – samt valde ut 12 att tillsammans leda allt vidare. Bad natten före sin avrättning och tog då definitivt och slutgiltigt över på och in i sig själv alla människor skuld och gudsfrånvaro. Dog på Korset för hela mänskligheten. Uppstod och lämnade Grott-graven tom. Återvände till Fadern för att regera och alltid kunna vara överallt.
    Hela sviten är inbäddad i Joh 3:16. Guds sätt att älska världen tillbaka till sig.
  • Det var inte bara då. Jesus skapade en fortsättning på sin kärlek – det blå. Den Kristna Kyrkan. Man berättade – jo, det är ett Öra! – om Jesus och de berättelserna skrevs ner och vi har Ordet, Bibeln. Guds Ande gavs och ges till var och en som döps – Dopet är inrättat av Jesus. Och Nattvarden/Mässan där Han själv i med och under bröd och vin ger sin kropp och sitt blod, sig själv.
  • Han utger sig, offrar sig, fortfarande och på det sättet möter den stora blå gubben – jag/du – Honom. Så – på det sättet – älskar Gud dig. Johannes 3:16 igen. 
  • Det är den kärlek som ger. Sådan kärlek pockar på gensvar, kärlek tillbaka. Vr kärlek till Gud är inte främst att tänka varma tankar om Gud. Inte ens att hemfalla till stämningsfullhet eller rentav entusiastiska lovsånger typ Gud e bra! Gud e bra! Gud e bra å ja e gla!
    Vägen för kärleksgensvaret är tydlig – observera det lätta färgbytet till orange.
    Genom att Jesus gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Också vi är skyldiga att ge vårt liv för bröderna.
    Medmänniskan är i fokus. Hon skall få vår Gudskärlek. Notera att det är 3:16 – samma siffror i Första Johannes brev som i Evangeliet. 1an anger bara en annan Bibelbok.
  • Mellan Stjärnan/Krubban och Båten döptes Jesus. Det var en invigning till allt Han skulle göra. Efter dopet fastade han. Sedan utmanades han av Djävulen. Det handlade Evangelietexten om för en stund sedan. Och om den vill jag säga kort...

Men det, noble Bloggläsius, skriver jag inte om.

 

En liten sak till: 10 i 11 rasslade det i kyrkporten. Drygt 20 konfirmander plus deras ledare, alla hemmahörande i Luleå, välde in. De skall ha sin ”läsperiod” i sommar men hade från fredag kväll haft en första gemensam förträff på folkhögskolan. De valde att fira gudstjänst med vår församling. Summa blev vi 127 personer i kyrkan, 71 nattvardsgäster.

 


*  Riktigt lyckad kände jag mig den gång i slutet av 80-talet då en kyrkvärd frågade om detta var ett tänkt system. Hon hade sett och hört mig i farten ett antal familjegudstjänster och börjat fundera i de banorna.

**  Den efterföljande TV-gudstjänsten var också bra! Svenska kyrkan är oerhört internationell också hemma i folkhemmets miljonprogramsområden. Fint!


mycket folk i farten

Detta blogginlägg skulle ävenledes kunna ha rubriken den gångna helgen 2. Jag valde dock mycket folk i farten enär det var ingångstanken i den förkunnelse jag stod för i Älvsby kyrka om söndagen kl 11 och sedan, efter en Dopgudstjänst kl 13, i vissa delar på äldreboendet Fluxen. Ca 75 personer firade gudstjänsten i kyrkan, 15 på Fluxen.

 

 

Mitt manus innehöll ungefär detta:

 

PREDIKAN Lukasevangeliet kapitel 2 verserna 22-40

1 årg Evangelium på Kyndelsmässodagen. Älvsby kyrka och Fluxen 2018. Psalmer: 37, körsång i stället för Gradualpsalm, 231, 259. Gospelprojektet” deltar i kyrkan

 

Beredelse:

 

I en av dagens texter – 1 Johannes brev 1:7 – står: Om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.

 

Om vi är med Gud, hos Gud leder det till att vi är hos varandra och andra – är i Ljuset.

Om vi avstår Gud, varandra och andra leder det till och tyder på att vi är i Mörkret.

Johannes tänker så. Ljus-Mörker, Vitt-Svart, Liv-Död. Kategorisk.

 

Vad präglar ljuset, är själva skenet? ...blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd. Alltså Förlåtelsen!

 

Förlåtelsen flyttar från Mörker till Ljus, från o-Gud till Gud. Därför är just  Förlåtelsen det glada budskapet, på grekiska Ευανγγείον, på engelska Gospel. Och där börjar vi -med att bekänna Mörkret och få förlåtelse. Vi ber.

 

Textläsning: Lukasevangeliet kapitel 2 verserna 22-40

 

Mycket folk i farten

Det var Josef och Maria – ”Julens folk”.

Därför är det idag sista dagen Julen 2017 – 40 dagar efter födelsen. Ljusdagen. Kyndelsmässodagen. Candel, kandelaber.

Där var De två gamla – ”Väntans folk”

Och Centralpersonen – Jesus.

 

1. Först: De två gamla – ”Väntans folk”

 

Han, Symeon: Väntat på att Gud skulle ingripa för sitt folk, för sin värld.

Hon, Hanna: Nu 84, änka sedan hon var under 25, kanske i 60 år. Valt att inte gifta om sig utan vigt sitt liv till att vänta. Nunna – typ.

Kören sjöng Hold on! och Pray on! Det hade präglat deras liv

Deras väntan var – detta är viktigt – aktiv.

 

De söker. De söker sig till där Gud och Guds-löften koncentrerar sig. Till templet. De söker sig dit. De leds dit. Av Anden, av Gud.

Så är det Alltid när människor söker och leds. Det sammanfaller. Det är till och med så att när människor söker Gud är det en följd av att Gud söker dem, vill leda.

 

En del säger Jag är en sökare och menar det.

Andra säger samma sak men mer som en ursäkt för att inte gå in i saken på allvar. Deras Jag är en sökare betyder i praktiken mer Jag är en sittare. Och den som sitter – bildligt talat – blir ju inte ledd någonstans.

Men den som söker – och det är som sagt en följd av att han eller hon är sökt – och rör på sig i tanken, vanor, handlingar blir förd av Gud till där Gud och Guds-löften koncentrerar sig.

 

För Symeon och Hanna var det templet, bönen, berättelserna, de dåtida offren som underhöll folkets och individernas relation med Gud (och som Josef och Maria nu skulle genomföra). Där väntade de på folkets Befriare, på De goda Nyheterna.

 

Hur väntar du? Vi? Som sökare? Som aktiva sökare? Som sittare? Det är en fråga för idag.

 

2. Då kommer ungdomarna. Josef och Maria – ”Julens folk”.

Tonårsmamman och hennes make – ung eller äldre. Med babyn.

 

Symeon fattar! Liksom Hanna.

 

Inte att föräldrarna är grejen. Men barnet. Det avgörande barnet. Svaret på Guds löften. Befriaren från Gud. Eller mer traditionellt religiöst sagt: Världens frälsare.

 

Världens Frälsare är allas Frälsare.

 

Hela världens! Därför är det amerikansk musik i gudstjänsten. Musik som kommer från slavar som förts dit från Afrika – stolan jag har på mig idag är från Ghana. Amerika, Afrika, i Sverige. Världens Frälsare.

 

Din också Maria! säger Symeon. Till och med du som mött ängel och varit gravid med Guds Son behöver söka-vänta-ledas och ta ställning.

Inte ens Maria – Josef tilltalas inte – får en gräddfil. Det är tänkvärt.

 

Alla är intänkta. Alla är inbjudna. Alla är erbjudna. Alla har fått invitation from Calvary, inbjudan från Golgota som kören sjöng. Och Alla är var och en.

Alla blir betrodda att välja – nya val och gång på gång.

Det är en frihet – att få ledas, kunna vara aktiva.

Det är ett ansvar – att inte bli en sittare.

 

3. Jesus är Centralpersonen – naturligtvis.

 

Jag är världens ljus sa han som vuxen.

Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus fortsatte han. Inte nödvändigtvis ett ljust liv. Men Livets ljus.

 

Symeons ord – som har blivit daglig aftonbön i den kristna Kyrkans regelbundna böneliv, det som kallas Tidegärden – berättar vem Jesus är:

  • Frälsningen för alla – befrielse från skuld, död, dom och helvete.
  • Ljus för hedningarna – Bibelns beteckning för alla icke-judar.
  • Härlighet –  Gudsgemenskap – för judarna, förberedelsens folk.

Detta – Frälsning, Ljus, Härlighet – är inte uppdelande och separata saker. Det är samma sak sagt tre gånger. De är de goda beskeden. Evangelium. Det är The Gospel.

 

Summa: Symeon och Hanna leddes alltså av Gud dit där Gud och Guds-löften var koncentrerade – templet. Där mötte de Honom som ÄR Gud och Guds-löften koncentrerade. De fann det det sökte.

 

Var finns Gud och Guds-löften koncentrerade idag? I Jesus – naturligtvis.

Var finns Jesus idag? Överallt – naturligtvis. Och speciellt – naturligtvis.

För att göra vårt sökande enkelt ger Gud Led-stänger att hålla i – typ.

  • Ordet – samlat i Bibeln.
  • Dopet – som förenar oss med Jesus.
  • Bordet – Mässan där Jesus kommer ännu närmare än för Symeon. Han fick bara hålla Jesus i famnen, vi får ta in Honom i oss själva. Mun-vägen. Men av någon anledning inte idag.
  • Bönen – egen och gemensam.
  • Gemenskap/tjänst till nytta för Gud och andra.

Där ges Världens ljus chansen att lysa starkast. Och tända oss som ljus i världen.


1 årg 3 e 13dag

Muntligt och skriftligt är inte samma sak!

 

Det märker jag när jag, noble Bloggläsius, då och då för att publicera vissa saker här lätt bearbetar mina ordbehandlingsprogramskrivna förkunnelsefusklappar. Texten blir, tycker jag, tråkigare än det munliga. Men jag skall ärligt erkänna att jag här kan ha fel. Det kanske är trist och snustorrt också i det muntliga. Jag kan inte bedöma det – naturligtvis.

 

Vara hur det vara vill med allt sådant! Inför förkunnelsen igår lät jag pennan vila. Mitt manus skrevs i datorn och kan därför i lätt bearbetad form underställas alla bloggläsares kritiska bedömning. De psalmer som sjöngs var 219, 253, 40 och 893. 50 personer firade gudstjänst och var fjärde av dessa var en konfirmand.

 

SKATTEN {Sången utgick men vi bad för alla barn. I övrigt se nedan

 

BEREDELSE

 

I en av dagens Bibelavsnitt talas om Rättfärdighet. (Rom 1:17).

Det är en viktig sak. Att allt är sant, rättvist, helt, gott. Gud är rättfärdig.

Och vi ska vara rättfärdiga. Är vi inte det  är vi orättfärdiga, inte i samklang med Gud.

 

Det står då ...rattfärdighet från Gud.

Från, inte inför Gud. Inte något vi ger till Gud utan Gud ger till oss.

Gud ger oss den rättfärdighet Gud önskar och som vi saknar.

Det är det som kallas Evangelium – Syndernas förlåtelse för vår orättfärdighet.

 

Gud ger oss rättfärdigheten. Det gör att vi med glatt humör kan bekänna våra orättfärdigheter och be om förlåtelse. Som Gud/Jesus lovat. Det har vi hans ord på!

 

PREDIKAN

 

Textläsning: Matteusevangeliet 8:5-13

 

[Allra först en ”skattig” vinkel – vad jag tänkt ta upp med barnen om de suttit vid ”Barnbordet. Inga barn var där denna dag, endast ett i bänken med sin mamma. Visade i alla fall en bild av en höna och ett ägg samt sporde vilket av dessa som var först. Efter en stunds åsiktsutrop och diskussion – flera röster hördes – fortsatte jag med detta:]

 

Tro gör man i kyrkan” sägs ibland slarvigt och nedsättande. Annars vet man – tror man.

 

Klart att TRO är viktigt. Självklart att säga i kyrkan. TRO är den kristna Kyrkans uppgift

 

Att sprida TRO. ”Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”står det i Svenska kyrkans stadgar.

TRO handlar om både ATT tro, alltså hur det är att tro, att lita på.

TRO handlar om VAD vi tror på, inte bara tillit, känsla.

 

Jesus skapar tro är dagens tema.

Bibelavsnittet jag läste ger ett exempel på hur det gick till – och går till.

 

1a: Jesus är där – först.

 

När Jesus gick in i Kafarnaum började avsnittet. Med Jesus på plats.

Mannen måste ha hört om det. Och tidigare hört något om Jesus. Annars hade han ju inte kommit till Jesus med sitt problem.

Mannen agerar, gör något, därför att Jesus är där.

Och de steg han tar är steg i någon slags TRO.

 

1b: Så är det alltid!

 

Det är kring Jesus på plats han skapar tro! Men ibland tänker folk annorlunda.

Om jag tror mycket kommer Jesus till mig – typ. Men inte annars.

Om vi ber kommer Jesus till oss – men inte annars.

Om vi tror att Nattvarden är Jesus kropp och blod blir det så – men inte annars.

 

Jag vet inte om ni vet det men det fanns ett barnprogram som hette Fem myror är fler än fyra elefanter. Och i det brukade sägas vad jag nu säger: Fel! Fel! Fel! Det är inte så!

 

Jesus kan väl inte komma närmare oss för att vi ber – han har ju redan lovat att vara med oss alla dagar till tidens slut.

Brödet i Nattvarden kan ju inte bli Jesus kropp för att vi tror det. Det ÄR Jesus kropp för att han sagt det. Det får vi TRO.

TRO – din tro – är inte en prestation från din sida för att dra Gud till dig.

TRO – din tro – bygger på det faktum att Gud är här, att Jesus är här – först.

Och skapar tro. Kanske en trevande uppsökande tro – som han hade, han som kom till Jesus för att få hjälp.

 

2a: Mannen talar om hur han har det:

 

Herre, min tjänare.... Inget mer. Och Jesus svarar:

Skall då jag komma...? Ungefär: Tala ur skägget! Precisera dig!

 

Det kan verka vara lite halvdistans det Jesus gör.

Men mannen lägger ut texten – redogör för vad han tror om Jesus. Så till den milda grad att till och med Jesus blir förvånad.

 

2b: Detta är något speciellt. Och aktuellt:

 

Jesus skapar TRO inte främst genom att bara direkt göra som vi önskar och låta det bli som vi tycker och tror det ska bli. Ibland är det så – både i Bibelns berättelser och senare mänskliga erfarenheter. Men många gånger krånglar han, verkar göra motstånd. I alla fall i perioder.

 

Det gör han för att träna oss. Det är ju träning som ger styrka. Och teknik. Och kondition. Och erfarenhet. Så är det med våra kroppar och så är det också med vår TRO.

 

Så: Om det verkar som om Jesus protesterar, gömmer sig, krånglar – pressa honom!

Som mannen gjorde. Jesus gick ju inte. Går inte. Stå därför kvar och lita på att Jesus är där som han lovat.

skapar och övar Jesus din TRO, tränar dina tillits-muskler.

 

3: Var Jesus nu är – först. Och skapar tro hos oss.

 

Var är Jesus? Jag är redan sagt: Jag är med eralla dagar...”

 

Med er – Det  är PÅ er sida. Mot lidande, ondska, skam, skuld, död, ensamhet, sorg osv.

Han föddes ju som vi, levde som vi, dog som vi. Inte bara för sig själv utan för oss, mig, dig.

Det är något att TRO på.

 

Med er – Det  är VID er sida. Efter sin uppståndelse alltid och överallt i största allmänhet.

Och i sitt Ord och sina Löften.

Och i Nattvarden strax – där han sagt att han är.

 

Som vi får gå till – likt mannen i Kafarnaum som i TRO gick till Jesus som redan var på plats.


semesterfredag

Det är ett dilemma att ha semester dagen innan det är full kubbning när det gäller arbetsuppgifter av skilda slag. En del sådana behöver ju anständigtvis förberedas.

 

I morgon – noga sagt senare denna lördag – är det Trettondag Jul. Jag har fått förtroendet att då leda Högmässan i Älvsby kyrka klockan 11. På eftermiddagen är det sedan en vigsel i Storforsens kapell. På söndag sedan en Gudstjänst men utan Nattvard i Älvsby kyrka kl 11.

 

Sådant skall förberedas och kan nagga både semestertorsdagar och semesterfredagar lite i kanten. Det är OK och ligger liksom inkapslat i både i önskemålet om och beviljandet av det semesteruttag jag berättade om i förra inlägget.

 

Att jag är ledig dag innan uppgiftsdag bekymrar mig alltså föga. Det skall dock inte tolkas som att jag är bekymmerslös inför uppgifterna, att jag bara tänker strosa dit och riva av nåt med armbågen – typ. Så gör jag inte. Det är en viktig sak att ha fått förtroendet att försöka koppla ihop Bibeltexter med de människor inklusive jag själv som befinner sig på plats. Det är en mycket viktig sak och skall göras med den stora räkenskapsdagen för ögonen som det lyder i en gammal formulering.

 

Men det går ganska lätt för mig att göra hopkopplingarna. I alla fall i egna ögon. Erfarenhet spelar givetvis in. Jag har ju varit präst i 39½ år. Arbetsmetoden likaså. Jag skriver ju alltid manus i fulltext men numera oftast för hand vilket går lättare än med ordbehandlingsmaskin av olika slag. Och snabbare.

 

Dessutom – och detta är det värsta:

Jag bryr mig inte om vad jag skall säga. Brottas inte med formuleringarna. Söker inte de rätta orden. Funderar däremot en hel del och nästan jämt och ständigt över vad jag vill ha sagt. Och när jag är klar över det, vad jag vill ha sagt, låter jag mig ledas av den gamle barske romaren Catos motto när det gäller att hålla tal: Rem tene, verba sequentur – håll fast saken så följer orden.

Bilden föreställer surpuppan ifråga.

 

Hur de predikningar jag håller blir i åhörarledet kan jag själv naturligtvis inte bedöma. Det får andra göra. Folk brukar i alla fall inte gå ut när jag sätter igång. Det kan kanske vara en värdemätare . Eller ett tecken på de är hövliga. Å andra sidan ropas det aldrig Fem minuter mer! eller En gång till! Det är också en måttstock – eller?

 

Varför skriver jag om detta i denna sena timme?

 

Något skall jag väl göra sedan predikan för i morgon är förberedd och jag väntar på finalen Sverige-Kanada i juniorhockeyn. Blogga helt kort är väl då en vettig sysselsättning så god som någon annan.


själv- och jesus-litare

Under några månader har alla de fusklappar jag haft för min förkunnelse varit handskrivna. Att i efterskott ordbehandlingspränta dem för bloggpublicering har jag inte idas göra. Igår – det är nu söndag kväll – skrev jag dock medelst tangentbord Tacksägelsedagens alster.

 

I Älvsby kyrka var det Högmässa med söndagsskola, kör och allt. I Vidsel var det bara Söndags-gudstjänst – alltså inte Nattvard – med kör. Riktigt likadant blev det därför inte men samma nedanstående manus kunde användas. Var så god.

 

Textläsning Lukasevangeliet kapitel 19 verserna 37-40

 

[1. Texten + Luther]*

 

Märkte ni i texten? Vilka som jublade och prisade Gud? Och Varför?

Det var lärjungarna. De som följde Jesus. För ”vad de sett”!

Vad hade de sett, så här långt? När Jesus kommer till Jerusalem?

Det Jesus gjort så långt. Botat, befriat, förlåtit, accepterat osv.

 

De som följde Jesus hade Jesus i fokus.

Tillsammans trodde de och bekände honom som sin Herre.

De litade på Jesus, var – med ett nytt ord – Jesus-litare.

 

Några flyttar fokus. Fariséerna. De är en grupp som enligt andra ställen i berättelserna litar på Gud OCH sig själva. De är själv-litare.

 

Det innebär att det finns två sorters tro i textavsnittet:

Själv-litare som tror på Gud, god livsstil och religionens nytta.**

Jesus-litare som tror på Jesus.

 

Reformation 500 kallas en serie lördagar i höst. Igår var första gången. Vi pratade om att Martin Luther för 500 år sedan gjorde sånt som startade vad som kallas Reformationen. Det ledde till att vår kyrka är Katolsk men inte Romersk Katolskt. Luther blev på så sätt betydelsefull.

 

Vad skulle han sagt idag? På Tacksägelsedagen? Om textavsnittet jag läste?

 

Jag har inte i mina Lutherböcker hittat något exakt. Jag har hittat annat. Kärnpunkter hos Luther – och i all kristen tro.

 

Att Tacka och lova/prisa Gud – det är en självklarhet. För Luther och all kristen tro. Tacka och lova Gud för allt Gud ger – oss själva, mat, fred, hem, medmänniskor. Allt!

 

Motsatsen Själv-litare och Jesus-litare – det är också självklart.

För Luther och all kristen tro. Den motsatsen är jätteviktig och värd att fundera över.

 

2. Först om Själv-litarna.

 

Då, 500 år sedan, litade folk på att deras fromhet, att de gick i kloster, att de levde rätt, att de bad sina böner och annat öppnade vägen för dem till Gud, att sånt gjorde att man kom på god fot med Gud.

Och om man inte gjorde det var man mindre. Ovärdig. Visst fanns Gud och Jesus där men man var Själv-litare.

 

Det är så nu också!

Många tänker att det man gör, hur man är, gör att man kommer på god fot med Gud. Att man kan ”förtjäna” förhållandet med Gud. Och att man kan tappa förhållandet till Gud, ramla ur Guds kärlek, om man inte gör rätt – är bra saker som troende, kyrkflitig, ”religiös”, inte ”syndig”, strulig osv.

 

Förstå detta rätt!

Naturligtvis är det inte fel av dig att vara i kyrkan, be, kanske läsa Bibeln, tro. Men tror du att det är det som gör att du får vara hos Gud blir du en Själv-litare.

Likadan som den som inte i praktiken bryr sig om Gud men i all sin hygglighet inbillar sig att Gud nog skall vara belåten i alla fall. De är också Själv-litare, fariséer. Mer intresserade av att se till sig själva, tro på sig själva, ha sig själva i fokus än att som folket i textavsnittet lova och prisa Jesus, vara Jesus-litare.

 

3. Jesus-litarna då?

 

De har inget annat att komma med än att Jesus finns för dem. Dig. Oss. Inget annat!

 

De litar på – och det får alla göra – att det är på grund av Jesus – och inget eller ingen annan – som man är på god fot, sams med Gud. Gud som ger förlåtelse, liv med Sig, evigt liv.

 

Luther – jag återvänder till honom – säger om Jesus att han

har befriat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, från alla synder, från döden och från djävulens våld. Detta har han inte gjort med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och sin död, för att jag skall vara hans egen, leva med honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, så som han är uppstånden från döden, lever och regerar i evighet.

 

Det är den stora anledningen till Tacka och Lova.

Följeslagarna i texten hade inte sett det än, bara det Jesus hitintills gjort. Vi vet hela händelsen – att Jesus gav sitt liv för vår/din skull och lever för att möta oss.

Han är värd all Tacksägelse – han ensam!

 

Tacksägelse heter på grekiska eukaristi.

Det är också namnet på Mässan, Nattvarden.

Nattvardsbordet dukas som tacksamhet till Jesus och för att Jesus skall komma till oss.***

Här får var och en vara Jesus-litare och ta på allvar när det sägs: Kom, nu är allt tillrett.

Det skulle lika väl kunna sägas: Kom, nu är allt fullbordat. Allt som behövde göras för att öppna vägen för dig till Gud. Jesus gjorde det. Det kallas Försoningen. Jesus gjorde det ensam.

Det får du lita på.

 


*  När jag sätter text inom […] betyder det en egen notering för min del, inte något jag säger.

**  OBS att denna beskrivning påminner om det många menar vara olyckligt dominerande i hur Svenska kyrkan nu centralt lanserar sig. Man kallar det MTD-religion (Moralistic, Therapeutic Deism) – moralisk terapeutisk gudstro. Det är inte helt olik det som kallades Neologi – betyder Nylära – som var stark för ungefär 200 år sedan. Kortfattat bekände sig neologerna till Guds existens, själens odödlighet och dygden och påverkade allvarligt hur Kyrkohandboken 1811 kom att se ut. Denna var ett teologiskt lågvattenmärke som det tog ända till 1942 och 1986 års Kyrkohandböcker att återhämta sig från. Den Kyrkohandbok som i höst förefaller bli antagen av Kyrkomötet är i mångt och mycket ett återfall till 1811. Inte bra.

***  Här sa jag nog att Nattvardsbordet alltid skall dukas. Det jag inte sa muntligt men i alla fall anser anser är att de som vill glesa ut Nattvarden till inte varje söndag de facto ansluter sig till dem som i Lukastexten ville dämpa ner Lovsången runt Jesus. Inte bra!


prästers försyndelser

Bilden bredvid fanns som en i det collage som den 31 juli prydde inlägget flera tänkbara. I en kommentar – den enda – kom förslaget att den skulle stå för En självrannsakan och självförståelse som människa kristen och präst eller Minnen och möten.

Naturligtvis helt fel! Inte alls så seriöst tänkt.

 

Bilden föreställer en etikett på en pärm som finns på vår Pastorsexpedition. Kanske kan pärmens  innehåll bli till nytta för dem som firar gudstjänst i Älvsby kyrka. Hur som helst kan det i alla fall inte skada dem.

 

Vi är tre präster i församlingen. Noga räknat tre och en halv. Tre av oss har våra förkunnaruppdrag riktade på just Älvsby församlings gudstjänstliv, halvan predikar mest i EFS-sammanhang.

 

Vi tre som pratar i samma kyrka gör det naturligtvis inte samtidigt och varje söndag. Helgerna är delade så att jag och den andre komministern sällan har arbetstid samtidigt. Var annan söndag som varandras blixtlås – typ. Herden  helgtjänstgör ett veckoslut i månaden. Hon ersätter då den ene eller den andre av oss underhuggare.

 

Om vi var flitiga gudstjänstfirare i varandras gudstjänster skulle vi få en aning om vad de som firar gudstjänst välsignas med när vi själva inte drabbar dem. Om vi var...

Det är si och så med det också hos oss. Alltså att gå i kyrkan om kollega har gudstjänst. Slappare än andra i arbetslaget är vi inte, snarare lite mer flitiga. Jämför vi med det för-krossande flertalet av beslutsfattarna i kyrkofullmäktige är vi veritabla kyrkråttor men ändå kommer vi ofta när vi skall leda gudstjänst att helt sakna inblick i vad som hände förra och kanske förrförra helgen.

 

När jag 1978 började som präst var det inte så. Sex helger om året var man garanterat tjänstefri men det kunde bli fler – typ en helg i månaden. Vi tjänade också ofta tillsammans två präster i samma gudstjänst. Dåförtiden behövdes det. Icke prästvigda fick inte biträda vid nattvardsfirandet.

Och effekten blev att vi visste va kollegorna gjorde och ställde till med.

 

Som en åtgärd i denna förändrade situation skapade jag pärmen. Åtgärden utlöstes av att jag den 15 juli på Kristi förklarings dag hörde kollegan Jakob nämna att om några veckor den 10:e söndagen i Trefaldighetstiden – den 28 aug – skulle det handla om Nådens gåvor. Är det du som har gudstjänsten då? frågade han från sin predikoplats. Semesterledig svarade jag: Vet inte. Det ligger för långt fram.

 

På hemväg från kyrkan föddes tanken att vi präster som härjar i samma kyrka med samma gudstjänstförsamling borde ge varandra tillgång till vad vi sagt. Kanske en pärm där våra predikofusklapparna sådana de ser ut i kopierat skick skulle sättas in. Så skulle vi om vi vill kunna titta tillbaka i alla fall ungefär en månad, inte mer. I vart fall kan ju förkunnelsen inte bli sämre av det – för gudstjänstfirarna alltså.

 

Nu på söndag är det jag som fått förtroendet att leda gudstjänsten. I söndags var det kyrkoherden i Yare Valley Churches som predikade och jag försökte översätta. Dessförinnan var det jag två helger på raken. Det betyder att för närvarande finns bara mina försyndelser vår pärm.


abstraho necesse est

Att Vintern rasar än bland våra fjällar, drivan växer, ökar i sin höjd var min tanke igår morse, Valborgsmässoafton när blötsnön vräkte ner! Och höll på så ända till 18-19-tiden.

Tidigt förstod jag därför att folkanloppet till gudstjänsten i Älvsby kyrka inte skulle bli så stort. Väder spelar ju in, särskilt väder som provocerar fram känslan Jag går och lägger mig igen. Att det är lite av en långhelg med även måndagen ledig spelar också in. En del reser ju bort. Att konfirmanderna med något undantag fixat sitt aprilbeting är ytterligare en faktor. Att det var jag som skulle leda gudstjänsten hoppas jag var betydelselöst.

 

Att det var Gudstjänst med Nattvard för stora och små är nog också tyvärr en faktor. En del regelbundna gudstjänstfirare får då för sig att det inte är något för dem, att det kanske blir stimmigt, att det inte ”ger nåt”. Kanske är det så. Vad vet jag.

 

Jag gillar det som i Kyrkohandboken kallas Familjemässa – för det var i princip en sådan det var frågan om. Gillar stöket, att det inte riktigt i förväg går att veta hur det blir, att det i så ofantligt hög grad blir frågan om en direktsändning.*

 

Hur blev det?

 

Vi var 30 i kyrkan. Färre än vanligt.

Söndagsskolan – vi kallar den Skatten – var med sång, ljuständning och Skatten-kista uppflyttad från nedre sakristian till kyrkan. Alla blev söndagsskolebarn. Eller Skatten-ungar om man vill kalla oss så. Klockrena barn var dock bara ett par stycken.

 

I Skatten-kistan fanns till att börja med två får ur julspelsrekvisitan. Sedan de betraktats och pratats om och placerats på altarringens knäfall som väntande nattvardsgäster ritade jag tre bilder. Två syns på bilden som blir större om man klickar på den. Längst till vänster några får och en herde med sin skyddande och hjälpande stav.

Sedan människor kring Den gode herden – alltså Jesus. När primärhustrun road av de lurviga fårrumporna på altarringen tog bilden hade jag ännu inte ritat in andra bildens motsvarighet till staven. Men det gjorde jag. Verktyget Jesus använde för att skydda och hjälpa oss är ju korset han för vår skull fästes på.

 

Det kan vara svårt för små barn att från en story sluta sig till en annan innebörd storyberättaren egentligen är ute efter. Men jag sa att Jesus gör så och därför är det bra att i alla fall lära sig berättelserna fast de så kallade liknelserna nog mer är vuxen- än barnberättelser. Jesus hade ju inte får. Han hade människor.

 

Så långt kommen blev det då några främst vuxnas minuter – som barnen ändå lyssnade till. Med den tredje bilden jag då ritade på blädderblocksbladet du, noble Bloggläsius, kan se till höger ovanför tösens huvud.

Där ritade jag människor ungefär som på andra bilden och ställde frågan: Hur är Jesus hos oss idag? Grejer fanns i Skatten-kistan! Bara att dyka! Barn tog fram sakerna. En Nattvardskalk – dubblett till den som redan fanns under kalkklädet på altaret. Ett stort Nattvardsbröd. En Bibel. Jag ritade upp dem på ”Jesus-platsen”. Med samma röda färg.

Och hipp, happ, hupp fanns tre bilder i koret. Herden, Den gode herden och Herden här.

 

Sedan bekändes Tron, vi bad för en döpt och anhöriga till fyra avlidna, sjöng psalm 153 och firade Mässa. Då var vi 17 kommunikanter vid altarringen tillsammans med de två julspelsfåren – varav ett för en stund adopterades av ett av barnen.

 

Vid fikat efteråt pratade jag med en man från – här är jag inte 100% säker – Gambia eller Ghana. Vi pratade engelska för hans svenska är (ännu) inte mycket att skryta med. Han tackade för predikan som han tack vare bilderna helt och fullt förstått.

 

Slutsats: Abstraho necesse est. Det är nödvändigt att teckna.

 


*  Apropå direktsändning tittade jag som hastigast igår eftermiddag in på TV-gudstjänsten från Umeå stads kyrka. Ville kolla om jag såg några jag kände. Det gjorde jag. Dessutom sken solen på kyrkan vilket tyder på att den var inspelad i förväg, inte direktsänd i snöglopp.


tankar v17

Nu tar serien slut – den serie blogginlägg som sent samma dag eller dagen efter publicerat de betraktelser eller andakter eller texter jag författat och som införts i Paltposten fredagarna i april månad. Det handlar om fem veckor men jag föreslog två stycken i Stilla veckan. Redaktionen gick på den linjen.

 

Bakgrundstankar finns här. Sedan kom vecka 13, vecka 14, vecka 15 (Skärtorsdag), vecka 15 (Påskalfton) och vecka 16. Nedanstående text är dagens – vecka 17.

 

Jag har läst dig i tidningen! har en del, ibland lite oväntade personer, sagt mig på COOP eller vid andra slumpmässiga möten. Jag har läst vad Stig skriver! har primärhustrun fått höra från en del hon möter. Och det är ju kul.

 

Vilken inverkan dylika rutor har kan jag inte uttala mig om. Men det var kul att ha fått uppgiften. Här kommer nu vad som stod att läsa i tidningen i morse.

 


 

Tredje söndagen i Påsktiden – Den gode herden

 

Det finns bilder på Jesus som Den gode herden. De kan ibland ge ett nästan idylliska intryck – förutom missuppfattningen att Jesus sysslade med fårskötsel vilket han ju inte gjorde.

 

Att vara herde på Jesus tid var ingen idyll eller högstatusmarkör. Tvärtom! Herde var ett besvärligt, tungt, kallt skitgöra de flesta undvek, i alla fall de som kunde ha vad som nu ibland kallas ”riktiga jobb”. Uteliggare som ändå sov utomhus kunde mot ersättning vakta får. Folk som av olika anledningar inte fick fason på sina liv kunde i alla fall vara herdar.

 

Då är det tänkvärt att de som först får höra att Gud låtit sig födas som människa är herdarna utanför Betlehem, och att Jesus talar om sig själv som herde. Att Jesus är herde innebär att Gud går längst ner för människornas skull och agerar på samhällets botten. Främst.

 

Är Jesus Herden blir den som vill tro och följa ett får. Så fungerar bilden. Det känns inte alltid smickrande. Särskilt om man tror att får innebär fårskalle. Då blir det inte kul alls – men utmanar ens högmod.

 

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Så beskriver Jesus sig själv (Joh 10). Långfredagen och Påsken fokuserade på det.

 

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Så fortsätter Jesus. Det beskriver varje människa som vill låta sig vallas.


intressant bevisläge

Sammanhang är kul. Igår var Bibeltexten som förkunnelsen – det många kallar predikan – skulle utgå från en direkt fortsättning på vad som stod i centrum på Annandagen. Liksom på Annandagen hade jag hade fått förtroendet igår både i Älvsbyn och Vidsel. I Älvsbyn var det Högmässa, i Vidsel en nattvardsborttagen gudstjänst.

 

Sedan vi samlat barnen i koret, bett för dem och de gått en trappa ned till sin Skatten-samling sa jag följande Beredelseord:

 

Idag är det val i Frankrike. Fransmännen skall bestämma sig. Hur skall Frankrike bli? Vara?

Hur de väljer kommer att påverka. Dem själva. Och andra. Oss.

Så är det med alla val. Mer eller mindre.

 

Vi ställs också inför att välja. Igen. Inte president i Frankrike. Annat.

Vi får välja mellan att vara knutna eller slutna, mellan att gömma eller visa.

 

I syndabekännelsen/bönen om förlåtelse får du visa dig själv och Gud det Gud i och för sig redan vet – dina brister, din självupptagenhet, dina tvivel, din otro, det i dig som är mot vad Gud vill, ditt kallsinne mot andra. Det är ett val. Som Gud, tack vare att Jesus lever väljer att möta med förlåtelse.

 

Varje söndag erbjuds förlåtelsens valmöjlighet.

Annat vore att gömma Jesus och det han gjort för oss.

Det vore upprörande fel.

 

Längre fram Evangelieläsningen: Johannes 20:24-31. Till den sa jag ungefär:

 

Vi vill gärna ha bevis. Verkliga fakta som utan tvekan visar hur det är.

 inte

  • Bevis för att det finns eller inte finns vatten på Mars. Vi skickar dit en rymdsond. TV-programmet Vetenskapens värld visar på det intresset.
  • Bevis för att någon gjort det eller det. Vi samlar fingeravtryck, kollar DNA, hör vittnen, förhör. TV-programmet Veckans brott/GW:s mord visar på det intresset.
  • Bevis på att någon annan än Columbus, eller Columbus, upptäckte Amerika. Vi läser det som skrevs, gräver i arkiv, bökar i jorden. Vetenskapens värld igen.
  • Bevis på att … vadsomhelst. Vi undersöker. Eftersom vi vill veta!

 

Vad var bevisläget i texten?

 

Påskdagen (år 33?) hade det hänt – det några berättade.

Då kom beskedet: Jesus lever igen!

 

Det var en oväntad nyhet.

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade.

Att en död och begraven börjar leva igen är ju – lindrigt uttryckt – oväntat.

Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare att greppa.

 

De märkte att Jesus var likadan. Gick att känna igen.

Kunde äta, prata, lyssna. Hade sår på händer, fötter, sida.

Men samtidigt annorlunda. Stod plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

 

Hela den saken blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. De som var där ansåg sig ju ha bevis – men andra?

 

Texten handlade om en som inte var där.

Tomas – som vi ofta orättvist kallar tvivlaren. Han var inte med.

För honom tog det en vecka innan han kunde tro.

Och han behövde bevis. En egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida. Det jag läste.

 

Jesus gav Tomas hans bevis. Tillgång till såren.

Och en nypa klander. Han säger:

Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Man kan formulera om det:

Du tror därför att du har fått bevis. Saliga de som litar på mig, ändå tror, utan bevis.

 

Vad är bevisläget – nu?

 

Den andra meningen i klandret mot Tomas är vårt läge nu långt senare.

 

Vi har samma besked: Jesus lever.

 

Men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom även Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De var speciella och blev under en dryg månad och vid ett och annat senare tillfälle Påskens vittnen för oss.

 

Vi är alltså inte helt lottlösa. Vi är inte ovetande.

Att någon vittnar, att de vittnar, ger besked, är ju också bevis.

Och deras besked har vi tillgång till.

 

I Bibeln. I Nya Testamentet.

 

Men är det bevis? Är det som står om Jesus i Bibeln i stort trovärdigt?

Den frågan är rimlig. Och då kommer följande fakta att OBServera:

 

Ingen litteratur från antiken – vi pratar om perioden 300 före till 300 enligt vår tideräkning – är så grundligt genomforskad som Nya Testamentet.

Vetenskapsmän, språkexperter, historiker och arkeologer har vridit, vänt, ifrågasatt materialet på ett sätt som man inte gjort med andra skrifter från den tiden – och funnit dem trovärdiga. Minst lika trovärdiga som det som berättas att grekiska filosofer och romerska kejsare har gjort och sagt.

 

Ingen person från antiken finns det så mycket skrivet om som Jesus!

Och då menar jag skrivet hyfsat nära i tiden – inom ett par hundra år.

 

Bibeln blir Jesus sätt att idag, för oss, göra sig synlig.

Bibeln innehåller Jesus och berättelserna om hans liv, lidande, död och uppståndelse.

Den är ett sätt han idag ger oss chansen att känna på hans sår.

Därför läser vi ur den varje i varje Gudstjänst.

Allt annat vore att gömma Jesus och upprörande fel.

 

Känn såren!

Den möjligheten, uppmaningen, får Tomas. Han inbjuds att ta på Jesus kropp, känna blodet.

Om Tomas kände i såren står det inget om. Men han inbjöds!

 

Den ”sårkontakten” ger Jesus också oss. I Nattvarden, Mässan.

Han säger ju: Detta är min kropp. Detta är mitt blod.

 

Nattvarden är Jesus sätt att idag erbjuda oss att känna efter.

Nattvarden innehåller Jesus. Därför är det rätt och rimligt att den dukas och erbjuds varje söndag. Annat är att gömma Jesus – och upprörande fel.

 

Det Tomas – och vi – till syvende och sist gör är att värdera bevisläget, att ta ett eget beslut.

I hans fall blev det tro – på de andras besked och vittnesmål. Och på såren.

 

I vårt fall får vi – du – också tro. På beskedet att Jesus lever.

Och du får ta emot honom i Nattvarden – och säga med Tomas: Min Herre och min Gud.

 

Amen.


tankar v16

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. I dagens Piteå-Tidning kunde detta läsas.

 


 

Andra söndagen i Påsktiden – Påskens vittnen

 

Beskedet hade kommit på Påskdagen: Jesus lever igen!

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade. Att en död och begraven börjar leva igen är – lindrigt uttryckt – oväntat. Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare.

 

Han – Jesus alltså – var likadan. Gick att känna igen. Kunde äta, prata, lyssna. Men var annorlunda. Stod där plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

Så beskedet blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. En sådan känner vi namnet på: Tomas – som vi ofta kallar ”tvivlaren”. För honom tog det en vecka innan han kunde tro och det behövdes en egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida.

 

Det är en vecka efter Uppståndelsedagen som Jesus visar sig igen och ger Tomas tillgång till såren. Tillsammans med en aning klander. Han säger: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

 

Den andra meningen är vårt läge nu långt senare. Vi har beskedet att Jesus lever men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom också Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De blev Påskens vittnen för oss och deras besked blir synliga i det vi har tillgång till: Bibelns Ord och Nattvardens kropp och blod där vi får ta emot Sanningen och Livet med Gud.


påsknyheter

 

 

Vi hade huset fullt av folk under storhelgen. När barnbarnen är på plats läger Tyra, 7 år, för sina omfattande pysselaktiviteter beslag på farfars – det är jag det – hemmaarbetsplats och dess tillträde till skrivaren. Således valde jag att spara mitt manus som en pdf-fil och eposta den till min dator i Församlingsgården. Där skrev jag ut det som fusklappar strax efter 9 på morgonen innan Påskdagens Högmässa.

 

När allt var hopplockat och klart hade jag några minuter över innan det var dags att gå över till kyrkan för de sista närförberedelserna. Då Påskaftonens gästeri omöjliggjort seriöst nyhetsintag gick jag denna korta paus ut på Sveriges Televisions hemsida för att se om något hänt i stora världen. Bilden ovan är en skärmdump av vad som visades. Kanske inte den mest aktuella nyheten rent medialt men ändå vad SVT valde att ha som head-line – Jesus!

 

 

Vad sa jag i predikan då? Detta – som gör inlägget väldigt långt:

 

Efter Vad ljus över griften två verser (nr146), Skattensången och bönen för barnen kom detta Beredelseord innan Syndabekännelsen.

 

Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Så står det i den Episteltext som blir läst längre fram i gudstjänsten.

 

Uppståndelsen – dagens stora anledning.

Och Synd – det många inte vill kännas vid, till och med säger inte finns. Samtidigt som man menar att den gör det – åtminstone hos andra.

Uppståndelse och Synd – tätt kopplade saker.

Då Jesus Uppstått börjar gudstjänsten med Synd. Syndabekännelse, bön om förlåtelse och befrielse. Vi vågar göra så eftersom Jesus lever.

 

För en hel del år sedan fick jag vara med på en resa till Centralamerika. Vi besökte och bodde i en by. Indianby. Och firade gudstjänst med dem där – med dem som mestadels var analfabeter.

Efter att man allra först sjungit, alltså ungefär här i gudstjänsten, frågade prästen: Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

 

Det var ju ingen dum fråga – så jag ställer den nu. Till er. Som får göra som de analfabetiska mayaindianerna gjorde. Ge exempel. Alltså svara. Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

Ordet är fritt! [… Inga svar kom – men det tänktes nog...]

 

Jesus gav sitt liv och uppstod från de döda för att vi inte skall behöva vara kvar i just de synderna. Därför bekänner vi dem, får dem förlåtna och blir fria att med full kraft bekämpa dem – i och omkring oss. Vi ber.

 

Gudstjänsten gick vidare i brukliga banor. Som Gradualpsalm sjöngs 147 och sedan blev det Evangelieläsning Markus 16:1-14 – och predikan.

 

Idag blir det tre U. Först Uppståndelsen.

 

Markus är bara SÅ tråkig! I sitt sätt att berätta. Ibland.

Jag vill inte varna er för att läsa Markusevangeliet. Långt därifrån.

Kanske är det rentav en bra sak hos honom, detta att han är så kortfattad.

Han berättar bara vad som hände. Inga utflykter till Då tänkte den si eller Då kände den så. Bara fakta:

Kvinnorna till graven. Problem med stenen? Öppen grav? Ängel (=ung man). Besked. Order. Och att de teg...?

Det är alltså fakta kvinnorna och vi ställs inför! Inte människors reaktioner.

Fakta att ta ställning till. Alltså besked → sanna eller falska!

 

På grund av de nämnda kvinnornas tidiga morgon säger sedan dess den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, först och främst:

  • Det är sant att Jesus blev levande.
  • Det är sant att graven var tom!
  • Det är sant att döden är dödad!

Den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, säger också annat.

Vi skall älska varandra. Vi är värdefulla, unika. Vi ska vara nyttiga för andra. Och mycket annat. Som att vårda traditioner, kultur, ta socialt ansvar.

 

Men allt sånt är faktiskt andra-hands-saker. Många andra säger ju också sånt. De är inte oviktiga. De är bara inte det viktigaste. Den viktigaste är: Det är sant att Jesus blev levande.

 

Det andra U-et: Utmaningen

 

Sanningar är besvärliga saker – egentligen. Det vore bättre om det var sannolikt. Eller möjligt. Tänkbart. Kanske.

Inför sånt, när folk säger kanske, kan man ju vara lite fram-och-tillbaka, lite obestämd, ha alla dörrar öppna, hålla ½-distans.

Men inför klockrena besked måste det bli Japp eller Näpp. Då handlar det om att tro det eller inte.

Det var kvinnornas situation – och är vår.

Det var två U – Uppståndelsen och Utmaningen.

 

Det tog en stund för kvinnorna att smälta saken. Också männen de berättade det för blev förvirrade. Till att börja med. Och det säger lite om vad Tro är – deras och vår.

 

Utvecklingen – tredje U-et.

 

Jag kommer nu att leka lite med ord. Har gjort det förr så någon kan ha hört det tidigare. Eller från någon annan. Eller kommit på det själv.

 

Tro handlar om Åsikt.

Det är ju ganska självklart. Åsikten att Jesus grav var tom, att han lever. Och så är det ju med tro. Det är en åsikt. Men det är inte det första. Eller det största. Detta att anse, tycka, något.

Men! Fundera gärna över dina åsikter om till exempel det som uttalas i Trosbekännelsen. Men gräv inte ner dig i tveksamheter. Se inte snett på folk som har andra åsikter än dina. Men prata gärna om det. Helt ofarligt.

 

Tro handlar om Insikt.

Det är också självklart. Insikt, alltså att man riktigt förstår vad saker riktigt innebär eller betyder. Men det måste ha varit väldigt tunt hos kvinnorna den där morgonen. Kom med tiden. Och olika. Och inte Så avgörande.

Deppa inte över att du kanske inte inser så mycket - än. Se inte ner på troende som inser mindre än du. Men dela gärna dina insikter. Och sök fler. Det är helt ofarligt!

 

Tro handlar om Avsikt.

Den fanns hos kvinnorna innan de fick åsikten att Jesus levde! De hade avsikten att vara nära Jesus. I vått och torrt.

Och egentligen är det vad som din tro – din avsikt. Det du vill, önskar, längtar efter. Mer än vad du vet eller fattar om Jesus.

 

Han lever! Han är i Galileen.

Galileen är beskedet att han lever, Ordet.

Galileen är Nattvarden där han ger sig till dig.

Galileen är här där du som vill, avser, att vara hos honom också är hos honom.

 

Amen.


fler tankar v15

Som jag nämnde i förrförra inlägget verkar det som om Piteå-Tidningen gick på mitt förslag om två betraktelser denna vecka. I dagens avisa fanns därmed följande text.

 


 

Påskdagen – Kristus är uppstånden

 

Då vände historien…

 

Kvinnor var på väg. Till en grav. De var medtagna. Och mättgråtna. De var på väg att göra färdigt.

 

I skymningen på fredagen hade andra gjort en snabbegravning. Det hade gått fort innan också. Någon gång under torsdagseftermiddagen hade kvinnorna skiljts från Jesus och hans innersta krets som skulle fira helgen tillsammans för sig. På natten mot fredagen hade nyheten kommit att Jesus arresterats. Under dagen följde de sedan händelserna på håll – rättegången, dödsvandringen, avrättningen, döden, snabb-begravningen.

 

Natten blev nog tung. Lördagen i gråt, chock, ilska, vanmakt. Kanske fick nästa natt några sovtimmar innan gryningen då de med mobiliserade krafter gick för att göra begravningen rätt. Och färdig.

 

Då vände historien! Kvinnornas och världens.

 

För kvinnorna blev det till att börja med kaos. Plötsliga förändringar skapar förvirring. Det mötte ju oåterkalleliga fakta: Graven är tom och kroppen borta! Bara svepningen är kvar! Och de fick ett besked: Han har uppstått! Han lever! Berätta det!

 

För världen – och oss – blev det från den tidpunkten andra villkor. Döden är dödad, vägen med Gud är röjd, förlåtelse och liv en möjlighet.

 

På Påskdagen sjungs Livet vann, dess namn är Jesus!

Och vi minns det han sagt innan sin största insats:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

(Johannes 11:25)


tankar v15

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Inför Stilla Veckans stora kontraster mellan Långfredag och Påskhelg föreslog jag att tidningen skulle publicera två andakter, en på Skärtorsdag 13 april och en på Påskafton 15 april. Eftersom denna text fanns i bladet i morse har bladet av allt att döma valt att göra som jag föreslog.


 

Långfredag – Korset

 

Gud och människa hör ihop. Det självklart! Gud har, som Martin Luther säger i Lilla katekesen, ”skapat mig och alla varelser”. Det är enkelt. Eller?

Fast krångligare. Många tycker att Gud inte passar för dem. En del tycker Gud verkar för krävande och petig. Vill att Gud skulle vara mer tolerant och överseende. Eller tvärt om.  Vara rättvisare för folk som har det svårt och barskare mot de elaka. Om jag nu inte själv är den elake, förstås.

 

Så – hur är det?

 

En sak är säker: Gud vill ha det perfekt! Eller rättfärdigt om man tar ett klassiskt kristet ord. Godhet skall råda! Överallt, hos alla, från alla och i alla.

Men vill Gud ha det så kan väl Gud ordna det. Gud kan väl rensa upp. Eller inte vara så noga. Förlåta allt – typ. Det vore ju enkelt – för Gud.

 

Ibland är det som verkar enkelt ganska marigt. Det gäller trasiga motorer såväl som kärva relationer. Vägar till lösning blir svårare än man ofta tänkt sig.

 

Så är det också mellan Gud och människor. Vägen Gud valde visar det. Korsets väg var ju ingen enkel väg för honom som gick den. Jesus. Han är sättet Gud valde för att nyskapa förhållandet mellan sig och oss, det som var skadat så att människor tycker att Gud inte passar dem – och så i olag att människan inte passar in på Gud som vill att allt skall vara perfekt gott.

 

Långfredag är en stilla lågmäld dag med Jesus och korset i centrum, att han gav sitt liv, blödde för mänskligheten och på så sätt älskade världen tillbaka till Gud.


tankar v14

 

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Jag har inte kunnat kontrollera hur det blev igår, om tidningen valt att göra några strykningar eller annat . Det är mitt ursprungliga manus som publiceras här.  


 

Palmsöndag – Vägen till korset

 

Hosianna, Davids son…

 

Det är som till Första Advent. Samma sak är i centrum. Jesus rider på en lånad åsna in i Jerusalem. Folk sjunger och vinkar med avskurna palmblad. Fast nu har samma händelse också gett namn åt söndagen – Palmsöndag.

 

Advent betyder ankomst. Första Advent syftar in mot julen som sätter Guds ankomst i världen i centrum. Jesus föds och Gud blir med oss. Han kallas också Immanuel som betyder just det – Gud med oss.

Nu drar det mot Långfredag och Påsk i kyrkorna. Samma berättelse om åsneritten finns där och klangen blir lite annorlunda. Jesus, Gud med oss, är på väg mot sitt lidande och sin död för oss. Nu går vägen till korset.

 

Jesus vet vad som skall hända! Och låter det ske! Och det är väldigt viktigt.

Jesus är inget offer drabbat av nyckfulla personers dåliga sidor just då. Han är inte heller någon att främst tycka synd om. Inte ens främst en martyr som dör för sin övertygelse – typ.

Jesus är Gud med oss på väg att reparera skadan mellan oss och Gud. Inte bara polera relationen utan reparera det trasiga.

 

Med Palmsöndag börjar Stora veckan. Stilla veckan kallas den också men är egentligen inte alls stilla. I Bibelns berättelser – evangelierna – följer vi Jesus dag för dag i de olika händelser, samtal och konflikter som leder till korsfästelsedagen, Guds mest bastanta insats i att vara Gud med oss.


tankar v13

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 28 mars om uppdraget att i april skriva den lilla betraktelse som Lokala Världsbladet har inför varje helg. Det är inte april än men på söndag är det så och därför var mitt alster med porträtt infört i tidningen jag läste i morse. Om det var exakt som jag skrev det skall jag ha osagt men viktiga ändringar fanns inte – ser inget behov att detaljgranska. I vart fall är det mitt manus som kommer här och då som ett experiment. Klockan är mitt på dagen och jag tidsinställer publiceringen till senare idag – 17.00.


 

Femte söndagen i Fastan – Försonaren

 

Det här med Jesus…

Jag skall sova på saken!

 

Så kan inte en man som hette Nikodemos ha tänkt. Han sov inte utan sökte upp Jesus natten evangelisten Johannes berättar om i det tredje kapitlet. Nikodemos valde att vara vaken. För att tänka. Och byta tankar.

 

Natten ger honom besked. Eller rättare sagt: Jesus ger honom besked. Talar om hur det är: Gud sände sin son – Jesus – till världen för att världen skall räddas genom honom och för att den som tror på honom skall ha evigt liv.

 

Just detta är en grundtanke, själva grundtanken, i kristen tro.

Att det var Gud som gjorde det! Att Gud gjorde Jesus till Försonaren, till den som reparerade relationerna mellan Gud och oss människor.

Och lite till: Att det var Gud själv som var Jesus och reparerade, försonade.

Den sanningen är värd både en och flera nattliga funderingar.

 

Vi är nu på väg mot Långfredag och Påsk. Det återstår bara ett par veckor innan ett helt system av helger som kan koncentrera både våra nattliga och dagliga tankar in emot vad Gud gjorde för oss. Det var långt borta – i Palestina/Israel. Det var för länge sedan – nästan 2000 år tillbaka. Då och där gjordes det, det var och en får tro på.

 

En Bibelmening sammanfattar saken. Den kallas Lilla Bibeln och finns i nattmanglingen mellan Nikodemos och Jesus. Och det var Jesus som sa det:

Så – det är på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.


fem meningar

I nästa inlägg – som jag skrev innan men publicerar efter detta – kommer jag att berätta om begivenheten igår då gudstjänsten i Älvsby kyrka firades som Högmässa med Kyrkoherdemottagning.

 

Förra veckan gjorde jag reklam för saken både vid konfirmandsamlingar och på Kyrkans Unga. Uppmuntrade alla att komma – det sker ju bara vart 15:e år ungefär.

 

Blir det långt? var tonåringarnas reflexmässiga misstänksamma fråga.

Något längre än vanligt – annat vore att ljuga var det ärliga svaret. Till ½1 ungefär.

Varför? Vad kommer att hända? Lätt misstänksam ton som fick svaret:

Biskopen först och en del ord, bön osv kring Anna-Karin.

Hur många minuter det tar vet jag inte exakt men vi justerar med annat i gudstjänsten.

Inga långa psalmer. Anna-Karins predikan kortare än annars. Och jag – jag skall prata ni vet i början strax innan bönen om förlåtelse – kommer bara att säga fem meningar.

 

DU KAN INTE BARA SÄGA FEM MENINGAR!!!!! var den samfällda domen.

 

Därför publiceras Beredelseordet från gårdagens Högmässa med Kyrkoherdemottagning  

  1. Jag har fallit men reser mig igen” står det i en av dagens texter.*
  2. Därför finns Syndabekännelse, bön om förlåtelse och Förlåtelsen i början av gudstjänsten.
  3. Vi har fallit – gjort, sagt, tänkt, varit som Gud inte vill, självupptagna, råa, kärlekslösa, egoistiska.
  4. Vi reser oss igen med att vända oss till Gud som gett oss Ljuset i mörkret – Jesus.
  5. Vi reser oss igen genom att böja oss och be och bekänna…

 


*  Del av Mika 7:8, 3:e årgångens gammaltestamentliga text på Kyndelsmässodagen. För varje mening räknade jag upp på handens fingrar.


kort förkunnelse

Runt midnatt mot söndag skrev jag dessa rader på Facebook – min egen och på församlingens:

 

Nu har jag skrivit klart mina fusklappar inför Högmässan i morgon. Älvsby kyrka 11.00. Ungdomskören skall sjunga så jag blir nog lite mer kortfattad än vad jag brukar vara. Viktiga saker dock: ”Vad Gud vill”, ”Vad Jesus gör” och ”Vad vi får”.

 

I Älvsby kyrka firades ingen huvudgudstjänst på Alla Helgons dag. Om det tycker jag Tyvärr! – men man får inte alltid som man önskat. Körer och alla fokuserar så hårt på Minnesgudstjänsterna. Därför söker vi i stället att i gudstjänsten på Alla själars dag – söndagen – väva in tankar från bägge helgdagarna.

 

Jag förkunnade – ogillar det begränsande ordet predikade fast det var vad jag i praktiken gjorde – kortare än vanligt. ungdomskören skulle sjunga. Gospelinspirerat. Och då behöver volymen av annat ses över. Så pre – förlåt: förkunnelsen – blev bara en kvart. Ungefär.

 

Hur blev då gudstjänsten?

 

Efter Ingångspsalm 235 – kören hade bestämt tre psalmer av fyra – sjöng kören en sång med temat och orden Hold on. Sedan uppskattande applåder klingat av uttryckte jag följande tankar som beredelse inför syndabekännelsen:

 

Kören sjöng Hold on – Håll i! eller Håll ut!

Samma tanke finns i en av texterna för igår, Alla helgons dag.

Hade vi haft gudstjänst kl 11 då hade detta blivit läst:

 

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

 

Håll ut, fokusera på Jesus och det han gjort!

Det är det, det som Jesus gjort, som skapar Livet med Gud. Här och nu. Sedan där och då – i himlen alltså.

 

Förlåtelsen är nyckeln till det livet. Därför börjar vi varje gudstjänst där. Med att ta emot förlåtelse.

För det som blev fel. Det som är fel. Hos oss och i oss. Det som inte är kärlek, generositet.

Det förlåter Gud! Därför ber vi och bekänner...

 

Efter tackbönen,sjön kören på platsen för Introitus Göm mig i dina vingar med den upprepade bönen Herre förbarma dig. Hela församlingen sedan på Kyrkans internationella språk Kyrie eleison följt av lovsång, textläsningar, psalm 62 verserna 1-3.

 

Sedan centrum: Evangelium:Johannes 6:37-40. Följt av detta:

 

Jag skall kort prata om tre saker: Gud vill, Jesus gör och Vi får.

Och jag har saker i ”skatten-kistan – fast det inte är söndagsskola idag,

 

Först: Gud vill. [illustrerad med stor burk plastpärlor ur kistan]

 

Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad. Det är Guds vilja.

På ett annat ställe står det: Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. (1 Tim 2:3-5)

 

Det är Guds innersta önskan. Det som driver Gud. Det Gud driver. Det är Guds kärlek!

Enkel slutsats: Gud vill Dig. Vill höra ihop med dig. Inget annat!

 

Ibland är vi människor rädda för Gud. Konstigt nog. Rädda för en sträng, krävande, allvarlig, kritisk Gud.

Helt rimligt! Gud är ju så. Sträng, krävande, allvarlig, kritisk. Mot sånt som gör att vi kommer bort. Mot att vi är borta.

 

Varför? Jo: Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad.

 

Andra saken: Jesus gör. [Illustrerad med sakristians krucifix ur kistan]

 

Jesus gör Guds vilja. Inget annat.

 

Man kan till och med säga att Jesus är Guds vilja. In action, i handling.

Jesus är Gud in action som gör det möjligt för oss att inte gå förlorade.

Jesus visar hur Gud är. Och Jesus gör det som behövs för oss.

 

Det andra Bibelstället igen: Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.

 

Genom att ta på sig oss – för så är det – och ge sitt liv för oss – för det gjorde han – befriades vi.

Så, på det sättet,skapade han friheten att inte vara förlorad.

 

Genom sin död och sin uppståndelse öppnade Jesus fängelset som höll och håller människorna borta från Gud. Bojor som hindrar låser han upp. River sönder. När jag pratat färdigt sjunger kören om det.

 

Det gjorde Jesus. Först och främst.

 

Tredje saken: Vi får. [På slutet illustrerad med stor oblat ur kistan]

 

Hur stod det i slutet av texten? Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

 

Vi får Se, Tro och Uppstå.

 

Vi får Se på Jesus – ha blicken fäst vid Jesus som jag sa redan i början av gudstjänsten.

Vi får Tro att vi tack vare Honom hör samman med Gud.

Och vi får, med den tron, Uppstå till evigt liv.

 

Gud vill det! Jesus gjorde det! Vi får ta emot det!

Som ord att lita på. Som Jesus själv i Nattvardens bröd och vin.

 

På detta Trosbekännelse följt av körsång – Shackles – om bojor, vissa Meddelanden och Offertoriepsalm: 702. Under kommunionen sjöng ungdomarna Hear my prayer och Create in me a clean hart och efter slutpsalmen 333 till sist I´m going home with Jesus.

 

 

Till sist lite ”hårdfakta”: En timme och 15 minuter. 66 personer i kyrkan, 40 kommunikanter.


Tidigare inlägg
RSS 2.0