själv- och jesus-litare

Under några månader har alla de fusklappar jag haft för min förkunnelse varit handskrivna. Att i efterskott ordbehandlingspränta dem för bloggpublicering har jag inte idas göra. Igår – det är nu söndag kväll – skrev jag dock medelst tangentbord Tacksägelsedagens alster.

 

I Älvsby kyrka var det Högmässa med söndagsskola, kör och allt. I Vidsel var det bara Söndags-gudstjänst – alltså inte Nattvard – med kör. Riktigt likadant blev det därför inte men samma nedanstående manus kunde användas. Var så god.

 

Textläsning Lukasevangeliet kapitel 19 verserna 37-40

 

[1. Texten + Luther]*

 

Märkte ni i texten? Vilka som jublade och prisade Gud? Och Varför?

Det var lärjungarna. De som följde Jesus. För ”vad de sett”!

Vad hade de sett, så här långt? När Jesus kommer till Jerusalem?

Det Jesus gjort så långt. Botat, befriat, förlåtit, accepterat osv.

 

De som följde Jesus hade Jesus i fokus.

Tillsammans trodde de och bekände honom som sin Herre.

De litade på Jesus, var – med ett nytt ord – Jesus-litare.

 

Några flyttar fokus. Fariséerna. De är en grupp som enligt andra ställen i berättelserna litar på Gud OCH sig själva. De är själv-litare.

 

Det innebär att det finns två sorters tro i textavsnittet:

Själv-litare som tror på Gud, god livsstil och religionens nytta.**

Jesus-litare som tror på Jesus.

 

Reformation 500 kallas en serie lördagar i höst. Igår var första gången. Vi pratade om att Martin Luther för 500 år sedan gjorde sånt som startade vad som kallas Reformationen. Det ledde till att vår kyrka är Katolsk men inte Romersk Katolskt. Luther blev på så sätt betydelsefull.

 

Vad skulle han sagt idag? På Tacksägelsedagen? Om textavsnittet jag läste?

 

Jag har inte i mina Lutherböcker hittat något exakt. Jag har hittat annat. Kärnpunkter hos Luther – och i all kristen tro.

 

Att Tacka och lova/prisa Gud – det är en självklarhet. För Luther och all kristen tro. Tacka och lova Gud för allt Gud ger – oss själva, mat, fred, hem, medmänniskor. Allt!

 

Motsatsen Själv-litare och Jesus-litare – det är också självklart.

För Luther och all kristen tro. Den motsatsen är jätteviktig och värd att fundera över.

 

2. Först om Själv-litarna.

 

Då, 500 år sedan, litade folk på att deras fromhet, att de gick i kloster, att de levde rätt, att de bad sina böner och annat öppnade vägen för dem till Gud, att sånt gjorde att man kom på god fot med Gud.

Och om man inte gjorde det var man mindre. Ovärdig. Visst fanns Gud och Jesus där men man var Själv-litare.

 

Det är så nu också!

Många tänker att det man gör, hur man är, gör att man kommer på god fot med Gud. Att man kan ”förtjäna” förhållandet med Gud. Och att man kan tappa förhållandet till Gud, ramla ur Guds kärlek, om man inte gör rätt – är bra saker som troende, kyrkflitig, ”religiös”, inte ”syndig”, strulig osv.

 

Förstå detta rätt!

Naturligtvis är det inte fel av dig att vara i kyrkan, be, kanske läsa Bibeln, tro. Men tror du att det är det som gör att du får vara hos Gud blir du en Själv-litare.

Likadan som den som inte i praktiken bryr sig om Gud men i all sin hygglighet inbillar sig att Gud nog skall vara belåten i alla fall. De är också Själv-litare, fariséer. Mer intresserade av att se till sig själva, tro på sig själva, ha sig själva i fokus än att som folket i textavsnittet lova och prisa Jesus, vara Jesus-litare.

 

3. Jesus-litarna då?

 

De har inget annat att komma med än att Jesus finns för dem. Dig. Oss. Inget annat!

 

De litar på – och det får alla göra – att det är på grund av Jesus – och inget eller ingen annan – som man är på god fot, sams med Gud. Gud som ger förlåtelse, liv med Sig, evigt liv.

 

Luther – jag återvänder till honom – säger om Jesus att han

har befriat, förvärvat och vunnit mig, förlorade och fördömda människa, från alla synder, från döden och från djävulens våld. Detta har han inte gjort med guld eller silver, utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och sin död, för att jag skall vara hans egen, leva med honom i hans rike och tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, så som han är uppstånden från döden, lever och regerar i evighet.

 

Det är den stora anledningen till Tacka och Lova.

Följeslagarna i texten hade inte sett det än, bara det Jesus hitintills gjort. Vi vet hela händelsen – att Jesus gav sitt liv för vår/din skull och lever för att möta oss.

Han är värd all Tacksägelse – han ensam!

 

Tacksägelse heter på grekiska eukaristi.

Det är också namnet på Mässan, Nattvarden.

Nattvardsbordet dukas som tacksamhet till Jesus och för att Jesus skall komma till oss.***

Här får var och en vara Jesus-litare och ta på allvar när det sägs: Kom, nu är allt tillrett.

Det skulle lika väl kunna sägas: Kom, nu är allt fullbordat. Allt som behövde göras för att öppna vägen för dig till Gud. Jesus gjorde det. Det kallas Försoningen. Jesus gjorde det ensam.

Det får du lita på.

 


*  När jag sätter text inom […] betyder det en egen notering för min del, inte något jag säger.

**  OBS att denna beskrivning påminner om det många menar vara olyckligt dominerande i hur Svenska kyrkan nu centralt lanserar sig. Man kallar det MTD-religion (Moralistic, Therapeutic Deism) – moralisk terapeutisk gudstro. Det är inte helt olik det som kallades Neologi – betyder Nylära – som var stark för ungefär 200 år sedan. Kortfattat bekände sig neologerna till Guds existens, själens odödlighet och dygden och påverkade allvarligt hur Kyrkohandboken 1811 kom att se ut. Denna var ett teologiskt lågvattenmärke som det tog ända till 1942 och 1986 års Kyrkohandböcker att återhämta sig från. Den Kyrkohandbok som i höst förefaller bli antagen av Kyrkomötet är i mångt och mycket ett återfall till 1811. Inte bra.

***  Här sa jag nog att Nattvardsbordet alltid skall dukas. Det jag inte sa muntligt men i alla fall anser anser är att de som vill glesa ut Nattvarden till inte varje söndag de facto ansluter sig till dem som i Lukastexten ville dämpa ner Lovsången runt Jesus. Inte bra!


prästers försyndelser

Bilden bredvid fanns som en i det collage som den 31 juli prydde inlägget flera tänkbara. I en kommentar – den enda – kom förslaget att den skulle stå för En självrannsakan och självförståelse som människa kristen och präst eller Minnen och möten.

Naturligtvis helt fel! Inte alls så seriöst tänkt.

 

Bilden föreställer en etikett på en pärm som finns på vår Pastorsexpedition. Kanske kan pärmens  innehåll bli till nytta för dem som firar gudstjänst i Älvsby kyrka. Hur som helst kan det i alla fall inte skada dem.

 

Vi är tre präster i församlingen. Noga räknat tre och en halv. Tre av oss har våra förkunnaruppdrag riktade på just Älvsby församlings gudstjänstliv, halvan predikar mest i EFS-sammanhang.

 

Vi tre som pratar i samma kyrka gör det naturligtvis inte samtidigt och varje söndag. Helgerna är delade så att jag och den andre komministern sällan har arbetstid samtidigt. Var annan söndag som varandras blixtlås – typ. Herden  helgtjänstgör ett veckoslut i månaden. Hon ersätter då den ene eller den andre av oss underhuggare.

 

Om vi var flitiga gudstjänstfirare i varandras gudstjänster skulle vi få en aning om vad de som firar gudstjänst välsignas med när vi själva inte drabbar dem. Om vi var...

Det är si och så med det också hos oss. Alltså att gå i kyrkan om kollega har gudstjänst. Slappare än andra i arbetslaget är vi inte, snarare lite mer flitiga. Jämför vi med det för-krossande flertalet av beslutsfattarna i kyrkofullmäktige är vi veritabla kyrkråttor men ändå kommer vi ofta när vi skall leda gudstjänst att helt sakna inblick i vad som hände förra och kanske förrförra helgen.

 

När jag 1978 började som präst var det inte så. Sex helger om året var man garanterat tjänstefri men det kunde bli fler – typ en helg i månaden. Vi tjänade också ofta tillsammans två präster i samma gudstjänst. Dåförtiden behövdes det. Icke prästvigda fick inte biträda vid nattvardsfirandet.

Och effekten blev att vi visste va kollegorna gjorde och ställde till med.

 

Som en åtgärd i denna förändrade situation skapade jag pärmen. Åtgärden utlöstes av att jag den 15 juli på Kristi förklarings dag hörde kollegan Jakob nämna att om några veckor den 10:e söndagen i Trefaldighetstiden – den 28 aug – skulle det handla om Nådens gåvor. Är det du som har gudstjänsten då? frågade han från sin predikoplats. Semesterledig svarade jag: Vet inte. Det ligger för långt fram.

 

På hemväg från kyrkan föddes tanken att vi präster som härjar i samma kyrka med samma gudstjänstförsamling borde ge varandra tillgång till vad vi sagt. Kanske en pärm där våra predikofusklapparna sådana de ser ut i kopierat skick skulle sättas in. Så skulle vi om vi vill kunna titta tillbaka i alla fall ungefär en månad, inte mer. I vart fall kan ju förkunnelsen inte bli sämre av det – för gudstjänstfirarna alltså.

 

Nu på söndag är det jag som fått förtroendet att leda gudstjänsten. I söndags var det kyrkoherden i Yare Valley Churches som predikade och jag försökte översätta. Dessförinnan var det jag två helger på raken. Det betyder att för närvarande finns bara mina försyndelser vår pärm.


abstraho necesse est

Att Vintern rasar än bland våra fjällar, drivan växer, ökar i sin höjd var min tanke igår morse, Valborgsmässoafton när blötsnön vräkte ner! Och höll på så ända till 18-19-tiden.

Tidigt förstod jag därför att folkanloppet till gudstjänsten i Älvsby kyrka inte skulle bli så stort. Väder spelar ju in, särskilt väder som provocerar fram känslan Jag går och lägger mig igen. Att det är lite av en långhelg med även måndagen ledig spelar också in. En del reser ju bort. Att konfirmanderna med något undantag fixat sitt aprilbeting är ytterligare en faktor. Att det var jag som skulle leda gudstjänsten hoppas jag var betydelselöst.

 

Att det var Gudstjänst med Nattvard för stora och små är nog också tyvärr en faktor. En del regelbundna gudstjänstfirare får då för sig att det inte är något för dem, att det kanske blir stimmigt, att det inte ”ger nåt”. Kanske är det så. Vad vet jag.

 

Jag gillar det som i Kyrkohandboken kallas Familjemässa – för det var i princip en sådan det var frågan om. Gillar stöket, att det inte riktigt i förväg går att veta hur det blir, att det i så ofantligt hög grad blir frågan om en direktsändning.*

 

Hur blev det?

 

Vi var 30 i kyrkan. Färre än vanligt.

Söndagsskolan – vi kallar den Skatten – var med sång, ljuständning och Skatten-kista uppflyttad från nedre sakristian till kyrkan. Alla blev söndagsskolebarn. Eller Skatten-ungar om man vill kalla oss så. Klockrena barn var dock bara ett par stycken.

 

I Skatten-kistan fanns till att börja med två får ur julspelsrekvisitan. Sedan de betraktats och pratats om och placerats på altarringens knäfall som väntande nattvardsgäster ritade jag tre bilder. Två syns på bilden som blir större om man klickar på den. Längst till vänster några får och en herde med sin skyddande och hjälpande stav.

Sedan människor kring Den gode herden – alltså Jesus. När primärhustrun road av de lurviga fårrumporna på altarringen tog bilden hade jag ännu inte ritat in andra bildens motsvarighet till staven. Men det gjorde jag. Verktyget Jesus använde för att skydda och hjälpa oss är ju korset han för vår skull fästes på.

 

Det kan vara svårt för små barn att från en story sluta sig till en annan innebörd storyberättaren egentligen är ute efter. Men jag sa att Jesus gör så och därför är det bra att i alla fall lära sig berättelserna fast de så kallade liknelserna nog mer är vuxen- än barnberättelser. Jesus hade ju inte får. Han hade människor.

 

Så långt kommen blev det då några främst vuxnas minuter – som barnen ändå lyssnade till. Med den tredje bilden jag då ritade på blädderblocksbladet du, noble Bloggläsius, kan se till höger ovanför tösens huvud.

Där ritade jag människor ungefär som på andra bilden och ställde frågan: Hur är Jesus hos oss idag? Grejer fanns i Skatten-kistan! Bara att dyka! Barn tog fram sakerna. En Nattvardskalk – dubblett till den som redan fanns under kalkklädet på altaret. Ett stort Nattvardsbröd. En Bibel. Jag ritade upp dem på ”Jesus-platsen”. Med samma röda färg.

Och hipp, happ, hupp fanns tre bilder i koret. Herden, Den gode herden och Herden här.

 

Sedan bekändes Tron, vi bad för en döpt och anhöriga till fyra avlidna, sjöng psalm 153 och firade Mässa. Då var vi 17 kommunikanter vid altarringen tillsammans med de två julspelsfåren – varav ett för en stund adopterades av ett av barnen.

 

Vid fikat efteråt pratade jag med en man från – här är jag inte 100% säker – Gambia eller Ghana. Vi pratade engelska för hans svenska är (ännu) inte mycket att skryta med. Han tackade för predikan som han tack vare bilderna helt och fullt förstått.

 

Slutsats: Abstraho necesse est. Det är nödvändigt att teckna.

 


*  Apropå direktsändning tittade jag som hastigast igår eftermiddag in på TV-gudstjänsten från Umeå stads kyrka. Ville kolla om jag såg några jag kände. Det gjorde jag. Dessutom sken solen på kyrkan vilket tyder på att den var inspelad i förväg, inte direktsänd i snöglopp.


tankar v17

Nu tar serien slut – den serie blogginlägg som sent samma dag eller dagen efter publicerat de betraktelser eller andakter eller texter jag författat och som införts i Paltposten fredagarna i april månad. Det handlar om fem veckor men jag föreslog två stycken i Stilla veckan. Redaktionen gick på den linjen.

 

Bakgrundstankar finns här. Sedan kom vecka 13, vecka 14, vecka 15 (Skärtorsdag), vecka 15 (Påskalfton) och vecka 16. Nedanstående text är dagens – vecka 17.

 

Jag har läst dig i tidningen! har en del, ibland lite oväntade personer, sagt mig på COOP eller vid andra slumpmässiga möten. Jag har läst vad Stig skriver! har primärhustrun fått höra från en del hon möter. Och det är ju kul.

 

Vilken inverkan dylika rutor har kan jag inte uttala mig om. Men det var kul att ha fått uppgiften. Här kommer nu vad som stod att läsa i tidningen i morse.

 


 

Tredje söndagen i Påsktiden – Den gode herden

 

Det finns bilder på Jesus som Den gode herden. De kan ibland ge ett nästan idylliska intryck – förutom missuppfattningen att Jesus sysslade med fårskötsel vilket han ju inte gjorde.

 

Att vara herde på Jesus tid var ingen idyll eller högstatusmarkör. Tvärtom! Herde var ett besvärligt, tungt, kallt skitgöra de flesta undvek, i alla fall de som kunde ha vad som nu ibland kallas ”riktiga jobb”. Uteliggare som ändå sov utomhus kunde mot ersättning vakta får. Folk som av olika anledningar inte fick fason på sina liv kunde i alla fall vara herdar.

 

Då är det tänkvärt att de som först får höra att Gud låtit sig födas som människa är herdarna utanför Betlehem, och att Jesus talar om sig själv som herde. Att Jesus är herde innebär att Gud går längst ner för människornas skull och agerar på samhällets botten. Främst.

 

Är Jesus Herden blir den som vill tro och följa ett får. Så fungerar bilden. Det känns inte alltid smickrande. Särskilt om man tror att får innebär fårskalle. Då blir det inte kul alls – men utmanar ens högmod.

 

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Så beskriver Jesus sig själv (Joh 10). Långfredagen och Påsken fokuserade på det.

 

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå under, och ingen skall rycka dem ur min hand. Så fortsätter Jesus. Det beskriver varje människa som vill låta sig vallas.


intressant bevisläge

Sammanhang är kul. Igår var Bibeltexten som förkunnelsen – det många kallar predikan – skulle utgå från en direkt fortsättning på vad som stod i centrum på Annandagen. Liksom på Annandagen hade jag hade fått förtroendet igår både i Älvsbyn och Vidsel. I Älvsbyn var det Högmässa, i Vidsel en nattvardsborttagen gudstjänst.

 

Sedan vi samlat barnen i koret, bett för dem och de gått en trappa ned till sin Skatten-samling sa jag följande Beredelseord:

 

Idag är det val i Frankrike. Fransmännen skall bestämma sig. Hur skall Frankrike bli? Vara?

Hur de väljer kommer att påverka. Dem själva. Och andra. Oss.

Så är det med alla val. Mer eller mindre.

 

Vi ställs också inför att välja. Igen. Inte president i Frankrike. Annat.

Vi får välja mellan att vara knutna eller slutna, mellan att gömma eller visa.

 

I syndabekännelsen/bönen om förlåtelse får du visa dig själv och Gud det Gud i och för sig redan vet – dina brister, din självupptagenhet, dina tvivel, din otro, det i dig som är mot vad Gud vill, ditt kallsinne mot andra. Det är ett val. Som Gud, tack vare att Jesus lever väljer att möta med förlåtelse.

 

Varje söndag erbjuds förlåtelsens valmöjlighet.

Annat vore att gömma Jesus och det han gjort för oss.

Det vore upprörande fel.

 

Längre fram Evangelieläsningen: Johannes 20:24-31. Till den sa jag ungefär:

 

Vi vill gärna ha bevis. Verkliga fakta som utan tvekan visar hur det är.

 inte

  • Bevis för att det finns eller inte finns vatten på Mars. Vi skickar dit en rymdsond. TV-programmet Vetenskapens värld visar på det intresset.
  • Bevis för att någon gjort det eller det. Vi samlar fingeravtryck, kollar DNA, hör vittnen, förhör. TV-programmet Veckans brott/GW:s mord visar på det intresset.
  • Bevis på att någon annan än Columbus, eller Columbus, upptäckte Amerika. Vi läser det som skrevs, gräver i arkiv, bökar i jorden. Vetenskapens värld igen.
  • Bevis på att … vadsomhelst. Vi undersöker. Eftersom vi vill veta!

 

Vad var bevisläget i texten?

 

Påskdagen (år 33?) hade det hänt – det några berättade.

Då kom beskedet: Jesus lever igen!

 

Det var en oväntad nyhet.

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade.

Att en död och begraven börjar leva igen är ju – lindrigt uttryckt – oväntat.

Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare att greppa.

 

De märkte att Jesus var likadan. Gick att känna igen.

Kunde äta, prata, lyssna. Hade sår på händer, fötter, sida.

Men samtidigt annorlunda. Stod plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

 

Hela den saken blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. De som var där ansåg sig ju ha bevis – men andra?

 

Texten handlade om en som inte var där.

Tomas – som vi ofta orättvist kallar tvivlaren. Han var inte med.

För honom tog det en vecka innan han kunde tro.

Och han behövde bevis. En egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida. Det jag läste.

 

Jesus gav Tomas hans bevis. Tillgång till såren.

Och en nypa klander. Han säger:

Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

Man kan formulera om det:

Du tror därför att du har fått bevis. Saliga de som litar på mig, ändå tror, utan bevis.

 

Vad är bevisläget – nu?

 

Den andra meningen i klandret mot Tomas är vårt läge nu långt senare.

 

Vi har samma besked: Jesus lever.

 

Men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom även Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De var speciella och blev under en dryg månad och vid ett och annat senare tillfälle Påskens vittnen för oss.

 

Vi är alltså inte helt lottlösa. Vi är inte ovetande.

Att någon vittnar, att de vittnar, ger besked, är ju också bevis.

Och deras besked har vi tillgång till.

 

I Bibeln. I Nya Testamentet.

 

Men är det bevis? Är det som står om Jesus i Bibeln i stort trovärdigt?

Den frågan är rimlig. Och då kommer följande fakta att OBServera:

 

Ingen litteratur från antiken – vi pratar om perioden 300 före till 300 enligt vår tideräkning – är så grundligt genomforskad som Nya Testamentet.

Vetenskapsmän, språkexperter, historiker och arkeologer har vridit, vänt, ifrågasatt materialet på ett sätt som man inte gjort med andra skrifter från den tiden – och funnit dem trovärdiga. Minst lika trovärdiga som det som berättas att grekiska filosofer och romerska kejsare har gjort och sagt.

 

Ingen person från antiken finns det så mycket skrivet om som Jesus!

Och då menar jag skrivet hyfsat nära i tiden – inom ett par hundra år.

 

Bibeln blir Jesus sätt att idag, för oss, göra sig synlig.

Bibeln innehåller Jesus och berättelserna om hans liv, lidande, död och uppståndelse.

Den är ett sätt han idag ger oss chansen att känna på hans sår.

Därför läser vi ur den varje i varje Gudstjänst.

Allt annat vore att gömma Jesus och upprörande fel.

 

Känn såren!

Den möjligheten, uppmaningen, får Tomas. Han inbjuds att ta på Jesus kropp, känna blodet.

Om Tomas kände i såren står det inget om. Men han inbjöds!

 

Den ”sårkontakten” ger Jesus också oss. I Nattvarden, Mässan.

Han säger ju: Detta är min kropp. Detta är mitt blod.

 

Nattvarden är Jesus sätt att idag erbjuda oss att känna efter.

Nattvarden innehåller Jesus. Därför är det rätt och rimligt att den dukas och erbjuds varje söndag. Annat är att gömma Jesus – och upprörande fel.

 

Det Tomas – och vi – till syvende och sist gör är att värdera bevisläget, att ta ett eget beslut.

I hans fall blev det tro – på de andras besked och vittnesmål. Och på såren.

 

I vårt fall får vi – du – också tro. På beskedet att Jesus lever.

Och du får ta emot honom i Nattvarden – och säga med Tomas: Min Herre och min Gud.

 

Amen.


tankar v16

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. I dagens Piteå-Tidning kunde detta läsas.

 


 

Andra söndagen i Påsktiden – Påskens vittnen

 

Beskedet hade kommit på Påskdagen: Jesus lever igen!

Både hans följeslagare och andra blev förvirrade. Att en död och begraven börjar leva igen är – lindrigt uttryckt – oväntat. Att han dessutom var både likadan och annorlunda än innan sin död gjorde det inte enklare.

 

Han – Jesus alltså – var likadan. Gick att känna igen. Kunde äta, prata, lyssna. Men var annorlunda. Stod där plötsligt inne i rummet man låst in sig i.

Så beskedet blev svårsmält. Särskilt om man bara hörde det från andra och inte var där själv. En sådan känner vi namnet på: Tomas – som vi ofta kallar ”tvivlaren”. För honom tog det en vecka innan han kunde tro och det behövdes en egen påtaglig kontakt med Jesus, ett erbjudande att få känna på såren i Jesus händer och sida.

 

Det är en vecka efter Uppståndelsedagen som Jesus visar sig igen och ger Tomas tillgång till såren. Tillsammans med en aning klander. Han säger: Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.

 

Den andra meningen är vårt läge nu långt senare. Vi har beskedet att Jesus lever men oerhört sällan upplever människor samma sak som Maria från Magdala, Petrus, Tomas, de mer än femhundra vid ett tillfälle och så småningom också Paulus – erfarenheten att stå öga mot öga med den Uppståndne. De blev Påskens vittnen för oss och deras besked blir synliga i det vi har tillgång till: Bibelns Ord och Nattvardens kropp och blod där vi får ta emot Sanningen och Livet med Gud.


påsknyheter

 

 

Vi hade huset fullt av folk under storhelgen. När barnbarnen är på plats läger Tyra, 7 år, för sina omfattande pysselaktiviteter beslag på farfars – det är jag det – hemmaarbetsplats och dess tillträde till skrivaren. Således valde jag att spara mitt manus som en pdf-fil och eposta den till min dator i Församlingsgården. Där skrev jag ut det som fusklappar strax efter 9 på morgonen innan Påskdagens Högmässa.

 

När allt var hopplockat och klart hade jag några minuter över innan det var dags att gå över till kyrkan för de sista närförberedelserna. Då Påskaftonens gästeri omöjliggjort seriöst nyhetsintag gick jag denna korta paus ut på Sveriges Televisions hemsida för att se om något hänt i stora världen. Bilden ovan är en skärmdump av vad som visades. Kanske inte den mest aktuella nyheten rent medialt men ändå vad SVT valde att ha som head-line – Jesus!

 

 

Vad sa jag i predikan då? Detta – som gör inlägget väldigt långt:

 

Efter Vad ljus över griften två verser (nr146), Skattensången och bönen för barnen kom detta Beredelseord innan Syndabekännelsen.

 

Om Kristus inte har uppstått, då är er tro meningslös, och ni är ännu kvar i era synder. Så står det i den Episteltext som blir läst längre fram i gudstjänsten.

 

Uppståndelsen – dagens stora anledning.

Och Synd – det många inte vill kännas vid, till och med säger inte finns. Samtidigt som man menar att den gör det – åtminstone hos andra.

Uppståndelse och Synd – tätt kopplade saker.

Då Jesus Uppstått börjar gudstjänsten med Synd. Syndabekännelse, bön om förlåtelse och befrielse. Vi vågar göra så eftersom Jesus lever.

 

För en hel del år sedan fick jag vara med på en resa till Centralamerika. Vi besökte och bodde i en by. Indianby. Och firade gudstjänst med dem där – med dem som mestadels var analfabeter.

Efter att man allra först sjungit, alltså ungefär här i gudstjänsten, frågade prästen: Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

 

Det var ju ingen dum fråga – så jag ställer den nu. Till er. Som får göra som de analfabetiska mayaindianerna gjorde. Ge exempel. Alltså svara. Vilka synder – vad som är emot det Gud vill – ser vi? I samhället? I byn? I församlingen? Hos oss själva?

Ordet är fritt! [… Inga svar kom – men det tänktes nog...]

 

Jesus gav sitt liv och uppstod från de döda för att vi inte skall behöva vara kvar i just de synderna. Därför bekänner vi dem, får dem förlåtna och blir fria att med full kraft bekämpa dem – i och omkring oss. Vi ber.

 

Gudstjänsten gick vidare i brukliga banor. Som Gradualpsalm sjöngs 147 och sedan blev det Evangelieläsning Markus 16:1-14 – och predikan.

 

Idag blir det tre U. Först Uppståndelsen.

 

Markus är bara SÅ tråkig! I sitt sätt att berätta. Ibland.

Jag vill inte varna er för att läsa Markusevangeliet. Långt därifrån.

Kanske är det rentav en bra sak hos honom, detta att han är så kortfattad.

Han berättar bara vad som hände. Inga utflykter till Då tänkte den si eller Då kände den så. Bara fakta:

Kvinnorna till graven. Problem med stenen? Öppen grav? Ängel (=ung man). Besked. Order. Och att de teg...?

Det är alltså fakta kvinnorna och vi ställs inför! Inte människors reaktioner.

Fakta att ta ställning till. Alltså besked → sanna eller falska!

 

På grund av de nämnda kvinnornas tidiga morgon säger sedan dess den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, först och främst:

  • Det är sant att Jesus blev levande.
  • Det är sant att graven var tom!
  • Det är sant att döden är dödad!

Den kristna Kyrkan, det kristna budskapet, säger också annat.

Vi skall älska varandra. Vi är värdefulla, unika. Vi ska vara nyttiga för andra. Och mycket annat. Som att vårda traditioner, kultur, ta socialt ansvar.

 

Men allt sånt är faktiskt andra-hands-saker. Många andra säger ju också sånt. De är inte oviktiga. De är bara inte det viktigaste. Den viktigaste är: Det är sant att Jesus blev levande.

 

Det andra U-et: Utmaningen

 

Sanningar är besvärliga saker – egentligen. Det vore bättre om det var sannolikt. Eller möjligt. Tänkbart. Kanske.

Inför sånt, när folk säger kanske, kan man ju vara lite fram-och-tillbaka, lite obestämd, ha alla dörrar öppna, hålla ½-distans.

Men inför klockrena besked måste det bli Japp eller Näpp. Då handlar det om att tro det eller inte.

Det var kvinnornas situation – och är vår.

Det var två U – Uppståndelsen och Utmaningen.

 

Det tog en stund för kvinnorna att smälta saken. Också männen de berättade det för blev förvirrade. Till att börja med. Och det säger lite om vad Tro är – deras och vår.

 

Utvecklingen – tredje U-et.

 

Jag kommer nu att leka lite med ord. Har gjort det förr så någon kan ha hört det tidigare. Eller från någon annan. Eller kommit på det själv.

 

Tro handlar om Åsikt.

Det är ju ganska självklart. Åsikten att Jesus grav var tom, att han lever. Och så är det ju med tro. Det är en åsikt. Men det är inte det första. Eller det största. Detta att anse, tycka, något.

Men! Fundera gärna över dina åsikter om till exempel det som uttalas i Trosbekännelsen. Men gräv inte ner dig i tveksamheter. Se inte snett på folk som har andra åsikter än dina. Men prata gärna om det. Helt ofarligt.

 

Tro handlar om Insikt.

Det är också självklart. Insikt, alltså att man riktigt förstår vad saker riktigt innebär eller betyder. Men det måste ha varit väldigt tunt hos kvinnorna den där morgonen. Kom med tiden. Och olika. Och inte Så avgörande.

Deppa inte över att du kanske inte inser så mycket - än. Se inte ner på troende som inser mindre än du. Men dela gärna dina insikter. Och sök fler. Det är helt ofarligt!

 

Tro handlar om Avsikt.

Den fanns hos kvinnorna innan de fick åsikten att Jesus levde! De hade avsikten att vara nära Jesus. I vått och torrt.

Och egentligen är det vad som din tro – din avsikt. Det du vill, önskar, längtar efter. Mer än vad du vet eller fattar om Jesus.

 

Han lever! Han är i Galileen.

Galileen är beskedet att han lever, Ordet.

Galileen är Nattvarden där han ger sig till dig.

Galileen är här där du som vill, avser, att vara hos honom också är hos honom.

 

Amen.


fler tankar v15

Som jag nämnde i förrförra inlägget verkar det som om Piteå-Tidningen gick på mitt förslag om två betraktelser denna vecka. I dagens avisa fanns därmed följande text.

 


 

Påskdagen – Kristus är uppstånden

 

Då vände historien…

 

Kvinnor var på väg. Till en grav. De var medtagna. Och mättgråtna. De var på väg att göra färdigt.

 

I skymningen på fredagen hade andra gjort en snabbegravning. Det hade gått fort innan också. Någon gång under torsdagseftermiddagen hade kvinnorna skiljts från Jesus och hans innersta krets som skulle fira helgen tillsammans för sig. På natten mot fredagen hade nyheten kommit att Jesus arresterats. Under dagen följde de sedan händelserna på håll – rättegången, dödsvandringen, avrättningen, döden, snabb-begravningen.

 

Natten blev nog tung. Lördagen i gråt, chock, ilska, vanmakt. Kanske fick nästa natt några sovtimmar innan gryningen då de med mobiliserade krafter gick för att göra begravningen rätt. Och färdig.

 

Då vände historien! Kvinnornas och världens.

 

För kvinnorna blev det till att börja med kaos. Plötsliga förändringar skapar förvirring. Det mötte ju oåterkalleliga fakta: Graven är tom och kroppen borta! Bara svepningen är kvar! Och de fick ett besked: Han har uppstått! Han lever! Berätta det!

 

För världen – och oss – blev det från den tidpunkten andra villkor. Döden är dödad, vägen med Gud är röjd, förlåtelse och liv en möjlighet.

 

På Påskdagen sjungs Livet vann, dess namn är Jesus!

Och vi minns det han sagt innan sin största insats:

Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

(Johannes 11:25)


tankar v15

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Inför Stilla Veckans stora kontraster mellan Långfredag och Påskhelg föreslog jag att tidningen skulle publicera två andakter, en på Skärtorsdag 13 april och en på Påskafton 15 april. Eftersom denna text fanns i bladet i morse har bladet av allt att döma valt att göra som jag föreslog.


 

Långfredag – Korset

 

Gud och människa hör ihop. Det självklart! Gud har, som Martin Luther säger i Lilla katekesen, ”skapat mig och alla varelser”. Det är enkelt. Eller?

Fast krångligare. Många tycker att Gud inte passar för dem. En del tycker Gud verkar för krävande och petig. Vill att Gud skulle vara mer tolerant och överseende. Eller tvärt om.  Vara rättvisare för folk som har det svårt och barskare mot de elaka. Om jag nu inte själv är den elake, förstås.

 

Så – hur är det?

 

En sak är säker: Gud vill ha det perfekt! Eller rättfärdigt om man tar ett klassiskt kristet ord. Godhet skall råda! Överallt, hos alla, från alla och i alla.

Men vill Gud ha det så kan väl Gud ordna det. Gud kan väl rensa upp. Eller inte vara så noga. Förlåta allt – typ. Det vore ju enkelt – för Gud.

 

Ibland är det som verkar enkelt ganska marigt. Det gäller trasiga motorer såväl som kärva relationer. Vägar till lösning blir svårare än man ofta tänkt sig.

 

Så är det också mellan Gud och människor. Vägen Gud valde visar det. Korsets väg var ju ingen enkel väg för honom som gick den. Jesus. Han är sättet Gud valde för att nyskapa förhållandet mellan sig och oss, det som var skadat så att människor tycker att Gud inte passar dem – och så i olag att människan inte passar in på Gud som vill att allt skall vara perfekt gott.

 

Långfredag är en stilla lågmäld dag med Jesus och korset i centrum, att han gav sitt liv, blödde för mänskligheten och på så sätt älskade världen tillbaka till Gud.


tankar v14

 

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 20 mars om att jag i april skriver den lilla betraktelse Lokala Världsbladet har inför varje helg. Jag har inte kunnat kontrollera hur det blev igår, om tidningen valt att göra några strykningar eller annat . Det är mitt ursprungliga manus som publiceras här.  


 

Palmsöndag – Vägen till korset

 

Hosianna, Davids son…

 

Det är som till Första Advent. Samma sak är i centrum. Jesus rider på en lånad åsna in i Jerusalem. Folk sjunger och vinkar med avskurna palmblad. Fast nu har samma händelse också gett namn åt söndagen – Palmsöndag.

 

Advent betyder ankomst. Första Advent syftar in mot julen som sätter Guds ankomst i världen i centrum. Jesus föds och Gud blir med oss. Han kallas också Immanuel som betyder just det – Gud med oss.

Nu drar det mot Långfredag och Påsk i kyrkorna. Samma berättelse om åsneritten finns där och klangen blir lite annorlunda. Jesus, Gud med oss, är på väg mot sitt lidande och sin död för oss. Nu går vägen till korset.

 

Jesus vet vad som skall hända! Och låter det ske! Och det är väldigt viktigt.

Jesus är inget offer drabbat av nyckfulla personers dåliga sidor just då. Han är inte heller någon att främst tycka synd om. Inte ens främst en martyr som dör för sin övertygelse – typ.

Jesus är Gud med oss på väg att reparera skadan mellan oss och Gud. Inte bara polera relationen utan reparera det trasiga.

 

Med Palmsöndag börjar Stora veckan. Stilla veckan kallas den också men är egentligen inte alls stilla. I Bibelns berättelser – evangelierna – följer vi Jesus dag för dag i de olika händelser, samtal och konflikter som leder till korsfästelsedagen, Guds mest bastanta insats i att vara Gud med oss.


tankar v13

I inlägget tankar inför helgen berättade jag 28 mars om uppdraget att i april skriva den lilla betraktelse som Lokala Världsbladet har inför varje helg. Det är inte april än men på söndag är det så och därför var mitt alster med porträtt infört i tidningen jag läste i morse. Om det var exakt som jag skrev det skall jag ha osagt men viktiga ändringar fanns inte – ser inget behov att detaljgranska. I vart fall är det mitt manus som kommer här och då som ett experiment. Klockan är mitt på dagen och jag tidsinställer publiceringen till senare idag – 17.00.


 

Femte söndagen i Fastan – Försonaren

 

Det här med Jesus…

Jag skall sova på saken!

 

Så kan inte en man som hette Nikodemos ha tänkt. Han sov inte utan sökte upp Jesus natten evangelisten Johannes berättar om i det tredje kapitlet. Nikodemos valde att vara vaken. För att tänka. Och byta tankar.

 

Natten ger honom besked. Eller rättare sagt: Jesus ger honom besked. Talar om hur det är: Gud sände sin son – Jesus – till världen för att världen skall räddas genom honom och för att den som tror på honom skall ha evigt liv.

 

Just detta är en grundtanke, själva grundtanken, i kristen tro.

Att det var Gud som gjorde det! Att Gud gjorde Jesus till Försonaren, till den som reparerade relationerna mellan Gud och oss människor.

Och lite till: Att det var Gud själv som var Jesus och reparerade, försonade.

Den sanningen är värd både en och flera nattliga funderingar.

 

Vi är nu på väg mot Långfredag och Påsk. Det återstår bara ett par veckor innan ett helt system av helger som kan koncentrera både våra nattliga och dagliga tankar in emot vad Gud gjorde för oss. Det var långt borta – i Palestina/Israel. Det var för länge sedan – nästan 2000 år tillbaka. Då och där gjordes det, det var och en får tro på.

 

En Bibelmening sammanfattar saken. Den kallas Lilla Bibeln och finns i nattmanglingen mellan Nikodemos och Jesus. Och det var Jesus som sa det:

Så – det är på så sätt – älskade Gud världen att han gav den sin ende son, för att de som tror på honom inte skall gå under utan ha evigt liv.


fem meningar

I nästa inlägg – som jag skrev innan men publicerar efter detta – kommer jag att berätta om begivenheten igår då gudstjänsten i Älvsby kyrka firades som Högmässa med Kyrkoherdemottagning.

 

Förra veckan gjorde jag reklam för saken både vid konfirmandsamlingar och på Kyrkans Unga. Uppmuntrade alla att komma – det sker ju bara vart 15:e år ungefär.

 

Blir det långt? var tonåringarnas reflexmässiga misstänksamma fråga.

Något längre än vanligt – annat vore att ljuga var det ärliga svaret. Till ½1 ungefär.

Varför? Vad kommer att hända? Lätt misstänksam ton som fick svaret:

Biskopen först och en del ord, bön osv kring Anna-Karin.

Hur många minuter det tar vet jag inte exakt men vi justerar med annat i gudstjänsten.

Inga långa psalmer. Anna-Karins predikan kortare än annars. Och jag – jag skall prata ni vet i början strax innan bönen om förlåtelse – kommer bara att säga fem meningar.

 

DU KAN INTE BARA SÄGA FEM MENINGAR!!!!! var den samfällda domen.

 

Därför publiceras Beredelseordet från gårdagens Högmässa med Kyrkoherdemottagning  

  1. Jag har fallit men reser mig igen” står det i en av dagens texter.*
  2. Därför finns Syndabekännelse, bön om förlåtelse och Förlåtelsen i början av gudstjänsten.
  3. Vi har fallit – gjort, sagt, tänkt, varit som Gud inte vill, självupptagna, råa, kärlekslösa, egoistiska.
  4. Vi reser oss igen med att vända oss till Gud som gett oss Ljuset i mörkret – Jesus.
  5. Vi reser oss igen genom att böja oss och be och bekänna…

 


*  Del av Mika 7:8, 3:e årgångens gammaltestamentliga text på Kyndelsmässodagen. För varje mening räknade jag upp på handens fingrar.


kort förkunnelse

Runt midnatt mot söndag skrev jag dessa rader på Facebook – min egen och på församlingens:

 

Nu har jag skrivit klart mina fusklappar inför Högmässan i morgon. Älvsby kyrka 11.00. Ungdomskören skall sjunga så jag blir nog lite mer kortfattad än vad jag brukar vara. Viktiga saker dock: ”Vad Gud vill”, ”Vad Jesus gör” och ”Vad vi får”.

 

I Älvsby kyrka firades ingen huvudgudstjänst på Alla Helgons dag. Om det tycker jag Tyvärr! – men man får inte alltid som man önskat. Körer och alla fokuserar så hårt på Minnesgudstjänsterna. Därför söker vi i stället att i gudstjänsten på Alla själars dag – söndagen – väva in tankar från bägge helgdagarna.

 

Jag förkunnade – ogillar det begränsande ordet predikade fast det var vad jag i praktiken gjorde – kortare än vanligt. ungdomskören skulle sjunga. Gospelinspirerat. Och då behöver volymen av annat ses över. Så pre – förlåt: förkunnelsen – blev bara en kvart. Ungefär.

 

Hur blev då gudstjänsten?

 

Efter Ingångspsalm 235 – kören hade bestämt tre psalmer av fyra – sjöng kören en sång med temat och orden Hold on. Sedan uppskattande applåder klingat av uttryckte jag följande tankar som beredelse inför syndabekännelsen:

 

Kören sjöng Hold on – Håll i! eller Håll ut!

Samma tanke finns i en av texterna för igår, Alla helgons dag.

Hade vi haft gudstjänst kl 11 då hade detta blivit läst:

 

När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare. För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron. Tänk på honom som har uthärdat sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och förlorar modet.

 

Håll ut, fokusera på Jesus och det han gjort!

Det är det, det som Jesus gjort, som skapar Livet med Gud. Här och nu. Sedan där och då – i himlen alltså.

 

Förlåtelsen är nyckeln till det livet. Därför börjar vi varje gudstjänst där. Med att ta emot förlåtelse.

För det som blev fel. Det som är fel. Hos oss och i oss. Det som inte är kärlek, generositet.

Det förlåter Gud! Därför ber vi och bekänner...

 

Efter tackbönen,sjön kören på platsen för Introitus Göm mig i dina vingar med den upprepade bönen Herre förbarma dig. Hela församlingen sedan på Kyrkans internationella språk Kyrie eleison följt av lovsång, textläsningar, psalm 62 verserna 1-3.

 

Sedan centrum: Evangelium:Johannes 6:37-40. Följt av detta:

 

Jag skall kort prata om tre saker: Gud vill, Jesus gör och Vi får.

Och jag har saker i ”skatten-kistan – fast det inte är söndagsskola idag,

 

Först: Gud vill. [illustrerad med stor burk plastpärlor ur kistan]

 

Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad. Det är Guds vilja.

På ett annat ställe står det: Gud vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. (1 Tim 2:3-5)

 

Det är Guds innersta önskan. Det som driver Gud. Det Gud driver. Det är Guds kärlek!

Enkel slutsats: Gud vill Dig. Vill höra ihop med dig. Inget annat!

 

Ibland är vi människor rädda för Gud. Konstigt nog. Rädda för en sträng, krävande, allvarlig, kritisk Gud.

Helt rimligt! Gud är ju så. Sträng, krävande, allvarlig, kritisk. Mot sånt som gör att vi kommer bort. Mot att vi är borta.

 

Varför? Jo: Gud vill att inte någon skall komma bort, gå förlorad.

 

Andra saken: Jesus gör. [Illustrerad med sakristians krucifix ur kistan]

 

Jesus gör Guds vilja. Inget annat.

 

Man kan till och med säga att Jesus är Guds vilja. In action, i handling.

Jesus är Gud in action som gör det möjligt för oss att inte gå förlorade.

Jesus visar hur Gud är. Och Jesus gör det som behövs för oss.

 

Det andra Bibelstället igen: Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.

 

Genom att ta på sig oss – för så är det – och ge sitt liv för oss – för det gjorde han – befriades vi.

Så, på det sättet,skapade han friheten att inte vara förlorad.

 

Genom sin död och sin uppståndelse öppnade Jesus fängelset som höll och håller människorna borta från Gud. Bojor som hindrar låser han upp. River sönder. När jag pratat färdigt sjunger kören om det.

 

Det gjorde Jesus. Först och främst.

 

Tredje saken: Vi får. [På slutet illustrerad med stor oblat ur kistan]

 

Hur stod det i slutet av texten? Ty detta är min faders vilja: att alla som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv. Och jag skall låta dem uppstå på den sista dagen.

 

Vi får Se, Tro och Uppstå.

 

Vi får Se på Jesus – ha blicken fäst vid Jesus som jag sa redan i början av gudstjänsten.

Vi får Tro att vi tack vare Honom hör samman med Gud.

Och vi får, med den tron, Uppstå till evigt liv.

 

Gud vill det! Jesus gjorde det! Vi får ta emot det!

Som ord att lita på. Som Jesus själv i Nattvardens bröd och vin.

 

På detta Trosbekännelse följt av körsång – Shackles – om bojor, vissa Meddelanden och Offertoriepsalm: 702. Under kommunionen sjöng ungdomarna Hear my prayer och Create in me a clean hart och efter slutpsalmen 333 till sist I´m going home with Jesus.

 

 

Till sist lite ”hårdfakta”: En timme och 15 minuter. 66 personer i kyrkan, 40 kommunikanter.


fan är lös 2

Jag hittar ingen bättre rubrik.

I alla fall inte när jag börjar skriva detta blogginlägg.

Alltså tar jag till knepet att återanvända något – plus en siffra.

 

Egna tankar och andras skulle kunna stå där i stället. Men det låter ju inte spännande alls. Men egentligen är det intressant att se hur någons tankar medvetet eller omedvetet till en del eller i helhet uppfattas, omformas och vidareutvecklas av någon annan. Alltså i princip. Om sända budskap och argument och deras reaktioner.

 

Söndagskvällens partiledardebatt i SVT var i det perspektivet en riktigt jäklig historia. Ingen – säger och skriver INGEN – gav sig i kast med att försöka förstå vad någon annan faktiskt sa. Än mindre svara på någon annans frågor eller utmaningar och sakligt bemöta den andra. Ingen argumentation! Bara en åttarösterskamp i slagdängig agitation.

Jag tröttnade på spektaklet och satte mig vid en gammal dator för att spela ett DOS-baserat spel från jag vet inte när innan den brittiska deckaren Happy Valley – som i sanning inte är någon Lycklig dal. Visst hade jag kunnat skriva på min blogg igår kväll men gjorde inte så. Veckan och helgen hade pumpat det mesta ur skallen så det fick bli Havets vargar.

 

Veckan hade fyllts av både ditt och datt. Inte minst många ungdomar. Och därför många funderingar och en del kommer nog att hemsöka denna bloggs läsare vad det lider. Nu nöjer jag mig med helgen som innebar fem gudstjänster med förkunnelse om vad Gud gjort för oss människor genom att bli människan Jesus.

 

Två Dopgudstjänster. I sådana pratar jag alltid sanningen: För att upprätta kontakt med oss människor valde Gud att bli människa och göra det Jesus gjorde – främst att dö och uppstå. Just det är Guds sätt att skapa förutsättningen för kontakt och harmoni mellan sig själv och oss – en kontakt och harmoni som alltså inte är självklar. Som kopplingssätt till Jesus ger Jesus att vi skall döpas och tro. Alltså – med dopet skapas hos en okopplad en koppling till Jesus som är Kopplingen till Gud.

 

En Vigselgudstjänst. I mina vigseltal berättar jag alltid vad kärlek är – något man gör. Och visar på ett exempel. Exemplet! Läser och utvecklar Efesierbrevet kapitel 5, början av vers 2: Lev i kärlek, såsom Kristus har älskat oss och utlämnat sig själv för vår skull. Det gjorde Jesus genom att vara till för andra, offra sig för andra. En passionerad göra-kärlek. Så filmen Passion of Christ är en kärleksmodell – faktiskt. Ha den lidelse för varandra som är beredd att lida – vilket alla hoppas ni ska slippa! Grattis!

 

Efter dessa tre tillfällen med prat för summa 90 personer om vad Gud i Jesus gjort för oss bar det iväg till Luleå. Farfar hade uppdrag!

 

Hela huvva tjocka släkten på barnbarnens pappas sida skulle på sånggruppen Kents avskedskonsert. Då de smås mormor hade 50-årspaty var det farfar – alltså jag – som drog vinstlotten att vaktas av Tyra och Adrian. Det innebar upplockning hos mormor och morfar, resa till lördagsgodisinköpsställe för att sedan njuta i bostaden. Väl använd tid.

 

Då knytena slocknat vid 9-tiden gav jag mig i kast med att skriva vad jag ville ha sagt i söndagens två Högmässor. Det var klart strax före midnatt. Runt ½1 blev jag avlöst och satte mig koffeinladdad bakom ratten för en timmes mörkerkörning – primärhustrun var kvar i stan.

 

Mitt manus för förkunnelsen igår är detta – lätt bearbetat för bloggen.

 

PREDIKAN Matt 15:29-31

2 årg Evangelium Tacksägelsedagen

Älvsby och Vidsels kyrkor 2016

 

Psalmer Älvsbyn: 168, 11:1-2+4, 38, 776, körmedverkan

Psalmer Vidsel: 1:1-3, 65, 393, 1:8-9, körmedverkan

 

I början av gudstjänsten: Beredelseord

 

Vad Tacksägelsedagen handlar om är givet – att Tacka. Vara tacksam.

Psalmerna är tack-sånger. Bibeltexterna vi ska höra handlar om det. Bönerna. Och det jag skall säga. Och främst sedan – Nattvarden. Eller Mässan. Eller – ett speciellt ord: eukaristi. Som betyder Tacksägelse.

I mina prat kommer jag att prata om tacksamhet på tre sätt – tror jag. Tre synvinklar. En nu.

 

1. Tacksam när allt går bra. De rikas tacksamhet. Våran

 

En trappa ner där barnen har sin samling – det är i Älvsbyn – och inte störs av vårt vuxenprat tror jag dom kommer att prata om att vara tacksamma, nöjda, just när man har det bra.

De får höra en berättelse i Bibeln om en man som har det så. En rik man. Bonde. Det går så bra för honom att han måste bygga större förråd. Mer utrymme. För att rymma allt. Och han blir så nöjd. Belåten. Och det är ju inte svårt. Att vara nöjd, belåten, tacksam. När livet går lätt.

 

Men inte ens då är alla tacksamma.

Också när det går som mest väl gnäller en del. Vi.

Gnäller på sig själva, på andra, på Gud. Är otacksamma mitt i framgången.

 

Den otacksamheten ska vi strax bekänna i bönen om förlåtelse.

Girigheten, snålheten, självupptagenheten. Som tar bort uppmärksamheten från Gud. Som blir liksom en annan Gud. Och annat. Strax. Men innan en parentes.

 

När livet går lätt är det bra att öva sig i att vara tacksam. Faktiskt.

Då är man bättre rustad när livet vänder – som det ju gör.

Inte så att man är skyddad från olyckor, lidande, sjukdom. Men det blir kanske inte riktigt lika kompakt svart – om man är övad i att vara tacksam – inte för allt – men kanske kunna göra det, försöka göra det i allt.

 

Men nu bekänner vi otacksamheterna. Och annat som blivit fel.

 

 

Längre fram i gudstjänsten: Textläsning: Matteus 15:29-31

 

Jag sa att jag skulle prata om tacksamhet ur tre vinklar. Nu den andra.

 

2. Tacksam för ingripande, för befrielse.

 

Förra söndagen handlade ett av Bibelavsnitten som lästes om ett krig i himlen. Mellan änglar. Ett inbördeskrig i Guds värld.

En ängel som heter Mikael och änglar med honom slogs mot Djävulen och hans änglar. Och körde ut dem. Till jorden. Där vi människor fått liv av Gud.

Och där – alltså här – fortsätter kriget, inbördeskriget mellan gott och ont. Om oss, med oss, i oss och för oss.

 

Det är därför det ser ut som det gör – i vår värld.

Lidande, krig, bombningar i Aleppo, taggtråd som stänger gränser, våld, förtryck, lögn, svek, egoism, sjukdomar och död.

Det är för att Fan är lös! Ett vulgärt uttryckt men sant.

Det är för att den onde tagit plats – och fått plats – i och hos oss.

 

OBS! Nu är det INTE så att de som lider, de som drabbas, är ondare eller mer djävulska än andra. Så är det INTE. Ofta är det snarast tvärt om. Ondskan som finns för att fan är lös slår blint. Drabbar hyggliga och ohyggliga. Goda och onda. Liksom välstånd, hälsa och lycka. Slår också blint.

 

I Bibeltexten jag läste – när ni stod – är det drabbade människor man tar till Jesus – lama, blinda, lytta, stumma och andra. Och Jesus botade dem.

Jesus ingrep. Befriade. Arbetade mot det onda.

Och folket prisade, tackade, Gud. För det de fick, det Jesus gjorde.

De var tacksamma för befrielsen. Ganska självklart egentligen.

 

Jesus botade många. Det finns det många berättelser om.

Men inte alla. Och inte för gott. För de som Jesus botat dog ju i alla fall så småningom. Och de tre döda han uppväckte lever ju inte än – de dog.

Så utrensningen av det onda – det som Jesus gjorde – var inte total. Då.

 

Men han visade vem han var – eller rättare sagt VEM HAN ÄR.

Han är Gud som människa!

För att befria människorna.

Från det onda, från den onde.

 

Dels gjorde han det genom att bota där och då. Som i avsnittet.

Men framför allt gjorde han det på ett annat sätt.

Där och då för att totalbota alla – också oss här och nu.

 

Det sätt han då använde...

de som gått mycket i kyrkan har hört detta flera gånger och har man inte gått mycket men kommer att göra det får man höra det ofta. Det är ju så viktigt!

 

Det sätt han då använde... för att totalbota alla – också oss här och nu – var – detta svårt men viktigt!

Att i Guds ögon dra in i sig själv alla människors ondska och lidande.

Och dö av det. Och sedan uppstå från de döda.

För att att människor – du och jag – ska få leva fria från ondskans totala makt, få förlåtelse och evigt Liv. Det Livet kallas Bibeln också Guds rike och hans rättfärdighet

 

Det är den stora anledningen att vara tacksam!

Tacksam inte bara när det går bra – det jag pratade om i början.

Tacksamma inte ens bara när vi upplever Guds befrielse, ingripande – det jag nyss sa.

 

3. Utan framför allt tacksamma för Ingriparen, Befriaren.

Och det var min tredje synvinkel. Tacksam för Gud själv. För Jesus själv..

 

Allra först i gudstjänsten nämnde jag ordet eukaristi, att det är ett namn på Nattvarden och att det betyder tacksägelse.

Om en stund – det skall bli körsång och psalmsång innan – ska vi fira det. Det som är ett av Guds/Jesus sätt att komma till oss med sin befrielse, med sig själv. Till den som vill. Och behöver.

 

I lite bröd och lite vin har Jesus lovat att vara och ge sig själv.

Hur det går till kan jag inte exakt förklara. Bara att det går till. Han har ju lovat.

Där – här – kan vi söka honom. Och hitta honom.

 

I Älvsbyn: Där nere får barnen lära sig en minnesvers. Vi lär oss samma uppmaning.

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

 

 

Sammantaget i kyrkorna var det ca 130 personer av olika sorter som mer eller mindre uppmärksamt firade gudstjänst. Idag måndag morgon läser jag här på en kompis blogg om gudstjänsten – och hur hans tankar gått vidare i saken.


evigt liv – hur?

De senaste året har jag inte på bloggen publicerat vad jag sagt när jag haft som uppgift att förkunna – det som kallas predika – i kyrkor eller annanstans. Jag var flitigare med det förr när jag skrev mina fusklappar medelst ordbehandlingsprogram i dator. Nu har jag mest handskrivet och de papiren är inte publiceringsvänliga.

Men för gudstjänsten igår hade jag ett datoriserat manus jag kan dela med mig av – om någon skulle vara intresserad.

 

Gudstjänsten var en vanlig gudstjänst med Nattvard på EFS i Älvsbyn men präglad av en speciell händelse – den jag nämnde i förförförra inlägget inte spirituell alls. Föreningens ordförande talade inledningsvis kring den av alla mycket saknade 59-åriga Margot Lundström vars alltför tidiga sjukdom och död påverkar många starkt – inklusive mig.

Sedan blev det psalm, inledning och en psalm. Sedan var det min tur. Jag sa ungefär:

 

 

Maria sa att Margot lämnat en korg med minnes-pärlor. Det kan man tänka vidare från. Namnet Margot kommer av Margareta som kommer av grekiskans – det är Bibelns språk – μαργαρίτης som betyder just pärla.

 

Om pärlor står inte så mycket i Bibeln. Men Jesus liknar vid ett tillfälle Guds rike vid en dyrbar pärla som en köpman gör allt för att komma över. Guds rike – det är det eviga livet som dagens evangelietext handlar om hur man kommer över. Vi reser oss och lyssnar.*

 

Markusevangeliet kapitel 10 verserna 17-27 lästes.

 

Jesus är på väg att rädda mänskligheten.

 

Det är avsnittets sammanhang i Markusevangeliet.

Efter aktivitet i norra delarna av det Heliga landet, med under, undervisning som gett följeslagarna insikten om vem han är – du är Messias – har han förutsagt sitt lidande och vänt stegen söderut, mot Jerusalem. Där skall han göra det avgörande för att rädda hela mänskligheten. Det är under den resan det jag läste hände.

 

Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Det är den enskilda människans fråga.

Inte mänsklighetens öde och läge inför Gud. Utan individens.

Den ställs som bön, inte som teoretisk läropunkt eller spekulation. Mannen faller på knä inför Jesus – bön – och frågar för egen del: Vad skall jag göra för att få evigt liv?

 

Den frågan är inte så vanlig idag. Faktiskt.

Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? är vanligare.

 

I söndags nämnde kollegan Jakob i kyrkan att när ungdomar rangordnar viktiga frågor fanns bland topp fem:

Hur blir jag rik? Vad ska jag bli i framtiden? Hur får jag ett jobb som är kul och välbetalt?**

Det betyder inte att ungdomar är ytligare än andra. Talesättet som de gamla sjunga så kvittrar de unga gäller. Vuxna och äldre är inriktade på samma sak: Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Resa? Bygga? Köpa? Njuta? Göra?

Jag har inte heller uppfattat att de/vi som är troende i allvarlig mening avviker. Också vi sysselsätter oss mycket med Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Vad ger något? What´s in it for me?

För de flesta har mannens bön Vad skall jag göra för att få evigt liv? hamnat i bakgrunden.

 

Jesus ger sitt svar – det mannen redan visste.

Lev enligt Guds vilja! – som buden säger.

 

Något annat faller inte Jesus in att säga. Som Guds Son kan han ju inte anvisa andra vägar än de Gud anvisat – dagens GT (5 Mos 30:11-16).

Det finns inte någon annan väg – där och då för den bedjande mannen. Här och nu för oss. Lev enligt Guds vilja!

 

Och det har mannen gjort! I yttre mening. Han har inte gett sig själv dispens från gamla bud.

Det finns ingen anledning att betvivla hans ärlighet och uppsåt. Han är säker och ändå har han frågat: Vad skall jag göra för att få evigt liv? Han är osäker.

 

Jesus säger inte: Du kan vara lugn. Du är god. Du har ditt på det torra.

Kanske hade det varit kärleksfullt om han gjort så. Uppmuntrat honom som bad. Bekräftat det seriösa hos honom. Gjort honom glad – typ.

 

Men Jesus gör inte så – varken med honom eller oss.

Jesus kärlek tar en annan väg. En uppmaning: Sälj det du äger! Ge bort! Följ mig!

Och mannen går...

 

Hur det gick för mannen vet vi inte. Bara att han gick. Mer osäker på det eviga livet än innan. Mer osäker på om hans liv enligt Guds vilja räckte. Djupare i tvivlet på sig själv.

Och det är i kärlek Jesus pressar honom dit. Faktiskt.

 

Om Jesus varit sådär uppmuntrande och bekräftande, sagt att han kunde vara lugn, hade han blivit glad. Kanske. Och menat sig vara bra.

Men säg då att han längre fram gjort ett snedsteg – ljugit.

Då kan det ha lett till tankar: Jag är ju i alla fall ganska OK. Och Jesus var ju så generös mot mig. Det är nog bra ändå. Buden är nog inte så allvarliga. Bokstavligt tagna.

 

Snipp, snapp, snut åker alla buden ut.

Och att Leva efter Guds vilja blir samma sak som att följa sin egen.

Som man inbillar sig räcker. För man är ju bra och kan lita på sig själv, sin egen godhet.

 

Därför pressar Jesus kärlek honom åt ett annat håll. Dit där han inte kan lita på sin egen bud-lydnad. Dit där han inte kan rädda sig själv, ge sig själv evigt liv – möjligen bara få ut nåt av livet.

Och vi vet inte hur det gick för honom.

 

Med sina följeslagare funderar Jesus vidare.

Om detta med att vara rik. Att kärleken till pengar hindrar människor från Guds rike. Jesus spetsar till det med bilden av en kamel och ett nålsöga.

Lärjungarna blir ännu mer förskräckta. Vem kan då bli räddad?

 

De känner ju sig själva. Att de också fylls av frågan Vad skall jag göra för att få ut nåt av livet? Och att i den finns längtan att bli rik. Eller få status och makt – i kapitlet innan har de bråkat om vem av dem som är störst och efter den här händelsen fortsätter det käbblet.

 

Jesus svar blir ju då så beskt: Du kan inte rädda dig själv! Hur god du än är!

För människor är det omöjligt – men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

 

Jesus var på väg för att rädda mänskligheten. Jag sa det i början.

 

Det var den möjligheten Gud tog. I Jerusalem. Det var Gud gjorde det möjligt för människor – oss – att få evigt liv. Där gjorde Gud det själv.

 

Och det var lika för bud-lydiga och olydiga, för helgon och rötägg, för fattiga och rika, duktiga och slarviga, djupa och ytliga, hängivna och kallsinniga, kärleksfyllda och hatiska.

I de motsatserna är naturligtvis en del bättre än annat. Bud-lydiga fattiga duktiga djupa hängivna kärleksfyllda helgon är ju bättre än olydiga rika slarviga ytliga kallsinniga hatiska rötägg. I mänsklig värdering.

 

Men Guds kärlek tog vägen som gjorde det möjligt för alla att få evigt liv. I Jerusalem dör och uppstår Jesus för världen – inte bara för fromma typer som mannen i texten. Eller oss. För världen.  

  • För att världen – vi – skall leva gav Jesus sitt liv.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sin förlåtelse. Då och där – även om just mannen i texten gick sin väg – liksom här och nu.
  • För att världen – vi – skall leva ger Jesus sig själv. Då och där. Här och nu med kropp och blod.

Och det omöjliga har gjorts och görs möjligt – vi får evigt liv.

Det är värt att tro. Amen.

 


*  Jag erkänner villigt att den övergångskedjan kan låta näst intill krystad. I den situation som var blev det inte så.

**  Den förkunnelsen finns i förförförförra inlägget skatten.


kyrkoskatten

Som jag berättat är arbetsuppgiftsfri – det andra kallar ledig – detta veckoslut. Det innebar att jag fick möjligheten att likt Fantomen gå i kyrkan som en vanlig människa – fast det var på stadens gator han gick, ofta i hamnkvarteren, alltid i dimma och mörker.

 

Det var församlingens senaste prästnytillskott som ansvarade för gudstjänsten. Jag har inget smeknamn på honom än men han kan beskrivas som en generation yngre än jag,ljus och med skägg. Och lång. Därtill utrustad med god sångröst, fru, barn och nyköpt villa i samhället.

 

Efter gudstjänsten frågade jag honom om han skrev predikan i fulltext eller använde stödord. Då svaret blev fulltext och han använder dator, inte skriver för hand, undrade jag om han kunde sända predikan till mig och låta mig publicera honom som ”gäst-predikant” här på bloggen.* Det är den text som snart följer.

 

Att höra Jakobs – han heter så – förkunnelse och läsa den är inte samma sak även om orden är samma. Jag kan inte på pricken säga vad skillnaden är – i alla fall inte nu – men det är skillnad. Det talade ordet är informativt på ett annat sätt och mer levande om talaren är angelägen – vilket han är!

De Bibelavsnitt som lästes var Predikaren 5:9-15, 1 Tim 6:7-11 och Luk 12:13-21.**

Och detta var förkunnelsen i Älvsby kyrka denna dag::

 

 

Svenska kyrkan har nyligt genomfört en stor undersökning om fjortonåringars frågor och funderingar. Den är en del i den satsning kyrkan nationellt gör på konfirmation, som heter Krafttag konfirmation, och hela rapporten finns att ladda ner från kyrkans hemsida.

 

En del av denna undersökning var en enkät som gick ut till en stor grupp tonåringar som var dels telefonbaserad och dels webbaserad. Denna enkät tog fram de femton vanligaste frågor som fjortonåringar funderar på. Den femte vanligaste, som 84% av dem svarade att de funderade på var frågan; Hur blir jag rik? Två andra frågor som också var fem i topp var frågorna; Vad ska jag bli i framtiden? Och; Hur får jag ett jobb som är kul och välbetalt?

 

Detta är alltså något av det vanligaste man funderar på är egen status och materiella tillgångar. Den egna framtiden, den egna framgången, det börjar man tänka på redan här och många planerar sin väg genom gymnasieåren och universitetsstudier. Hur blir jag rik?

 

Hur blir jag rik inför Gud?

 

Den frågan fanns inte med bland de andra i undersökningen men i dagens tema och texter finns den med som en underliggande röd tråd. Hur blir jag rik inför Gud?

 

Texterna talar uppmanande om att akta sig för världslig rikedom, för saker, för pengar, för att lägga på hög. ”Hopsparad rikedom blir sin ägares olycka.” ”Kärleken till pengar är roten till allt ont.” ”En människas liv beror inte av överflöd på ägodelar.” och det sanna ordet som finns hos predikaren ”Lika naken som han kom till världen går han åter bort: så som han kom, så skall han gå.” och på samma sätt hos Paulus ord till Timotheus: ”Tomhänta kom vi till världen och tomhänta skall vi gå ur den.”

 

Här finns en uppenbar skillnad mellan Guds syn på rikedom och världens syn på rikedom.

Jag vet inte vad ungdomarna söker när de talar om att bli rika, men i mycket tror jag att de söker en världslig rikedom, precis som många av oss vuxna också gör.

 

Skillnaden mellan Guds syn på rikedom och världens syn på rikedom ligger i vad som är rikedomen och vem den är till för.

För världen är det materiella tillgångar, eller digitala också för den delen.

De inomvärldsliga resurser som till stor del avgör hur min materiella tillvaro kan se ut.

För att kunna bo i vissa hus och på vissa platser behövs mer tillgångar.

För att kunna äta viss mat och köra vissa bilar krävs mer tillgångar.

Världens syn är att saker i sig har ett värde och att du och jag påverkas av detta värde.

Vårt eget värde påverkas av detta värde. Därför försöker många förstå hur man ska få mer av detta värde för att kunna vara mer värdefull.

 

Men med Guds rike är det annorlunda.

För Gud är det inte materiella ägodelar och rikedomar som är värdefullt.

De har i sig själva inget värde för Gud. Men det har däremot du och jag.

För Gud är Guds skapelse värdefull och vi människor är skapade till Guds avbild. Vi är en del av Guds skapelse och därför också värdefulla i sig, oberoende av hur mycket saker vi lyckas tillförskansa oss eller inte.

Du är värdefull för att jag har gjort dig säger Gud! Du är värdefull för att du är min! Människor kan säga vad de vill om dig och ditt värde, Du kan säga vad du vill om ditt värde men för mig är du dyrbar!

 

Här har vi som kristna och som människor en stor utmaning, att våga se på varandra och oss själva med Guds ögon.

Om vi börjar det så kommer vi se att de skatter och rikedomar som gör oss rika inför Gud är andra än de som världen talar om.

Gud har skapat oss till att leva i gemenskap med honom och varandra och för att förvalta skapelsen. Vi har ett ansvar att leva med varandra och att ta hand om varandra. Det är därför vi är här. Du finns för att Gud vill det, för att Gud har ett uppdrag just för dig. Du är inte här av en slump utan för att leva i, med och för skapelsen som du själv är en del av.

Det samma gäller den som sitter bredvid dig. Vem sitter just nu bredvid dig?

Vänd er mot varandra, se varandra. Hälsa på varandra, om ni inte redan kan varandras namn så fråga. Och påminn varandra, säg såhär till din bänkgranne: ”Du är värdefull, du är dyrbar, glöm inte bort det!”

 

I det dubbla kärleksbudet blir vi kallade att älska Gud med hela vårt hjärta, hela vår själ, all vår kraft och allt vårt förstånd. Vi blir också kallade att älska vår nästa, vår medmänniska så som oss själva. Men det är så många som så djupt föraktar sig själva att deras kärlek till andra också blir ett skämt. Det står inte älska din nästa och hata dig själv. Utan älska din nästa så som dig själv.

Glöm inte bort att du är dyrbar i Guds ögon och glöm inte bort att din nästa, varje människa du möter, är lika dyrbar i Guds ögon.

 

Med detta tänkesätt kan vi börja ana hur vi blir rika inför Gud.

Det är inte genom att samla skatter här till oss själva, för vår eget välmåendes skull, utan det är genom att ta emot de skatter Gud skänker oss och ge dem vidare till andra.

 

Låt oss börja med Guds kärlek, den största gåvan Gud ger oss. Gud älskar oss, Gud älskar dig. Guds kärlek till oss gör att vi kan älska andra, kan älska varandra.

Gud har i sin son, Jesus Kristus gett oss hopp, hopp om evigt liv, om syndernas förlåtelse. Låt oss dela med oss av detta hopp till andra. Gud ger oss regn och sol och skörd så att vi kan äta och leva gott, låt oss tacka Gud och dela med oss av Guds gåvor.

 

Med Guds gåvor och Guds skatter är det annorlunda än med världens.

För när världens skatter tar slut när de delas så blir inte Guds skatter mindre när de delas. Min kärlek tar inte slut ju fler jag delar med mig av den till. Om jag ger någon annan av mitt hopp så blir inte mitt hopp mindre utan ologiskt nog större.

Guds räknesätt i skatter och rikedomar är inte som världens, Gud är orättvis och ologisk. Ingen av oss har förtjänat de skatter Gud ger, det kan vi inte, men Gud ger dem för att han älskar oss. Och när de ges och delas upp till fler förmeras gåvorna istället för att förminskas.

 

Jag vill avslutningsvis läsa ifrån några verser efter evangelietexten, då Jesus fortsätter undervisa om rikedomar och skatter, han säger såhär:

Tänk inte på hur ni skall få något att äta och dricka, och oroa er inte. Allt sådant jagar ju hedningarna i världen efter. Men er fader vet att ni behöver detta. Sök i stället hans rike, så skall ni få det andra också. Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket. Sälj vad ni äger och ge åt de fattiga. Skaffa er en penningpung som inte slits ut, en outtömlig skatt i himlen, dit ingen tjuv kan nå och där ingen mal förstör. Ty där er skatt är, där kommer också ert hjärta att vara.”

 

Låt oss söka de skatter Gud ger oss och dela dem med varandra.

Låt oss inte värdera oss själva och andra med världens tänkesätt utan med Guds.

Låt oss ”tacka Herren, vår Gud, av allt vårt hjärta och alltid ära Guds namn.”

Om vi gör det så samlar vi inte skatter åt oss själva utan får ta emot Guds rike och rikedom som bär oss nakna in i livet och ut ur livet genom döden till det eviga livet.

Amen.

 

 


*  Det har ju då och då hänt att jag i kategorin Predikan mm publicerat egna alster men det var ett tag sedan. Jag skriver också i fulltext men i år har det för det mesta blivit för hand. Och då kan jag säga: Opublicerbart! Eller i alla fall oläsbart!

**  På webb-platsen www.bibeln.se kan du, noble Bloggläsius, skriva in förkortningar och siffror för de olika textavsnitten. Och Vips! så kan du läsa Guds-orden direkt. Fiffigt!


ingen läsarstorm

I förra inlägget nömnde jag att söndagens förkunnelse i Älvsby kyrka kanske skulle kunna publiceras här. På ingens enträgna begäran kommer här en lätt bearbetad version av vad som stod i mitt manus för den 6:e söndagen efter Trefaldighet.

Det var den 2:a årgångens texter som var på tapeten. Jag tog några rader ur Episteln som utgångspunkt för det Beredelseord jag tyckte kunde vara en väg till Syndabekännelsen och bönen om förlåtelse.

För själva predikan – ett ord man använder för förkunnelse i monologform – var Evangelietexten startpunkten – alltså detta avsnitt:

 

Jesus sade till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Ty den som vill rädda sitt liv skall mista det, men den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? Människosonen skall komma i sin faders härlighet med sina änglar, och då skall han löna var och en efter hans gärningar. (Matt 16:24-27)

 

Märkte ni vad jag gjorde under psalmen? Stängde altartavlan.

Och så läste jag texten. Vad kan jag ha tänkt? Det skall jag försöka berätta.

 

Tavlan föreställer...?

Ett fruset ögonblick från när Jesus går till avrättningsplatsen.

Jesus orkar inte själv. Simon från Kyrene rekryteras.

Markus berättar det. Liksom Matteus. Och Lukas. Som förändrar och betonar. Han bar korset efter Jesus. En efterföljarprototyp. Simon visar vad det är att följa Jesus. Vad Efterföljelse är. Vad att ta sitt kors på sig är.

 

Jag skall försöka berätta det. Jag ska prata om tre saker.

1: om vad det är att följa Jesus,

2: om att följa Jesus är ett måste,

3: och om att vinna/köpa tillbaka sitt liv.

 

1: Vad är det att följa Jesus – detta att ta sitt kors på sig och följa?

 

Ibland pratar man om det som om det handlar om att tåligt utstå allt slags elände – sjukdom, läckande tak, dyra räkningar, knepiga släktingar. Kan vara rätt men ändå inte – faktiskt.

Om Simon från Kyrene är typen för det blir det mer:

 

1a: Att följa Jesus är att dela Jesus uppdrag.

 

Medverka i det Jesus gör för världen. Alltså: Dela Jesus Liv – för andra. Vara en Jesus-fortsättning. Det är de kristnas/troendes/vårt uppdrag.

Så som min Fader sänt mig, så sänder jag er sa Jesus till sina följeslagare.

Alltså fortsätta Jesus uppdrag att leva för och offra sig för andra.

 

1b: Att följa Jesus är att dela Jesus död. På två sätt – kanske.

 

Det ena sättet nödvändigt. Att bli sammanfogad med Jesus död. Att vara en som Jesus död gäller för. Och i Bibeln sker det i Dopet.

Att döpas är att dela Jesus död – bland annat Paulus talar om det. I dopet räknas man som död med Jesus. I dopet delar man Jesus död. Och från dopet följer man Jesus som korsbärare.

Det andra sättet är att verkligen dö, dödas på grund av Jesus. Martyriet. För Bibelförfattarna är det högst aktuellt. För oss i trygga Sverige inte speciellt aktuellt. Men för många andra är det dagens verklighet. Förföljelser för att man är kristen. Pakistan, Syrien,Nordkorea, norra Nigeria osv. Där är dö med/för Jesus en realitet. Idag. Vårt risktagande är i kontrast till det i praktiken noll. Eller i vart fall litet. Lite fniss, tråkiga ord, inte bjudas på kalas – typ.

 

1c: Att följa Jesus är att dela Jesus uppståndelse. På två sätt!

 

Samma som med att dela Jesus död. Sammanfogningen i Dopet. Då man räknas som uppstånden med Jesus. Då man blir en del av Jesus – som ju har uppstått.

Och som vi kommer att göra: Jesus sa ju: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han eller hon än dör.

 

2: Att följa Jesus är ett måste.

Texten sa så. ...måste förneka sig själv och ta sitt kors på sig.

Det låter strängt – liksom alla måsten. Men det är så.

Att förneka sig själv är knepigt. Det är att sätta sig själv i andra hand. Inte först. Inte den enkla vägen – att tro att man förnekar sig själv genom att anse sig usel, oduglig, ynklig. Ibland har man trott så. Som om att det skulle vara att tänka lite OM sig själv. Fel! Fel! Fel!

Att förneka sig själv är att tänka lite PÅ sig själv. Sätta annat före sig själv. Andra före sig själv. Som Jesus gjorde. Han som – Paulus skriver detta – inte räknade jämlikheten med Gud som ett byte han måste behålla utan ödmjukade sig … till döden på korset.

 

Nu En sak kvar:

 

3: Att vinna/köpa sitt liv. Att köpa tillbaka sitt förlorade liv.

För så är det ju. Ser vi till ”mallen” texten pratar om har vi så försökt vinna våra liv att vi faktiskt förlorat Livet med stort L. Hur då ”köpa tillbaka” det?

Det kan vi inte. Inte vi. Men Jesus kunde.

Med SIN död och uppståndelse. För alla. För Dig.

Han vek inte undan från sin uppgift att följa Faderns vilja.

Han levde rätt– förnekade sig själv för andras skull.

Han vann sitt liv – och gav bort det!

Han blev köpeskillingen, betalningen, för våra liv, för ditt liv.

 

Därför – för att du och jag trots allt är köpta, betalda, inbjuds och utmanas vi igen att likt Simon från Kyrene axla korset. Det är att inte bara dra nytta av vad Jesus gjort för oss – få förlåtelse, del av Honom i Nattvarden strax, evigt liv och allt. Det är också att hjälpa Gud/Jesus älska de människor och den värld som ofta inte bryr sig. Det är att ta på sig sitt kors och följa Jesus. Amen.

 

Nu öppnar jag tavlan och vi bekänner tron på den uppståndne.


riksdagen mot Gud

Det är bloood på min födelsedag!!

 

Lotta på Bråkmakargatan skriker så efter cykelvurpan.

Astrid Lindgrens berättelse har vi både i bok och på film.

Det är ett sätt för mig att starta detta blogginlägg.

 

Ett annat är:

Det är då ett jävla sätt!

Att Riksdagen tog beslut rätt mot Guds vilja.

Och fått blod på händerna – på min födelsedag!

 

Dagen efter min födelsedag var det Veckomässa i Älvsby kyrka 18.30. Jag skulle vara celebrant liksom de flesta onsdagsmässor. Jag brukar gå upp till eller över till kyrkan vid ½6.tiden för att ställa i ordning allt* och förbereda det Beredelseord som på ett rimligt sätt skall landa i Syndabekännelse och Bön om förlåtelse. I de tankar jag delar brukar jag återvända till någon av de texter som söndagen innan lästs i gudstjänsten. Då det i söndags var Fjärde söndagen efter Trefaldighet blev det denna kväll den andra årgångens text ur Gamla testamentet, noga sagt profeten Sakarja kapitel 7 verserna 8-10 som jag tog fasta på. Min tankegång blev ungefär denna:

 

 

Detta med Gud, tro mm blir lätt något privat. Enskilt. Och andligt. Det är rätt men också en försnävning.

Gud, tro mm är också något gemensamt. Rör konkreta saker. Här. Nu.

Därför vill jag ta er med på en tankeresa.

 

När Jesus korsfästes berättar Lukas att han bad: ”Fader förlåt dem...” 

Förlät då Gud?

 

Och när Stefanos (som var den förste som dödades för att han var kristen) blev stenad – i fortsättningsskriften Apostlagärningarna berättar Lukas detta – bad han: ”Herre, ställ dem inte till svars...”

Förlät då Gud?

 

Jesus var ställföreträdare för andra – det vet vi och skördar frukterna av.

Men – Kan trons folk vara andras ställföreträdare? Som Stefanos?

Be andras böner? Som påverkar dem som inte ber själva?

Och Bekänna andras synder. Så att andra blir förlåtna?

Och: Är det i så fall en del av Kyrkans uppdrag? Vårt uppdrag?

 

Igår tog Riksdagen ett beslut som hindrar människor att söka trygghet, försvårar familjeåterföreningar osv. Beslut för att begränsa antalet som flyr hit.

Och hos profeten Sakarja – texten lästes i söndags – står det:

Så har Herren Sebaot sagt: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.”

 

Gud säger: Förtryck inte!

Och Riksdagen tar beslut som förtrycker!

Kan man då säga att Riksdagen agerar mot Guds vilja? Alltså syndar?

 

Och om det är så – vad blir då vår, församlingens, Kyrkans uppdrag?

Att strunta i det för att saken inte är ”religiös”? – trots att Bibeln talar om det?

Att påtala och skälla?

Att be om förlåtelse – för egen del och för andras del?

 

Vi ska nu be om förlåtelse.

För egna val mot Guds vilja – lögner, själviskhet osv.

Men bädda också in andras val mot Guds vilja – Riksdagens.

Så att Gud förlåter orättfärdigheten och inte straffar den.

Jesus gjorde så. Och Stefanos.

Sedan kan vi skälla.

 

Så tänkte jag säga. Men det blev inte sagt. I stället kom jag att på församlingens Facebooksida vid kvart-i-sju-tiden lägga ut översta bilden och skriva:

 

Mässfall ikväll.

Det är inte vanligt. Kanske tre gånger på 2 1/2 år. Fast många brukar vi inte vara på onsdags-kvällarna 18.30. Någon gång 2, oftast 4-7, ibland 12. Ofta samma personer. Ungefär.

Och jag kan fundera. Jesus med med kropp och blod, förlåtelse, nystart och annat. Som en gåva till människorna.

Som inte vill???

 


*  Jag är ensam ”kyrkobetjäning” i veckomässorna. Är celebrant, vaktmästare, kyrkvärd. Men inte musiker. Men bland dem som kommer finns sångare. Ibland.


kyrkligt avvikande

 

Familjegudstjänster tycker jag är kul!

 

Utmaning så det förslår!

Man vet ju aldrig hur det blir. I alla fall inte exakt.

Om inte vad som helst så i alla fall mycket kan hända.

Eller så lite eller inget. I alla fall av det tänkta.

Som till exempel igår.

 

Jo, det var Familjegudstjänst i Älvsby kyrka på Fastlagssöndagen. Ganska kyrkligt avvikande. Kyndelsmässodagen eller Jungfru Marias kyrkogångsdag – detta år förra söndagen då jag sjukvikarierade – är ett mycket vanligare helgval när man planerar familje- och barn-verksamhet. Så var det nog tänkt här också till att börja med men körmedverkan eller vad det nu var gjorde att det väldigt tidigt blev som det nu blev: Högmässa på Kyndelsmässodagen och Familjegudstjänst på Fastlagssöndagen. Avvikande om man ser till kyrkligt närområde*. Där var det på de allra flesta håll tvärt om**.

 

Jag fann arrangemanget sympatiskt. På något sätt inleder i vårt land Fastlagssöndagen kyrkoårstiden Fastan även om det är på Askonsdagen det egentligen sker. Att i en Familjegudstjänst få med den lite allvarsamma klangen som ligger i temat Kärlekens väg blir en utmaning.

 

Hur tänkte jag lösa saken?

Som vanligt! Rita och berätta! Bilden är mitt manus.

  • Om Ester i Gamla testamentet som på grund av sin kärlek till sitt folk och sin kung var modig, riskerade sitt liv och räddade folket.
  • Om Jesus som på grund av sin kärlek till alla människor och sin Fader var modig, offrade sitt liv och räddade hela mänskligheten.

 

Hur blev det?

Vi var 45 i kyrkan – varav 5 barn. Ganska små. Färre än tänkt.

Och 16 konfirmander. Ungefär som tänkt. Och drygt 20-talet till.

 

Så det blev bara att köra på. Kanske blev predikosamtalet ”lite vuxnare” än jag ursprungligen tänkt men så fick det bli. Församlingen var ju i någon mån en annan. I alla fall sjöng vi Se vi går upp till Jerusalem och Jesus för världen. Och bad för martyrerna och mycket annat. Och åt plättar i Församlingsgården.

 

Och jag tycker Familjegudstjänster är kul!

 


*  Med kyrkligt närområde menar jag Piteå kontrakt från Bottenviken till gränsen mot Norge. Till ytan är kontraktet något mindre än Västerås stift och har knappt 60000 innevånare, två tredjedelar av dessa i kustkommunen. Piteåtidningen är lokalblaska för hela området och bladets predikoturer ger en fredaglig bild av vad som planeras tima och ske.

**  Fast en sanning med modifikation. På en del håll var det Ljusgudstjänst, inte Familjedito, på Kyndelsmäss. Min kvalificerade gissning är att det beror på att barnfamiljer numera i lägre grad än förr väljer att delta.


falsk dubbelhelg

Först av allt:

 

Jag har ändrat bild att pryda förra inlägget – sonsonen Adrian nyårseldar tomtebloss! Bildbytet ledde med naturnödvändighet till matchande kategoribyte – farfar funderar.

 

Helgsystemet börjar ta slut nu. Det är bara en ”trasig vecka” kvar. Då ser det ut som om jag i arbetslaget blir näst intill mol allena som inte tagit ledigt första eller andra halvan, i några fall bägge. Men måndagen den 11 januari förväntas ungefär alla vara tillbaka i selen. Då skall det bli planeringar och grejer i väntan på att veckan därpå de olika veckogrupperna skall pillra sig igång.

 

Söndagar slår andra helgdagar är mitt bestämda intryck. Jag tycker inte det borde vara så men ser att det är så det är. Ser jag till statistiken vad gäller gudstjänstfirare i Älvsby kyrka senaste tiden blir siffrorna dessa:

  • Fjärde Advent – söndag. 11.00 Högmässa: 53 deltagare, 24 kommunikanter.
  • 24 dec. Julafton – torsdag. 11.00 Julgudstjänst: 196 deltagare.
  • 25 dec. Juldagen – fredag. 07.00 Julotta: 80 deltagare(inklusive Kyrkokören).
  • 26 dec. Annandagen – lördag. 11.00 Högmässa: 17 deltagare, 16 kommunikanter.
  • 27 dec. Söndag efter jul – söndag. 11.00 ”Julens sånger och psalmer”: 30.
  • 31 dec. Nyårsafton – torsdag. 17.00 Nyårsbön: 19 (varav 6 konfirmander).
  • 1 jan. Nyårsdagen – fredag. Ingen gudstjänst, dispens beviljad.
  • 3 jan. Söndag efter nyår – söndag. 11.00 Högmässa: 45 deltagare, 21 kommunikanter.

Förutom att själva Julen är extrem ger andra tider på året samma intryck. Fler har en ”söndagsrytm” än en ”kyrkoårstidsrytm” – typ. Hur man skall hantera detta vet jag inte, inte ens om man skall agera på något vis. Men så är i alla fall läget.

 

Idag fick i alla fall Högmässan karaktären av falsk dubbelhelg. Vi började med en Nyårspsalm följt av ett beredelseord baserat på Jesaja kapitel 55 vers 7, del av denna dags text ur Gamla testamentet:

 

Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer.

Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom,

vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta.

 

Tanken blev då att vi som kanske ändå inte räknar oss som direkt gudlösa och ondskefulla också möter Gud, som alltid vill förlåta. Därför kan vi med trygghet – för så vida ½hyggligheten inte lurar oss att låta bli – vända oss till Gud, som alltid vill förlåta.

 

Gudstjänsten fortsatte ”som vanligt” till och med Gradualpsalmen, vald utifrån dagens texter ur Gamla testamentet och breven*. Sedan läste jag två Evangelier – Nyårsdagens med en liknelse om ett träd som får en säsong till och dagens evangelium om när Jesus i argen rensar templet och proklamerar det som ett bönens hus för alla folk**.

 

Bakom det höll jag två ”predikningar” med dessa avsedda poänger:

 

Vi, både som individer och församling, har likt trädet fått ett nytt år, mer tid, nytt utrymme. För att ”bära frukt”. Frukt är inte till för träden själva, för deras egen del. Frukt är till för andra. Och för Gud. Som Jesus själv bar frukt, var till nytta, för andra och för sin Fader. Det är gåvan och förtroendet och avsikten med 2016.

 

Tempelrensningen ger riktningen – ett bönens år. Egen bön och gemensam bön, alltså gudstjänst. Bön gör en Guds-vänd. Jesus-vänd. Det är grundbulten för att vi som personer och som församling 2016 skall bära frukt för Gud och andra.

Allt detta kan börja strax – i Mässan där vi vänder oss till Jesus som kommer till oss och in i oss.

 

I vart fall var det ungefär så jag ville få det sagt. Hur orden exakt föll kan jag inte förtälja här – hade ju ett handskrivet småklottrigt manus denna falska dubbelhelg.

 


*  Läs själva! Snoka upp avsnitten i din Bibel eller gå till www.bibeln.se och skriv in Jes 55:5-7 så kommer du till texten ur Gamla testamentet. Gör på samma sätt med Episteln – Rom 12:1-2.

**  Luk 13:6-9 och Mark 11:15-19. Ordvändningen i argen är dialektal, inte något felstavat. Jag förutsätter att du, noble Bloggläsius, smart som du är kan räkna ut betydelsen även om du inte har direkt tillgång till det regionala dialektområdet längs med Piteälven.


Tidigare inlägg
RSS 2.0