stigstrombergsson

Inläggen på denna min blogg brukar jag placera in i olika kategorier. Inte sällan förses de också med en kategori-typisk bild. För kategorin Predikan mm brukar jag använda bilden invid. Om det är förkunnelse jag själv utfört blir det bara gubben på bilden. Det blir numera inte så ofta – faktiskt. Dels förkunnar jag vid ganska få tillfällen, dels skriver jag oftast mina fusklappar för hand – om än i fulltext. Jag ids då inte skriva om det hela i ordbehandlingsapparat för bloggpublicering.

Ibland – och detta är en sådan gång – blir det en bild med gubben försedd med texten gästpredikan. Då handlar det om någon kollegas alster jag fått tillstånd att publicera på min blogg – om jag som gudstjänstfirare funnit det jag hört vara bra och att manus finns i fulltext.

I söndags hälsades Älvsby församlings nya pastorsadjunkt välkommen. Kyrkoherden ledde gudstjänsten och den unga Sofia Markner predikade sedan främst utifrån Lukasevangeliet 10:23-37 (efter det att också Första Moseboken 4:8-12 och Första Johannesbrevet 4:7-10 hade lästs).

Bland mina arbetsuppgifter när jag under drygt 20 år hade uppdrag på Stiftskansliet och på Älvsby folkhögskola fanns inslag av både ut- och fortbildning av präster och andra förkunnare. Med det i bagaget lyssnar jag nog lite extra och läraraktigt på både innehåll och framförande. Det var förta gången Sofia talade i Älvsby kyrka och jag tycker att hon landade bra, mycket bra. Därför frågade jag henne om jag fick publicera hennes manus på min blogg – mycket sparsamt redigerat. Var så god!

Gå du och gör som han!

Den uppmaningen från Jesus gäller oss än idag. Varje söndag sänds vi ut, från gudstjänsten i kyrkan till vardagens tjänst för Gud och vår nästa.

Liknelsen om den barmhärtige samariern, eller samariten som han kallas i en del äldre översättningar, är en av de mest kända bibeltexterna. En samarit har blivit nästan synonymt med någon som gör gott, och begreppet finns i en massa sammanhang som rör sjukvård, fattigvård, första hjälpen, hemtjänst, insamling av pengar och så vidare. De här associationerna har gjort att den här söndagen ibland firas som diakonins dag i kyrkan, då man särskilt uppmärksammar det sociala arbete som kyrkan utför för att möta människors kroppsliga, ekonomiska och själsliga behov.

Gå du och gör som han!

Samariern är en oväntad förebild. Samarierna, som faktiskt finns än idag, är en grupp som ser sig som en del av Israels folk, men samtidigt är tydligt avvikande. En stridsfråga är att de ber till Gud inte i judarnas heliga stad Jerusalem, utan på berget Gerisim, nära dagens stad Nablus på Västbanken. Detta kan låta som en mindre viktig skillnad, men vi vet ju själva hur små markörer kan få enorm symbolisk vikt. Hur som helst var samarierna en grupp som stod tillräckligt nära judarna för att det skulle vara viktigt att hålla på gränserna. En samarier hade helt enkelt låg status och var ingen som en jude spontant skulle kalla sin "nästa", sin medmänniska.

Vem är min nästa? frågar den laglärde.

Vad ligger i den frågan? Enligt den judiska lagen ska man älska sin nästa som sig själv, men tolkningarna om vem som ingår i den gruppen har ändrats över tid. Det som inte har ändrats är dock vår tendens att framför allt se vår nästa i den som är lik oss. Och på ett sätt är det väl naturligt. Att vara människa är att vara begränsad, och jag måste prioritera även om det är smärtsamt. Mycket få skulle gå ut och ge sin mat åt en okänd fattig person medan de egna barnen satt hemma och svalt. Problemet är att den här tendensen kanske sitter i även när vi har så att det räcker och blir över.

Men samariern har välsignats med en blick som låter honom se sin nästa i en främling, i den han kanske inte spontant tycker om. Och han tar hand om den sårade mannen. Samariern väljer av kärlek att bli den sårade mannens nästa. Vi får alla be att Gud ger oss det modet. Men också att vi känner igen kärleken som kommer från oväntat håll, från främlingen som plåstrar om våra sår. Kanske inte på det sätt som vi väntar oss, eller själva skulle ha valt, men visst är det kärlek.

Motsatsen till samarierns kärlek och barmhärtighet finner vi i den gammaltestamentliga berättelsen om Kain och Abel, som också är en av de verkligt kända bibelberättelserna. Kain och Abel är barn till Adam och Eva, de första människorna, och därmed de första som föds utanför paradiset. De är också förövare respektive offer för mänsklighetens första mord. Det är en mycket mörk bild av människans belägenhet som målas upp, och den handlar om oss alla. Alla är vi födda utanför paradiset, och alla bär vi på något av det mörker som får Kain att mörda sin bror. Här handlar det om svartsjuka, efter att Gud har accepterat Abels offer men inte Kains, men det kommer aldrig att saknas anledningar som kan få oss att tappa humöret och göra saker vi ångrar. Mot samarierns gränslösa kärlek mot sin nästa står Kains fråga: Skall jag ta hand om min bror?

Vid sidan om samariern har vi också prästen och leviten, de två som går förbi den överfallne mannen. Hur ska vi förstå dem?

Jag skulle gissa att många av oss gärna vill identifiera oss med samariern, vilket förstås är något gott eftersom han är en förebild för oss alla. Men när jag rannsakar mig själv har jag nog en hel del gemensamt med prästen och leviten. Och då tänker jag inte på att de arbetar i templet.

Vad är det som gör att prästen och leviten går förbi den skadade mannen i stället för att stanna och hjälpa honom?

Jo, faktum är att vägen mellan Jerusalem och Jeriko var livsfarlig att färdas, och ännu farligare var det att stanna upp. Mannen som misshandlades av rövare fick verkligen uppleva det. Prästen och leviten går alltså högst troligt inte förbi bara av bekvämlighetsskäl, för att det är störigt för dem att bli avbrutna, eller för att de kollar på klockan, känner sig maktlösa, är rädda för att smutsa ner sig eller har svårt att bevittna utsatthet. Vi kan nog tänka oss att det är genuin rädsla för det egna livet som får dem att passera. Och inför döden har vi ingen nytta av våra yrkestitlar. Även den som vigt sitt liv åt Gud kan gripas av panik när livet är hotat.

Annorlunda uttryckt: det anmärkningsvärda i berättelsen är kanske egentligen inte prästens och levitens feghet, utan samarierns oerhörda mod.

Så om du liksom jag känner dig mer besläktad med fegisarna än med den barmhärtige samariern, låt oss se på en helt annan tolkning av den här liknelsen, som faktiskt verkar ha varit den vanligaste tolkningen, från den tidiga kyrkans tid och genom hela medeltiden.

Enligt den här tidigare tolkningen är det meningen att vi ska känna oss odugliga när vi speglar oss i samariern. Han är visserligen en förebild för oss, men först och främst en gåva. Samariern symboliserar nämligen Jesus Kristus själv, medan den blödande mannen är en symbol för mänskligheten, Adam om man så vill, för dig och mig. Vägen mellan Jerusalem och Jeriko går från Guds heliga berg till den lägsta punkten i regionen, långt under havsytan. Mannen är alltså på väg neråt, från paradiset ner i fördärvet, och är rejält illa tilltygad av världen när han hittas av samariern, Jesus Kristus.

Han är frälsaren som kommer till oss med överflödande kärlek och barmhärtighet, när vi ligger blödande och utslagna i diket. Inte främst för att visa oss hur en perfekt människa ska agera, men för att rädda oss, för att älska oss och plåstra om de sår som världen har gett oss. Som vi läste i första Johannesbrevet: Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder.

Och värdshuset dit Jesus tar sin skadade människa, det är kyrkan. Guds hus. Hit kommer vi inte för att vi är perfekta, utan för att vi är sårade, i behov av hjälp, fattiga tiggare. Här får vi äta av Jesu egen kropp och dricka av hans blod, som är ett botemedel mot världens synd och dödens makt. Mot vår dödlighet och utsatthet, men också den rädsla och feghet som får oss att gå förbi vår nästa.

Och sen. När vi ligger nerbäddade i värdshussängen, med såren inlindade i bandage, mätta av det himmelska brödet. Då kan vi lyfta blicken och se på honom, Jesus, vår gåva och vår förebild. Och vem kan då säga: Jesus, jag vill vara nära dig, men jag vill absolut inte att det ska påverka mig på något sätt. Jag är perfekt som jag är.

Nej, då är det dags att lyssna på hans milda röst, som säger: Gå du och gör som han!

Vi ber: Jesus, du som kommit hit till oss som en främling för att läka våra sår och älska oss tillbaka till Gud, hjälp oss att gå ut till vår nästa och göra som du.

I förra inlägget berättade jag om funderingar inför helgen som nyligen gått – Vad ska jag förkunna? Jag berättade om tanken att hålla en annans prediken men också att jag avstod från att göra så. Dock kan du, noble Bloggläsius, läsa den predikan i andra halvan av förra blogginlägget.

Nu torde någon fråga...

Om det är vanligt nuförtiden vet jag inte men gammalt tillbaka kunde man höra förkunnare säga just Nu torde någon fråga... för att sedan själv avfyra en formulering ingen i lokalen hade i tanken. Orden Nu torde någon fråga... var alltså ett stilgrepp som sällan funkade men ibland var (patetiskt) underhållande. Nu använder jag mig av den stilen i vetskap att ingen, i alla fall att döma av tystnaden i kommentarsfältet, ställt just frågan i rubriken – vad blev det?

I början av veckan innan Söndagen före Domsöndagen läste jag noga igenom de Bibeltexter som hörde till gudstjänsten, särskilt då Lukasevangeliet kapitel 17 verserna 20-30. Leta gärna upp det avsnittet om när och var Guds rike finns och kommer. Och så kom tanken: Kan man rita detta? Kan man rita en Bibeltext? Eller en predikan?

Vid gudstjänster då barn är med har jag genom åren oftast ritat – först på blädderblock och sedan på en white-board vi tog till kyrkan. Det är inte så knepigt om man inte ställer för höga estetiska krav. I gudstjänster med vuxna har jag varit betydligt mer återhållsam men det – eller något annat mer eller mindre fiffigt – har förekommit då också. Åtminstone för mig har det varit en poäng att försöka visualisera ett budskap, inte bara att orera det.*

På församlingens Facebook och i en del meddelanden skrev jag därför:

Kan man rita en predikan? Eller en Bibeltext? Kanske. I alla fall kan man försöka. På söndag i Högmässan klockan 11 i Älvsby kyrka gör jag i alla fall ett försök – om var Guds rike är.

/Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

Jag återger inte i detalj vad det blev. Bilden – som blir större när man klickar på den – är den fusklapp jag använde. Texten i ”manus” är då bara noteringar om i vilken ordning bild och berättelse skulle följas åt och nyckelord att komma fram till. På white-boarden skrev jag inget utan berättade bara med stöd av mina naivistiska krumelurer.

Vi var lite fler än vanligt i gudstjänsten. Mitt mellan 40 och 50 om jag minns rätt. Orsaken var att arbetet med årets konfirmander nu (äntligen) startat. Till konferiet hör att de skall fira gudstjänst. 14 stycken (av 22) hade valt i söndags som sin första gudjänst. Då de skall fira gudstjänst och därmed i rådande läge löper risken att jag leder sammankomsten presenterade jag mig själv och småpratade lite med dem innan sammanringningen. Jag gjorde så då jag tycker, hävdar och påstår att konfirmander är viktiga figurer! De är ovana och det betyder att vi alla som är vana ska möta dem så att de ges en ärlig chans att vänja sig. Är det något jag verkligen saknar från tiden innan pensionen är det kontakten med dem och den övriga ungdomsverksamheten.

Jag tror att mina bilder i sin banalitet underlättade för dem (och andra) att följa med i resonemanget. Jag tror till och med att tanken Kan man rita en predikan? inte bara kom från mig själv utan från ”högre ort”.

* För en massa år sedan läste jag en bok om vuxenpedagogik skriven av en finlands-svensk forskare. I den berättade hon att hon inför ett seminarium eller föreläsning kört fast i förberedelsen och vid kvällsfikat yttrat detta för sin man. Maken, som var ingenjör, frågade då Kan du rita din tankegång? Nää! blev svaret. Kan du inte rita det du tänkt har du inte tänkt färdigt blev hans lugna svar. Det är naturligtvis en självklarhet för en ingenjör med hjärna formaterad att gå från ritning till verklighet och från verklighet till skiss. Det är ingen dum grej för präster heller.

Vad ska jag förkunna?

Den frågan är inte ny. Från och till har jag ställt mig den i nästan ett halvsekel. Gissar att andra i samma bransch också ställt den. Till och med profeten Jesaja på 700-talet för Kristus brottades med saken – och fick svar i kapitel 40 vers 6 och framåt.

Inför förrgårdagens Högmässa i Älvsby kyrka kom tankarna på nytt. Vad ska jag förkunna? Söndagen före Domsöndagen med sitt tema Vaksamhet och väntan har sina Bibeltexter – i år tredje årgången om var och när Guds rike kommer. Det skulle gå att om inte fullt reda ut så i alla fall rådda i. Göra så är helt OK, alltså att hålla en så kallat ”helt vanlig predikan” utifrån en given text. Inget klander om det blir så.

En annan tanke kom dock för ett par veckor sedan när jag på en amerikansk hemsida kunde jag ta del av i skriven form en predikan som hölls av den palestinske evangelisk-lutherske prästen Munther Isaac den 22 oktober i the Evangelical Lutheran Church i Betlehem och i the Evangelical Lutheran Christmas Church i Jerusalem. Hans predikan följde på israeliska styrkors attack mot Gazas äldsta aktiva kyrka, den historiska St. Porphyrius grekisk-ortodoxa kyrka. Den bombningen dödade 18 människor, skadade andra och fördrev omkring 400 civila som sökt skydd i kyrkans närhet. Det israeliska angreppet skedde efter att Hamas med sitt angrepp den 7 oktober trappat upp den kroniska konflikten och under den tid Israel ”bara” bombade från luften och sköt med artilleri, alltså innan markinvasionen som nu pågår.

Jag har träffat Munther Isaac. I Betlehem. I ”hans” kyrka. Hans predikan då begrep jag inte ett vitten av – min arabiska är så när som en och annan glosa helt obefintlig. Vid kaffet efteråt gav han dock vår nordsvenska grupp ett ”Summary in English”. Det var den bästa utläggning jag hört utifrån Jesus-orden om att älska sina fiender/motståndare. Klangen blev speciell i skuggan av den separationsmur runt Betlehem som palestiniernas motståndare byggt. Den som är intresserad kan via Google kolla upp vad ”separation” blir på det sydafrikanska språket afrikaans.

För snart ett par år sedan fick jag i julklapp av Primärhustrun i mitt liv en bok jag tipsat henne om – The Other Side of the Wall: A Palestinian Christian Narrative of Lament and Hope skriven just av Munter Isaac. Jag läste den omgående och bloggade om den här. Jag grävde fram den ur hyllan och har nu läst den ett andra varv. Boken skrevs när konflikten ockuperade-ockupanter var i mer av ett normalt förtyckarläge och då Donald Trump var president – alltså en annan situation än det öppna krig vi nu ser. Den är därför inte helt up-to-date men det spelar mindre roll. Jag står för vad jag skrev i blogginlägget strax efter jul 2021. Särskilt hans teologiska avrättning av västerländsk amerikansk evangelikal krist-sionistiska ”teologi” är värd att ta del av – faktiskt rena lustmordet på den förvirrade Bibelförståelse som finns hos många som på andra sidan atlanten men också här i Sverige låter sig vara fångade av borgerlig bosättarromantik som jag nämnde i förra inlägget.

Tillbaka till mina funderingar för sistlidna söndag: Vad ska jag förkunna?

En tanke jag fick var att låta Google stå för en grovöversättning jag putsar till en något bättre svenska – jag brukar ibland göra så med engelsk text – och hålla Betlehems-kollegans predikan i Älvsby kyrka Söndagen före Domsöndagen.

Det blev inte så. Vad ska jag förkunna? Fick ett annat svar. Kanske berättar jag om det i nästa inlägg. Det jag nu bjuder på, noble Bloggläsius, är min översättning av Isaacs förkunnelse som på engelska kan läsas här.

gud under bråten i gaza

De belägrade vår palestinska familj i Gaza, beskrev dem som monster och skyllde på dem. Israeliska styrkor bombade deras hem, jämnade deras stadsdelar med marken, fördrev dem och skyllde på dem. Våra familjer – bröder och systrar, mostrar och farbröder och syskonbarn – tog sin tillflykt till skolor där de bombades, på sjukhus där de bombades, på gudstjänstplatser där de bombades, och fick skulden.

Vi är brutna. Folket i Gaza lider. De har förlorat allt utom sin värdighet. Många nådde härligheten – de nådde martyrdöden – även om de inte bad om det. Nu, återigen i vår historia, står de inför samma val: död eller fördrivning. Vår Nakba fortsätter!

Vart ska de gå? Det finns ingen plats för dem i denna värld!

Världens nationer – inklusive USA – är emot dem. De använder pengar, vapen, diplomati och teologi mot folket i Palestina, mot folket i Gaza. De pratar sinsemellan om var vi kommer att hamna efter en etnisk rensning – som om vi vore extra lådor som inte har någon plats i huset!

Det finns ingen nåd. Mänsklighet är borta. Det finns ingen som sörjer vår död. Det finns ingen som kan stoppa denna krigsmaskin eftersom vi inte kommer från ett visst folk, religion eller ras. Vi är inte bland de "utvalda". Världens politiska makter ser oss som ett hinder, inte som en allierad. Vi var brutna och är brutna igen varje dag av bilder på döda, speciellt när det kommer nära oss – våra familjer, våra systrar, våra släktingar och nära och kära som vi pratat med dagligen. Vi är alla brutna. Vi hör skrämmande historier om helvetet på jorden. Helvetet är en realitet i Gaza idag. Våra palestinska syskon är i det nu.

Det som händer i Gaza är inte ett krig eller en konflikt utan en förintelse – ett kontinuerligt folkmord och etnisk rensning genom död och tvångsförflyttning. Världens politiska makter offrar det palestinska folket för att säkra sina intressen i Mellanöstern; de säger att vår förintelse behövs för att hålla Israels folk säkert. De erbjuder oss som ett försoningsoffer på ett altare där vi med våra liv betalar priset för deras synder.

Var är rättvisan? De pratar om internationell rätt. De föreläser för oss om mänskliga rättigheter och ser ner på oss som om de är överlägsna alla andra vad gäller värderingar och moral. Jag säger till dem, "Försvinn med era lagar och ert tal om mänskliga rättigheter". Ni européer och amerikaner har blivit avklädda inför hela världen idag. Er rasism och hyckleri har avslöjats. Är det verkligen ingen skam? Jag personligen vill inte höra talas om fred och försoning.

Dagens folk i Gaza vill ha liv. De vill ha en natt utan bombningar. De vill ha medicin och kirurgiska operationer med smärtlindring. De vill ha livets enklaste nödvändigheter: mat, rent vatten och elektricitet. De vill ha frihet och ett värdigt liv. De som är under bombardemang, misshandel och förföljelse vill inte höra talas om försoning och fred. De vill ha slutet på aggressionen!

De bad oss att be.

Folket i Gaza ber oss fortfarande att be, och de ber fortfarande. Var får du den tron?

Vi bad. Vi bad om skydd för dem... och Gud svarade oss inte, inte ens i "Guds hus" kunde kyrkobyggnader skydda dem. Våra barn dör inför världens tystnad och inför Guds tystnad. Hur svårt är denna Guds tystnad! Idag ropar vi tillsammans med psalmisterna:

Min Gud, min Gud, varför lämnade du Gaza? Hur länge kommer du glömma henne helt? Varför döljer du ditt ansikte för henne? Om dagen ropar jag på dig, men du svarar inte; om natten finner vi ingen vila.

Gå inte bort från folket i Gaza, för nöden är nära, för det finns ingen som hjälper. O Herre, vår frälsnings Gud, dag och natt har vi ropat inför dig ... låt vår bön komma inför dig ... böj ditt öra till våra rop ... ty du har säkert blivit mätt på lidanden. Våra själar och våra liv närmar sig avgrunden ... våra ögon smälter av förnedring. Vi åkallar dig, Herre, varje dag. Vi sträcker ut våra händer till dig. Varför, Herre, förkastar du våra själar? Varför döljer du ditt ansikte för oss? (varierat ur Psaltarpsalmerna 13, 22 och 88)

Vi söker efter Gud i detta land. Teologiskt, filosofiskt frågar vi: Var är Gud när vi lider? Hur förklarar vi hans tystnad?

Men bort från filosofi och existentiella frågor. I detta land är till och med Gud ett offer för förtryck, död, krigsmaskin och kolonialism. Vi ser Guds Son i detta land ropa samma fråga på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Varför låter du mig torteras? Korsfäst?

Gud lider med folket i detta land och delar samma öde med oss. Som Mitri Al-Raheb skrev i sin artikel "Theology in the Palestinian Context", som dök upp i en arabisk bok jag redigerade:

”När det gäller detta lands Gud, han är inte som alla gudar... Hans land är plöjt med järn... Hans tempel är förstörda av eld ... Hans folk trampas under fötterna, och Han rör inte en muskel . Detta lands Gud är dold. Du söker efter hans spår men ser dem inte. Du längtar efter att han ska klyva himlarna och komma ner för att se. Att lyssna, att vara medkännande, att rädda. Detta lands Gud stöter inte bort brutala arméer utan delar snarare ödet med sitt folk. Hans hus är rivet. Hans son är korsfäst. Men hans mysterium går inte under. Snarare reser han sig ur askan, och med flyktingarna ser du honom. Han går, och i nattens mörker väcker han källor av hopp. Utan denna Gud förblir Palestina ett bränt land ... det förblir ett förstört fält. Men om Gud trampar på dess grund kommer han göra det till ett heligt land, ett land i vars kullar de goda nyheterna om fred ljuder.”

Älskade vänner. Låt oss i dessa svåra tider trösta oss med Guds närvaro mitt i smärta, till och med mitt i döden, för Jesus är inte främmande för smärta, arrestering, tortyr och död. Han går med oss i vår smärta.

Gud är under bråten i Gaza. Han är med de rädda och flyktingarna. Han är i operationssalen. Det är vår tröst. Han vandrar med oss genom dödsskuggans dal. Om vi ​vill be, är min bön att de som lider ska känna denna helande och tröstande närvaro.

Vi äger en annan tröst – uppståndelsen.

Låt oss i vår trasighet, smärta och död upprepa evangeliet om uppståndelsen: "Kristus har uppstått." Han blev förstlingen av dem som somnat in. När jag såg bilderna av dessa helgons kroppar i de vita påsarna framför kyrkan, under deras begravning, kom Kristi kallelse till mig: ”Kom, du som är min Faders välsignade, ärv det rike som är berett för dig från världens grundvalar” (Matt 25:34).

Framför bilder av död och bilder av barns död hör vi idag Kristi odödliga kallelse: "Låt barnen komma till mig och hindra dem inte, ty Guds rike tillhör sådana som de" (Mark. 10:14). Om det inte finns plats för Palestinas barn och Gazas barn i denna grymma och förtryckande värld, då har de en plats i Guds armar. Kungariket är deras. I bombningarna, fördrivningen och döden kallar Jesus dem: ”Kom till mig, du som är välsignad av min Fader. Låt barnen komma till mig, för deras är riket." Detta är vår tro. Detta är vår tröst i vår smärta. Amen.

Nu börjar det ha gått in mot en vecka sedan det var dubbelhelg. Söndag-måndag var jag en liten smula inspirerad att skriva något helgknutet och började knappa i tellefånen. På något vis sjönk det dock tillbaka på grund av situationen Israel-Palestina. Själva krigsbullret men främst hur jag såg att det ”resonerades” i en del ”kristliga” sammanhang fick mig att skrivklådigt försöka problematisera och vidga perspektiv i främst tidningarna Dagens och Världen Idags Facebook-sidor och kommentarer där. En ganska otacksam strävan – tyvärr. Nu på torsdag-fredag märker jag att i takt med att Israel dödar fler och fler så har – med undantag för Världen Idag – det mesta energiska proisraeliska flaggviftande minskat betydligt. Att israeliska bomber, granater och skottlossning nu tillsammans med belägringen då man strypt vatten, mat och el massakrerat fler än 10000 personer tycks kyla av fleras ganska enkla ställningstaganden.

Ska jag då återvända till tankarna om dubbelhelgen?

Rykande aktuellt känns det inte – men i alla fall.

Jag har ingen exakt bild av hur det blev med gudstjänster och sånt. Hur det var lokalt vet jag men någon övergripande bild av regionen har jag inte. Att det varit gott om samlingar och jox med anledning av ljuständning och sånt står dock klart. SVT uppmärksammade saken finstämt och givetvis tände vi om fredagen ljus på mammas och pappas grav. Nån ordning ska det ju vara!

Hur de två helgdagarna – Alla helgons dag och Alla själars dag – formades i regionen har jag alltså inte aktivt undersökt. Förr i världen när församlingar bedrev offensiv annonsering kunde jag i Lokala Världsbladet alias Piteå-Tidningens i de så kallade Predikoturerna få snabba överblickar. Då församlingarna (av kostnadsskäl) slutat med den formen av marknadsföring – om den var bra eller inte är en annan diskussion – har kommunikationsvägen i viss mån ändrats. I ett lokalt annonsblad meddelas jag var annan onsdag vad man i Älvsby församling avser hitta på – det är gott och väl – men det är allt vad jag som församlingsbo pådyvlas. Naturligtvis finns på hemsidor och liknande mer än vad som syns i annonserna men det får jag del av om jag själv aktivt söker upp det, inte annars. Just det är vad jag menar med ändrad kommunikationsväg – att man inte längre kablar ut utan menar att folk ska länka in. Kyrkan är inte ensam om att göra så. Det finns mer och mer i samhället i stort. Att information är tillgänglig är bra men jag kan efterlysa fler offensiva åtgärder.

I Älvsby kyrka var vi sju personer i Högmässan på Alla helgons dag. Tre var personal, fyra där utan betalning. Jag vet att den helgdagen som trots att den är så viktig att den är en egen dag får denna ringa uppmärksamhet. På många håll har man inte ens någon Huvudgudstjänst utan nöjer sig med Minnesgudstjänst på eftermiddagen. Det tycker jag är fel men jag begriper att korister och andra laddar för eftermiddagen men till detta kommer att medvetandet om detta med ”extrahelgdagar” blir svagare intill obefintligt både hos allmänheten men också bland kyrklig personal och förtroendevalda – de som när man sätter ihop verksamhetsplaneringar och annat kallar sig ”vi i församlingen”. Denna försvagning drabbar inte bara Alla helgons dag utan också till exempel Annandag jul, Trettondagen, Kristi Himmelsfärds dag – med flera.

Det var alltså annonserat Gudstjänst med Nattvard på Alla helgons dag, i praktiken Högmässa. Bra! Då vi var få förändrades det till ordningen för Veckomässa men med predikan. Det var en fullt vettig anpassning. Bilden överst visar vilka psalmer som med en del moment i liturgin utgick. Den yngre kollegan höll utifrån Lukasevangeliet kapitel 6 verserna 20-26 en vettig prediken som du, noble Bloggläsius, kan läsa här om du vill.

”Saliga ni som är fattiga – ve er som är rika”. Jesus vänder på begreppen, och orden är lika förvirrande då som nu. På Jesu tid sågs det som välsignat och saligt att vara rik, och motsatsen att vara fattig. Idag har de flesta säkert en mer sekulär syn på rikedom, men likafullt skulle nog många säga: Lycklig den som är rik.

Men Jesus vänder på steken. ”Ve” är motsatsen till ”salig”. Ve den som är rik, den har redan fått ut sin glädje. De fattiga däremot äger Guds rike, menar Jesus. Ett glädjebud åt de fattiga, som Jesus utlovar tidigare i Lukasevangeliet.

Samtidigt så kan man ställa en kritisk fråga, så här på Alla helgons dag.

Hur menar du nu, Jesus? Är alla fattiga, hungrande, gråtande och förföljda helgon?

Kanske inte. Fattigdom kan föda girighet. Hunger kan föda själviskhet. Tårar kan föda bitterhet. Förföljelse kan föda hat.

Det finns inget automatiskt saliggörande i att uppleva dessa inre och yttre tillstånd. Samtidigt kan även rikedom göda girighet, mättnad föda själviskhet.

Skratt kan vändas i hån och cynism. Beröm kan föda förakt för medmänniskan genom den anda av högmod som svävar över berömmet som en gam, det som Laestadius kallar äre-djävulen.

Av det kan vi dra slutsatsen att det är som Jesus säger: det är inte det som går in i människan som gör henne oren, utan vad som går ut ur henne.

En del saker i våra liv kan vi råda över, men mycket sker utan vårt godkännande. Det är i de stunderna saligheten sätts på prov. Utmärkande för de människor som kallas helgon är den gudagivna gåvan att bevara hjärtat i både medgång och motgång. Detta eftersom de haft sitt mål och sin källa i den evigt stadiga klippan: Jesus Kristus. Då behöver varken fattigdom eller rikedom fördärva själen, utan allt tas emot som vore det från Gud. I fattigdomen kan ibland den största givmildheten och gästfriheten utövas. Även om det materiellet sett vore lättare för den rike att utöva givmildhet och gästfrihet. Det är för övrigt så Luther ser på materiell rikedom: dess enda förtjänst är ifall vi använder vår eventuella rikedom till att hjälpa andra. Rikedomen tillhör ju ytterst Gud själv. Att utöva givmildhet är alltså ett erkännande av rikedomens rätta ägarskap. Och då behöver inte eventuell rikedom vara lika ”ve-bringande” som i dagens evangelium.

Alla helgons dag. Ordet ”helgon” låter stort. Men det är bara för stort om vi tror att vi i oss själva ska uppnå den helighet som ordet antyder. All helighet tillhör Gud, och det är genom vår gemenskap med honom som vi söker de egenskaper som Jesus visade genom sitt liv, och som de kända helgonen exemplifierar genom sina liv. Men de flesta helgon är för allmänheten helt okända – och det är i sin ordning. Du har kanske människor i ditt liv som du ibland tycker dig ana Kristi ljus genom. Människor som lämnar en god eftersmak.

Jag tänker på något som numera avlidne biskopen Martin Lönnebo sade i en predikan. Han uppmande oss till två saker. Det ena: att vara som kakelugnar. Kakelugnen utstrålar värme även efter att elden slocknat. Så kan det vara med människor också. Långt efter att elden slocknat, människan har gått bort, så kan minnet utstråla värme hos de efterlevande. Hos barn, barnbarn, grannar, kamrater… kakelugnen fortsätter stråla värme. Och om det är vårt eftermäle, då har vi nått något mycket större än all rikedom och framgång denna värld kan erbjuda. Om vi blev som kakelugnar. En nåd.

Det andra är att vi uppmanades att vara som kallkällor. Kallkällan är i heta sommaren sval, men i kalla vintern är den inte varm, men så pass varm att den är öppen. Drickbar.

Att vara som kallkällan är alltså att sträva efter den kylande, dämpande, lugnande effekten när det hettar till i olika situationer och sammanhang. När tonläget höjs, orden hårdnar, både bokstavliga och bildliga nävar knyts till strid. Vilken nåd om man då får vara kallkällan i sommarhettan – pålitligt sval – och konfliktdämpande. Och att vara den isfria, öppna källan när omgivningen är kall och ogästvänlig. När medmänsklighet, tolerans och öppenhet tycks sina. När alla dörrar känns stängda. Återigen, en nåd om man då, med Guds hjälp, får vara kallkällan i vinterkylan – pålitligt öppen – och livgivande.

I denna värld, som i mörka stunder känns allt mindre behaglig, utan allt oftare för varm eller för kall – tänk om fler vore kallkällor och kakelugnar. Vi – Jesu helgon av kallkällan och kakelugnen. Vi är inga kända helgon. Om hundra år är de flesta av oss bortglömda till namnet. Men ändå kan vårt minne vara till värme för kommande generationer. Och idag bjuds vi till en av Guds källor: nattvarden, där vi tillsammans med alla kända och okända helgon samlas kring den främste i helighet och barmhärtighet: bevararen av hjärtan, Jesus Kristus.

I förrgår lördag vid tretiden publicerade jag i allmänna flödet på Facebook samt i vissa grupper denna text: Nu känner jag mig hyfsad förberedd inför Högmässan i morgon klockan 11 i Älvsby kyrka. Temat för söndagen är ”Trons kraft”. Vi möter Jesus när han på samma men också annorlunda vis kommer till oss som den gången när folk trängdes kring honom i Kafarnaum.

Igår söndag firades Gudstjänst med Nattvard – alltså en Högmässa.* Om den finns inte mycket att säga. Jag räknade inte exakt men gissar knappt 30 personer på plats.** Det var alltså ingen trängsel jämfört med händelsen som återgavs i dagens huvudtext – Markusevangeliet kapitel 2 verserna 1-12 – om när folk för att komma sig till Jesus var tvungna att hacka upp ett hål i taket för att fira ned en kompis. Med dem som var i kyrkan delade jag i alla fall det jag hade i mitt manus – och lite till. Här kommer det i lätt bearbetat skick.

Vi sjöng psalmerna 253, 53, 153 och 553 – det knasigaste psalmvalet under hela min ”karriär”. Är dessutom född 1953. Sedan, efter Bönen för barnen detta som Beredelse

Temat för den här söndagen är Trons kraft.

Det handlar alltså om tro – som har flera aspekter.

En av dem är att tro åstadkommer något – ger resultat. Det är en aspekt och i en av Bibeltexterna som ska läsas längre fram betonas den egenskapen hos tron. I hela kapitlet avsnittet är plockad ur (Hebreerbrevet 11) är fokus att människor genom tro åstadkommer saker – väl – värt att läsa hemma plus avrundningen i kapitel 12.

En som nämns är kvinnan Rachav. Dagens långa text ut Gamla testamentet (Josua 2:1-15) handlar om henne. Ändå får hon stå över idag trots att det för henne, liksom i dagarna, handlar om brutalt krig i Mellanöstern. På onsdag i Veckomässan och kanske i samtalet efteråt kan vi återvända till henne och dela funderingar med varandra.

Trons kraft, att tro åstadkommer något, är alltså temat – för egen tanke. Vad åstadkommer min tro? Vilken ”effekt” har den? Men inte bara individuellt – också gemensamt. Vad åstadkommer vår tro?

Är det klent med kraften? Gör min, din, vår tro någon skillnad för våra medmänniskor, för vårt samhälle, i vår församling? Eller blir tron bara en ego-tripp man har för sig själv – utan kraft.

Sånt funderar vi kring – och lagger med annat in i Bönen om förlåtelse.

Förkunnelsen anknöt till evangelietexten ur Markusevangeliet 2:1-12. Läs den!

Tre av de fyra Jesusberättelserna, evangelierna, berättar om den här händelsen – men en av dem utelämnas skadegörelsen på taket. Vad har den med tro att göra? Och med Trons kraft?

Här tänkte jag lämna Ordet fritt men avstod och fortsatte direkt med: Jag tänker tre saker.

Först: Det är massor med folk där. Alla är inriktade på Jesus. Nyfikna. Positiva. Negativa. Och de som bär på den lame mannen. Alla är inriktade på Jesus. Det är det första viktiga om tro – Jesus-riktningen.

Det är viktig. Helt avgörande. Det skiljer kristen tro från allmän reliositet, engagerad hygglighet, andliga funderingar och andra religioner. Kristen tro är Kristus-fixerad i första och avgörande hand. Annat kan vara bra men kommer fokus på Jesus bort blir det annan tro.

Det var det första. Och man kan fundera på sin tro, vilken riktning den har.

Vems tro som leder till resultatet kan man också fundera över. Inget sägs om den förlamade mannens tro eller vad han önskade. Om bärarna stod det När Jesus såg deras tro...

Bärarlagets tro spelade en viss roll – men vad de önskade för kompisen på båren är inte utsagt. Var det hälsa? Eller den förlåtelse Jesus ger?

Hur som helst är bärarlag viktiga, alltså att andra Jesus-centrerade bär människor till Jesus, till tro på Jesus. Genom att bära i bön och bära fram kontakt. Att släppa tron som ego.tripp och i stället vara varandras och andras bärare är den andra viktiga saken jag tänker utifrån den här texten. Trons kraft bryter fram då vi bär varandra och andra.

Jag sa jag hade tre tankar. Nu kommer den tredje: Jesus ger förlåtelsen först! Det är viktigt – alltså förlåtelsen.

Vi tänker ofta att tro är åsikter eller engagemang – nog är sånt med.

Vi tänker ofta att tro handlar om kultur, värderingar, livsstil – nog är det med.

Men i Bibeln är det förlåtelsen från Gud som står i centrum.

Det är det första första nödvändiga och innehållet i det kristna budskapet, i den kristna tron. I Lukas berättelse får lärjungarna efter Jesus uppstått från de döda en arbetsorder: ...syndernas förlåtelse genom omvändelse skall förkunnas för alla folk, med början i Jerusalem. Ni skall vittna om allt detta.

Under det locket finns ett innehåll: Förlåtelsen från Gud behövs! Den behövs vare sig man upplever det eller inte. Därför ger Jesus den. Och den är möjlig tack vare Jesus liv, död och uppståndelse.

Det var motståndare på plats den dagen. Som kom med invändningar men inte kring att det behövs förlåtelse. Det tycker också motståndarna. Inte heller att det är Gud som ger förlåtelse. Det är självklart för dem. Därför invänder de mot att Jesus ger det bara Gud kan ge. Det som gör dem kritiska är att Jesus gör sig till Gud.

Och med det kommer en fjärde sak kopplad till Trons kraft.

Med vad som händer under det sönderhackade taket visar Jesus vem han är och den Trons kraft som kommer ur det – och varför han är fokus. Att Jesus är Gud som människa – eller Guds son som man ofta säger – är den helt avgörande punkten. Hela Bibeln och allt i kristen tro cirkulerar mer eller mindre tydligt runt den saken – som planeterna runt solen, typ.

Och Jesus bevisar sin makt att förlåta genom att bota den lame.

Idag, här och nu, är Jesus i det här huset. Inte synlig på det sättet som i Kafarnaum – men är här i alla fall. I Ordet och i Mässan, Nattvarden; är han här – med sin förlåtelse.

Här är inte trångt. Det behövs inte att någon hackar sönder tak eller väggar för att kunna ta sig in. Möjligen beror den glesheten på att vi som samlas brister i Trons kraft. Den bristen vill Gud/Jesus bota. Därför är han här för att genom Ordet ge oss förlåtelsen och i Nattvarden ge oss egen kropp och sitt blod. Amen.

Den första bilden skall jag återkomma till i ett kommande inlägg.

* Man har valt att att byta beteckningen utifrån tanken att folk inte vet vad Högmässa är. Min enkla tanke är att det man valt inte är nämnvärt mer begripligt för dem som inte är bekanta med det kyrkliga. Hur som helst är jag tacksam över att man inte (ännu) valt beteckningen möte.

** Jag tycker inte om att bedöma andra människor men måste tyvärr erkänna att jag ibland i svartsynta ögonblick ändå hemfaller åt det. Jag funderar då över varför de församlingsanställda praktiskt taget aldrig firar gudstjänst i sin församling – om de inte har som tydligt tjänsteuppdrag att vara där. På samma vis är det med dem som är valda att finnas i kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Med undantag av 3-4 främst borgerliga ledamöter förefaller man – om man inte råkar ha något representativt officiellt uppdrag – att medvetet och konsekvent bojkotta gudstjänster. Ett tag tänkte jag att det var ”mina” gudstjänster som var under blockad vilket skulle kunna tänkas vara begripligt. Så är det inte! Då jag väljer att fira gudstjänter andra präster leder ser jag att anställda och förtroendevalda bojkottar rubbet. Skulle vara intressant att få reda på varför.

Min hyfsat jämnårige kompis och bloggkollega tobbe lindahl har tagit för sig att skriva något på sin blogg varje dag mellan sin 69:e och 70:e födelsedag. Just nu är det saker som fyller hans tankar så att de dagliga eller snarare nattliga inläggen helt begripligt inte blir så långa men regelbundenheten imponerar. Hur som helst levererar han på söndagskvällarna eller ibland på måndagarna tankar kring den gågna helgens gudstjänster eller liknande sammankomster.

Jag ger inte regelbundet helgtillbakablick. Men ibland. Som nu.

Fredag hade Primärhustrun och jag ett ärende till Piteå som kan bli aktuellt att återkomma till på bloggen framöver men inte nu. Väl hemma igen rensade vi lingon – om jag minns rätt.

Lördag var det kalas! Min livsledsagarinna fyllde år om onsdagen och lördagen blev den bästa dagen för de arbetande och studerande barnen och barnbarnen att möta upp. Full kubbning och mycket surr. På kvällskulan for alla utom yngste sonen hem till sig. Visom var kvar i kåken orkade ett halvt avsnitt av Unge Morse på SVT.

Söndag förde med sig en omplanering i ansvar för gudstjänsten i Älvsby kyrka. Jag hade svarat ”ja” på frågan om Högmässan – jag envisas med att använda det ordet! – igår klockan 10. Man har valt att under sommaren ha den tiden i stället för 11. Omplaneringen gjordes efter det att manus och sånt för annonsering skickats in men för någon på plats förklarade jag att jag fortfarande var kyrkoherden men genomgått en lyckad eller misslyckad ansiktsoperation.

Vi var 21 personer i gudstjänsten. 5 av oss – kyrkvärdar, vaktmästare, musiker och jag – kan kategoriseras som ”funktionärer”. Av de 16 andra var 4 vuxna och en baby, alltså 25%, utlandsfödda med rötter i andra kristna sammanhang.*

Jag fick ”leverera” min förkunnelse två gånger. Först på svenska och sedan i sammandrag på engelska för en man från Ghana. En tredje ”leverans” kommer nedan i och med att jag här publicerar mitt manus.

Väl hemma efter gudstjänsten fann jag att hustrun och sonen med dottern och familj dragit iväg ut i lingnskogen. Nu sätter vi morfar i arbete! hade lilla Lisa sagt när de for hem med sammantaget nästan 30 liter bär. Två av hinkarna blir dagens rensningsbeting.

Här kommer så mina lätt bearbetade fusklappar för det jag sa:

PREDIKAN Markus 2:23-28, 3årg 12 e Tref, Älvsby kyrka 2023, Psalmer: 215, 289, 399, 285

Beredelse.

Kan man ha regler för frihet?

Många gånger tänker vi ju att regler begränsar frihet – för egen del.

Samtidigt är vi ganska övertygade om att det skall finnas regler. Regler skyddar mig själv – och andra. I trafiken till exempel. Där behöver den enskildes frihet begränsas för det gemensammas skull. Jättemycket annat fungerar på samma vis.

Dagens Bibelavsnitt ur Gamla testamentet talar om en regel man kan tycka begränsar friheten Jag läser den texten redan nu, inte senare i gudstjänsten:

Sex år skall du beså din jord och bärga dess gröda, men det sjunde året skall du låta marken vila och ligga i träda. Då kan de fattiga i ditt folk få sin föda från den. Det som blir över kan de vilda djuren äta. Så skall du också göra med din vingård och dina olivträd.Sex dagar skall du arbeta, men den sjunde dagen skall du upphöra med arbetet, så att din oxe och åsna får vila och slavkvinnans son och invandraren får hämta krafter. (2 Mos 23:10-12)

Detta var en regel. Just denna handlar om att använda tid och resurser. Det är någon sorts påbyggnad av sabbatsbudet, att låta 7:e dagen vara speciell. Poängen är då: För andras skull, inte för egen din egen. Andra och annat ställs i fokus.

Det är det övergripande med hela det regelverk och alla de föreskrifter man kan hitta i Bibeln – för andras skull, inte för egen vinning.

Då blir det två tankelinjer inför bönen om förlåtelse.

Den ena är: Har jag/du tagit oss friheter och brutit regler som skall skydda andra? Alltså satt oss själva före andra och annat? På ett egoistiskt sätt?

Den andra är: Har jag/du benhårt hållit på regler för att själva på något sätt tro oss vinna på det? Alltså sätta sig själv i centrum – vare sig det gäller inför människor eller inför Gud? För att själv meritera sig?

Längre fram i gudstjänsten läste jag Evangelietexten och ”predikade”.

En sabbat tog Jesus vägen genom sädesfälten, och lärjungarna började rycka av ax medan de gick. Då sade fariseerna till honom: »Varför gör de sådant på sabbaten som inte är tillåtet?« Han svarade: »Har ni aldrig läst vad David gjorde när han och hans män blev hungriga och inte hade något att äta? Han gick in i Guds hus – det var när Evjatar var överstepräst – och åt upp skådebröden, som inga andra än prästerna får äta, och gav också dem som var med honom.« Och Jesus sade till dem: »Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten. Alltså är Människosonen herre också över sabbaten.«(Markus 2:23-28)

Till den Bibeltexten ska jag återkomma. Startar i en annan ände.

Det finns något som heter Facebook för tankeutbyte och annat. Där finns grupper. En sådan är Prästkollegor. Där ställdes för en dryg vecka sedan denna fråga:

I morgon är temat ”tro och liv”. Som en följdfråga till temat – vilka argument/frågor möter ni angående vad som får människor i livet att inte välja (kyrkans-) tro?

Exempel: Skapelseberättelsen, Noa och fisken, Jungrufödelsen, uppståndelsen. Eller kanske att kyrkan upplevts som svår att komma in i socialt?

Intressant fråga till präster.

Jag ville vidga den och ställde frågan öppet i Facebook och gör det här och nu.

[En i bänken levererade spontant ett svar och en tankegång]

Ett svar jag fick på Facebook löd: Många tror att vara religiös/troende innebär att man måste avstå från mycket gott o mysigt här i livet: starka droppar, spel om pengar, erotisk lektyr, friheten att uttrycka sig elakt om grannen och mycket mer… Mao som troende måste man kunna ’föra sig’ … och det kan vara jobbigt för många .

Så tänker nog många som inte (ännu) vill eller vågar beskriva sig som troende, kristna eller religiösa – att det handlar om en serie måste.

Men det finns i andra sammanhang också. Bland de medvetet troende. Låt mig ge ett exempel från när jag hade mitt uppdrag som skolpräst och lärare på folkhögskolan. Det var i en grupp, en kyrklig grupp med lite blandad bakgrund. En vanlig grupp där en i gruppen ibland skapade lite irritation. Kom ofta sent. Uppfattades beskäftig.

En annan i gruppen ställde frågan till läraren/mig: Vad är det viktigaste med att vara kristen?

Naturligtvis returnerade jag frågan till gruppen – som nu till er. […]

Den som uppfattades som beskäftig gav sitt svar: Det viktigaste är att man har Jesus i sitt hjärta! – vad det nu innebär.

Då, i ett udda ögonblick, hör jag mig själv säga: NEJ!

Det blev tyst. Eleven återkom: Men visst är det viktigaste är att man måste ha Jesus i sitt hjärta!

Och jag hör mig själv säga: NEJ.

Men visst är det viktigt att man måste ha Jesus i sitt hjärta? Nu var tonen nästan desperat.

Ja, svarade jag. Det är viktigt. Men frågan var vad som var viktigast.

Viktigast är inte att jag har Jesus i mitt hjärta utan att han har mig i sitt.

Det kan repeteras med liten ändring: Viktigast är inte att du har Jesus i ditt hjärta utan att han har dig i sitt.

Och detta, att vara i Jesus hjärta, är Friheten i Kristus, dagens tema.

Många tror alltså att man måste olika saker i olika sammanhang, både i kyrka och samhälle. I kyrkliga sammanhang kan det vara att man måste hålla fast vid exakta Bibelord eller man måste gilla Pride. Det finns olika måste. Bibeltexterna vi hört tar upp måste-frågan.

Episteln ur Galaterbrevet tar oss med in i en situation där några påstod att de som trodde på Jesus måste omskäras, alltså bli judar anslutna till lagar och regler vi har i skrifter före Jesus. Paulus går till frontangrepp mot attityden ”Naturligtvis-Jesus-men-man-måste-också-annat” – vad än detta annat än är.

Evangeliet är ett annat exempel. På vilodagen fick man inte skörda och tröska ens av det som jordägare skulle lämna inom räckhåll för hungriga medmänniskors skull. Sånt måste man hålla tycker en del. Jesus ger linjen nöd bryter lag. Regler är till för människorna, inte människorna för regler. Och så tillägget, fritt översatt: Jag,Jesus, står över reglerna.

Då är vi tillbaka till Friheten i Kristus, detta att vara i Jesus hjärta.

Då och där gäller inte regler.

Naturligtvis betyder inte Friheten i Kristus att man inte behöver bry sig om någonting, att det inte finns rätt eller fel. Jesus ger ju själv regler.

Ni ska älska varandra säger han i Johannesevangeliet.

Vänd andra kinden till säger han hos Matteus.

Och det finns mycket mer – allt för medmänniskornas skull.

Det skapar vad man brukar kalla en paradox, alltså något som verkar vara motsatta saker men ändå hör ihop. Martin Luther formulerar paradoxen på detta sätt:

En kristen människa är den friaste herren över allting och ingen underdånig. En kristen människa är alltings mest tjänstvillige tjänare och var man underdånig.

Vad betyder detta i praktiken?

Du måste ingenting för att bli och vara kristen!

Inte ens på nåt vis bängla in Jesus i ditt hjärta.

Du finns nämligen i hans – eller i Guds hjärta om man så vill.

Av kärlek till oss människor valde Gud att bli människan Jesus. Gud anslöt sig till människan för att ge och göra allt för att människor – jag och du – skulle kunna anslutas till Gud. Det är klart! Fixat och färdigt! Med Jesus egna ord från korset: Det är fullbordat!

När man kollade om Jesus verkligen var död stack man en lans i hans hjärta. Då kom det blod och vatten. På altaret, när vi firar Mässa, blandas därför blodfärgat vin med vatten. I brödet tar vi då mot hans kropp. Ur bägaren tar vi emot blodet ur hans hjärta, det han gav för oss.

Men måste man ta emot nattvarden? Nej! Du måste ingenting.

Men du får för första eller femtielfte gången.ta emot Honom som har dig i sitt hjärta.

Och sedan får du på nytt gå in för att leva till nytta för dina medmänniskor.

* Till dessa räknar jag inte honom som i och för sig är från Österbotten i republiken Finland. Han har alltid haft svenska som modersmål och bott så länge i Sverige att jag inte ser honom som invandrare trots att han hejar på fel lag i hockey och i Finnkampen.

I det senast publicerade inlägget skrev jag att jag fredagen vi var i Hemavan hade skrivit vad jag då avsåg att säga i förkunnelsen i eller utanför Älvsby kyrka söndag 30 juli. I detta mellanstick redovisar jag vad det blev.

Redan i början av veckan hade jag kollat upp de Bibeltexter som var aktuella den 3:e årg på 8 e söndagen efter Trefaldighet samt funderat en del över dem. Det är ett bra sätt att förbereda sig. Samtidigt undrade jag över vem som skulle vara musikant. Den saken löste sig då en av de möjliga skickade ett SMS med förslag på 7 psalmer. Hon och jag samarbetar på det sättet. Hon kan musik bättre än jag. Av de 7 föreslagna tog vi 161, 265:1-3, 298 och 293 – kolla gärna.

Beredelse

En formulering ur den epistel vi kommer att få höra om en stund:

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. (...) ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: ”Abba! Fader!” (Romarbrevet kapitel 8 verserna 14-15).

Anden gör en till söner.

I gammal grekiska kallas barn av bägge könen för söner, både pojkar och flickor. Det är nu hos oss söner betyder bara pojkar. Flickor kallas döttrar. Glos-ordagrant blir det söner men sak-ordagrant är barn bättre.

Så – När hände det? När blev vi barn?

Dopet gör den som döps till barn åt Gud. Där sker en födelse som likt den vanliga bara kan ske en gång. En gång född kan inte bli ofödd.

Den som döpts blev det för att leva – som barn åt Gud, den absolut goda föräldern.

Det livet påminner om våra ”vanliga” liv där barn med goda föräldrar tyr sig vid föräldrarna också efter att ha gjort ofog. Då söker och får barnet inte främst godkännande av ofoget utan erkännande som barn – som erkänner sitt ofog.

Vi är i förhållande till Gud sådana erkända barn. Därför kan vi i bön om förlåtelse erkänna vårt ofog i tankar, ord och handlingar.

Innan huvuddelen av förkunnelsen lästes Jeremia 7:1-7 samt huvudtexten Matteus 7:13-14.*

Sedan sa jag detta – ungefär.

Nu har vi hört alla tre Bibelavsnitten. Ett anknöt jag till i början av gudstjänsten. Nu är det de andra två som vi får fundera kring – de som handlar om omvändelse.

Omvändelse. Vad är det? Vilka och vem gäller det? Vända till vad? Från vad? När? Varför? Hur?

Och till vem/vilka riktar sig Guds uppmaning om omvändelse?

1 Jeremia-texten (7:1-7) ger en ledtråd.

Platsen för hans omvändelseuppmaning på 700-talet före Kristus är porten till Herrens hus, alltså templet i Jerusalem. Och målgruppen är dem som går in för att tillbe.

Det är en målgrupp. De som redan tror. De som redan söker sig till gudstjänster och liknande. Folk som vi som är här. Som uppmanas till förändring.

Profeten ger exempel aktuella då som nu – handla rätt mot varandra. Inte förtycka och behandla grupper illa och nonchalant – invandrare, ekonomiskt utsatta osv.

Vad innebär den uppmaningen idag – för oss som söker oss till Herrens hus för att be?

Vad betyder det för åsikter om och hur vi bemöter och talar om dem Gud värnar om?

Kan man vara främlingsfientlig och socialt försumlig – om man vill vara kristen?

Eller ska man omvända sig från sånt?

2 Jesustexten ur Bergspredikan ger en större vinkling av omvändelse.

Till att börja med vänder han sig till alla – stor skaror följde honom från …..

Troligen av nyfikenhet men knappast ännu inte av beslutad tro.

Och de var judar. Där och då.

(Senare - efter Jesus död, uppståndelse och himmelsfärd samt vid Pingsten när följeslagarna utrustades med DHA – går Kyrkan/församlingen vidare till alla folk med uppmaning till omvändelse och erbjudande om syndernas förlåtelse.)

Jesus uppmanar alltså ALLA han får kontakt med till omvändelse.

Inte bara en begränsad grupp redan andligt intresserade.

Han går utanför den inre kretsen som redan beslutat sig – typ oss – till folk omkring oss också.

Han uppmanar då till ett vägval. Som är avgörande.

Och han gör det med bilden av portar och vägar och vägslut.

Detta är lite barskt. Pessimistiskt. I alla fall verkar det så.

Vi tänker gärna att tro, att bekänna sig till Gud/Jesus är något som ska förenkla, att göra det lättare.

Jesus verkar mena att det är tvärt om. Inte lätt men rätt.

Den smala vägen är allså knepig. Lika knepig som den var för Jesus.

Den handlar om att lita på. Den handlar om att låta Guds vilja vara det som råder vad gäller rätt och fel. Inte majoritetens. Inte ens min egen.

Det betyder inte att jag själv eller majoriteten alltid skulle ha fel. Men när majoriteten eller jag själv inte stämmer med Gud är Guds väg den smala vägen – rätt, inte lätt.

Den trånga porten är starten på den smala vägen.

Den breda vägen har som ingen märkbar start, inte heller synliga diken. Där är man bara på väg åt det håll den leder.

Den trånga porten är starten på den rätta vägen. Vad är då denna trånga port? Och hur trång är den?

Man brukar säga att en del saker kan man inte få med sig genom den trånga porten.

På ett annat ställe säger Jesus att rikedom är en sådan sak. Det är lättare för en kamel…

Egna brister, till och med laster, brott mot de 10 buden är INTE en packning som stoppar en vid den trånga porten. Många tror att det skulle vara så men då är det inte. Det bagaget har nämligen Jesus själv tagit när han gav sitt liv för oss. Tack vare Jesus är det undanskuffat och INTE något hinder för att genom den trånga porten söka gå den smala vägen. Din orättfärdighet – ett gammalt ord – är inte ett hinder.

Men egenrättfärdigheten – ett annat gammalt ord – hindrar. Vad är det?

Jo, det är tanken att du själv är så hygglig att Gud ska vara helt belåten. I den tanken gör man sig egentligen oberoende av Gud som blir bara EN grej på ett i övrigt duktigt liv.

Men Gud/Jesus vill inte vara EN grej, ett inslag. Gud/Jesus vill vara grejEN.

Och att fästa sin tillit, sin tro, på Jesus ensam kostar på för många, blir en trång port.

Strax firar vi Mässa. Till åminnelse av Jesus och det han gjort.

Orden åminnelse av – ännu ett gammalt uttryck – är på Bibelns grundspråk och tankevärld mer än till minne av. Det handlar om att innesluta sig i, existera på grund av, förenas med Jesus och det han gjort – själva grejEN. Honom får vi ansluta oss till, än en gång omvända oss till, ta emot och lita på. Amen.

* Du kan, noble Bloggläsius, leta upp de avsnitten i din Bibel eller här.

Ett blogginlägg nästan varje dag?

Kan det bli annat när det den 1 juni bara varit en handfull plusgrader och regnet innehållit spår av snö? Bloggar man inte då bloggar man aldrig.

Till detta intro fogar jag upplysningen att rubriken också skulle kunnat vara snart färdig.

Det har hänt att jag här berättat om mitt sega obegripliga projekt att sortera in i något slags system de manus jag har för predikningar, beredelseord, föredrag och annat som jag yrkesmässigt levererat genom åren. Från början av min prästgärning (och lite innan) hade jag ordning på grejerna men de sistlidna kvartsseklet samlades det mesta bara på hög i näst intill total huller-om-buller-ordning.

Förutom volymen av manuskript i fulltext ställdes jag inför problemet med kategoriseringen. Vad är vad? Var går gränsen mellan predikan, betraktelse och eller annat? Hur skall de till A6 vikta A5-lapparna ställas i kortlådorna? Kronologiskt? Kyrkoårsbundet? Platscentrerat?

Naturligtvis gjorde jag upp en plan och beslöt mig för ett system. En Bibelboksordning blir bäst då det mesta oberoende av genre, tidpunkt eller sammanhang är knutet just till Bibeltexter. Sånt jag sagt i anslutning till Första Mosebok kapitel 1 kommer därför först och allra sist reflektioner kring slutet av Uppenbarelseboken. Lätt som en plätt! Men…

Ibland, faktiskt ganska ofta, har jag surrat kring samma Bibeltext, kanske med flera år emellan. Att bara ”återanvända” samma predikan säg varje Första Advent har jag näst intill totalt låtit bli. Jag har också (nästan) alltid gått in för att skriva nytt i fulltext, inte stödord och stolpar. Detta har skapat en hel del ”dubbletter” som jag då sätter i kronologisk ordning. Om ett manus för exempelvis ett beredelseord sysslar med bara en del av det Bibelavsnitt som kanske ett predikomanus tar upp i större utsträckning placeras delen efter helheten. fortfarande kronologiskt.

Jag är nästan klar. Predikningar och annat runt Hebreerbrevet och till Nya testamentets slut återstår.

Och en del annat. Så kallade kasualtal – i klartext vad jag sagt främst vid begravningar men också vid en del dop och vigslar – står fortfarande i kronologiskt ordning. Alla dop- och vigseltal har dock inte egna manus men för varje begravning skrev jag ett eget.

Föredrag med tema, inte direkt Bibeltext, ska jag också fundera över om det går att göra system av. Fusklappar och körscheman för klockrena Bibelstudier – tre A5-pärmar – skulle kanske också på något vis integreras i det hela eller kanske hänvisas till. Hur har jag inte bestämt. Samma sak med en del jag skrivit här på bloggen.

En slutfråga inställer sig: Till vad nytta?

Vem i hela världen är intresserad av eller kan ha glädje och nytta av runt 15 kilo prästpratsmanus där mycket är handskrivet så att nätt och jämt jag själv förmår tyda vad som står? Är ens jag själv nyfiken på hur jag på 1980-talet tacklat till exempel liknelserna i Lukas kapitel 15 och jämföra det med funderingar jag levererat 35-40 år senare? Skulle jag dyka ner i sådant klingar ändå orden till vad nytta?

Kanske skall rubriken uttryckas med lite mer självdistans: I alla fall hade JAG kul. Om andra tyckte det var skoj kan jag inte bedöma.

Vad var det då som var så roligt?

Svar: De uppdrag jag fått och genomförde igår.

Den ursprungliga tankegången – vill jag minnas – var att jag fått förtroendet att leda gudstjänsterna i Älvsby och Vidsels kyrkor klockan 11 respektive 16. Det har jag gjort förr. Inget anmärkningsvärt alls. I någon sorts ursprungstanke fanns också att det skulle vara gudstjänster med Mässa, alltså Nattvard. Helt OK! Det är faktiskt det enda rätta och rimliga att man i en kristen församling varje söndag, kanske oftare, dukar nattvardsbordet. Med församling menar jag här de personer som samlas. Det synsättet får till följd att Älvsbyn och Vidsel 3,5 mil från varandra på något vis är två församlingar – i en kyrkoorganisatorisk församling. Men nog om den saken – i alla fall för nu.

Den ursprungliga tankegången blev ändrad av praktiska skäl jag inte helt och fullt känner till. Med det menar jag inte att anledningarna inte skulle vara vettiga. Jag menar bara att jag inte känner till detaljerna. Resultat blev i alla fall att det man slarvigt kan kalla ”min söndag” ändrades till sitt innehåll och blev en så kallad Äventyrssöndag – som jag nämnde i förra inlägget.

Äventyrssöndag är egentligen vad man förr kallade Familjegudstjänst och ett avsteg från tankegången Mässa varje söndag. Jag köper det avsteget en gång i månaden. Att söka knyta samman den vardagsverksamhet som finns för barn i olika åldrar (och deras familjer) med en speciell gudstjänst är vettigt och jag tycker också det är lämpligt att då inte fira nattvard annat än vid något tillfälle under året – än så länge.

Resultatet av kardemumman blev i alla fall uppgiften att söndagen Sexagesima med ett gäng barn tackla en Bibeltext. Visst är man ganska fri att välja Bibelavsnitt men jag har en förkärlek för att hålla mig till det kyrkliga årets texter – om det inte blir alldeles omöjligt. Med det synsättet blev det tredje årgångens Evangelium, noga räknatkapitel 6 verserna 60-69 ur Johannes berättelse om Jesus.*

Jag läste en gång en bok om vuxenpedagogik. Professorn som hade skrivit den berättade att hon vid ett tillfälle i något sammanhang kört fast när det gällde att få till och förmedla vad hon tänkte och jämrat sig över detta för sin make. Kan du på något sätt rita upp hur du tänker? frågade han. Nej! blev svaret. Maken som var/är ingenjör sa då lugnt: Kan du inte rita det du tänker har du inte tänkt färdigt.

Det är en av anledningarna till att jag faktiskt ofta försöker rita upp eller på annat sätt illustrera det jag vill förmedla – om så i något så enkelt som en sak eller ett flödes-schema jag till syvende och sist inte jämt delar med mig av. Dock är det så att jag försöker hitta en bild vare sig målgruppen är vuxna eller barn. Jag menar dessutom att med barn blir det extra viktigt, klurigt – och roligt.

Bilden högst upp togs av en person som var i kyrkan och visar en del av min framfart. Den andra bilden är det A5 jag hade som grund förmina fusklappar och som de vuxna i Vidsel fick när samma text dryftades där.

Om inte annat kan jag säga att åtminstone jag hade kul i bägge gudstjänsterna. Barnbarnet Lisa 5½ tyckte efteråt att morfar var bra på att rita men anmärkte också att figurerna inte hade några halsar. Henner hulda moder och också hennes moster som varit med förr konstaterade att De gubbarna har saknat hals i 30 år!

* Där står: Många av Jesus lärjungar som hörde honom tala sade: ”Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?” Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: ”Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror.” Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: ”Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern.” Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: ”Inte vill väl ni också gå er väg?” Simon Petrus svarade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige.”

Nu har jag ritat – en del syns på bilden – vad jag tänker rita och berätta i morgon den 12:e februari. Då är det Äventyrssöndag, alltså Familjegudstjänst, i Älvsby kyrka 11.00.

I en annan kanske mer "vuxen" tappning kommer samma saker upp i gudstjänsten i Vidsel 16.00.

Hur de två orden på var sin sida om och i rubriken funderar jag ibland över – så också idag. Nu gäller mina tankar inte främst djupa filosofiska grubblerier om sambandet mellan sanning och osanning eller mellan hur vi uppfattar tillvaron och tillvaron i sig är. Inte ens förhållandet mellan vad politiker säger och hur tingen ser ut är på min tapet. Mina funderingar är mycket banalare än så.

Med fusk menar jag vad som står på de fusk-lappar jag skriver inför uppdrag att då och då förkunna – som brukar kallas ”att predika” – i en kyrka eller annan gudelig lokal. Lite mer än hälften av gångerna blir det handskrivna manus i fulltext med hela meningar så som jag kan tänka mig säga dem. Ord för ord. Kanske en tredjedel men absolut inte fler av fusk-lapparna produceras maskinellt i ordbehandlare och skrivare. Egenskapen är dock den samma: ord för ord i fulla meningar. Så ser fusket ut.

Muntlig verklighet blir en annan – oftast. Inte så att jag dumpar det förberedda men det som blir sagt blir inte exakt det som är skrivet. Jag är ganska manus-trogen men uppfattas troligen som ganska fri i förhållande till mina manus. Jag säger mer än jag läser – typ. Resultatet blir i alla fall att fusk och verklighet inte helt stämmer överens.

Texten i resten av denna bloggpost är en mycket lätt textvariant av fusk-lapparna jag hade vid Högmässan i Älvsby kyrka igår Söndagen före Domsöndagen. Vill man använda Bibelvetenskaplig terminolog kan man säga att det är mitt fusk men i en annan läsart Håll till godo.

Efter psalm 495:1-4 och Bönen för barnen sa jag detta till Beredelse:

Vaksamhet och väntan är temat.

Väntan på Jesus återkomst. Slutet av det kyrkliga året.

Slutet på världen som vi känner den.

Men egentligen mer Början på en ny värld.

Eller fortsättning på en värld som redan börjat.

I ett av Bibelavsnitten som kommer att läsas – brevtexten – ger Jesusrepresentanten Paulus denna uppmaning: Undersök själva om ni har tro, pröva er själva.

Det är farligt. Kan vara farligt. Om man bara ältar och skadar sig själv, finner 1000 fel och ursäktar alla.

Undersökningen Paulus talar om är om ni har tro – tillit till Jesus. Är det honom vi litar på, anförtror oss till och räknar med? Det Han gjort och Hans förlåtelse?

För att vi ska påminnas om det, om Honom, börjar alltid våra gudstjänster med Hans förlåtelse för det vi kommer fram till när vi undersöker vår tro, det vi gjort, sagt, velat.

Så – undersök, tänk efter, be och bekänn.

Gudstjänsten gick vidare. Efter Gradualpsalmen 314 läste jag Lukasevangeliet kapitel 12 verserna 35-40 och fortsatte:

Detta var en liknelse, en berättelse Jesus ger för att folk skall tänka. På Vem är vem i berättelsen? Vem menar Jesus är husets Herre? Vem/vilka är tjänare/slavar? […]

Ska man vara noga så är sammanhanget i Lukasberättelsen inte direkt Vaksamhet och väntan justinför Jesus återkomst. Det han säger gäller mer allmänt. Att man valt liknelsen som en av texterna i slutet av vårt kyrkliga år ger utöver detta allmänna en Jesus-återkomst-klang som riktar oss mot något i kristen tro som inte skett än utan ligger i framtiden vare sig den är nära eller avlägsen. Det är inte fel att låta Vaksamhet och väntan gälla Jesus återkomst men attityden skall egentligen gälla generellt.

Jag tänker att det finns olika Vaksamhet och väntan kring detta med – och nu syftar vi på det – Jesus återkomst. Tjänarna/slavarna/vi/du/jag väntar på olika sätt. Och sammansatt – typ. Sammansatt som den här campingstolen som i all sin fånighet får illustrera temat Vaksamhet och väntan.

När man väntar på någon – inbjudna gäster, goda vänner, någon man är kär i eller vem som helst – så Skyddar man det man fått ansvar för och Städar undan. Man vattnar blommor och plockar skräp, sopar, dammsugar och knäskurar tak. Städa är ena benet i Vaksamhet och väntan – på folk. Så är det också när det gäller Jesus och hans återkomst. Städa undan!

Eller för att uttrycka det med traditionella kristna termer: Göra bot. Det är att erkänna och be människor och Gud om förlåtelse.

Den saken gäller generellt men är också kopplad till att Jesus skall komma tillbaka. Den kopplingen är gammal. Förutom i Nya testamentet hittar man den till exempel i en kristen skrift som inte finns i våra Biblar men är jämnårig med de yngsta delarna – 90-talet. Där finns en bön som slutar med Må nåden komma och denna värld förgås! Om någon är helig må han komma; om någon inte är det ska han göra bot. Maranata. (som är arameiska och betyder Du vår Herre – kom!) Den finns bearbetad ett par sidor från slutet i Psalmboken. I Bönboken är det nr 203.

Städa undan får vara ena benet i Vaksamhet och väntan.

Göra i ordning är det andra benet.

Att hålla ordning gäller ju jämt men blir extra när man väntar någon.

Det innebär att Sköta det man ska och se till att det man fått att sköta är omskött. Det är att ta de ansvar man fått. Som människa. Som döpt. Som kristen. I vardagen. I församlingen.

Det innebär att Göra i ordning rätt – för människornas skull.

Det är Kyrkans uppdrag. Allas uppdrag, mitt och ditt. Göra i ordning.

Ibland och ofta är det svårt att veta sitt eget uppdrag. Vad tror jag Jesus vill ha gjort? är en vettig fråga att ha som utgångspunkt.

Hur som helst är Göra i ordning andra benet i Vaksamhet och väntan.

Se ut genom fönstret – tredje benet.

Så gör vi ju när vi väntar gäster. Vi håller koll på uppfarten, ser om de kommer. I Vaksamhet och väntan på Jesus återkomst gör vi på ett liknande sätt. Vi ser ut genom fönstret – bildligt talat.

Här kan Älvsby kyrkas fönster ge riktningarna.

Det finns runda fönster mot himlen. De är tänkta att vara en stiliserad törnekrona och påminna om att Jesus gav sitt liv för oss på korset och på så sätt öppnat vägen till himlen, till Gud, för oss. Den riktningen ser vi i när vi ber, firar gudstjänst, läser Bibeln osv – bildligt talat.

Genom kyrkans fönster i markplan ser vi världen kyrkan är till för, som vi är till för. Samhället och medmänniskorna. Tredje benet i Vaksamhet och väntan kan man säga är att se ut genom fönstren.

Benen på min campingstol är inte separata. De är hopkopplande.

På samma vis är det med benen i Vaksamhet och väntan. De sitter ihop – att städa, att ställa i ordning, att ha koll utåt. När vi väntar någon gör vi ofta de tre sakerna samtidigt. Så är det också när vi som tjänare/slavar väntar husets Herre – Jesus.

En viktig sak till behöver nämnas: Det som kommer har redan börjat.

Jesus pratar ju om det. Han pratar om en relation mellan husets Herre/ägare, han själv, och hans tjänare/slavar, alltså vi.

Man kan ge det en tanke. En tjänare/slav är anställd/köpt. Det har man inte bestämt sig för att bli.

Orsaken till relationen/förhållandet finns alltså hos Herren, hos Gud/Jesus. Det bygger på Hans beslut att göra oss till sina tjänare. Hans förtroende. Detta ar sagt ofta och behöver sägas på nytt:

Gud är alltså först! Utan oss och utanför oss, utanför våra kvaliteter och egenskaper älskar och älskade Gud världen på så sätt att Gud blev människan Jesus och gjorde allt. Och gör allt. Gud låter människor komma med budskapet om Jesus. Gud Kallar. Ger lust. Tänder tro. Förmedlar och skapar i dopet. Förlåter. Ger sig själv till oss i Mässan.

Det Gud gjort och gör placerar oss/dig/mig som betrodda tjänare/slavar med trefotsuppdraget att i Vaksamhet och väntan – städa, arrangera och se ut genom fönstren.

Vad som blev sagt är inte exakt vad som fanns på fusk-lapparna jag hade med eller i denna bearbetade variant. Det muntliga är en verklighet i sig.

Förresten: De övriga psalmer var 256 och 490.

”Att leva tillsammans” är temat för söndag 30 oktober – som också är den 20:e söndagen efter Trefaldighet i den kyrkliga kalendern. Temat dyker därför upp i Gudstjänsten med Nattvard i Älvsby kyrka klockan 11 genom Bibeltexter, böner, sånger osv. Temat ”Att leva tillsammans” kan gå åt flera håll – leva med andra, med varandra och med Gud/Jesus. Det får vi fundera över tillsammans, vi som är där. Jag skall dela en del tankar. /Stig Strömbergsson, pensionerad präst/

De kursiverade orden ovan var den ”pålysningstext” jag om lördagen publicerade på Älvsby församlings Facebook och via en del SMS-meddelanden. Jag brukar på det sättet ”påannonsera” de gudstjänster jag fått förtroendet att leda. Om det är till nytta eller fungerar som en varning kan jag inte bedöma.

I vart fall blev det så att jag igår ansvarade för en Högmässa – fast det inte kallas så nu – och sedan för en Dopgudstjänst kl 13. Dopet ordar jag inte vidare om nu annat än att nämna att sviten skrikfria dop håller i sig, om än med knapp nöd. Högmässan var definitivt gnäll- och skrikfri. Ingen av oss 30 som var där vrålade vare sig Sluta! eller Håller inte med! Inte heller skanderades En gång till! Det var som vanligt alltså men lite sällsynt i den mening att jag i min förberedelse använt dator och ordbehandlingsprogram, inte penna och handstil, för mina fusklappar. Det betyder att det kom att finnas ett skrivet manus möjligt att publicera efter en lätt bearbetning. Var så god!

Efter psalm 289, några bönemotiverande ord kring barn och bön för dessa kom Beredelsen – Skriftetal som det hette förr i världen.

Att leva tillsammans drar åt flera håll – familj, dem man får kontakt med, vänner, Gud/Jesus. I Bibel och kristen tro hör hållen ihop – alltså förhållandet till Gud och hur man förhåller sig till sina medmänniskor. Går inte att separera. Och det märks på många ställen.

Det dubbla kärleksbudet om att älska Gud över allt och sin medmänniska som sig själv är ett exempel.

Att profeter kritiserar förtryck och försummelse av fattiga och utsatta och ger det diagnosen svek mot Gud är andra och vanliga exempel.

Att breven i Nya testamentetger tydliga uppmaningar till dem som tror att älska varandra och andra är exempel.

För att inte tala om Jesus själv i ord och i det han gör.

Gud bryr sig alltså om hur vi är mot andra och varandra. Och verkar alltid stå på den drabbade och svagares sida. Bed till Gud och heligt vandra, sköt dig själv och skit i andra är inte en kristen linje – hur vanlig den än kan vara också hos oss som tror. Bed till Gud och heligt vandra, lev och verka för de andra är en bättre linje.

Här får vi tänka efter och se på oss själva. Kritiskt. Vad gäller värderingar, attityder, vägval, åsikter, ord, praktiska gärningar eller inte. Det handlar om synsätt mot andra. Och bemötande av drabbade – avsidestagna, flyktingar, nödställda, andra än vi själva.och om vi väljer att ha Guds attityd eller inte – i Att leva tillsammans.

Vi tänker efter, ber och bekänner.

Vad det led lästes Bibeltext – Ruts bok 1:6-19 och Hebreerbravet 13:2-3. Vi sjöng psalm 86 och efter att jag läst Johannesevangeliet 11:1-7 sade jag detta:

Bibeln är ett bedårande barn av sin tid. Eller sina tider för 4000-3000-2000 år sedan.

Folk då var inte dummare än vi. Inte heller vare sig ondare eller godare. Däremot visste de mindre än vad vi vet och har möjlighet att veta. Det är en skillnad. Vi vet eller har möjlighet att veta hur folk har det och hur människor kan drabbas i vad som idag är Brasilien, Bangladesh, Myanmar, Ukraina, Jemen, Iran. Många av de platserna visste man inte om i Biblisk tid. Synvinklar då var mer begränsade – till det egna samhället, dem som dök upp, familj och vänkrets. Därför är det sådant som kommer i texterna idag när temat är Att leva tillsammans.

Den långa texten ur Ruts bok till exempel – om en svärmor och en sonhustru. Alltså en familj. Ruts bok om 4 kapitel har en helt annan poäng än denna – som du kan hitta själv om du läser den i eftermiddag. Men saken om familjen finns där – och hur det där är Att leva tillsammans.

Uppmaningen i Hebreerbravet talar om folk man kommer i kontakt med. Då var det folk som dök upp. Idag har vi kontakt med många fler än då. De dyker upp i TV, radio och på andra sätt. Här tänker jag att Bibelordet behöver så att säga ”växa ut” över sin bokstavliga tidsbundna lydelse det hade när det skrevs – när det gäller sånt som Att leva tillsammans. Får inte Bibeltankarna då rentav bäring till att ha att göra med hur vi ser på bistånd, flyktingmottagande, socialt utanförskap och annat både i samhällsliv, kyrkoliv, privatliv och politik?

[Här hade jag tänkt säga Frågor och tankar kring detta? och ge utrymme för inlägg. Jag gjorde inte så av tids- och lite feghetss-skäl.]

Så till Johannestexten.

Lasaros och hans systrar har Jesus som vän. Det sas i den tredje texten, den jag läste. Vänskap är också en relation som har att göra med Att leva tillsammans. Och där Jesus bär sig illa åt – kan man tycka. Han struntar ju i att hans vän är sjuk. Kutar inte alls iväg för att hjälpa till som vänskap kräver. Eller?

Här tror jag sakerna är dubbelbottnade. Hela berättelsen i det långa kapitel 11 i Johannes-evangeliet berättar inte bara om den enskilda händelsen där och då. Jag skall inte berätta hur allt gick utan det får ni läsa själva i kapitel 11 men när Johannes på 90-talet tar med det i sin Jesus-berättelse tror jag han vill ge en botten till om Att leva tillsammans med Jesus, om att vara hans vän.

Att vädja till Gud/Jesus när tråkiga saker händer – sjukdom i Lasaros fall – är både rimligt och rätt. Att systrarna skickar bud är helt OK. Men då kommer inte sällan det knepiga som många, också systrarna, fått erfara: Gud/Jesus verkar inte reagera direkt. Inte ens reagera alls. Fast han är ens vän. Och man vill vara Guds vän.

Att vara med om sådant är inte kul. Det kan få en att tvivla på vänskapen – både om Gud/Jesus är ens vän och om man själv är vän till Gud/Jesus. Det är inte kul men det kan lära oss något. Bland annat att Gud/Jesus inte bara är en kypare som skall betjäna oss när vi knäpper med fingrarna. Vänskapen från Guds/Jesus sida är djupare – och finns i alla fall. Den bygger ju på hans kärlek som är samma oberoende av hur vi har det och vad som händer med oss.

Lite måste vi nu titta framåt i kapitel 11. Jesus går ju till Betania och möter sina vänner. Den ena systern – Marta – grälar på honom. Med all rätt. Vännen som kan bota borde väl ha dykt upp!

Jesus är deras vän och vänner står pall för en utskällning. Och han lovar Marta mer än hon önskade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Och mitt i sin sorg efter brodern och mitt i sin besvikelse ger då Marta Jesus-vännen sin och vår bekännelse: Jag tror du är Messias, Guds son, han som skulle komma hit till världen. För Att leva tillsammans med människor Gud älskar skulle hon kunna ha fortsatt.

Det är där Att leva tillsammans med Gud/Jesus vilar. Inte i Martas högljudda eller Marias tysta sorg, inte ens i Lasaros läge och familjens utsatthet. Guds-vänskapen, Jesus-vänskapen, beror inte på dem eller på oss utan på Gud ensam.

När detta i med Lasaros hänt... Jag berättar inte slutet. Det får du läsa själv men som ledtråd ger jag att ordet lasarett kommer ur namnet Lasaros.

När detta med Lasaros hänt bestämmer sig Jesus motståndare för att döda Jesus. En av dem säger utan att fatta hur sant han talade: det är bättre att en enda människa dör för folket än att hela folket går under.

Han – översteprästen Kajafas – fattade inte hur sant han sa. Han fattade inte att det var själva anledningen till att Gud blev människan Jesus – för att ge sitt liv för vänner och fiender så att alla ges möjligheten som Gudsvänner Att leva tillsammans med Gud, varandra och andra.

Övriga psalmer var 399 och 58.

Inte sällan har det den sista tiden blåst en envis nordan. Det hör till årstiden. Försommaren är här, nätterna är ljusa, solen varm men vinden sval – kall när den är hård. Inget att bli upprörd över.

Det vildblåser också i Riksdagen. Jag vet inte vem eller vilka som verkar mest blåsta – den politiska vildan, Sverigedemokraterna, de övriga oppostionspartierna eller statsministern på rättmätigt dåligt humör. Jag har skrivit en annan text om den saken men (ännu) inte publicerat den här på min anspråkslösa blogg där den kanske kommear att läsas av näst intill inga alls.

Pingsten har i alla fall passerat. Detta år blev den också i samhället en dubbelhelg. Annandag Pingst försvann som allmän helgdag men – och detta är viktigt – fortsatt en kyrklig helgdag med givna Bibeltexter, gudstjänst i varje församling och/eller en del annat. I den rådande sekulariseringen gjordes 6 juni till arbetsfri dag för att kunna fira svenskheten effektivare och Pingsten fick stryka på foten. Att samhället gör si eller så må vara en sak. Det intressanta är hur man gör i kyrkor och församlingar. Inom frikyrklighet och andra liknande sammanhang följer man inte ett kyrkligt år på samma vis som man brukat göra i Svenska kyrkan och andra rediga samfund och att Annandagen inte finns där är inget att förvåna sig över. Nu tycker jag att också bland de rediga blandas korten ibland både vilt och bort. Annandag Pingst försvinner och särskilt rörigt blir det ett år som i år när den världsliga blå-gule-dagen infaller på den kyrkliga Annandagen. Det blir rörigt då Pingsten ju är nationalismens totala motsats.

Jag var i gudstjänsten på Pingstdagen den 5:e. En redig Högmässa där vi bland annat fick belyst hur den splittring vad gäller kulturer, språk och med tiden nationaliteter hade sitt ursprung i människors försök att ockupera himlen och ta makten från Gud. Exakt så uttryckte sig inte helt och fullt den yngre kollegan men han berörde berättelsen om Babels torn i Första Moseboken kapitel 11 och att Pingstens händelse i Jerusalem 50 dagar efter att Jesus uppstått ur graven är en motvikt till detta. Helt rätt! För att visa att nationalism och uppdelningar inte gäller i kyrkan gavs utrymme för textläsningar på ukrainska, engelska och arabiska – förutom svenska. Dessutom gav han efter sin prediken en kortare Summary in English som jag med hans tillstånd publicerar här och nu:

The story of Pentecost is a story about how God sanctifies the different languages and cultures of the world. In Genesis we hear the story of the tower of Babel, and how God stops humanity from building the gigantic tower by making them speak different languages, instead of one common tongue. And it would seem that the message in Genesis is that the differences between peoples and nations and language-groups are a problem – it is what stops humanity from achieving common goals.

But that isn’t the end of the story. In Jerusalem at the first Pentecost of the Christian Church, it seems as though God redeems the diversity of humanity. God does not want the diversity to be an obstacle, but a blessing. Through the power of the Spirit, diversity could instead be a sign that the calling of Jesus does not mean we should all become copies of each other, but instead find the blessings in both our own heritage, and in the heritage of our brothers and sisters in Christ.

Sometimes the Church hasn’t appreciated diversity, but instead sought to erase it and turn the Communion of the Saints into “the Communion of the Same”. It has caused harm worldwide through history. But in Revelation chapter 7, we get to see the vision of a multitude of people in front of God’s Throne, and they are of every nation, every tribe, every kingdom and every language on earth. Therefore it is our calling, as baptized disciples of Christ, to seek this diverse community of the Church. And it happens when we, through the Spirit in our hearts, find the patience, wisdom and love for our neighbor, that we can manage to live with both the challenges and the blessings of the sanctified, diverse communion of saints. Then the World will see Christ in us, and believe. And the world needs just that. The world needs us.

Innan gudstjänsten var jag, Primärhustrun och yngste sonen förbi lilla Lisa som den 5:e fyllde fem år. Kalaset skulle anstå till dagen efter men lite uppvaktning på rätt dag tillsammans med hennes farmor och farfar var ändå på sin plats. Det är spännande att fylla fem men det var den 6:e som det skulle stor-kalasas med fler födelsedagsklappar, kusiner och glassbomb. Att då ”nationaldagsfirandet” fick stryka på alla fötter är närmast en självklarhet och jag slapp fundera över om jag skulle sanktionera eller bojkotta det storsvenska intrånget i den kyrkliga helg som faktiskt har rubriken Andens vind över världen. OBServera:...över världen!

Och jag upprepar: Pingsten är nationalismens motsats! Kyrkan är en över-nationell grej, inte något sverigedräktsklätt tjolahopp och jag tycker Kyrkan skall hålla sin fana högt!

Så var det sagt!

Det är Långfredag, värd att fokusera på och påminna om både med bild som blir större om man klickar på den, lite poesi och tanke i fotnotsform. Gudstjänsten i Älvsby kyrka avslutades med nr 138 i Psalmboken.

Jesus, du mitt liv, min hälsa, Jesus, du för mig är död.

För att mig från mörkret frälsa gick du ut i natt och nöd.

Intet kan mig nu fördärva. Liv och glädje får jag ärva.

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

Du min Jesus, måste höra, smädelser och hot och hån.

Band och bojor fick du bära, du som är Guds egen Son,

för att mig från banden lossa, mina tunga kedjor krossa.*

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

Du fick lida kval och pina, törnet gav dig djupa sår.**

För att läka såren mina fick du böjd och blodig stå.

Du fick bära korsets plåga. Jag fick liv och hopp som gåva.

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

Nu dig tackar allt mitt hjärta, Jesus, för din bittra nöd,

för din ångest, för din smärta, för ditt kors och för din död.

Tack för allt det bittra, svåra som du led för synder våra.

Pris och ära tillhör dig, Jesus, du som dog för mig!

* Texten är lite annorlunda i finska kyrkans svenskspråkiga Psalmbok. Där står i vers 2 onskans tunga, inte mina tunga kedjor. Man kan fundera kring om det blir någon betydelseskillnad och i så fall hur.

** Första raden i tredje versen är också lite annorlunda. Den finska har varianten Du fick lida kval och pina, och med törnekrona gå men det ändrar nog inte betydelsen alls.

Ska man fråga så – till vilken nytta?

Alltså lägga en nyttoaspekt på allt? Eller en del?

Blir inte att jämt nyttovärdera bara strebermentalitet?

Ibland brukar man säga – eller brukade man säga – att vi svenskar har Luther på axeln. Med det syftar man på en humorlös trist halvt asketisk hållning med sparsamhet, jantelag och pliktuppfyllelse som ideal. Förra kungens valspråk Plikten framför allt finns kvar – helt rätt! – och gör att vi snällt vaccinerar oss – helt rätt! – och köper närproducerat – åxå rätt! – samt lever i allmän lydnad för överheten och är tveksamma till att sticka ut dubbelhakorna och yttra profilerade åsikter. Om det är Luther eller, vilket jag snarare tror, Calvin som i detta sitter på axeln vette kissemissen. Tankarna och känslorna kommer i alla fall som gör att jag frågar mig: till vilken nytta?

Med 48 timmars varsel fick jag ta över förtroendet att igår leda Gudstjänst med Nattvard i Älvsby kyrka.* Den i selen verksamme yngre kollegan hade blivit hes och hostig. Att hans lagligt sammanvigda hustru som är verksam i sjukvården var testad och befunnen covidistisk innebar att kollegan placerat sig i rekommenderad husarrest. Pensionsgubben, alltså jag, ombads kliva in.

48 timmars varsel är inget problem. Skapar ingen stress alls. Det är gott om tid att fundera lite smått och framställa fusklappar för vad som kan sägas. Dessutom var psalmvalet redan gjort. Vi blev drygt 30 på plats i i kyrkan. Möjlighet fanns att via nätet följa det hela hemma. Hur det blev kan man se här. Och fråga sig: till vilken nytta?**

Det blev alltså ett litet manushäfte till, ett manus att att lägga till de kilon av manusar jag sparat genom åren från en uppsjö av gudstjänster och sammankomster om vilka jag måste få ställa frågan: till vilken nytta?

Om att som jag berättat om tidigare sakteligen sorterar och katalogiserar alla dessa gamla manuskriptkan man verkligen fråga: till vilken nytta?

OS är i alla fall slut nu – för denna gång. Andra kommenterar det bättre än jag. Det mesta har varit kul att se på även om man givetvis kan fundera över nyttoaspekten. Hur som helst är det nu förbi för den här gången. Kanske blir det mer bloggning nu. Och bokläsning. Men också kring mal tanken: till vilken nytta?

Eller skall man bara skita i att lägga nyttoaspekt på allt? Att bara ta dan som den kommer, chilla och softa och bara göra nästan ingenting – och då verkligen undra till vilken nytta?

* Det gamla ordet Högmässa tänker en del är obegripligt för den stora hopen. Man har rubricerat om det till Gudstjänst med Nattvard som faktiskt egentligen inte är mer begripligt.

** Strimningen via Facebook innehåller hela gudstjänsten. I min fusklapp finna bara Beredelsen i början av gudstjänsten samt Predikan som börjar efter ungefär 28 minuter.

Det rubriken säger – rörigt i kyrkan – var det inte. I alla fall inte i dagens gudstjänst i Älvsby kyrka. Direkt kaos lyste med sin frånvaro. Tekniken fungerade, musikern spelade rätt, ansvarig präst var inte virrigare än vanligt, de som var där stimmade och stojade inte. Det var inte rörigt i kyrkan. Med en del av uppmarschen hade det dock strulat.

När jag fått förtroendet att ansvara för en gudstjänst är jag oftast noga med mitt fusklapperi. Ibland blir det jag avser att säga plitat i handskriva manus mening för mening. Lika ofta blir fulltexten nedknapprad via tangentbord och ordbehandlingsprogram och hamnar i datorn och i skrivaren. När så skett har det efteråt hänt att vad jag avsåg säga publicerades här på bloggen i kategorin Predikan mm. För en del år sedan laddade jag i en dator, då ny men nu gammal, ned ett gratisprogram för att göra tankekartor, så kallade mind-maps. Det blev då mer än senare formatet för en hel del fusklappar. Allt detta har jag noterat när jag då och då ägnar en timme eller två åt att sortera gamla predikomanus och liknande. Kortfattade stolpanteckningar på servetter eller liknande finns bara undantagsvis.

Under veckan som gick funderade jag en del kring gudstjänsten idag på Kyndelsmässodagen. Under lördagseftermiddagen var det dags att ge en del av funderingarna formen av fusklapp. Den där gamla datorn jag nämnde stod på med ett tidsfördrivspel som inte funkar i nyare maskiner och som jag pysslar med lite då och då. Jag gör en mind-map! tänke jag. Och gjorde det. För att det ska funka bra – något jag kommit fram till förr – skall sedan tankekartan genomgå processen Copy to Clipboard och som en bild läggas in i ett ordbehandlingsprogram och skrivas ut till fusklapp. Det var min avsikt och så gjorde jag och grep mig an nästa steg: att kopiera den uppkoma Word-filen i gammeldatorns Windows98 till ett USB-minne för att sedan plugga in det i den i och för sig inte purfärska men i alla fall nyaste datorn i hushållet och via den till sist till skrivaren.

Det är möjligt att du, noble Bloggläsius, fick svårt att följa denna redovisade gång. Fattar du inte kan jag bara säga: Läs förra stycket en gång till. Det är föredömligt pedagogiskt! Nu fortsätter jag.

Jag stoppade USB-minnet i ett hål i gammel-gammel-datorn. Ingen reaktion! Ångmaskinen fattade inte att något var anslutet. Efter ett tag började den tjafsa om drivrutiner å sånt den tyckte sig sakna men då den bara är en internet-dödad skrivmaskin gick det inte att åtgärda. Samma sak hände eller snarare inte hände när jag anslöt skrivaren.

Nu var goda råd dyra! Skulle jag behöva förbereda om alltsammans?

Men...Det finns ju disketter! tänkte jag. Det ligger ett par i en låda. Den paleontologiska PCn har det som kallades diskettstation. In med en platta och filen kunde kopieras – men den yngre datorn saknar uttag för diskett av det utseende som finns på varje knapp som betyder Spara i vilket program som helst. Fusk-mind-mappen blev således fortfarande fången i Computern from Jurrasic Park.

Så vad göra? Det blev att öppna filen, zooma lite och med hjälp av telefånen fotografera bildskärmen, ett tredjedels manus i taget, sedan mäjla bilderna till den yngsta datorn och redigera samman dem till något tvåsidigt utskriftsbart att ha som fusklapp för Predikan mm – det bilden visar, den som blir större om man klickar på den.

Så långt om rörigt i kyrkan innan kyrkan. Hur det blev och om det skall betecknas som rörigt kan var och en som har Facebook bilda sig en uppfattning om. Gudstjänsten strimades – det heter så – och kan i sin helhet belyssnas och begluttas här.

Jag vet inte om det jag just gjort var något jag gjort i onödan. Kanske.

I vart fall var det inget skadligt. Förhoppningsvis.

Igår, söndagen den 9:e januari 2022, var det inte tänkt att jag skulle leda gudstjänsten i Älvsby kyrka. Men det blev så. Jag fick hoppa in för kollega som snuvade och hostande – men inte i Covid!

Det var 30 grader kallt igår och hade så varit ett par dagar. I kombination med hur man informerar och tillämpar olika pandemirestriktioner* var det lätt att fatta att kylan än mer skulle glesa ut antalet som valde att fira gudstjänst på plats. 30 minus och dagen innan näst kallast i landet får också tuffa Älvsbybor att skona bilar och nästippar.

Vi blev alltså få i kyrkan. Två personer förutom kyrkvärd, vaktmästare, musiker och präst. Det betydde att vissa delar av gudstjänsten tonades ner när den firades.**

Ibland har jag här på bloggen i efterskott lätt bearbetat publicerat de fusklppar jag haft för förkunnelsen. Sådant har hamnat i kategorin Predikan mm. Så gör jag inte idag. Jag har provat något annat. På Älvsby församlings Facebook-sida – här – finns i stället en inspelning ungefär vad jag sa i kyrkan. Inspelningen gjordes alltså inte när det hände utan kom till i efterskott tidigare idag i min egen agandes undervåning och på Fäjjan gav jag denna skrivna introduktion:

Igår, söndag den 9:e januari, var det 30 grader kallt. I kombination med corona-försiktighet blev vi få i Älvsby kyrka. Inget att bli förvånad över.

Såhär i efterskott spelar jag in vad jag sa i gudstjänsten. Det blir ingen musik utan bara vad jag sa. Amatörmässigt inspelat hemma, inte ens med blicken rakt in i kameran.

Med Beredelseord och allt blev filmen drygt 20 minuter lång. Så länge brukar det bli att jag pratar. I onödan? Vem vet. Men knappast skadligt.

* Kring sådant kan man fundera och ha olika åsikter. Vilka åtgärder vidtar man? Är de rätt avpassade? Uppfattas informationen inbjudande eller varnande i mottagarledet? Men det är en annan sak utanför detta blogginläggs direkta ärende.

** Vill man vara petimeternoga kan man säga med terminologin från 1986 års Kyrkohandbok att Högmässa blev en Söndagsmässa med Nattvardsbönen direkt på Offertoriepsalmen.

Det hade jag inte! Inte Jesus i någon låda.där var en annan sak – somman kan läsaomlitelängre ned i denna bloggning som i huvudsak är en mycket lätt bearbetning av mina fusklappar för predikan – eller vad man vill kalla det – i förrgår den 26 september. Jag hade denna sista söndag innan Corona-restriktionerna lyfts fått förtroendet att leda gudstjänsterna i Älvsbyn (med Mässa) och i Vidsel (av någon anledning utan). I Älvsbyn, inklusive kantor, kyrkvärd, vaktmästare och jag själv, firade 22 personer gudstjänst. I Vidsel blev vi 9.

Det var 17:e söndagen efter Trefaldighet med temat Rik inför Gud. De psalmer visöng var 62:1-2, 266, 553:1-3 och 88 och som Beredelse innan bön omförlåtelse sa jag detta:

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Jesus säger så i slutet av dagens huvudtext. Det är en slutsats och en varning.

Mammon? Vad är det?

Man brukar säga pengar, rikedom – typ. Det är sant. Men inte bara det.

Mammon står för allt annat än Gud.

Givetvis andra gudar typ Jupiter eller Artemis eller Oden men det var inte aktuellt när och där Jesus sa det han sa. Andra gudar att offra till och lita på var inte aktuellt för judarna som hörde honom. De hade sin Gud.

Men annat var aktuellt. Annat som höll folk borta från att helhjärtat följa Gud.

Pengar. Makt. Status. Eller brist på allt sådant. Sådant man kallade sitt och som gjorde att man själv, inte Gud, var i fokus.

Mammon är alltså innerst inne och ytterst ute en själv – om vilken Jesus säger:

Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.

Här finns sånt som Gud vill förlåta. Här finns material för vår bön, detta att vi låter oss bli inkrökta i oss själva, i vad vi/jag vill, känner, anser, tycker. Inte till Gud och den Gud hänvisar oss till – vår medmänniska vem denne än är. Vi ber...

Efter lästa texter – främst Matteus evangelium kapitel 6 verserna 19-24 – kom denna Predikan eller vad man vill kalla det. I alla fall är det ungefär vad jag sa.

Jesus talade om skatter i Bibeltexten.

Det svenska ordet skatt är lite roligt. Kan betyda två saker. Dels en eller flera kistor fulla med guldpengar och annat jox – engelskans treasure. Dels det man betalar till stat, region och kommun – engelskans tax. Men vi har bara ett ord.

Här i kyrkan finns en skattkista. Används mest när det är barn i farten i gudstjänsten.

Men varför bara då? Också nu – om något ”skattigt” lite på sidan om dagens tema Rik inför Gud men värt att nämna i alla fall. [Här tog jag fram ett Bamse-pussel ur kistan]

Ett pussel kan stå som bild för flera skatter, tillgångar. Det består av bitar som hör ihop men är separata från varandra – och kan läggas ihop.

Olika sön- och helgdagar med sina olika teman är pusselbitar – ungefär 60 stycken på ett år. Var för sig ger de inte en hel bild av vad kristen tro innehåller och innebär men tillsammans blir bilden tydligare. Det är en poäng att lägga det pusslet.

En Bibel består innehåller 66 eller 77 böcker om en massa händelser och folk. Det är en massa bitar som hör ihop. Ingen bit ensam visar allt. Det är en poäng att både vända på bitar för att se vad de säger och försöka lägga samman dem. Egen och gemensam läsning är att lägga pussel.

Vi är flera i kyrkan. Vi är en församling – egentligen församlingen. På en söndagsbit har vi lyssnat till tre Bibelbitar och var och en av oss är med sina tankar är en bit som kan bygga ett pussel.

Så: Vad menar Jesus med Samla skatter i himlen? Ordet är fritt. Med varandra? Alla? [...]

[I predikoskrivandets ögonblick kunde jag inte veta vad som skulle ske – men gissa att en och annan kommer att yttra något. Det brukar bli så när jag ”envisas” med att försöka ”dialoga”, åtminstone i Älvsby kyrka. Min gissning slog in]

Är det tax eller treasure vi tänker på? Hursomhelst:

1. Vad är skatten, vad är ”värdet” i himlen?

Faktum är: Inte våra ”inbetalningar” hur fromma, goda och vettiga, stora eller små de än är! Våra skatter – taxes – i betydelse av inbetalningar skapar inte skatten – the treasure – i himlen. Inte ens himlen, tillvaron med Gud, är skatten att se fram emot, att sträva efter. Himlen är bra men den är inte Skatten. Skatten finns i himlen.

När förkunnelsen är färdig, i nästa sak i gudstjänstprogrammet, kommer vi att nämna Skatten, huvudpusselbiten, när vi säger avlad av den Helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nedstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida.

Vilket betyder: Skatten är Jesus själv!

Jesus är skatten vi får samla. Samla blir är att samla sig, fokusera på, lita på. Det är något vi får göra – inte som inbetalning utan som tillit.

Att Jesus sitter på Faderns högra sida blir här en detalj.

Nu får jag sätta mig är något vi alla sagt när vi gjort något klart – eller i alla fall gjort något så här långt.

Jesus sitter för att han gjorde klart det som behövde göras för att återskapa förhållandet Gud-människa. Hans sista ord på korset innan han dog var Det är fullbordat – enligt Johannes evangelium. Det är klart! Jag sätter mig.

Din och min skatt i himlen, hos Gud, är alltså Jesus.

Han och bara han gör oss rika inför Gud.

2. Men det där andra i texten – skatter på jorden, ljus i ögat, Mammon?

Det är Jesus varning för felskattningar från vår sida. Ivrigt fokus på materiella tillgångar leder lätt till att man blir beskatt – förlåt: besatt – av dem. Och tappar fokus på skatten med stort S.

Och har man inte för ögonen, är riktad till, honom som säger Jag är världens ljus, den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12) blir man skumögd, är i mörker.

Och Mammon – det är det där med rikedom och sig själv – som jag nämnt. Skatta inte fel är vad Jesus menar.

3. En sak till. En viktig: Skatten delas ut.

Skatten i himlen alltså. Jesus och det han står för.

Det är inte en skatte-åter-bäring, inte en belöning, inte en följd av insättning.

Det är skatte-före-bäring eller skatte-ut-bäring – om man leker med orden.

Visst söker människor Gud. Och uppsöker Gud. Så har det alltid varit. Och är. Men det avgörande blev när Gud sökte människor. Den andra riktningen. När Gud blev människan Jesus som är Gud till oss.

Den riktningen är kvar – från Gud till oss.

Dopet som ger förlåtelse, del i Gud själv genom Guds Ande, barnaskap hos Gud.

Förlåtelsen som vi gång på gång får ta emot.

Jesus själv i Mässan där Han inom brödet och vinet ger sig själv. Nattvarden är en skatte-utdelning om man så vill. Från himlen. Av honom. Till oss. En fördelning av den Skatt som gör oss rika inför Gud. Amen.

Nästa söndag är nog skattkistan på tapeten igen. Då är det Äventyrssöndag vilket ungefär innebär Famlijegudstjänst med samvaro efter. En yngre kollega ansvarar. Mellan dessa söndagar följer temat Rik inför Gud med i Veckomässan onsdag 18.30 och kanske i ”Pratkvällen” efteråt. Onsdagkvällen har jag fått förtroendet att hålla i. 

Det händer att jag här i skriven form ibland, inte alltid, lägger ut vad jag muntligt sagt när jag haft förtroendet att leda en gudstjänst någonstans. Sådana blogginlägg finns i kategorien Predikan mm. Där har det också hänt att jag bett att få tillgång till och publicera manus någon annan använt när han/hon agerat i gudstjänst jag firat i bänken. Så blir det nu.

Idag var det Mässa i Älvsby kyrka! Egentligen en Högmässa – det vill säga en hel och full gudstjänst utan strykningar och utelämnade delar och enligt denlokala form jag tycker är bäst också rent musikaliskt vad gäller olika alternativ och så. Lite ”extra” folk var där även om jag inte gillar ordet ”extra” i den meningen. Man kan ju tro att ”de extra” inte hör hemma där – vilket de gör. Men det var ett visst pådrag som inte sker varje söndag.

Ett av pådragen var att de olika grupper som har kandidater inför tjyrkovalet bjöd på fika och information efter gudstjänsten. En del som finns på listan C+KD går till val på brukar ofta fira gudstjänst och idag var de några till. De flesta som är och vill bli förtroendevalda för S brukar ytterst sällan fira gudstjänst men idag hade flera bänkat sig. V- och SD-kandidater dök inte upp.

Det andra pådraget var att det efter gudstjänsten var en informationssamling för dem som i förväg anmält sig för att vara konfirmander – ett antal ungdomar med föräldrar.

Jag var som sagt i bänken. En kollega, en av de nya, ledde gudstjänsten. Här kommer vad som sades utifrån dagens huvudtext – Matteus evangelium kapitel 6 verserna 31-34. Läsvärt för dig som inte var där och till repetition för oss som hörde honom.

Fundera för dig själv: Vad är egentligen nödvändigt i livet? Vad har vi i våra liv som vi tycker är helt nödvändigt för att det ska funka?

Många kanske kan känna igen sig i hur jag brukar tänka när jag packar för att resa bort: ”Bara jag får med mig telefonen och bankkortet, då kan jag lösa det mesta på plats även om jag glömt att packa något viktigt”. Telefonen har ju seglat upp till att bli en av våra viktigaste ägodelar – inte för alla, men för många.

Men om vi är vilse i skogen och telefonen får slut batteri och vi inte kan ladda den, då är det inte mycket att ha. Möjligen kan man försöka kasta den för att slå ihjäl en ekorre och få sig lite mat, men inte ens till den uppgiften är telefonen optimal. I sådana extrema situationer börjar vi kanske mer inse att mat, vatten och varma kläder på kroppen hör till det nödvändiga. Har vi inte det så spelar det ingen roll hur fin telefon vi har eller hur mycket pengar vi har på bankkortet.

Men det Jesus säger i dagens evangelietext som jag läste nyss, det är ännu extremare. Det är nästan som att han retas med de som lyssnar på honom. Han säger att vi inte ska fråga oss vad vi ska äta, dricka och ta på oss. ”Men hallå Jesus”, vill vi säga då, ”det där är ju faktiskt tre jätteviktiga saker. Prova att hamna på en öde ö så får vi väl se vad du tycker då”.

Men jag tror inte att Jesus menar att vi ska sluta gå till affären för att handla mat och istället bara sitta hemma och hoppas på att det bara uppstår mat i kylskåpet av sig själv. Det är inte det det handlar om. Nyckelordet här är nog att vi inte ska göra oss bekymmer om de sakerna. Vi ska inte jaga efter det. Det gör hedningarna, säger Jesus. Alltså de som inte tror att Gud bryr sig om oss, utan tror att de alltid måste lösa allt själva, och helst innan någon annan hinner ta alla bra grejer.

Sök först Guds rike, säger Jesus.

”Sök först Guds rike”. Vad är det då? Vad är Guds rike? Vilka länder gränsar det riket mot? Hur kan det vara viktigare än att bekymra sig för mat, dryck och kläder?

Vid ett annat tillfälle får Jesus de här frågorna, och då säger han ungefär: Guds rike är inte sådant att man kan peka och säga ”här är det”. Guds rike är inom oss, säger han. Vad betyder det då?

Ett ”rike” på den tid då Jesus vandrade som människa på jorden, det var inte som vi tänker oss länder och stater idag, att man drar ett streck på marken och kallar det för en riksgräns. En mycket viktigare fråga på den tiden var ”Vilken kung är du lojal mot?”. Är det kejsaren i Rom? Eller kejsaren av Kina? Eller drottningen av Etiopien?

Och att då söka Guds rike, det är att följa en annorlunda kung. För i Guds rike är Jesus kung.

Och han är inte en kung som ruinerar sina undersåtar och ökar på sina egna guldkistor genom hänsynslösa och korrupta skatteindrivningar, som ofta var fallet i romarriket – han är en kung som utmanar de rika att sälja allt och dela ut allt överflöd till de fattiga.

Han är inte en kung som fjäskar för denna världens mäktiga herrar – han är en kung som söker upp de utslagna, de fattiga, de svaga, de sjuka, alla de som inte räknas i världens ögon.

Han är inte en kung som drar in med mäktiga arméer som plundrar och krossar allt motstånd – han är en kung som vandrar runt i skogar och berg och vinner människor genom sin kärlek och visdom.

Han är inte en kung som tvingar soldater i hundratusental att ge sitt liv och sitt blod för att utvidga riket – han är en kung som grundlägger sitt rike genom att ge sig själv, sitt liv och sitt blod på korset för att hela världen ska se att segern över döden och alla ondskans makter inte sker genom svärd och våld, utan genom Guds självuppoffrande kärlek.

Och därför är Jesus så här spetsig och säger att Guds rike är viktigare än att vi ska bekymra oss och jaga efter mat, dryck och kläder. För när Jesus säger så, så tror jag att han vänder sig mot våra egoistiska sidor där jag, mig och mitt är viktigast. Så länge jag har fullt i skafferiet så får väl grannen skylla sig själv om han inte visade framfötterna och roffade åt sig medan det fanns. Men Guds rike innebär att vi vänder blicken utåt från oss själva och ser våra medmänniskor och deras behov med kärlek och omsorg. Om alla följde Jesus och sökte Guds rike skulle ingen behöva bekymra sig eller jaga efter mat, dryck och kläder, eller något annat nödvändigt. För då skulle vi se att det som är bra för min medmänniska är bra för mig, och att vår egoism och girighet i längden fräter sönder våra hjärtan och gör oss till kalla, hårda människor, långt från den Jesus-likhet vi genom dopet är kallade till.

”Aha”, tänker vi då. ”Då är det ju bara att lyssna på Jesus och göra som han säger i evangelierna, så blir allt bra. Varför gör vi inte det då?”. Här kommer haken: Den som försöker följa Jesus, märker snart något märkvärdigt: det goda som jag vill det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag.

Det räcker inte att tänka att man ska skärpa sig och bara bli en Jesus-lik människa. Vi har ett problem: vi är inkrökta i oss själva. Vi är skapade för att vara riktade utåt mot våra medmänniskor och mot Gud, men vår blick, våra tankar och våra bekymmer hamnar ofta på jag, mig och mitt. Det är det som kallas synd. Då kan Jesus ord upplevas som ett omöjligt krav. Vadå ”bekymra dig inte för morgondagen, sök först Guds rike”? Har du sett nyheterna eller? Självklart är jag oroad för morgondagen! Vi behöver inte fler grejer på vår ”att-göra-lista”. Och det är inte det Jesus vill ge oss heller. För Guds rike handlar inte i första hand om vad vi ska göra eller vad vi kan. Det handlar om vad Jesus har gjort för oss: att allt tar sin början i att Gud älskar oss och hela sin skapelse. Men det är svårt för oss att ta in, syndens inkrökthet gör att vi tenderar att tänka att allt börjar med vad vi kan eller borde göra. Men evangeliet, det glada budskapet, börjar alltid i vad Gud gör.

Lyckligtvis har Gud inrättat det ganska listigt för oss vilsna själar. Vi har fått kanaler för att ta emot Guds rike inom oss. Det liknar ungefär att lära sig en sång. När vi hör den första gången kanske vi tänker att den är bra, men vi kanske bara minns vissa fraser, vissa toner i melodin. Men om vi hör den flera gånger så fastnar den i oss – den tar liksom form inuti oss.

Och lite åt det hållet är det med Jesus. Människans inkrökthet i sig själv, alltså synden, kräver att vi tar emot Jesus och hans kärlek. Det sker när vi gång på gång ”övar på sången” genom att höra evangeliets ord, t ex här i kyrkan, och genom att ta emot Jesus genom både dopet och nattvarden.

Då tar Jesus form i oss – eller kanske ännu hellre: vi blir medvetna om att Jesus har tagit form i oss genom vårt dop. Och det måste vi hela tiden bli påminda om genom Bibelns ord och genom nattvardens bröd och vin, som vi får tro är Jesus själv som ger sig till oss. För det är inget vi egentligen kan förstå endast med våra tankar, av att någon förklarar det för oss. Vi måste vara med om det. Vi klarar oss inte bara med teori – vi behöver erfarenheten. I nattvarden så får vi öppna oss för erfarenheten att verklighetens djupaste sanning och grund är att Gud, skaparen av universum, blivit människa i Jesus och vill att vi och hela skapelsen ska få erfarenhet av Guds kärlek och nåd. Och det tar alltid sin början i oss, i dig och mig. När vi tar emot nattvarden i tro så får vi höra de orden: ”Kristi kropp för dig utgiven, Kristi blod för dig utgjutet”. För dig. Inte bara för människor i största allmänhet. Utan för dig.

Jesus söker dig. Jesus kallar dig att följa honom. Jesus vill att du ska få känna att just du är oändligt älskad och värdefull i Guds ögon. Och då vinner Guds rike kraft inom oss, inom dig och mig. Och det är så Guds rike är tänkt att spridas i världen. Genom dig och mig. Och det sker när vi gång på gång återvänder till det enda nödvändiga: Guds rikes högsta sanning, som vi ibland har så svårt att acceptera: Gud älskar dig, just som du är skapad.