andra sidans syn
Böcker är ett speciellt kapitel – förutom att de innehåller flera. Böcker lägger sig på hög. Eller kanske rättare sagt på högar – tre, fyra, fem eller fler högar med böcker. Viktigt, noble Bloggläsius, är att du inte uppfattar mina högar som konkreta travar. Så är det inte. Inbundet och pocket står och ligger lite huller om bladder i hyllor och på andra ställen, möjligen hyfsat ordnade tematiskt. Mina högar är bildliga, inte bokst(r)avliga.
- Olästa böcker dominerar inte men finns i generande antal.* Om den högen liksom i andra högar gäller att de är av olika sorter. Mitt bokbestånd är mest fakta-litteratur om allt möjligt och en hel del fack-litteratur kring främst teologi i allmänhet och Bibelvetenskap i synnerhet. Jag har inte så mycket skönlitteratur men i alla fall en del.
- Lästa böcker finns i en hög. Ganska hög hög faktiskt. En del finns i undergruppen omlästa.
- Påbörjade böcker är en speciell samling. Oftast rör det sig om 6-8 stycken där jag läst en smula, kanske ett par kapitel, men sedan har de blivit vilande eller undanlagda i månader eller rentav år. Man kan diskutera om de skall räknas som en egen hög eller om de egentligen bara är en ovanpådel av grupp 1.
- Pågående böcker är volymer jag håller på med och läser avsnitt i om inte varje dag så i alla fall varje vecka. När böcker ur den högen med tiden hamnar i första högen blir det ibland – men inte alltid – ett blogginlägg i kategorin Predikaren 12:12.**
- Blädderböcker som inte är gjorda för att läsas igenom från pärm till pärm utan bara för att glutta i är en särskild hög av lexikon, kokböcker och liknande.
- Ständiga böcker – snarare en bok – är Bibel i svensk översättning. Knappast en hög.
Vara hur det vill med högarna så komplicerar julen det hela. Nivåerna påverkas. På samma sätt men inte i samma grad fungerar födelsedagar samt impulser och frestelser där emellan. Högar växer och böcker flyttas – eller inte. Då jag, liksom hela klanen, är läsare fick jag på Julafton av nära och kära sex böcker som alla naturligtvis hamnade i högen olästa. En av dem satte två i hög 4 tillfälligt lite ur spel när den trängde sig in. Nu är den i hög 2. Resten av blogginlägget handlar om den.
Svenska Jerusalemsföreingen finns det något som heter. Till den hör en webbsida och från föreningen kommer några gånger om år en liten tidning till medlemmar men också gratis till alla präster i Svenska kyrkan – om jag fattat saken rätt. Det betyder att ingen präst på ett anständigt sätt kan säga att han eller hon inte kan veta hur situationen är för kristna i Palestina och Israel. Information finns! – information av annat slag än det partiska dravel man får sig till livs om man på Facebook eller annat vis läser tidningarna Dagen eller, än värre, Världen idag med sina vettlösa kommentarsspår. Allmäna ”debattörer” som Lars Adaktusson eller den frilansande prästen Annika Borg spelar i samma vinklade division som de två blaskorna i sina leveranser av vridna och påhittade fakta. Jerusalemssföreningens lilla blad ger nyttiga korrigeringar liksom Facebook-gruppen Kristna Palestinavänner – rekommenderas!
I bladet i december fick jag ett litteraturtips. Primärhustrun som var i färd med att på nätet via adLibris beställa andra böcker tipsades. Julpappersinslaget kom därför på kvällen den 24:e The Other Side of the Wall – a Palestinian Christian Narrative of Lament and Hope.
Den är på drygt 200 sidor och är skriven av den Evangelskt-Lutherske prästen i Betlehem Munther Isaac. Den är alltså på utrikiska men engelskan är inte svår. Engelska är utrikiska också för honom vilket får till effekt att språket inte blir akademiskt avancerat eller så, mer enkelt berättande. Visst hoppas jag innerligt att någon tar sig före att översätta den till svenska men om icke så förväntar jag mig att präster och många andra som bör anses kunna ta sig fram på engelska gör sig besväret att beställa, köpa och läsa den. En bättre sågning av den krist-zionistiska villfarelsen har jag inte mött, alltså det skruvade pladder som med förvirrade Bibel-och-tro-argument i praktiken ensidigt godkänner eller åtminstone tiger om allt israeliska bosättare stödda av soldater gör mot palestinierna. Detta kätteri – krist-zionism är kätteri! – hittar man främst hos så kallat ”evangelikala kristna” i USA men också hos svenska ”opinionsbildare” typ dem jag nämnde ovan och andra.***
I diskussionen om Israel-Palestina, anti-semitism och liknande innehåller boken god Bibel-teologi grundad hos profeterna i Gamla testamentet men framför allt utifrån Jesus själv. Den anvisar en kristen väg till förståelse och försoning för folk på var sin sida om murar vare sig de är gjorda av betong eller bara består av fördomar och illvilliga attityder. Den vägen börjar med att våga se andra sidans syn. En händelse som ser ut som en tanke är också att på Annandagen avled fredspristagaren biskop Tutu i Sydafrika. Han var en god reprsentant för samma synsätt och väg framåt.
Boken kostar inte ens 150 spänn – en pizza och en pilsner. Den, inte pizza, kan beställas här.
* Lägger jag till Primärhustruns litteratur blir hushållets samlade hög olästa svindlade hög – ur min synvinkel. Å andra sidan blir det så för henne också eftersom vi läser nästan helt olika grejer.
** Gamla testamentet innehåller, beroende på hur man räknar, 39 eller 51 böcker. En av dessa är Predikaren som avrundas med orden: det myckna bokskrivandet tar aldrig slut, och flitiga studier gör kroppen trött.
*** En del av Svenska kyrkans biskopar – och andra – som får spunk bara inför tanken att säga att Israels agerande på Västbanken skulle ha drag av apartheid är (i de flesta fall) inte krist-zionistiska. De är bara skvätträdda – vilket är illa nog.
Det verkar tyvärr så att det enklaste sättet att hitta en någorlunda försvarbar ståndpunkt i Israel/Palestinafrågan är att uppsöka den punkten där man får ungefär lika många invektiv "antisemit" och "arabhatare" kastade på sig...
Jag tar alltid del av dina skriverier om Israel-Palestina - och kan ofta följa dig. Men när du uttrycker dig så att Lars Adaktussons åsikter blir "påhitt" bara så där då blir det svårare. Adaktusson är ju annars en person känd för stor integritet som vågat uttrycka sådant som ingen annan vill eller törs, t ex intern kritik mot Kd-ledaren, abortfrågan, tystnaden om förföljda kristna i världen. Av de "blaskor" du nämner läser jag ytterst sporadiskt Dagen, nästan aldrig Världen idag och aldrig kommentartrådar i någondera. Men med det stämningsläge som råder i debatten i Sverige idsg upplever jag nog ibland att det är dessa röster söm du ogillar som är den "andra sidan" som man också kan behöva lyssna på. Obs! Att jag menar andra sidan av den svenska debatten, inte någon sida av en fysisk mur.
För Israel/Palestinadiskussionen bör man bete sig som i andra politiska diskussioner och undvika falsett:
https://www.salaallehanda.com/2019-01-19/skrik-ej-i-falsett
Gott Nytt År!
Det är väl självklart att trovärdig i ett inte nödvändigtvis innebär trovärdigt i ett annat. Men nu råkar just Adaktusson generellt vara en som jag alltid hållit högt i den allmänna debatten. Och vi kommer ju aldrig undan vår förförståelse. Men om du kan nå längre än helt obestyrkta påståenden om "påhitt" (vilket snarast låter som en kommentartråd i Världen idag) - tex direkta citat, hänvisning t artiklar eller böcker, då ska jag givetvis böja mig ödmjukt. F.ö. är jag lika kritisk som du till bosättarpolitiken på palestinsk mark. Annika Borg har jag knappast haft några sympatier för - Men mest av helt andra anledningar än Israel/Palestina.
Vad som gäller ”påhitt” och vem som i olika sammanhang sagt exakt vad är saker olika. Ett ”påhitt” som sprids i Israel-vurmande kretsar är att UNWRA och palestinsk skolor i läromedel sprider hat mot judar. En amerikansk undersökning visar att det inte är så men den informationen sprids inte. På Kerusalemsföreningens hemsida - länk fanns i inlägget - kan man läsa gamla nummer av deras lilla tidning och där gjordes för något år sedan något liknande. Präster får som sagt tidningen…
Att LA och med honom KD vill att Sverige likt Trump-USA skall flytta ambassaden från TelAviv är ett annat exempel på att man de facto underminerar FN och folkrätten.
Eftersom mina bokhögar 1,3 och 4 (enl din indelning) är pinsamt höga tvingas jag avstå den bok du i inlägget rekommenderade, även om det var lockande - jag letade den på nätet.
Vad gäller Mellanöstern så skiljer min hållning i Israel-palestinakonflikten idag knappast så mycket från din. Skälet till min något större förståelse inför Israel beror istället på att jag inte anser att Israel ensidigt kan ges skulden för den uppkomna situationen. Bara en kort tid efter eldupphör i Sexdagarskriget erbjöd sig Israel återlämna alla ockuperade områden i utbyte mot ett långsiktigt stabilt fredsavtal. Efter några månader kom arabstaternas svar: nej, nej och åter nej. Så vems är skulden att Israel sitter med ockuperad mark i knät? Detta faktum måste också tas med om bilden ska bli komplett, tycker jag. Och varför sa man aldrig att västbanken var "ockuperat" under den jordanska tiden? Då var väl inte heller Palestina fritt?
Vi kan väl då släppa Adaktusson t v. Men Israels nuvarande politik mot Västbanken med bosättningar mm ger jag inget stöd.
Kanske är det en mani hos mig att vilja få sista ordet. Jag skriver i alla fall.
På flera olika sätt har jag genom åren mött tanken att det är de ockuperades fel att de är ockuperade. Är inte det ett märkligt synsätt? Redan 1948 när första kriget gick till eld upphör hade Israel slagit ut arabstaterna styrkor och var ensamma herrar på täppan. Inget mer än de själva hade stoppat dem från att låta flyktingar återvända. PLO var ju inte ens påtänkt. 1956 slog man tillsammans med engelsmän och fransoser ut Egypten på nytt innan USA och Sovjet gemensamt tog alla i örat. Sexdagarskriget - som vi är gamla nog att minnas - ledde till total vingklippning av de syriska, egyptiska och jordanska arméerna och flygvapne. Segrarna stod ohotade och hade kunnat lämna Västbanken så gott som riskfritt. Men valde att stanna och att i stor skala flytta in sin egen befolkning i området. Orsaken var inte hot utan klassisk europeisk kolonialism, en då tynande men ändå vanlig idé om att nar européer vill ha något får de ta det och de som är på plats ska bara maka på sig.
Sedan har det ju rullat vidare. Sista vändan av förhandlingar under amerikansk medling syftade till att man med 1948 års linje som utgångspunkt skulle göra landbyten för att nå en lösning. Den palestinska myndigheten gav kartor med förslag till utrikesminister Kerry men israelerna kom inte in med något - annat än ett nytt tilläggskrav att alla måste godkänna att Israel är en judisk, inte sekulär stat. Förhandlingarna bröt samman och Kerry, USA:s utrikesminister klandrade Israel för det.
Att med sådan historia skylla ockupationen på de ockuperade är befängt och fullt i klass med att anklaga polackerna för att ockupanterna under andra världskriget drev undan dem för tysk inflyttning.
Jag har ALDRIG skyllt ockupationen på de ockuperade . Det var de kringliggande arabstaterna jag nämnde (Och syftade då på de landområden Israel vann/tog 1967..
Tobbe!
Du antydde att Israels besegrade motståndare har skuld i att deras områden varit ockuperade i två-tre generationer. Klart att alla parter finns med i skuldfördelningen men menar du att vi fortfarande skall ha förståelse för vägspärrar, bosättningar, separata vägar, skilda lagstiftningar och apartheid-liknande förhållanden på Västbanken? Eller skall vi med den hädangångne biskop Tutu våga kalla en spade för en spade.
Gamle kamrat!
Du skriver"Klart att alla parter finns med i skuldfördelningen". Dåså, då är vi överens och behöver inte bråka mer om det. Din fråga om "förståelse för vägspärrar, bosättningar" mm har jag redan svarat på i min kommentar (nr 6) där jag skrev "Men Israels nuvarande politik mot Västbanken med bosättningar mm ger jag inget för".
Måla inte in mig i ett hörn där jag troligtvis inte befinner mig och absolut inte vill befinna mig.
