stigstrombergsson

Så har jag då varit på bio.
Jag har sett da Vinci-koden.
Boken läste jag för ett år sedan typ.

Recensioner och kommentarer har varit många och av olika sort både till bok och film. Artiklar har skrivits och tankar har tänkts. En Googlesökning idag på da Vinci-koden ger ca 1,8 miljoner svenska träffar. Sökning på da Vinci code på hela webben ger ca 114 miljoner träffar. Jag måste erkänna att jag inte läst alla. Dessutom skapar ju detta mitt skrivande ytterligare en träff.

Nå - hur var filmen? Hur var boken?
Som spänningsroman var den OK - men utöver det inget speciellt intressant.
Att någon tror att den skulle vara historiskt vederhäftig är märkligt för det är den givetvis inte.
Som pussel-film var den också OK även fast jag läst boken. Lite snabbt går det ju och man har inte tid att klura på alla ledtrådar och sånt men den är OK. Dessutom, enligt mina bio-med-besökare som inte läst boken så var den OK och gick att fatta. Boken ger mer tanketid - naturligtvis.
En sak som slog mig var dock skillnaden manligt-kvinnligt (apropå förra inlägget). Huvudpersonerna rör sig, slåss, vistas i dammiga rum och på byggarbetsplatser oavbrutet och utan paus i ungefär 48 timmar. Hela tiden har de samma kläder. Den manlige blir svettig, schabbig i kläderna och altefterhand mer och mer orakad. Den kvinnliga får ett skrubbsår på ett i övrigt helt rent ben, klarar av att hålla sin blus fläckfri, sin frisyr ordnad och de högklackade skorna i trim hela tiden.

Priset var oväntat högt: 100 slantar.

Två evenemang gick av stapeln helgen som var.
Världsmästerskapet i ishockey.
Europamästerskapet i dålig musik.
Förtjänar detta någon kommentar??
Jo - en liten.

Grannen som i en kommentar på denna blogg efterlyst några reflexioner om hockeyn fick besök. Grannen har Robert-kanaler till sin TV och kaffebryggaren på så gvetvis avlade jag besök där både lördag och söndag kväll. Lördagens match Sverige-Kanada blev - som det heter ur ett annat TV-program - "olidligt spännande". Helt onödigt. Men det gick vägen. De gul-och-blå-påklädda stod rycken och gick till final.
Söndagskvällens final mot Tjeckerna var njutbar på ett annat sätt. Spännande bara ett tag. Sedan blev det defilering. Tjeckerna - påklädda i andra färger - avkläddes helt och fick inget gjort. Och Sverige vann VM samma år som de vann OS.
Inte helt fel.

Och så "melodi"festivalen. Vad är det för nåt?
Först skall jag erkänna att jag inte helt följt med varken i semifinaler eller hela finalsändningen. Men lite har jag sett. Eller rättare sagt mycket.
Många artister verkar söka vinna i långa-ben-grenen där det just är grenen som lanseras. Mage-divisionen har sina aktörer som med en bar-mage-image söker avleda fokus från "melodin". Urringnings-djup satsar andra i ett försök att visa stämband och lungor för ögonen, inte öronen.
De avklädda blev avklädda. De påklädda finländarna vann.
Helsexigt - om man får använda vad jag tror är ett modeord som kan användas positivt om nästan allting.
Var det rätt låt som vann? Ja! Var det ett nederlag för genren avklädd schlager? Ja!
Inte helt fel.

Från tidigare utvecklingsstadier finns några överlevare kvar.
De räknas som utdöda men existerar i alla fall än så länge för en tid.
Kvastfeningen är en sådan.

Jag är också en sådan relikt från en svunnen tidsålder!

Jag har ingen handdator, ingen så kallad PALM. Detta gör mig i den närmaste arbets-gemenskapen till något av en fornlämning. Jag har inte ens låtit en vanlig skrivalmanacka ersättas av en Filofax. Men framåt är jag: Jag har slopat skrivalmanackan! Till förmån för ett gratisprogram i min bärbara dator. Programmet heter Lotus Organizer 5.0. Det fanns på datatidningen PCExtras medföljande skiva i juni 2000. Och framställer tillvaron i Filofaxform. Så när kamraterna tar fram sina PALMer startar jag upp min bärbara - vilket tar en stund - eller skriver upp det bokningen gäller på en liten lapp som jag sedan tappar bort.

Jag har en bärbar telefon - det är framåt! En Nokia 3310.  Bland de finesser som finns på den är egenskapen att den går att ringa med, en egenskap hos telefoner jag tillmäter stort värde. Dessutom bar den ett hölje som föreställer revolutions-ikonen Che Geuvara vilket alla inser är både aktuellt, modernt, progressivt - ja rentav trendigt.
För en dryg vecka sedan föll den i golvet. På Konsum. Av sten. Vid ostdisken.
Jag plockade bitar ända bort till Taco-kryddorna och tomatpurén. Och satte ihop den. Sådana rejäla doningar pajar inte! Telefonen funkade. Ringsignaler gick fram. Röster hördes. Halva displayen var död.
Går sådant att repa? Japp - för halva priset av en ny telefon i vilken ringfunktionen reducerats till ett medföljande extratillbehör till en mp3ljudsförsedd spelautomat med kamera.
Nåväl - hoppet är det sista som lämnar hopplösa personer. Oaktat att de egna arvingarna som tidigare haft 3310or sålt dessa för att få slantar att köpa nya obeprövade modeller för tänkte jag: Nånstans måste det finnas nån som inte dumpat sin telefon. Den skulle kunna köpas för en billig penning, förses med mitt simkort och hölje och voilá - allt skulle bli som förr!
Sagt och handlat! Yngste sonens klasskompis, tillika prästkollegans dotter, ägde en vilande 3310. Jag övertog den för en uppmuntransslant, petade in kortet, påsatte höljet, slog igång, matade in PINkoden och möter en display med gulliga romantiska hjärtan - inte det sakliga TELIA som stod på min gamla. Ingen jag mött - vuxen, ungvuxen eller tonåring - minns hur man ändrar det. Menyn som behandlar utseende eller vad det heter hjälper inte. Så nu har jag ångtelefon med partisanfodral och romantikhjärtan. Suck.

Windows 98 har tagits ifrån mig! Såsom den siste på arbetsplatsen har jag i min dator - den ovan nämnda bärbara - haft detta stadiga och pålitliga program till vilket ingen idag ids göra virus. Alla andra har fallit för trycket och brukar Windows 2000. Med krångel och elände som följd.
Jag har hållit fast vid mitt utifrån logiken: När såg ni sist en häst med bensinstopp?
Idag har den sista bastionen fallit. En ny bärbar dator har jag fått. Med en ny Windowsversion som gör alla DOSbaserade program döda. Som Neanderthalare ungefär. Filofax-programmet, en gammal gratisversion av ett mind-map-program, programmet Sverigekartan som jag brukar för att få reseräkningar rätt, alla spel jag hyfsat behärskar och mycket mycket annat.
Är detta framsteg?? Jag bara undrar.

Till sist: En granne kommenterade ett tidigare inlägg och efterlyste mina funderingar kring Hockey-VM. Jag har inte sett några matcher än. En sådan snål-gammel-stoit som jag har givetvis inga parabol- eller Robertkanaler utan harvar kvar med ettan, tvåan och fyran och blir därmed utan hockey. Men när kronorna nu idag vann över USA med 6-0 och går vidare till semi tror jag att grannen i fortsättningen kan behöva bereda sig på att jag hem-söker honom.

PS1: På Stiftskansliet där jag tidigare arbetade kallade de mig sur-stig. Man kan undra varför. Fast det var med värme i blicken och leende de gjorde så. DS1.
PS2: En timme till LOST.

Måndag denna vecka var jag med om något intressant - en Yota-kors-retreat. När vi satte oss i bilen för att fara hem kände jag mig som rubriken lyder och det var en märklig känsla.
Slutkörd - det brukar man vara efter att ha fokuserat och forscerat samtidigt.
Utvilad - det brukar man vara efter att slappt gjort ingenting.

På endagdretreaten ledd av biskop Thomas från den Koptiska kyrkan (Egypten) lyssnade vi till hans undervisning sisådär en ½-timme. Första passet var om kärlek vi fått ta emot från andra och från Gud. Sedan fick vi på en förtryckt mall måla alla röda ytor - och bara de röda. Huvvaligen pilligt! Krävde maximal fokusering utan någonsomhelst möjlighet att jäkta. Det gåt inte att stressa när man pilleri-målar samtidigt som man begrundar kärlek man fått - från människor och från Gud.
Andra passet - efter fika - talade biskopen om olika självbilder vi kan ha. Självbildens färg är gul och de gula ytorna målades. Lägg märke till hur varje självbildsgul yta berör, omger, de kärleksröda fälten. Samma pilleri! Samma fokus på att göra något långsamt. 
Skellettet hos oss, det som bär upp och ger personligheten stadga, har grön färg. Samma procedur med undervisning och måla - men nu efter lunch.
Sådant vi inte kan eller ska kompromissa med, ställen där vi sätter och måste sätta ned foten, sanningen, står den svarta färgen för. Riktigt marigt att måla snyggt och begrunda. Givetvis undervisning innan.
Det blå står för hopp, löften och tillförsikt. Det vita för Gud i oss, förverkligandet av Kristuslikhet i ens liv.

Och Yota-korset i A4-format formades på en dag. De som vet mer säger att riktigt på riktigt blir det när man tar en färg per dag.
En scannad version av mitt kors pryder detta inlägg. Trots att jag "bantat" antalet bytes bilden har så öppnar den sig sakta. Ha tålamod.