εν Πυθαγόρειο 5/19 - båten

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


8.00 kom skakningen från nedre däck. Egentligen strax innan när motorerna började varmköras. 8.00 gick båten från hamnen εν Πυθαγόρειο med destination Patmos. Så var det på Norges nationaldag den 17:e maj. 


Mer skrev jag inte den dagen som var i fredags. Inte heller under lördagen angreps jag av akut knappism. Det blev inget skrivet då heller. 

Men nu fortsätter jag! Söndag sen eftermiddag i Sky City på Arlanda och om en stund på tåget till Järvsö. 


Som jag tidigare berättat hade resan inklusive sin förberedelse (och kanske eventuell uppföljning) evangelisten Johannes som portalfigur. Ett besök på "hans ö" var lämpligt. 


Vi hade fått ett bra pris. Snabbpromenaden jag nämnde i förra inlägget gav en offert som innefattade buss från hotellet på morgonen, båtresa, buss på Patmos upp till klostret, båt igen och buss till hotellet lagom för middag och detta för €50 per skalle - utom för mig som ledare som gick fri. Hur det är för privata eskapader vet jag inte men för grupper som far till Samos och är nyfikna på Efesos och/eller Patmos rekommenderar jag å det varmaste Regina Travel Agency  εν Πυθαγόρειο ganska mitt på affärsgatan till vänster om man låter näsan peka mot hamnen.*


Museet i klostret är intressant men plottrigt. Många ikoner, texter, skrudar och andra kyrkliga pryttlar och pinaler finns i montrar men utan (samband och) förklaringar. Ungefär som i antikrundan. Intressant i alla fall. 

Gruppen fick se och upptäcka själv, notera sina undrings samt om möjligt ta bilder av de mystisk tingen för att senare söka svar. 

Oländigheten samt ovissheten om hur många andra grupper som vi skulle trängas med gjorde att jag valt den arbetsformen. 


Man kan köpa jox i affärer i klistrets närhet. Det gjorde jag. Det blev dels min vanliga tjänsteresesak men också en annan grej för ett framtida bruk. Får se om det går vägen. 

Tack och lov blev det inga stukade fötter eller annat i branta backar, trappor och på kullerstensgator.


Från klosterområdet gick vi ner till Uppenbarelsegrottan. Där är inte miljö för tal och genomgångar men väl för tystnad och eftertanke. Ett Ord kom till en som hälsning till oss alla: Guds rike är nära! löd hälsningen. Man kan tänka att den hälsningen redan finns i Bibeln och inte var så specifik men erfarenheten av ett Gudstilltal var genuin.  


Efter mat i egen regi, båtresa hem och middag pausade vi - dagen hade gått i ett. Klockan 21 firade vi Mässa på poolområdet och i samband med den gjorde en av deltagarna en re- eller förnyelsekonfirmation. Ordning för sådant finns inte i någon Kyrkohandbok vare sig den är ny, gammal eller gammelgammal - som jag känner saken. Sådan brist har aldrig lagt band på mig så nu som vid andra tillfällen blev det egenkonstruerad liturgi. 


Patmosdagen är resans mest krävande dag liksom Efesosturen var det förra året och i sammanhang då den görs Väl värd ansträngningen. 


*Går man via TUI som också gett oss bra service är priset ca €70. 



εν Πυθαγόρειο 6/19 - magi

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


Med orden magisk resa avslutade flygpersonalen sitt välkommenombordtal när jag skulle lämna Samos (de här gången). Månne är det sista svängen, i alla fall i något som kan anses vara "i tjänsten". Privat kan jag dock utan tvekan återbesöka ön. 


Så långt kommen i mitt skrivande hade jag kunnat tumma dit Nu startar vi! men gjorde inte det. I stället gav jag upp när vi skulle upp. Start och stigning är så skakiga att det inte går - i alla fall för mig - att skriva i telefonen. När lyftkraften fått sin drygs lyftkvart grumlades allt av trötthetens dimma och jag somnade in. 


Det är en avslappningens trötthet som slår till när jag jobbreser på Samos. Medresenärerna har hakat på ett koncept jag och någon annan utformat både i stora drag och i detalj men som deltagarna inte vet om. I detalj alltså. Visst känner de till de stora strukturerna med när och var- men var vet de ju inte var det är - gör att jag har rollen som reseledare. Dock inte ensam. I år - till skillnad från i fjol - har jag delat "chefandet" med historie-och samhällsläraren vid Älvsby folkhögskola. Att knappt halva gruppen var med förra året och som veteraner hittar, inspirerar och visar noviserna är också till nytta. 


Men vad innehållet är planerat vara en speciell förmiddag och hur förtanken om sammanhang och hänga ihop och samverkan med annat är ju okänt. 

Som ett enkelt exempel anför jag, noble Bloggläsius, detta ur självaste verkligheten:


I grovplanen fanns Dagsresa till Patmos med. Men vilken dag? 

Under andra halvan av veckan! Då har alla inte bara landat utan också mentalt kommit ner och fram. Rimligt redan i grovplanen. Innebär torsdag eller fredag då vi anlände en söndag vid lunchtid. 

Min snabbpromenad till resebyrån på söndagseftermiddagen rätade ut frågetecknet - Ingen båt på torsdag! Med det beskedet blev det också lätt att spika vilket av kvällsprogrammen som skulle få "Patmos-info" som en del av sitt innehåll och att annat på grund av det lämpligen skall göras då eller då. 

För sådana funderingar fanns i år bollplank och medhjärnor. Det var skönt. 


Varvat med fler tupplurar och försök att begripa vad jag läser i en bok har jag slagit ihjäl flygtiden. Inflyger nu till Arlanda och publicerar där. 




εν Πυθαγόρειο 4/19 - corner

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


På Samos är man isolerad från vissa världshändelser. Därför har jag vaken aning, susning eller insikt vad gäller hockey-VM och Tre kronors öden och äventyr. Ingen annan i vår grupp verkar intresserad så igår kväll frågade jag några andra hotellgäster. Jag visste ju att några var finländare och sådana delar ju vi svenskar hockeyintresset med även om vi står på motsatta sidor när det gäller. 


Vilken besvikelse!

Bägge paren jag frågade var från Holland. Hur kul var det? Nollresultat alltså. 

Jag vet fortfarande inget men skulle ju kunna åtgärda det hela med hjälp av internet - men ids inte. 


Corner bar är mitt stamställe. Eller Corner café som det också heter. Som jag använder etablissemanget är café bättre. Min dagliga eller varannandagliga Frappe intas här. Skummat iskaffe. Svalkande och uppiggande. 


Älvsby församlings läs-tema-Bibel-pilgrims-vuxen-resa har passerat halvtid nu. Idag blev det programändring bland annat - men bara bland annat - beroende på att deltagare önskade någon form av berättelse-föredrag hållet av mig. Arbeta på olika sätt i grupper som vi gjort är bra men nu önskades en "soloföreställning". Beskedet gavs igår kväll så det var bara att leverera i dag mellan halv 10 och 12. 


Hur jag fick ihop det må andra svara på. Jag sökte i alla fall väva samman detta med att Gud kallar oss vidare till helighet, hur och med vilka exempel vi tar upp det temat både bland tonåringar och vuxna, lite religionspsykologi och en smula ortodox syn på saken. 


Dom ber nog inte om fler föreläsningar...


I morgon bär det iväg till Patmos, inte Efesos som förra året. Skall bli intressant. 


Och här på Corner bar/café (sedan jag beställt annat) funderar jag över vad på Samos jag gillar mest - Frappe eller Sweet wine. 

Måste nog göra fler resor för att kunna avgöra...


εν Πυθαγόρειο 3/19 - onsdag

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


Det är nu tredje bloggtexten denna speciella resa. Dock är det fjärde dagen gruppen från Älvsby församling är här. 

I morse visade Facebook ett minne att dela. Där skrev jag för ett år sedan: Har just landat på Samos. Sedan kommer i andra noteringar mer om frappe och annat. 

I år åker vi söndag-söndag men förra året var det tisdag-tisdag. Idag är det onsdag och alltså fjärde dagen, tredje heldagen om man räknar bort resesöndagen. 


Söndagens eskapader fick sitt blogginlägg liksom måndagens (även om det publicerades efter klockan 24 då det tippat över och blivit tisdag). 


Funderingarna om vad kunskap egentligen är och hur man får den blir aktuella bland annat utifrån måndagsförmiddagens "lektion". Då var innehållet antikens historia (som fått ett kort intro söndag kväll), kyrklig symbolik (i katedralen) och den lokala geografin (genom att gå och upptäcka själv). Naturligtvis hade allt innehåll kunnat ges i ett föredrag med bilder men vi valde formerna promenad och studiebesök. När jag här skriver vi menar jag mig själv och den lärare vid Älvsby folkhögskola som är med på resan. 


Genom texter som varit aktuella i vårens gudstjänster, innehållet i några förberedande träffar och egen läsning har Johannes och hans skrifter i Nya testamentet (minus Uppenbarelseboken) blivit material för förmiddagarnas Bibelstudier. Det är mycket innehåll och givetvis dryftar vi inte allt. Såhär långt har två händelser kring Jesus - eller om man vill två kapitel - varit innehållet. Jag fattade tidigt och enväldigt beslutet att det skulle bli så men testade givetvis i februari tanken på ett par av deltagarna. Så långt är Johannes gruvan för innehållet


Arbetsformen för kurspassen blev en viktig sak att brottats med. Hur ska vi närma oss Nikodemos möte med Jesus i kapitel 3 och däjten med den samariska   kvinnan i kapitel 4 - till att börja med?


De två Bibelstudierna är avklarade. Jag har till egen och allas lättnad inte hållit Bibelföredrag. Jag har inte heller varit samtalsledare i en 20-personsgrupp 2-2,5 förmiddagstimme samtidigt som temperaturen stiger från 21 till 28 grader. Bägge formerna har sitt berättigande men inte här och nu. Hur arbetet gjordes - liksom det i morgon - återkommer jag med i separata inlägg när jag kommit hem. Instruktioner och annat finns i datorn hemma och jag ids inte skriva det igen (med tummen) för att publicera det nu. Såhär långt säger jag bara att mina (illvilliga) planer gick i lås både innehållsligt och vad gäller dynamik och processer i gruppen. 


En annan sak som också gått i lås är biljetter och arrangemang för resan till Patmos på fredag. Perfekt! Och ett bra pris. 


Ett litet smolk finns i bägaren men det beror på att jag själv är korkad och kan inte skyllas på någon annan. 

Lång promenad i hög värme i Birkenstock-sandaler utan strumpor är inte smart alls. Hade det igår varit ytterligare 700 meter till hotellet hade blåsan under höger trampdyna fram spruckit.  Jag klarade mig men långpromenerar inte idag. Bloggar i stället. 



εν Πυθαγόρειο 2/19 - kunskap

Detta borde alla präster få/vilja göra. 

Känns bra!


Så slutade jag förra inlägget. Och jag står för det. LÄGER och intensivdagar är fantastiska företeelser. Jag är till och med så grov att jag säger att om man som präst - eller "kyrkproffs" i övrigt - inte VILL sådant kan man slänga sig i Bramaputtra. Sådetså!


Nu har vi här på Samos haft första hela kursdagen efter ankomst. Som jag berättat är vi 20 stycken. Mindre än hälften av oss gjorde resan också förra året. Resten är nya på Samos. 


Jag skrev kursdagen

Det är en rätt beskrivning. Detta är en kurs både i Älvsby folkhögskolas formella mening men främst i självaste realiteten. 


När man går en kurs får man kunskap. 

Men vad är det? 
Vad är kunskap ? Egentligen? 


Som jag - och även svensk folkbildningstänkande ser det - handlar kunskap om (åtminstone) tre saker. 

  • Mer fakta att veta. Under tiden här på Samos finns en plan enligt vilken mer faktakunskap ges om Bibel och kristen tro, antikens historia lokalt osv.  
  • Mer samband att förstå. Det är en liksom en annan nivå. Alltså hur fakta hör ihop, hur samband fungerar och liknande saker. Insikt kan vara ett annat ord. 
  • Mer erfarenheter att leva på. Det är det tredje och minst liks viktigt. Erfarenhet av bön, tro, tanke, Liv. 

Det finns folk som tycker det är flummig att ha denna vida syn på kunskap. Oftast är det då frågan om plugg-"fascister" som tror att fakta är det som ensamt är viktigt. Pluggskolans förespråkare - typ. Läs Liberalerna!


Naturligtvis behövs fakta-input! 

Tro inget annat och jag försäkrar att vår Samos-resa innehåller sådant vare sig det rör dig om folk i konfirmandåldern eller som nu vuxna. Vi läser och arbetar med avsnitt av Johannes berättelse om Jesus och det innebär mer fakta för flera i gruppen. 

Men insikten/förståelsen är viktigare! Insikten hur saker beror av varandra.  Erfarenhet i bön, samtal och upplevelser som tillsammans modifierar attityder är den viktigaste nivån för en kurs - typ. 


Idag gick vi in till Πυθαγόρειο. Själva vandringen gav faktakunskap om man följde de instruktioner man fått. Men fler strängar användes och insikten ökade - enligt utvärderingen måndag kväll. 


Man kan också vad gäller kunskap beskriva det på detta sätt:

  • Enbart fakta gör en mätt och less. 
  • Att förstå gör en nyfiken på mer.
  • Erfarenhet gör en vis. 


Det är skrivet sedan kvällen förflutit och det gjorts en första utvärdering måndag kväll. Publicerat vid tvåtiden på natten. 



εν Πυθαγόρειο 1/19 - tiden

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


OBServera den tydliga skillnaden i rubriken i jämförelse med de tidigare inläggen. Det står inte εν Πυθαγόρειο med ett minus innan siffrorna. Det lilla matematiska tecknet har haft sin poäng men nu spelat ut sin roll. Nu är det inte nedräkning inför resan till Samos. Nu är vi på allvar på väg. 


Jag sitter på plats 23D. Fullständigt onödigt att säga men den detaljen visar att jag är i luften - tillsammans med en hoper andra. Jag har till och med hunnit tupplura en timme. 


Vi kom igång tidigt och iväg lite sent. Jag lät mig väckas av två mobiler ställda på 04.00 respektive 04.05. Efter kvick tvätt, tandborstning och en minimal mäjk-opp - jag är ju naturligt snygg, har de facto använt utseendet färdigt och behöver bara kamma mig - inställde jag mig vid vår bestämda mötesplats halv fem. Kamraterna troppade in efter hand och bara med ett litet strul kring automatiserat bårdingkort lämnade vi från oss bagage. 


Det var krylligt med folk! Samtidigt som vår resa går två-tre andra (större?) TUI-flygningar. Alla ska dumpa sitt bagage på några angränsande insläpp. Då andra bolag åxå flyger tidigt på morgonen proppades bagagetransportbandet till då och då. 

Vi kom genom alla säkerhetskontroller till regionen bakom där vi kunde köpa oss de frukostar var och en ville ha. Gäjt 6A som vi enligt en del bårdingkard skulle till hade hänvisning till nummer 31 i andra ändan av komplexet. Därifrån skulle det bli buss. 

Inte till Athen, va? tänkte jag. Av miljöskäl?

Naturligtvis bara till planet som stod en bit bort. Markarbeten på Arlanda gör att en del gäjtar är stängda. 


Allt gick som planerat. Ingen i gruppen kom på vift. Vårt tidsschema höll. Att vi startade en halvtimme sena berodde på Arlanda självt. Dessutom är en halvtimme ingen fara. 


Efter att vid 8-tiden justerat tiden - Grekland är en timme före oss med finsk tid - tupplurade jag till och det helt utan att göra motstånd. Jag gick till och med in för det. Trots att flygningen på tre och en halv timme inte är SÅ lång känns den kortare om man sover bort en timme. 

Att skriva sånt som jag bloggpublicerar senare är ytterligare ett sätt att slå ihjäl tiden. Vad nu tid egentligen är är en filosofisk fråga. Eller kanske matematisk. 


Så långt skrev jag på planet. När jag nu publicerar det är det kväll första dagen εν Πυθαγόρειο. Vad dagen inneburit av fröjd och glädjeämnen återkommer jag nog till men inte just nu. Nöjer mig med att konstatera att jag på många sätt känner mig glad och upplyft av att vara här. Både vår grupp men också personal och andra ortsbor med ömsesidigt igenkännande är kul. 


Och i morgon blir första hela "kursdagen" för gruppen.

Detta borde alla präster få/vilja göra. 

Känns bra!





εν Πυθαγόρειο -1/19 – bönemöte


Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


Det var lördag sen eftermiddag och jag var fortfarande kvar på Arlanda - och är där fortfarande nu på kvällskulan. Resan till Samos fortsätter tidigt i morgon bitti. 


Vår grupp kom/kommer i lite spridda skurar, med olika flyg, tåg, bil och ho ska veta om inte ledandes en ko. Klocka 18 hade vi i alla fall tänkt att de som var på Arlanda skulle mötas i Arlandakyrkan. Jag gick dit vid 17-tiden för att sitta i godan ro, läsa och be. Jag var inte ensam. 


Arlanda kyrka/kapell är ett bönens rum för alla slags tro. Det finns ett altare, psalmböcker, Biblar på en massa språk. Det finns också buddistiska skrifter liksom judiska samt flera ex av Koranen. En pil på golvet visar riktningen mot Mecka. 


Jag var som sagt inte ensam. Två män hade tagit fram var sin matta och bad vända i pilens riktning. Jag satt på min stol och läste Johannesevangeliet. 

Fler män anslöt. Som mest var de 7 men inom en halvtimme hade runt 20 varit in och bett i 8-10 minuter. Flera bar kläder som visade att de arbetade på eller i anslutning till Arlanda - städfirmas logotyp, taxi etc. 


Jag förstår inte arabiska mer än enstaka ord samt siffrorna. Att Allah Akbar betyder Gud är stor vet jag liksom att Salam betyder fred/frid. De orden hörde jag dem viska tillsammans. Barak eller nåt liknande tyckte jag mig också uppfatta och jag tror det har med Välsignelse att göra. Mer i deras lågmälda böners innehåll kan jag inte redogöra för. 


Inga kristna kom in under de tre kvart jag satt där. Endast muslimer passade på att prisa Gud och be om fred och välsignelse - vilket jag också gjorde i smyg. 


Ännu en sak gick upp för mig - detta med Gud är stor

Jag har sett och hört det förr. När TV visat reportage som handlar om demonstrationer, kravaller och annat i muslimska länder. Jag har då uppfattat det närmast som ett slagord där man tar till Gud som ett tillhygge för människornas vrede, sorg eller annat. Typ Människan i centrum och Gud som redskap. 


Arlanda-beskarnas bönbgav ett annat intryck som jag undrar om det inte är mer rättvisande. De rörelser och kroppshållningar och annat som de ägnade sig åt verkar för mig ganska besvärliga - med svensk-kyrkliga mått mätt. Ska man verkligen göra sig stora besvär när man ber?*

Och jag tänker: Varför inte? Om Gud är stor?


Deras röstlägen påminde mer om när kristna lågmält gnolar på sommarpsalmen O store Gud än paroller för något annat. 

Vilket för tanken ett steg till - minst: 

Missuppfattar jag/vi orden Gud är stor på arabiska när vi ser TV-reportagen? De kanske inte skanderar utan ber. Det kanske mer är frågan om att de ställer sig till förfogande för Gud och Guds syften i stället för att utnyttja Gud för egen del. 


Jag kan inte säga säkert men ett vet jag:

Det muslimska bönemötet fick mig att tänka. Det kan aldrig vara fel - ens om man tänker fel. 



*Jag vet! Det finns kristna som också ber på liknande vis, som gör sig besvär om man så uttrycker det. I protestantisk tro är det dock inte vanligt. 



εν Πυθαγόρειο -1/19 – p plus?


Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan att jag som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder. 


Rubrikens εν Πυθαγόρειο är både oegentlig och vilseledande. Det finns ett samband men det är ganska svagt och mina funderingar kan mycket väl stå på egna ben utan anknytning till Grekland. 


Förra året den här tiden höll jag på med min bloggserie p minus. Jag skrev då - vilket varje ivrig bloggklickare kan undersöka - lätt bibelvetenskapliga inlägg om Markus och Lukas Jesusberättelser samt Apostlagärningarna, allt i Nya testamentet. Upplägget blev ett inlägg för varje kapitel i respektive Bibelbok. 

Jag hade då tanken att fortsätta med ett par smärre brev och sedan bita tag i Johannes berättelse om Jesus. Om det blivit så hade det blivit 100 Bibelbloggningar de sista 100 dagarna innan pensionen. 


Naturligtvis sket sig sådana planer. Arbetet, fjällvecka och inte minst två veckor εν Πυθαγόρειο påverkade det hela innan och under sommaren i fjol. 


Du kan väl skriva en serie p plus tyckte någon men den idéen slog jag snabbt ur hågen. I stället valde jag i höstas att lätt redigera de sista 100 dagarnas alla blogginlägg - också de som inte var knutna till Bibelkapitel - och trycka dem som en bok i 10 ex. 

Allt detta har jag här på bloggen berättat tidigare men för någon eventuell läsare tog jag om det. 


Nu är jag på väg till den grekiska ön Samos där flera bloggposter blev skriva förra året. Jag var då där i två veckor. Tankar flyter upp i min hjärna om fortsatt organiserat skrivande och att jag då kanske skulle ta mig an Johannesevangeliet - här på min blogg eller direkt som manus till självtryckt bok?


Jag har inte skrivit någon bok, bara gjort en sa jag när jag gav en kamrat den sista av de tio pocketarna med mina blogginlägg. Skrivaen bok kräver en vettig plan och disposition, inte bara tankar för dagen. Research och material att utgå från blir också något annat. 


Ta i detta Johannes som exempel. 

Texten finns! Den har alla tillgång till. 

Bibelvetenskapliga kommentarer och annan tillämplig litteratur har jag och av det jag har har jag läst det mesta. 

Jag har tidigare förkunnat och undervisat 

kring Johannes. Manus till sådant finns kvar men sjuttielva sådan fusklappar existerar i en huller-om-form och är inte satta vare sig på hårddisk eller i mitt kartoteksystem. 

Och så frågan: Varför? Vad skulle syftet vara? Nyttan?


Frågorna är många liksom svaren. Nu skall vi strax ner på Arlanda men om annat så har telefonskrivande av denna text sysselsatt mig under resan från Luleå. 


Framme på Arlanda, och med mat i magen, kan jag fördriva en del tid med att skriva lite till. Jag är ju road av att skriva sådant som knappast roar någon men gör nog i alla fall det i ett senare inlägg. 


εν Πυθαγόρειο -2/19 – packpaus

I morgon börjar resan.

 

I morgon är det en dag kvar tills dess jag på nytt befinner mig på ön Samos i den grekiska skärgården. På söndag kommer vi dit men i morgon måste vi ta oss till Arlanda eller dess omedelbara närhet. Eventuella blogginlägg skrivna där blir som förra året diagnostiserade med rubriken εν Πυθαγόρειο – i Pythagorio med latinska bokstäver – med ett nummer samt 19 som anger vilket år det är frågan om. Detta inlägg har nummer -2 som indikation på att det är i övermorgon vi kommer dit.

 

Det har blivit flera Samos-turer de senaste åren. Primärhustrun och jag har självturistat tre gånger, Lägerveckorna med ungdomar runt konfirmationen till Turkiet med avstickare till Samos och sedan lokaliserade över till Samos har jag tappat räkningen på. Förra året vid den här tiden var det dessutom ett Vuxenläger på samma ställe men en annan vecka. Surfar man på min blogg maj och juni månader sedan 2013 kan man i näst-intill-varje-dag-krönikor läsa vad jag lägerupplevt där. Om privatresorna skrevs på liknande sätt men i augusti-september och inte varje år.

 

Vi är 20 vuxna i år. Förra året var vi 18. Programstrukturen med Tidegärd, samtal kring Bibel och tro, mat, logi etc är snarlikt men det tematiska innehållet blir ett annat i år. Johannes, hans Jesusberättelse och tre brev i Nya testamentet har under våren varit i förberedelsefokus och vi har dem som en utgångspunkt för våra samtal på ön. Vi reser inte till Efesos utan planerar annat åka till Patmos men Uppenbarelseboken som Johannes fick dikterad för sig där lämnar vi.

 

Som synes spännande prästsyssla fast jag är pensionär – men inhyrd av församlingen för att tillsammans med en lärare från Älvsby folkhögskola söka genomföra en Vuxen-resa också i år. Och vi är 20 deltagare.

 

Apropå pensionär och inhyrd så kan jag meddela – fast ingen torde väl vara intresserad – att jag från augusti till och med december skall bidra på halv tid i församlingens Undervisning – konfirmander, ungdom och vuxenverksamhet – samt ansvara för gudstjänster var annan söndag. Jag har tidigare berättat om planerna men nämner det nu eftersom vi idag ”skrev på” rent formellt.


fjällvecka 19 3 alt 6

 

 
Man skulle kunna tänka sig följande omnumrering av de senaste dagarnas bloggskriverier.
  • Fjällvecka 19 1 av den 6 april är helt OK. Då hade vi ju kommit till Hemavan.
  • Inlägget en del duvor får vänta? berörde inte fjällvistelsen men då det skrevs här kan det också räknas och skulle kunna vara fjällvecka 19 2.
  • I konsekvens av det blir i så fall fjällvecka 19 2 till fjällvecka 19 3.
  • Morfarsinlägget jag heter mooggá! blir nummer 4 och
  • valet i israel få statusen fjällvecka 19 5.

Utan tvekan flitigt bloggande härifrån Hemavan som med detta når fjällvecka 19 6.

 

Vädret har varit enastående. Fina dagar med inte allt för mycket vind. Promenader har promenerats och skidturer har skidats. Jag slalomiserar inte för brinnande livet – faktiskt numera inte alls – så jag lät mig också detta efterlunchpass utses till barnbarnsvakt så att de andra kan jassa utför i solgasset. Lilla Lisa tupplurar i högsnarkelig stil från 12-14 ungefär, ofta längre, så det blir att vandra och sitta – i tankar.

 

Dagens tankar har, fast jag är som norrmännen säger pensionist, rört sig i det kyrkliga hanket och störet kring balansen Kyrka-Församling-Arbetslag. Kloka tankar kring saken i allmänhet. Inte helt utan småsurhet. Men det skriver jag inte om, i alla fall inte nu.

 

En vecka som fjällpräst innebär ansvar för tre kvällssammankomster i kyrkan samt att öppna, låsa och ha tillsyn över densamma. I söndags var vi 20 i Mässan, onsdag 10 på Kyrkan sjunger men ikväll fredag kom tyvärr ingen.

 

Är det någon idé? kan någon undra. Såklart det är! Anordnar man något kommer oftast några men ibland ingen. Man kan inte vara säker. Men ett är visst: Anordnar man inget är det garanterat ingen som kommer.

 

Värt att reflektera över i församlingarna som snart går in i Stora veckan.


fjällvecka 19 2

 

Solig men kall vecka sa TV-väder-killen.

 

Vaddå MEN??

 

Solig OCH kall vecka ska man väl säga. Så är ju det ideala fjällvädret i april. Soligt på dagarna och kallt på nätterna betyder en och annan minus, kanske till och med plus, en bit fram på dagen och att alltsammans konserveras av tio-femton minus på natten. Helt perfekt på vårvintern.

 

Vi kom till Hemavan lördag mitt på dagen och installerade oss. En blåsig molnig söndag kom så lilla Lisa ett år och 10 månader med föräldrar från Järvsö. Nu är vi fem i fastigheten. Kul.

 

Söndag klockan 19 firade vi Mässa. 20 var på plats i kyrkan. Tre ortsbor inklusive kantorn, två norrbottningar och resten fjällturister från Österbottens svenskbygder. Tärnafjällen är faktiskt deras närmaste fjäll. Lätt resa. Båt från Wasa till Umeå och sedan E12-an hit. Internationellt alltså.

 

Idag måndag for Lisas föräldrar till backen. Mormor plågades av halvmigrän så vi tog bara en längre promenad efter lunch med henne – Lisa, inte mormor – snarkande i vagnen. Solig dag. Perfekt!


fjällvecka 19 1

 

Huset är bevakat!

Alltså huset hemma.

Fast vi är borta.

 

Vi är i Hemavan nästan i Norge långt uppströms Umeälven, fyra tim-mar i bil Älvsbyn-Arvidsjaur-Slagnäs-Sorsele-Slussfors-Tärna-Hemavan. Jag skall under kommande vecka fungera som turistpräst på platsen.

 

Det är ett intressant men nog så lättvindigt beting som bara handlar om att varje morgon öppna Hemavan-kyrkan samt stänga densamma om kvällen, tre kvällar ansvara för gudstjänst/andakt klockan 19 – imorgon söndag Mässa – samt att beprydd med särskild klädsel som avslöjar att jag är turistpräst vistas i backar, skidspår och terräng. Skulle något allvarligt prästkrävande krisigt inträffa är det också tänkt att turistprästen skall kunna finnas till hands.

 

Hemavan är både litet och stort. Det finns inte många åretruntboende men huvvaligen många fjällturister och då framför allt om vårvintern. Med hela Tärna församling är det på samma sätt. Jag hörde en uppgift om att det finn ett par stackars tusen innevånare och mer än tjugotusen gästbäddar.

Klart blir då att kyrkans närvaro och verksamhet blir speciell. Det är därför Hemavan-kyrkan finns och bemannas med präster som tar en eller två veckor på plats utan reseersättning eller arvode men med tillgång till ett hus att bo i och gratis i liftsystemet. Bara det är ju om man ser till det pekuniära ren mumma. Fritt boende och liftkort en vecka i vårvinterfjällen!

 

I mitten av 1990-talet när barnen var i rätta åldrar och jag hade mitt uppdrag borta på stiftsnivå var vi också här några vårar. Dåförtiden var ansvaret en samling varje kväll utom en. Mellan 50 och 5 personer mötte upp beroende på samlingens karaktär. Hur det är nuförtiden vet jag inte men en lokal kraft som har visst ansvar berättade att sekulariseringen också i detta kopplat ett grepp som ger färre deltagare.

 

Skötseln av kyrkan och huset och verksamheten är helt baserat på frivilligt engagemang och gåvor. Förr i världen fick stiftelsen som ansvarar ett så kallat strukturbidrag på 60000 från stiftet men sedan kyrkan – nu blir jag syrlig – lagt ner projektet att möta mobila svenska med evangelium har sådana subventioner dragits in. Dumt tycker jag. En liten församling som Tärna kan och skall inte själva behöva axla turistansvaret helt och fullt.


styckmord på fjället

I morse checkade vi, Primärhustrun och jag, ut från Scandic i Fauske. Vi inhandlade en massa blöjor till två av våra barnbarn – sådan utrustning är momsfri i Norge – innan vi begav oss söderut den väg vi valt för att vad det lider komma tillbaka till hemmets lugna vrå. Den kommer dock inte att vara SÅ väldans lugn i nästa vecka. Barnbarn skall då besitta jorden och fastigheten i klädsamma omgångar befolkas av både de som behöver blöjorna och deras två rumsrena kusiner.

 

Från Fauske finns flera vägar hem men bara tre med någon form av realism.

  • Man kan ta E6-an norrut till Narvik för att därifrån via samhället och företeelsen Riksgränsen via Kiruna landa hemmavid. Den vägen valde vi inte.
  • Man ta samma E6-a söderut till Junkerdalen och därifrån klättra upp till Sverige och komma sig hem via Arjeplog och Arvidsjaur. Den vägen tog vi till Atlantkusten så den kändes inte aktuell.
  • Samma E6 förbi Junkerdalen över Saltfjället ner till Mo i Rana och sedan därifrån österut till Hemavan, Tärna och så vidare. Den vägen tog vi och vi befinner oss därför just i detta bloggande ögonblick i Hemavan. Den orten är helt inriktad på vårvinterturism men har ändå logi för sommarfjällisar.

 

Resan över Saltfjället var storslagen. Vägen går – jämte järnvägen – en lång sträcka ovanför trädgränsen. Praktfullt! Vid Polcirkeln – vi kom norrifrån – finns en riktig turistfälla med parkeringar och butik för souvenirer. Massor med jox men fullt begripligt. Det är den enda plats i Norge där man med bil på land kan passera midnattsolsgränsen och det gör man affär av.

 

Innan vi kom dit hade vi pausstannat för kaffekok och macka och sträcka på benen. Det var då vi såg spåren efter ett styckmord på fjället – det bilden visar. Någon mer detaljerad utredning gjorde vi inte, ej mindre slog vi larm. Att fyndet gjordes nära en stor – idag tom – renhage ger dock ledtrådar till brottets karaktär.

 

Mo i Rana ligger fint med sitt järnverk och allt. Vi strosade ett tag och njöt av den skandinaviska sommarvärmen.

 

För en massa år sedan var vi dit hela familjen – en Annandag Påsk. Då var samhället heldött. Inget var öppet och alla innevånare uppenbarligen på tur upp på fjället. Att vi for dit kom sig av att vi då var ett par veckor i Hemavan med ett uppdrag till mig att i princip varje kväll ansvara för någon form av gudstjänst eller annat i Hemavan-kyrkan. Den bemannas om vårvintrarna av ledig präst. Ingen lön eller arvode utgår men man har tillgång till ett hus att bo i. Ett bra arrangemang. Kanske ställer jag mig till förfogande till våren.

Nu under sommaren är även den kyrkligt turistinriktade verksamheten mer sporadisk. Ingen aktivitet denna vecka till skillnad från förra och nästa.

 

Vi avser att var här i två nätter innan vi beger oss hem till det hus som grannen nu har uppsikt över. Vädret avgör vad vi gör. Ikväll kom regn och vad det verkar blir det svalare. Faktiskt inte helt fel.


svalare i fauske

Det är tio grader lägre temperatur nu jämfört med för ganska exakt ett dygn sedan när jag sent på kvällen skrev det förra blogginlägget. Nu strax före klockan 23 är det bara 16 grader här norr om Polcirkeln.

 

Svalkan kom plötsligt. När vi for tillbaka till Fauske brakade åskan igång liksom regnet. Och vi snackar regn! Med det föll temperaturen. Ganska bra faktiskt.

 

Tillbaka till Fauske?

 

Ja, just det. Tillbaka!

 

Efter frukost for vi till Rognan, den lilla ort där Saltälven rinner ut i sin fjord. Vi passerade den när vi körde till Fauske igår. Idag for vi tillbaka till det lilla pittoreska samhället. Vi strosade runt. I hamnvattnet såg vi en manet innan vi i brännande hetta (+28) gick en kortare vandringsled.

 

Drygt 4 km är ju inget men halva sträckan var uppför i ca 460 höjdmeter. Andra halvan var nedför i samma omfattning. Jag gillar inte uppför. Mina benmuskler gillar det ännu mindre.Men utsikten blev fin.

 

Det regnade lite när vi gick. Massor mer blev det när vi efter att ha flanerat en stund till körde tillbaka till vårt hotell. I Fauske höll dagvattenledningarna med lock och allt inte undan men trafiken flöt i alla fall.

 

Dusch, slapp och middag med kort efterpromenad har fulländat dagen.


varmt i fauske

Det är varmt! Annars tänkte man att det skulle vara snäppet svalare vid Atlantkusten än hemma i Älvsbyn med dess kontinentala ryssvärme-högtryck. Så är det inte!

 

I alla fall är vi i Norge nu, Primärhustrun och jag. På hennes tredje semestervecka – min är ju mer om än hackad så i alla fall ”oändlig” – beslöt vi oss för en fjällanknuten road-trip. Det betydde avresa tisdag morgon i västnordvästlig riktning och framme vid det bokade hotellet nere vid fjorden i Fauske. Det har regnat men ingen svalka kom ur det – ännu. Det blev bara fuktigare och än mer kladdigt. Jag sitter om tisdagskvällen vid hotellets ur- och ingång när jag skriver detta å mobiltelefon. Lite svalka finns här i jämförelse med rummet.

 

Klagar jag? Naturligtvis inte! Vid ett fruktansvärt kallt repgubbemöte innan något av barnen fötts – alltså mycket tidigt 1980-tal – lovade jag att aldrig klaga över värme såframt jag befann mig i fosterlandet. Norge är inte svenskt längre men klimatologiskt så likt och innebär att jag låter löftet gälla även här. Jag klagar alltså inte över värmen i Fauske. Jag konstaterar den bara ivrigt.

 

Förresten! Detta jag nu skriver publicerar jag inte direkt från mobben. Det går att göra men jag väntar tills dess jag med datorns hjälp välja typsnitt, redigera bilder och bära mig åt. Kanske blir det i morgon. Eller senare.

 

Jag såg en artikel idag som jag tyckte var bra. Artikeln alltså. Den kan läsas om man klickar på det  ordet här.

 

På Facebook där jag fann den – i gruppen Kristna palestinavänner – fanns inte nämnvärt många kommentarer men där artikeln ursprungligen hör hemma – USA eller Storbritannien? – haglade nätsvamlet friskt. Det är mycket deprimerande och lätt patetiskt hur de reagerar och kommenterar, de som stödjer Israel i ALLT vad regeringen Nethanyahu företar sig. Inga argument som utmanar budskapet, bara skott på och fördömanden av budbäraren – denna gång katolska kyrkan. Bara SÅ töntigt!

 

Men det är inte bara faktaresistenta Trumpanhängare i USA som visar det beteendet parat med islamofobi, motstånd mot allt vad aborter heter, förespråkande av dödsstraff och att alla ska få bära egna vapen för att så stävja våldet. Svenska troll går ibland an på samma vis även om en del visar LITE mer finsmak. Ändå dominerar faktaförvrängningar och demagogiska utspel väldigt kraftigt. Frågar man hur de tänker sig framtiden får man inget svar eller förslag som INGEN i Mellanöstern tänker sig.

 

Israel – som sägs vara regionens enda demokrati – står inför ett existentiellt val. Man kan fortsätta på vägen till The jewish republic of Israel – jämför med The islamic republic of Iran – och klassa var femte Israel som inte helt integrerad medborgare. Sådant är apartheid. Eller så fortsätter man vara en sekulär stat med demokratisk likabehandling av alla sina medborgare. Bägge sakerna går inte, särskilt om man avser att behålla de ockuperade områden Västbanken, Östra Jerusalem och Golan med sina stora icke-judiska folkgrupper.

 

Men nu har det tippat till onsdag och jag skall gå och knyta mig.

Bilden föreställer ett kloaklock i Fauske och är ytterligare en i min samling av internationella ortstypiska lock.

 

Publicerades onsdag kväll – ett dygn efter skrivandet.


απο Πυθαγόρειο 18

OBServera den lilla nyansändringen i rubrikens grekiska text. Det står nu inte längre i Pythagorion utan från. Jag är hemma sedan ett par dagar, slickar sårsom jag inte har och funderar över en del annat.

 

Tisdagen denna vecka – det är fredag nu – var resdag. Vid 12-tiden lokal tid lyfte den stora gruppen ungdomar men ledare från Samos och 3½ timme senare damp vi ner på Arlanda. Några timmar senare nytt flyg mot Luleå där ungdomarna möttes av hemtransportvilliga familjemedlemmar. I ett sådant fordon rymdes jag och mitt bagage. Jag slapp därför vänta på Kallax tills dess att min kvällsarbetande Primärhustru kunnat komma för att hämta. Hemma var jag strax före 22.

 

Om onsdagen var jag runt ½11 på mitt kontor och började försiktigt stöka med papper och en del annan efterbörd från de två veckornas läger i utlandet.* Kyrkoherden och jag tog en dryftande arbetslunch som bland annat innehöll mandat för mig att om det skulle bli aktuellt verka vidare med vuxen-Samos-gänget och kanske rigga för något liknande 2019. På eftermiddagen sökte jag göra en sammanställning av vuxenresan och förbereda den gruppens återträff på kvällen efter Veckomässan.*

 

Just i Mässan reflekterade jag en del över en vers hos profeten Jesaja där det står att Gud har skrivit våra namn i sina händer. En av arbetskamraterna hade på ungdomarnas läger tagit upp det stället i en aftonbön och jag hade senare gått vidare i tankegången på den frivilliga Mässan där nere. Viss återanvändning alltså.

 

Jag funderade: Med vad skrev Gud?

Vad Gud skrivit i eller på sina händer står ju – våra namn. Men vilka skrivdon användes?

Bläck och penna! Det hade redan tonåringarna svarat i sin Mässa. Vuxna är inte lika svarsbenägna inom ramen för en gudstjänst. Hur som helst leddes det till: Med spik och blod!

Så älskade nämligen Gud världen – och till den som älskar oss så till den milda grad och på så sätt vågar vi komma och be om förlåtelse.

 

Flera i vuxengruppen hade förhinder. Vi var i alla fall 11 stycken som efteråt samlades för att runda av detta intressanta projekt. Det kom krav på att gå vidare. Det var gruppens uttryckliga önskan att efter sommaren fortsätta sin gemenskap, sina tideböner och sina samtal.**

Så blir det. Sista onsdagen varje månad efter Mässan. Dessutom poängterades att den ordinarie Bibelstudiegruppen om runt 20 deltagare och som några resenärer redan deltar i är ett öppet sammanhang för nya röster, tankar och ”besvärligheter”.

 

Jag nämnde att jag jämfört de önskemål man på post-it-lappar lämnat in den första eller andra förträffen med utvärderingsanteckningarna från slutet av veckan. Allt uttalat önskat var levererat utom två saker: Efesierbrevet och Uppenbarelseboken. Föreslog därför på rak arm att de fyra höstmånadernas träffar skulle delas mellan det brevet och Johanneslitteraturen. Godtogs!

Från januari 2019 kan förberedelse för en annan tripp – en repris? – påbörjas.

 

När jag väl vid 22-tiden var hemma efter denna kväll slog tröttheten till som en smäll av en skiftnyckel. Jag hade då varit i selen 18 dagar på raken. Alla dessa dagar innebar inte fullt fokus från arla till särla men ingen dag var absolut uppgiftsfri. Ingen dag var ledig i meningen att jag kunde slappna av och göra något annat – typ vara hemma.

 

Igår och idag är jag det. Hemma alltså. Hantverkare jobbar på huset – det byts yttertak. Jag bloggar, tittar ikapp en TV-serie eller två. Gör ingenting. Medvetet väljer jag bort att tänka tillbaka på ungdomarnas lägervecka. Det låter jag anstå tills dess de som nu är där återvänder. Då skall jag- om de som inte slutar så önskar – ge mitt bidrag in i utvärderingarna. Men gör inget nu.

 

Om ett par timmar kör jag till Luleå. Barnbarnen Tyra och Adrian skall hämtas för att vara hos farmor och farfar – det är vi – denna helg. På måndag reser mormor och morfar – det är också vi – till Järvsö där lilla Lisa på tisdag behöver hjälp att blåsa ut sitt födelsedagstårteljus.

 

När och hur jag skall komma ikapp i min serie p minus vette kissemissen.

 


*  Pappersexercisen gällde främst kyrkobokföringsnoteringar kring henne som konfirmerades första veckan och de två som döptes den andra.

**  Det finns också idéer om att tillsammans i sommar bestiga några berg inom konceptet Top of Älvsbyn och att jag då och där skall hålla en och annan Bergspredikan. Gör ni det! sa jag och menade: Häng inte upp det på mig. Jesus Bergspredikan finns i Matteus kapitel 5-6-7. Läs den!


anarkiliturgi – εν Πυθαγόρειο 10/18

Inte blev det bättre igår. 
Inte bara den sista mässan jag celebrerade under 86-handbokstalet saknade ordtrohet mot den givna ordningen. Med den första mässan under den nya eran blev det på samma sätt.  Ingen känd ordning följdes. 
 
Varför är de så obstinat, Stig? 
Varför måste du alltid ta en egen väg?
 
Det gör jag inte alls! 
Jag är inte egen, än mindre egenmäktig!
Men har man inte nya ritualer för gudstjänsterna - Kyrkohandboken - med sig kan man ju inte följa den. Och är det mörkt så man inget ser i den bok man ändå har blir det lätt vaj på bokstavstroheten oberoende vilken som ligger framför näsan. 
 
Såhär långt skev jag måndagskvällen innan sovdags. När jag nu skriver sitter jag i flygplanet som strax skall lyfta. Maskinen ifråga har tagit hit det andra konfirmandlägret som ungefär nu kommer till de hotellrum vi just lämnat. 
Det hela har gått bra. Inga allvarliga tillbud som sjukdom eller skada. 33 personer gånger 8 dygn blir 6336 tänkbara olycksfallstimmar. Med Vuxenlägret veckan innan blir det med samma matematik drygt 3400 timmar till. Summa tio tusen. 
 
Har jag några reflexioner? Svar: Många. De delar jag inte här utan sparar till den utvärdering som kommer att äga tum efter att det läger som börjar idag kommer hem i nästa vecka. 
 
Paus igen. 
Nu pausen slut. Vi är på Arlanda. 
 
Den anarkiliturgi jag åsyftade med rubriken var det för ungdomarna frivilliga "extrainslaget" på måndagskvällen. 5 av 26 valde att trotsa majoritetens prat-och-mingellust och deltog klockan 22.30. 
Ett vägval? Eller?
 
Att på Arlanda sittandes i Gate 39 ge sig på att utvärdera två veckor på Samos med två temaresor av väldigt skilda slag - om än i viss mån lika - låter sig naturligtvis inte göras. Skallen är alldeles för genomblåst. Hemma mellan halv nio och tio ikväll lär det inte heller ske. Imorgon 8.00 är det planeringskollegium med det vette kissemissen om jag blir där. Veckomässan 18.30 i Älvsby kyrka skall jag dock leda och sedan samlas Samos-vuxengruppen till en efterträff. De har ju varit hemma en vecka och är kanske på G samtidigt som jag väl fysiskt har landat men det är också allt. 
 
Klagomål? NEJ!!! Givetvis inte. 
Visserligen är jag trött men det är en god nöjd-trötthet som egentligen gör en pigg. Märkligt nog. 
 

handboksbrott – εν Πυθαγόρειο 9/18

Tidigare idag vidtog jag två åtgärder på grund av en speciell sak.

 

Den första åtgärden

var att ringa min kyrkoherde för att säga att jag nyss (ånyo) troligen brutit mot det regelverk som vad det förefaller på alla sidor omsluter Kyrkohandboken vilket årtal den än har. Nu vet herdinnan att jag kan vara något av en spefågel liksom att jag aldrig skulle bryta mot intentionen i en gudstjänst eller kyrklig handling men att ord- och formuleringstroheten både titt och ofta får ordnings- och liturgifundamentalister att rysa från hjässan till fotabjället. Hon tog mig alltså inte på blodigt allvar och det innebär att Domkapitlet inte får en anmälan angående mig bara några timmar innan ungdomskompisen Biskop Hans idag i Luleå domkyrka lägger ifrån sig mitra och kräkla. Min åtgärd att meddela henne om saken innebär ingen åtgärd. Tillsammans gladde vi oss över saken.

 

Den andra åtgärden

var att vända på rubriken ovan. Jag har ju den senaste tiden drabbat min läsekrets med en serie noteringar kring Älvsby församlings verksamhet på den grekiska ön Samos. Jag skrev nu ordet handboksbrott först för att locka och tubba någon som genom min påannonsering via Facebook ställd inför de grekiska bokstäverna εν Πυθαγόρειο bara backar.

 

Men kom nu till saken – knäppdoja!!

Jag förstår din frustration, noble Bloggläsius. Jag skulle också vara irriterad om jag läst såhär långt i ett blogginlägg och att det ännu inte handlat om något. Jag kommer till saken. NU.

 

Två konfirmander döptes i morse. Det är saken.

Efter konfirmandlägrets morgonbön och i kretsen av sina ledare. Syskonparet som skulle döpas önskade inte att alla andra konfirmander skulle stå på stranden och då fick det bli så.

Det var dop med nedsänkning. Därav en del handboksbrott vad gäller formuleringar. Inte i dopfrågan eller doporden naturligtvis. Jag har ju varit med ett tag så de sitter. Men böner och tillsägningsord blev nog annorlunda.

 

När icke döpta konfirmander döps finns det ofta viss anledning att undra över hur de egentligen omfattar detta med kristen tro och om de vet vad det som händer innebär. Som döpare är det nu inte min främsta roll att rannsaka hjärtan och njurar, det gör Gud. Men idag på morgonen var det klara verba. Syskonen har utländsk bakgrund och familjen firar på invanda platser i Älvsby kyrka gudstjänst minst nio söndagar av tio.

 

En gång tidigare har jag döpt med nedsänkning. Det var på 80-talet man önskade det eftersom familjen bakåt i tiden hade frikyrklig historia. Då lånade vi dopgrav i Pingstkyrkan.

Vänta! Ett till. Lille Alexander döpte jag med inslag av ortodox praxis. Också den familjen räknas till kategorin nysvenskar.

 

Men de dopen skedde inomhus. Nu var vi ute med risk för att tappa Kyrkohandbok 86 i Medelhavet vilket innebar en del handboksbrott inte värda att anmäla.

 

Jag kommer att bildsätta detta och andra εν Πυθαγόρειο-inlägg senare. Väntar med saken tills jag kommit hem till min egen dator med dess bildbehandlingsprogram. Givetvis behöver jag också tillstånd från personer på bilderna för att kunna publicera dem på nätet.


εν Πυθαγόρειο 8/18 – blondiner?

Att ha så kallade ”lektioner” eller undervisande samlingar eller prat i grupp med konfirmander är en blandad historia. De är alla charmiga och tjusiga så sina sätt med det finns en del drag att lägga märke till.

 

Det verkar farligt att ”vara på”.

Att hålla sig loj, passiv, oengagerad är en säker zon att fly in i. Hos de flesta som intar den attityden – kanske en tredjedel – är det bara seghet. Hos en del är det en aning utåtagerande. Hur som helst blir det lite respektlöst mot först och främst kamrater som väljer att ”vara på” men också mot oss ledare.

 

Idag fick en så kallad basgrupp – de är indelade i fyra sådana – mig att minnas en så kallad blondinhistoria. När jag nu återger den vill jag poängtera att blondin i historien är ett begrepp. I verkligheten kan de vara av bägge könen och ha vilken hårfärg som helst.

 

Det var en gång en ung vacker blondin som skulle flyga från Miami till Chicago. Hennes biljett var för turistklass men hon satte sig i första klass. Flygvärdinnan sa till: Här får du inte sitta!

Den unga kvinnan strök sig över sitt blonda hår och svarade: Asså. Ja e ung snygg och blond så jag kan sitta var jag vill.

Flygvärdinnan gick därifrån och meddelade pursern: Det sitter en blondin i första klass. Hon har bara turistklassbiljett men vägrar att flytta sig.

Pursern gick dit. Han sa: Fröken. Bestämmelserna är så att den som har turistklassbiljett ska sitta längre bak i planet. Vänligen uppsök er rätta plats!

Vaddåva! Fatta! Jag är ung, snygg, singel, har gott om pengar. Jag sitter var jag vill.

Bekymrad gick pursern och talade med kaptenen i cockpit: Vi har en blondin i första klass som vägrar att sitta där hon är bokad.

Jag tar det! sa kaptenen, gick till henne och framförde samma budskap men med samma icke-resultat. Brydd tillbaka på sin stol sa han: Vad ska vi göra? Vi kan ju inte kasta av henne.

Jag provar! sa andrepiloten. Min fru är blondin. Jag talar blondinska.

De andra såg hur han gick fram till henne, böjde sig fram och viskade i hennes öra. Hon flög upp, tog sitt kabinbagage och rusade in till sin plats i turistklass.

Andrepiloten kom tillbaka. De andra i besättningen frågade: Vad sa du till henne?

Svaret kom helt lugnt: Jag sa bara att på den här flighten går inte första klass till Chicago.

 

Arbetspasset började verkligen blondskt men nu, efter lite lock och pock och med tillgång till material, arbetar gruppen tillsammans med mig bara inom hörhåll på sitt bidrag om bön inför konfirmationsredovisningen den 9 juni. De visar sig mer kreativa och tänkande än vad de först vill visa (för varandra).

 

Egentligen ganska härliga 14-15-åringar.


εν Πυθαγόρειο 7/18 – igång!

Igår tisdag for vuxenlägret som planerat ca klockan 10. Två timmar senare troppade ungdomarna in. Såhär skrev jag på Facebook 10.05:

 

För ett tag sedan for 15 av de 18 vuxenlägerdeltagarna på Samos till flygplatsen. 3 av oss blev kvar för att vara ledare på konfirmandläger. 26 konfirmander, 3 hjälpledare och en vuxenledare till kommer snart.

 

De kom och var trötta redan då. Efter en kort sömndålig, i vissa fall helt osömnig, natt på Arlanda var de sömniga mitt på dagen. Första dagen är därför mjukstart med bad, återhämtning, tävlingar, kvällsprogram, aftonbön och natti-natti. Pirrigt på nytt ställe.

 

Natten blev lugn. Klockan 9 i morse var tiden då vi skulle vara samlade till morgonbön. Den lilla kyrkan alldeles invid hotellet som vi samlats i för Matutin under vuxenlägret är för liten för den nuvarande gruppen. Vi höll som tidigare år till vid pool-området. Andra gäster har då inte hunnit dit eftersom bassängen öppnar klockan 10.

 

En halvtimme senare var det dags för första ”lektion”. Jag skrev lektion inom citationstecken eftersom jag tror att inte alla skulle kalla det lektion, inte ens ungdomarna. Men det är det! Innan den är över har de fått ett intro i lite antik historia, grekisk kultur, ortodox kristendom, kyrkohistoria, matematik och lärt sig hitta εν Πυθαγόρειο. I blogginlägget εν Πυθαγόρειο 1/16 kan man läsa i detalj vad de gjorde.

 

Observera årtalet i den länken!

Lägren vi nu genomför för tredje året i rad har hela tiden följt samma grundmönster för att det i grunden är bra och bara behöver förbättras något år från år. Vi är alltså inte lata eller konservativa.

Däremot är jag lite lat. Jag kommer inte här och nu att noga presentera alla dagar rent innehållsligt. Du kan, noble Bloggläsius, snoka i blogginlägg från maj-juni förra och förrförra året för att få en bra inblick i vad vi gör. Vill du gå ännu längre tillbaka i tiden – möjligt med hjälp av listan till höger – hittar du bloggningar från ytterligare tre tidigare år men då i Turkiet.

 

Lägret är i alla fall igång och fungerar både till innehåll och gruppdynamik.


Tidigare inlägg
RSS 2.0