εν ερατώ 10/19

Tidsfördrivsskriveri.

 

Så sitter vi då på planet. Bårding komplitäd sa de nyss.

Säkerhetsgenomgången pågår och tänkt avgång är 17 men klockan är bara 16.30. En halvtimma före. Smultert. Det betyder ju hemma lite tidigare. Fyra och en halv timme ska det ta. Ankomst 20.45 enligt biljetten, ungefär 20.15 enligt nytiden.

 

Jag tar alltid med mig för mycket att läsa. Kommer dessutom hem med två böcker fler än jag åkte ut med. Märkligt. En är köpt. En är stulen, upphittad eller adopterad. Vad exakt är en fråga om definitioner.

 

Köpet gjordes på Kallax när vifor ner. Den näst sista delen av Jan Guillous serie om förra århundradet. Åker hem i det intjäckade bagaget. Boken alltså, inte Jan Guillou.

 

Folk som reser och bor på hotell köper och läser böcker som de inte låter följa med hem. Den stackars litteraturen överges och lämnas på hotellen. Där vi bodde hade man samlat sådana föräldralösa alster i en lokal som fungerade som väntrum innan upphämtning – och kanske som uppehållsrum någon sällsynt regnig dag. Vad gäller böcker på finska så gäller ingn nyfikenhet. Funkar inte. Norska kan gå, även med tvekan danska. Alla nordiska språk fanns men knappast några andra. Inte så många på svenska men i alla fall en som rönte ödet att bli stulen, upphittad eller adopterad – exakt alltså en fråga om definition. Den skall jag strax gripa mig an så jag läser mig trött och somnar. Då går de 4 timmarna och 45 minuterna mellan 17.00 – som blir starttiden – och 20.45.

 

Vafför en bok? frågar varje rumpnisse. Svar: Skojarna i örtagården av Arto Paasilinna.

 

(- - -)

 

Jag fortsätter nu tidfördrivstumma på min telefon om detta med böcker. Har på känn att jag skrivit lite om det förr, i början av denna serie εν ερατώ. Vi befinner oss nu ovanför Serbien – enligt bilden.

 

Med på resan redan från garageuppfarten fanns tre volymer med sammantaget 79 böcker. Imponerande. Skriften – jag menar alltså Skriften med stort S – innehåller 77 mer eller mindre självständiga och sammankopplade delar. Sedan Norrland av Po Tidholm och En bok om Rut med separata kapitel av olika författare. Den är lite gammal behandlar Ruts bok i Gamla testamentet. Skrevs innan Bibel 2000 kom, alltså på gamla Bibelöversättningens tid. Och den var bra. Många infallsvinklar till höstens aktiviteter i Bibelstudiegruppen. På tisdag träffas man andra gången denna termin. Dock inte 18.30 som brukligt utan 19.15 efter en konsert som börjar 18.

 

Första bilden? Bussen som plockade upp oss vid hotellet var märkt med destinationsort. Imponerande!


εν ερατώ 11/19

Jag är hemma nu. Vid 11-tiden igår kväll nådde vi bostaden och temperaturen var minus 1. Ute alltså. Vi kom iväg från Kreta lite efter utsatt tid och motvind skapade summa en halvtimmes försening till Kallax flygplats. Sånt är inget för tuffa norrlänningar. Sett positivt fick vi ju en halvtimmes extra chartertur.

 

Med hemkomsten har jag nu tillgång till mitt bloggbord – det andra kallar tangentbord. Naturligtvis kastade jag mig inte över det omedelbums igår. Uppackning och annat måste komma först. Och en natts sömn. Vi hade ju finsk och grekisk tid i kroppen vilket gjorde den ännu senare.

 

Vara hemma är skönt liksom resan var skön. Fint väder idag. Som på Kreta men med 25 graders differens. Fullt acceptabelt i september.

 

Gudstjänsten i kyrkan var jag på men lämnar okommenterad – förutom att nämna att barnens redogörelse för vad de pratat om under söndagsskolan Skatten var helt underbar.

 

Två texter har jag i alla fall innan denna lagt ut här på bloggen. Borta från bloggbordet skrev jag i telefonen εν ερατώ 01/19 och εν ερατώ 02/19 och de texterna publicerade jag innan jag skrev detta tionde inlägg i serien. Jag avser att leverera de andra aviserade inläggen med rubriken εν ερατώ i en takt av ungefär två om dagen. Sedan kan det ju komma annat värt att beblogga.

 

Det gäller alltså, noble Bloggläsius, att du är på alerten.


εν ερατώ 09/19

Lördag 21 september.

 

Om en och en halv timme går bussen. För en och en halv timme sedan lämnade vi rummet. Om fyra och en halv timme beräknas vi vara i luften. Nu är det blåsigt väder igen.

 

Platanias där vi varit har varit ett bra ställe att vara på. Bra rum, nära till vattnet, lagomt att göra. Det mesta av Kreta har vi naturligtvis osett. Knossos, Heraklion, Samaria-ravinen till exempel. På nåt vis är sådant ”måsten” enligt många men vi hoppade de sakerna. Denna gång. Ska man under en vecka hinna alla ”måsten” får man flåsa runt som en fis i en glasburk. Det ligger inte för oss. En sådan där turisttripp är OK. I övrigt tar vi tingen i egen takt.

 

Shoppat då? undrar du säkert, noble Bloggläsius. Inte nämnvärt.

  • Lokal honung en burk – tjeck.
  • Lokal olivolja en burk – tjeck.
  • Lokal sprit – näpp.
  • Lokalt vin – njapp. Nästan. Vanligt vitt drickavin kan man köpa hemma. Hittade dock det söta vita favoritdessertvinet jag alltid köpt på Samos. Om det är fusk vet jag inte.

Förutom en och annan kylskåpsmagnet, en stor till mig och ett par små teskirtar för barnbarn inga andra köp. Än. Vi har ju flygplatsen kvar.

Nu kommer bussen om en timme.

 

Tog det dig tretti minuter att skriva detdär? Jag hör misstron i orden.

Ja! Jag tummar mig ju fram! Har sett folk som på sina telefoner jobbar med två händer och flera fingrar. Jag högertummar allenast. Då går det inte fort.

Kaffe nu.


εν ερατώ 08/19

Kanske blir det regn.

 

I alla fall säger väder-appen på min telefon det. I natt. Med 40% chans/risk.

Det är inget snack om att här skulle behövas en rejäl rotblöta. Torrt i markerna är vad det är. Och soligt har det varit hela tiden under vår tripp som trippar hemåt i morgon. Det är alltså fredag kväll 20 september som denna text skrivs. I morgon hemresa och inläggets låskyrkokritik publiceras nästa vecka.

 

Vad gjorde vi då idag? Svar: Vi tog en promenad men inte lika lång som den för ett par dagar sedan. Men lika varm och lika intressant.

 

Det är nämligen intressant att gå även om det bara är efter väg i skog och mark. Fast oftast inte riktig skog. En olivplantering är ju inte en skog utan ser bara ut som en. Men promenadtakten är bra. Avkopplande och informativ. Man hinner se både detaljer och de stora linjerna i tillvaron. Samtidigt. Ganska självklart egentligen. Man färdas ju i den biologiska fart vi är designade för. I 100 knutar går det för fort och man missar det mesta. Promenare nessesare est är säkert inte korrekt latin men får duga. Hursomhelst: Det är nödvändigt att vandra.

 

Det var efter jag skrivit färdigt texten till förra inlägget som vi gick. Naturligtvis kom de nyss skrivna tankarna att följa med i gången. Särskilt när vi i uppförsbackeserpentiner såg en liten kyrka högst uppe på en topp. Vägen gick dit och sedan vidare nedåt på andra sidan. För att nå kyrkan var det i alla fall minst 1,5 km obebyggelse åt alla håll och väderstreck. Alltså rejält gång-, vilje- och tankeavstånd om man ser till vad jag sökte fundera kring i förra inlägget. Läs det.

 

Alla kyrkor vi passerat hitintills har varit låsta. Både gamla i visst förfall men också de av senare datum. Den lilla på berget hade dock nyckel i dörren så vi kunde gå in. Det fanns plats för max fyra personer! Absolut inte mer än 10 kvadrat. För enskilt bruk således. Inte församlingssammankomster.

  

Det är just det enskilda kyrkobruket jag funderar kring. Tror det är viktigt men kräver en del:

Beslut att ha kyrkor öppna för enskilt bruk är ju ett grundvillkor. Visst kan människor be och fundera överallt men bestämmer man att ha de hus som byggts för bön och tro låsta stryper man bönen. Jag kan acceptera – hemma i Sverige alltså – att en kyrka är låst sådär mellan 22 och 07 då jag gissar att försäkringsbolag nog skulle invända om man hade nattöppet. Alla andra tider alla dagar bör en folkkyrka hålla kyrkan öppen för folk – även om ingen eller få använder sig av möjligheten. En principsak. Tyvärr går utvecklingen även i Älvsbyn i motsatt riktning trots att det är folkkyrkonomineringsgrupperna S och C som styr. Också där är man inne på helt fel väg när man begränsar tillgängligheten.

 

Vi kom tillbaka till hotellet, tog ett havsdopp och efter att ha pausat en stund gick vi för att äta något. Tittade sedan i butiker för att planera en del inköp. I morgon shoppar vi lite och lämnar sedan rummet kl 12. Bussen kommer vid två och flyget går klockan 17 som är 16 svensk tid. Till Luleå kommer vi strax före 21 och sedan vi plockat ut bilen och tagit oss till Älvsbyn är trippen slut.

 

Intryck? Flera. Återkommer.


εν ερατώ 07/19

Torsdag kväll 19:e och fredag morgon 20:e september genererade en text som publiceras nu den 25:e.

 

Djupsinnigt eller kroppsligt? – det är frågan.

 

Så har det varit torsdag. Eller nästan. Det är kväll än och vi sitter på balkongen till vårt rum. Tjugetvååtretti är klockan när jag börjar min tummevals i telefonen. 22 grader varmt.

 

Idag har vi varit väldigt bussiga. Har åkt buss från där vi bor till stansen Elafonissi på andra sidan Kreta. Sydsidan. Vi åkte alltså tvärsöver, inte längst med ön.

Kreta är bergigt. Om det var klyftigt att åka kan diskuteras. Åkturen var i alla fall klyftig. Serpentiner. Smalt. Brant. Lite läskigt. Intressant natur och en speciell strand. Friska och helbrägda kom vi så småningom tillbaka till hotellet.

 

Tockenadära endagsutflykter i resebolagens regi är goda inslag i en chartervecka. EN dag. En heldagsfotvandring i egen regi typ den vi gjorde igår är en annan bra sak. Verkligen berikande.

 

Och frågan kommer: Varför i alla fridens dagar bygger man kyrkor och liknande på toppar av berg eller annat maximalt otillgängligt? Varför? Varför har man sedan gammalt tillägnat De heliga Visheten – Agia Sofia – en grotta man förkyrkligat och som finns flera hundra trappsteg ovanför den nuvarande i bergssidan sprängda vägen? Varför så eländigt oländigt? Som måste varit än värre förr innan vägen drogs.

 

Utgår man från att folk är inte dumma och att folk inte var dummare förr måste det funnits anledning. Är det skäl som har med själ att göra?

 

Det finns en urgammal insikt att kropp, själ och ande hör ihop – hur man än definierar och balanserar de sakerna. Jag menar – för att göra en parallell: När jag var barn och önskade mig till exempel ett spel gav mor och far beskedet: Spara av veckopengen till det! Så gjorde jag. Det var klokt av mamma och pappa. Satte liksom allvar i saken. Känsloupplevelsen och spontan längtan kom att förenades med vilja och god envishet. Effekten blev att spelet eller saken kom att bli mer uppskattad. Eller så inte och helt enkelt avskrevs.

 

Såhär långt kommen om torsdagskvällen hade jag inte bara sand mellan tårna utan åxå John-Blund-pulver i ögonen i sådan omfattning att även tankeverksamheten inte kunde glida vidare. Nu är det fredag morgon och jag tummar vidare.

 

Lyfter man tanken från det fordom gällande Alga-spelet Oljan - det stora äventyret till annat som innefattar behov, lust, vilja, angelägenhetsgrad och så vidare ser man samband kropp-själ/psyke-ande/livsmening – typ. En sund själ i en sund kropp är ett uttryck för sambandet. Psykosomatisk hälsa ett annat. Bryter man upp de sambanden går någon sorts balans förlorad.

 

Tag så detta med att be till Gud om eller för något. Sådana infall kan ju komma var man än befinner sig och verkställas på stubinen men kan också försvinna på ett ögonblick när man ser en fjäril eller hör en bil. Om man – jag säger: om man – har en böneplats och/eller bönetid man beslutat att som vana ta sig till tar det lite tid. Hugskottet avancerar till en i större eller mindre grad viljestyrd åtgärd. Är platsen då knasigt till blir viljekoncentrationen på nåt sätt en ännu större del av bönen.

 

Är du med i resonemanget, noble Bloggläsius? Egentligen är det inte krångligare än tanken att god vällagad allsidig kost på ungefär regelbundna tider är bättre än att småäta snask- och kylskåpstilltugg när man känner för det. Eller motion...

 

Hemma tar det sju minuter för mig att promenera upp till kyrkan. Det rör sig om ungefär 500 meter i vågen och 20 i ekvidistansen. Vad händer i och med mig om jag skulle besluta mig för att varje morgon knalla dit för en halvtimmes morgonbön (Laudes) plus Bibelläsning? Och en kvällsprommis för en aftonbön (Completorium)? Skulle jag fara väl eller illa? Vandringen upp skulle ju i sig innehålla tankar på det som ska bli där. Hemgången skulle bära med sig samma sak.

 

Jag är pensionerad så de flesta dagar finns inget som skulle hindra detta. Egentligen. Jag är dessutom (ännu) betrodd med nycklar till helgedomen så jag skulle kunna ta ansvar för morgonöppning och kvällslåsning – något som skulle förstärka viljan med torr och steril plikt.

 

Förra hösten kom några som var med på vuxenresan till Samos våren 18 och blivit förtjusta i Tidegärden med idén att man varje morgon i Adventstiden skulle be Laudes i kyrkan. Ansvariga? var min skeptiska fråga. Får rulla bland er anställda och andra! blev svaret. Klockslag? – jag  var fortfarande lite skeptisk i tonen. 07 eller 07.15 så man hinner innan skola och jobb.

 

Det blev inte av i fjol men nu har samma personer påmint om idén och av någon märklig anledning skriver jag om det en fredagsmorgon i september nere på Kreta efter att igår besökt den lilla lilla kyrkan i grottan tillägnad Den heliga Visheten.


εν ερατώ 06/19

Åxå på onsdag under vår vecka på Kreta skrev jag en notering som nu i sin korta helhet publiceras här en knapp vecka senare.

 

Norrmän äter lax.

 

Blir någon förvånad? Inte jag. Äter själv inte så sällan norsk lax hemma i Norrbottens pärla.

 

Men att sitta på en restaurang på Kreta och höra hur de vid grannbordet pratar norska och beställer lax blir bara för mycket. Var är det grekiska köket?

 

Och att sedan uppsöka ”inkastaren” som definitivt såg grekisk ut – hur det nu är – med en fråga på engelska om vad det stod på en skylt vi fotograferat tidigare idag och mötas av att han inte kunde läsa grekiska eftersom han var från ett ställe inte långt från Stavanger – det blir som nästan komiskt. Norrmän överallt!

 

Vi gick en promenad idag. Efter en vandringsled. Och gick ”fel” i betydelsen gjorde ett annat vägval än det ursprungligen tänkta. Alltså blev det drygt 1,6 mil i stället för ungefär hälften. I plus 29 grader. Vi var ganska möra när vi kom hem vid tretiden på eftermiddagen.

 

Men mycket intressant såg vi. En massa växter av känt och okänt slag. Mängder med bilder tagna. Det blev en skön dag och efter promenaden ett skönt havsdopp.


εν ερατώ 05/19

En kyrka som vill mindre.

 

I skrivande och kanske tänkande stund sitter jag på en strand på Kreta. Den hårda vind som gjort havsbad omöjligt har idag – tisdag – reducerats till en bris som skapat plums-i-böljan-läge. Därav stranden mitt på dagen och primärhustruns telefon som noteringsverktyg. Min är kvar på rummet.

 

En bra sak det där att lämna telefonen på rummet. Visst upplever jag mig själv som ganska karaktärsfast men att medvetet lägga avstånd möjligheten att kolla Facebook eller annat är skönt. Lätt blir ju att man inte är där man är med den eller dem man är med utan är någon annanstans med några andra.

 

Samtidigt finns ju detta annanstans om än just nu på distans. Eller halvdistans. Internet gör att man inte om man inte prompt vill måste gå in i nyhetsanorexi. Man kan ta del av en del av vad som utanför semestertillvaron händer och fötter.

 

I den andan såg vi på SVT att någon attackerat oljeanläggningar i Saudiarabien. Med drönare mot vilka sofistikerade USA-utvecklade system inte funkar. Många tänker att Iran ligger bakom men jag undrar vad de skulle vinna på det. Iran har väl inget eget intresse av att öka spänningen i området – eller? Vem tjänar på det? eller Vilket begränsat särintresse eller behov av vedergällning kan finnas bakom? är de frågor jag ställer. Hämndlystna grupper som slåss mot saudi-stödda och saudierna själva i Jemen kan vara kandidater. Eller andra som vill öka spänningen mot Iran – Mossad? Men näppeligen Iran självt eller ens USA – hoppas jag.

 

Val i Israel är det idag. En riktig soppa där man söker övertrumfa varandra i att vara högernationalistisk. Netanyahu har ställt i utsikt att om han blir kvar som premiärminister stödd av ännu högrare partier skall Israel annektera Jordandalen, västra sidan. Det skulle vara på tvärs med alla resolutioner och tidigare överenskommelser men fungerar kanske i hans utsatta läge – om man anser valfläsk vara kosher.

 

En präst i Norrbotten är anmäld till Domkapitlet i Luleå. Det såg vi i SVT Norrbotten innan vi for och sedan har även Expressen återgett saken. Vissa ”resonemang” förs på Facebook, också i den illustra gruppen Prästkollegor. Där såg jag mig föranledd att för någon dag sedan leverera denna kommentar:

  • Jag såg inslaget i SVT Norrbotten vilket alla kan göra. Rätt är att kollegan – vem det är vet jag inte – är anmäld och att anmälan är offentlig handling. Denna ena parts klagan tolkar redaktionen och bygger sitt reportage på. Biskop Åsa i Luleå intervjuas och inget tydde på att hon ännu hade tillgång till kollegans berättelse – vilket hon kommer att få under kapitlets handläggning av saken. Och Expressen, det trovärdiga vittnet, rubriksättar och repeterar.
    Jag anbefaller i dessa lägen varsamhet i omdömen. Anmälan är inte Skuld. Kan bli men ÄR inte. Åttonde budet gäller än!

 

På SVT var det också en kort slagväxling mellan en miljöpartist jag glömt namnat på och partiledaren för Kverulant-Demagogerna – det är väl vad KD nästan SD betyder numera. Det gällde ett Mp-förslag att man med bibehållen anställning skulle kunna ta ett sabbatsår för om- eller fortbildning. Bra tanke! Alla säger ju att man numera på en rörlig arbetsmarknad behöver vara beredd att byta riktning två till fyra gånger i livet. Förslaget skull gynna detta. KD-ledarens linje var Nej! De gamla orden i visan – gnag din bit, bed och slit, du får smör ovanför när du dör – var vad jag uppfattade att hon menade men naturligtvis inte sa rakt ut.

Värt att notera är att i Skriftens värld – jag menar Skriften med stor S – skulle till och med mark och åker få sabbat vart sjunde år för att ladda om. Den arbetskraft högerborgerligheten vill plöja unnas inte sådant.

 

På Fäjjan har jag också sett att Munkvikens lägergård strax söder om Lövånger är i ekonomisk kris och kan komma att slå igen. Utomordentligt skittrist!! Jag vet att jag i den bedömningen nog är rejält anfrätt av nostalgi men bortsett från det är det också ett exempel på en kyrka som vill mindre och det var just den tanken som när den slog mig här på stranden satte mig i skrivartagen men nu har inlägget denna tisdag vid tvåsnåret blivit tillräckligt långt. Jag får återvända till den saken senare i en text om Den kyrka som ville mer.

 

Detta skrev jag på tisdagen 17 september. Vi fotograferade inte när vi var på stranden men väl tillbaka i vårt logi hade det dagliga städet varit där och bland annat bytt frotté. Bilden som blir större när man klickar på den får bli en illustration av skillnaden mellan dagens En kyrka som vill mindre och gårdagens Den kyrka som ville mer. Det pratar och diskuterar man inte men alla som likt mig varit med ett tag vet att just den saken sannerligen är Elefanten i rummet.


εν ερατώ 04/19

Museum!

 

Alla som far till Kreta – i alla fall nästan alla – verkar vilja besöka Knossos. I alla fall framställs det så i guideböcker och liknande. Vårt val innebär att ordet nästan blir rätt. Vi avser att inte fara dit. Vilken nivå av skamlig kulturanalfabetism vi hamnar i ger jag, noble Bloggläsius faktiskt totalt kissemissen i.

 

Men vi hittade ett annat museum idag.

Inom gångavstånd och två gånger. Såhär var det:

 

Det var fortfarande havsbadsomöjlig blåst i morse. Den aktiviteten kunde uteslutas. Att bara vändsteka sig i solen är för passivt. Man blir ju alldeles mosig i huvudet och därtill sugen på öl som eskalerar mosigheten. Parollen blev därför Till fots vi gå!

 

Igår såg vi en skylt som pekade ut en riktning till ett museum kring vad som hände just på och omkring orten under Andra världskriget. Intressant. Vi stegade dit idag och kom fram tio minuter innan stängningsdags klockan 12 men hann dock se lite av de 200 meter bunkertunnlar tyskarna byggde för att stoppa en eventuell allierad invasion av ön.

 

Här skall sägas att det är inte före detta militärsjukvårdaren bloggaren själv som har familjens största intresse för militära frågor på Kreta. Primärhustrun toppar ligan – märkligt nog. Läsning av böcker är orsaken. Först en bok om löpning upp, över och ner på Kreta. Sedan en annan av Antony Beewor om den tyska lufterövringen och vad som sedan hände med partisankamp, märkliga britter och annat fram till 1945.

 

Museet stängde alltså och vi gick efter ent svalkande vätskeintag tillbaks till vårt boende och tog ett tag i solen vid men inte i havet. Skönt. Men på seneftermiddagen öppnade bunkern på nytt och vi gick tillbaks.

 

Listigt byggt, uthugget i berget invid och praktiskt taget under kyrkan. Tvångsarbetetare hade karvat ur anläggningen som dock aldrig kom till användning. Britter och andra kom inte. Efter segern i Nordafrika klev man över till Sicilien och öppnade ingen front mot Balkan. Ändå ett intressant besök.

 

Apropå kyrkan. Den var låst. Men så kom en ortodox präst och öppnade så vi kunde titta in. Han talade åxå engelska – något jag inte mött kos kollegor på Samos – och vi växlade några ord. Glad typ! I min ålder. Med långt kritvitt hår och skägg i samma kulör. Skägget var nog inte ansat de sista tjugo åren. Inspirerande?

 

Restaurangmiddag i vanlig ordning och nu hemma på rummet. Bra måndag.

 

/Skrevs 16 september på kvällen. Publicerades och bildsattes 23 september – åxå på kvällen./


εν ερατώ 03/19

Följande text är mina funderingar kring den turistiska situationen här i Platanias och paralleller med det kyrkliga hemma i Svedala. Skrevs på kvällen 15 september, aviserades på bloggen den 17:e och lades i sin fullhet ut förmiddagen den 23:e.

 

Sol, vind och inget vatten.

 

Det blåser. Tuff nordan gör att Medelhavet vid stället där vi bor inte är badbart. För stor vågor. Finns inte planer att man riskfritt kan gå utanför knädjup nivå. Brottsjöarna för intensiva.

 

Annars är det OK. Solen värmer och vinden är inte kall för tuffa skandinaver som verkar vara många här just nu. Svenskar, norrmän och finländare hör man prata var man än är. Restaurangen där vi åt ikväll – söndag 15 september – hade menyn i fyra spalter: grekiska, engelska, norska och finska. Och på hemvägen hör jag en vars språk jag obehindrat behärskar som för en annan beskriver vad maträtten cleftiko är med orden: Det är ungefär som kalops. Stilla undrar jag var i utlandet Grekland egentligen befinner sig. Saker ser och luktar grekiskt men folket är annorlunda.

 

Påminner inte detta en hel del om många situationer i Svenska kyrkan?

Jag försöker mig på en tanketråd.

 

Miljön är kyrklig vad gäller byggnader, musik, tankefigurer etc. Några ”greker” finns där också, alltså de som har kyrkan som sitt hem. De ”bor” där året runt i helg och söcken.

Men ”turisterna” kommer! Väller in i horder för olika evenemang och specialiteter. Det museala och kulturella, det sporadiskt traditionella för att inte tala om tillfälliga familje-event som dop, vigsel, begravning och även konfirmation. Sådant lockar på samma vis som sol, värme, mat och annat lockar skandinaver till Kreta.

Och de/vi som bor på platsen blir glada, är välkomnande och får ekonomin stärkt av sporadisternas sympati och lust att (fortfarande) ha en anknytning – om än ytlig. På många håll accepteras till och med skolornas krav på ”svensk mat” på ”svenska menyer” vid sina avslutningar.

 

Naturligtvis tycker jag inte att grekerna ska vara otrevliga mot mig och andra turister. Visst är det ett tillmötesgående att de har menyer på våra språk även om finskan inte slår an några strängar. Och lika naturligtvis skall man i kyrkan vara glad för motsvarande besökare. Självfallet! Men ändå kanske mobilisera det egna – det grekiska respektive det kyrkliga – så tydligt att ”turisten” inte blir ockupant utan i stället stimuleras, till och med blir utmanad att ta in förändring och växa i insikter och tankar.

 

Om dessa tankegångar har något värde må andra bedöma. De är i alla fall mina i slutet av vår veckas första hela dag - runt 23.30.

 

Vid publiceringsögonblicket infogades bilden ovan som blir större om man klickar på den. Den togs vid en sen eftermiddagspromenad, en aktivitet vi funnit vara bra för att upptäcka både bebyggelse och natur. I den upplaga som vi äger av Tolkiens Ringen-trilogi – den från 1978 – ber på sidan 304 i sista delen den gamle enten Lavskägge de två hoberna Merry och Pippin att framöver i andra trakter hålla utkik efter entiskor, det är kvinnliga enter. Nu är jag och primärhustrun inga hober och att urskilja kön på enter är inte den lättaste saken. Men kanske...


εν ερατώ 02/19

Så satts en dag än från vår tid...*

 

12 timmar efter förra skriveriet på Kallax sitter jag fortfarande eller åtminstone på nytt. Nu är jag på hotellet vi skall bebo denna vecka.

 

Det blev mycket sittande. Bilen Älvsbyn-flyget. Lite mer än4 timmar i planet. En timme i buss innan framme vid boendet runt 17 lokal tid.

 

Kort stros-promenad med besök i en Mini-market som är vad en modern diversehandel kallas. Lite inköp och efter att ha packat upp också dessa varor en ny strosning som förutom att möta sträcka-på-benen-behovet åxå hade mat i kikaren. Vi hade ju inte ätit på allvar sedan frukosten hemma. Flygplansmat har vi provat förr och i relation till priset provocerar den inget annat än en hungerstrejk.

 

Chania flygplats är stor! I alla fall om man jämför med Samos som varit det dominerande grekiska flygmålet fram till denna dag. Samos är dock lika mycket mindre än Kallax som Chania är större. Ett exempel på att Kreta är mer. Hotell överallt! Restauranger likaså och däremellan affärer. Klockren turistfälla!

 

Dörren ut mot balkongen är öppen och genom den hör vi havet. Ett annat hus gör att vi inte ser det vara sig när det är ljust eller som nu kolmörkt. Det har varit extra blåsigt idag så när vi såg det såg det inte alls badbjudande ut.

 

Undrar hur det blir i morgon.

 

 


* Travesti på Psalm 188 i Psalmboken.

 

/Blogginlägget skrivet 2019-09-14 på kvällen, publicerad 2019-09-22/


εν ερατώ 01/19

Fälten grånar till skörd.

 

I skrivande stund (14 sep ca 10.00) är vi intjäckade på Kallax och vi är i sanning inte de äldsta men inte de yngsta heller. Många liknar oss i spannet ”inte längre upptagna med lönearbete” och en resa kan väl vara oss väl unnat, flygskammen till trots.

 

På en eskapad likt denna slits jag mellan två viljor. En är att helt logga ut från allt som kan lukta nuvarande inhoppsarbete och andra kyrkliga ting för att bara läsa annat, käka, promenera och slappa. En annan är att ta en del av det sakrala med i packning och hjärna för att avskuren från det vanliga tänka extra kring sådant blandat med just läsa annat, käka, promenera och slappa. Likt en hötapp mellan två åsnor är jag i valet och kvalet.

 

Jan Guillous sjuttielfte näst senaste del om förra århundradet har jag i ränseln liksom en bok om Norrland av Po Tidholm – läsa annat. En bok om Ruts bok i Gamla testamente tog jag åxå med enär höstens bibelstudier skall ha sin utgångspunkt i den lilla skriften – typ halvjobbligt. Skriften med stort S är givetvis också med så nog har jag att läsa för att sysselsätta mig.

 

Skriva är åxå en sysselsättning. Då och då och pö om pö om både ditt och datt och ved och kvist innan slummerlusten blir för övermäktig. Gissar att det kommer att märkas. Jag hoppas att du, noble Bloggläsius, har fördrag med det.

 

 

/Blogginlägget skrivet 2019-09-14, publicerad 2019-09-22/

 
 

εν ερατώ 00/19

 

 

Kreterna ljuger i ett och är odjur, glupska och lata.

 

Så skrev Paulus i sitt brev till sin yngre medarbetare och adept Titus. Orden finns i kapitel 1 vers 12 och är ett citat – tror man – av en hexameterrad skriven på 500-talet före Kristus av den halvt legendariske vishetsläraren och diktaren Epimenides från Kreta. Paulus fortsätter sedan: Det vittnesbördet är sant.

 

Nu är det inte för att undersöka sanningshalten och tidlösheten i detta Skriftens ord som vi åker i morgon bitti. Inte heller är det för att jag likt Titus skall ordna upp de kyrkliga förhållandena på ön.* Anledningen till att jag far – och primärhustrun – är strikt privat och för rekreation. Semester typ även om vi som pensionärer inte har sådan.

 

Ingen av oss har varit där förr. Vi kommer därför att beträda för oss jungfruligt land. I en beskrivning läste jag om nordkusten att den innebär 13 mil solstolar och fulla britter. Vi får även kolla sanningshalten i det påståendet. Vi kommer nämligen att bo i nordväst, noga räknat på hotellet Erato** i Platanias – var det nu ligger. Charter är fiffigt och medger att man utan att behöva tänka på var och hur inledningsvis bara forslas som potatis dit man ska för att sedan därifrån upptäcka tillvaron.

 

Imorgon lämnar vi Kallax 10.20. Vi skall vara där i god tid – vad det nu är. 08.00? Neddimpning på Chania International Airport beräknas till 16.00 lokal tid vilket är 15.00 i kroppens egen mat-och-sov-klocka.

Åter tillbaka på Kallax lördag om en vecka strax före 21, hemma ännu senare. Skriver inte då på min blogg men avser att där nere samla på mig lite av en resedagbok och kanske publicera i efterskott – som jag gör när jag är på mina Speciella resor.

 

 


* Hans instruktioner för det uppdraget kan du, noble Bloggläsius, hitta i det korta Titubrevet samt en del annat. Drygt två Bibelsidor väl värda en genomläsning.

** Wikipedia skriver: Erato är i grekisk mytologi den lyriska poesins musa, särskilt för dikter om erotik och kärlek. Hennes namn betyder på svenska ungefär 'underbar'. Erato är moder till Thamyris som försökte överträffa muserna i sång. Det gjorde att han blev stum, döv och blind som straff. Erato uttalas på latin och svenska med betoning på första stavelsen. Ordet kommer från grekiska Ερατώ, som uttalas erató med betoning på den sista stavelsen.


inte nämnvärt kräsen...

...blir min ”diagnos” av den läsekrets som följer mig på ett och annat så kallat socialt medium. Jag förekommer på två: Denna blogg och Facebook.

 

I bägge sammanhangen publicerade jag under förra veckan de solsommar-fötterfoton som kan beskådas i de senaste inläggen i kategorin Speciella resor. Lite illvilligt var det. Ville driva lite med de så-här-ligger-jag-och-slappar-bilder många hemfaller åt när de är på vift någonstans i Sverige, Europa eller Världen.*

 

Vi var på resa, Primärhustrun och jag. Vi gjorde en kortare tur till fjälls. De senaste fyra-fem blogginläggen visar detta. Jag ställde i utsikt att senare kommentera de olika utsikterna men ser det nu, tisdagen efter hemkomsten i väntan på att lilla Lisa skall komma, som tämligen utsiktslöst att det blir något av dessa mina halva löften – mer än meddelandet att vi var i Ritsem.

 

Jag hade lämnat datorn hemma och tog mig i praktiken en dryg halv veckas bloggpaus. Att blogga direkt från telefånen gillar jag inte. Det är så pillrigt att göra och blir så finstilt när man sedan läser alltsammans på en dataskärm.** Dock fanns (minst) ett annat skäl för ett blogguppehåll. Ett mentalt skäl.

 

När man har bloggande som lite av en hobby blir det lätt så att tankar Hur skall jag skriva om detta? dyker upp vad man än gör, ser, upplever och funderar över. Kanske har journalister det på samma vis och ser reportage, rentav scoop, i en fjäril eller en glass. Slutar aldrig journalista – typ. Präster har definitivt sjukan att vid vanlig enkel god Bibelläsning så flyter tanken upp: Hur kan man förkunna utifrån detta? Vad kan jag predika?

 

Att försöka backa ur sådana hobby-, yrkes- eller rollfunderingar tror jag är vettigt. Livet, naturen, upplevelser och vad-som-helst har ju egenvärden, inte bara utgångsvärden för något senare. Till och med en kamera kan läggas åt sidan så att man tar in det som sker, inte bara avbildar det för att (kanske) titta på det senare.

 

Det blev i alla fall fem dagliga bild-bloggposter om denna speciella resa, sex med denna. Om bildernas öde här och på Facebook kan följande sägas:

 

  • just det ja la jag ut på onsdagen när vi kom upp. Panoramabilden över Áhkká-massivet och västerut till Vájsáluokta gav inga reaktioner varken här eller på Facebook.
  • vy a la facebook försåg jag på FB med texten Många lägger ut bilder tagna från en solstol av sina egna fötter och Medelhavet i bakgrunden. Semestra i Sverige går också. 68 ”Gilla” och fyra kommentarer på Fäjjan, inget här.
  • ny vinkel andra skor taget på fredagen från Vájsáluokta gav 28 ”Gilla”, inget här.
  • annat håll den 20:e bemöttes här på bloggen med tystnad, på FB 33 ”Gilla” och kommentaren Vilka fantastiska utsikter! Jag gissar den gällde fjällvyerna mer än mina förträffliga fotlappar.
  • sista paret skor fick på FB texten: Sista paret ut! Om en stund gudstjänst i Ritsems kapell. Sedan reser vi hemåt. Om jag leder gudstjänsten? Näää! Men man går väl i kyrkan! Kristen vettja! 33 ”Gilla” och fyra kommentarer – mest sarkastisk nog den från en kvinna som konfirmerades och var med i Kyrkans Ungdom på 80-talet, nu är i 50-årsåldern och sedan många år bor på annan ort: Vem har burit dig?

 

Bilder av jordnära skor på Facebook – där jag också annonserar vanliga blogginlägg – är alltså mycket populärare än högflygande funderingar i en blogg. Således förefaller läsekretsen vara inte nämnvärt kräsen men det är lite kul att se vilka ”gillarna” är, vad för folk som noterar att jag finns. I sanning en blandning av ortsbor, släktingar, tidigare och senare konfirmander, elever från tiden på folkhögskolan, kollegor och annat. Uppmuntrande!

 

Apropå kul: Inom en timme kommer barnbarnet Lisa, två år.

 

 


*  Det finns två fåniga genrer till jag sällan och näst intill aldrig brukar. Den mat man skall till att äta är ett vanligt FB-motiv – till och med tomma avätna tallrikar förekommer. Jag hoppade sådant. Uppstekt palt och blodpudding med lingonsylt må vara hur smakfullt som helst men bilder blir det inte.

Så kallade selfies undviker jag hart när totalt. Två om året räcker!

**  Varför typsnitten blir eljest när man har olika skrivverktyg vet jag inte.


sista paret skor

(null)

Om andan faller på kan text komma att komma. 

annat håll

(null)

Kanske nåt skrivet nån gång. 

ny vinkel andra skor

(null)

Text kommer - kanske

vy a la facebook

(null)

Text kommer kanske senare. 

just det ja

(null)

Text kanske kommer vad det lider. 

εν Πυθαγόρειο 5/19 - båten

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


8.00 kom skakningen från nedre däck. Egentligen strax innan när motorerna började varmköras. 8.00 gick båten från hamnen εν Πυθαγόρειο med destination Patmos. Så var det på Norges nationaldag den 17:e maj. 


Mer skrev jag inte den dagen som var i fredags. Inte heller under lördagen angreps jag av akut knappism. Det blev inget skrivet då heller. 

Men nu fortsätter jag! Söndag sen eftermiddag i Sky City på Arlanda och om en stund på tåget till Järvsö. 


Som jag tidigare berättat hade resan inklusive sin förberedelse (och kanske eventuell uppföljning) evangelisten Johannes som portalfigur. Ett besök på "hans ö" var lämpligt. 


Vi hade fått ett bra pris. Snabbpromenaden jag nämnde i förra inlägget gav en offert som innefattade buss från hotellet på morgonen, båtresa, buss på Patmos upp till klostret, båt igen och buss till hotellet lagom för middag och detta för €50 per skalle - utom för mig som ledare som gick fri. Hur det är för privata eskapader vet jag inte men för grupper som far till Samos och är nyfikna på Efesos och/eller Patmos rekommenderar jag å det varmaste Regina Travel Agency  εν Πυθαγόρειο ganska mitt på affärsgatan till vänster om man låter näsan peka mot hamnen.*


Museet i klostret är intressant men plottrigt. Många ikoner, texter, skrudar och andra kyrkliga pryttlar och pinaler finns i montrar men utan (samband och) förklaringar. Ungefär som i antikrundan. Intressant i alla fall. 

Gruppen fick se och upptäcka själv, notera sina undrings samt om möjligt ta bilder av de mystisk tingen för att senare söka svar. 

Oländigheten samt ovissheten om hur många andra grupper som vi skulle trängas med gjorde att jag valt den arbetsformen. 


Man kan köpa jox i affärer i klistrets närhet. Det gjorde jag. Det blev dels min vanliga tjänsteresesak men också en annan grej för ett framtida bruk. Får se om det går vägen. 

Tack och lov blev det inga stukade fötter eller annat i branta backar, trappor och på kullerstensgator.


Från klosterområdet gick vi ner till Uppenbarelsegrottan. Där är inte miljö för tal och genomgångar men väl för tystnad och eftertanke. Ett Ord kom till en som hälsning till oss alla: Guds rike är nära! löd hälsningen. Man kan tänka att den hälsningen redan finns i Bibeln och inte var så specifik men erfarenheten av ett Gudstilltal var genuin.  


Efter mat i egen regi, båtresa hem och middag pausade vi - dagen hade gått i ett. Klockan 21 firade vi Mässa på poolområdet och i samband med den gjorde en av deltagarna en re- eller förnyelsekonfirmation. Ordning för sådant finns inte i någon Kyrkohandbok vare sig den är ny, gammal eller gammelgammal - som jag känner saken. Sådan brist har aldrig lagt band på mig så nu som vid andra tillfällen blev det egenkonstruerad liturgi. 


Patmosdagen är resans mest krävande dag liksom Efesosturen var det förra året och i sammanhang då den görs Väl värd ansträngningen. 


*Går man via TUI som också gett oss bra service är priset ca €70. 



εν Πυθαγόρειο 6/19 - magi

Ett blogginlägg publicerat direkt från min mobil utan som i vanliga fall med min dator kunna redigera text och hantera bilder som jag brukar.  


Med orden magisk resa avslutade flygpersonalen sitt välkommenombordtal när jag skulle lämna Samos (de här gången). Månne är det sista svängen, i alla fall i något som kan anses vara "i tjänsten". Privat kan jag dock utan tvekan återbesöka ön. 


Så långt kommen i mitt skrivande hade jag kunnat tumma dit Nu startar vi! men gjorde inte det. I stället gav jag upp när vi skulle upp. Start och stigning är så skakiga att det inte går - i alla fall för mig - att skriva i telefonen. När lyftkraften fått sin drygs lyftkvart grumlades allt av trötthetens dimma och jag somnade in. 


Det är en avslappningens trötthet som slår till när jag jobbreser på Samos. Medresenärerna har hakat på ett koncept jag och någon annan utformat både i stora drag och i detalj men som deltagarna inte vet om. I detalj alltså. Visst känner de till de stora strukturerna med när och var- men var vet de ju inte var det är - gör att jag har rollen som reseledare. Dock inte ensam. I år - till skillnad från i fjol - har jag delat "chefandet" med historie-och samhällsläraren vid Älvsby folkhögskola. Att knappt halva gruppen var med förra året och som veteraner hittar, inspirerar och visar noviserna är också till nytta. 


Men vad innehållet är planerat vara en speciell förmiddag och hur förtanken om sammanhang och hänga ihop och samverkan med annat är ju okänt. 

Som ett enkelt exempel anför jag, noble Bloggläsius, detta ur självaste verkligheten:


I grovplanen fanns Dagsresa till Patmos med. Men vilken dag? 

Under andra halvan av veckan! Då har alla inte bara landat utan också mentalt kommit ner och fram. Rimligt redan i grovplanen. Innebär torsdag eller fredag då vi anlände en söndag vid lunchtid. 

Min snabbpromenad till resebyrån på söndagseftermiddagen rätade ut frågetecknet - Ingen båt på torsdag! Med det beskedet blev det också lätt att spika vilket av kvällsprogrammen som skulle få "Patmos-info" som en del av sitt innehåll och att annat på grund av det lämpligen skall göras då eller då. 

För sådana funderingar fanns i år bollplank och medhjärnor. Det var skönt. 


Varvat med fler tupplurar och försök att begripa vad jag läser i en bok har jag slagit ihjäl flygtiden. Inflyger nu till Arlanda och publicerar där. 




Tidigare inlägg
RSS 2.0