stigstrombergsson

Jag har varit lite blogg-tyst sedan den 29:e förra månaden. När jag den 6:e juli skriver denna text i min tellefån har det gått en vecka efter senaste publiceringen och det kommer att dröja ytterligare några dagar innan det skrivna syns här. Orsaken till både skriveri och senare publicering är bland annat att jag och Primärhustrun befinner oss på en så kallad kortare roadtrip i norra och östra delarna av konungariket Sveriges nordligaste fjärdedel.

Igår, fredag, styrde vi kosan norrut. Det har vi genom åren gjort många gånger. Dock har vi aldrig tillförne stannat till vid Harsprånget för att titta på hur det egentligen ser ut efter vattenkraftutbyggnaden där. Det kan i sammanhanget vara värt att veta att utbyggnaden av Luleå älv försörjde landet med el för industrier, kommunikation och boenden i rejäl utsträckning. Runt 10 personer fick sätta livet till bara i Harsprånget.

På seneftermiddagen var vi framme i Kiruna i vår hotell-stuga på camping-platsen Ripan. Vi har bott där förr, en natt för två år sedan med de två äldsta barnbarnen på väg till Björkliden. Nu i år har vi valt två nätter.

Lördag efter frukost bar det iväg ut på stan – var den nu är. Stora delar av Kiruna är ju under flyttning då gruvan ska borra sig in under staden där den ligger. Vi promenerade genom vad som liknar en enorm byggarbetsplats till det nya centrum som uppförs allt efter hand. Hyfsat fort kom vi vilse bland staket och avgränsningar. Innan vi var tillbaka i stugan hade vi traskat en mil.

Egentligen är det intressant detta med flyttning av en hel stad med bostäder, stadshus, kyrka och allt. Snacka om att våga genomföra och tåla förändringar! I jämförelse framstår till exempel kvirr över också små ändringar vad gäller kyrkliga och andra saker som patetiska.

Imorgon söndag rattar vi österut mot och via Pajala längs med Torne älv. Kokkula är målet 33 mil bort. Där blir två nätter till. Mer text kanske tillkommer där och då. Tisdag-onsdag är vi hemma och då blir det publicering.

Jag återupptar mitt skriveri söndag eftermiddag den 8:e ett par mil från Haparanda. Sju timmar efter start från Kiruna och med sammantaget runt två timmars pauser i Pajala och vid Kengis bruk – googla! – är vi nu inkvarterade vid Kukkolaforsen i en trevlig liten stuga.

Till Pajala kom vi några minuter före 11. Kyrkan gick inte att se och än mindre att komma fram till på grund av värsta gatumarknaden med allsköns naseri-raseri. Montrar och stånd med och om allt – godis, hantverk, kläder, krafs, mat och allt möjligt annat. Massor med folk och flera språk i vimlet.

Vi körde lite till och vek oplanerat in till sevärdheten Kengis bruk för att där justera upp koffeinet i blodomloppet. Intressant ställe. Jag visste inte att Lars Levi Laestadius en tid var industripräst där innan han, prästgård och kyrka omlokaliserades till Pajala. Ordet industripräst är väl i och för sig en liten jättesmula anakronistiskt hämtad från en senare tid. Över huvud taget kan det vara en poäng att se på LLL:s liv och gärning. Jag ska nu inte bli mångordig i saken – massor med info kan man hitta på nätet – men ändå kom jag på mig med att ha fått min bild av kyrkoherden Lars Levi i viss mån justerad och utfylld.

Ta till exempel detta att han var kyrkoherde i Pajala. Vad var det för sammanhang? En vanlig tanke om kyrkoherde i mitten av 1800-talet var att en sådan residerade bland människor som levde av hyfsat produktivt jordbruk, bönder med ett halvdussin kor eller fler. Såg befolkningen ut så i Pajala?

Näppeligen. Där fanns småbrukare och skogsfolk tillhörande en betydligt lägre samhällsklass än bönder. Ett par järnbruk i området stod för ett mer dynamiskt näringsliv och hade egen brukspastor, alltså industripräst.

Dessutom: Innan dess – jag har inte kollat årtalen exakt – var han kyrkoherde i Karesuando som i princip då saknade jordbrukande bofast befolkning. Nomader dominerade. I sin tjänst i Karesuando ingick att visitera församlingar i stora delar av dåvarande Härnösands stifts så kallade lappmark – ett avsevärt stort område. På en resa till Åsele i nuvarande Västerbotten möter LLL flickan Maria som hjälper honom till klarhet vad gäller trons centrum. Kolla nu avstånden mellan de orterna och reflektera lite över vägnätets obeskaffenhet på den tiden. Det ger en bild av situationerna och villkoren och tankar av det slaget fick jag i bilen efter besöket i Kengis innan vi hamnade i Kukkola.

Det är nu tisdag morgon och vi ska strax begiva oss åstad – fin gammal formulering – med planerad slutdestination i den egen ägandes fastigheten i hemkommunen. Kanske görs en avstickare in till Torneå för att köpa en butelj åkerbärslikör, kanske inte. I så fall blir det i alla fall EN utlandsresa 2024. Något besök på IKEA planeras dock inte.

Kukkola är en fin lugn plats utan frestelse till allsköns aktiviteter. Tyst, forsbrusande, lugnt och ganska myggigt – typiskt Norrbotten.

Och hem kom vi som planerat. Det blev Torneå och sedan Seskarö innan vi blåste hemåt. En alldeles lämplig kortare roadtrip.

Detta skriver jag lördag den 29:e juli och det blir sluttexten på serien road-trip. Jag är hemma igen och har tillgång till den utrustning jag vill använda för att publicera på bloggen. Det betyder ingalunda att jag publicerar detta den 29:e, inte ens den 30:e. Mina road-trip-skriverier ska publiceras i den ordning de skrevs, ett eller två varje dag.

Vi lämnade Hemavan runt halv 11 men lullade runt med diverse ärenden i Tärna innan vi anträdde slutresan hem. Den sträckan har vi kört ganska många gånger men vi hade i alla fall ingen brådska. En paus för att fruktlöst titta efter hjortron. En annan paus för att koka kaffe och äta lite. Så småningom var vi i alla fall hemma.

När jag nu med detta 12:e inlägg slutför efterskottspubliceringen av vad jag skrev den 1½ vecka vi var hemifrån kan bara sägas att det var – nu tänker jag inte på mina skriverier – en givande tur. Hög lugn-och-ro-faktor.Det är lätt hänt att folk tror att bara för att någon är pensionerad så blir tiden tom och bara blir att den stirrar framför sig. Så är nu inte fallet. Gräs skall klippas, varor inhandlas, jox skall skötas om, TV-innehåll i många kanaler skall bevakas, barn och barnbarn finns med och en hel del annat. Kanske är det faktorer som inverkar på mitt bloggeri så att det får en normalnivå av i snitt två inlägg i veckan, inte mer. Jag gissar att jag nu återgår till ungefär den frekvensen.

Fredag 28:e juli innebar näst sista dagen av vår kombination av biltur och vistelse i Hemavan – som också varit en paus vad gäller att publicera inlägg på min blogg. Paus i att skriva något för publicering har det som synes inte varit. Hela serien road-trip visar ju att jag på tellefånen knapprat med tummen varje kväll.

Nu är det, mer än en halvtimme in på lördagsdygnet och jag har i samma tellefån skrivit vad jag avser säga i förkunnelsen i (eller utanför) Älvsby kyrka på söndag. Den förkunnelse jag förberett kanske kommer som ett separat inlägg. Nu är det några andra saker om fredagen jag i alla fall vill nämna.

Det blev lite bilkörning. Två och en halv mil enkel väg i riktning mot norska gränsen till Strimasund. Där finns spår av mänsklig aktivitet för 6000 år sedan. Vi såg inte själva spåren men vi litar på informationen i broschyrer och böcker. Folk rörde sig redan då i området, jagade vildren, fiskade och knackade fram verktyg av kvartsit. Troligtvis handlade det om folk från Atlantkusten som sommartid drog till fjälls. Om run-R-en på kartan hade markerat lämningar av vinterbostäder hade fornlämningarna varit tydligare.

Till sist undrar jag om de är trägna eller trogna, de som trots att jag tisdag den 18:e meddelade att det synliga på bloggen skulle få sig en paus. Trots detta visar statistiken att 20-25 unika IP-adresser glott in på bloggen varje dag inget hänt. Lite konstigt faktiskt.

Idag den 2:a augusti fortsätter jag att i efterskott publicera vad jag i tellefånen skrev den vecka vi var i Hemavan. Då ihållande regn begränsar bärplockning och andra aktiviteter kommer det att bli tre bloggningar varav detta är den tredje. Jag vill ju komma ikapp!

Rubriken skulle också kunna vara yrvaket, sen förvirring eller pinsamt icke-beslutsamt.

Vad tänker jag på när jag tycker de kursiverade orden beskriver vad nu sker men som länge inte synts? Enkelt svar: Tidningarna Dagen och Världen Idag verkar lida av beröringsskräck vad gäller den israeliska högerextremismens arbete på att försvaga rättsstaten och öppna vägar för populistisk nyckpolitik. SVT och andra medier har regelbundet och sakligt under lång tid berättat om den ihärdiga opposition som de föreslagna deformerna väcker i Israel. Också i den israeliska tidningen Haaretz har jag dagligen kunnat följa den utvecklingen och annat men i Dagen och Världen Idag som annars ofta berättar om något i Israel har det länge varit helt tyst.

Kanske låter jag lätt konspiratoriskt men jag tror det har att göra med att en avgörande del av de tidningarnas läsare har en mycket positiv syn på Israel och att redaktionerna inte vill berätta något den läsekretsen inte gillar, den krets som inte sällan bygger sina pro-Israel-uppfattningar på en förvirrad teologi och/eller nostalgi.

Hur skall ett par fri-kyrko-”kristna” tidningar då orientera sig?

Ska man ta ställning för den nya israeliska regeringens strävan som i mångt och mycket dikteras av extrema tolkningar inom judisk tro och av grupper som envist hävdar att (minst) allt mellan Jordan och Medelhavet skall annekteras och infogas i Israel och att en tvåstatslösning därför absolut inte kan komma ifråga.

Eller ska man dra en lans för dem som önskar ett sekulärt demokratiskt Israel som inte rakt av vill köra över juridiken? Tystnaden talar högt om dilemmat.

I övrigt kan nämnas att denna torsdag gått i vackertvädrets tecken men utan mångkilometervandring. Mer lugnt och stillsamt med bland annat besök i ortens botaniska trädgård. Rekommenderas! Givetvis köpte jag då en bok – Primärhustrun köpte två – om insekternas liv och vardag. Påståendet på baksidan att för varje människa som lever på jorden finns 200 miljoner insekter väckte min nyfikenhet. Återkommer om den när jag läst den i sin helhet.

Idag den 2:a augusti fortsätter jag att i efterskott publicera vad jag i tellefånen skrev den vecka vi var i Hemavan. Då ihållande regn begränsar bärplockning och andra aktiviteter kommer det att bli tre bloggningar varav detta är den andra. Jag vill ju komma ikapp!

Egentligen är road-trip 9 en oegenlig rubrik.

Idag, onsdag 26 juni, har vi nämligen inte alls åkt bil mer än att Madammen i mitt liv tog den till affären och tillbaka. Detta skedde sedan vi tillbringat ännu en dag till fots men åt ett annat håll än igår. Skönt väder. Faktiskt ganska varmt för läget och årstiden.

Här tänkte jag att det inte skulle bli mer skrivet ikväll. Men…

Ett mysterium är för handen.

Ett mysterium kopplat till denna min anspråkslösa blogg.

Mysteriet kan formuleras i en fråga:

Varför tittar drygt 20 unika IP-adresser in på bloggen varje dag trots att jag för drygt en vecka sedan beskrev att bloggandet tog time out – i alla fall publicerandet? Vad är det för idoga odågor som gör så? Ska jag mynta en ny beteckning idågor?

Jag hoppas att jag framöver, någon gång i slutet av nästa vecka, i kommentarsfältet får svar på detta mysterium. Att det kommer att dröja förstår jag. Min plan är nämligen att tidigast söndag eftermiddag – förutsatt att inte väder och vind omöjliggör gräsklippning och annat tidsfördriv – börja publiceringen av det jag i tellefånen skrivit under vår road-trip. Säg att det blir två utlägg per dag. Då dyker den här texten upp i slutet av vecka 30, inte tidigare. Annat värt att beblogga kan ju också tränga sig in.

Idag den 2:a augusti fortsätter jag att i efterskott publicera vad jag i tellefånen skrev den vecka vi var i Hemavan. Då ihållande regn begränsar bärplockning och andra aktiviteter kommer det att bli tre bloggningar varav detta är den första. Jag vill ju komma ikapp!

Eller road-trip 8 som inlägget också kan kallas.

Molnen har lättat och regnigheten uteblivit. Därför sitter jag lugnt och stilla på en fjällhed ovanför Hemavan. Att säga ovanför är inte fel. Från där vi bor dit jag sitter är det runt 500 höjdmeter på 4 horisontkilometer – ungefär. Här valde att stanna i solskenet pusta men Primärhustrun lufsade vidare mot en lägre topp drygt 500 vertikala metrar till.

Här gjorde jag skrivpaus fram till kvällskulan hemma i huset varifrån jag fortsätter min höglitterära skildring av road-trip 8.

Livsledsagarinnan syntes så småningom på fjällsidan på väg tillbaka och det blev då dags att ta fram spritköket för att koka kaffe. Jo! Vi kokar kaffet. Kokkaffe smakar mycket bättre än tidigare bryggt och sparat i termos. Dessutom ger det ett visst tuggmotstånd.

Hon är mer i fystrim än jag, hustrun. Motionerar flitigare året runt. Förberedde till exempel i våras med runt 50 mil på sk Vasaloppet – i öppet spår. Hon joggar och går någon gång de flesta veckor på gym. Jag för min del åker skidor då och då när före finns samt promenerar. Som 70-åring är jag nog jämfört med många jämnåriga ändå hyfsat rörlig men jämför jag mig med henne som är ett år yngre måste hon beskrivas som absolut max 60. Eller så är jag 80. Gå kan jag dock göra långt och länge. Blir dock uttråkad innan utmattad – typ. Men motlut tycker jag är motigt. Flackland ska det vara. Eller lagomt utför.

I alla fall är det skönt i fjällen, särskilt när molnen nu lyft och vi fick sol. Det var njutbart att vara ute. Dessutom är man hemifrån och får med hotellens och stugans ytterst begränsade utbud av TV-kanaler tid att läsa den obegripliga bok jag nämnde i förra blogginlägget. På det kommer tid att tänka – inte minst på ämnen som Evangelisation och Mission på hemmaplan. Vad det är för nytta med att jag som förbrukad emeritus grubblar över sådant kan man grubbla över. Ändå är det så.

Eller road-trip 7 som också kunnat fungera som rubrik för detta inlägg om en bok jag läser i ett regnigt Hemavan.

Lilla Lisa som nyligen fyllt 6 år började, enligt vittnesbörd från barnets hulda moder, att kraftigt reagera vid ett tillfälle då det lästes högt ur en bok för barn om rymden och liknande grejer. I förskolan hade barnen jobbat med planeter och sånt. Det hade verkligen triggat tösens intresse. Lokala bibblan hade därför fått släppa till en del litteratur. Ett avsnitt i en av bibblaböckerna skapade uppgivenhet och förtvivlan. Jag fattar inte! tjöt flickan. Jag fattar inte!

Det var detta med svarta hål, mörk materia och mörk energi som övergick 6-åringens kapacitet.

Jag, hennes morfar, ligger nu nära hennes känsla. Jag läser också en bok. För någon jul eller födelsedag sedan fick jag i present Welcome to the Universe – an astrophysical tour skriven av Neil deGrasse Tyson, J Richard Gott och Michael A Strauss. Att jag fick den på engelska berodde på klickfel när beställaren botaniserat på internet. Ett par gånger har jag gett mig i kast med de över 400 sidorna men stupat långt innan målsnöret. Engelskan fungerar ganska bra rent språkligt. Det som beskrivs fattar jag varierat och rejält mindre av. Av de matematiska formlerna och ekvationerna och de flesta diagram begriper jag noll. Därför frestas att skrika Jag fattar inte!

Men en total depparjeppe blir jag inte. Jag är ju inte astrofysiker till utbildning och profession. Inte heller tekniker eller medicinare vars djuplodande böcker för mig är under av obegripligheter. Jag är riktad åt ett annat håll. Jag antar att en hel del med andra vetenskapliga specialiteter nog ganska bekvämt skulle förstå engelskan i den Bibelvetenskapliga litteratur jag har men begripa mindre av själva resonemanget och sedan köra fast när böckerna hemfaller till texter på grekiska eller radar upp bokstäver ur det hebreiska alfabetet. Så lite rättvisa finns i världen.

PS – ett tillägg:

Texten ovan skrevs den 27:e juli. I det publicerande ögonblicket den 1:a augusti är boken läst och satt i hylla. På vilken nivå den tänkta läsekretsen i normalfallet har att möta boken kan jag inte med bestämt uttala mig om men jag kan tänka mig att det nog handlar om början på universitetsstudier i astrofysik med studenter som har gedigna och aktuella kunskaper i matematik och fysik. Jag tillhör inte (längre) den kategorin. För 50 år sedan när jag nymuckat från naturvetenskapligt gymnasium kanske jag haft bättre redskap för att förstå de teoretiska resonemangen på den nivå där forskningen då var. Nu fick jag nöja mig med fängslande beskrivningar av resultat och forskningsläget av idag med dess nya verktyg och analysmetoder. Dummare blev jag nog inte även om jag inte sällan kände mig lite dum.

En bloggning av detta slag och med detta innehåll hade gjort att kategorin Predikaren 12:12 kunnat vara det fack där inlägget sorterat in. Så blir nu inte fallet. Jag läste ju Welcome to the Universe – an astrophysical tour när jag var på en av mina Speciella resor. DS.

Eller blir rubriken road-trip 6 bättre?

Vi är ju fortfarande på och mitt i vår resa hemifrån,  befinner oss i ett regnigt Hemavan med bara fem TV-kanaler. Funderingar lufsar vidare kring både det ena och det andra – ofta kyrkliga ena och andra.

Bilden som pryder detta inlägg (och som blir större om man klickar på den) har jag använt förr. Inte minst pryder den framsidan på och är en bärande tanke i INGEN BOKBOK som jag lät trycka för två år sedan och som varken då eller senare vält kiosken. I all sin enkelhet visar skissen på en uppdelning och en förbindelse. Tillvaron och de flesta människors uppfattningar om den är uppdelad i en gudomlig sida och en mänsklig. Mellan dessa finns förbindelse – i kristna sammanhang är det framför allt Jesus själv men också Bibel, Kyrka, gudstjänst, förkunnelse och annat kan beskrivas som bron. 

Att uttrycka och forma kristen tro kan sägas handla om var på bron man placerar sig och betonar. Man kan lägga sig åt vänster så nära vad Bibel och kristet arv betyder i form, språk och innehåll att det nästan inte når över och blir någon genklang hos folk av idag. Man kan också ta sina utgångspunkteråt höger i nutidsmänniskors situation så till den grad att vad Gud gjort och visat i och genom Jesus och orden om honom nästan hamnar i strykklass. Naturligtvis handlar det i bägge fallen om var på bron man placerar sig. Här kan man göra rätt på många vis. Vad som är bäst kan man alltid samtala om.

Låt mig ge ett eller ett par tre exempel.

Det samtal som i dagarna förs på sociala medier om hur frågor skall ställas vid vigslar kan man placera på bron. Skall den sanning att inemot vart annat äktenskap går till skilsmässa styra om brudparens vigsellöften så att orden till döden skiljer oss åt bör utgå? Eller skall kyrkan hålla fast vid Jesus-orden vad Gud fogat samman får människor inte skilja åt? Som jag uppfattar det handlar det om var på bron man placerar sig, åt det högra eller vänstra hållet – som inte har något med det politiska höger-vänster att göra.

Hur man i olika församlingar i sina gudstjänster använder olika alternativ i manualen Svenska Kyrkans handbok av 2017 är en liknande placeringsfråga. Ska man lägga sig åt vänster med mer klassiska formuleringar i böner och sånger som mer i detalj målar upp Jesus och vad han gjort och gör? Eller ska man gå åt höger och söka ge människors (tänkta) situation och livsfrågor ett språk med mindre dogmatik eller Bibelanknytning? Det handlar innerst inne om var på bron man väljer att söka vara.

Med det som sjungs i gudstjänster är det på samma sätt. Skall musik och icke tonsatta böner utgå från vad Gud i och genom Jesus gjort och gör eller ska man anknyta till hur människor känner, tänker och tror? Olika lägen i var på bron blir aktuella.

Var placerar jag mig? Hur uppfattas jag?

Var försöker jag vara när jag tänker teologi, förkunnelse osv?

Jag tror jag drar åt vänster i skissen. I alla fall söker jag mig gärna åt det hållet.

Ikväll ska jag, om några kommer till Mässan klockan 19, söka angripa den händelse som dominerar Kristi förklarings dag på det sättet.

Idag, lördag 22:a juli, mötte vi när vi kom till Tärnaby och Hemavan den store norske invasjon. Kjempe-stor! Norska bilar överallt. ICA i Hemavan var packat med norrmän. Lukrativ gränshandel. Från Saxnäs som vi lämnat strax före 10 blev kontrasten stor.

I växling mellan regn och uppehåll nådde vi dagens resmål två och en halv timme efter start. Nu ska vi vara här en vecka och jag kan bara repetera det provisoriska blogginlägg jag gjort tidigare, det med rubriken hemavan innan denna serie road-tripp-inlägg. Veckans fjällprästeri innebär Mässa i morgon söndag 23 juli klockan 19, Önskesång på onsdag och Gudstjänst fredag samma tid.

Tilläggas bör att jag förutom dessa angivna tidpunkter också har som uppgift att på morgonen öppna kyrkan och hissa flaggan och på kvällen göra det omvända. Att plocka fräscha blommor till altaret hör också dit samt hyfsad vistelse i närheten, kanske tidspassning runt 19 också de andra kvällarna.

Vädret är för oss nordbor naturligtvis alltid värt en kommentar. Ikväll är den enkel: Regn! Hur det blir i morgon är lite ovisst.

Vårt road-trippande innebar också intressanta möten och samtal med folk. En man från Iran som forskat i Paris och haft jobb och egen firma i Sverige. Ett gäng brittiska MC-gubbar. Ett par från München. Ett par stockholmare.

Till sådant kommer, inte minst utifrån den provokation som låsta kyrkor innebär, funderingar på relationen kyrka och folk – inte minst i semestertider. Ofta klagas det över att folk inte möter upp i kyrkor. Mer sällan gör kyrka och församlingar vad som behövs för att möta folk.

Det är viktigt att veta att kyrkan inte är ett kontor!

Jag vet inte om ett inlägg en dag då man inte byter morgonens vistelsepunkt mot en annan på kvällen ska kallas road-trip. Hur som helst var fredagen den 21:a en sådan dag. Vi var alltså kvar i Saxnäs och rörde oss bara lite i terräng och omgivningar. I morgon road-tripar vi vidare till Hemavan.

I Strömsunds kyrka – tror jag det var – såg vi att altartavlan föreställde den händelse som brukar kallas Kristi förklaring. Evangelisterna berättelser om eventet och man kan läsa det i evangelierna – först Markus kapitel 9 verserna 2-13, sedan Matteus 17:1-8 och Lukas 9:28-36. En anspelning på händelsen finns också i Andra Petrusbrevet 1:16-18. På söndag är det Kristi förklarings dag med Lukasvarianten som huvudtext. Klockan 19 är det då gudstjänst i Hemavankyrkan – med Mässa.

Idag när vi besökte Fatmomakke en kort bilkörning från Saxnäs fann vi att samma Bibelhändelse var vad altartavlan där visade men på ett annat sätt. Klicka på bilden blir den större. Nu ligger dessa nämnda kyrkor inte nära varandra alls. Inga kyrkor ligger nära någon annan i denna glesbygd där det är mycket folk som inte bor. Idé- och historiskt hör dock stora områden i Norra Norrlands inland och fjälltrakter ihop vilket leder mig till funderingar kring om just Kristi förklaring spelat en tankemässig roll när kyrkorna byggdes eller smyckades konstnärligt. För Strömsund var det i samband med en restaurering 1928 som den nuvarande tavlan målades. Kyrkan i Fatmomakke är den tredje på det stället. I den har funnits två varianter av tavelmotivet ända sedan man uppförde kyrkolokal nummer två som ersatte ett 50 år äldre kapell. Det var faktiskt just i Fatmomakke Vilheminafjällens första gudstjänstlokal byggdes den tid då endast samer, ännu inga nybyggare, fanns och verkade i området.

Så – spelade (och spelar) händelsen när Jesus tog med sig tre av sina följeslagare upp på ett berg och lät dem se hur han förvandlades och samtalade med de himlatagna Moses och Elia någon speciell roll för folket i området? Och att de på toppen av berget fick höra Rösten som sa vem Jesus innerst inne och ytterst ute är?

Nu, torsdag kväll den 20:e juli, har vi kommit oss till Saxnäs i den västerbottniska fjällvärlden. Vi färdades från Gäddede på den så kallade Vildmarksvägen nära norska gränsen. På resan passerade vi den punkt i konungariket Sveriges vägnät som har den största höjden över havet – 876 meter. Givetvis var närliggande toppar högre men med vanlig bil utan terrängkörning blir det inte mer.

Tänkte jag stora sammanhängande halvdjupa tankar under dagens etapp?

Nä. Inte idag. Inte mer än att jag i en bok jag nu läser sett att vetenskapen räknat ut att universum bildades för cirka 13,8 miljarder år sedan men att samma vetenskap uppskattat att ljuset från några avlägsna grejer varit på väg i (om jag minns rätt) 27 miljarder år. Hur det går ihop fattar jag inte men tanken oroade mig inte nämnvärt under bilresan – bara lite.

Varför Dorotea?

Den frågan kom under onsdagens bilkörning från Vilhelmina via Strömsund till Gäddede i Härnösands stift. Noga sagt var frågan: Varför har jag varit i Dorotea förr?

Två-tre-fyra svar kom på rak arm: Vi har kört genom!

När barnen var små (och vid ett tillfälle bara tre) valde vi Inlandsvägen (E45) för resan ner till Svealand för att besöka barnens morfar, mormor och övriga släktingar på Primärhustruns sida. Skälet till Inlandsvägen var att vi kände oss dyngless på E4 efter kusten. Åtminstone nedresan till Svealand fick därför en delvis annan dragning. Två andra passeringar kopplas rimligen till att jag och den yngste av gossarna i liten hyrlastbil passerat när vi skulle assistera pojkens äldsta systers flytt från Östersund till Luleå.

Köra igenom en ort kvalificerar inte för att ha varit där – vilket jag vet att jag varit. Min fråga kvarstod därför: Varför har jag varit i Dorotea förr? Minnet rådbråkades och logiken flödade i huvudet.

Det måste ha varit 1991-92 någon gång när jag hade uppdraget att vara Stiftsadjunkt (i Luleå) för Gudstjänstliv och Evangelisation och då på nåt vis kopplat till Lilla boken om kristen tro. Med det inbjuder jag dig, noble Bloggläsius, att följa med längs med memory lane till en kyrka som framställde sig saftigt annorlunda än av idag – enligt min enkla mening.

I slutet av 1980-talet började man ladda för ett jubileum 1993. 1593 hade man vid Uppsala möte valt att vara lutheraner och avvisande till Gustav Wasas sonson Sigismund som var kung också i det katolska Polen. Jubileet 1993 skulle dock inte vara att storsvenskkyrkligt trona på minnen från fornstora dar som det står i hockeysången utan mer vara ett tillfälle för tankearbete vad det 400 år efter Uppsalamötet innebär att vara en Evangelisk-Luthersk kyrka med uppdraget att för folket förkunna kristen tro i sin tid. Saken fick två syften. Någon sorts teologisk självbestämmelse ”inåt” och en evangeliserande satsning ”utåt”. Notera att det faktiskt då gick att prata om ”inne i” kristen tro och ”utanför” densamma – utifrån människors egna val och självbenämningar. Kyrkan som folkrörelse syntes på det sättet fast man fortfarande var statskyrka med det offentliga uppdraget att folkbokföra och ha nio av tio svenskar som formella medlemmar.

Svenska kyrkans bekännelsearbete kallades det mer inåtvända arbetet som bland annat innebar en hel del böcker. Utifrån ett förslag hade det dåvarande kyrkomötet också beslutat sig för att det skulle tas fram ett material för masspridning till alla hushåll och ett studiematerial för folkbildande studiecirklar. Det blev Lilla och Stora boken om kristen tro och det bör att ha varit för att lansera den idéen och promota evangelisationen som jag var i Dorotea – typ.

Så fortsätter en del resetankar när man åker bil på sin road-trip 2.

Det var tisdag 18:e juli och strax före halv nio som vi stack hemifrån. När jag nu skriver är det runt midnatt och håller på att bli onsdag. Vi är i ett boende i Vilhelmina Kyrkstad och härifrån kör vi vidare under onsdagen.

Att åka bil tillsammans långa sträckor betyder kanske inte att många ord sägs. Primärhustrun och jag har varit ett par i närmare ett halvsekel och då är ju en hel del färdigbabblat. Naturligtvis varken moltiger vi men inte heller kommenterar vi alla träd vi passerar. Tid för egna tankar finns onekligen. Om både det ena och det sjunde.

Så funderar jag till exempel på varför det är så tyst om Israel. Jag menar i tidningarna Dagen, Världen Idag och Kyrkans Tidning. De blaskorna brukar anses vara ”kristna” – om nu tidningar kan vara det – och är både lika och olika.

Likheten är att de alla tre fokuserar på vad redaktionerna tror intresserar dem som prenumererar och vad dessa kan anses behöva. Blaskorna har ganska olika ”kunder”. Kyrkans tidning har i stort svenskkyrkliga läsare, anställda och förtroendevalda framför allt. Dagens läsare är ganska frikyrkliga – om man använder ett begrepp som är lite passé. Världen Idag är av samma ull men ännu mer, ännu radikalare, ännu mer reaktionär eller rentav extrem.

Tillbaka till Kyrkans Tidning som jag läser på webben och ibland på bibblan. Egentligen är den ganska ointressant. Något bråk eller skandalöst från någonstans och sedan en väldig fokusering på kyrkans ledningsfunktion. Artiklar om biskopar och andra högdjur, inte församlingsliv i tassemarkerna. Perspektivet blir väldigt uppsaligt och kyrkokansliigt.

De som läser Dagen och Världen Idag är per kilo kroppsvikt mer intresserade av Israel än genomsnittet av svenskar. De är också – att döma osäkert av kommentarer på Facebook – tämligen eller rejält Israel-vänliga och i mångt och mycket borgerliga, inte typ vänster eller så.

I 29 veckor har stora massor i Israel protesterat främst mot den nya extremregeringens arbete för att underminera rättsväsendet. Högerhögerstyret i Jerusalem verkar också för att expandera de illegala bosättningarna på ockuperad mark. Inget av detta verkar Dagen och Världen Idag vilja oroa sina läsare med. Varför? Israelintresse finns ju. Eller tänker redaktionerna att ”kunderna” inte ska behöva få cirklar rubbade?

Så går en del resetankar när man åker bil på sin road-trip 1.

Tredje inlägget denna onsdag handlar om något helt annat.

Nu är bokningen gjord! För några dagar sedan. Flyg 3 september till den grekiska ön Samos för en vecka där tillsammans med Primärhustrun i mitt liv. Det blir vår fjärde tur. Jag har tappat räkningen på hur många svängar och veckor det blev för mig ”i tjänsten” när jag var församlingspräst men för oss två blir det fjärde resan.

Vi hade en fordran på resebolaget TUI, min svåger och jag. Den resa vi planerade göra 2020 brann inne på grund av pandemin och vi valde då att inte ta slantarna tillbaka utan i stället låta dem plus 10% stå inne. Nu blir det inte han och jag som far utan jag och den av hans systrar jag är gift med.

Vi var inte helt Samos-låsta! Vi kollade även resmål för direkt-charter från Luleå men avfärdade alternativen. Spanien? Nää! Kreta? Där är det för turisttjockt. Rhodos? Möjligt men ändå inte. Småskaligheten på Samos utan hotell som ser ut som strandade Finlandsfärjor är trivsam och det fick därför bli den kända ön – men inte på nordsidan där vi var de tidigare gångerna. I stället fick det bli Pythagorion på sydkusten men öster om stadens eller byns centrum, inte väster om dit alla mina i-tjänsten-resor gått. Princessa Riviera Resort heter hotellet ca 2 km från ”centrum”. Nu återstår bara att fixa sig ner till Arlanda senast dagen innan. Tåg? Flyg? Roadtrip med bilen? Den delen är oplanerad.

Det här med roadtrip kan jag anknyta till. Innan den 22:a denna månad ska vi nog göra en sådan men när jag skrev ursprungstexten till detta inlägg hade vi inte ännu bestämt vart. Poängen är att vi ska vara framme i Hemavan det ovan angivna datumet för en veckas vistelse och jag ska vara så kallad ”fjällpräst”. Förutom att då ha tillsyn över själva Hemavankyrkan innebär det att också ha ansvar för gudstjänster där klockan 19 minst tre kvällar, söndag, onsdag och fredag. Om andra turistar i Hemavan och skulle vara intresserade av Bibelprat eller liknande kan sådant bli i kyrkan också fler kvällar klockan 19.

Nu har jag bara i tellefånen kvar text till 1½ blogginlägg som jag kanske publicerar framöver. Vi får se hur självcensuren slår.

Om framtiden vet man inte allt. Noga sagt vet man innerst inne och ytterst ute ingenting. Ändå planerar man, har önskningar och förhoppningar eller farhågor – som ibland kan växa till rena katastroftankar.

Om andra däggdjur än vi funderar över framtiden vet vi inte. Kanske lite men inte i mänsklig omfattning. Vad som då är instinkt eller registrering av signaler må vara öppet. Ältandet, stötandet och blötandet av olika framtidsscenarier är vi nog i alla fall tämligen ensamma om.

Onsdagen denna vecka gav en framtids- och kanske planeringsgrej som kom när vi var några som efter Veckomässan var kvar och pratade med varandra. Åtminstone en av de som blev kvar bär på en rejäl entreprenörsanda parad med viss otålighet. Personen tyckte att det vore på sin plats med en ny grupp- och pilgrimsresa till den grekiska ön Samos.

Det var i maj månad 2018 och 2019 det gjordes vuxenresor till holmen i fråga. Konceptet påminde då om de resor som nykonfirmerade gjort till regionen och utflyktsmålen – med liknande tankeinnehåll fast på vuxiska. Efter två år gjorde man – och jag – bedömningen att saken så att säga nu var ”utfiskad”. För ungdomarna gällde dock att man planerade även 2020. Utifrån ihåliga ekonomiska argument planerade man då det som ett sista år.

Pandemin befriade Kyrkorådet från att meddela nedläggningen. 2020 ställdes in och så gick det vidare under pestens tid. Numera planerar man (än så länge) inte att ha med detta eller annat ”lika extra” för konfirmanderna. Enligt min enkla mening är det ett felaktigt vägval. Antalet konfirmander har nu sjunkit markant.

Tillbaka till onsdagskvällens samtal om idén med en framtida vuxenresa.

Till skillnad från ungdomsresorna kan en sådan vara ”deltagarfinansierad” utan nämnvärd ekonomisk ”belastning” på församlingen som säger sig vara i allvarlig ekonomisk kris med sina nästan 30 miljoner i sparat kapital. Förhoppningsvis märker du, noble Bloggläsius, att jag i detta stycke är lätt ironisk.

Så frågor väcktes i min huvudskalleknopp. Kan något sådant planeras utom församlingens direkta inblandning och regi? Får jag och andra göra sånt? Är det lämpligt? Illojalt? Eller något positivt? Och vad skulle innehåll och upplägg vara? Två-generations-vuxen-resa?

Vi spånade en smula i de sakerna. Väl hemma fastnade jag som den gamla kurs-och studiefunderare jag är i att börja dra upp planer åt det håll vi ordat kring; Maj månad 2024, förberedelse-träffar i studiecirkelform, innehåll och allt möjligt. Samverkanspartner? Annat?

Stopp i maskin!

Stig ska inte göra sånt! I alla fall inte själv. Tycker Stig.

Fler skallar och tankekrafter gör jox bättre. Att dela upp ansvar i sektioner – bokningar, tidfördelning osv är exempel. Pedagogiken likaså. En teolog är inte nödvändigtvis den bästa organisatören eller pedagogen.

Därför gör jag nu halvhalt med mina framtidsperspektiv 1. Jag frågar här till att börja med efter folk som vill vara med i att förbereda en eventuell grupp- och pilgrimsresa till den grekiska ön Samos någon gång i maj nästa år. Och efter intresserade. Är man 10 kan man fara – men inte fler än 20.

Fjällvistelser kan bjuda på väder av olika slag. Det kan blåsa en massa sekundmetrar samtidigt som snön vräker ned. Det kan till och med regna fast det inte är så vanligt i mars månad. Solen kan också dag efter dag gassa ner från en klarblå himmel samtidigt som alla flaggor hänger rakt ner. Så är det nu. Påminner på ett sätt om den medelhavsmiljö jag förknippar med ett annat av mina favoritställen – ön Samos i den grekiska skärgården. Men...

Det är klart det handlar om temperaturskillnader!

På Samos när jag brukat vara där i maj-juni på tidigare ”tjänsteresor” eller i augusti-september rent privat har dagstemperaturen varit 25-30 grader plus. Här i Hemavan är det nattetid nästan samma siffror men nu under noll. Det betyder 50 graders diff även om sol och himmel ser likadana ut. Det betyder också att man här i norr innan man sticker ut näsan för olika friluftseskapader behöver vänta några timmar för att solen skall hinna driva undan den skarpaste nattkylan. Sådan väntan betyder lite pyssel av något slag, läsning av en och annan bok samt en del funderingar kring ditt och datt. Stilla och lugnt är det i alla fall.

När vi var här för sisådär 30 år sedan var våra fyra barn fortfarande barn under årlig tillväxt. I den vevan fann vi sista gången den epoken att användandet började avta av den Bobby Car som främst sönerna rattat och kört. I tanken att andra fjällpräster kunde ha småbarn lämnade vi som gåva fordonet i huset man får bo i. Då vi sedan för fyra-fem år sedan återupptog fjällprästeriet fann vi att ”det röda spjutet” fortfarande var kvar men i ett omkansvärt pajat tillstånd. Efter lite temperaturväntanspyssel och ett besök i den på orten ofantligt välsorterade järnhandeln är fordonet nu lagat – om än provisoriskt. Om det är en mekanisk prestation från min sida skall vara osagt men lite kul är det i alla fall att grejen lever lite till.

I stugan vi bebor finns en del böcker, mestadels av lite halvgammalt slag. Den 18:e juni 2019 skrev jag inlägget bättre förr? om en bok jag tjuvlånat när vi tidigare det året var här. Pandemin kom med ett par års uppehåll men nu, innan vi skulle hit, snokade jag enligt min mening överallt hemma för att ta med boken tillbaka hit där den hör hemma. Jag hittade den inte. Det gav slutsatsen att jag måste ha återställt den förra vårvintern. Genomgång av hyllorna visar dock att den är inte här heller. Förhoppningsvis är det så att någon annan fjällpräst gjort som jag men en gnagande misstanke finns att den i alla fall finns hemma på något obskyrt ställe – eller att jag lånat den vidare till någon annan dock okänt vem.

Texten fram till hit skrev jag i morse i väntan på att det skulle bli lite mindre kallt. När kvicksilvret så småningom visade minus 10 sattes punkt. Då bar det iväg på turskidor med både choklad-och kaffetermos i ryggsäckarna. Och smörgåsar naturligtvis. En skön dagstur till Kobåset, en smal dalgång inte så långt borta. Sammantaget blev det ungefär en mil i kärv snö och gassande sol nästan helt utan vind alls. Den röda näsan signalerar att after-sun-salva på näsan behövs.

Med rubriken syftar jag inte på sommarrepriser på TV av Vetenskapens värld, Morden i Sandhamn eller ens filmen Notting Hill med Jullan i huvudrollen – som återupprepas på allsköns kanaler både titt och ofta. Det handlar om tankar som kommer och tänks i ett miljöbyte vi gör mest varje år, också detta år.

Primärhustrun och jag är just hemkomna efter några dagar i Jäggelouktta, Jäkkvik på svenska. Jag kan inte räkna dem alla de gånger jag i tjänst eller privat rest dit och inkvarterat mig på Kyrkans fjällgård. Snabbkoll av bilder i telefonen – i hustruns finns ännu fler – ger vid handen att det näst intill varje september blir några dagar, också detta år. Nu bodde vi i utrymmet Tjidtjak som rymmer fler men är perfekt avpassat för två personer. Någon gång när barnen var små packade vi in oss alla sex i det rummet med köksvrå och egentoa och dusch. Med full vinterfjällsutrustning blev det då ganska trångt men funkade i alla fall och nu när vi bara var två blev det faktiskt ganska späjsat.*

Vi hade bra väder. Sol hela tiden. Inga moln. Ingen vind heller - så lungt i hela Norrland att vindsnurrorna stått still och kilowattpriset stigit till och med i Område 1. Kanonväder!

När vikom dit torsdag förra veckan stod en buss på gården. Överluleå församling, Boden på folkspråk, hade familjeläger i anläggningen. Kyrkans fjällgård finns och drivs just för läger av olika slag i kyrklig regi men tar också i mån av plats emot andra turister, inte minst vandrare längs Kungsleden.

Att vara på fjällgården och träffa folk man haft att göra med tidigare i kyrkliga sammanhang gör det hela till något av reprisernas tid. Jag kan med ögonen se hur trädgränsen flyttar sig uppåt på fjällsidan så att den raststuga som på 1980-talet stod precis där björkskogen slutade nu är en god bit mitt i densamma. Vi kan se de platser i terrängen där vi var och fotograferade när de egna barnen var små. Fjällhedens färger var nu inte lika rött som bilden visar men det beror på att vi för två år sedan var där ett par veckor senare i september än i år. Bilden kan i alla fall repriseras.

Lägervistelser av olika slag kan sägas gå i Undervisningens tecken. Bodens familjeläger är ett exempel. En massa konfirmandläger likaså. Det räcker för att det i min skalle skall bli reprisernas tid kring funderingar runt just den delen av Kyrkans grundläggande uppgift.** Konfirmandverksamhet, lägervistelser, familjeläger, körhelger och en massa annat modifieras och förändras utifrån förutsättningar, möjligheter och vägval. En tendens man kan se och som var märkbar redan innan pandemin var att läger var och är på retur, alltså blir mindre av. Orsakerna är nog sammansatta men jag vet att jag och jämnåriga som i tonåren var på många kyrkliga läger – runt 4-6 varje år – i många fall blev motiverade att som präster,pedagoger och diakoner göra liknande saker. Varför – så tycker jag det är – yngre folk numera på många håll inte har den motivationen kan jag bara fundera kring, inte säkert veta.

Jag läste ett litet häfte när jag var i Jäggelouktta, Jäkkvik på svenska. Titeln är ”och lär dem...” – ett biskopsbrev om lärande och undervisning och är bara på 50 små sidor. Inte dåligt men ganska mesigt. Man hade kunnat göra mer, vara tydligare och skarpare. Inledningen var bra men längre fram blir det teoretiskt och kansliaktigt så att glöden falnar – typ. Jag hade på Pastorsexpeditionen lånat exemplaret jag läste men man kan också gratis läsa det hela här. Jag kan också konstatera att de Bibelberättelser som listas i slutet som någon sorts bas för Undervisning av både barn och vuxna (för att bemöta den okunskap som nu finns) faktiskt ganska exakt återfinns i Boken om HOPP – för barn som jag den 17:e augusti berättade om i blogginlägget sprida god bok 2. Månne just det materialet som ju nyligen delats ut till många och säkert går att få fram fler ex av kunna vara ett – OBS: ett! – verktyg för en och annan medveten satsning?

Sammantaget kom miljön, anläggningen, möten med veteraner, läseimpulser och annat likt tidigare år göra fjällvistelsen till en ny god erfarenhet men också en reprisernas tid.

Vilken så kallad Kategori – Allmänt, Bloggpolicy, Exe-geten bräker, Farfar funderar, Farfar/morfar funderar, Folkhögskola, Församling, Lokalsamhället, Nebogrubbel, Nygammalt, Politik, Predikan mm, Predikaren 12:12, Speciella resor eller Studier – detta blogginlägg skall sorteras in i är en öppen historia. Vissa typ Politik och Farfar/morfar funderar faller bort liksom några andra. Det blir nog, fast blandat med Församling, Nebogrubbel och Predikaren 12:12 till sist Speciella resor. Jäggelouktta, Jäkkvik på svenska, är ju något speciellt.

* Jag gjorde ett tankeöverslag och kom fram till att jag genom åren av lägervistelser och privatresor sovit i alla anöäggningens rum utom två. Det logi som kallas Stallet har jag inte sussat i, inte heller pigkammaren innanför köket. I alla de andra 16 rummen och/eller husen har jag haft nattvila.

** De andra delarna är Gudstjänst, Diakoni och Mission. Givetvis är detta inte separata saker utan sammanvävt.

Det har gått två veckor sedan jag skrev sist här i mitt anspråkslösa försök att vara en så kallat influenser i cyberrymden. Trägna intittare har det i alla fall varit. Dryga dussinet varje dag. Om de upplevt lättnad eller känt saknad då jag inte berättat något nytt eller levererat någon åsikt vet jag inte. Jag har ett par länkade bloggkompisar som vid var sitt tillfälle något eller några år tillbaka bloggtystnade utan att ange att så skulle ske. Jag tog då efter ett par veckor kontakt med anhöriga. Den vägen fick jag vet att den ene – tobbe lindahl – hållit på att med sin motorcykel krascha sig till de sälla jaktmarkerna och befann sig på sjukhus. För den andre – johnny lestander – hade ett fall från ett tak resulterat i intensivvård och att han nästan alldeles ramlat ur folkbokföringen. Mot sådan bakgrund är det kanske dags för en smula tangentbordsknapprande då jag inte unnar mina medmänniskor att njuta av min tystnad och glömma att jag finns.

Jag har klippt gräset en gång sedan sist och på samma sneda sätt som jag berättade om i förra inlägget. Det kanske är värt att notera men kan knappast anses som sned-reseri. Däremot kom det resenärer och vi reste en del själva, Primärhustrun och jag. En speciell resa med känt folk och till känt mål – släkt i Björkliden.

Det började med att en av hustruns bröder med fru och deras ene son med familj kom med tåget. Plus sex personer i kåken. Efter några dagar tuffade de vidare till Björkliden. Då kom barnbarnen Tyra och Adrian och efter ett par dygn for vi till samma ställe men gjorde övernattningspaus i Kiruna. Jag hade innan varit till äldsta dottern för bilbyte. Deras Audi-combi skulle för alla planerade eskapader vara mer lämplig än vår lilla Volvo. Kul med en road-trip med de två i deras fasters ena bil.

Då Tyra och Adrian åkte upp tillsammans med oss fanns plats i deras bil för pappans kusin med fru. De kom till Luleå med tåg och blev bilpassagerare därifrån till fjälls. Vår yngste åkte med lilla Lisa och hennes föräldrar till samma mål dit också lilla Ava med moder tog tåget. Andra från södern inkomna släktingar kom med flyg och bilden visar resultatet – nästan alla ur hustruns grundfamilj med utväxter och tillägg. Orsaken till alltsammans var att madammens andra bror fyllt 70 och av det skapades firandet i Björkis med en massa logistik, olika stugor och skilda ankomst- och avgångstider. Klart rasande resei!

Söndag kväll för en dryg vecka sedan var jag i alla fall hemma. För andra var det också så men en del från Schwärje hade varierande avgångar både måndag och tisdag och en del blev kvar i fjällen än mer eller for till Norge. Nu är det mesta släktknutna reseraseriet hur som helst avklingande (för denna gång).

Kanske är rubriken inte rätt. Jag är ju hemma i Älvsbyn igen. I förrgår for vi hem. Det akuta fjällprästeriet är över för den här gången. Samtidigt är titeln helt OK. En massa tankar och funderingar från dagarna i Hemavan finns kvar men i obebloggat skick. Allt kommer nu och senare inte att redovisas – men en del.

Skidåkning främjar tankar.

Varför det är så vet jag inte. Att det är så vet jag. Med att gå är det på samma sätt, i alla fall om man går ensam eller åtminstone under tystnad. Att gå på tu man hand och samtala och tänka tillsammans smörjer naturligtvis skallen på sitt sätt men ensamhet oljar också systemet. Benens, och när man åker skidor armarnas, växelrörelse både trimmar och bromsar. Skärpan trimmas och slutsatser formas. Tempot sänks så att skallen hinner med.* Att jag sedan efter att ha duschat också oftast spolat bort resultatet blir som en annan sak.

Inblåsning främjar tankar.

Att man inte blir mer blåst av att det blåser kan låta paradoxalt men är sant. En dryg vecka i fjällmiljö betyder växlande väder. Så var det ett par dygn och lite framoch tillbaka. När det är hård vind och snöyra oberoende av vilket fönster jag tittar ut genom gör att jag tänker på en,flera och olika. Bakom mitt pannben blir det ofta en del man kan kalla ”kyrkliga ting” och utvecklingen – kanske ska man säga avvecklingen – av saker och företeelser inom det fältet.

Läsning främjar tankar.

Jag har alltid med mig något att läsa när jag reser bort och är på vad jag här på bloggen kallar Speciella resor. Jag har alltid med mig för mycket att läsa om man ser till antalet böcker. Oftast blir det dessutom så att ytterligare någon bok blir köpt. Under hemavanveckan kom jag att brottas med en bok om bildning som jag nog återvänder till i ett senare inlägg. Vad bildning och besläktade begrepp som utbildning, allmänbildning, fortbildning och folkbildning är och hur det utvecklas – eller avvecklas – är intressant för en gammal folkbildare som jag.**

TV-brist främjar tankar.

I förra inlägget nämnde jag att i stugan vi bodde i fanns bara fem kanaler att beglutta. Det gör att man ser ett helt program eller inget. Snuttande och zappande fram och tillbaka och sträckkoll på (meningslösa) serier ersätts av tanketid.

Leder det till nåt? Tänkeriet alltså?

Det vette kissemissen!

Redigt nedskrivna tankar blir i alla fall inte resultatet – som synes.

Men då tankar ofta tar formen av att jag (förhoppningsvis tyst) pratar för sig själv har jag stoff till många föredrag och muntliga anföranden. Du borde starta en podd! sa en person till mig för några år sedan. En podd är en muntlig inspelad historian och är något jag inte riktigt vågat mig på. Coronavarianten av Bibelstudierna förra våren via Facebookgruppen Bibelstudium läsår 21/22 som senare ledde till den osäljbara boken INGEN BOKBOK kanske var en lite poddigt sak – men jag vet inte.

Men som synes innebär fjällprästeri 22 tänkeri också efteråt.

* Generellt är det så. För ca 10 år sedan hamnade jag yrkesmässigt i en allt knepigare situation där tankar och känslor studsade i huvudet. Skidåkning blev då en metod att till en del få ner frenesin. Sakerna löstes inte men lindrades och jag kan rekommendera skidåkning/vandring – särskilt i tider av stress.

** Just folkbildningen med studieförbund och folkhögskolor är viktigt. I många år på 1980- och 90-talen Bibelstudiecirklade jag en hel del inom ramen för SKS – Sveriges Kyrkliga Studieförbund som nu heter SENSUS. Sedan fick jag uppdraget att vara präst och lärare vid Pitedalensfolkhögskola som när den fyllde 50 ändrade namnet till Älvsby dito. Med de erfarenheterna och läget idag gav boken många tankar – inte helt skojiga.